I Gilboas svala skugga

'Får jag inte allt så skriker jag'

2009-11-10T08:38:00.016+02:00

Abbas och Erekat på hadj.
Den trötte mannen till vänster som är insvept i sitt lakan utan tillstymmelse till glipa är Abbas.
Erekat sitter till höger, visar mera hud och smakar så mycket han törs på en sexigare image.

Att idag ge palestinierna ansvar för en egen stat vore som att låta förskolebarnen sköta och driva sitt eget dagis.
Ansvarslöst.
Man måste lära sej krypa innan man kan gå – eller hur det nu är man säger.

Bildt, Obama och Åsa Linderborg på Aftonbladet vill ge palestinierna en stat, helst idag och eventuella brister i fundamentet tänker de kompensera med lämpligt antal biljoner.
Detta är den absolut rätta vägen om man vill ta sej ur askan och in i elden men vem bryr sej...?
Inte ovanstående sällskap i alla fall.

Palestinierna är fenomenala på att låtsas som om det regnar var gång det kniper.
Vem kommer vid det här laget ihåg vad som hände en gång för länge sedan?

Palestinierna har en imponerande historia av att sätta sej på hasorna och vägra.
Man vägrade en stat första gången 1947 och sedan har detta mönster upprepats medan decennium lagts till decennium.
Att vägra har blivit deras kungsväg ut ur knepiga situationer.

Idag vägrar de igen, vägrar att öppna munnen.
Vägrar att prata med israelerna.
Hur de räknar med att detta beteende skulle tillföra dem själva något positivt är en gåta.
Inte lär det uppmuntra någon att slänga en stat efter dem i alla fall.

För att återknyta till dagiset och 'får jag inte allt så skriker jag-fenomenet'.
Får jag inte allt häller jag vällingen över Lisas klänning.
Får jag inte allt smetar jag jordgubbsglassen på soffan.
Får jag inte allt kletar jag såsen i Pelles hår.

Idag skriker palestinierna med Västbankens alla röstresurser för de vet att världen lyssnar.
Bildt, Obama och Åsa Linderborg lyssnar intensivt, artigt och mycket uppmärksamt.
Idag hörde jag i radion rösten av den som skriker högst, vildast och allra mest ursinnigt.
Saeb Erekat.

Ni som läst något från den här bloggen tidigare vet att jag har ett gott öga till denne Erekat, palestiniernas förhandlingsboss.
En större falskspelare är svårt att finna och idag genomförde han ett av sina utsökta förvandlingsnummer.
Han är ju CNN’s egen lille kelgris och dyker upp i deras sändningar med förunderlig regelbundenhet.
Där är han verserad, elegant, soft spoken, vädjande och belevad.

Idag talade han till sitt eget folk på arabiska i Ramalla och ni som kommer ihåg hur Hitler lät i sina vansinnestal under nazismens guldålder kan föreställa er hur Erekat lät idag.
Lika lite som man behövde kunna tyska för att förstå andemeningen i Hitlers tal, lika lite behövde man förstå arabiska för att greppa vad Erekat bjöd sina lyssnare.

’Får vi inte allt så skriker vi’ var kontentan av hans utbrott enligt referenten och om detta inger förtroende för ett framtida statsbyggande då är solen grön och månen blå.

Palestinierna startar krig och intifador när det dem så lyster vilka de sedan lika regelbundet förlorar.
Trots dessa nesliga förluster låtsar de som om det regnar och ställer krav efter krav efter krav...
Den som förlorar det krig man själv startat är inte den som ställer kraven men detta axiom har uppenbarligen inte nått fram till varken Erekat eller Abbas.
Israelerna får ta på sej en del av ansvaret för att denna fars tillåts fortsätta vilket får ses som ett resultat av omvärldens likgiltighet och okänslighet för rätt och rättvisa.

Det hör naturligtvis till saken att Bildt, Obama och Åsa Linderborg aldrig ställer några besvärande frågor till en palestinier utan, liksom Goldstone, sväljer deras historier med hull och hår.
Detta är palestinierna väl medvetna om och utnyttjar till bristningsgränsen.
Dumma vore de väl annars.

Detta skulle egentligen handlat om vår tids Hitlerdemagog men eftersom Erekat inte hänger i ett vacuum fick han orera till en bakgrund av vår samtids absurditeter.

Det är dags för Bildt, Obama och Åsa Linderborg att berätta för Erekat och Abbas att det är hög tid att sluta med dessa barnsligheter, växa upp och börja ta ansvar för sitt folks välbefinnande och välstånd.

Det är väl sådant man har presidenter och andra ledare till...???!!!

Läs även andra bloggares åsikter om Abbas, Erekat, palestinier, Bildt, Obama, Åsa Linderborg, Västbanken, CNN, Ramalla, Hitler, ...

"Don't jump into conclusions"

2009-11-07T22:48:00.009+02:00

"Dra inga förhastade slutsatser".

En amerikansk soldat, Maj. Nidal Malik Hasan, gick häromdagen bärsärkagång bland sina kompisar på Ft. Hood Army Base i Texas, USA.
Han ’lyckades’ avliva 12 av sina kamrater och skada ett 30-tal innan han togs omhand.
Det sägs att han var psykiater...

När något skräckinjagande händer är det lämpligt att landets högste ansvarige gör ett uttalande vilket Obama blivit informerad om.
Han äntrade talarpulpeten i Rosornas Trädgård, The Rose Garden, och började varna lyssnarna för att fästa något som helst avseende vid att massmördaren var en hängiven muslim som inte betraktade landet där han föddes som sitt fosterland utan nogsamt påpekade och registrerade sej som palestinier.
Hans föräldrar kom enligt uppgift ursprungligen från en by inte långt från Jerusalem.

"Don't jump into conclusions".

Varför var Obama så angelägen om att tysta ner fakta – att Hasan var palestinier med samma destruktiva inställning till västerlandet som självmordsbombarna i Mellanöstern?
Varför var han rädd för att erkänna sambandet palestinier – massmord?
Varför varnade han alla, inklusive media, för att på något sätt sätta likhetstecken mellan palestinier – massmord?
Har Obama lärt sej av TT?
Hasan själv var ju noga med att framhålla sin palestinska identitet och att han sköt vilt omkring sej är ju kalla fakta.
Den rent kriminella utredningen lämnar vi med varm hand över till polisen.

Obama borde ha berättat vad Hasan själv var noga med att berätta, att han var palestinier, och att ju snabbare palestinierna världen runt lär sej att lösa sina konflikter med demokratiska metoder i stället för med våld, desto snabbare kommer deras generella situation att stabiliseras.
Vad Obama gjorde var att försöka hindra folk att se det uppenbara, att säga det uppenbara och att skriva det uppenbara.
Var det något annat än censur Obama ägnade sej åt???
Censur att jihad har kommit till Amerika.

Obama hade naturligtvis själv omedelbart dragit de riktiga slutsatserna men för att ingen skugga skulle falla på massmördaren och den folkgrupp han representerade, palestinierna, så avrådde presidenten sina lyssnare från att lägga ihop två och två.
Denna räkneoperation betraktas ju annars vara ganska okontroversiell.

Att Obamas hjärta flödar över av kärlek till muslimer det vet vi men att genom förtäckta hot dölja islamist-fanatikernas verkliga agenda är ett brott mot presidenteden.
Genom att svära denna ed lovade Obama, bland lite oklarheter och felsägningar, att arbeta för de amerikanska medborgarnas säkerhet, trygghet och välstånd.
Detta stämmer dåligt med hans taktik att sopa under mattan – och vänligt men bestämt beordra andra att också sopa under mattan – de faror som lurar i vassen runt den amerikanska kontinenten.

Jihad har kommit till Amerika.

Läs även andra bloggares åsikter om massmord, Obama, The Rose Garden, muslimer, palestinier, Jerusalem, Mellanöstern, censur, jihad, Amerika, islamist-fanatiker, presidenteden, 'sopa under mattan', ...

I dunkla och tysta korridorer

2009-11-05T23:59:00.007+02:00

Vad är det som händer?
Egentligen?
Under ytan i dunkla och tysta korridorer utom hörhåll för nyhetsuppläsaren med sitt polerade pokerface.

Där, i de dunkla och tysta korridorerna händer allt som verkligen händer.
Allt som kommer att påverka vår framtid, vår värld.
Allt som är fött i hat och förverkligat i synd.

Det händer inte i FN’s välmodulerade korridorer utan i de dunkla och tysta korridorerna.

Vad är terrorism egentligen?
Terrorism handlar om att pådyvla andra människor sina åsikter till vilket pris som helst.
Priset har absolut ingen betydelse – enbart målet är av intresse.
Tidsfaktorn är också ganska ointressant när det glorifierade slutmålet hägrar.
När vi förstått detta bör vi inte bli förvånade över det välplanerade massmördande vi dagligen ser och hör i våra TV-nyheter.

Vem sysslar med dessa makabra beställningsverk?
Det är folk som anser att deras väg är den enda rätta och dessutom den enda väg som har något existensberättigande.
Därför anser de sej vara i sin fulla rätt att välja ut vilka människor som har rätt att leva och vilka som bör avrättas.

Fanatismen är boven.
Fanatismen har som kännemärke ett utpräglat tunnelseende, man ser inte den andre – vad man ser är målet.
Fanatismen har som få andra företeelser orsakat lidande genom seklerna och dagens fanatiska islamism är en värdig efterföljare till historiens alla skamliga ismer.

Den fanatiska islamismen är roten till fördärvet i dagens alla oroshärdar.
Det är islamismen som lastar stora containerfartyg fulla av maffiga, blankpolerade och sprillans nya vapen att användas av Hizballah, Hamas och likasinnade, mot människor de inte anser har något människovärde.

En bläckfisk har som bekant många tentakler.
Islamismen är inte längre en marginell företeelse om vilken vi kan bry oss eller låta bli.
Den angår oss alla på ett rent personligt plan, åtminstone oss som inte vill bli manipulerade in i en fälla där insatsen är framtiden.

Hur ska vi då hantera detta ”snusk”?
I ett drömläge skulle vi kunna gå till FN och be denna överjordiskt goda och rättvisa organisation om hjälp och råd men tyvärr utlöser en sådan tanke enbart ett snett leende.
Vi lär oss mer för varje dag om det taskspel som idag bedrivs i FN’s regi vars huvudsysselsättning verkar vara att skicka rapporter från det ena rummet till det andra och sedan tillbaka igen.
Det kan de väl i och för sig få hålla på med men att så många länder, demokratier som diktaturer, spelar med i detta spel för gallerierna är minst sagt förvånande.
Snarare fegt, ynkligt och djupt deprimerande.

Vad FN borde syssla med är att rädda världen från sej själv.
Förpassa islamismen till den plats där den hör hemma – på sophögen, och uppmuntra och stödja länder och folk som på allvar och genom stora uppoffringar tar sej an denna knepiga hantering.
Fanatism och terrorism kan idag fira allt större segrar medan FN kniper med ögonen och blundar hårt i förhoppning att denna elakartade företeelse ska försvinna och lämna dem ifred med sina rapporter.

För att inte göra detta alltför långt avslutar jag med en fundering om Sveriges förhållande till FN.
Sveriges förhållande till FN är gott eftersom man i likhet med denna organisation lever för sina rapporter.
Sverige har blivit hela världens lilla vindflöjel.
Man gömmer sej bakom EU och FN och låter dessa mer eller mindre ruttnande organisationer bestämma vad Sverige ska tycka och tänka.
Vad FN säger säger Sverige, vad FN gör gör Sverige.

Kanske beöver vi inte gå längre än så för att förstå varför FN har blivit en sådan verklighetsfrånvarande organisation där bollandet med rapporter överskuggar farorna med islamismen och i förlängningen den fria världens fortbestånd.

I de dunkla och tysta korridorerna händer allt som verkligen händer.

Läs även andra bloggares åsikter om FN, terrorism, islamism, massmördande, fanatism, Hizballah, Hamas, sophögen, den fria världen, ...

SvD SDS DN

Mannen i trädet

2009-11-03T22:36:00.012+02:00

Jag undrar hur det egentligen är att sitta uppe i ett träd?
Dag efter dag och vecka efter vecka tills man en regnmulen natt vågar krypa ner och smita iväg in i mörkret.

Personen i fråga vill nog komma ner men han kan inte.
Visst hade han rent fysiskt kunna både klättra och hoppa ner men orsakerna till att han inte kan ta sej ner från trädet är mer subtila och samtidigt oändligt klumpiga.
Motsägande?
Visst, men hela trädhistorien är en burlesk och lätt tragikomisk historia full av motsägelser.

Obama den store kom till makten med dunder och brak och bland det första han gjorde var att förvissa sej om att den muslimska världen förstod att han inte var Bush.
I sin jakt på kärlek gjorde han allt och lite till för att berätta, inte minst för muslimerna, att han älskade dem.
Abbas var en av de första att ta till sej detta kärleksbudskap.

Han satte sej tungt på baken och bara njöt.
Nåja, han väntade nog lite också.
Väntade på att Obamas kärlek till honom skulle visa sej genom konkreta resultat.
Han bestämde sej för att under tiden göra – ingenting.
”Gör jag ingenting så gör jag i alla fall inte som jag brukar – en massa idiotiska saker.”

Hur hamnade då den arme palestinske presidenten uppe i en trädkrona?

Jo, han förstod inte att Obamas kärlek var ett medel att förhärliga Obama, inte ett medel att göra jobbet åt palestinierna.
OK, Obama delgav världen en del omogna yttranden som Abbas misstolkade och följdaktligen trodde att saken var klar.
Saken var inte klar men då hade Abbas redan klättrat en bra bit upp i trädet.

Han började säga – vill inte, vill inte, vill inte och märkte inte att Obama inte heller ville.
Kanske inte samma saker men Obama som nyktrat till något vill inte hjälpa araberna till världsherravälde utan att få någonting tillbaka.
Han sökte normalisering mellan Israel och arabvärlden för att på det sättet hjälpa Israel att få tillbaka något av förtroendet för världssamfundet och våga ge sej ut på den slaka linan.
Han fick nobben direkt.

Obama inser numera att hans ord inte är var stugas lag vilket Abbas inte förstod.
Vid det laget befann han sej redan uppe i trädkronan med alla sina ’vill inte’ som enda sällskap.
’Vill inte’ gör sej bra i en valkampanj men knappast som kompromiss i en förhandlingssituation så därför har det heller inte blivit några förhandlingar.

Alla tror att palestinierna bara vill en sak – att få en stat.
Nu vet vi att så inte är fallet.
Åtminstone vill de inte ha en stat om de riskerar att behöva kompromissa om utfallet.
Då blir det i stället ett ’vill inte’.

Nu sitter Abbas uppe i sitt träd och önskar att han hade varit lite försiktigare i sin tolkning av Obamas kärlek.
Abbas kräver att Israel slutar bygga på Västbanken och det kan väl vara OK men inte innan förhandlingarna ens börjat.

Bostadsbyggandet är en av de frågor som ska diskuteras under förhandlingarnas gång – inte en gottepåse att dela ut innan man ens enats om dagordningen.
Abbas hade tänkt sej att Obama skulle ge honom ett bosättningsstopp i en liten ask men även den store visade sej ha sina begränsningar.
Om viljan dessutom saknas har jag ingen aning om.

Att kliva ner från trädet och säga - OK, OK, OK, vi börjar väl förhandla då - är naturligtvis inte att tänka på.
Det vore att förlora ansiktet och det bör man helst undvika om man tillhör den arabiska nationen.
Detta innebär att Abbas fortsätter att häcka uppe i sin trädkrona och har du vägarna förbi kan du ju alltid fråga hur han mår.

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, Abbas, muslimska världen, 'vill inte', kompromiss, palestinier, Västbanken, förlora ansiktet, ...

Är kungen rädd?

2009-10-30T22:38:00.010+02:00

Vad har hänt med den lille mysige jordanske kungen?
Han som lyckades fånga den överjordiskt vackra Rania och göra henne till sin och sitt folks drottning.
Är kungen rädd?

Det är i dagarna 15 år sedan ett fredspapper skrevs under av företrädare för Jordanien och Israel och detta papper har visat sej motstå både knöliga kanter och eldfängd retorik, MEN...
Ett stort MEN svävar över denna fred i högre utsträckning idag än någon gång tidigare under dess tidvis ganska påfrestande historia.

80% av Jordaniens befolkning består av människor som kallar sej palestinier och kungen verkar anse att det inte skulle vara hälsosamt om den procentsatsen ökar.
Han är med andra ord livrädd för att palestinierna inte ska få en stat, helst idag, eftersom han inte vill att missnöjda araber från Västbanken ska komma på idén att kliva över den lilla rännil som kallas Jordan och söka sej nya hem i Jordanien.
Kungen har ju sett dessa palestiniers benägenhet för ’utomparlamentariska metoder’ och han är med rätta oroad för sitt kungarikes fortbestånd och sin sköna drottnings sköna liv.

I dagarna har kungen tyvärr lånat argument och använt sej av en retorik hämtad från Hamas och deras trätobröder i den palestinska myndigheten.
En retorik som gör vitt till svart och som inte på något sätt hedrar varken honom eller hans konungadöme.

Rania som räknar sej som palestinier stöttar sin kung och hjälper ofta till att måla det svarta i en läckrare och mer sofistikerad nyans.

Telefonkedjan trädde i funktion och araber från när och fjärran kallades i söndags till Tempelplatsen i Jerusalem för en uppviglingsshow.
Allt var förberett, bussarna lastade med nystylade stenkastare, hatslogans väl inövade och påkar och stenbumlingar inom bekvämt räckhåll.
Showen kunde börja.

Ja, ni har förmodligen sett dessa stenkastande ungdomar som visar sitt mod genom att dölja ansiktena i arafatschalens djupa veck medan de angriper de stackars utkommenderade poliserna.
Jag tycker alltid synd om poliserna som faktiskt har viktigare saker att syssla med än att jaga runt dessa oborstade barnrumpor men ordningen måste ju å andra sidan återställas.

Det är nu kungen blir riktigt rädd.

Rania har vid det här laget gått en trappa upp för att natta barnen.
Kungen blir rädd att detta spektakel ska sprida sej till hans egna palestinier och de är ju som sagt många.
Han hänfaller åt sina ryggmärgsreflexer och börjar anklagar Israel.
Han kallar polisens rutinarbete för ett ’provokativt beteende’ som äventyrar stabiliteten på Tempelberget...

På ett sätt tycker jag synd om kungen för det har funnits tillfällen då han visat lite stake men att bortse från uppenbara fakta och anklaga de som försöker minimera skadeverkningarna av arabernas provokationer – det gör att han definitivt hamnat i en förtroendekris.
Han undervärderar sina läsares och lyssnares intelligens på ett ganska trist sätt och kommer att få jobba hårt om han har för avsikt att återställa sitt förtroendekapital.

En kung bör agera så att undersåtarna finner anledning att se upp till honom men i fallet Jordanien börjar det likna ett platt fall.
När israelerna 1967 bad jordanierna att hålla sej utanför kriget förstod de inte att ett sådant handlande hade varit i deras eget intresse.
Trycket från ’the arabic street’ blev för hårt och jordanierna började tillsammans med de andra arabiska krigshetsarna att puckla på Israel.
Historien upprepar sej som bekant och idag har jordanierna en ny chans att lämna Tusen och en natt–argumentationerna, se verkligheten i solljuset och undvika att ge omgivningen orsak att betrakta dem som både blinda och döva skuggboxare.

Även en liten kung kan bli en stor kung om han vågar se sanningen i vitögat och kalla en spade för en spade.
Arabiska uppviglare och stenkastare är just uppviglare och stenkastare vars bärsärkagång polisen har som uppgift att stävja.
Dessa enkla fakta borde även en kung, av vilken storlek han än må vara, förstå.

Läs även andra bloggares åsikter om Jordanien, Rania, Israel, palestinier, Jordan, Västbanken, 'utomparlamentariska metoder', Hamas, Tempelplatsen, Jerusalem, uppvigling, provokation, förtroendekris, bärsärkagång, ...

Lågvattenmärke

2009-10-24T20:58:00.011+02:00

För att fungera bör propaganda vara subtil och delikat, omärklig men ändå effektiv.
När Reinfeldt propagerar för sej själv och sin politiska framtid går han fram som en elefant i en glasbutik och tror att ingen märker någonting.

Att han behöver allt stöd han kan få av 'de nya svenskarna' är jag medveten om men att vädja till deras sämre jag genom att hylla judehatare (att tiga är att samtycka) och att med hög och tydlig röst slå ner på en tidningsartikel som möjligen skulle kunna irritera dessa nya svenskar – det är klumpigt, fegt och naturligtvis osedvanligt inkonsekvent.
Framför allt är det en uselt bedriven propaganda.

De gamla och trötta ursvenskarna som ser hur Reinfeldt fjäskar runt kommer förmodligen inte ha något intresse av att alls gå till valurnorna nästa gång det drar ihop sej.

Om vi drar in tryckfrihetslagen i denna soppa blir det hela ännu mer förvirrat och oförståeligt.
Av Reinfeldts handlande att döma drar man slutatsen att en lagändring ägt rum mellan Aftonbladets ’organartikel’ som riktade blåslampan på judarna och Israel och Jimmie Åkessons artikel i samma tidning ett antal veckor senare.

Har en lagändring ägt rum?
Inte vad jag har hört.

När Donald Boström spred sina gissningar och insinuationer genom Aftonbladets försorg inträdde för Reinfeldts del den stora munhäftan.
Naturligtvis var han rädd att hur han än vände och vred på sina ord kunde han råka förolämpa någon presumptiv väljare från gruppen de nya svenskarna.
Han tog den enklaste vägen ut och påstod, helt felaktigt, att tryckfrihetslagen förhindrar honom att överhuvudet öppna munnen – vilket han heller inte gjorde.

Härom veckan var det dags för ytterligare en kontroversiell artikel i Aftonbladet och i konsekvensens namn förväntade man sej att samma lag skulle förhindra statsministern att yppa sina djupare känslor nu som då.

Inte då.

De som knep käft när judiskt blod genom Boströms försorg dröp från Aftonbladets sidor stod nu i kö för att med hög röst offentligt fördöma Jimmie Åkessons artikel i samma Aftonblad.
Hur var det nu med tryckfrihetslagen...???

Detta handlingssätt är verkligen inte speciellt smart, det är så genomskinligt och söndervinklat att jag faktiskt skäms å deras vägnar.

Att det finns kloka människor som är allvarligt bekymrade över Sveriges framtid är inte så underligt med de lealösa ledare som nu regerar från sina höga ämbetstaburetter.
Om Sverige ska överleva som en fri nation för fria människor bör folkhemsfolket se till att skaffa sej ledare med en vision av en framtid utan skam, feghet och allmänt snuskigt beteende.

Läs även andra bloggares åsikter om propaganda, Reinfeldt, 'de nya svenskarna', tryckfrihetslagen, Donald Boström, Jimmie Åkesson, Aftonbladet, munhäfta, ...

SDS HD DN AB EX EX KB KB HD YA SvD SvD BLT DN SvD SDS SDS

Orientens axiom

2009-10-19T21:37:00.015+02:00

’Goldstone’ har förmodligen landat och förruttnelseprocessen inletts.
Araber och övriga intressenter kommer dock att prova både mumifiering och balsamering för att dra ut det allra göttaste ur en rapport som inte ens har författarens egen välsignelse.
”Ingenting är bevisat...” (Goldstone)
Så uttalar man sej om rykten, propaganda och allmänt förtal.
Bevisföring är någonting helt annat men det var inte något Goldstone ansåg vara väsentligt nog att syssla med.
Att UNHRC likställde hamaspropagandan med bevisade påståenden är i sej bevis på deras icke-existensberättigande.

Debatten har varit förutsägbar med röster från Aftonbladsentusiaster till rena blindstyren.
Många lugnade sej bara de fick skrika av sej en stund men att få folk att rulla filmen baklänges för att granska roten till det onda – det lyckades debatten inte åstadkomma.
Debatten har varit kemiskt fri från förslag om vad Israel skulle ha gjort i stället för vad hon gjorde.

Dessförinnan måste jag dock ställa en avgörande fråga.
Är kravet på Israel att ödmjukt acceptera tusentals raketer som Hamas och likasinnade godtyckligt skickar in över Israel ett rättmätigt krav?
Hemmabyggda raketer, irantillverkade raketer, raketer som effektivt blåser ut hus med sitt innehåll, raketer som dödar, raketer som alltid skadar fysiskt eller psykiskt - ofta i båda dessa avseenden.
Ska Israel även i fortsättningen tyst acceptera detta sitt öde?
Är detta vad ni anser?
Debatten tyder på att så är fallet.

Till er som trots allt inte anser att Israel ska behöva ta emot dessa raketer och lämna dem utan åtgärd – till er har jag en följdfråga.
Vad skulle Israel ha gjort i stället?
Så länge jag inte varken hör eller ser några motförslag finns det ju tyvärr heller inga åsikter att ta hänsyn till.

På den tiden då Olmert bestämde inträdde en egendomlig situation.
Han förbjöd under en lång period israelerna att på något sätt försvara sej mot Hamas raketer.
Han måtte ha trott att om han är snäll mot Hamas så kommer de i sin tur att vara snälla mot honom.
Att en person med denna grava okunskap om den del av världen han befinner sej i tillåtits stå i spetsen för landets ledning är en kuslig tanke.
Under den tiden lärde sej israelerna att snällhet betraktas som värre än både svaghet och dumhet och ger araberna en blodad tand som inte är av denna världen.
Obama har fortfarande inte lärt sej den läxan och för sin egen skull bör han inhämta dessa orientens axiom snarast möjligt.

Åter till hur Israel ska hantera raketkaskaderna från Gaza.
Snällhet?
Nej.
Tålamod?
Nej.
Ödmjukhet?
Nej.

Fler förslag?
Inga fler förslag.

Den som inte har några egna förslag att erbjuda har ingen rätt att komma med kritik i efterförloppet.
Israel har behövt hjälp och assistans under åtta års beskjutning men endast mötts av den stora likgiltigheten.
Från den dag Israel tvingades ta saken i sina egna sargade händer hade ingen av åskådarna längre någon rätt att tala.

All rätt finns på Israels sida, rätten för åskådarna är förbrukad.
Till sista droppen.

Läs även andra bloggares åsikter om Goldstone-rapporten, UNHRC, Israel, Hamas, Olmert, Obama, ...

SvD K SmP TA BLT SvD

Goldstones resa

2009-10-14T22:25:00.013+02:00

Bilden visar hur Goldstone kom fram till sina slutsatser - efter seanser tillsammans med bl.a. Ghazil Hamadi, en av talesmännen för Hamas.

Goldstone reser mellan de olika världsdelarna som vilken garvad globetrotter som helst.
Inte Goldstone in person utan rapporten som för alltid kommer att vara en kvarnsten runt hans sydafrikanska hals.
I Mellanöstern har den under sin korta levnad orsakat splittring bland palestinierna medan man i Israel betraktar den som ’den öppna kranens rapport’.
Plötsligt hade Hamas en grupp välvilligt inställda människor som log, lade huvudena på sned och nickade instämmande till allt vad de sade.
Kranen för propagandaflödet öppnades av naturliga skäl så mycket det gick och sedan rann det bara på.
Att betrakta denna rapport som något annat än ett rent spektaket av en terrororganisation som plötsligt erbjöds inta världsscenen med alla spotlights påslagna – är inget mindre än ren dumhet.
Möjligen dessutom ett uttryck för ’en viss antipati’(!) mot staten Israel...

Att hela den här makabra situationen aldrig hade behövt uppstå om man vågat gå till roten av det onda, är det få som reflekterar över.
Hade någon i detta både rostiga och ruttna FN samlat ihop sej till några sessioner i säkerhetsrådet (kanske på initiativ av Carl Bildt) för att med gemensamma ansträngningar sätta stopp för Hamas raketsvärmar mot Israel hade Goldstone himself kunnat leva resten av sitt liv utan denna plump i ett annars ganska snyggt protokoll.

Idag pockade ’Goldstone’ på uppmärksamhet i FN’s säkerhetsråd i New York men redan i morgon är rapporten programmerad för en ny show i Genéve.
Tyvärr inte på en cirkus där den möjligen hade kunnat smälta in i manegen utan på en av de mer säregna inrättningar i världshistorien, UNHRC.

Där har ’respektabla’ nationer som Bahrain, Bangladesh, Bolivia, China, Cuba, Djibouti, Egypt, Gabon, Indonesia, Jordan, Mauritius, Nicaragua, Nigeria, Pakistan, Philippines, Qatar, Saudi Arabia and Senegal efter påtryckningar av en ännu mer repektabel grupp...(!), palestinierna, bestämt att Israel ska hudflängas.
De flesta av dessa länder har en lång tradition av att hudflänga Israel på hemmaplan men att nu få göra det under FN’s beskydd med uppmonterade mikrofoner från alla media outlets av rang, gör naturligtvis föreställningen extra njutbar.

Palestinierna skulle enligt diverse FN-resolution kunna bli med stat när de gör sinnesändring.
Jag ser leendet på era läppar – sinnesändring...
Dock, utan en sinnesändring där de tydligt visar att de är beredda att leva i fred med sina grannar (varav Israel är en) är de helt enkelt inte berättigade till en egen stat.

Med sina försök att sätta blåslampan på Israel i diverse mer eller mindre respektabla instanser världen runt visar de att de fortfarande har oerhört lång väg att vandra.
Vägen till en egen stat verkar vara betydligt mindre intressant än möjligheten att med hjälp av länder med ett närmast skrattretande ’human rights record’ försöka genera Israel.

Någon generad?

Läs även andra bloggares åsikter om Ghazil Hamadi, Hamas, Mellanöstern, palestinier, Israel, propagandaflöde, terrororganisation, världsscenen, FN, säkerhetsrådet, Carl Bildt, New York, Genéve, UNHRC, ...

DN AB SvD EX

Hjärnspöken

2009-10-10T19:15:00.023+02:00

Vem kommer att bli först med att avslöja ”Det Stora Bedrägeriet”?
Detta bedrägeri bildar ett numera välbekant mönster där de flesta aktörer glatt spelar med, många gånger utan att reflektera alltför mycket.

I Sverige är vi noga med att lära våra barn kritiskt tänkande.
Att utifrån tillgängliga fakta bilda sej en självständig uppfattning.
Ingen bör lämna skolan utan att få med sej en rejäl skopa kritiskt tänkande i ryggsäcken.
Men sedan då...?

Väl ute i vuxenlivet tenderar alltför många att köpa färdigstuvade idéer utan att blinka.
Naturligtvis är det enklast så men vem har sagt att det samtidigt är relevant, respektabelt eller har någonting med sanningen att göra.

Det finns en grupp människor där denna brist är av avgörande betydelse – opinionsbildarna.
De som väljer ut vad vi andra bör läsa, se och höra och inte minst väljer utformningen av materialet de levererar till oss.
Nog är de en statsmakt alltid!

Denna opinionsbildargrupp finner du bakom rubrikerna i din tidning, du hör dem i dina radioreportage och du ser dem på kvällskvisten i dina TV-nyheter.
Alla påverkar dej, på gott och ont, såvida du inte lärt dej ett visst mått av kritiskt och analytiskt tänkande.
I dessa IT-tider finns det faktiskt hur mycket information som helst att tillgå med minimal ansträngning.
Du har alla möjligheter att genom allsidig information skaffa dej en hållbar uppfattning vilken av någon anledning ofta har väldigt lite gemensamt med vad TT lagt tillrätta för dej.
En vuxen människa bör ha lämnat den färdigtuggade barnmaten bakom sej och börja bearbeta maten själv.

Nu snabbt över till ’Det Stora Bedrägeriet’.
Naturligtvis har det sin vagga i Mellanöstern.

Det handlar om klara och tydliga händelseförlopp som medvetet förvrängs för att sedan okritiskt köpas i sin nya gestalt.

Tempelplatsen är en del av Israel där muslimer är satta att sköta de dagliga sysslorna.

Religionsfrihet råder i landet och jag som kristen blir alltid varmt välkomnad i en synagoga.
Muslimerna på Tempelplatsen anser dock att de skulle ha någon sorts särställning där och själva kunna bestämma vilka som får besöka berget, vilket naturligtvis är absurdt.
Religionsfrihet är religionsfrihet är religionsfrihet.
För att lugna dessa muslimska själar har Israel infört ett schema där muslimerna får ha platsen för sej själva vissa tider och andra besökare har tillträde andra delar av dagen.

För ett tag sedan kom en grupp judar upp på Tempelplatsen och möttes av stenkastning.
En välplanerad stenkastning.
Stenförråd hade lagts upp och gömts inne i Al-Aqsa-moskén(!) och det handlade inte om stenar man skrämmer bort en hund med.

De var av typ gatstenar som verkligen inte vem som helst orkade kasta iväg och följdaktligen kunde orsaka andra skador än blåmärken.
Polisen fick rycka ut för att få stopp på eländet men flera hann tyvärr bli skadade innan ett bedrägligt lugn var återinfört.

Strax kördes händelseförloppet i Bedrägerimaskinen och kom ut på andra sidan i en tappning som hade ytterst lite gemensamt med den verkliga händelsen.

Plötsligt var det polisen som började slå ned muslimska tillbedjare och Erekat hakade naturligtvis på genom att anklaga Israel för att leka med elden på Tempelplatsen.
Hänger ni med i bedrägerihärvan?
Jag hoppas det för efter den händelsen har det rullat på.
Muslimska ledare har hetsat sina anhängare och uppmanat dem att ta sej till Tempelplatsen för att ’skydda Al-Aqsa’.
Skydda? Skydda?? Skydda???
Skydda mot vad? Mot vem?

Stenkastarna själva är värda en egen liten avdelning.
Jag har sällan sett killar så måna om sin image.
Alla de rätta attributen var på plats för tänk om man lyckades komma med i en TV-sändning...
Alla bolag av rang var ju där.
Arafatschalen lindad i de rätta sekvenserna, en svart ansiktsmask eller en rödrutig snusnäsduk för att dölja sin identitet (modiga killar...) och sist men inte minst den vita brynjan.
Går de till sin stylist innan de beger sej ut i hetluften?

Ingen i Israel har några ambitioner att peta på Al-Aqsa utan hela härvan kommer från muslimska hjärnspöken.
... som köps, rakt av, av opinionsbildare för att sedan levereras till dej och mej i sin splitternya förpackning där vänster blev höger - eller om det möjligen var tvärtom.
Inte så noga, bedrägeriet är ett faktum och alla är nöjda och glada.
Hmmm...
Araberna är offren medan israelerna är de stora bovarna – precis som vanligt.

Precis så är det med hjärnspöken.

Läs även andra bloggares åsikter om kritiskt tänkande, opinionsbildare, TT, IT-teknik, Tempelplatsen, stenkastning, Al Aqsa, gatstenar, Erekat, bedrägeri, arafatschal, ...

A man of peace

2009-10-09T19:57:00.011+02:00

Hur mår Mahmoud Abbas egentligen?
Förmodligen ganska dåligt.
Han slingrar sej som en orm vilket blir tröttsamt i längden – speciellt när man tar hänsyn till att det är ett bra tag sedan han lämnade ungdomsåren bakom sej.

Palestinierna hade planerat att snabbt och behändigt skjuta Israel i sank med hjälp av Goldstonerapporten och efterföljande juridiska processer men därav blev intet.
Vad hände?
Idag är det bara de närmast sörjande som är insatta i alla turerna men uppenbarligen gav någon (några, något?) Abbas kalla fötter.
Iskalla och stelfrusna fötter är inget trevligt så Abbas lade ett av sina bättre kort på länge – på hyllan.
Omröstningen om Goldstonerapporten i UNHRC blev helt enkelt inte av.

Kanske trodde Abbas han gjort något gott för mänskligheten... men han fick snart nog bita i det sura äpplet.
Fotfolket tyckte han sålt ett synnerligen verksamt verktyg mot Israel för en spottstyver medan Hamas ansåg att han sålt sin själ.
De mumlade ord som landsförrädare...
Abbas drabbades av ett lätt illamående.

Vad blev Abbas svar på dessa beskyllningar?
Han började veva med armarna och orera om både det och detta.
Någon hade förrått honom, förrått palestinierna och nu skulle han hitta skurken.
Indignationen var imponerande men gick likaväl inte hem i stugorna.
Abbas började få ont i magen.

Abbas lade på några extra kol och lovade att tillsätta en utredning.
Löften om utredningar brukar ju gjuta olja på vågorna och är ett välkänt knep när man inte har några färdiga svar.
By the way - är det någon som någonsin sett ett resultat av alla de utredningar palestinierna säger de tänker genomföra var gång de befinner sej i ett trängt läge?

Var det Obama som tvingade Abbas att dra tillbaka sitt stöd för Goldstonerepporten?
Vad blev han lovad i stället?
Var det Israel som pressade den palestinske presidenten?
Eftersom den här regeringen inte har några likheter med Olmerts ”böna-och-be-regering” så tror jag knappast det.

Åtminstone lovade de inte guld och gröna skogar men kanske gav de honom lite matnyttiga fakta på vägen.
Tids nog får vi säkert veta.
Abbas började känna att han höll på att förlora fotfästet.

När Abbas inte längre kunde skylla på andra och inte heller kunde sätta till fler utredningar då började hans egna ministrar att tala ur skägget.
Inte bara det – de började anklaga Abbas för det som araber regelmässigt anklagar andra misshagliga araber för – att vara sionistlakejer.
Abbas började må allt sämre.

Rykten började cirkulera och han förstod att hans eget folk inte gick att skrämma till tystnad längre.
Måttet blev rågat när en av hans trognaste korruptionskompisar genom åren, Yasser Abed Rabbo, öppet erkände att de gjorde fel när de inte framhärdade med Goldstonerapporten.
Jag är inte säker på att Abed Rabbo nämnde några namn i sammanhanget men det behövdes heller inte – det är ju Abbas som chefar och följdaktligen är det han som bär ansvaret.

Den natten mådde Abbas inte alls bra, han kände sej riktigt sjuk.
Han hade mardrömmar om att folk kastade guldstenar på honom och redan nästa morgon kröp han fram och berättade att han nu stöder Libyens initiativ - att kräva en diskussion om Goldstonerapporten i FN’s säkerhetsråd.

Tillbaka till ruta ett.
Ungefär.

Nota bene - denne man sägs vara en ärlig och rakryggad fredspartner - a man of peace!!!

Läs även andra bloggares åsikter om Mahmoud Abbas, palestinier, Israel, Goldstonerapporten, UNHRC, Hamas, Obama, utredningar, sionistlakej, Yasser Abed Rabbo, Libyen, FN's säkerhetsråd, ...

Rasande förbjudet

2009-10-06T19:53:00.020+02:00

Det står inte i lagboken men är lika förbjudet ändå – att säga vad alla vet och att skriva vad alla ändå känner till.
Naturligtvis har den person som tänker ägna sej åt denna förbjudna sysselsättning inte en aning om vad politiskt korrekthet innebär eller så vet han det mycket väl men anser det inte vara värt något speciellt hänsynstagande.
I varje fall inte i situationer så remarkabla som denna.
Ja, det var en trasslig inledning och det blir värre...

Jag syftar på vissa både förväntade men samtidigt förvånande reaktioner efter hamaskriget i Gaza i början av året, reaktioner som skrämmer men som samtidigt ger vissa AHA-upplevelser.
Man ville inte tro det men när bevisen staplades på varandra fanns inget annat att göra än att kapitulera inför fakta.

Arabvärlden, inklusive palestinaaraberna, älskade hamaskriget och var innerligt tacksamma för att Israel äntligen gav sej in i Gaza.
De var också mycket nöjda med att förlustsiffrorna på den arabiska sidan var så stora att ingen kunde negligera dem.

Alldeles för många människor dog under krigets gång och varje förlust är en förlust för mycket.
Speciellt för de anhöriga.
Arabiska mödrar sörjer sina män och söner precis lika mycket som judiska mödrar så det är inte det jag talar om.
Jag talar om islamofascistiska ledare strategiskt utplacerade i arabvärlden som inte kunde tro sin lycka när de förstod hur stora förlusttalen var.
Mer än 1000 döda och många var dessutom barn.
Man gnuggade händerna i ren förtjusning.
Tänk så många gratispoäng de vann mot Israel utan att behöva lyfta ett finger.

Som grädde på moset fick de för någon vecka sedan Goldstone Rapporten som ytterligare understryker hur väl araberna utnyttjat händelserna efter hamaskriget.
Till bristningsgränsen.
Hade förlusterna hållit sej runt ett dussin eller så hade de inte fått sin efterlängtade rapport men nu är de nöjda och tackar i tysthet Israel för att de gjorde vad de gjorde.

Förstår du vad jag försöker säga?
För folk med en europeisk uppfostran kan mitt resonemang synas både bisarrt och okänsligt för visst – som jag sade tidigare – dödade människor är alltid en tragedi.
Det är när dessa dödade människor utnyttjas i ett väloljat propagandamaskineri som avarterna kommer i dagen.
I stället för att behöva spränga sej själva i luften låg plötsligt hela världen framför deras fötter – tack vare Israel.

Det är ju numera så att krig knappast vinns på slagfälten, det vinns i massmedia, i domstolar och i FN’s infekterade korridorer.
Liksom arabledarna under decennier utnyttjat de palestinska flyktingarna som gisslan i sina små som stora krig mot Israel håller nu Hamas sin befolkning som gisslan i samma syfte.
Tidsfaktorn är oväsentlig medan målet betyder allt och är värt alla uppoffringar längs vägen.
Kampen om staten Israel går vidare.

Det är rasande förbjudet att antyda att araberna utnyttjar dödstalen under hamaskriget i Gaza.
Vi såg hur de celebra anti-skribenterna slök betet snabbt som ögat och hur sedan mindre celebra följde på varandra.
Det mediala slagfältet såg ut som det brukade för ingen vågade skriva om vad som var uppenbart för alla.
Hur israelerna genom sina försök att skydda sin befolkning blev statister i ett av Hamas iscensatt krigsskådespel.

Ett mycket välregisserat sådant.

Läs även andra bloggares åsikter om politiskt korrekt, hamaskriget, Gaza, arabvärlden, Israel, Goldstone Rapporten, propagandamaskineri, ...
D D D SVT

Förvånad, någon?

2009-10-01T15:12:00.011+02:00

Jag förstår inte riktigt…
Varför blev alla så överraskade av att Iran har ytterligare en anläggning för anrikning av uran?
Denna klenod är gömd i urberget och klar att tas i bruk inom kort.
Jag antar att samma människor som nu blev förvånade kommer att fortsätta att bli förvånade för varje ny anläggning som blir avslöjad.

Varför skulle något så naturligt vara förvånande?
Bara de som tror att Ahmadinejad resonerar som du och jag borde vara förvånade.
Överraskningar från det hållet är något vi borde räkna med eftersom Ahmadinejad inte resonerar som du och jag.

Jag tror dessutom att detta bara är förspelet – Ahmadinejad är inte den som lämnar något åt slumpen.
Länder med oljeinkomster av Irans storlek kan lätt köpa sej kunskaper genom att köpa människor.
Köpa hjärnkapacitet.
Dessa köpta människor har gett Iran de vapen som ska tillförsäkra dem en plats i solen bland världens mest beundrade nationer.

Svenskarna köper sej pensionsförsäkringar för att säkra sin ålderdom medan Iran köper sej kärn(vapen)kunskap vilket de kallt räknar med ska fungera som en pensionsförsäkring.
Tryggt och säkert.

Kanske har de rätt – kanske fel.

Det beror på om någon tänker tala om för Iran att innehav av kärnvapen faktiskt inte är liktydigt med trygghet, säkerhet och en allt övergripande kärlek vilket verkar vara deras något tvivelaktiga arbetshypotes.
Irans islamofascistiska mullaregim spelar sitt förföriska katt-och råtta-spel med oss men vi vägrar inse att för dem är det just ett spel.
Ett spel med insatser inga andra än vi själva kommer att få betala.
Ett steg framåt och två tillbaka.

I dag ska det pratas.
Frågan är bara om vad?
Obama och hans europeiska lärjungar vill känna Ahmadinejad på pulsen om hans kärn(vapen)program.
Försiktigt, men dock.

Ahmadinejad vill berätta för dem hur han vill förändra världen.
Att prata om Irans kärn(vapen)spurt kommer att sitta hårt åt.
Det låter för mej som om det kommer att bli typ ett hederligt gammaldags kafferep där alla pratar i munnen på varandra och ingen efteråt har en aning om vad som sagts.

OK – man ska inte racka ner på goda föresatser men dessa verkar mer än lovligt blåögda.
Samtal på högsta nivå där parterna planerar att prata om olika saker, där ena parten inte tänker diskutera vad den andra anser vara huvudproblemet och själva orsaken till samtalen.

Kanske kommer Iran att berätta för Obama och Solana (Bildt fick inte vara med - har de inte upptäckt hans storhet än?) att de har ytterligare några anrikningsanläggningar utspridda i ödemarken och alla kommer att bli sååååååååå förvånade.

Skulle samtalen mot förmodan resultera i en bättre värld för oss alla lovar jag att ta bort detta inlägg och ersätta det med en ursäkt.

’Det är synd om människorna’

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, uran, Ahmadinejad, hjärnkapacitet, pensionsförsäkring, kärnvapen, mullaregim, Obama, kafferep, Solana, Bildt, ...

DN SvD SvD

I ett nötskal

2009-09-28T12:44:00.020+02:00

Ni får ursäkta min fascination av Saeb Erekat men han lyckas personifiera konflikten mellan israeler och araber i ett enda litet nötskal.
Nu har han gjort det igen.

En liten grupp judiska turister går upp till Tempelplatsen under polisbeskydd (bara det alltså...)
Tempelplatsen ligger ju faktiskt i Israel under israelisk överhöghet.
Att Moshe Dayan i sin eufori efter sexdagarskriget lät araberna sköta de dagliga bestyren runt moskéerna är någonting helt annat.

Araber som befann sej på Tempelplatsen när turistgruppen anlände gillade inte judarna och började kasta både stenbumlingar och ordloskor på den lilla gruppen.
Ganska grov form av rasism, eller...
En grupp blekfeta svenskar skulle inte rönt samma öde – jag lovar.

Poliserna gjorde vad de var satta att göra och området stängdes av.

Erekat gjorde precis som han brukar – han anklagade judarna.
Intet öga var torrt när han berättade om den åtråvärda fredsprocessen (som han bojkottar) och hur hårt president Obama arbetar för att starta upp denna process utan att någon glassar runt på några förhandskrav.
Hoppsan...
Hur var det nu med Erekats och hans presidents alla förhandskrav – en massa hopskrapad skåpmat som nu dammats av i strategiska syften.

Erekat kan inte öppna sin mun utan att det ut kommer en välskräddad och mycket välpressad lögn, men likaväl en lögn.
Som nu.

Han menar att det var den judiska turistgruppens fel att araberna, ca 150 pers, började kasta stenklot som skadade folk av alla kategorier.

Han anser inte att det var den stenkastande arabmobben om bestämde sej för att attackera judarna.
Han anser inte att det var den stenkastande arabmobben som letade upp stenarna.
Han anser inte att det var den stenkastande arabmobben som plockade upp stenarna från marken.
Han anser inte att det var den stenkastande arabmobben som bestämde att stenarna skulle kastas.
Han anser inte att det var den stenkastande arabmobben som avgjorde vilka stenarna skulle kastas på.
Han anser inte att det var den stenkastande arabmobben som blandade upp stenkaskaderna med utkastade genmälen av grövsta slag.

Saeb Erekat är suverän i sitt slag.
Han är suverän på att få sin publik att gråta av förtvivlan över alla hemskheter de lömska judarna begår mot de stackars araberna.
Han är lika suverän på att trolla bort all arabisk rasism, allt hat och all dödlig aggression.

Han låter oss förstå att vi alla skulle kunna bli som en enda stor familj bara judarna gör som han säger.

Till slut undrar jag om Erekat funderat på hur Iran ska kunna undvika att släppa bombskrot på Tempelplatsen när de väl finner för gott att sluta experimentera och skickar iväg sina laddade projektiler mot Israel.
Han borde börja fundera.

En som inte bara har funderat utan också läst på är faktabloggen ’Israel i Sverige’ där du kan läsa om hur israelerna redan funderat en bra stund.
http://israelisverige.info/?p=1676

Läs även andra bloggares åsikter om Saeb Erekat, Tempelplatsen, israeler, araber, Moshe Dayan, Sexdagarskriget, judar, stenbumlingar, rasism, fredsprocessen, Obama, förhandskrav, arabmobb, ordloskor, dödlig aggression, ...

AB D DN Y BLT EX DB VG PS SDS B

Rodnande kinder

2009-09-25T22:42:00.013+03:00

Hur många villkor har palestinierna nu ställt för att överhuvudtaget sätta sej vid förhandlingsbordet?
Jag har tappat räkningen.
Det allra fånigaste villkoret är bosättningsstoppet som är ett sådant uppenbart svepskäl att jag nästan rodnar.
De vet ju att bosättningarna kommer att diskuteras under förhandlingarnas gång så varför konstra nu?
Med Olmert och Livni gick det alldeles utmärkt att förhandla medan nya skollokaler byggdes på Västbanken, så vad är orsaken till denna nya tjurighet?

Jag tror det handlar om personkemi.
Palestinierna förstår att Netanyahu inte är lika lätt att lura in i diverse fällor som Olmert var och det har gjort att de tar det säkra före det osäkra och ser till att överhuvudtaget inga förhandlingar kommer till stånd.

Obama gjorde en kupp häromdagen.
Han beordrade både Netanyahu och Abbas till New York och satte dem sedan på skolbänken.
Abbas var den som var mest skakad av bassningen den unge spolingen i Vita Huset gav sina grånade gäster.
Att säga nej till Obama rakt upp i ansiktet tyckte Abbas var knepigt så det var först när Obamas karisma befann sej på visst avstånd som han blev sitt vanliga jag igen och fortsatte att tvärvägra.

Nu kommer det intressanta.
Abbas ständige hjälpreda (hålla ordning på papper och att ställa upp med viskningar i örat vid känsliga tillfällen) - Saeb Erekat - satt några timmar efter Obamas FN-tal i en CNN-studio och ljög tittarna rakt upp i ansiktet.
På frågan om palestinierna fortfarande hade förhandskrav för att börja förhandla svarade Erekat inte bara med undanflykter – han blånekade.
Dags att rodna igen för alla visste ju att han ljög.

Erekat sade ordagrant när deras förhandskrav kom på tal: ”We have never conditioned anything.”

”Vi har aldrig ställt några förhandskrav” förklarade Erekat medan han såg tittarna djupt i ögonen.
Alla känner ju till dessa krav palestinierna omgett sej med den senaste tiden men att sitta i TV-studion och ljuga tittarna rakt upp i ansiktet är något bara Erekat klarar av.

Han har numera befordrats till chef för palestiniernas förhandlingsdelegation vilket borgar för mygel på högsta nivå.
Det var ju Erekat som i ett tal till sina egna berättade hur stora eftergifter de lyckats krama ur israelerna bara genom att sparka bakut och inte ha bråttom.
Simma lugnt för att sedan kamma hem vinsten.

Nu när Abbas hämtat sej från chocken i New York där Obama plötsligt ställde honom mot väggen proklamerar han åter igen att han inte vill förhandla med Netanyahu.
Vad han vill ha är löften om slutresultatet innan förhandlingarna ens börjat.

Nu tror jag att jag rodnar igen...

Bilderna på Erekat visar före och efter.

Före 'celebrity status' i CNN och efter då han varit tvungen att smarta upp sej lite.

Läs även andra bloggares åsikter om palestinier, bosättningar, svepskäl, Olmert, Västbanken, personkemi, Netanyahu, Olmert, Abbas, Vita Huset, Saeb Erekat, CNN, FN, krav, ...

Nytt ord - men snabbt

2009-09-22T22:45:00.010+03:00

Snabbt som ögat – nytt ord.
Ett nytt ord måste snabbast möjligt införas i det arabiska språket.
Ett ord ingen någonsin använt, ingen förstår vitsen av och betydelsen – ja, den är totalt okänd.

När någon försöker översätta ordet från engelska blir betydelsen någonting oerhört farligt, obegripligt och skrämmande.
Något i stil med högförräderi och liknande.

I kväll använde Obama ordet i sitt tal till Netanyahu, Abbas och övriga lyssnare.
Han nämnde ordet tillsammans med flera andra saker han förväntar sej av parterna inför de förhandlingar han nu puffar för.
Ordet som för de flesta är en självklarhet basunerades i kväll ut till stora delar av världen och jag tänkte med vemod på palestinierna som inte har den blekaste aning om vad ordet betyder.
Därför vädjar jag nu om att ordet snarast införs i den arabiska vokabulären så alla parter har samma förståelse för vad som krävs framöver.

Ordet är kompromiss.
Ge och ta.
Ömsesidighet.
Ge upp lite av de egna käpphästarna till förmån för det gemensamma bästa.
Våga tänka i nya banor och våga erkänna att man haft fel, gjort fel och tänkt fel.

Man kompromissar genom att våga ta ett steg ut i det okända för att uppleva att det okända bär.

Vi slänger ofta ur oss fraser som är färdigkonstruerade och klara att tas i bruk vid lämpliga tillfällen.
En sådan är – ’man kan inte få allt’.
Banalt kanske men det är så det fungerar.
Man får välja vad som är det mest grundläggande för att lämna annat öppet för kompromisser.
Ingen kan få allt så därför är arbetshypotesen just kompromisser.

Nu förväntar Obama sej att parterna ska kompromissa.
Hitintills är det bara Israel som kompromissat genom bland annat dessa ensidiga 'förtroendeskapande åtgärder' de pressats till gång efter gång.
Nu går vi i stället in i en period av ömsesidiga kompromisser och då tycker jag det är rimligt att ordet kompromiss först införs i det arabiska språket så ingen behöver famla i mörker.

I mörker skapas sällan arbetsdugliga kompromisser.

Läs även andra bloggares åsikter om kompromiss, språkförståelse, Obama, Netanyahu, Abbas, 'förtroendeskapande åtgärder', ...

EX D DN DN EX DN

Bromsklossar

2009-09-21T11:52:00.017+03:00

Här i Mellanöstern blir bromsklossarna allt fler och allt mer bombastiska i sina uttalanden.
För att vara ett fredsälskande folk som gör allt för freden... är dessa bromsklossar ett mysterium.
De proklamerar i moskéer, i barnprogram, på gator och torg att ingen uppoffring är för stor för att förverkliga deras dröm om ett eget land.
Barnmartyrer står högt på önskelistan.

Sedan kommer dessa professionella bromsklossar och ställer till det.

En av dem är arabligans – nej, inte Jönssonligan – arabligans generalsekreterare, Amr Moussa.
Han är egyptier och har varit ambassadör i Indien och Egyptens ambassadör i FN innan han fick sitt nuvarande jobb som arabligans ledare.

Han älskar fredsprocessen men hatar fred.
Han gör vad som helst för att processen ska fortsätta men att förorda ett fredsinriktat tänkande vore honom helt främmande.
Han drar sej inte för att hota om någon vilsekommen arabnation skulle frestas ta kontakt med Israel.
Han lovar dessa stackare en ”tough response”.
Min mamma skulle kallat en sådan typ för en riktig elaking...

Hur hans hjärna arbetar i övrigt får du en bild av genom hans svar på frågan hur han ser på de muslimska kvinnornas situation och hur den skulle kunna förbättras.
"As long as our land is occupied, we cannot think about the rights of women".
Hav tålamod, kvinnor!

Amr Moussa älskar sin fredsprocess men den processen bör hanteras utan israelisk inblandning.
Han förbjuder all tanke på eftergifter åt judarna innan ligans alla krav är mötta.
Amr Moussa gillar tydligen också diktat - men inte fred.

En annan nygammal bromskloss är Mahmoud Abbas.
Allt sedan Obama gick direkt från sitt invigningstal på Capitol Hill i Washington i januari till sin nya Vita Hus-telefon och slog nummret till Abbas har denne man svävat runt på små rosa moln.
Jobbet är lagt på hyllan förutom lite nedslag hos omgivande arabpotentater.
Han har fått rådet att ligga lågt och låta Obama göra jobbet.
Visst förstår jag om han uppskattar en sådan omtanke vid sina 80+.

Verbalt har dock hans tjurighet ökat – så till den milda grad att man förstår att han fortfarande svävar runt på sina rosa moln.
Han ställer krav rakt ut i det blå vilket visar att han är desperat i sin ovilja att förhandla med Israel och en palestinsk stat vill han absolut inte ha.
Bästa sättet att inte behöva få en stat på halsen är att uppföra sej precis som han gör nu.
Typisk genuin bromskloss.

Förresten har hamasledaren i Gaza, Ismail Haniye, i dagarna proklamerat att Abbas inte har någon rätt att förhandla för palestinierna och att varje överenskommelse han gör med USA eller Israel kommer att förkastas av dem.
Någonstans här borde Obama satt in sina stötar.

För övrigt blir det allt tydligare – Gaza tillhör moskéerna och Västbanken tillhör sina shoppingcenter.

Vår sista bromskloss för dagen sitter i Vita Huset, en bit från Mellanöstern.
Obama gör alla möjliga piruetter och krumbukter för att inte behöva ta i Iran med tång.
Snacka, lova, böna, le, och plocka bort otrevligheter från agendan och tiden den går...
Snart är dessa diskussioner inte intressanta längre.

Varför blir man en bromskloss?
Jag kan tänka mej flera orsaker men först och främst för att man vill vinna tid för att i ett senare skede säkra fler fördelar.
En annan orsak är naturligtvis ren feghet.
Svårigheter att rätt utvärdera en situation.
Igångsättningssvårigheter.
Orsaken kan dessutom vara att man helt enkelt inte är intresserad av den aktuella situationen och vill skjuta ett obehagligt avgörande på framtiden.

Grejen är bara att framtiden är nu och Mellanöstern har inte råd med några bromsklossar, inte ens amerikanska sådana som spelar ett högt spel med insatser man låter andra betala.
Att ta tjuren vid hornen kräver sin man – kanske är det vikingar Mellanöstern saknar?

Läs även andra bloggares åsikter om barnmartyrer, Amr Moussa, arabligan, fredsprocessen, Mahmoud Abbas, Barak Obama, palestinsk stat, Ismail Haniye, Israel, USA, Vita Huset, Iran, Mellanöstern, ...

Upp-och-ned-vända-världen

2009-09-17T22:34:00.021+03:00

Så har ytterligare en rapport lyft från skrivbordet som anklagar Hamas för krigsförbrytelser och brott mot mänskliga rättigheter under det åtta år långa utnötningskrig de bedrivit mot medborgare i staten Israel.

Trodde ni ja...

Som vanligt i den här underliga konflikten så handlar det om den nya farsot som kallas ’den upp-och-ned-vända-världen’.
Angripare blir offer och offren blir angriparna.

När araberna i Israel år 2000 med vapen i hand drog ut och startade den andra intifadan då grät Saeb Erekat i CNN och bad snälla människor komma och skydda araberna!
Efter den händelsen som jag själv upplevt vet jag att svart lätt görs till vitt och tvärt om här i Mellanöstern.
För att förstärka sanningshalten i denna anomali upprepas fenomenet lite nu och då när andan faller på.
I dessa dagar föll andan på igen.

Richard Goldstones FN-rapport om händelserna under hamaskriget i Gaza i början av året gör verkligen heder åt begreppet ’den-upp-och-ned-vända-världen’.
Kanske kommer den framöver att bli ett mönsterexempel på denna psykologiskt intressanta förvanskning av verkligheten.

Utan att på något sätt ha läst hela denna utredningslunta på 575 sidor förstår jag att utredarna inte förstår någonting.
De tror att israelerna vaknade en morgon och plötsligt kände för att bege sej till Gaza och kriga runt en stund.
Hade så varit fallet hade vi varit berättigade till vissa undringar men nu var det inte riktigt så det gick till.
Lyssna i stället till följande.

Israelerna vaknade en morgon... och förstod att nu återstod endast ett alternativ, de hade ju en befolkning att skydda.

Man var bara tvungna att sätta punkt för alla år av hamasattacker och hamasaggressioner avsedda att döda och lemlästa så många vanliga människor som möjligt.
Människor som du och jag.
Att de inte lyckades i sina uppsåt alla gånger – well, man kan inte vara bäst i allt.

Vad hamasnikarna sysslat med under dessa år känner de flesta till men bara israelerna har fått känna på det handgripligen.
Dag ut och dag in och dag ut och ...
De tyckte att nu fick det vara nog och begav sej till Gaza för att ta konsekvenserna av sina slutsatser - man var beredda på att det kunde bli kärvt.

Vad fann de där?
Jo en massa kvinnor och barn, utan skyddsrum och utan instruktioner om hur de skulle bete sej när kriget kom.
De var utslängda av hamasfolket som kanonmat medan de själva sprungit och gömt sej i underjorden någonstans - dessa modiga hamasledare med sina lika modiga krigare.

Israelerna hade som sagt fått nog, speciellt sedan ingen i hela vida världen kommit på idén att försöka få Hamas att uppvisa ett något mer civiliserat beteende.
Ingen brydde sej och raketerna fortsatte att falla.

Människor dog.
Människor dör i krig, speciellt om de inte har några ledare som ser till att de har skydd och tar skydd.

En orsak till att krig uppstår är om någon genom sina handlingar ’bett’ om det tillräckligt länge.

Hamas hade bett om detta krig tillräckligt länge, och lite till.

Goldstones FN-rapport, den som representerar den upp-och-ned-vända-världen, anklagar de som efter alldeles för många år av terror fick nog och tvingades ta saken i egna händer (ingen annan var ju pigg på att göra jobbet) medan instiftarna av detta utnötningskrig i stort sett fick en klapp på axeln.
”Go on, you are on the right track”.
Nej, Goldstone sade inte så men Hamas uppfattade utredningen så, vilket är lätt att förstå.

Jag har läst att utredarna – för att deras smutsiga hantverk skulle omges av en doft av trovärdighet – också sade fy till Hamas för sin jakt på civila israeler men proportionerna...?!
Det är Israel, som under alla år varit hamasraketernas offer, som får hela skopan över sej.
Man hade förväntat sej en något mindre havererad utredning – Goldstone ska ju vara en klok karl – men den klokskapen dolde han väl när han drog sina slutsatser efter att ha vallats runt av hamasnikarna i Gaza.

Slutsats – katastrof i den upp-och-ned-vända-världen.
Vad som borde handlat om tydlighet, klarspråk och raka avslöjanden blev i stället ett krälande i stoftet för Hamas och dess gelikar.
Terrorismen fick en härlig fartvind i seglen och den lilla respekt FN tidigare ingav försvann i samma vinddrag.
Denna organisation har förvandlats till diktaturernas och kotteriernas sandlåda och letar du i dess korridorer efter någon med ryggrad och klar blick lär du få leta med både ljus och lykta.

Som avslutning på sin utredning framförde Goldstone och hans kumpaner ett hjärtevarmt tack till “The Gaza Authorities” för deras stöd och sammarbete.
Vad han syftar på är samma “authority” som slängde ut levande människor från höghustaken under sin våldsamma militärkupp för några år sedan och som nu Goldstone känner att han står i djup tacksamhetsskuld till.

Upp-och-ned-vända-världen har spritt sej från hamasträsket i Gaza till i FN-husets softade salonger men det handlar om samma galenskap – upp är ned och ned har blivit upp och världen har producerat ytterligare en utredning där ingenting handlar om vad den egentligen skulle ha handlat om.
Ingen törs.

Läs även andra bloggares åsikter om Richard Goldstone, krigsförbrytelser, Mellanöstern, Israel, hamaskriget, Gaza, FN, ...

DN DN AB

Kapning pågår

2009-09-14T20:55:00.017+03:00

I kölvattnet av den beramade ’organartikeln’ i Aftonbladet för några veckor sedan riktades spotlighten mot den svenska pressfriheten.
Krisen vis-a-vis artikelns offer, Israel, är inte över men upprördheten och sorgen har lagt sej till ro på en bädd av glödande kol där den fortsätter att svida och bränna och göra förbaskat ont.
När ett sår rivs upp med hjälp av tvivelaktiga avsikter blir det lätt infekterat och läkningsprocessen fördröjs.

Den svenska pressfriheten är en utmärkt inrättning när den används med kunskap, ansvar och med den självsanering man förutsatte när reglerna skapades.
Brister man i dessa avseenden blir pressfriheten endast en frihet att publicera vad som är förenligt med ifrågavarande redaktörs egna böjelser.
Sätts denna avart av pressfrihet dessutom i system utsätts hela samhället för fara.

Pressfriheten har också en annan sida – redaktörernas och de ansvariga utgivarnas exklusiva rätt att välja och vraka.
Välja vad de anser värt att publicera och vraka vad de inte anser vara läsvärt.
I det hårda klimat som numera råder i Sverige vad gäller inställningen till den judiska staten Israel, är det inte realistiskt att antaga att de ansvariga på tidningar och i övrig media orkar (vill?) stå utanför denna tsunami och resultaten ser och hör vi dagligen.

Hade jag haft möjlighet skulle jag genomföra en så heltäckande undersökning som möjligt vad gäller procentsatsen publicerat israelvänligt material och jämföra det med texter som stampar och spottar på Israel.
Undersökningen skulle också omfatta hur stor del inskickat israelvänligt material som skrotas jämfört med den inskickade mängd texter som är negativa till Israel och som aldrig verkar behöva oroa sej för papperskorgen.

Vem är det då som har makten över papperskorgen?
Vad jag förstår är det redaktören och den ansvarige utgivaren.
Vad är dessa nyckelpersoners kriterier, riktlinjer och ansvar?
Vilka är deras egna övertygelser och hur hanterar de dessa i jobbet?
Klarar de av att iakttaga god publicistisk sed och ge sina läsare en heltäckande och sanningsenlig bild av ämnet i fråga eller tillåter dagens mediaklimat att man tar sej friheter som inte fanns i sinnevärlden för bara något år sedan?
Tala om att sitta på makten!

Är det rimligt att vissa ansvariga i tidningsbranchen gör sin tidning till sin egen privata lilla lekstuga där man frossar i material som stämmer väl överens med den egna övertygelsen.
Att steget därifrån till publicering är kort, är i och för sej ganska naturligt.
Frågan är bara om detta är sund journalistik?

I skribentkretsar är det ett väl känt faktum att om man valt att skriva en artikel med förståelse för Israels utsatta situation så finns det tidningar man helt enkelt inte gör sej besvär med att kontakta.
Man vet på förhand att man antingen får ett vänligt avböjande (platsbrist används regelmässigt som motivering även om det också i en platsbristsituation naturligtvis handlar om att välja) eller så möts man av den stora tystnaden.
Sedan finns det andra tidningar där man vet att chansen att få sitt alster publicerat är något större.
Tidningar med fingertoppskänsla.

I stället för att låta textens egna kvaliteter styra blir materialets öde beroende av redaktörers och utgivares vid det här laget välkända preferenser.
Jag frågar igen – är detta sund journalistik eller handlar det om något helt annat, någonting som inte tål dagens ljus?

Nästa gång du öppnar din tidning och möts av en av dessa miljoner (nåja...) ’hata-Israel-artiklar’ så fundera över hur det är förenat med en fri press att endast vissa tankeriktningar är fria att bli publicerade och fria nog att nå sin publik.

Det finns tydliga tendenser som visar att journalistiken är kapad av mediala makthavare som bedriver sina egna små propagandakrig maskerade som den ’obefläckade’ svenska pressfriheten.

Läs även andra bloggares åsikter om Aftonbladet, pressfrihet, Israel, redaktör, ansvarig utgivare, Sverige, tsunami, ansvar, mediaklimat, makt, lekstuga, sund journalistik, fingertoppskänsla, ...

BLOGGPÄRLOR
Empatisk men inte patetisk: Aftonbladets vänner
Rabnor tycker o tänker: Följetong
Al Hamatzav: Al-Khabar: Aftonbladets drömpartner?
Israel i Sverige: FN:s rättvisa innebär att Israel alltid döms på förhand
Ilya Meyer: From the sublime to the ridiculous

Katt-och-råtta-leken

2009-09-12T13:43:00.011+03:00

Djurvärlden är bra mycket klokare än människovärlden.
En katt vet att den är en katt och en hund vet att den är en hund som förväntas jaga upp så många katter i träden som möjligt.
En råtta vet att den är en råtta och att den bör vara vaksam när den känner doften av katt.
De vet vad de är och de känner till spelets regler.

I människovärlden är rollerna mer flytande och agerandet beroende av preferenser, motiv och dunkla böjelser.

Iran leker katt-och-råtta-leken med västländerna men västländerna förstår inte att de endast är ett fritidsnöje för Iran.
Iran dansar och ler medan västländerna slår knut på sej själva för att leva upp till en liberalism som inte borde ha någon plats i detta ödesmättade sammanhang.

Återigen erbjuder Iran västländerna samtal och det dröjde inte många timmar innan dessa länder med tacksamhet och förtjusning accepterade.
Kanske sände de t.o.m. blommor...
Man accepterade Irans erbjudande om en ny samtalsrunda (har ni hört det förut?) trots att Iran från sin nya styrkeposition i förväg aviserat att de inte kommer att tillåta några förändringar av sitt nucleära program.
Inga produktionsstopp kommer att övervägas – men det kan ju alltid vara trevligt att träffas och prata lite...

Obama och Solana förstår inte att de är råttor.
Råttor som Iran leker med i väntan på att tiden ska gå och de når sina utstakade mål.
Kanske är dessa mål redan nådda?

Ibland får jag känslan av att resten av världen inte bara skulle acceptera ett nucleärt Iran utan också ta emot det med en ganska nöjd suck.
Då behöver man inte längre riskera att bli beskyllda för att fjanta för Israel och leka sanktionspolitik mot Iran.
När de äntligen skaffat sej bomben kan man i lugn och ro satsa på att hålla sej väl med den nya kärnvapenmakten för att på så vis kunna fortsätta sin trygga välfärdspolitik.
Smäller det är det ju ändå bara Israel som smäller av.

I första smällen.

Mullorna i Iran har nog aldrig haft så roligt.
Tidigare hade de någon slags förträngd respekt för västländerna, för USA och för Europa, men i samma takt som dessa länders oförklarliga svaghet, förvirring och velighet blivit allmän egendom har mullornas belåtna leenden blivit allt bredare.
Det har varit mycket enklare att lura väst än de förutspådde – de har ju i princip gått på vad som helst.
Otroligt och förbluffande infantilt.

Katten Iran har gett råttorna i väst en nådatid som Iran utnyttjar till bristningsgränsen.
Man gör allt för att påskynda den 12:e imamen Mahdis återkomst och det bästa välkomnande de kan ge honom är ett Mellanöstern utan Israel.
Detta kan enklast åstadkommas genom en nätt liten kärnladdning som lyfter bort Israel med sina invånare på ett bekvämt och slutgiltigt sätt.

Katt-och-råtta-leken går mot sitt slut.

Katten vässar belåtet sina långa klor medan råttorna i väst ägnar sej åt önsketänkande.
Nådatiden är över, råttorna sargade och Israel...???

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, Obama, Solana, Israel, sanktionspolitik, kärnvapenmakt, USA, Europa, Mellanöstern, nådatid, ...

DN SDS

BLOGGPÄRLOR:

MXp: Bruce Springsteen-YouTube till Sahlin, ev. statsminister
Israel i Sverige: Ser du något konstigt i TT:s rapportering?

FiM: Dottern till ledare för svenska muslimer gripen med Ghezali

Jihad i Malmö: Safia Benaouda gripen i Pakistan
Rabnor tycker och tänker: Bosättningar

Gömd bakom protokoll och paragrafer

2009-09-07T17:30:00.012+03:00

När ‘kan inte’ visar sej betyda ’vill inte’.

Jag förstår om Carl Bildt vill gömma sej men att fega ut så totalt...
Han gömmer sej bakom protokoll och paragrafer och vågar inte se israelerna i vitögat.
Han vet att han skulle bli den förste som får slå ner blicken.

Alltså stannar han hemma i folkhemmet där bl.a. övervintrade 68-or håller hans humör uppe med allt käckare tillrop.
’Ge dej inte Calle’, ’vik dej inte för judemaffian’ är numera den musik som ger Sveriges utrikesminister råg i ryggen.

Att Bildt hade en så stark önskan att få träffa Netanyahu visste jag inte.
När han i tal och skrift syftat på Israels premiärminister har han gjort det via övertydliga glidningar som tydligt visat vad han anser om folk som inte har vett att underordna sej.
Att det skulle störa honom så på djupet om Netanyahu valde att inte träffa honom kom därför som en total överraskning.

Nu är det ju faktiskt så att Netanyahu har en gås oplockad med Bildt som Bildt vägrar att leverera.
Han säger att han inte kan men vi vet vid det här laget att han inte vill.
Bildt har valt att inte vilja.

Han vill inte berätta för Netanyahu att han tycker det är oförenligt med god publicistisk sed att trycka vad Aftonbladet tryckte, och fortfarande trycker.
Kanske för att han faktiskt tycker det är förenligt med god publicistisk sed att trycka vad Aftonbladet tryckte, och fortfarande trycker?

Han klarar inte av att erkänna att han var fel ute från början och nu känner han att det börjar brännas i lilla svansen.

Därför vågar Bildt inte resa till Israel.
Han gömmer sej i trygghetsmetropolen Sverige bakom protokoll och paragrafer.
Folk har fått lämna sina jobb för mindre...

Läs även andra bloggares åsikter om Carl Bildt, Israel, Aftonbladet, folkhemmet, judemaffian, Netanyahu, Sverige, ...

AB SvD D SDS

Papegojkören

2009-09-05T13:58:00.021+03:00

Vid det här laget drar jag faktiskt på smilbandet när jag hör den ena storheten efter den andra lydigt upprepa palestiniernas käpphästar.
En riktig papegojkör i djungelns alla skriande färger.

Ingen person av rang i Europa vill stå utanför denna kör.
Alla vill vara inne i mer än en bemärkelse.
Inträdeskraven är få – vad som krävs är bara förmågan att upprepa.
Ett upprepande från de ’rätta’ källorna, naturligtvis.
Om medlemmarna därtill har en begränsad förmåga till självständigt och kritiskt tänkande underlättar det naturligtvis genomförandet av papegojkonserten.

Abbas och hans lille hjälpreda, Erekat, proklamerar att bosättningarna är det största hindret för fred och strax går stafetten till Papegojkören.
Nu är det deras uppgift att upprepa vad Abbas och Erekat sagt och helst piska upp stämningen med lite fluffig indignation.

Vår egen utrikesminister har en färgstark baryton, rik på övertoner.
Han vill ju inte vara sämre än någon annan i Papegojkören så han plockar fram sin allra myndigaste stämma när han yttrar sitt mantra om bosättningarna.
Solana med sin sobra tenor har finslipat denna metod under många år i gamet.
Han vill ju bara de små livens bästa...

Obama som representerar vissa grupperingar i USA, har dirigentuppdraget i Papegojkören och tror av någon anledning att Israel ingår i hans regeringsunderlag.
Han har med sin djupa bas villigt anammat myten om bosättningarnas hemskheter eftersom detta synsätt passar hans ambitioner som hand i handske.
Han jagar varje halmstrå som kan ge honom världens muslimer på ett bräde.

Jag har aldrig förstått sambandet mellan bosättningar och fred.
Jag tvivlar starkt på att någon annan heller sett ljuset.
Bosättningarna är ett typiskt ’icke-problem’ som kommer att lösas genom förhandlingar den dagen palestinierna bestämmer sej för fred och gör slut på konflikten.

Detta ’icke-problem’ är ett så tydligt svepskäl för att inte vilja avsluta konflikten att jag blir riktigt generad å palestiniernas och Papegojkörens vägnar.
Fattar de inte att folk förstår... att folk förstår att bara driver med oss.
Storgubbarna förstår naturligtvis ingenting - de har ju sin prestige att tänka på - men vanligt folk förstår nog förutsatt de inte är totalt aftonbladsindoktrinerade.

Obama ställer idag kravet på Israel att införa totalstopp för allt byggande i bosättningarna.
Till Abbas säger han att han borde nog, för att ’saken’ ska se lite bättre ut och för att ge sken av viss trovärdighet, minska lite på hatpropagandan mot judar och mot Israel.
Putsa fasaden.

Obama använder ordet ’reduce’, minska ner lite lagom sådär, när han talar om de giftiga förtalskampanjerna palestinierna kontinuerligt bedriver – inte minst bland barnen.
Tala om en förlorad generation.
Många generationer vid det här laget.

Naturligtvis låtsas palestinierna inte höra Obamas stilla vädjan utan brer på etter värre bl.a. genom nyligen genomförda test och TV-program för skolbarn där man enades om att både Haifa och Negev ligger i Palestina.

Tablå!
(Tack Bildt för finansieringen. Nu vet vi att vi har dej som i en liten ask...)

Israel krävs på totalstopp av all byggverksamhet medan palestinierna vänligen ombeds reducera sina hatkampanjer.
Jag tror det är dags att aktivera Papegojkören igen för att upprepa och förklara dessa blatanta orättvisor.

Sammankallandet till generalrepetition ger dock ett magert resultat.
Obama är ute och dansar med Michelle, Solana är på tjurfäktning och Bildt bara bloggar och bloggar.
Merkel, Sarkozy och Brown är antingen i tvättstugan, på tennisplanen eller deltager i höstjakten.
Ingen kan komma.

När Papegojkören sysslar med kväden av obskyr karaktär som att kalla en spade för ett trollspö och bosättningar för ’ett hinder för fred’ då är uppslutningen mangrann, entusiasmen på topp och körklangens timbre i klass med Orfei Drängar.
Himlarymden fylls av sång för gudar.

När Papegojkörens program innehåller obekväma fakta och obestridlig information kan ingen komma.

Läs även andra bloggares åsikter om Abbas, Erekat, Solana, Bildt, Obama, Israel, palestinier, bosättningar, Brown, Merkel, Sarkozy, svepskäl, aftonbladsindoktrinering, Haifa, Negev, ...

DN DN T SDS SDS SvD SvD SvD AB

Holocaust - vill inte

2009-09-02T23:25:00.023+03:00

Hamas är rädda.
Hamas är rädda för att sanningen ska bli känd.
Hamas är rädda för att sanningen om deras ärkefiende ska befläcka Gazas obefläckade barnasjälar.

FN och deras UNRWA har haft uppe till diskussion att innesluta information om Holocaust i materialet de använder i sin skolundervisning i Gaza.

Detta tyckte dock inte Jamila al-Shanti, officiell hamasparlamentariker, var någon bra idé.
’Det står i stark kontrast till vår kultur, våra principer, traditioner, värderingar, arv och religion’ förklarade hon vilket i klarspråk bör betyda något i stil med att man själva vill välja och vraka bland de historiska fakta man anser är lämpliga att delge sina telningar.

Hamas utbildningsminister (jo de säger att de har en sådan) Muhammad Askol, är samma andas barn och hävdar att UNRWA genom detta grymma initiativ inte respekterar Hamas överhöghet och kontroll över Gaza.
Här fick vi på köpet klart för oss att Hamas inte heller framöver tänker beblanda sej med andra palestinier utan fortsätta att vara kungar i kungariket Gaza som de med gruvsamt våld roffade åt sej för ett par år sedan.
Detta i strid med allt vad internationell lag och rätt heter.

Andra tyckare har också tyckt till, som Hamas andlige ledare Yunis al-Astal (by the way - vem är Bildts andlige ledare?), som i sin andliga vishet förklarade att ’undervisa barn om vad som hände med 6 miljoner judar under Andra Världskriget vore att marknadsföra en lögn och att införa denna lögn i undervisningen av barnen i Gaza skulle betraktas som ett krigsbrott’.

Jaha, nu vet vi det.

Överraskad?

En som borde vara överraskad är Obama.
Åtminstone lite.
Han prisade nyss Islam vid en Iftar-måltid under pågående Ramadan och proklamerade att Islam var en stor religion ägnad åt framsteg och rättvisa.
Han påstod också att muslimernas bidrag till det amerikanska samhället är alltför lång för att kunna katalogiseras…
I en video Obama släppte innan Ramadan påstår han dessutom att kristna och muslimer delar vackra fraser som rättvisa, framsteg, tolerans och respekt för alla människor.

Någonstans får jag inte rosorna Obama strör över Islam att gå ihop med inskränktheten i Gaza men är det någon som ser några sammanlänkande band får ni gärna höra av er.

Läs även andra bloggares åsikter om Holocaust, Hamas, Gaza, FN, UNRWA, skolundervisning, Andra Världskriget, Obama, Ramadan, ...

Tystnadens konsekvenser

2009-08-29T22:52:00.019+03:00

Någonting har blivit vansinnigt fel.

Sedan när är det allmänt accepterat att brott ska löna sej?
Sedan när är det allmänt accepterat att någon som utför en grovt kriminell handling ska belönas.
Sedan när är detta allmänt accepterat?

Detta sker just nu men trots att så är fallet fortsätter alla att vara lyckliga och glada...
Kanske kommer man närmare sanningen genom att säga att ingen bryr sej.
Det är tyst.

Att ta, norpa, lägga beslag på, en annan människa är 'fult' – eller hur?
Detta brott har begåvats med ett alldeles eget ord, någon kidnappar någon.

Frånsett mord - kan du föreställa dej ett grövre brott än att kidnappa en annan människa för att sedan genom utpressning köpa dej fördelar?
Det vanligaste är att kidnappare vill ha pengar i utbyte mot sitt offer men i vårt fall handlar det inte om pengar.
Det handlar om att att släppa ut mördare, dubbelmördare och trippelmördare.
Seriemördare tillsammans med skurkar av olika dignitet ska ut på grönbete.

Värnpliktige Gilad Shalit blev kidnappad av Hamas den 25 juni, 2006.
Därefter har han varit som död för världen eftersom kidnapparna, som ville åstadkomma så stort lidande som möjligt, lade locket på för all information.
Att fångar har rättigheter är ingenting hamasnikar tar så allvarligt på – de skapar sina egna lagar och sin egen dagordning.
Allt är hemmaproducerat och genomfört med största precision och konsekvens.
Beundransvärt och fascinerande.

Det stora och mäktiga Röda Korset förbjöds att besöka Gilad även om ingen egentligen vet hur mycket kraft de lade ned på 'ärendet'.
Kanske sa de bara "jaha, ja då kommer vi väl inte då".
Fångar har rätt att få besök av Röda Korset – alla utom Gilad Shalit.

Fortfarande är det ingen som bryr sej.
Det är tyst.

OK, vi har tjatat mycket om Gilad Shalit, vi har sett hans mammas sorg förseglad i granit och hans pappas aktiviteter för att få sin son fri både här i Israel och i resten av världen.

Ingen har vågat knysta om vad som borde ha gjorts från dag ett av Gilads fångenskap.

Hamas borde genom påtryckningar från hög som låg, araber och icke araber, kungar och presidenter, kvinnor och män, barn och ungdomar, businessfolk och kontorister, sångare och skådisar, doktorer och patienter, premiärministrar och utrikesministrar, författare och journalister, lärare och elever, svarta och vita – tvingats förstå att det bara fanns en sak de kunde göra.
Ge Gilad fri.

Inte i utbyte mot någon annan utan bara - rakt av - bli fri.
Någon annan lösning borde inte finna nåd inför ett civiliserat samhälles normer.

Varför inget av detta skett går jag inte in på här.
Ni kan ju själva fundera en stund.
Det räcker med att konstatera att det inte skett medan man i dagarna förhandlar om att i utbyte mot Gilad släppa 450 livsfarliga människor fria, ja det talas om ännu fler...
Om så sker är det en fantastisk uppmuntran till nya kidnappningar.
'The circle of kidnappings' är i full sving.

Gilad ska bli fri, helst igår, men inte i utbyte mot någon annan.
Går vi trots allt med på detta finns inte mycket kvar av vad som under sekler varit vår civilisations grundbultar.

Brott ska inte belönas.
Brott ska beivras.

Din tystnad kommer inte att rädda dej.

Läs även andra bloggares åsikter om brott, kriminell handling, kidnappa, seriemördare, Gilad Shalit, Hamas, Röda Korset, ...

DN SDS

'En rättvis fred'

2009-08-28T22:36:00.016+03:00

Det är inte så att jag ligger sömnlös på grund av detta bedrägliga uttryck men jag får heller ingen ordning på vad det betyder.
En rättvis fred – för vem?
En rättvis fred – i vilket avseende?
En rättvis fred - från vems utgångspunkt?

Kan en rättvis fred vara rättvis för två parter?
Är det viktigaste att freden blir rättvis endast för ena parten?
Vem ställer upp som domare och dömer vad som är en rättvis fred och vad som inte kan räknas som en rättvis fred?

Att köra minimalistiskt och kräva en rättvis fred rakt ut i det blå, utan att sätta kött på benknotorna, är ett ypperligt sätt att själv ha ryggen fri.
Man behöver inte kräva rättvisa exklusivt för palestinierna - det ligger ändå som en kletig gyttjeström under själva påståendet.
Man behöver heller inte framhålla att det är Israels skyldighet att se till att palestinierna får allt de pekar på - detta faktum är själva luften de andas.

Rättvisa är ett viktigt ord som inger stor respekt.
Vårt rättsväsende är en viktig hörnpelare i dagens samhälle och att försöka norpa glans från denna företeelse och föra över den till egna grumliga vatten är ganska smart av Helle Klein.

”Bara förhandlingar om en rättvis fred kan kallas fredsförhandlingar”.
Så ljöd avslutningsfrasen i gårdagens Helle Kleinare - till allas vår uppbyggelse.

Det är alltså H.K. som alltid spelar på rättvisesträngarna och jag förmodar att hon anser att det är hon själv som ska döma om en eventuell fred kan betraktas som rättvis eller inte.
Det är inte freden i sej H.K. eftersträvar utan en enligt hennes egna preferenser skräddarsydd fred.

H.K. har trots sina billiga trick inte behövt känna sej ensam.
Hon har i dagarna fått sällskap av det gamla go’a gänget bestående av bl.a. Gunnar Olofson, Bo Staaf, Per Gahrton och den prydlige Dror Feiler, vilka alla har fallenhet för samma rättvisesyn som H.K.
Jodå, det finns fler...

Blir de aldrig trötta på sej själva när de regelbundet träder ut i det offentliga rummet, drar ur pluggen och låter flosklerna forsa ut genom avloppet i deras ädla och självuppoffrande kamp mot det ’skurkaktiga’ Israel.

Är de möjligen rädda för detta ’skurkaktiga’ lilla landet Israel?
Tror de att någon någon gång gått på myten att de skulle bry sej om palestinierna?
Förstår de inte att hur de än virkar in sitt israelhat via snirkliga ordvändningar till en filt med bara en sida, står resultatet fram naket, för alla att beskåda – HAT!

Så hur har H.K. nu tänkt sej att hon ska få sin rättvisa fred?
Ingen vet men att pressa Israel vore ett naturligt första steg – det är ju ett annat av hennes favorituttryck ... men hur tänker hon ta itu med vägrarparten i konflikten?
(Naturligtvis skulle H.K. aldrig uttrycka sej så slafsigt om palestinierna så ovanstående ordvändning står helt för mej.)

Tänker hon fortsätta med kriorna i Aftonbladet där hon käckt konstaterar att Hamas-folket nog inte är så läskiga i alla fall – de kan ju både trä på en kostym och tala tjusig engelska?
Tänker hon äntra predikstolen och där ägna sej åt att tycka synd om dessa engelsktalande kostymer?
Tomgång, trampa vatten, på stället marsch.
Är detta allt?
Är detta allt hon klarar av?

Hade jag varit palestinier hade jag nog krävt att bli kliad på ryggen i Sverige av en något mera rättviseförankrad person än H.K.
Någon som inte är så fascinerad av utsidan (klädsidan) att hon inte klarar av att ge en trovärdig analys av vad hon menar med en rättvis fred.

Fast det var ju det där med civilkuraget...

Läs även andra bloggares åsikter om Helle Klein, 'rättvis fred', Israel, palestinier, Aftonbladet, Hamas, Sverige, civilkurage, ...

BLOGGPÄRLOR:
Israel i Sverige: Boström berömd – i iransk press. Organhantering
MXp: Ta itu med 'träsket' Aftonbladet! Jan Helin: 'Jag var naiv'
Fred i Mellanöstern: DN:s chefredaktör: Regeringen får visst kritisera artiklar
Ilya Meyer: How the West was won
Sapere Aude: Aftonbladet’s ongoing incitement against Israel
Pophögern: Dershowitz kritiserar Sverige

DN DN AB DN

Ein Mensch

2009-08-25T12:31:00.015+03:00

Elisabet Borsiin Bonnier.
Detta är namnet på Sveriges ambassadör i Israel och hon har sin arbetsplats på ambassaden i Tel Aviv.
Jag har besökt ambassaden några gånger för triviala ärenden som körkort och liknande och funnit att den är inrymd i ett maffigt hus som kallas Beit Assia (Asienhuset) och ståtar med både marmor, konstverk och en mycket trevlig dörrvakt.

Jag hade faktiskt inte hört talas om ambassadör Borsiin Bonnier före hennes uttalande till följd av publicerandet av den famösa artikeln i Aftonbladet den 17 augusti.
När hon sade vad hon sade tyckte ingen att det var så märkligt – hon sade ju bara vad varje normalt funtad människa kände.

Det dröjde dock inte många timmar innan svenska media och UD fick kalla fötter – så kan man ju bara inte uttrycka sej, sådant får man inte säga...
Vad ska våra ”nya svenskar” säga om vi uttrycker sympati med judarnas känslor och avsky för en artikel som misstänkliggör samma judar?
Vad ska Sveriges favoritsocialbidragstagare säga?
Palestinierna kunde möjligen bli sårade, de fick ju massor av gratispoäng genom artikelns frustande insinuationer.
Nej, rättning i leden.
Underbart att det fanns en grundlag som kunde få tyst på människan...
Åter till den nu så välbekanta dagsordningen där Israel ska pressas och palestinierna ska - pussas.

Vi kan leka med tanken att ambassadören strött berömmande rosor över Aftonbladsartikeln och varit hänförd över författarens vikingamod att bege sej ut den arabiska natten för att säkra ovärderligt fotografiskt material för eftervärlden.
Jag är inte helt övertygad om att svenska paragrafryttare då hade galopperat i samma sporrsträck för att sätta munkavle på Borsiin Bonnier.
... en ambassadör har ju rätt att uttrycka åsikter som vilken fri svensk medborgare som helst.

Nu blev de bara rädda.
Araberna är ju många, många...

Svensk intelligentia rafsade snabbt fram vad en ambassadör får och inte får säga medan de förträngde det viktigaste - förmågan att vara en människa bland människor.
Ambassadörer är faktiskt människor och ambassadör Borsiin Bonnier är en människa rakt igenom.
Hon uttryckte avsky för en artikel som varje någorlunda balanserad människa känner avsky för - hon visste vad situationen krävde.

Om det nu är så att hennes uttalande trampade någon lagparagraf på tårna är det lagparagrafen som bör ge vika inför det beprövade överjag vi kallar samvetet.
Samvetet, när det är fräscht och opåverkat, fungerar som en katalysator för allt bråte som kontinuerligt attackerar oss och i lyckliga fall leder det oss in på den bästa av vägar.

Ambassadör Borsiin Bonnier följde denna väg och sade vad som var det naturliga för 'ein Mensch’ att säga efter Aftonbladsattacken.
Att folk hemma i Sverige kände sej obekväma i kölvattnet av hennes uttalande visar på en smitta av tredje graden och är absolut ingen källa till stolthet.

Jag utnämner härmed Sveriger ambassadör i Israel, Elisabet Borsiin Bonnier, till Sveriges Samvete och önskar hon får många efterföljare.
Jag önskar också att svenska lagar och paragrafer uppjusteras till att stödja civilkurage och fördöma all form av feghet och undanflykt – för att nu inte nämna allt som Aftonbladets artikel representerade – ’trash’.

PS
Staten får inte HINDRA eller STRAFFA pressen utan låta dem publicera vad de finner värt att publicera.
Det betyder naturligtvis inte att företrädare för statsmakten inte är fria att kritisera vad pressen skriver.
Detta sker hela tiden och anses normalt – hur skulle de annars kunna deltaga i samhällsdebatten vilket jag utgår från är önskvärt.

Läs även andra bloggares åsikter om Elisabet Borsiin Bonnier, ambassadör i Israel, Tel Aviv, Aftonbladet, UD, svenska media, Sveriges Samvete, civilkurage, pressfrihet, yttrandefrihet, insinuationer, grundlag, ...

SvD DN SDS D AB HD