amerikanskpolitik.se

John McCain, 1936-2018. Saknad.

2018-08-26T10:40:00.000+02:00

Mitt första minne av John McCain är att jag sitter på en stol en meter ifrån honom. Det var i januari 2008 i New Hampshire.
Han hade anlänt dit några minuter innan på version två av Straight Talk Express. McCain inledde med ett kampanjtal som bara varade några minuter, sedan gav han mikrofonen till de som såg ut att vara hans två största kritiker i rummet. Ett par personer med skyltar om den globala uppvärmningen. De var mycket riktigt kritiska. Han lyssnade, bad dem utveckla och svarade sedan.

Jag satt som sagt på en stol precis bredvid honom och det låter kanske märkvärdigare än det var. Vi var bara ett trettiotal på plats, men jag häpnande ändå över att jag kunde komma så nära en kandidat. Hade jag varit lite smartare skulle jag såklart räckt upp handen och ställt en fråga jag också.

McCain hade då gjort en i det närmaste osannolik comeback. Han hade laddat upp inför sin andra presidentkampanj genom att jobba för en immigrationsreform, vilket retade upp många väljare. Dessutom hade han länge drivit frågan om att skicka fler trupper till Irak för att slåss i ett krig som nu var mycket impopulärt, och stödde Bushs policy att göra just det. Sommaren 2007 var hans kampanj nästan uträknad, då han gjorde en omstart och satsade allt, återigen, på New Hampshire.

Att våga stå upp för obekväma åsikter även i kritiska ögonblick och att ge mikrofonen först till rummets två största kritiker var typiskt för John McCain. Det imponerade så mycket på mig att jag efter min resa till New Hampshire för första gången tog ställning och kampanjade för en amerikansk kandidat. Vare sig förr eller senare har jag gjort det.

Under juli spenderade jag några veckor i heta Nevada knackades dörr och ringandes telefonsamtal för John McCain och kom tillbaka dit under slutspurten i november. Jag har alltid gillat att kampanja och gör det tydligen med viss frenesi. Jag jobbade hårdast av alla frivilliga i Nevada och fick åka till Reno för att träffa McCain och hans fru, Cindy.

Eftersom McCain sagt att hans favoritband var ABBA, startade jag (på skämt) ABBA fans for McCain, och tryckte upp en t-shirt, med taglinen The winner takes it all. När paret McCain kommer in i rummet där en grupp frivilliga och lokala politiker samlats ser jag hur Cindy scannar rummet. Hon rycker John i ärmen och pekar på min t-shirt. Sedan kommer de fram och frågar mig om de får ta en bild ihop.

Det som gjorde mig så imponerad av McCain att jag spenderade min semester i Nevada var att han var så rakryggad. Och att han var det även i svåra stunder. Att stå upp för något när inte så mycket står på spel är en sak, att göra det när allt står på spel är något helt annat. Han visade det i politiken ett flertal gånger med kampanjfinansieringsreformen McCain-Feingold, öppnadet av relationen med Vietnam, ett par försök till immigrationsreform, kritik mot hur Irakkriget utfördes och ökat antal trupper just när stödet för kriget sjönk. Istället för att ändra uppfattning sommaren 2007 när hans kampanj nästan var i ruiner, så bet han sig istället fast och sa att han hellre förlorade en kampanj än ett krig.

I kampanjen mot Obama sa han nej till de som ville spela på rasism, att Obama var muslim och svart. Det kanske mest spridda klipppet på McCain är hur han tar tillbaka mikrofonen från kvinnan som påstår att Obama är arab och säger att han är en god patriot och familjefar, som jag råkar tycka olika som i fundamentala frågor. Det är vad denna kampanj handlar om, slår han fast. Det är klippet med kvinnan som är mest känt, men på samma kampanjmöte bemöter han en man som säger att han är rädd för Obama som president. Du behöver inte vara rädd för Obama som president, säger McCain.

Jag tyckte och tycker olika än McCain i en mängd frågor, men jag var framförallt övertygad om att hans utrikes- och säkerhetspolitik skulle vara den bästa. Men jag förstod också att en president skulle komma att fatta tusentals beslut som inte gick att förutsäga i en kampanj. Då fanns det en sak i McCains liv som övertygade mig mer än något annat än att han skulle ha en god chans att fatta rätt beslut.

McCain blev nerskjuten över Vietnam och bröt båda benen och ena armen i kraschen. Han föll ner mitt i Hanoi och blev snabbt överfallen av en ilsken befolkning, vilket man ju kan förstå. Dessa misshandlade nästan honom till döds. En krossande hans axel med en gevärskolv, en annan stack en bajonett i skrevet på honom. Militären kom och tog honom till den ökända fängelset Hanoi Hilton. Där slängdes han i en cell, utan behandling. Hans ena ben stod då i 90 graders vinkel, brutet vid knät. I det tillståndet blev han liggandes i dagar innan de utan bedövning rätade till hans brutna ben.

Några månader senare kallades han in till ett högre befäl och fick beskedet att han fick åka hem. No strings attached. Tack och hej. De hade upptäckt att hans far var amiral och ville få lite bra PR och kunna säga att den amerikanska befälhavaren i området gynnade sin egen son före andra krigsfångar.

John McCain sa nej. Tänk dig in i det. Du har knappt överlevt, din kropp är fortfarande i svåra smärtor, om du stannar kommer du fortsätta torteras och mycket möjligt dö. Skulle du klara av att säga nej? Även om du ville säga nej, skulle du klara av att låta bli att övertyga dig själv om att du ändå ska säga ja? John McCain sa nej. Han åkte inte hem om inte alla andra krigsfångar som suttit längre än honom också släpptes.

Hans fångvaktare bröt nu återigen benen i hans kropp, slog ut hans tänder och kastade honom i en isoleringscell. Där kom han att spendera merparten av de kommande fyra åren.

När jag hörde detta första gången kunde jag svårligen tänka mig ett bättre moraltest av ledaren för den fria världen. Hans vänner från den tiden, andra krigsfångar, uppmanade honom att göra en stor sak av detta i kampanjen. Hans kampanjfolk tjatade och tjatade på honom att göra det, men han vägrade.

När John McCain nu har gått bort så är slutet på hans liv talande för hans liv i övrigt. Hans sista stora framträdande i senaten var en kritik mot att folk bara röstade enligt partilinjen och hans sista stora röst var en röst mot partiet. Som dessutom stoppade en nedmontering av Obamacare.

På hans begravning har han önskat att George W. Bush och Barack Obama ska tala. De två personer han haft sina största politiska strider med - och förlorat mot. Det om något symboliserar hans liv, att han bjuder in dessa två att tala på den egna begravningen. McCain var en person som trodde och kämpade hela livet för något större än honom själv. Nu skickar han ett budskap till amerikanska folket från andra sidan graven om att minska polariseringen. Trots han blev 81 år slutade hans liv och politiska gärning för tidigt. Tillsammans med Ronie Berggren utvecklar jag det i ett halvtimmes poddsamtal.

För ett par år sedan var John McCain i Sverige som del av en amerikansk delegation. De skulle äta lunch i riksdagen. Jag var inte med på den, men gensköt sällskapet när de vandrade genom bankhallen. Efter jag presenterat mig visade jag bilden från sommaren 2008. Han skrattade till:

"Good memories, my friend, good memories."

Det var sista gången jag träffade honom och jag kan bara instämma. Good memories, my friend.

Trump dödade denna blogg

2018-03-02T09:43:00.002+01:00

I november 2004 traskade jag storögt runt i Washington D.C där valvakor pågick lite här och var. George W. Bush hade blivit omvald. Det hade varit svårt att tro om man förlitade sig på svensk medias rapportering. Där var John Kerry favorit.

Själv hade jag i mitt första inlägg om amerikansk, i juni 2004, tippat Bush som vinnare och i inlägget efter kom jag ut som John Kerry-supporter. 2008 gillade jag både Obama och McCain men hamnade i McCain-lägret och kampanjade för honom i Nevada under en månad. 2012 kunde jag tänka mig båda kandidaterna, men med en liten lutning åt Barack Obama. 2016 var jag definitivt tillbaka i det demokratiska lägret.

Men det har aldrig att jag hållit på någon kandidat som drivit mitt intresse. Det är just det att jag inte hållit hårt på den ena eller andra som gjort det så njutningsfullt kunna analysera det som händer.

Efter resan till Washington var jag helt fast i amerikansk politik och gjorde till min uppgift att förstå den bättre än vad jag tyckte svenska journalister då gjorde. Men inte minst älskade jag det drama som hela tiden utspelade sig. Det var som en tv-serie som aldrig tog slut. Det var en kärlekshistoria som varade i tolv år, tills manusförfattarna spårade ur säsongerna 2016 och 2017.

När Donald Trump blev vald och så många vettiga människor röstade på honom var det inte roligt längre. Jag följer fortfarande med vad som händer, men inte alls som förr. Istället läser jag biografier om gamla presidenter och hoppas att jag ska vakna ur mardrömmen.

Jag kommer alltid vara fascinerad av amerikansk politik, men om kärleken blossar upp igen vet jag inte.

Det har varit tolv fantastiska år. Jag har gjort tio valrörelseresor och de tre höjdpunkterna var New Hampshire 2008, 2012 och 2016. Särskilt 2008 då ingen sittande president ställde upp och det var helt öppet både hos demokraterna och republikanerna. Dessutom med namn som Barack Obama, John McCain, Hillary Clinton, Mike Huckabee, John Edwards och Mitt Romney.

Så många minnen. Första mötet med John McCain på ett skolbibliotek och jag hälsade med "I'm from Sweeeden", när Mitt Romney la upp spagetti åt mig på en annan skola i New Hampshire, Texas Chili with Huck & Chuck (Norris), kvinnan som avbröt Bernie Sanders med en lång och oerhört gäll utläggning om Wal Mart, godnatt-hälsningen till Ron Paul som hade hotellrummet mittemot mig, Obamas nästan otäckt bra retorik i en gympasal, John Edwards smöriga leende och dåliga handslag, Rick Santorums rumpa precis vid mitt ansikte när han hoppade upp på en bänk för att synas bättre - och mycket, mycket mer.

Jag kommer berätta för alla som vill, och inte vill, höra om dessa resor resten av mitt liv.

Från det tog jag också med mig styrkan i primärval, i demokrati. Politiker, hur mäktiga de än är, måste ut och träffa väljarna. Till och med jag, som svensk, kunde komma dit och prata direkt med dem. Därför tog jag primärvalet till Sverige, där vi genomförde det flera gånger i Östergötland.

Oavsett om kärleken återuppstår kommer jag vara evigt tacksam för dessa år, men denna blogg, och med er läsare. Så många roliga stunder jag haft. Men nu tar den här bloggen en paus. Hur lång den blir vet jag inte. Kanske evig. Tack så länge!

Mathias Sundin

The Art of the Deal?

2017-03-10T14:55:00.001+01:00

Ingenting är så förknippat med Donald Trump som förmågan att förhandla, att göra en deal. Det var hans bok the Art of the Deal som satte den bilden och The Donald har genom året fortsatt hävda att ingen gör så bra deals som han.

Det har också varit hans politiska huvudargument sedan slutet av 1980-talet, då han menade att amerikanerna var för flata i handelsrelationerna med Japan. På senare tid har han bytt till Kina.

Att detta också var hans centrala budskap i presidentkampanjen var således inte förvånande. Nollorna i Washington har fått chansen, och misslyckats. Nu är det dags att sätta en affärsman där. En affärsman som bokstavligen skrev boken hur man gör en deal.

Nu kommer det första och möjligen avgörande testet för president Trump: Obamacare.

Obamacare har varit det republikanska hatobjektet nummer ett sedan det drevs igenom under president Obamas första år i Vita huset. Nu ska Obamacare bort - men måste också ersättas med något.

Talmannen Paul Ryan har presenterat ett förslag som omedelbart stötte på patrull i representanthuset, i senaten, hos konservativa tankesmedjor, opinionsbildare, försäkringsbolag - och hos demokraterna. Det är inget konstigt, de flesta reformförslag av Obamacare skulle stöta på patrull.

Det är nu det krävs en dealmaker av guds nåde. Den Donald Trump större delen av sitt liv utgett sig för att vara. Nu kommer han ställas på prov som aldrig förr.

Han tycks vara i full gång. Än så länge genom media och sin charmiga, mjuka sida. Folk kommer i strid ström till Ovala rummet, käkar middagar i Vita huset och han är len i twittermunnen mot motståndare som Rand Paul. Hans metoder beskriv bra i den här artikeln: "...he is a mix of charm and cajoling."

Trump med Ted Cruz barn inför en middag med senatorn och hans fru.

Den taktiken kommer fortsätta ett tag, men sedan kommer släggan. Trump är ingen rolig motståndare som president. Han kommer inte tveka att använda sin makt för att göra allt för att underminera de som går mot honom. Ordföranden för republikanerna i Ohio motarbetade honom i valet, och han tog sig tid, som president, att ringa runt i delstaten för att stoppa henne från att bli omvald.

Mycket står på spel nu för president Trump. Ett misslyckande skulle slå mot den allra starkaste delen av hans varumärke. Lyckas han så är han i en bra position för att bli omvald.

-----------------------------
MATHIAS SUNDIN

En framgång och några frågetecken

2017-03-01T19:18:00.000+01:00

Donald Trumps jungfrutal inför den amerikanska kongressen blev en stor framgång, det medger även de flesta av presidentens argaste kritiker. Inte för att talat i sig var så spektakulärt. Men den gångna månadens ständiga bråk, inte minst med pressen, har nog tröttat ut så många (inklusive undertecknad) att det räckte med ett i huvudsak normalt tal för att få oss att börja applådera.

Ty så fungerar ju förväntningar. Ju lägre de är desto lättare är de att möta.

Jag är väl långt ifrån den enda som tycker att de gångna veckorna har innehållit alldeles för mycket freak show och alldeles för lite politik. En stor del av skulden faller givetvis på Trump själv. Att ifrågasätta medievinklar är i sig inte fel eller konstigt. Men att i praktiken förklara krig mot medier är helt enkelt olämpligt. Det kan fungera en kortare tid, men om för många börjar spela efter samma regelbok så blir situationen till sist hopplös för alla. Det blir den brända jordens taktik.

Men med det sagt så är mycket av den mediala Trumpbevakningen lika hysterisk som hans tweets. Det gäller även här i Sverige. De senaste dagarna har DN satt en rad nya rekord, inte minst härom dagen då webbens nio (9) högst placerade nyheter alla handlade om Trump eller om Nils Bildt-intervjun på Fox News. Flera av nyheterna är dessutom av den sorten att man kan utgå ifrån att de aldrig hade blivit en story om det gällt någon annan än Trump. Jag minns få svenska artiklar om Barack Obamas golfvanor, eller om vad hans säkerhetsarrangemang kostade.

Förhoppningsvis kommer detta snart att lägga sig, för den här ohälsosamma symbiosen mellan Trumps mediesyn och mediernas kampanjande slår ut den konkreta politiska information som vi förväntar oss att nyheterna ska förmedla.

Men nåväl, detta var en parantes. Donald Trump var i nattens tal fortfarande Donald Trump. Han var uppenbart inte ett offer för Marco Rubio-inducerad tankekontroll (även om Rubio vid något tillfälle såg ut att vilja testa). Hans kritik mot den hittillsvarande handelspolitiken fanns där. Liksom muren mot Mexiko. Men bara genom att de personliga utfallen hade strukits blev det politiska innehållet bättre, oavsett man man anser om det i sak. Verkligt gripande var även Trumps hyllning till en nyligen stupad SEAL-soldat, vars änka satt på hedersläktaren. Överlag spelade hedersgästerna en ovanligt stor roll, och det bidrog nog till den lite vänligare stämningen.

Men det finns även en hel del som förtjänar att synas i sömmarna. Den kanske största frågan nu är hur Trump kommer att hantera ObamaCare, som de flesta republikanska senatorer och nästan alla representanthusledamöter vill ha bort. Trump sågade i sitt tal en av reformens bärande delar, nämligen obligatoriet att köpa sjukförsäkring. Men han verkar inte lika pigg på att ge sig på en annan av lagens pelare, nämligen att försäkringsbolag inte ska få neka den som har "preexisting conditions", alltså redan är eller har varit sjuk, från att teckna försäkring.

Det här blir en knepig balansgång. Demokraterna lär hålla ihop för att skydda ObamaCare, och om republikanerna då samtidigt splittras blir det mycket svårt att ersätta ObamaCare. Och Trump lovade just att ersätta reformen, inte att radera den.

Det finns fler frågor där dynamiken ser ut ungefär på samma vis. Det är möjligt att Trump kan få med sig de flesta republikaner på att låna pengar till en gigantisk infrastruktursatsning. Men jag noterade att senatsledaren Mitch McConnel inte klappade händerna när Trump dessutom lovade betald förälraledighet - ett gammalt demokratkrav som republikanerna alltid har motsatt sig.

Det finns alltså gott om oklarheter kvar, när det gäller hur USA:s politiska etablissemang ska hantera landets nye president.

Hela talet kan ses här.

-------------------------
JOHAN INGERÖ

Ted Nugent ny ambassadör till Sverige?

2017-01-05T11:13:00.000+01:00

Nej, hur roligt det än skulle vara (inte minst för oss rockoffer) så är ovanstående bild ett skämt. Jag vet inte vem som gjort den, men jag fick i vilket fall ett gott skratt när den dök upp i min twitterfeed här om kvällen.

Men när vi nu ändå pratar ambassadörer: vem kan Donald Trump tänkas skicka till våra kalla breddgrader? Ska man gå på det senaste halvdussinet så finns onekligen ett mönster. Sverige är ett hyfsat viktigt land för USA, inte minst genom vårt strategiska läge vid Östersjön. Men vi hör inte till den exklusiva klubb till vilka UD-höjdare eller tidigare toppolitiker normalt skickas.

Svenska ambassadörer utses på en bestämd tid, som dock kan förlängas. Normalt påverkas inte våra ambassadör av riksdagsval och maktskiften, åtminstone inte omedelbart. USA har dock en annan kutym. Där förväntas ambassadörer ställa sina platser till förfogande direkt efter ett maktskifte. (Det gäller förstås i synnerhet landets FN-ambassadör som för det mesta har kabinettsmedlems rang, vilket alltså betyder att hen ingår i regeringen jämte ministrarna.) Sålunda har den senaste och sista av Barack Obamas ambassadörer till Sverige, Azita Raji, meddelat att hon nu lämnar sitt uppdrag. Så vem kan vi tänkas få härnäst?

Vi kan naturligtvis inget veta om detta. Men de senaste presidenterna har alla valt personer utan betydande egna politiska plattformar, men som av andra skäl har en relation till presidenten. Raji har mestadels varit verksam i finanssektorn, men har även arbetat med Obamas kampanjinsamlingar. Det är en rätt typisk bakgrund för dem som skickats hit. Matthew Barzun (2009-2011) arbetade också med Obamas pengainsamling. Den sista Bush-ambassadören Michael Wood (2006-2009) var en gammal universitetskompis till presidenten och hans företrädare Teel Bivins (2004-2006) hörde till Bushs Texas-vänner och var en betydande kampanjdonator. Bivins är också den senaste politikern som skickats hit. Han var delstatssenator i Texas, ett uppdrag som dock utförs på deltid och för ett symboliskt arvode.

Det troligaste är alltså att Donald Trump kommer skicka någon som inte precis är någon politisk höjdare, men som ändå finns i vänkretsen. Kanske någon som haft en hyfsat tung funktion i hans presidentkampanj. Det kan även bli någon gammal affärsbekant eller rent av en medlem av hans förlängda familj.

Det finns även ett par kapitel amerikansk historia kring denna position. Mellan januari 1969 och februari 1970 hade USA ingen ambassadör här, en protest mot Olof Palmes aktivism mot Vietnamkriget. Och den första ambassadören (1782-1783) var ingen mindre än Benjamin Franklin. Franklin satte dock aldrig sin fot på svensk mark, och sitt ambassadörskap hanterade han från Paris. Likväl var det han som för USA:s del förhandlade fram Svensk-amerikanska vänskaps- och handelstraktaten, det allra första avtalet mellan våra länder.

Så dramatisk eller historisk blir knappast den kommande ambassadören. Men det ska i vilket fall bli intressant att få veta vem det blir.

---------------------------------
JOHAN INGERÖ

Vad Trump gjorde annorlunda

2016-12-31T16:18:00.003+01:00

Nej, det här blir inte ett inlägg om förolämpningarna. De är väl beskrivna redan, faktiskt i så hög grad att de har överskuggat de många andra okonventionella grepp han kopplade under detta från början till slut mycket märkliga år. Inte heller är det någon nyårskrönika, men det kan absolut läsas som en del av en sådan. För det som skedde under 2016 lär färga av sig på de år som ligger framför oss. Nåväl, utan further ado: här följer några punkter från den meny USA:s väljare beställde från.

Twitter

Ingen kan ha missat det trumpska twittrandet, eller dess synbart kaotiska men uppenbarligen genomtänkta format. Den typiska tweeten börjar med ett påstående, sen ett slags svar och till slut ett utrop. Halva min feed började göra sina egna varianter av det där, så även jag vid några tillfällen. Vi gjorde det som skämt, men vi bekräftade samtidigt att formatet satt sig. Och att bli igenkänd är en viktig del av den politiska kommunikationen. Trump använde dessutom twitter för att slippa lägga enorma summor på tv-reklam. Hans diverse omvärldsbetraktelser var helt enkelt nyheter i sig. Och om man toppar nästan varje nyhetssändning, varför köpa reklam? Slutligen använde han twitter defensivt. Närhelst något annat än han stod i centrum kunde han dra ut en tweet, varpå journalisterna lydigt släppte allt de hade för händerna. Det gör de för övrigt fortfarande.

Hej då till retail politics

De där jättestora valmötena brukar inte komma förrän framåt sommaren. Särskilt de tidiga primärvalsstaterna brukar vinnas en handskakning i taget, och via en myriad av små intima kampanjmöten som tar massor av tid. Trump gjorde nästan inga sådana framträdanden. Hans sluggerstil och höga kändisnvå (över 95 procent av amerikanerna kände till honom innan kampanjen ens började) lät honom gå direkt på stormötena. Inte heller stannade han i delstaterna. Normalt sätter kandidater upp fasta boplatser i Iowa och New Hampshire (Jag och Mathias Sundin bodde till exempel på samma hotell som Bernie Sanders och hans stab). Trump flög hem till New York de flesta kvällar. Och ibland reste han till delstater där valet inte ens dragit igång. Efter andraplaceringen i Iowa höll han arenamöten i Alabama och Massachusetts. Journalisterna följde såklart med, vilket gjorde att han hela tiden syntes mer än konkurrenterna, även när saker och ting inte gick hans väg.

Slimmade kampanjmöten

Jag överdriver inte när jag säger att det Marco Rubio-möte vi besökte (ca femhundra besökare) krävde tio gånger mer logistik än Trumps möten (tusentals besökare). Rubio hade en mängd gäster och en armé av unga kampanjare som tog namn och adresser till potentiella volontärer. Trump hade en lokal och en scen. Det lät honom använda tiden och pengarna effektivare, samtidigt som han nådde fler. Även Hillary Clinton förlitade sig i hög grad på kändisar, både från politiken och underhållningsvärlden. Och hennes möten var ännu mer uppstyrda än Rubios. De få gäster Trump hade var "vanligt folk". Föräldrar till brottsoffer, gränsbevakare och så vidare. Sådana personer är betydligt enklare att flytta omkring, och de passade dessutom in i kampanjbudskapet, vilket Clintons kändisar inte gjorde.

Auditions till kabinettet

Månaderna efter valet brukar inte vara lugna, för det är en enorm apparat att få en ny administration på plats. Men de brukar vara ganska diskreta. Trump har dock valt en annan modell, en som tycks ha lagts upp ungefär som hans gamla dokusåpa. Han har spelat upp en mängd namn till de vakanta ministerposterna, och de flesta kandidater har paraderats förbi kamerorna i Trump Towers entré på väg upp till hans våning. Det har hållit igång personsnacket i pressen, och sett till att uppmärksamheten är fast fixerad vid den tillträdande presidenten. Dessa auditions har också blivit ett sätt att tysta kritiker. Mitt Romney blev synnerligen foglig under de veckor han diskuterades som eventuell utrikesminister, och när de ändå inte blev han kunde han inte säga annat än att det "var en ära att ha blivit övervägd". Det uttalandet är ett antal nyanser från hans förintande Trump-kritik några månader tidigare, och gör det svårare för honom att lufta trovärdig kritik framöver.

Valrörelsen fortsätter

Istället för att hålla en låg profil har Trump fortsatt turnera med "thank you rallies" till delstater som stödde honom. Dessa möten har inte skiljt sig nämnvärt frå valmötena, förutom att de ibland använts till att presentera nyheter om den inkommande administrationen. Till exempel offentliggjordes valet av James Mattis som försvarsminister under ett sådant möte. Dessa möten har överskuggat andra och för Trump potentiellt besvärliga eftervalsdiskussioner, som att hans finansminister är direktplockad från Wall Street eller att han förlorade popular vote med rejäl marginal.

Ska man sammanfatta detta så är det tydligt att den röda tråden handlar om uppmärksamhet och om att äga agendan. Det Trump saknar i politiskt kunnande tar han igen med skicklig mediemanipulation. För egen del undrar jag hur länge journalisterna kommer acceptera rollen som twitterkorrespondenter, men inget talar för att det sker snart. Medan jag skriver detta rapporterar de alla om hans hjärtliga nyårsshälsning.

Kommer då detta att bli modell för framtida presidenter? Nej, jag tror inte det. Trumps metod bygger helt på hans höga kändisskap och icke-bakgrund inom politiken. Jag kan inte komma på någon annan presidentkandidat som kunde ha gjort något liknande. När Trump-eran väl är över har kanske sakfrågorna ändrat skepnad rejält, men kampanjerna blir förmodligen mer konventionella igen.

Och med detta säger jag Gott Nytt År till läsekretsen. Jag hoppas vi ses på andra sidan, för 2017 lär inte bli svältfött på bloggämnen. Stort tack för att ni har hängt med!

-------------------------------
JOHAN INGERÖ

Kabinettet

2016-12-21T21:24:00.002+01:00

Med några veckor kvar till Donald Trumps inflyttning i Vita huset, och de strax därpå följande senatsförhören av hans potentiella ministrar, kan det vara värt att titta närmare på några av dem. Vilka är de, och hur ser deras chanser ut när senaten ska rösta om dem?

Till att börja med måste jag tillstå att valen har förvånat mig något. Inte för att många av dem saknar partipolitisk erfarenhet, det var tvärtom väntat, utan för att kabinettet tycks bli väldigt konservativt. Det är lite svårt att jämföra över tid, men frågan är om ens Reagan hade ett så konservativt kabinett, trots att han som person var klart mer konservativ än Trump. Den tillträdande presidenten är ju, som jag varit inne på tidigare, mer i mitten än vad hans primärvalskonkurrenter är. Nu tycks det dock dra högerut. Det handlar dessutom i flera fall om personer som tidigare under året har kritiserat Trump offentligt, och i bilden av honom ingår ju inte främst hans goda förmåga att ta kritik.

Låt oss titta på några av nyckelspelarna:

Rex Tillerson (Utrikesminister)

Ett intressant val. Tillerson beskrivs i Sverige i lätt hysteriska termer som en oljebaron närstående den ryska regimen. Och i sak stämmer det. Tillerson har tillbringat sitt yrkesliv på oljejätten Exxon Mobile, där han jobbat sig upp från en anställd i mängden till vd och styrelseordförande. Han känner Putin och många andra ryska politiker sedan länge, då EM gjort stora affärer där. Flera republikaner, inte minst Marco Rubio som sitter i senatens utrikesutskott och därmed deltar i de kommande förhören, har uttryckt skepsis mot Tillerson just utifrån hans ryska kopplingar.

Själv ser jag dock nomineringen av Tillerson mer som en seger för det gamla republikanska gardet än för Breitbart-gänget. Han stödde inte Trump under primärvalen, där han istället donerade en bytande summa till Jeb Bush. Condoleezza Rice, som sannerligen inte är någon Trump-anhängare, hyllade valet av Tillerson. Och såväl George W Bush och Dick Cheney har erbjudit sig att tala för Tillerson med skeptiska republikanska senatorer. Cheney har faktiskt redan talat i telefon med Rubio om saken.

Vad gäller Ryssland så är det troligast att Tillersons relationer där handlar om affärer, inte om ideologi. Oljebranschen är en av världes mest politiserade, och det gäller förstås i än högre grad i länder som Ryssland där politiken bestämmer betydligt mer än i väst. Inget storbolag tackar nej till relationer med politiker när det ligger miljardaffärer i botten. Vad gäller Ryssland så är jag mer bekymrad över Trump själv, och över hans säkerhetsrådgivare Michael Flynn, än över Tillerson.

James Mattis (Försvarsminister)

Ett annat val som, faktiskt, borde lugna mer traditionella republikaner. Mattis är pensionerad general, men har inte varit pensionerad länge nog för att få åta sig poliska ämbeten. Därför krävs att kongressen beviljar honom ett undantag. Detta har John McCain, som är ordförande i senatens försvarsutskott och inte heller kan anklagas för att höra till Trumps närmaste vänner, lovat att ordna med så snabbt det går.

I media har det gjorts poänger på hans smeknamn "Mad Dog", vilket han fick som ung man i marinkåren. Men det är billiga poänger. Under primärvalen underkände Mattis Trumps avfärdande ord om Nato, och han anser att Ryssland aktivt försöker bryta isär alliansen. Han förespråkar en tvåstatslösning för Israel och Palestina, anser att USA måste ha goda relationer till de mer moderata länderna i Mellanöstern och betraktar Iran som det stora geopolitiska problemet där. Överlag alltså en traditionellt pragmatisk säkerhetspolitiker, dessutom synnerligen meriterad.

Steven Mnuchin (Finansminister)

Ett väldigt förvånande val, i mina ögon. Givet rådande stämningsläge i USA, och tonläge från Trumps kampanj, borde det ha gått att hitta en finansminister i den privata sektorn som inte har varit hedgefond-spelare och vd på Goldman Sachs. Mnuchins kompetens torde vara oomstridd, även om det inte är självklart att han funkar lika bra på Finansdepatementet som på finansgatorna. Hans politiska åsikter är i stort sett okända, och förhören lär i betydande grad handla om hur han agerade under finanskrisen. Att han skulle vara så kontroversiell att republikaner röstar emot honom är dock inte troligt, såvida inget allvarligt framkommer under förhören. Men jag förstår ändå inte riktigt Trumps bevekelsegrunder här. Dock är den amerikanska finansministern mycket svagare, relativt sin regering, än exempelvs den svenska. Mnuchins personliga svängrum är starkt begränsat av presidenten, som ju bland annat har en budgetchef och det ekonomiska rådet till sitt förfogande.

Jeff Sessions (Justitieminister)

Att Sessions skulle erbjudas en ministerpost tog jag för självklart. Däremot hade jag inte gissat på just de här posten. Veteransenatorn från Alabama är, som det anstår veteransenatorer från Alabama, rejält konservativ. Även i frågor där Trump inte är det. Räkna med att demokrater i senaten kommer vara rejält svårflirtade här, inte minst mot bakgrund av tidigare anklagelser mot Sessions om att ha en fördomsfull syn på svarta. Jag hade gissat att han skulle bli försvarsminister, men nu blev det alltså detta. De här senatsförhören kan bli mycket intressanta

Därutöver finns en del kuriosa som att Ben Carson blir bostadsminister och att wrestling-mogulen Vince McMahons fru Linda blir minister för småföretagarfrågor. Ett för mig glädjande val är skolpengsförespråkaren Betso DaVos som utbildningsminister, hon har onekligen ett styvt arbete framför sig med tanke på landets dåliga skolresultat och aggressiva lärarfack. Dessutom ska det bli intressant att se hur South Carolinas begåvade guvernör Nikki Haley klarar världspolitiken som FN-ambassadör.

Det finns absolut några frågetecken, men överlag tycker jag att Trumps kabinett känns tryggare än Trump själv. Åtminstone på papperet.

-------------------------------------------
JOHAN INGERÖ

Valdag! (Igen)

2016-12-19T11:02:00.002+01:00

Idag hålls presidentvalet. Inte väljarnas, men väl elektorernas. Och det är dessa 538 personer som slutgiltigt avgör vem som blir USA:s nästa president. Det hela är något mer dramatiskt i år än normalt, dels för att Donald Trump är såpass kontroversiell och okonventionell och dels för att Hillary Clintons seger i the popular vote blev så stor. Det hela bäddar för en ny omgång debatter om elektorskollegiets vara eller icke vara. Och är det rådande systemet verkligen rimligt?

Själv har jag alltid gillat elektorssystemet. Man bör hålla i minnet att USA inte är en enhetsstat, utan en federation av delstater. Och det är dessutom bara den formella indelningen. Författaren Colin Woodard har mycket träffande beskrivit USA som en sammanslutning av elva skilda nationer/kulturer. Jag har visserligen bara besökt sex av dem, men skriver ändå helt under på hans bild. Skillnaderna mellan exempelvis New England och den djupa södern omfattar inte bara politik utan även religion, mat, klimat, estetik och sport.

Dessutom beter sig folk helt olika i de olika landsändarna. I nordöstra USA känner man som svensk lätt igen sig. Folk sköter mestadels sina egna affärer och pratar inte så mycket med okända såvida det inte finns någon tydlig anledning att göra det. I södern kan däremot tystnad i en hiss uppfattas som oartigt eller rent av fientligt. Men det finns även fläckar inom de geografiska delarna. New Orleans, som på Woodard-kartan är centrum för en egen region/kultur, skiljer sig markant från mycket annat i den djupa södern. Inte bara för den fransk-inspirerade arkitekturen utan även för att stämningen där är mer lössläppt än bara några mil därifrån. Folk från, säg, Mississippi som aldrig skulle acceptera strippklubbar i sina egna kvarter kan absolut besöka sådana i New Orleans, eftersom det är New Orleans.

Alla länder är organiska, men i USA märks det extra tydligt just eftersom landet är så stort och har en indelning och historia som präglats av olika intryck och kolonisatörer. Och det är därför jag alltid har försvarat elektorsröstandet. Det systemet har ofta tvingat presidentkandidater att ta hänsyn till stora delar av landet, och sorterat bort dem som uppfattats som alltför regionala i sina värderingar (söderns George Wallace, New Englands Michael Dukakis). Clinton må har utklassat Trump i vissa folkrika områden, men Trumps stöd var ändå bredare, enligt Woodard-kartan. Hon vann 3 till 4 av landets elva områden, han 7 till 8.

Därmed inte sagt att frågan är enkel. Det normala kan ju absolut tyckas vara att flest röster gäller, punkt. Men detsamma bör i så fall sägas om EU, där exempelvis Sverige har oproportionerligt många parlamentariker jämfört med exempelvis Tyskland. Om EU hade haft en folkvald president (hemsk tanke, men låt oss tänka den ändå) så hade vi mycket väl kunnat hamna i samma situation. Det amerikanska systemet bygger på en i mina ögon sund skepsis mot makt och överhet. Och det är byggt för att hindra någon från att dominera landet med hjälp av några folkrika men geografiskt små områden.

Detta är alltså det pris de stora staterna betalar för att hålla ihop landet/unionen. Och det har sällan varit kontroversiellt, eftersom antalet röster och elektorer nästan alltid har sammanfallit. Men nu när Republikanerna vunnit två presidentval trots popular vote-förlust, inom loppet av sexton år, är det förstås naturligt att frågan väcks på nytt.

Men oavsett vad man må anse om Trump (och jag anser mycket om Trump) så kan jag inte landa i någon annan slutsats än att hans seger är legitim, på samma sätt som maktfördelningen i Europaparlamentet är det.

(Och som sagt: läs gärna den ovan länkade artikeln om USA:s elva nationer. Den är mycket intressant.)

-------------------------------
JOHAN INGERÖ

Nya friska tag...typ

2016-12-01T13:34:00.000+01:00

Det har varit stiltje här ett tag, och som alla förstår beror det inte på någon brist på händelser att skriva om. I mitt fall har det helt enkelt handlat om att jag under valrörelsens sista månader samt dess efterspel fick ägna så mycket tid åt att kommentera i tv, radio och tidningar att det kändes onödigt att upprepa mig här.

Vad gäller Donald Trumps seger och vad som nu komma skall har redan mycket skrivits, och det intressantaste mellan nu och att han svärs in den 20 januari är hans val av personer till stab och kabinett. Och bara det faktum att Mitt Romney över huvud taget förekommer i spekulationerna om utrikesminister ger en fingervinkning om att överraskningarnas tid inte är förbi. Räkna därför med nya tag här i bloggen, från åtminstone min sida.

Men jag tänkte vänta lite med Trumps kabinett, för att istället diskutera de nya tag som tas av de alltjämt chockade Demokraterna i kongressen. Och de är få, både Demokraterna och de nya tagen. Faktum är att valet av ledarfigurer för mina tankar till något slags zombieapokalyps. Om vi börjar med Representanthuset så har Nancy Pelosi fått förnyat förtroende som ledare för minoriteten. Och för mig är det svårbegripligt.

Pelosi är 76 år gammal, har lett Demokraterna i Representanthuset sedan 2003 och därmed i sju kongressval varav hennes sida har förlorat fem. Hon är från San Francisco och får betraktas som i stort sett ovalbar i de allra flesta delar av landet. Pelosi utmanades dessa gång av Tim Ryan, en förhållandevis ung demokrat från Ohio. En delstat som Trump vann och som Demokraterna för allt i världen inte vill tappa greppet om. Men hon slog Ryan med klar marginal och får alltså en ny chans att bli talman om två år.

Steny Hoyer fortsätter som inpiskare. Hoyer är från Maryland, ett annat kassaskåpsäkert demokratfäste, och är 77 år gammal. Han valdes in i kongressen första gången 1980, och svarar väl inte helt upp mot det folkliga kravet på något nytt.

I senaten har Demokraterna valt en ny ledare efter Harry Reid som går i pension. Valet föll på Chuck Schumer, 66, som samtidigt påbörjar sin fjärde sexårsperiod som senator från New York. I likhet med Hoyer gjorde Schumer entré i Washington 1980, då han valdes in i Representanthuset. Till inpiskpare har senatdemokraterna omvalt Dick Durbin, Durbin är från Illinois, 72 år gammal och har funnits på olika positioneri kongressen sedan valet 1982.

Ålder bör inte diskvalificera någon. Men i det här fallet är de många årsringarna kombinerade med väldigt långa banor i Washington. Samtliga dessa fyra nyckelspelare kommer från demokratdominerade delstater, hör till sitt partis mer liberala flygel och har gång på gång visat sig ha svårt att bygga stöd utanför sina komfortzoner. Är de verkligen rätt personer i det här läget, då amerikanerna vrålat sig hesa efter nya tag och då deras eget part har åkt på förnedrande förluster även i delar av inlandet som de tog för givna?

Jag är skeptisk.

JOHAN INGERÖ
----------------------------------------------------

Delstaterna som (troligen) avgör presidentvalet

2016-11-08T08:52:00.003+01:00

Läget nu på valdagen är väldigt osäkert. Båda kandidaterna verkar ha en god chans att vinna, men det kan också lätt trilla över i en storseger för Hillary Clinton. Storseger för Donald Trump är inte uteslutet, men mindre troligt. Låt oss gå igenom förutsättningar och vilka delstater som ser ut att avgöra.

Som utgångspunkt tar vi RealClearPolitics genomsnitt av opinionsmätningar i delstaterna, men låt oss först titta snabbt på genomsnittet för hela landet. Där har det under flera dagar legat rätt stadigt på ett över övertag för Clinton med 2%-enheter. I de senaste mätningarna har hon gått lite bättre och snittet är nu 3%-enheters övertag för henne.

Utifrån mätningarna ser Clinton ut att ha 203 säkra elektorsröster (270 behövs för vinst) och Trump 164. Kvar att slåss om är 171 stycken. I 15 av dessa delstater (inklusive ett distrikt i Maine med en röst) är genomsnittet 5% eller mindre. Trots det kan vi nog med hyfsad säkerhet räkna in några i deras respektive kolumner.

Hos Clinton placerar vi Virginia, Michigan, Maine, Colorado och New Mexico. Det ger henne 248 röster. Till Trump ger vi Georgia, Arizona, Ohio och Iowa, vilket blir totalt 215 röster.

Kvar är: Florida, North Carolina, New Hampshire, Maines ena distrikt och Pennsylvania.

Om Clinton vinner Florida vinner hon. Om hon vinner Pennsylvania och vilken annan delstat som helst så vinner hon. Vinner hon North Carolina och Nevada så vinner hon.

Om Trump vinner alla kvarvarande, förutom Pennsylvania så vinner han. En ganska smal väg till segern. Tar han Pennsylvania så öppnar sig dock flera möjligheter. Addera Nevada eller North Carolina och han blir president.

Dessa ovanstående scenarion vilar på att det inte svänger alltför mycket utifrån de senaste mätningarna. Om Ohio hamnar hos Clinton blir det väldigt svårt för Trump att vinna. Om Michigan och/eller Colorado hamnar hos Trump är Clinton i trubbel.

Man kan också se det så här:
Det är fyra delstater det är riktigt jämnt i; Florida, New Hampshire, North Carolina och Nevada. Om vi utgår från att alla de andra 46 hamnar där genomsnittet nu pekar, så är läget följande:

Vinner Clinton en av dessa fyra blir hon president.
Trump blir president bara om han tar hem alla fyra.

------------------
MATHIAS SUNDIN

Delstaterna som (troligen) avgör presidentvalet

2016-11-08T08:52:00.002+01:00

Vad betyder egentligen FBI:s fortsatta utredning för Clinton?

2016-10-31T21:40:00.001+01:00

En och en halv vecka innan valet får vi reda på att FBI har skickat ett brev till kongressen där de säger att de åter öppnar utredningen in i Clintons fall med den privata email-servern. Alla demokrater håller andan för att se hur, om alls, det här kommer att påverka valet den 8 november. Vad vet vi än så länge?

Först och främst är vi inte ens säkra att de möjliga nya bevisen som kommit fram ens innehåller mejl som kommer från Clinton. I Anthony Weiners nya skandal (som denna gång involverar en 15-åring och sexting) har FBI beslagtagit en laptop från Weiners snart ex-fru, Huma Abedin, som har jobbat med Clinton sedan mitten på 90-talet.

Det här är såklart inte bra för Clinton. Oavsett hur man än vrider och vänder på det, även om det i nuläget inte finns något bevis på att hon ens är nämnd i dessa mejl, så ser det inte bra ut. Frågan är om det spelar någon roll för väljarna, eller om båda kandidaterna har lyckats konsolidera sin bas till en sådan grad att detta inte kommer att ta något från Clinton?

Nuvarande sammanställningar av opinionsundersökningar indikerar att det är just det senaste som håller på att hända. Trots att Trump har klättrat uppåt i undersökningarna den senaste veckan eller så finns det inget som indikerar att den nya informationen om Clintons e-postserver skulle ha någon som helst påverkan. Det är snarare en trend uppåt för Trump just nu som mest troligt inte har att göra med FBI eller några mejl.

Troligtvis kommer den här överraskningen inte att ha någon större påverkan på valresultatet, men det här problemet med Clintons e-postserver kommer att bestå långt efter den 8 november.

------------------
LINNEA SANDSTRÖM LANGE

De små tuvorna

2016-08-02T13:25:00.004+02:00

När folk ber mig förklara skillnaden mellan de svenska och de amerikanska partierna brukar jag svara ungefär så här: I Sverige är det lättare att etablera nya partier än att på djupet förändra de som finns. I USA är det precis tvärtom. Skälen till detta är helt och hållet institutionella.

De svenska partierna styrs av sina kongresser och däremellan av sina valda ledare och högsta tjänstemän. Lite förenklat kan man säga att ju mer inflytande man lyckats vinna, desto mer inflytande ligger inom räckhåll. Det är ytterst sällan någon lyckas bli en inflytelserik spelare över en natt (även om det för all del har hänt). Det svenska systemet med offentligt partistöd gör också att partierna klarar stora medlemstapp. Fördelarna är att det blir svårare att köpa sig inflytande och att det politiska systemet blir ganska stabilt. Nackdelarna är att partierna lätt blir isolerade öar. Allt färre medlemmar avgör nu hur exempelvis riksdagslistorna ser ut, och flera säkra riksdagsmandat tillsätts i praktiken av något hundratal röster i ett provval. Nya frågeställningar har därför ofta gått partierna förbi, vilket lämnat fältet fritt för nya krafter. Under min livstid (dvs sedan 1978) har fyra nya partier kommit in i riksdagen, varav tre har etablerat sig där.

De amerikanska partierna saknar motsvarande formella ledarstruktur. De har visserligen konvent som antar valplattformar, men i och med att varje politiker väljs individuellt snarare än från en lista så är plattformarnas ställning svag och skillnaderna mellan partivänner är ofta stora. Samtidigt är väljarnas möjlighet att styra partierna förhållandevis stark. Man behöver inte vara en aktiv och engagerad medlem för att utöva inflytande. Partiernas primärval är mycket mer tillgängliga än de svenska partiernas provval och nomineringsprocesser. Visserligen röstar bara omkring tio procent av väljarna i primärvalen, men jämfört med den andel som är engagerad i svenska partiers processer är det en jättesiffra.

Det är också orsaken till att Demokraterna och Republikanerna kunnat förändras så radikalt över tid. De styrs av vilka som engagerar sig i deras selektionsprocesser. Således har Demokraterna inte längre någon betydande konservativ falang, eftersom få konservativa numera är intresserade av Demokraterna. Och Republikanernas moderata nordost-falang är lika utrotningshotad eftersom partiet inte längre är särskilt starkt i landets nordöstra delar.

Den andra stora skillnaden ligger i själva valsystemet. I Sverige har vi proportionerliga riksdagsval med fyra procents spärr. I USA, liksom i Storbritannien, finns ett mandat per valkrets och det tillfaller den som får störst stöd. I USA, liksom i Storbritannien, är bronsplatsen därför sällan värd någonting. Tjugo procent på riksplanet kan mycket väl resultera i noll mandat.

Vilket för mig in på poängen med det här inlägget. Givet Hillary Clintons och Donald Trumps låga popularitet, hur ser läget ut för de mindre partier som kämpar på i jättarnas skugga? Och kan någon av dem få ett genombrott i år? Låt oss titta på några av dem.

Green Party: det amerikanska Miljöpartiet kommer med största sannolikhet, liksom för fyra år sedan, att nominera läkaren och aktivisten Jill Stein till president. Förra gången fick de/hon 0,36 procent. Stein erbjöd sig att stå åt sidan om Bernie Sanders accepterade att nomineras av partiet, ett erbjudande som vänligt men bestämt avböjdes.

Constitution Party: detta 25-åriga lilla högerparti kan närmast beskrivas som en hardcore-variant av Republikanerna, och har i takt med de senares högerförflyttning blivit om möjligt ännu mindre relevant. Fick 0,09 procent i presidentvalet 2012.

Justice Party: ett av de nyare partierna i USA. Bildades 2011, rekryterade den tidigare Salt Lake City-borgmästaren Rocky Anderson som presidentkandidat 2012 och fick 0.03 procent. Profilen ligger inom den traditionella vänstern, och i år satsade partiet på att mobilisera stöd för Bernie Sanders i Demokraternas primärval hellre än att föra fram ett eget namn. Hur de kommer att agera nu när Sanders är utslagen har såvitt jag vet inte beslutats.

Socialist Party USA: ett vänstersocialistiskt parti som för det allra mesta fått nöja sig med några tusen väljare, och räknar 0,08 procent i valet 1984 som sin i särklass största valframgång. Är egentligen för obetydliga för att nämnas här, men kan vara av visst intresse ändå eftersom Bernie Sanders i någon mån gjort socialistbegreppet gångbart i USA.

Reform Party: får vara med här eftersom det på nittiotalet var en betydande politisk kraft (drygt åtta procent 1996) och grundades av Ross Perot som fyra år tidigare sopat hem hela 18,9 procent som oberoende presidentkandidat. Kan dock idag räknas som imploderat, även om det fortfarande existerar.

Libertarian Party: det klart viktigaste av USA:s småpartier. Nådde för första gången upp till en procent i presidentvalet 2012 och är såvitt jag vet det enda småparti som kommer att finnas med på valsedeln i landets samtliga delstater. Dess kandidater till Vita huset är Gary Johnson och William Weld, två ex-republikaner som båda lyckats bli valda och omvalda till guvernörer (New Mexico respektive Massachusetts).

Av dessa partier är det förstås ingen som under överskådlig tid kommer att tillsätta några presidenter. Men två av dem, libertarianerna och de gröna, kan mycket väl påverka resultatet redan i höst. Flera mätningar pekar på att de båda partierna växer långsamt men säkert och The Hill rapporterar ett genomsnittligt stöd på 7,2 procent för Gary Johnson och 3,5 för Jill Stein. De båda partierna tycks dessutom ha stärkts av Republikanernas och Demokraternas respektive konvent.

Det skrattas ibland åt kämpande småpartier, både i USA och i andra länder. Men med över tio procent av väljarna i övriga-kolumnen vågar jag lova att varken Clinton eller Trump skrattar. Dels är det ett rejält underkännande av dem båda, dels är småttingarna nu större än den förväntade segermarginalen i de avgörande delstaterna. Libertarianerna kan kosta Trump segern i Florida, de gröna kan kosta Clinton segern i Ohio. Och båda delstaterna kan bli direkt avgörande i höst.

Här finns alltså potential för små tuvor att stjälpa stora lass.

Av de två partierna tror jag att Libertarianerna har bäst potential. Dels är det republikanska motståndet mot Trump mycket starkare än det demokratiska motståndet mot Clinton. Dels kommer Bernie Sanders att kampanja hårt för Demokraterna, vilket gör livet svårare för de gröna. Dessutom kan Johnson få stöd av verkliga höjdare. Mitt Romney har sagt sig vara beredd att rösta på honom. Jeb Bush kan tänkas göra detsamma, och möjligen även Ted Cruz. Det räcker med en av dem för att ge libertarianerna massor av gratis media (och tillgång till donatorer), och om alla tre gör det så är revolten ett faktum.

En annan viktig fråga är huruvida Gary Johnson kan nå femton procent i tillräckligt många nationella mätningar. För om han lyckas med det får han en inträdesbiljett till de tre tv-debatterna. Och då får han tre kvällar med mer uppmärksamhet än vad hans parti fått totalt sedan bildandet 1971. Ingen mätning har gett honom sådana siffror än, men några ger honom över tio.

Personligen gissar jag att det libertarianska taket (i val, inte i mätningar) ligger någonstans runt tio procent. Partiet är fortfarande för akademiskt och ligger för fel gentemot sina potentiella väljare för att nå mycket högre än så. Men tio procent ger ändå ett betydande avtryck, och innebär förmodligen att Donald Trump kan hälsa hem.

Så i år är det klokt att hålla ett vakande öga på Johnson och Stein - Clinton och Trump gör det garanterat.

-----------------------------
JOHAN INGERÖ

Trumps troligaste väg till segern

2016-08-02T11:14:00.000+02:00

Det är lätt att stirra sig blind på de nationella mätningarna, men för att vinna ett presidentval måste du samla ihop minst 270 elektorsröster genom att vinna i tillräckligt många delstater. Så här tror jag Trumps troligaste seger ser ut.

Donald Trump och alla republikanska presidentkandidater har en smalare väg till 270. I samtliga sex presidentval mellan 1992 och 2012 har den demokratiske kandidaten vunnit samma 18 delstater plus Washington D.C. Det ger 242 elektorsröster. Ett bra utgångsläge.

Republikanerna har bara vunnit samma 13 delstater vilka ger endast 102 elektorsröster. Så här ser den kartan ut.

Click the map to create your own at 270toWin.com

Detta är dock lite missvisande, eftersom det finns ytterligare ett antal stater som mest stor sannolikhet kommer hamna i den republikanska kolumnen, även om de inte hamnat där varje gång sedan 1992. Montana, Arizona, Arkansas, Louisiana, Georgia, Tennessee, Kentucky och West Virginia. Sannolikt även Missouri, även om den inte är lika säker.

Då har Trump 180 elektorsröster att börja med istället. Så här ser den kartan ut.

Click the map to create your own at 270toWin.com

De stater som då sannolikt avgör är från väster till öster: Nevada, Colorado, New Mexico, Iowa, Indiana, Ohio, Florida, North Carolina, Virginia och New Hampshire.

Nevada, Colorado och New Mexico kan vi med hyfsad stor säkerhet ge till Clinton. Då har hon 262 elektorsröster.

Indiana kan vi ge till Trump. Obama vann där 2008, men förlorade 2012 och Trump har dessutom deras guvernör som vicepresidentkandidat. Då har Trump 191.

Trump behöver med andra ord vinna Florida, North Carolina, Virginia och Ohio och någon av Iowa eller New Hampshire för att nå upp till minst 270 elektorsröster. Skulle gissa att Iowa är den troligaste av de två. Då landar Trump på 272.

Click the map to create your own at 270toWin.com

En bubblare det pratas mycket om är Pennsylvania med 20 saftiga elektorsröster. Om Trump kan sätta den i spel öppnar sig helt andra möjligheter för honom. Han kan då förlora Ohio och ändå vinna. Eller Iowa och North Carolina - eller Iowa och Virginia - och ändå vinna.

Jag är emellertid skeptisk. Clinton leder med 5% och Pennsylvania har röstat stadigt demokratiskt under lång tid.

Trumps troligaste väg till segern är kartan ovan med 272 mot 266 elektorsröster. Han är dock en väldigt annorlunda kandidat, vilket kan innebära ett annorlunda resultat än vi brukar se.

-------------------------
MATHIAS SUNDIN

Så kan en Clinton/Trump-seger se ut

2016-07-30T14:50:00.002+02:00

Konventen är avklarade, alla formaliteter undanstökade. Nu gäller inget annat för kandidaterna än hårt, konsekvent och entusiasmerande kampanjande. De enda pauserna från resandet är allt annat än vilsamma, eftersom de innefattar att plugga på, repetera inför och till sist genomföra de tre tv-debatterna. För de allra flesta väljare är minst en av kandidaterna otänkbar, så det kommer förmodligen inte handla så mycket om att övertyga motståndarlägret. Det viktiga på valdagen är att de egna stödtrupperna är motiverade nog att gå till vallokalen. En så enkel (och okontrollerbar) sak som vädret kan påverka.

Jag har gått igenom ett antal opinionsmätningar, och såvida de inte alla är ute och cyklar börjar konturerna av diverse tänkbara valresultat ta form. Jag har valt att räkna på ett sätt som är optimistiskt ur Donald Trumps perspektiv, eftersom det är mer sannolikt att Trump underpresterar i mätningarna än att Clinton gör det. (För mer om Social Desirability Bias och den så kallade Bradley-effekten, läs här.) Jag ger Trump en Bradley på fem procentenheter i alla swing states, vilket måste betraktas som väldigt generöst. Med detta handikapp och utifrån rådande opinionsläge bedömer jag att allt mellan en övertygande seger för Clinton och en knapp seger för Trump ligger i korten.

Först och främst måste det sägas att mätningarna inte alls ser ut som vanligt. Det verkar bli tuff kamp om Pennsylvania, som ingen republikansk presidentkandidat har vunnit sedan 1988. Samtidigt ser det ovanligt jämnt ut i Utah, ett traditionellt kassaskåpsäkert republikan-fäste. Skälet är förstås att Trumps handelsmotstånd har en klangbotten bland traditionella blåställsdemokrater i rostbältet, men att han till både form och innehåll är mer svårsmält för såväl konstitutionellt som kristet konservativa. Utah är, med dess mormonska dominans, en av USA:s mest konservativa delstater. Ändå tycks nu invånarna där flirta med tanken på President Hillary.

Jag tror nog att Utah till sist ändå landar i den republikanska kolumnen. Valet avgörs enligt min mening i totalt fem-sex delstater i södern (Florida och Virginia) och mellanvästern (Ohio, Michigan, Wisconsin) samt i Pennsylvania. X-faktorerna blir huruvida söderns traditionella konservativa lyckas vänja sig vid Trump, och huruvida mellanvästerns traditionella arbetarväljare kan acceptera Clinton.

På den utmärkta sajten 270towin kan man göra sina egna kartor, och jag har utifrån de färskaste mätningarna samt några rena gissningar gällande Bradley-effekten och mobilisering skapat två för mig tänkbara resultat, där det ena ger segern till Clinton och det andra till Trump. Vi tar Clinton först:

Här har Clinton som synes lyckats med det som moderna demokratpresidenter har behövt lyckas med, nämligen att tugga i sig ett par sydstater. Enligt denna beräkning vinner hon Florida, det på grund av Washington-områdets tillväxt allt liberalare Virginia samt även North Carolina. Jag räknar även med en negativ rikstrend gentemot Trumps kontroverser, vilket låter henne vinna även Pennsylvania, Ohio, Michigan och Wisconsin. Det ger henne en massiv seger i elektorskollegiet, 358 röster mot 180 för Trump.

Den Trump-seger jag ser som tänkbar är mindre övertygande, men som de säger i West Wing: vinner gör man med en enda röst. Allt över det är bara ego. Alltså:

Här vinner Trump södern med 10-1, alla delstater utom Virginia. Han gör långtifrån något clean sweap i mellanvästern, där exempelvis Michigan och Wisconsin går honom ur händerna. Men den historiska segern i Pennsylvania och återtagandet av Florida gör att det inte spelar någon roll. Han vinner 273 elektorsröster mot Clintons 265.

Dessutom finns denna gång en utifrån mätningarna fullt tänkbar möjlighet, nämligen att Pennsylvania byter plats med Michigan. I så fall har båda kandidaterna 269 elektorsröster, en mindre än vad som krävs för att bli president. I så fall rullar bollen över till kongressen, där Representanthuset får välja president och senaten vice president. Då blir det riktigt hårigt. Så här ser den kartan ut:

Mellan dessa tre kartor skiljer det många elektorsröster. Men poängen är att elektorskollegiet inte nödvändigtvis avspeglar väljarkåren. Samtliga dessa kartor ryms inom en ram av en eller ett par procentenheter på riksplanet. Teoretiskt kan Clintons på papperet stora seger faktiskt vara jämnare sett till antal väljare än det oavgjorda resultatet. Allt hänger på huruvida kandidaternas stöd breddas, fördjupas eller både och.

Och så finns det folk som hellre följer fiktiva dramer...

--------------------------------------
JOHAN INGERÖ

Bra tal av Clinton, men räcker det?

2016-07-29T19:06:00.002+02:00

Jag skrev häromdagen att Donald Trump har ett starkt och framförallt tydligt budskap, och menade att Hillary Clinton inte har det. Johan Ingerö kallade Clinton-kampanjen för tondöv. Hennes tal på sista dagen av demokraternas konvent behövde således leverera en del svar.

Talet var överlag bra, nog det bästa jag sett från Hillary Clinton. Hon är i mitt tycke inte någon stark talare, särskilt inte när hon med hög röst försöker få med sig publiken i någon form av eufori. Det som Barack Obama är så bra på. Det fanns lite sådant i det här talet, men inte så mycket, vilket gjorde att det var en mycket mer naturlig Clinton som stod i talarstolen. Hon lät oftast inte tillgjord.

Hon hade också ett tydligt budskap.

Att USA är starkare tillsammans, att USA redan är great och att USA inte ska vända sig inåt, utan fortsätta vara öppet och leda världen. Detta ställde hon såklart i kontrast till Trump, som hon menade vill motsatsen och tror att han själv kan fixa problemen.

Hon hade också två budskap om Trump. Att han skulle vara farlig som president, genom att han så lätt kan bli arg. Hon nämnde hans twittrande som exempel. En sådan man ska inte kontrollera kärnvapen. Hon försökte också minska hans trovärdighet hos arbetar- och medelklassen genom att peka på hur han som företagare behandlat småföretagare.

I andra halvan av talet nyanserade hon och menade att USA visst har problem, men framhöll också framgångarna under president Obama.

Det jag efterfrågat tidigare är vad Hillary Clinton vill göra som president. Det kan man säga blev besvarat när hon gick igenom alla policyområden (vilket var många!). Men samtidigt var det så mycket att man glömmer bort det. Det finns ingen särskild fokus på några områden, som Trump har lyckats med vad gäller illegal invandring, anti-frihandel och nu på konventet lag och ordning.

Men ändå, jag tycker nu att hon har ett mycket tydligare budskap än tidigare. När jag hörde henne i New Hampshire fanns inget sådant och jag har inte direkt upptäckt något senare heller. Hon vill fortsätta det arbete president Obama har påbörjat. Hon vill inte ta USA i någon ny riktning. Inte så att allt är bra som det är nu, men någon kraftig gir, som Trump vill se, vill hon inte ha. Hon låter också mycket mer positiv än Trump, om läget nu i USA och framtiden för nationen i största allmänhet.

Vad Hillary Clinton chansar på är att amerikanerna hellre ser fortsättning på Obama än en annan riktning. Obama är hyfsat populär nu, i alla fall ligger han på ett litet plusnetto i förtroende, så det talar för att det är en bra strategi. Å andra sidan tycker två tredjedelar att landet är på väg i fel riktning.

Förändring mot fortsätta är budskapen som står mot varandra i höstens presidentval.

Det är nog en rimlig väg för Clinton, och när man tänker på saken har hon väl egentligen inget val. Hon är så förknippad med etablissemanget och president Obama att något annat budskap helt skulle sakna trovärdighet. Kan hon göra folk rädda för att Trump skulle vara farlig som president och inte står på fotfolkets sida, kan det funka.

Men samtidigt känns detta som ett mycket starkt förändringsval. Om det är så, kan bara en negativ bild av Trump hos väljarna rädda henne.

-----------------------------
MATHIAS SUNDIN

En tondöv kampanj

2016-07-27T09:32:00.000+02:00

I natt talade Bill Clinton på Demokraternas konvent, och till skillnad från hans fantastiska tal för Barack Obama 2012 så tror jag inte att detta ger något betydande lyft.

Det var väl framfört, så som hans tal alltid är. Bill Clinton är sin generations kanske bästa politiska talare, och en av de bästa någonsin. Han håller inga dåliga tal. Inte heller inatt. Men nu är frågan inte huruvida han kan formulera sig, utan huruvida han kan pricka de stämningar som drar genom landet och göra dem till sina. För det var det han var så enastående skicklig på när det begav sig på 1990-talet.

Och i det avseendet, och trots många varma recensioner i ideologiskt närliggande medier, kan jag inte se att nattens insats fyllde sin funktion. Han höll i stort sett en högtidligare version av det tal jag hörde honom hålla i en liten hotellsalong i New Hampshire i vintras. Hillary är "the greatest change maker" han någonsin träffat. Hon har kämpat för barns rättigheter i nästan femtio år. Ofta ideellt. Vilket underförstått betyder att det hon saknar i munväder tar hon igen i handlingskraft, till skillnad från motståndarna till både höger och vänster.

Och visst, låt oss anta att det stämmer. Vad exakt har det att göra med detta val som så uppenbart inte handlar om vad någon tidigare har gjort utan om vad amerikanerna (om än diffust) vill ska göras? Bill Clintons bästa gren är policy. Hans tal för Obama slog tack vare dess superba sakinnehåll. Budskapet i nattens tal tycktes mest vara att han tycker om sin fru och vill att andra också ska göra det.

Detta är för övrigt inte bara ett Bill Clinton-problem, utan något som präglar det mesta som Demokraterna tar sig för just nu. De verkar göra allt för att distansera sig från vanligt folk. Kvällens andra stora karaktärsvittne för Hillary Clinton var inte någon lokal fackordförande eller eldsjäl som hon gett ett handtag vid något tillfälle. Nä, istället rullar de ut Merryl Streep. Som om någon tvivlade på att Hollywoods stenrika elit står nära nog unisont bakom hennes kampanj. Det var samma sak i New Hampshire. Clinton introducerades av Ted Danson, Joe Kennedy III och andra högdjur. Bernie Sanders presenterades av tjejen som var elevrådsordförande på dagens High School.

Och apropå Sanders, Demokraterna plågas nu av de mailläckor som visar att hela partiapparaten, inklusive partiordföranden Debbie Wasserman Schultz, kraftigt favoriserade Hillary Clinton framför Sanders medan primärvalen pågick. I sak förstås ingen kioskvältare, men ändå så mycket värre som konkret nyhet än som misstanke. Och en retoriskt perfekt illustration av det "rigged system" som både Sanders och Donald Trump ägnat året åt att angripa.

Så vad gör Clinton när mailen läcker ut och Wasserman Schultz tvingas lämna sitt uppdrag? Tar avstånd, eller åtminstone ligger lågt? Närå, hon skickar ut ett pressmeddelande som betonar hennes vänskap med den skandaliserade partibossen och till råga på allt utser henne till hedersordförande för kampanjen. Och allt detta medan konventet pågår! Hon hade lika gärna kunnat sparka Bernie Sanders i skrevet inför öppen ridå.

Jag vet att man förväntas tycka att Hillary Clinton är helt fantastisk. Att hon, oavsett åsikter, borde väljas om inte annat så för att det är dags för en kvinna. "Tänk! Efter bara fyra decennier som tung makthavare i kulisserna och med inga andra resurser än hela den politiska, mediala och kulturella eliten samt dess bankkonton, samt en ex-president till make, lyckas hon bli nominerad till president. Vilken makalös prestation! I'm With Her!"

Jag är ledsen, men jag tycker inte att detta är särskilt inspirerande. Hon har inga glasklara valfrågor, undviker noggrant att beröra några som helst strukturproblem i den amerikanska ekonomin och försöker istället fylla alla dessa luckor med sin person, en person som dessutom inte är särskilt populär.

Och det var väl i någon mån det där sista som Bill Clintons tal var tänkt att avhjälpa. Men jag tror det är helt fel tänkt. Hillary Clinton kommer aldrig att vinna något val på sin charm. Däremot kan hon vinna på kompetens. Men då är det den som måste marknadsföras, inte hennes insatser för Arkansas förskolor på sjuttiotalet.

Detta är en närmast unikt tondöv kampanj.

-----------------------------
JOHAN INGERÖ

Trump har ett starkt budskap - klarar Clinton av att möta det?

2016-07-26T11:20:00.000+02:00

Det var en hel del oordning kring republikanernas konvent. Bråk om reglerna, plagiatanklagelser, Ted Cruz och en del annat. Men troligen gick Donald Trumps budskap från sista dagen fram: I'm With You, Law and Order och att Trump delar många väljares mörka syn på tillståndet i USA.

Ett antal tweets från den konservativa publicisten Bill Kristol, som är anti-Trump, belyser detta.

2. Or, "Trump: I'm the Law and Order Candidate." Or, "Trump: I'm Your Voice." Or, "Trump: I'll Bring Change," or the like.
— Bill Kristol (@BillKristol) July 25, 2016

4. But in terms of clips played on radio & TV the next day, and paper headlines, he conveyed his message: Law & Order; Change; He's for You.
— Bill Kristol (@BillKristol) July 25, 2016

6. Because in a change environment, it is a HUGE advantage to be the candidate of change, even problematic change. Cf. 1980, 1992, 2008.
— Bill Kristol (@BillKristol) July 25, 2016

Som Johan Ingerö argumenterar i ett par inlägg (om hur svarta väljare skulle kunna rösta på republikanerna och om Trumps tal) är law and order ett starkt budskap för republikanerna och de kan slå just mot demokraternas misslyckande i en del storstadskärnor. Sammantaget faller grovt våld i USA och har så gjort nästan trettio år men känslan hos amerikanerna är något annat. Och känslan är det som vinner, som Newt Gingrich påpekade i en intervju.

Lägg därtill Trumps budskap om att hindra företag från att flytta utomlands, få tillbaka fabriksjobb till landet och hans trovärdighet (som miljardär) att inte kunna köpas av särintressen. Där har du ett riktigt starkt valbudskap.

Det som talar emot Trump är just Trump själv. Hans märkliga tirader och distraktioner från just det budskapet. Till viss del är det genomtänkta saker som är till att skapa uppmärksamhet för honom och budskapet. Delvis är det vad som gör honom till en trovärdig budbärare av förändring, men att ägna pressträffen dagen efter talet om att återigen snacka om att Ted Cruz pappa kanske deltog i mordet på John F Kennedy är bara distraktion.

Men när vi adderar till mixen att även Hillary Clinton är väldigt illa omtyckt och ses som oärlig av en majoritet av väljarkåren så kan det till viss del ta ut Trumps negativa sidor hos väljarna.

Det blir svårt för Clinton att vara den kandidat som står för förändring i det här valet. Men räcker det att peka ut Trump som farlig? Ja, det är inte omöjligt, men det måste göras effektivt. Lyndon Johnson slaktade Barry Goldwater med sådana attacker i valet 1964, bland annat med den berömda Daisy-reklamen.

Men Clinton måste också stå för något. Vad vill hon göra som president? Bygga vidare på president Obamas åtta år - men vad mer? Det måste bli väldigt tydligt under det här konventet, annars kommer Donald Trump ha en god chans att bli president.

-------------------------
MATHIAS SUNDIN

Veckans Media

2016-07-22T13:09:00.001+02:00

Den här veckan har det spenderats en hel del tid åt mediaframträdande för de diverse bloggarna på sidan. Här nedan ser ni klippen (klicka på bilderna för att komma åt länken):

----------------------

LINNEA SANDSTRÖM LANGE

Bomull inåt, taggar utåt - Inatt talade Donald Trump

2016-07-22T11:39:00.001+02:00

Ända sedan jag i slutet av förra året insåg att Donald Trump mycket väl kunde ta hem Republikanernas nominering har jag ställt mig frågan: hur kommer det låta när han ska hålla ett konventstal?

Att tala på ett konvent, kongress eller dylikt är nämligen något helt annat än att tala på ett öppet valmöte. Varje ord granskas, publiken är mycket mer insatt, insatserna högre. För Donald Trump, som oftast har hållit sina tal utan hjälp av teleprompters, och i regel även utan begriplig disposition (We're gonna fix ObamaCare, which is a disaster. We're gonna repeal and replace it...oh and by the way, we're gonna knock the hell outta ISIS, right?) måste ett konventstal vara en stor omställning. Inte ens vana politiker är per automatik duktiga på det från början, utan måste öva om och om igen. Och Donald Trump är ingen van politiker.

Mycket riktigt landade nattens leverans långt från ett klassiskt, elegant linjetal. Till att börja med var det alldeles för långt. Det vill säga, själva manuset var nog inte för långt. Men Trump hade uppenbarligen instruerats att tala långsamt och tydligt, så hela uppvisningen klockade in på långt över en timme. Jag vet inte exakt hur länge han höll på, men det var definitivt längre än Bill Clintons sextiofem minuter långa uppvisning 1996 och därmed det längsta talet på flera decennier.

Det blev inte bättre av att Trump vrålade sig igenom hela talet, eller att det nästan helt saknade retoriska figurer av det slag som får lyssnare att ryckas med och glömma bort tiden. Det var inte som rallarsvingarna på hans kampanjmöten, men fortfarande alldeles för likt en gästföreläsning av Abe Simpson på temat Mina krämpor och allt som är fel med världen.

Men inget av detta betyder att talet var ett misslyckande. Viljeriktningen var glasklar, med formuleringar som denna:

"I will work with, and appoint, the best prosecutors and law enforcement officials in the country to get the job done. In this race for the White House, I am the Law And Order candidate."

En vanlig boxare har en uppsjö av inövade slag och kombinationer, Trump har i princip bara en krok. Men den har tjänat honom väl och han har uppenbarligen ingen lust att krångla till saker nu.

Naturligtvis spelade motståndet mot invandring och internationell handel en stor roll, till exempel har Trump nu landat i att alla handelsavtal ska vara bilaterala. Han använder dock inte sådana ord.

"I pledge to never sign any trade agreement that hurts our workers, or that diminishes our freedom and independence. Instead, I will make individual deals with individual countries. No longer will we enter into these massive deals, with many countries, that are thousands of pages long – and which no one from our country even reads or understands. We are going to enforce all trade violations, including through the use of taxes and tariffs, against any country that cheats."

Med detta, menar Trump, har Republikanerna nu ett vapen med vilket Bernie Sanders väljare kan bändas loss från Demokraterna. Och kanske har han rätt. När jag bevakade valrörelsen på plats i New Hampshire träffade jag en hel del väljare som sa att de kunde rösta på både Trump och Sanders, däremot inte på Jeb Bush eller Hillary Clinton.

Men det kanske intressantaste under dessa dagar är inte hans åsikter i dessa frågor, eftersom de är bekanta sedan länge. Det intressanta är hur inte bara Trump utan även Newt Gingrich och många andra har börjat tala öppet om etniska och sexuella minoriteter. Särskilt det senare är helt nytt. Det var närmast surrealistiskt att höra den gamle moralkrigaren Gingrich tala beskyddande om "gays, lesbians and the transgender community".

Här är två rörelser igång samtidigt. Donald Trump är inte, och har aldrig varit, värdekonservativ. När Ted Cruz talade nedsättande om hans "New York values" hade han inte helt fel. Det andra är att en del tongivande personer Republikanerna ser en väljarteknisk nödvändighet i att släppa de här frågorna och dessutom en chans att peka på hotet från islamistisk terrorism. För det är utifrån det hotet Republikanerna nu har börjat lyfta de sexualpolitiska frågorna.

Partiet, eller åtminstone de som haft tillgång till partiets talarstol de här fyra dagarna, verkar alltså vara på väg bort från den konservativa kritiken mot exempelvis islam (främmande inslag som stör och hotar vår kultur och våra traditioner) till en mer liberal sådan (medeltida inslag som hotar våra frihetliga landvinningar) av samma typ som Geert Wilders och Pim Fortuyn en gång tog patent på. Ur strategisk och taktisk synvinkel är det förmodligen smart tänkt, och ger de nya ledarna en ursäkt att börja skaka av sig en sexualmoral vars målgrupp bokstavligt talat är på utdöende.

När jag hinner ska jag försöka göra en sammanställning av alla referenser på detta tema, för det dök upp i tal efter tal. Och helt centraldirigerat kan det inte heller ha varit, för även upprorsmannen Ted Cruz rörde sig i den riktningen.

Till sist: det känns onekligen ironiskt efter mitt inlägg om Republikanerna och de svarta väljarna för bara några dagar sedan. Men Trump gjorde just det jag länge velat se GOP göra, nämligen konfrontera Demokraterna med deras katastrofala meriter i storstädernas kärnor.

"Homicides last year increased by 17% in America’s fifty largest cities. That’s the largest increase in 25 years. In our nation’s capital, killings have risen by 50 percent. They are up nearly 60% in nearby Baltimore. In the President’s hometown of Chicago, more than 2,000 have been the victims of shootings this year alone. And more than 3,600 have been killed in the Chicago area since he took office. [...] This Administration has failed America’s inner cities. It’s failed them on education. It’s failed them on jobs. It’s failed them on crime. It’s failed them at every level. When I am President, I will work to ensure that all of our kids are treated equally, and protected equally. Every action I take, I will ask myself: does this make life better for young Americans in Baltimore, Chicago, Detroit, Ferguson who have as much of a right to live out their dreams as any other child in America?"

Det här är just precis vad Republikanerna har behövt säga sedan åtminstone sjuttiotalet, då när de svarta väljarna på allvar började rota sig hos Demokraterna.

Ett av skälen till att jag gillade Rudy Giuliani så mycket var att han begrep det här. Demokraterna har kört USA:s innerstadsområden i botten, fått alla som har råd att flytta därifrån medan övriga dömts till en tröstlös tillvaro med dåliga skolor (som under inga omständigheter får konkurrensutsättas - ett vallöfte som säkrar stora donationer från lärarfacken), brottslighet och förslumning. Och sen har de, med hjälp av servila medier och en och annan Hollywoodproducent, lyckats få allt att handla om vapenlagarna i Arizona och Texas. Men det är inte Phoenix och Dallas som slits sönder av gängkrig och misär, utan Chicago och Baltimore som redan har alla de där strikta vapenlagarna och som leds av politiker som Clay Davis i The Wire.

Allt detta har jag velat höra från republikanska rikspolitiker i åtminstone femton år nu. Och så får jag höra det från Donald Trump.

Möjligen börjar vi nu se konturerna av det som blir Donald Trumps arv till partiet, oavsett om han vinner eller förlorar i November. Mer protektionism och en mer uttalad främlingsfientlighet, men också en välkommen olivkvist till icke-heterosexuella och en starkare känsla för vad som sker i USA:s storstäder. Man skulle kunna sammanfatta det som att han vässar taggarna utåt, samtidigt som han mjukar upp landet inåt.

Kommer det att funka? Kommer väljarna köpa det? Kommer partiet verkligen att ta till sig det eller stannar det vid en ambition från några högt uppsatta politiker och strateger? Ingen aning, jag har verkligen ingen aning. Men hjulen är i rullning, och mycket talar för att ett av USA:s stora partier nu är något helt annat än för bara något år sedan.

--------------------------
JOHAN INGERÖ

Trumps livsfarliga NATO-förhandling

2016-07-21T18:12:00.001+02:00

Donald Trump har nu vid flera tillfällen sagt att andra NATO-länder och allierade till USA måste ta större ansvar för sin egen säkerhet och att USA inte kan stå för deras beskydd på samma sätt. Senaste igår i New York Times säger han till och med att Baltikum inte kan vara säkra på stöd vid en rysk attack. De får bara hjälp om de uppfyllt sina skyldigheter.

“If they fulfill their obligations to us, the answer is yes.”

Trumps kampanj såg också till att ett stycke om hjälp till Ukraina mot rysk aggression ströks ur republikanska partiets plattform.

Vad jag tror han sysslar med är dels valrörelseretorik, men också början på en förhandling som tar vid om han blir president. Han tänker då förhandla med USA:s allierade och pressa dem att öka sina försvarsutgifter, så USA har möjlighet att minska sina. Ett starkt förhandlingsvapen är ett trovärdigt hot att USA faktiskt kan tänka sig att inte bistå med militär hjälp vid en konflikt. Eller i alla fall inte lika mycket och lika snabbt.

Om exempelvis Sydkorea verkligen blir övertygade om att USA faktiskt kan låta bli att hjälpa dem vid en upptrappad konflikt med Nordkorea så kommer de garanterat rusta upp som bara tusan. Precis som en massa andra USA-allierade.

Själva åsikten i sig, att de andra NATO-länderna, borde öka sina försvarsutgifter och ta större ansvar för sin egen och hela NATO:s säkerhet, är inte konstig i sig. Den delas av tidigare presidenter och många andra, som misslyckats att få de andra länderna att agera.

Det som är så farligt är att detta sker helt öppet. Den mer rimliga vägen vore att ta upp detta i slutna rum direkt mellan länderna, när Trump är president. Visst kan han nämna i valrörelsen att han tycker det är viktigt att andra NATO-länder tar större ansvar, men att hota helt öppet med att Baltikum kan komma att få klara sig själva är något helt annat. Som president kan han göra det väldigt klart för de andra länderna att han faktiskt kräver detta. Internt inom NATO kan han om han verkligen vill vara tydlig hota med det han nu hotar med öppet. Om inget händer, kan han överväga ytterligare åtgärder.

Vad Trump åstadkommer nu är att han ber om att auktoritära ledare som Vladimir Putin ska böra röra på sig och testa om någon ny gräns har satts upp. USA har nu under Barack Obama markerat tydligt med truppförflyttningar och övningar i området att Baltikum är off limit för Putin. Med Trump vid rodret kan Putin mycket väl testa något liknande mot baltländerna, som han håller på med i Ukraina.

Vi snackar här inte på någon liten fråga som inte spelar så stor roll eller bara får kortsiktiga konsekvenser. Vi pratar om USA:s maktposition i världen och NATO:s maktposition kontra världens auktoritära länder. Det är ett spel på högsta nivå, med väldigt höga insatser.

---------------------------
MATHIAS SUNDIN

Ted Cruz är den som har integriteten kvar

2016-07-21T14:52:00.003+02:00

Ted Cruz gjorde ungefär det jag var inne på att han skulle göra. Han höll ett brinnande ideologiskt tal, och avstod från att ge Donald Trump sitt formella stöd. Istället uppmanade han alla som lyssnar att inte stanna hemma på valdagen, och att rösta efter sitt samvete. Få gör bedömningen att han med detta menar "rösta på Donald Trump". Nu kan man nog säga att en av i stort sett två saker har hänt Ted Cruz. Antingen har han slutgiltigt och definitivt bränt sin karriär inom den republikanska rörelsen, eller så har han blivit dess ledare.

Antingen förlorar Donald Trump valet, och en stor del av skulden läggs på Cruz, och då är Cruz sannolikt slut som politiker. Åtminstone utanför hemstaten Texas.

Eller så vinner Donald Trump valet, varpå Cruz hamnar längst ut i den politiska marginalen både i Washington och i sitt parti.

Eller så förlorar Donald Trump valet, Cruz undgår skuld, och då har han placerat sig inför 2020 som den som förstod vartåt det barkade och gjorde sitt bästa för att rädda både partiet och landet.

Cruz svek eller principfasthet, beroende på var man står, innebär att även konventets tredje dag blev ett fiasko för Trump. Partiets sår kommer inte att hinna läka före valdagen, och därmed har Trumps chanser minskat betydligt. Likväl tycker jag att Cruz gjorde rätt. Kompromissande behövs om man ska kunna åstadkomma saker, något som Cruz tidigare i sin karriär har haft vissa problem med att förstå. Men det finns saker man inte ska kompromissa om.

Jag ogillar Trump, men har samtidigt ansett att han i någon mån ändå gjort viss nytta. Tillsammans med Bernie Sanders, som också är en katastrof, har han visat att stora och för ett helt land avgörande spörsmål inte kan avgöras enbart av toppolitiker och deras mecenater. Förhoppningsvis blir båda partierna mer lyhörda framöver.

Men som så många andra antog jag att hans, well, trumpighet skulle avta ju närmare valet vi kom. Och han har gjort några enstaka försök att bete sig som någon som förtjänar ett ämbete, men de har varit för få och har för snabbt överskuggats av annat. Och när han nu, mitt under konventet, skapar osäkerhet om Natos självaste försvarsgaranti så har han slutgiltigt bevisat att han helt saknar ambitioner att bli en ansvarsfull och omdömesgill ledare.

För även om man vill beträda den väg som han antyder (vilket i sig är en urusel idé) så är det ett beslut som måste vara extremt noga genomtänkt, förankrat inte bara inrikes utan även med landets internationella partners. Vad man däremot under inga som helst omständigheter någonsin kan göra är att skapa osäkerhet. Sådant kan bokstavligt talat utlösa krig och kosta mängder av människoliv. Det högsta politiska "ämbete" jag någonsin haft var som presschef för en svensk partiledare och minister, och jag kunde inte tänka högt offentligt. Bara tanken att en amerikansk president skulle kosta på sig detta är grotesk.

Jag är inte en av de där som helt saknar förståelse för Trump eller hans supportrar, eller för den delen motsvarigheterna i andra länder inklusive vårt. Jag fattar ilskan och frustrationen som uppstår när en hel civilisation tappar ledartröjan och initiativet, och när även små och trygga lokalsamhällen på kort tid förändras i grunden. Jag förstår raseriet hos den som anser sig ha tystats av en insulär elit.

Men motstånd mot politisk korrekthet kan aldrig för mig vara ett godtagbart skäl att rösta på någon som tror att globala säkerhetsfrågor är vilken skitsak som helst. Sen finns det mycket annat jag ogillar i den trumpska agendan, men det viktiga här är alltså inte huruvida Trump har rätt eller fel. Det viktiga är att han helt saknar grepp om hur en ledare, särskilt en supermakts ledare, måste föra sig. Det brukade sägas om den förre riksbankschefen Alan Greenspan att ett förfluget ord från honom kunde få världens börser att skaka. Well, ett förfluget ord från USA:s president kan få världen att skaka.

Alltså, Never Trump.

Vi kan omöjligt säga hur det republikanska partiet kommer utvecklas efter det här valet. Dels för att vi inte vet vem som vinner det (även om Trump definitivt skadat sina chanser under de gångna dagarna) utan för att de amerikanska partierna är organiska, och gör vägval som inte beslutas av valda styrelser och ledare utan av vilka som deltar i primärvalen. Men om Republikanernas nästa stora vägval står mellan Trump eller en Trump-liknande person å ena sidan, och Ted Cruz å den andra, så är det i mina ögon inte ens ett val.

Ted Cruz har sina brister, om det råder inga som helst tvivel. Och han har agerat djupt ansvarslöst i olika sammanhang. Men i hans fall finns ändå integritet, ett intellektuellt ramverk och utrymme för förbättring. 2020 kan han visa sig vara en mycket bättre kandidat än han var inför årets primärval. Hos Trump finns ingen sådan potential.

Oavsett hur det här valet slutar så är Ted Cruz den som lämnade Cleveland med seriositeten och integriteten intakt.

Lyssna gärna på hans tal.

---------------------------------
JOHAN INGERÖ

Ted Cruz - vad kommer han att säga?

2016-07-20T23:02:00.002+02:00

Jag är inte jätteimponerad av de tal som hållits hittills på det republikanska konventet. Vidden av partiets inre stämning speglas, i publikresponsen och i den i många fall uteblivna glädjen (jag tittar på dig, Chris Christie) från talarstolen. Melania Trumps tal syftade, som alla hustru-tal någonsin, till att presentera kandidaten på ett mänskligare sätt för tittarna. Tack vare det troliga plagiatet blev det ett fiasko. Tiffany Trumps hyllning till pappan var inte heller någon höjdare, och kändes inte äkta. Och helt ärligt, vems idé var det att ta upp en från gänget i Duck Dynasti på scen? Det var inte alls lika illa som Clint Eastwood och den tomma stolen 2012, men illa nog.

Ett tal som stack upp var det som hölls av Donald Trump Jr. Han lyckades både med att hylla fadern och leverera några pregnanta policypunkter, till exempelvis sågningen av Dodd Frank-lagen. Han är utan tvivel en bättre talare än Trump Sr. Men det var ändå inte en blivande klassiker i konventhistorien. Inget som kan jämföras med när den konservativa demokraten Zell Miller fullkomligt blåste taket av Republikanernas konvent 2004, för att ta ett exempel.

Men onsdag kväll, amerikansk tid, kommer ett tal som jag har höga förväntningar på. För då kliver Ted Cruz upp på scenen. Cruz och Trump hade något av en bromance i början av primärvalsäsongen, men slogs senare så stickor och strån rök, bland annat med respektive hustru som slagträ. Allt tyder på att Cruz redan jobbar med sin nästa presidentkampanj, och han har inte formellt gett Trump sitt stöd. Därför ska det bli synnerligen intressant att se vad Cruz, som dessutom är en utmärkt talare, tar sig för.

Jag tror att han kommer att välja en ideologisk linje, men ändå med vissa subtila förändringar jämfört med hur han lät under kampanjen. Jag kan tänka mig att Cruz redan nu funderar på hur en eventuell Trump-förlust kommer att beskrivas och förklaras - svagt stöd från minoriteter, till exempel - och redan nu positionera sig som botemedlet. Och i likhet med Ronald Reagan på konventet 1976 kan Cruz tänkas låta bli att över huvud taget nämna den nominerade kandidaten vid namn.

Mitt tips är mycket enkelt: håll ögonen på Ted Cruz.

-----------------------------------
JOHAN INGERÖ

Clintons vicepresidentkandidat - här är facit

2016-07-18T10:39:00.000+02:00

Johan Ingerö tycker/tror att Hillary Clinton kommer välja Cory Booker som vicepresidentkandidat. Han hade tur och gissade rätt om Mike Pence, även om alla säkert inser att Mike Huckabee hade varit ett bättre val (jag kan ju inte rå för att Trump inte fattar bättre). Nåväl, här är min förutsägelse om Clintons val.

När en presidentkandidat ska välja sin vice spelar flera faktorer in, men i huvudsak kokar det ner till två saker. Vill jag ha en person som förstärker en styrka eller kompletterar en svaghet.

När Barack Obama valde Joe Biden kompletterade han en svaghet. Obama hade kort politisk erfarenhet på högsta politiska nivå, Biden hade suttit i senaten sedan 70-talet. Tim Kaine var då guvernör i Virginia och ny på den nationella scenen. Hade Obama valt honom (han var en av finalisterna) hade han valt att förstärka en styrka.

Donald Trump valde också att komplettera. Han tog en stabil, rutinerad, tråkig politiker som spenderat många år i Washington.

Frågan är då vad Hillary Clinton väljer.

Om hon väljer att förstärka så är Tim Kaine ett troligt val. Det hon då förstärker är erfarenhet, statsmannamässighet, seriositet. Åtta år senare är inte Kaine det nya fräscha ansiktet längre som han hade varit om Obama valt honom. Sedan dess har han varit ordförande för demokratiska partiet och senator från 2013. Kaines allra största fördel är att han är från Virginia, en battleground state som han möjligen kan tippa åt Clintons håll.

En annan förstärkare är Tom Vilsack. Stabil och tråkig jordbruksminister under åtta år för Obama och tidigare guvernör i Iowa, en annan delstat Clinton gärna skulle vinna. Han kan möjligen ha fördelen att kunna nå ut lite bättre på landsbygden än Kaine.

Om Clinton istället väljer att komplettera är en möjlighet Elizabeth Warren. Hon skulle utföra en VP-kandidats främsta uppgift - attackera! - med glädje. Hon skulle även bidra med energi till Clintons energilösa kampanj och verkligen mobilisera vänsterflanken i partiet.

Cory Booker skulle också vara en kompletterare. Visserligen med en del politisk erfarenhet, som borgmästare och senator, men ändå ett ganska fräscht ansikte. Ingerö argumenterar väl för honom som vicepresidentkandidat, men jag tror hans önskan att demokraterna var mer som Booker lurar honom. Booker bidrar egentligen inte med en enda väljare till Clinton. Svarta väljare kommer rösta till 95% på Clinton i alla fall och New Jersey är redan hemma. Han är för okänd för att verkligen locka någon annan grupp till partiet.

Den Hillary Clinton borde och kommer att välja är Julian Castro. Bostadsminister hos Obama i ett par år, innan det borgmästare i San Antonio, Texas. Som namnet visar har han latinamerikanskt ursprung (även om familjen bott i USA sedan 1920-talet). 2012 höll han key note-talet på demokraternas konvent.

Det är just hans ursprung som är den främsta anledningen till att Clinton kommer välja honom. Latinos/hispanics är en växande väljargrupp i USA, som senaste valen i ökande grad röstar på demokraterna. Men den kampen är inte avgjord. George W Bush fick 44 procent av latinorösterna 2004. Hade republikanerna valt exempelvis Marco Rubio eller Ted Cruz, eller i framtiden väljer någon med latinobakgrund som presidentkandidat (och samtidigt förändrar en del politik och retorik) så kan den gruppen hamna hos republikanerna.

Om Clinton nominerar Castro till VP-kandidat och han sedan blir vicepresident (och därmed trolig framtida presidentkandidat och inte alls otroligt president) så blir det väldigt svårt för republikanerna att brotta den gruppen ur demokraternas grepp. Med nära hundraprocentigt stöd av svarta väljare och något framtida liknande från latinos så har demokraterna säkrat två mycket viktiga minoritetsgrupper.

På samma sätt kan de grupperna hjälpa Clinton i det här valet - och när motståndaren dessutom är en-mur-mot-Mexico-Trump så kan valet av Castro bli en bra faktor. (Vicepresidentkandidaternas betydelse ska dock inte överdrivas, det påverkar inte så mycket faktiskt.)

Sant är att han är väldigt ung och relativt oerfaren, men tillräckligt smart och slipad för att det inte ska bli någon avgörande nackdel.

Clinton behöver inte någon som gör hennes kampanj ännu stabilare, tråkigare och statsmannamässig, hon behöver lite energi och ett fräscht ansikte. Ett som dessutom kan säkra en väljargrupp för lång tid till demokraterna. Julian Castro blir hennes val.

-------------------
MATHIAS SUNDIN

En veep klar, en veep kvar: Clinton bör välja Cory Booker

2016-07-16T19:35:00.002+02:00

Mike Pence är nu annonserad och klar som Donald Trumps kandidat till vice president, och som jag tidigare varit inne på så tror jag att det var det klokaste val Trump kunde göra utifrån de alternativ som stod till buds. Därmed återstår frågan vem som blir Hillary Clintons medkandidat och, vilket inte är oviktigt, får möta Pence i den stora vice-debatten som i år kan förväntas få höga tittarsiffror.

Något förenklat har Clinton två huvudspår längs vilka hon kan göra sitt val.

Å ena sidan måste hon uppamma tillräckligt med entusiasm hos partiets vänsterflygel, de som brukar kalla sig "progressiva" och som jobbade hårt för Bernie Sanders under primärvalen. Hon kan inte utan vidare räkna med stöd från det lägret, utan måste uppvakta dem på ett eller annat sätt. Inte för att de annars kan tänkas rösta på Trump, utan för att de i värsta fall inte röstar alls eller åtminstone uteblir från det viktiga gräsrotsarbetet under valkampen.

Å andra sidan ställs hon mot en republikan som, faktiskt, är ganska mainstream-mitten i många välfärdsfrågor. Trump vill, till skillnad från partiets konservativa ideologer, inte riva upp ObamaCare med rötterna eller avskaffa den federala inkomstskatten, och hans handelsmotstånd har viss klangbotten bland arbetarväljare som Demokraterna är beroende av. Ur det perspektivet vore en mittendemokrat från en jämn och gärna något större delstat att föredra.

Risken är förstås att ett val som uppfyller det ena strategiska målet samtidigt skadar det andra. Så vad göra?

Det enklaste sättet att glädja Sanders-väljarna vore naturligtvis att välja Sanders själv. Jag håller dock detta för mycket otroligt. Inte för de hårda orden kandidaterna emellan under primärvalen - alla vet att det hör till spelets regler. Men Sanders är helt enkelt inte en bra vp-kandidat. Som sådan skulle han tvingas vara obrottsligt lojal med Clintons budskap, och därmed svika just den hårda kärna som älskar honom. Det är mycket bättre att ha honom som frifräsande kampanjsurrogat på strategiskt viktiga platser, kanske med ett halvuttalat löfte om en framtida ministerpost.

En annan progressiv darling är förstås Elizabeth Warren, senator från Massachusetts. Warren har redan visat att hon behärskar det som alla vp-kandidater förväntas göra, nämligen att leverera ursinniga attacker på motståndaren. Men jag tror inte på henne heller. Vissa hävdar att ett parti som redan har problem med män inte kan ställa upp med två kvinnor. Men just det tror jag är överkomligt. Nej, mitt problem med Warren är att hon helt enkelt skulle överglänsa den ur kampanjsynpunkt urtråkiga Clinton. Ett annat problem, som hon för övrigt delar med Sanders, är att hon inte bidrar med någon delstat. Både Vermont och Massachusetts kommer att landa i Demokraternas kolumn ändå, nu som i alla andra val de senaste decennierna.

En politiskt mer oklar, men ur progressiv synvinkel intressant, person är förstås blott 41-årige Julian Castro. Castro har tidigare varit populär borgmästare i San Antonio, Texas och tjänstgör sedan ett par år som Barack Obamas bostadsminister. Castro skrämmer knappast mittenväljare så som Sanders och Warren gör, men identitetspolitiskt lagda progressiva skulle ändå glädjas åt tanken på att få nominera den första latinsk-ättade kandidaten i ett presidentval.

Men nej, även Castro flunkar mitt veep-test. Han är ganska okänd, kan inte leverera Texas och viktigast: alla inser att han inte är redo att bli president om något skulle hända Hillary. Och hon kommer att vara 69 år gammal på valdagen, liksom Ronald Reagan på sin tid. Därför måste Clinton, precis som Reagan, ha en backup som klarar av en oväntad befordran. (Och mer parentetiskt: "Clinton-Castro" är för lätt att göra roliga skämt om. Orättvist ja, men politik är orättvist. Suck it up, buttercup.)

Vilka är då de mer trygga mittenalternativen? Mina tankar kretsar främst kring två herrar från Virginia, en stor och mycket viktig delstat. Båda är senatorer, och båda har varit guvernörer. Jag talar om Tim Kaine (som i dagsläget är något av favorit) och Mark Warner. Båda är trygga, kompetenta och synnerligen trista. Ingen av dem skulle skrämma bort väljare och båda är kvalificerade att bli president om det otänkbara skulle hända. Båda skulle understryka Clintons ambition att vara det trygga och säkra alternativet till den sjövilde Trump.

Och åtminstone Kaine ligger bra till för att få erbjudandet. Men jag har ett mycket bättre förslag. Ett som de progressiva knappast kan klaga på och samtidigt funkar gentemot mittenväljare. Jag talar om Cory Booker, senator från New Jersey.

Booker har tidigare varit borgmästare i Newark, och är utbildad vid prestigeuniversitet Stanford där han även spelade football för Cardinals. (Collegefootball är lika stort som proffsligan NFL, sett till publik och arenastorlek.) Booker är svart, och som många svarta demokrater faktiskt något mer konservativ än många av partiets vita företrädare. Som borgmästare var han engagerad mot den brottslighet som plågar staden, så till den grad att det ökända gänget Bloods satte ett pris på hans huvud. Soft on crime? I think not. Som de flesta storstadsdemokrater är han för skärpta vapenlagar, men han använder inte den vulgärretorik som Clinton (och Obama) ständigt kör med. Till skillnad från många i den nuvarande kongressen är han en uppriktig samarbetspolitiker som inte ser motståndare som djävulens avkomma. Hans respektfulla stil gör honom svårnitad för Trump-kampanjen. Att attackera Warren är en sak. Att attackera en supertrevlig helylleamerikansk fotbollshjälte är en helt annan.

Några nackdelar har han dock ändå. Meritförteckningen är fortfarande relativt tunn och New Jersey är ett säkert demokratfäste. Men han har visat sig vara en mycket skicklig kampanjare, han understryker Clintons mittenprofil och identitetsvänstern får svårt att klaga på den första svarta vice presidenten någonsin.

Tim Kaine är Hillary Clintons mest riskfria val. Men hennes kampanj är redan ursäker och urtrist. Jag tror att hon och hennes team inser behovet av ett nyare och intressantare namn som komplement i höst. Jag tror att hon väljer Cory Booker, och gör hon inte det så gör hon enligt min mening ett misstag.

-------------------------------

JOHAN INGERÖ