Ledarskap, förändring och personlig utveckling

Den ädla konsten att förflytta berg

noreply@blogger.com (Lars Hornborg) — Fri, 08 Jan 2010 15:05:00 +0000

Det svåra med att förflytta berg är inte att flytta på dem, utan att se till att de kommer fram helskinnade.

Vi som arbetar med förändring blir lätt “experter” på att göra det till synes omöjliga. Det ingår i vår vardag att vid behov förflytta berg och utföra andra små underverk, allt inom ramarna för uppdraget att ändra gamla tankemönster, ovanor, maktstrukturer med mera.

Metaforen förflytta berg skapar hos de flesta av oss omedelbart bilder och associationer till enorma, kataklysmiska omvälvningar där till och med det som var bergfast, själva grunden för existensen, visade sig förgängligt och obeständigt. Och för oss som arbetar med förändringsfrågor är denna förmåga, förmågan att ta oss an det till synes omöjliga, en nödvändig yrkesfärdighet. Ibland heter verktyget revolution, ibland är det som när man skall äta en elefant – man får ta en sked i taget.

Men till sist måste frågan ställas: För vems räkning vill jag flytta detta berg, och till vilken glädje? Vem avgör vad som är den “rätta” vägen, rätt sätt att arbeta, organisera, leda, utföra, tänka?

Om jag är riktigt ärlig – gör jag förändringen för att bevisa något, för att bli beundrad, få uppskattning, eller – gör jag förändringen för att den faktiskt behövs?

Jag har hunnit med att uppleva ganska många förändringsprojekt genom åren. En del har skett när nya ägare har kommit in och vill sätta sin egen prägel på verksamheten. Mitt starkaste minne från ett sådant läge var när nya finska ägare till ett svenskt företag fick frågan om varför det gamla arbetssättet tvunget behövde förändras. Svaret var lika enkelt som enfaldigt:
– FÖR SÅ GÖR VI I FINLAND!
Starkare motiv än så behövdes inte för att denna börskoncern skulle driva igenom sin linje. Medarbetare knuffades runt och ut, kvalitén skönk, liksom effektiviteten och produktiviteten, och till slut hade de nya ägarna lyckats ta död på den svenska verksamheten. Kanske var det målet redan från början, vem vet?

Andra förändringsprojekt tillkommer därför att något inte fungerar bra längre. Gamla rutiner, bristande helhetssyn, ineffektiva arbetssätt, skenande kostnader eller missnöjda kunder återfinns ofta i nulägesbeskrivningen. Här kolliderar ofelbart medvetenheten om problemen med rädslan för det nya (Vad blir det av mig? Vad blir min kunskap värd? Vem blir min chef? Hur blir det med mina befogenheter?).

Vi som arbetar med att genomföra förändringen har då två vägar att välja mellan: 1) “Dom” får gilla läget, annars finns det andra jobb – och förresten är det alltid bra med nytt blod i organisationen. 2) Vi väljer att lyssna, värdera, se till att frågorna går att besvara med trovärdighet – för vi förstår att de mest motsträviga, till synes förändringsobenägna kollegorna ofta sitter på den rikaste kunskapen och erfarenheten kring vad som fungerar och vad som riskerar gå fel (mera om detta på http://www.hornborg.se/forandringsarbete.html).

När vi väljer den första vägen överger vi i samma ögonblick målet att förflytta berget – det som når fram till målet är i bästa fall en grushög, där delar av berget blandats upp med nytt grus. Väl framme vidtar arbetet med att få gruskornen att bilda den nya helheten. Tidsödande och kostnadskrävande.

Den andra vägen kräver tålmodighet och att ständigt påminna oss om att det finns en orsak till att vi har 2 öron och 1 mun istället för tvärtom. Belöningen visar sig i bergets förmåga att någorlunda hålla ihop under förflyttningen, så att när vi väl är framme är arbetet huvudsakligen slutfört. Vi har faktiskt förflyttat berget så att det kom fram helskinnat.

Søren Kirkegaard skrev:

Om jag vill lyckas att
föra en människa
mot ett bestämt mål,
måsta jag först finna henne
där hon är
och börja just där.
Den som inte kan det, lurar sig själv
när hon tror, att hon kan hjälpa andra.
.
.
.

Vill jag ändå visa, hur mycket jag kan,
beror det på att jag är fåfäng och högmodig
och egentligen vill bli beundrad av den andre
istället för att hjälpa honom.

All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet
inför den jag vill hjälpa
och därför måste jag förstå,
att detta med att hjälpa
inte är att vilja härska
utan att vilja tjäna.

Fadern, Modern och Geniet

noreply@blogger.com (Lars Hornborg) — Sat, 05 Dec 2009 11:11:00 +0000

Har du tänkt på hur olika ledarskapet kan se ut hos olika människor? En del ledare ger oss trygghet, tydlighet och riktning genom sin styrka, klarspråkighet och sitt faderliga beskyddande. Andra ledare hjälper oss att känna oss sedda och uppskattade genom en kärleksfull lyhördhet och omsorg om våra behov. Och så de geniala ledarna – de vars glänsande intellekt, logik och kreativitet lyfter oss och vår verksamhet till ständigt nya höjder.

De 3 aspekterna

Jag känner många ledare i alla tre kategorierna, och för mig sammanfaller de tydligt med de tre aspekterna av att vara människa – kroppen, hjärtat och huvudet.

De av oss som så att säga lever i kroppen upplever tillvaron som en fysisk utmaning. Vi lär oss tidigt att vår roll är att försvara, att bära, att lyfta, att skydda – och vi är beredda att gå långt för att undvika fysisk smärta eller att kontrolleras av andra.
För den som lever i sitt hjärta handlar tillvaron om relationer, att få känna sig uppskattad och att få ge uppskattning, ta hand om, visa omsorg. Vi har svårt att leva i en likgiltig omgivning och anstränger oss för att skapa goda och uppskattande relationer.
Geniet lever i sitt huvud. Tryggheten ligger i kunskapen, i intellektets förmåga att analysera, dra slutsatser, förstå. Lycka är att kunna, och utan sin tankeförmåga finns bara olycka. För en del genier väcker det okända nyfikenhet och lust, för andra väcker det fasa.

Säkert känner du igen dessa beskrivningar hos ledare som du har upplevt eller hört talas om. Göran Persson, Moder Theresa, Bill Gates, Ingvar Kamprad, John F Kennedy, Margaret Thatcher – alla är de exempel på ledare som är mer eller mindre ankrade i kropp, hjärta eller huvud.

Hur är cheferna och ledarna i din närhet? Varifrån leder de – kroppen, hjärtat eller huvudet?

Hur leder du själv? Vad känner du mest igen dig själv i – kroppen, hjärtat eller huvudet?

Ledarskap i motgång

Vad händer med de olika ledarstilarna när ledaren av någon anledning inte känner sig trygg? Märk hur den fysiske, skyddande ledarstilen övergår i ett kontrollerande, dominerande, nedtryckande ledarskap. Hur det omhuldande ledarskapet blir till självutplånande och oförmåga att driva, att föra framåt, så att organisationen till slut blir ett djur utan huvud. Hur det geniala förvandlas till analys och misstänksamhet.

Så vad avgör om ledaren kan leda ifrån otrygghet eller trygghet? Det beror på var ledaren mest hör hemma:

För den som leder från kroppen är utgångspunkten fysisk trygghet och att yttre hot går att hantera. När tryggheten hotas eller omgivningen trycker på för hårt riskerar dessa ledare att bli allt mer kontrollerande och dominerande.
För den som leder från hjärtat handlar det om det sociala sammanhanget, uppskattningen, att ha ett värde. När medarbetare eller chefer inte visar denna uppskattning blir det tufft, och ledarstilen går lätt över i ett ständigt sökande efter bekräftelse.
De som leder från huvudet är trygga när de har koll på läget, med betoning på kunskapen om läget och om allt som berör organisationen. När denna koll hotas, antingen genom att andra tycks veta bättre, eller att det vi trodde vi visste inte stämde, eller att vi ställs inför tidigare okända utmaningar där kunskap saknas, då övergår genialiteten ofta i analyserande, teoretiserande, misstänksamhet och beslutsförlamning.

Förståelse

Genom att vara medveten om både de friska och de otrygga uttrycken för de olika ledarskapstyperna får vi bättre förutsättningar att stötta och utveckla ett gott ledarskap och friskare organisationer. Detta är min övertygelse och min egen erfarenhet. Det är därför också en av kärnutgångspunkterna i mitt arbete med coachning, förändring och ledarskapsutveckling.

Ledarskapets betydelse för personalens hälsa

noreply@blogger.com (Lars Hornborg) — Tue, 10 Nov 2009 22:15:00 +0000

Ett friskt ledarskap ger inte bara goda effekter i form av entusiasm, engagemang och glädje, det har också en direkt kort- och långtidspåverkan på medarbetarnas hälsa.

I början av november 2009 publicerade Karolinska Institutet en doktorsavhandling (The Impact of Managerial Leadership on Stress and Health Among Employees) om ledarskapets betydelse för medarbetarnas hälsa. Sammanlagt 20 000 människors hälsa, och sambandet mellan ohälsa och dåligt ledarskap, har sammanställts och kartlagts av Anna Nyberg.

I pressmeddelandet 2009-11-02 står följande:

Upplevt dåligt ledarskap ökar inte bara sjukfrånvaron på jobbet utan även risken för dålig hälsa bland medarbetarna senare i livet. Ju längre tid man haft en "sämre" chef, desto större blir risken att exempelvis drabbas av hjärtinfarkt inom en tioårsperiod.

“Dåligt” ledarskap finns representerat i flera tappningar i avhandlingen – dels det obefintliga eller otydliga ledarskapet, dels det hårdföra aggressiva ledarskapet. Störst skada lider enligt Nyberg de som under en längre tid haft en chef av det senare slaget över sig. För en av de undersökta grupperna visade detta sig i 25% högre risk för hjärtinfarkt under en tioårsperiod – även efter avslutad anställning.

Ett gott och friskt ledarskap handlar om personliga egenskaper och förmågor. Enbart utbildning räcker inte för att bli en god och hälsofrämjande ledare.

Det personliga ledarskapet, och att göra sig av med det som står i vägen för att att kunna leda fritt och i glädje, med tillit, uppmuntran och inspiration i fokus, är en grundförutsättning för att kunna främja hälsan hos både organisationen och dess medarbetare!

Vägen till det goda, hälsobefrämjande ledarskapet börjar med ditt beslut att utveckla ditt eget ledarskap.

Välkommen till VLI den 23-24/11, eller ta kontakt med mig för att resonera vidare!

Vaddå dynamiskt visionärt ledarskap?

noreply@blogger.com (Lars Hornborg) — Fri, 16 Oct 2009 17:28:00 +0000

DYNAMISKT, VISIONÄRT, MEDVETET LEDARSKAP. Floskler? Stora ord! Betyder inget? Inget för mig? Låter typiskt amerikanskt! Hm, flummigt… fattar inte?!?

Stanna upp ett ögonblick . Släpp tankesnurran en stund och bara låt ditt fokus vara just här, på den här platsen, i det här ögonblicket. Och medan du läser orden igen, lägg märke till hur magen, huvudet eller någon annan del av dig reagerar när du läser dem – DYNAMISKT, VISIONÄRT, MEDVETET LEDARSKAP.

Vad var det för känsla? Irritation? Frustration? Otillräcklighet? Otålighet? Rädsla? Längtan?

Vilka ledare ser du upp till? Och vad är det hos dem som gör att du ser upp till dem? Är det att de är lagom drivande, inte för djärva, att de är förutsägbara, försiktiga? Eller är det att de är tydliga, vågar stå för sin sak, kan ta plats när det behövs och kliva tillbaka när det inte behövs, att de har visioner och förmåga att förmedla dem? Kanske rentav karismatiska och beundransvärda?

Och ifall du inte redan är allt det där – vad är det som säger att du skall behöva avstå från att vara en sådan ledare?

Vad är det som gör att en del av dig skulle vilja vara en sådan där dynamisk, visionär, medveten ledare som du ser upp till, medan en annan del drar sig undan och formulerar tusen ursäkter och orsaker för att slippa gå i clinch med din egna hinder för att nå ända dit du själv faktiskt vill?

Handen på hjärtat, är det inte dags att sluta göra dig själv liten? Du gör ju alla en otjänst, både dig själv, din familj, dina kollegor, dina chefer, dina kunder, dina vänner – alla.

Visionary Leadership Intensive, 23-24/11, Villa Gransholm, Gemla (Växjö).

Anorektiska organisationer

noreply@blogger.com (Lars Hornborg) — Fri, 25 Sep 2009 14:56:00 +0000

FÖRSTA GÅNGEN JAG INSÅG att inte bara människor utan även organisationer kan drabbas av anorexia var för flera år sedan. Organisationen som jag då arbetade med uppvisade många av de symptom som är typiska för människor med denna sjukdom:

Hålögdhet (hos medarbetarna)
Självsvält (ständigt ökad arbetsbörda med bibehållen personalstyrka)
Näringsbrist (medarbetare som mer eller mindre släpade sig fram genom arbetsdagen)
Håglöshet
Stadigt sjunkande energireserver
Sjunkande överlevnadsprognoser
Total brist på sjukdomsinsikt (tron att detta tillstånd är normalt och friskt)

Andra symptom som jag märker hos anorektiska organisationer och deras medarbetare är bland annat kronisk stress, överfulla kalendrar utan utrymmen för ens en halvtimmes avstämning och reflektion, koncentrationsproblem, bristande innovation, ständig övertid och missade deadlines, irritationer och slitningar, bristande livskvalitet, sjukskrivningar.

Anorektiska organisationer förstår inte att de har passerat smärtgränsen i effektiviserings- och rationaliseringsarbetet. Därför gör de inget åt det.

Inte förrän sjukskrivningarna blir så många att de inte går att ignorera längre, när utbrändheten blir vardag, när För-mycket-att-göra-kulturen blir för smärtsam – när läget helt enkelt går från ofriskt till ohållbart.

Känner du igen symptomen hos din egen eller någon annan organisation? Att vänta och hoppas att det går över fungerar inte! Det enda som hjälper är att säga

STOPP! – NU MÅSTE VI STANNA UPP, SE OSS SJÄLVA I SPEGELN, INSE ATT DET INTE FUNGERAR LÄNGRE!

Min erfarenhet är att när väl detta blir sagt börjar förändrings- och utvecklingsarbetet mot friskhet. Det krävs öppenhet, lyhördhet, ärlighet, mod och vilja, och med det på plats tänds hoppet igen. Resultatet? Nya prioriteringar, omprövning av gamla sanningar om vad som måste göras och hur det skall göras, ett förändrat lednings- och medarbetarklimat, för att nämna något. Tillsammans leder dessa förändringar organisationen till en ny, frisk utgångspunkt för det fortsatta arbetet. Det goda arbetslivet.

För-mycket-att-göra-kulturen

noreply@blogger.com (Lars Hornborg) — Sat, 19 Sep 2009 16:53:00 +0000

SEDAN JAG BÖRJADE TRÄNA på att leva Sofia (som för övrigt börjar ge lite resultat!) har jag lagt märke till ett fenomen som jag inte riktigt varit medveten om på samma sätt tidigare – ett beteende som jag kallar för För-mycket-att-göra-kulturen .

Kännetecknande för För-mycket-att-göra-människor är att de ständigt har för mycket att göra. De har dessutom ofta ett antal nyckelroller och ansvarar för ett stort antal frågor som ingen annan kan hantera. De vill inget hellre än att bli avlastade, men avlastning är svår att åstadkomma eftersom de sitter på så mycket kunskap och dessutom uträttar så mycket, så bra.

Det nya för mig är inte För-mycket-att-göra-fenomenet i sig, det har funnits länge och jag har själv periodvis varit i den situationen genom åren.

Det nya för mig är insikten om hur vi som chefer på olika sätt uppmuntrar För-mycket-att-göra-kulturen.

Genom att tacka för det hårda slitet visar vi övriga medarbetare att det är rätt och bra att vara en För-mycket-att-göra-människa.
Genom att visa extra förståelse och hänsyn mot För-mycket-att-göra-medarbetarna när de allt som oftast inte hinner med, inte hunnit förbereda sig inför möten, inte levererar i tid, när de är taggiga, ofokuserade – genom att acceptera detta visar vi övrig personal att för För-mycket-att-göra-kollegorna gäller särskilda spelregler.
Genom att ge dem högre lön förstärker vi ytterligare signalerna om att För-mycket-att-göra är något att sträva efter.

Är det bra att vi har För-mycket-att-göra-människor i våra organisationer? Vad skulle hända om de kunde avlastas och omvändas till “vanliga” medarbetare?

Svaret är förstås inte svartvitt. Men utan För-mycket-att-göra-medarbetare skulle kanske deadlines hålla bättre? Och möten skulle kanske vara bättre förberedda? Och utrymme för eftertanke skulle kanske ibland leda till bättre beslut? Och vi kanske skulle bli mindre sårbara om vi kunde dra ner nyckelmedarbetarberoendet?

Ställningstagandet ligger hos ledningen – hos dig som är chef eller ledare. Det är du som helt och hållet avgör vilka värderingar som kommuniceras till medarbetarna.

Så om du inte är övertygad om att För-mycket-att-göra-kulturen är bra för företaget kanske det är dags att sluta tacka för insatserna och istället anlägga en bekymrad, ifrågasättande min nästa gång en För-mycket-att-göra-medarbetare berättar om hur mycket hon har att göra!

Att leva Sofia

noreply@blogger.com (Lars Hornborg) — Wed, 09 Sep 2009 06:59:00 +0000

MIN FANTASTISKA SJUKGYMNAST Sofia lärde mig vid 50 års ålder att jag gick helt fel. Min gångstil handlade om att skicka fram fötterna och sedan använda dem för att dra kroppen framåt, ett steg i taget. Sofia lärde mig att skjuta ifrån med fötterna istället för att släpa mig fram. Silva och jag kallar det för att “gå Sofia”.

Ibland känns mitt liv som när jag gick fel. Kroppen – ja, faktiskt hela jag – hinner inte med, och effekten blir att livet släpar mig framåt.

Semestern är över och den stora världen, den som inte är avgränsad till sommarhuset eller semesterresan, hängmattan, boken, badbryggan – den världen tränger sig på igen. Mycket att komma ikapp, många utmaningar, och MASSOR av roligt att göra. Och just när det är på det viset är det extra viktigt att inte bara låta sig släpas med. Med inspiration från Sofia (insåg detta så sent som i morse vid frukostbordet) är det just i detta ögonblick som jag måste bli medveten om vad det är som förflyttar mig framåt – livets “släpande” eller min egen drivkraft och vilja.

Jag tillhör de lyckligt lottade som inte har drabbats av lågkonjunkturen. Jag har gott om uppdrag, roliga och spännande förfrågningar kommer med jämna mellanrum, och det är sååå lätt att tacka ja eftersom allt är så roligt.

MEN… Det skall hinnas med också. Och jag vill hinna med mig själv också. Och kontrasten blir så tydlig så här en månad efter semestern.

Så tack, Sofia, för att du lärde mig att gå på nytt. Utan dig hade jag inte tänkt de tankar som dök upp i morse. Nu skall jag träna på att leva på nytt – att “leva Sofia”!

Medvetna ledare = framtidens ledare!

noreply@blogger.com (Lars Hornborg) — Sun, 07 Jun 2009 17:50:00 +0000

Denna helg såg Dynamiskt Ledarskap dagens ljus. Det var världspremiär för denna workshop i Stockholm, och att få leda den var både fantastiskt och omtumlande!

Nästa tillfälle: 23-24/11 [klicka här för information]

När 19 personer från Norge, Finland och Sverige samlas för att utveckla sitt eget ledarskap – när de är där för att faktiskt upptäcka gamla strategier, hitta rötterna till det som håller dem tillbaka från att leda på det sätt de egentligen vill – då kan vad som helst hända. Och mycket hände, för alla. Insikter om hur mycket onödigt brus som tillåtits styra så mycket av vardagen, och hur detta brus har stulit så mycket energi genom åren. Nedmontering av gamla föreställningar om hur och vad en ledare kan/får/måste/inte får vara, och insikt om hur dessa föreställningar med tillhörande strategier går igen i alla delar av tillvaron. En upptäcktsfärd kantad av nya förmågor, styrkor och vägar.

I rummet fanns både ledare, coachar och terapeuter. Med de nya metoderna och vinklingarna öppnades också nya möjligheter att inse och släppa taget.

Visst är jag partisk, och min övertygelse är att det inte finns särskilt mycket som kan jämföra sig i effektivitet, kraftfullhet och i hållbara resultat.

Som en av ledarna som deltog uttryckte det:

– Jag har ett problem med cheferna i mitt företag. De är inte tillräckligt empatiska. Om vi kunde förändra detta skulle det kunna öka effektiviteten med 10%, och dessutom vässa vår konkurrensförmåga!

Det moderna ledarskapet, det som kan avgöra ditt företags överlevnadsförmåga, handlar inte om strategier. Det handlar om mod, klokhet, tydlighet, känslomässig öppenhet, lyhördhet
och empati.

Medvetna ledare = framtidens ledare!

Dysteknikali?

noreply@blogger.com (Lars Hornborg) — Thu, 21 May 2009 21:50:00 +0000

“Tro det eller ej men precis som att vara dyslektisk eller dyskalkylektisk så kan man vara dysteknisk, och det är ett handikapp, tro mig!”

För några dagar sedan fick jag dessa rader i ett mejl från en god vän som blir allt mer frustrerad i takt med att förväntningarna på hennes IT-kunskaper och –intresse ökar. Både i jobbet och privat kommer inbjudningar till sociala nätverk, Skype och annat. Och ibland är det i praktiken inte frivilligt, upplever hon, utan ett krav.

“Nu tvingas jag att lära mig, i alla fall lite, genom denna jobbgrej, så jag kommer nog att använda detta mer och mer, vad jag än tycker om det.”

Sedan tidigt åttiotal har jag hört människor förklara teknikproblem och –motstånd med att vi befinner oss i en brytningstid, att det handlar om en generationsfråga. Kvinnor 45+ beskrivs ofta som lite mindre kapabla, och att det är ett övergående problem i takt med att de pensioneras och en ny generation tar över.

Nu, 25 år senare, låter det likadant. Så vad är sant? Eftersom det inte gärna kan vara en generationsfråga längre uppstår frågan om det handlar om manligt-kvinnligt. Är det ett generations- och genusproblem, eller vad beror det på att många människor fortfarande har svårt att känna sig bekväma med diverse IT-lösningar? Vem har lärt somliga av oss att teknik och IT går att förstå, gör nytta och är roligt, medan andra har lärt sig att teknik och IT är obegripligt, krångligt och bara blir fel?

Tänk om det är sant att män och kvinnor hanterar teknik på olika sätt, att det som är självklart för henne kan kännas obegripligt för honom och vice versa? Med tanke på att de flesta tekniska lösningar utformas av män blir det i så fall inte så konstigt om fler kvinnor än män upplever krånglet – upplever sig själva som “dystekniska”.

Kan det vara så?

Klarspråk om ledarskap

noreply@blogger.com (Lars Hornborg) — Fri, 08 May 2009 21:43:00 +0000

Så här ser jag det, utifrån mina egna upplevelser: Ledarskap går inte att lära ut, och går heller inte att lära sig. Ledarskap handlar främst om personliga egenskaper, självkännedom, förmågor – och väldigt lite om kunskap.

Under mina första femton år som företagare och ledare fick jag ofta ont i magen när jag skulle bestämma något eller ge besked som inte var så roliga. Det gjorde mig till en otydlig ledare som ofta hade svårt att fatta beslut, ge klara besked, entusiasmera, driva, leda. Sådant drabbar förstås hela verksamheten när man äger företaget, så det handlade inte bara om min välmåga, utan även om företagets.

Till sist kom jag fram till att det nog är bättre att slippa ha anställda. Så jag lämnade mitt gamla företag och startade om, solo denna gång.

De senaste åren har jag haft gott om möjligheter att utforska mitt eget ledarskap. Jag har utbildat mig till samtalsterapeut och dessutom gått ledarskapsutvecklingsprogrammet Visionary Leadership Programme för coachar och workshopledare. Fantastiskt bra!

Jag fick möjlighet att upptäcka både det jag trodde att jag inte kunde och mina omedvetna fällor som höll mig tillbaka under så många år. Vid sidan om styrka, glädje och nya förmågor hittade jag osäkerhet, rädslor, ängslighet. Fällorna har jag nu till stor del släppt, och det som finns kvar är jag medveten om – jag ser mitt eget spel, så att säga. Och jag inser att de flesta av oss bär på detta, helt i onödan.

Är jag lyckligare nu än innan? Japp, absolut.

Bättre ledare? Det vill jag tro. Jag får inte ont i magen längre, trivs med tydlighet, älskar att driva, tillåter mig själv att misslyckas utan att vara misslyckad. Hyr ut mig själv som ledare. Jag gillar att leda numera, helt enkelt.

Bättre affärsman? Jo, faktiskt. Bokslutet talar sitt tydliga språk.

Tips: Den 6-7 juni är det europapremiär för workshopen Dynamiskt Ledarskap i Stockholm. Hör av dig till mig på lars@hornborg.se ifall du vill veta mera eller få rabatterad deltagaravgift, eller besök www.hornborg.se/medvetetledarskap/ för att läsa mera.

/Lasse.

Släpp känslorna loss, det är vår!

noreply@blogger.com (Lars Hornborg) — Sun, 12 Apr 2009 06:59:00 +0000

Den här gången handlar mitt skrivande om känslor. Om detta är ett område som du ogärna närmar dig ber jag dig att sluta läsa här.

. .. …

Ok, du är kvar, och har alltså medvetet valt att läsa vidare. Några rader längre ner kommer jag att bjuda in dig till att öppna upp för någon händelse i ditt liv som har gjort ont. Syftet är att upptäcka möjligheten att byta strategi, att sluta stänga inne det som gör ont. För när du väl släpper ut det onda blir du också fri från den smärtan.

Så om du vill får du gärna sluta ögonen en kort stund, och för ditt inre minnas tillbaka till en händelse, eller kanske rentav en serie händelser, som har gjort ont i dig. Kanske var det ingen som förstod smärtan, kanske valde du att visa upp ett starkt yttre, medan något krympte eller dog inom dig. Och du kan blunda nu, låta minnet bli tydligt, känna igen smärtan, och sedan öppna ögonen igen för att läsa vidare.

När du strax stänger ögonen igen ber jag dig att inte bara känna igen, utan faktisk känna smärtan på nytt, som om du vore tillbaka där. Inte nödvändigtvis den fulla styrkan, doppa tårna försiktigt räcker. Så blunda igen när du känner att du är redo, känn hur det kändes, kom sedan tillbaka och fortsätt läsa.

Om du nu föreställer dig den där platsen som alltid har betytt trygghet och säkerhet för dig. Minns du den? Och om inget dyker upp kan du kanske föreställa dig en lägereld, eller en skogsglänta, eller en annan plats som du skulle känna dig trygg på. Blunda ett kort ögonblick, låt platsen bli tydlig i ditt medvetande, känn att det här är en trygg plats att vara på, och öppna sedan ögonen igen.

Tänk dig nu att allt är möjligt på denna plats. Möten, samtal, insikter, till och med förlåtelse. Inte nödvändigtvis förlåtelse av händelser, men förlåtelse av människors otillräcklighet och oförmåga att alltid göra det rätta. Och när du nu strax blundar igen ber jag dig att bjuda in och välkomna den person som gjorde så att det gjorde ont i dig. Och passa på nu att säga allt det där som inte blev sagt – för att du inte vågade, kunde eller ville. Tala om hur ont det gjorde, hur arg eller ledsen du blev, hur det kändes för dig. Tala högt eller bara inombords. Och lyssna sedan på svaret. Varsågod, nu är det perfekta ögonblicket att sluta ögonen igen.

Bra jobbat. Och vad mera behöver sägas från dig eller den som du bjudit in? Bara låt ögonen falla igen ännu en gång och lyssna inåt.

Tack. Kan du känna att någon sorts förståelse eller mjuknande håller på att ske mellan er? Om du märker att ännu mera behöver sägas vet du nu hur det går till.

Och när allt har sagts, kan du nu känna hur det har blivit möjligt att förlåta denna människa för att han eller hon inte begrep eller förmådde bättre den gången? Och om du blundar igen, hur skulle det låta om du förlät denna person på ditt alldeles egna sätt? Låt ögonen sluta sig och låt orden komma, utan att du letar efter dem, bara låt dem komma helt av sig själva.

Så, nu när något har lättat i ditt inre, när den gamla smärtan har släppts fri, kanske inte helt men åtminstone delvis, om du nu känner efter hur det skulle kunna kännas en dag framåt i tiden. Om du tänker dig hur det skulle kännas att andas den luften, uppleva din kropp och din tillvaro bara en dag från idag, vad är på något sätt annorlunda då? Blunda, slappna av in i framtiden, känn efter.

Och om du låter denna upplevelse av dig själv föra dig framåt i tiden en hel vecka, hur är det då? Vad tänker du om dig och din omgivning?

Vad händer när allt detta får föra dig framåt en månad från idag?Hur märker du att de gamla mönstren på något sätt har börjat släppa taget om dig? På vilka sätt känner du dig lite friare, lite starkare, lite gladare? Blunda, känn efter, upplev, låt dig själv landa i detta. Vill du sedan fortsätta ännu längre framåt i tiden – ett halvår, ett år, fem år, tio år – är det bara att fortsätta.

Och när du är helt färdig kan du öppna ögonen och bara sitta en stund i denna stillhet innan du återgår till livet runt omkring dig.

Bra jobbat. Det du just har gjort är att uppleva ett litet smakprov på hur Resanmetoden fungerar. Som du märker var det inget dramatiskt eller mystiskt som hände. Bara ett lite försiktigt rensande i något minne som kanske har tillåtits hålla dig tillbaka i livet.

Non-Violent Communication

noreply@blogger.com (Lars Hornborg) — Sun, 01 Mar 2009 11:11:00 +0000

När du blir angripen beror det på att angriparen har ett ouppfyllt behov. När du angriper någon beror det på att du har ett ouppfyllt behov. Först när både dina och mina behov är uppfyllda blir frivilligt samarbete möjligt.

DETTA ÄR UTGÅNGSPUNKTERNA för Non-Violent Communication (NVC). Första delen har väl många av oss lärt oss eller förstått (“Vad har han för problem, då?”). Andra delen (som slutsats av den första) är kanske lite svårare att smälta.

När du angriper någon, skuldbelägger någon, är det i realiteten dina egna ouppfyllda behov du ger uttryck för.

Tredje delen ställer nog strategierna för att nå våra mål på huvudet för de flesta av oss, både i arbetet, familjen och med vännerna.

Vi var på en helgkurs i NVC för ett tag sedan. Huvudfokus på skillnaden mellan det som hindrar kontakt och samarbete – dömanden, etiketter, anklagelser, krav, tvång – och det som gör det möjligt att samarbeta – att tala ifrån egna upplevelser, utan kritik, och att lyssna inkännande utan att ta åt sig. Och samspelet mellan observationer, känslor, behov, önskemål.

Det sistnämnda – önskemål – är ett lurigt ämne. Om jag säger till dig att skärpa dig, hur gör du för att uppfylla det önskemålet? Om du begär att jag skall höja kvalitén på mitt arbete, hur skall jag förstå hur jag skall göra? När jag säger till mitt barn att “sluta nu!”, hur skall hon göra för att uppfylla det kravet?

Jag har lärt mig att bli medveten om hur lätt det är att uttrycka önskemål som inte går att uppfylla, och jobbar nu på att hitta nya sätt att uttrycka mig, som t ex “Jag vill att du slutar titta på TV och istället kommer och sätter dig vid matbordet”, eller “Jag vill att du höjer kvalitén på ditt arbete genom att…”.

Jag har lärt mig skillnaden mellan “Du är…” och “Jag känner…”, mellan “Du måste…” och “Jag behöver…”, mellan observation och analys, behov och strategier, önskemål som går att uppfylla och de som inte går att uppfylla.

Nya insikter, nya verktyg att ta med sig i privatlivet och yrkesrollen, för konfliktlösning, organisationsutveckling och ännu mera harmoni i familjen.

Förtroendeproblem hos e-tjänster

noreply@blogger.com (Lars Hornborg) — Sun, 15 Feb 2009 16:09:00 +0000

BEKYMREN MED BETALTJÄNSTER på nätet diskuteras i ökande omfattning. Själv råkade jag ut för nedanstående, som kanske kan tjäna till lärdom. Företaget Fordonsvärderingen AB tillhör inte mina favoritleverantörer för tillfället!

[2009-03-04: Konsumentverket har nu stämt detta företag inför Marknadsdomstolen]

FÖR EN TID SEDAN hamnade jag på en webbsida där en länk till gratis fordonsvärdering via SMS utlovades. Jag klickade på den och hamnade då hos Fordonsvärderingen AB. På deras hemsida fanns ett formulär som jag fyllde i. Kort därefter kom mycket riktigt ett SMS-meddelande som berättade att min bil förmodligen var värd X antal kronor.

Några dagar senare kom ett brev från företaget. Där fanns en utskriven värdering som beskrevs som ett värderingsintyg, med samma uppgifter som i SMS-meddelandet. Jag lade det åt sidan och tänkte inte mera på saken.

En månad senare kom det ett kravbrev på 449 kr från företaget. När jag då vände på intyget från i december hittade jag en faktura. Och det är nu det roliga börjar. Jag kontaktade kundtjänst och berättade om hur tokigt det blivit. Att det var en betaltjänst hade absolut inte framgått när jag beställde värderingen, som det f ö går 13 på dussinet av – alla använder de samma databas som är gemensam för bilbranschen. Leverantören var helt kallsinnig och oförstående – betala! Jag kollade på deras hemsida, och mycket riktigt finns där (numera?) reklam för avgiftsbelagd värdering som levereras som både SMS och “intyg”.

Solklart, eller hur? Fast några reflektioner:

Jag klickade på en länk som annonserade kostnadsfri värdering och var därför helt inställd på en gratis, reklamfinansierad tjänst i likhet med t ex Bilpriser.se som för övrigt ger exakt samma information kostnadsfritt.
Problem 1: Hur verifiera att länkar till tjänster är korrekta, och vem ansvarar för dem?
Jag beställde en värdering som jag trodde var kostnadsfri. Jag fick ingen bekräftelsefråga på att jag hade uppfattat pris och övriga villkor.
Problem 2: Vem bär ansvaret för transaktionen om inte villkoren uttryckligen bekräftas?
Leverantören uppger att det var en betaltjänst vid det tillfälle när jag beställde. Men jag har inget minne av att jag sett några sådana villkor. Kanske fanns reklamen där då, och i så fall uppfattade jag förmodligen den som någon form av “premium”-tjänst.
Problem 3: Hos vem ligger bevisbördan angående vilka affärsvillkor som presenterades vid beställningen?
Trots att det måste vara uppenbart för leverantören att min beställning skedde i god tro, och trots att de har en nöjd kund-garanti som innebär pengarna tillbaka om kunden klagar in 8 dagar, är de helt kallsinniga till tanken att kundens upplevelse kan ha relevans.
Problem 4: Leverantören av tjänsten skapar badwill och ovilja hos kunden genom att inte använda sunt förnuft. Det färgar av sig på den allmänna uppfattningen om riskerna att bli oseriöst bemött, t ex genom att sådana som jag ägnar en stund åt att skriva en blogg om dem.

Otydlighet i affärskommunikationen får aldrig göras till kundens odelade ansvar.

Så illa kan det gå. Fordonsvärderingen AB har en ofrivillig och i högsta grad före detta kund som har lärt sig att vara vaksam. Undrar hur många fler som har råkat ut för liknande incidenter?

Sanning, vetenskap och magkänsla

noreply@blogger.com (Lars Hornborg) — Wed, 04 Feb 2009 10:42:00 +0000

Hjärnan och intellektet är alldeles för tröga, trubbiga och lättpåverkade instrument för att få avgöra de viktiga frågorna på egen hand!

JAG LÄSER JUST NU boken Blink: Den intuitiva intelligensen av Malcolm Gladwell. Författaren beskriver, med utgångspunkt i ett antal forskningsstudier, hur vårt under- eller omedvetna signalsystem “förstår” och gör ställningstaganden långt innan intellektet har uppfattat att det finns något att ta ställning till. Gladwells bok handlar om att upptäcka detta hos sig själv, och att göra det till en tillgång.

ÄNDA SEDAN STATEN sålde ut Teliaaktierna till svenska folket har jag av princip lyssnat aktivt på den magkänsla som är en del av det Malcolm Gladwell beskriver. Den gången var den (magen) mycket tydlig i uppfattningen att jag inte borde teckna mig för Rosengrens erbjudande, men “förnuftet” segrade – andra måste ju förstå detta mycket bättre än jag själv. Fast så var det ju inte. Och sedan dess fattar jag inga viktiga beslut utan att magen är med – hjärnan och intellektet är alldeles för tröga, trubbiga och lättpåverkade instrument för att få avgöra de viktiga frågorna på egen hand.

SÅ VAD ÄR BESTÅENDE SANT? Inte mycket när jag börjar skrapa på den tvärsäkra ytan. Visst, jorden är inte platt längre, som den var för några hundra år sedan, och solen kretsar inte längre kring jorden – det är förstås sant, fast vetenskapen betraktade det som sanning den gången. Och hormoslyr är inte längre ofarligt, liksom neurosedyn, DDT och mobilstrålning – som tidigare konstaterats ofarliga. Det är sant.

Mot den bakgrunden är det intressant att uppleva hur olika vetenskapsmän använder sanningsbegreppet. En del forskare jag möter beskriver det de hittills tror sig ha förstått som “sanning”. För dem tycks existensen bestå av bara det som redan gått att bevisa. Andra forskare beskriver med viss ödmjukhet resultaten som just detta – det vi hittills tycker oss förstå. De tycks mera nyfikna på vad som är möjligt. Kanske har de helt enkelt en mera välutvecklad magkänsla - eller en bättre förmåga att lyssna på den.

En bekant berättade för mig om hennes första föreläsning på en teknisk högskola. Professorn, en grå eminens med skarpt intellekt och inte mycket kvar att bevisa, höll en briljant tretimmarsföreläsning om hur allting hänger ihop, ända ner på sub-atomär nivå. Hans avslutande ord var

Idag har ni fått veta vad vi trodde om naturen och universum för tjugo år sedan. Nästa gång kommer jag att beskriva hur den bilden ser ut idag. Under mellantiden kan ni fundera på hur ni förhåller er till begrepp som vetenskap och sanning.

Manliga måttstockar

noreply@blogger.com (Lars Hornborg) — Tue, 16 Dec 2008 19:04:00 +0000

Enögdhet och manliga måttstockar är det stora jämställdhetsproblemet i Sverige. Lars Einar Engströms karriärråd till kvinnor – att klä sig och bete sig som män – är ett oacceptabelt uttryck för uppgivenhet och acceptans. Medvetenhet, respekt och uppskattning för både det manliga och det kvinnliga är vad som behövs.

DET ÄR SOM DET ÄR. Samhället fungerar på männens villkor och det är bara att gilla läget. På med byxorna, kvinnor, stäng av allt "kvinnligt", lär er att bete er som män, så ska det nog gå bra. Dessa råd ger den självbekände sexisten Lars Einar Engström när han intervjuas i Smålandsposten i september 2008.

Precis denna syn menar jag är det stora jämställdhetsproblem vi dras med i Sverige. Vi är i många avseenden rättsligt och ekonomiskt världsledande ur jämställdhetsperspektiv, men när det gäller attityder - både mäns och kvinnors - släpar vi rejält. Fortfarande idag mäter vi allt med mäns måttstockar. Manliga strukturer och intressen värderas högre än kvinnors. Manligt ledarskap betraktas som norm. En kvinna som klär sig, tänker och lever som o-man räknas inte. Tro sjutton att så många kvinnor mår dåligt! Och jag menar att lösningen inte är att uppmana kvinnor att i ännu högre utsträckning maskulinisera sig, utan att synliggöra enögdheten både hos kvinnor och män.

När min dotter skulle få sin "sluta använda napp"-present för dussintalet år sedan gick vi till leksaksaffären. Hon styrde direkt till den rosa avdelningen. Jag - som man - var precis på väg att fånga upp henne och styra över henne till mera "konstruktiva" saker som lego och annat ingenjörsinfluerat, men tack och lov kom jag på mig själv i tid. Att redan där tala om för henne att det som appellerade till henne inte var värt lika mycket som det grabbiga, det hade varit att då och där diskvalificera hennes eget omdöme, intressen och prioriteringar - en "läxa" för livet.

För säkerhets skull vill jag klarlägga att jag inte därmed ivrar för att kvinnor skall tillbaka till spisen. Jag betraktar mig själv som feminist och har arbetat i ett jämställdhetsprojekt inom IT-sektorn under ett par år.

Det var där mina insikter om enögdheten uppkom, genom många samtal med kvinnor som upplevde att de inte fick vara kvinnor utan måste uppträda på mäns vis för att räknas.

Jag håller inte med Engström i hans rekommendationer. Det leder ingen vart. Istället måste vi - både män och kvinnor - tala klartext om mäns och kvinnors olika prioriteringar, intressen, ledarstilar med mera. Och vi måste också tala klartext om att både kvinnor och män premierar det typiskt manliga, utgår från att mannen i rummet är överordnad den kvinnliga kollegan, och så vidare.

Kläder kan förstås ha betydelse, men bara om de stämmer med beteendet. En kvinna i "söta" kläder som dessutom ber om ursäkt för sin existens kommer förstås aldrig att få utrymme i ledningsfrågor, men det får inte undflyende män heller.

En stark kvinna som vågar lita på sig själv, sin kompetens och sin magkänsla kan vara klädd precis som hon vill - hon kommer ändå att få all den respekt hon förtjänar.

Medvetet ledarskap

noreply@blogger.com (Lars Hornborg) — Sat, 06 Dec 2008 15:45:00 +0000

Hur stor betydelse har ledarskapet för ett företags arbetsklimat, lönsamhet, utveckling och överlevnadsförmåga? Hur mycket påverkas organisationen, affärerna och kreativiteten av ledarens förmåga att fatta rätt beslut istället för beslut som baseras på rädsla?

HANDEN PÅ HJÄRTAT, hur känns det inuti dig precis innan du skall till att fatta ett viktigt eller besvärligt beslut? Pirrigt? Ängsligt? Nervöst?

Kanske rentav rädsla?

De flesta - om inte alla - människor bär på rädslor av olika slag. Rädd för att bli avslöjad (tänk om dom märker min inkompetens!), rädd för att bli underkänd (dom kanske inte tycker om mig!), rädd för att misslyckas (jag får inte misslyckas, för då är jag ju misslyckad!). För många av oss är rädslan inte något som finns i vårt medvetande, utan den driver oss omedvetet till att fatta beslut som säkerställer att våra rädslor inte besannas. Detta omedvetna ledarskap är snarare regel än undantag och inte särskilt förvånande i en kultur där det är viktigt med lugn, trygghet och tillhörighet.

Så vad skulle vara annorlunda om rädsla inte fick fortsätta spela sin gamla invanda roll i beslutsfattandet?

Skulle ägaren till det lilla småländska företaget som inte tagit stryk i lågkonjunkturen våga genomföra planerade investeringar trots att media och omvärlden skriker jämmer och elände? Skulle magkänslan få väga tyngre än rädslan för att anses oansvarig?

Skulle arbetsgivaren som anställt en dålig mellanchef våga se verkligheten som den är och vidta nödvändiga åtgärder omedelbart, istället för att hoppas att det skall gå över?

Skulle förändringsprojekt kunna genomföras med förtroende för varandra istället för skepsis och misstro, trots risken att betraktas som naiv och godtrogen?

Skulle visionerna som du bär på innerst inne, som du inte vågat ta dig an och förverkliga, äntligen få utvecklas och bli verklighet på det sätt de förtjänar?

Hur skulle ditt ledarskap och ditt beslutsfattande förändras om du kunde leda utan att styras av rädsla? På vilket sätt skulle det påverka ekonomin, frisknärvaron, trivseln och utvecklingen i ditt företag?

Medvetet ledarskap börjar hos dig. Läs mera här eller hör av dig om du vill prata vidare!

Dirigenten

noreply@blogger.com (Lars Hornborg) — Fri, 28 Nov 2008 10:43:00 +0000

IGÅR VAR JAG på adventskonsert i domkyrkan. Jag är själv körsångare, vilket ger en extra dimension i upplevandet. Och det slog mig plötsligt vilket fantastiskt exempel på gott och medvetet ledarskap som utspelade sig framför mina ögon.

Dirigenten kommer in med totalfokus. Han vet precis vad han vill skall hända och kollar av både musiker, sångare och teknik innan han kliver upp på podiet.

Innan konserten börjar söker han ögonkontakt med alla medverkande. Han checkar av, är lyhörd. Han skapar en relation och en medvetenhet om varje individs betydelse för resultatet. Och han delegerar.

När alla är redo, när det är helt tyst i rummet - i det ögonblicket börjar dirigerandet. Alla fokuserar på att förstå och leverera vad som signaleras via taktpinne, kroppsspråk, minspel.

Stundtals kommunicerar dirigenten med enskilda individer som behöver extra vägledning eller som gjort sig förtjänta av extra uppskattning. Inte med ord, men med ansikte och kroppshållning.

När det flyter som bäst kostar han på sig att släppa på kontrollen och låta musiken hända av sig själv.

Plötsligt är det något som inte fungerar - ett instrument som låter fel, en mikrofon som är avstängd, en sångare som missar en tonart. Då har dirigenten närvaron och modet att bryta och börja om. Han ser vad som faktiskt sker istället för att klamra sig fast vid hur det borde vara. Och allt, inte bara det som gick fel i första försöket, låter bättre när alla förstår att omstart är ok så länge det blir bättre nästa gång.

I ett visst läge lämnar dirigenten över taktpinnen till en kollega, går in i kören, deltar i skapandet, njuter av att låta andra leda också.

Dirigenten vet vad var och en kan. Alla vet att han kan vara både krävande och generös med belöningar. De vet att när han kräver det lilla extra är det för att de har det inom sig. Alla är fokuserade på honom, spelar för honom, sjunger för honom. För han lockar fram det bästa inom dem, hjälper dem att tänja sina egna gränser.

Vilket magnifikt ledarskap!

PS
Att jag skriver "han" beror enbart på att just denna dirigent som så inspirerade mig är man, inget annat.
DS

De 4 frågorna

noreply@blogger.com (Lars Hornborg) — Sat, 15 Nov 2008 10:00:00 +0000

"Det går inte!"

När du kommer på dig själv med att inte tro på det du håller på med, med att tro att du inte fixar det, ta då tillfället att titta närmare på dina egna tankar. Byron Katies 4 frågor kan vara avgörande för nästa steg:

Är det sant?
Kan du vara absolut säker på att det är sant?
Hur reagerar du när du tror på den tanken?
Vem vore du utan den tanken?

__________

"Det går inte!"

Är det sant?

"Tror du att jag ljuger?"

Nej, jag menar - kan du vara absolut säker på att det är sant att det inte går?

"Njae, säker kan jag förstås inte vara, men min erfarenhet säger mig att eftersom det aldrig har gått förut lär det inte gå bättre denna gång!"

Ok, tack. Och hur reagerar du när du tror på den tanken?

"Vaddå reagerar?"

Jo, jag menar - hur känns det inuti dig när du tänker att det inte går?

"... Det känns jobbigt, motigt, lite hopplöst. Jag blir trött av allt som jag förväntas åstadkomma fast jag vet att det inte går. Prioriterar annat, gör jag nog. Känns inte speciellt motiverande att lägga energi på fel grejer."

Det förstår jag. Så - vem vore du utan den tanken? Hur skulle det vara om den tanken inte fanns?

"Om jag inte trodde att det inte går? Hehe! Jo, det skulle förstås kännas betydligt enklare då, för då skulle jag jobba med något som jag tror på. Som det är nu känns det som att jag lägger en massa krut på meningslösheter, eftersom det ändå inte kommer att lyckas."

Bra. Så utan den tanken är allting lättare. Nu vill jag att du vänder på den där tanken om att det inte går. Hur låter det då?

"Hm. Om jag vänder på att det inte går blir det väl att det går?"

Just det. Så låt oss leka lite med den tanken - tanken att det går, att denna gång kan det gå fast det aldrig har gått förut. Är du med?

"Ja. Jo. Ok."

Bra. Kan du ge mig tre orsaker till att det kommer att gå den här gången? Alltså något i stil med "Det går bra den här gången därför att..."

"Det går bra den här gången därför att... vi är medvetna om hur lätt det kan gå fel!"

Bra! Fler orsaker till att det kommer att gå bra?

"Det går bra den här gången för att... egentligen vill vi alla att det ska gå bra... så om vi bestämmer oss för att lyckas finns det ingen anledning att det inte skulle gå bra!"

Lysande! Så du märker att framgången hänger - åtminstone delvis - på att ni tillåter det att gå bra?

"Jo, så kan det nog vara. Och dessutom har vi lärt oss en massa. Förra gången vi misslyckades la vi faktiskt tid på en utvärdering och konstaterade några ganska grundläggande missar. Så oddsen är nog betydligt bättre denna gång. Hm."

Det kan jag tänka mig. Erfarenhet ger insikter och insikter hjälper oss att styra rätt. Så när du nu tänker tanken "Det går inte!", hur känns den tanken nu? Hur reagerar du nu när du tänker den tanken?

"Märkligt, va? Jag märker att jag reagerar mot den. Det är som att jag vill säga att så är det inte alls! Ha!"

Den första länken

noreply@blogger.com (Lars Hornborg) — Sun, 09 Nov 2008 07:00:00 +0000

EN ALLDELES VANLIG DAG. Massor att göra och det mesta ingår i processer med flera andra människor inblandade. När A har gjort sitt kan jag göra mitt och sedan skicka vidare till C. Så när A inte har gjort sitt kan inte jag göra mitt och då kan inte C göra sitt och då blir C sur på mig för att hon måste jaga mig och så måste jag jaga A som inte har gjort det han skulle ha gjort.

Jag lägger en hel del tid på att jaga fram de beslut, den information, de underlag som överenskommits men inte levererats. Det innebär att jag lägger väsentligt mindre tid än jag borde på att faktiskt åstadkomma något. Så är det då fel på dem jag jagar? Nej, lika lite som det är fel på mig trots att de som väntar på min leverans jagar mig i samma omfattning. Katten på råttan, råttan på repet...

Tänk om vi kunde hitta den där första personen som utgör det där första steget som hindrar alla oss andra från att åstadkomma det vi lovat? Tänk om vi kunde få den personen att leverera i tid?

Tänk om - tänk om den personen är var och en av oss vid något tillfälle?

Tänk om jag och de jag jobbar med allihop kunde inse att "jag gör det sedan" får så mycket större konsekvenser än att bara bygga på den egna högen? Att det drabbar hela kedjan, så att till slut oändligt många människor ägnar väsentlig tid åt att jaga oändligt många andra människor.

En alldeles vanlig dag skulle kanske kunna bli annorlunda.

IT-branschen: Ruggigt! Bedrövligt! Uruselt!

noreply@blogger.com (Lars Hornborg) — Sun, 02 Nov 2008 13:31:00 +0000

Jag skäms för den bransch som jag på olika sätt verkat i under 25 år. Det har inte hänt speciellt mycket i form av mognad sedan 80-talet.

NÄR JAG STARTADE mitt första företag 1983 - ett "dataföretag", som det hette på den tiden - var det allmänt känt att denna unga och omogna bransch drogs med barnsjukdomar som bristande professionalism, prylfixering, teknikfokus, avsaknad av långsiktighet, dålig affärsmässighet, usel dokumentation, socialt underutvecklade specialister... mm, listan skulle kunna fortsätta. Och vi brottades med att komma till rätta med alla bekymren, medvetna om att vi levde och verkade i en "ung" bransch.

Nu är det 25 år senare, och vad har hänt?

Jag har de senaste åren haft uppdrag där jag suttit på andra sidan bordet, som kravställare och beställare av IT-företags produkter, tjänster och lösningar. Det har inte varit, och är fortfarande inte, en munter upplevelse. Jag möter

"konsulter" som labbar tills det verkar fungera och sedan går hem

dokumentation som är närmast skrattretande i sin brist på reellt innehåll

SLA-brott som förklaras med "jag hade för mycket att göra"

säljare som inte har en aning om vad dom säljer

logistikrutiner som är så dåliga att felleveranser inträffar utan att någon hade en aning om det, och där leverantören ber kunden att reda ut vad det var som egentligen levererades

leverantörer som debiterar konsulttid för att hantera felanmälan på systemlösningar som kraschar direkt efter leverans

Även denna lista skulle kunna fortsätta.

Visst, tekniken har utvecklats, och utvecklingsverktygen likaså, men inte mentaliteten, inte kundförståelsen, inte nyttotänkandet. Där trängs flosklerna på bullshit bingo-kartan. "Kunden i centrum", "effektivisering", "sänkt ROI" och så vidare, och så vidare.

Eftersom många accepterar att det är så här, och väljer att vara "förstående", lär sig leverantörerna att det går att komma undan med en undermålig leverans. Jag som lever i bägge världarna ser bägge sidorna av detta, ser det skadliga i att inte kräva ansvar och professionalism.

Vid dagens slut handlar det om att vi får de leverantörer vi förtjänar.

Jag hoppas att vi blir allt fler som säger ifrån. Vi gör både oss själva och branschen en otjänst genom att tillåta deras brister.

Ledarskap

noreply@blogger.com (Lars Hornborg) — Sun, 19 Oct 2008 20:17:00 +0000

NYLIGEN HÖLL JAG en ledarskapsutvecklingsdag för politiker. Hur lär man ut ledarskap? Jag tror inte att det går att lära ut - egentligen. Däremot går det att lotsa människor i deras egen utvecklingsprocess - att hjälpa dem att se vilka hinder som behöver mötas, vilka omedvetna förväntningar och föreställningar som styr dem.

Vi hade en bra dag. Insikter om att ledarskap kommer inifrån, inte genom kunskapsinhämtning. Ifrågasättande av egna sanningar. Förståelse för att "misslyckas" inte betyder "misslyckad".

Ledarskap är nog något av det mest spännade som finns.

Vetenskap, kvällstidningar och sanning

noreply@blogger.com (Lars Hornborg) — Thu, 08 Feb 2007 17:40:00 +0000

DET VAR LÄNGE SEDAN jag köpte Expressen, men idag gjorde jag det.

MOBILEN SKADAR BARNENS HJÄRNOR

stod det på framsidan. Strålskyddsinstitutet SSI hade slagit larm, stod det. Inne i tidningen nämndes FN-organet IARC som de som hade släppt en rapport med slutsatsen att regelbundet mobilanvändande under 10 år ökar cancerrisken med 39%.

På SSIs webbplats nämns inte den undersökningen, men däremot en från WHO som anger att mobilanvändning eventuellt kan leda till ökad cancerrisk. I tidningen intervjuas en namngiven SSI-anställd mobilexpert som klargör att framförallt barn bör avstå från att ringa utan handsfree.

I slutet av nittiotalet var de flesta vetenskapsmän överens om att mobiltelefoni var ofarligt. Så tolkade åtminstone mobilbranschen och dess alldeles egen ombudsman forskarnas konstaterande att de vid den tidpunkten inte kunde fastställa något samband mellan mobilanvändning och tumörbildning.

Forskarna sade alltså inte att mobiler är ofarliga, utan kunde helt enkelt inte konstatera något samband mellan mobiler och tumörer.

Nu är slutsatserna annorlunda än då. Och nu är det kvällspressen som övertolkar åt andra hållet. Kanske. Faktum kvarstår att forskarnas budskap har svängt. Nu ser de sambanden, och nu varnar de för riskerna.

När forskare drar slutsatser handlar det om vad de hittills lyckats hitta. Omvärlden tolkar ofta detta som ett aktivt ställningstagande, till exempel i fallet mobilstrålning. "Sanningen" blir att mobiler är ofarliga. Samma sak gällde en gång i tiden DDT, hormoslyr och andra gifter.

Men forskarna påstod nog aldrig att det var ofarligt (misstänker jag). Omvärlden valde däremot att tolka avsaknaden av bevis som att det var ofarligt. Och därmed gör vi sanning av ofullständigheter. Låt oss hjälpas åt att påminna varandra om detta nästa gång vi hör en varning - brist på bevis behöver inte betyda ofarligt!

Jag har bestämt mig

noreply@blogger.com (Lars Hornborg) — Tue, 02 Jan 2007 15:21:00 +0000

Jag har bestämt mig. Jag kan inte längre blunda för sambandet mellan min livsstil och de klimatförändringar som snabbt blir allt tydligare. Jag inser att det handlar om nu, inte sedan, och det handlar om mig, dig, oss alla. Nu.

DET ALLRA SISTA numret av Smålandsposten år 2006 ger en närmast övertydlig ögonblicksbild av gapet mellan var vi, det teknikberoende välfärdssamhället, står i vår ekologiska medvetenhet och den faktiska utveckling som just nu utspelar sig över hela vår planet. Det är gapet mellan en modern konsuments livsstil och jordens faktiska förmåga att stödja denna livsstil. Gapet mellan det energibehov vi har utvecklat och vår förmåga att producera denna energi på ett uthålligt och miljöneutralt sätt. Gapet mellan vår vilja att förstå och det som faktiskt inte går att blunda för längre. Gapet mellan vår beredskap att förändra vårt levnadssätt och förutsättningarna för att - kanske - kunna vända en utveckling som i grunden hotar livsbetingelserna för våra egna barn och deras efterkommande.

PÅ ÅRETS SISTA ledarsida frågar Maria Eriksson när lågpriselen kommer. Hon för ett resonemang om bristande konkurrens och att elproduktionen måste öka nu när el är en minst lika viktig basvara som mjölk. De ökande behoven täcks inte av fler vindkraftverk, skriver Eriksson. Vad vi behöver istället berättar hon däremot inte.

UNDER RUBRIKEN KLIMATET I FOKUS publiceras i samma nummer en TT-artikel som påtalar de ökande tecknen på allvarliga klimatförändringar som leder till omfattande översvämningar, kraftiga stormar och höjda havsnivåer. SMHI redovisar att det svenska vädret har blivit en hel grad varmare på bara femton år. I Al Gores film En obekväm sanning, som också nämns i artikeln, berättar den förre amerikanske vicepresidenten att de tio varmaste åren som någonsin registrerats har inträffat under de senaste femton åren. Han presenterar också fotomaterial från olika håll på vårt klot som visar hur glaciärer, sjöar och frusna vattenområden i det närmaste helt smält respektive torkat ut på bara några få årtionden. Gore redovisar i sin film också de vetenskapligt underbyggda sambanden mellan utsläpp av koldioxid och en hastigt accelererande uppvärmning av jordens klimat.

DEN VARMASTE DECEMBER någonsin handlar en artikel om ytterligare några sidor in i tidningen, med hela tio grader högre temperatur än normalt i Västerbotten. Detta är den högsta notering sedan mätningarna startade i Sverige år 1756.

ISLOSSNING UTANFÖR KANADA läser jag om redan på nästa uppslag. Polarforskare har upptäckt att ett enormt istäcke har lossnat från Ellsmere Island i Norra ishavet. Dess storlek är 64 kvadratkilometer och isen är närmare 3000 år gammal. Polarforskare talar om en klimatologisk tröskel och menar att det är det allt varmare klimatet som bidrar till att dessa uråldriga isar nu smälter. Av de återstående fem istäckena i den kanadensiska delen av Arktis återstår idag endast tio procent jämfört med för 100 år sedan. Luke Copland som är chef för det globala isforskningslaboratoriet vid universitetet i Ottawa avslutar med att berätta att för bara tio år sedan trodde forskarna att effekterna av den globala uppvärmningen skulle komma gradvis. Så blev det alltså inte.

OCH PÅ NYÅRSDAGEN sveper en ny storm med orkanvarning över södra Sverige. I Kronobergs står som mest 18 000 hushåll utan ström. Vädret håller på att bli våldsammare.

NU HAR JAG bestämt mig för att dra mitt strå till stacken. Och jag tror inte att jag behöver bli trädkramare, gå med i Greenpeace eller köpa näbbstövlar och Fjällrävenjacka. Det är inte där det sitter, utan i att bli en medveten energikonsument, en som stänger av skrivare, dator, TV och annat när jag inte använder dem. En som inte tar bilen bara för att det är bekvämt utan för att det behövs. En som väljer tåget framför flyget när det är möjligt.

JAG ÄR MEDVETEN om att jag inte åstadkommer speciellt mycket på egen hand, men det är ju så med energiförbrukning och andra miljöfrågor som vi alla är en del av, att det är när vi alla gör vår egen lilla del som det till slut märks.

Gott nytt 2007!

Lars Hornborg.

Hur talar du, människa?

noreply@blogger.com (Lars Hornborg) — Thu, 11 May 2006 18:43:00 +0000

Våren 2006 blev jag kontaktad av en klädbutiksägare som kände att hans personal skulle må bra av att utveckla sitt sätt att kommunicera med kunderna. "Vältalighet" var arbetsrubriken på uppdraget som så småningom utkristalliserade sig, fast när vi väl träffades en kväll på Brothers i Växjö var det inte talövningar och andningsteknik som stod i fokus, utan hur

vi bemöter kunder när de kommer in i butiken
språket kan och bör anpassas till kundens ålder och sinnesläge
vi bemöter en missnöjd kund

och en hel del ytterligare.

Sveriges Radio Kronoberg var där. Vill du lyssna på inslaget från programmet Västergatan kan du klicka här och bläddra ner till rubriken Att bemöta butikskunder. Skulle du inte hitta inslaget där kan du kontakta mig (mejladress i min profil ovan till höger).

Fungerande radio- och TV-reklam

noreply@blogger.com (Lars Hornborg) — Thu, 04 May 2006 20:12:00 +0000

Jag har lånat ut min trygga basröst till engelska och svenska reklamproduktioner sedan tidigt 90-tal. En del sammanhang känns mer självklara än andra, till exempel evenemang (Möbelmässan, engelskspråkig), och skivsläpp (Bruce Springsteen, Born To Run i nyutgåva). Nyligen gjorde jag också radio- och TV-reklamen samt nomineringstalen till Aurumgalan.

Spännande är att märka hur väl radio- och TV-reklam fungerar även i helt andra sammanhang, till exempel för att sprida budskapet om bra utbildningar. Första gången jag gjorde reklam för en KY-utbildning var för några år sedan, som ett test av detta medium. Kampanjen slog över förväntan och platserna tog snabbt slut. Numera är radio ett självklart medium för ett antal KY-utbildningar runt om i landet, och så här kan det låta.