Ideella Sektorn

Nej UNT, Liberalernas landsmöte gav inte stöd för ny linje

noreply@blogger.com (Christer Leopold) — Fri, 10 Apr 2026 12:13:00 +0000

Efter Liberalernas extra landsmöte har en del, nu även Tove Hovemyr, hävdat att omvalet av Mohamsson innebär ett godkännande av Liberalernas nya politiska linje. Men det gör det inte. Sådan legitimering av toppstyrning saknar stöd i Liberalernas stadgar.

I en krönika på ledarsidan i Uppsala Nya Tidning (UNT) skriver debattredaktören Tove Hovemyr idag om läget inför valet. Jag ska inte säga något om politiken, det är inte den här bloggen roll. Däremot ska jag kommentera två passusar utifrån föreningsdemokratisk synpunkt:

"Först Liberalernas tvärvändning om Sverigedemokraterna i regering, efter partiledaren Simona Mohamssons tvärsäkra nej bara månader tidigare."

Liberalernas partiledning har förvisso gjort en tvärvändning, men har partiet Liberalerna verkligen gjort det. Svaret finns i stadgarna. Enligt dem är det landsmötet, endast landsmötet, som fastställer partiets linje. Mohamssons tvärvändning saknar alltså stöd i stadgarna och är därmed ogiltigt. Extra landsmötet kunde ha gjort den nya linjen giltig, men frågan togs aldrig upp.

Hovemyr fortsätter:

"Därefter det ikoniska landsmötet där L-ledaren Mohamsson med knapp marginal fick ombudens stöd för den nya SD-linjen."

Tja, att i efterhand godkänna kontroversiella regeringsbeslut genom förtroendeomröstning kan förekomma i riksdagen, men absolut inte i ett demokratiskt parti. Där krävs ett uttryckligt beslut av landsmötet för att ändra politiken. Att för en andra gång välja Mohamsson som ordförande för en och samma mandatperiod ändrar inget därvidlag. En sådan popularitetstest har inget stöd i stadgarna, saknar relevans enligt god föreningssed, men kan inte ses som ett stadgebrott. Det är bara ett slag i luften. Den tidigare politiska linjen ligger alltså fortfarande fast.

En ytterligare komplikation är förstås att Liberalernas stadgar saknar nödvändigt stöd för att hålla digitalt landsmöte. Det innebär att både extra landsmötet som sådant och dess beslut är ogiltiga.

Allt detta innebär förstås ett stort dilemma för de inom partiet som håller fast vid att en ideell förening, såsom riksdagen och lagen förutsätter, ska följa sina stadgar. Men om alla dessa lämnar partiet, vilka ska då ställa partiledningen till svars på nästa ordinarie landsmöte?

* * *

Jag har tidigare skrivet om de här händelserna i Liberalernas toppstyrda kupp och i Liberalernas digitala landsmöte är ogiltigt.

Läs också folkpartiveteranen Harald Nordlunds läsvärda insändare i samma nummer av UNT.

Liberalernas digitala landsmöte är ogiltigt

noreply@blogger.com (Christer Leopold) — Sat, 04 Apr 2026 14:14:00 +0000

En ideell förening får hålla sitt årsmöte digitalt endast om stadgarna så säger. Det gör inte Liberalernas. Det extra landsmöte som hölls här om veckan och dess beslut är alltså juridiskt ogiltiga.

Liberalernas extra landsmöte den 22 mars var ett digitalt möte. I mitt inlägg Liberalernas toppstyrda kupp påpekade jag att detta var en olämplig mötesform och dessutom inte är tillåten enligt Liberalernas stadgar. Här förklarar jag varför.

Vid ett digitalt möte sitter deltagarna uppkopplade framför en dataskärm på var sitt håll. Sådana möten blir allt vanligare och kan mycket väl användas också inom ideella föreningar. Men inte för årsmöten. Sådana måste nämligen i demokratiska föreningar leva upp till högt ställda krav på såväl form som genomförande. Allt viktigt med årsmötet ska vara noga reglerat i stadgarna och överensstämma med god föreningssed.

Digitala möten och i synnerhet digitala årsmöten är alldeles för nya företeelser för att redan nu finnas reglerade i god föreningssed. Denna bygger ju på föreningslivets samlade erfarenheter. Fram till dess att så sker förblir det som allmänt gäller att årsmöten i demokratiska ideella föreningar ska hållas som fysiska möten.

Praktiskt taget alla ideella föreningars stadgar bygger på att årsmötet genomförs som fysiskt möte. Det innebär att andra varianter av årsmöten, till exempel digitala, inte är tillåtna. Men en förening har rätt att avvika från normen. Den kan ge sig själv rätten att hålla digitala årsmöten genom att skriva in detta i stadgarna. En sådan stadgeändring måste förstås genomföras på det sätt som stadgarna anger för att vara giltig. Och vill föreningen fortfarande bli betraktad som demokratisk måste den se till att det digitala årsmötet uppfyller alla demokratiska krav, vilket kan bli svårt.

Om en förening, såsom Liberalerna gjorde, håller digitalt årsmöte (läs landsmöte) utan att först ändra stadgarna, då är detta möte och dess beslut inte juridiskt giltiga. Sådana brott mot stadgarna kan medlem överklaga till domstol. Domstolen har då att bedöma huruvida föreningen hade rätt att använda digitalt årsmöte eller inte. Den kommer då att som parallell titta på vad som gäller för ekonomiska föreningar. Detta därför att sådana till skillnad från ideella föreningar är reglerade med särskild lag. Vad gäller då för dem?

Innan pandemin fick de ekonomiska föreningarna inte använda digitala årsmöten. Detta därför att lagen stipulerade fysiska möten precis som god föreningssed gör för ideella föreningar. Under pandemins utfärdade mötesförbud beslutade regeringen att som tillfällig nödåtgärd ge de ekonomiska föreningarna rätt att hålla digitala årsmöten. Efter en nyligen genomförd lagändring har ekonomiska föreningar nu permanent rätt att i sina stadgar skriva in att de kan kan hålla sina årsmöten digitalt.

Ideella föreningar omfattas inte av denna lagändring, men rimligen måste domstolens utslag ändå bli att digitalt årsmöte måste vara inskrivet i den ideella föreningen stagar för att vara tillåtet.

Men även i övrigt vill jag varna för att hålla digitala årsmöten. Endast fysiska årsmöten är fullt demokratiska. Därför bör de allra flesta föreningar fortsätta med sådana.

Digitala årsmöten bör också undvikas då de leder till minskat engagemang, mobilisering och sammanhållning bland medlemmarna. Ett fysiskt årsmöte är en kollektiv händelse, det digitala är dess rena motsats. I det senare deltar var och en från sin egen isolerade bubbla utan möjlighet till tvärkommunikation och överblick. Men för att en förening ska hållas levande behöver medlemmarna träffas, interagera och lära känna varandra.

***

Jag har tidigare skrivet om digitala årsmöten i Förenings årsmöte under och efter Corona – vad gäller? och i Stadgeändring krävs för digitalt årsmöte.

Om god föreningssed har jag bland annat skrivit i Statens stöd till föreningarna.

Den som vill veta mer om digitala årsmöten i ekonomiska föreningar kan läsa Justitiedepartementets promemoria Digitala bolags- och föreningsstämmor.

Liberalernas toppstyrda kupp

noreply@blogger.com (Christer Leopold) — Wed, 01 Apr 2026 15:06:00 +0000

Sättet med vilket Liberalernas ordförande drev igenom sin politiska kursförändring här om veckan var inte demokratisk. Men då besluten bröt mot stadgarna är de inte juridiskt giltiga.

Händelseförloppet är väl känt. Det började med ett hemligt avtal, fortsatte med ett framtvingat beslut på ett upprört partistyrelsemöte och avslutades med ett kaosartat extra landsmöte.

Kursförändringen var inte obetydlig. En väl etablerad politisk hållning lades om. Det var en profilfråga som partiet fram till dess konsekvent hållit sig till. En som partiets ledning kommunicerat såväl inåt som utåt. Att ändra en sådan är inte en fråga om makt. Det är en demokratifråga. Och demokrati tar tid.

Men partiledningen ansåg sig inte att ha tid. Varken för konsultationer eller för demokrati. Istället körde den över motståndet. Hade den rätt att göra detta?

Svaret finns i partiets stadgar. Landsmötet är partiets högsta beslutande församling. Det är överordnat såväl ordföranden som styrelsen, inte tvärt om. Styrelsen roll är att utifrån givna förutsättningar - alltså landsmötets beslut och partits stadgar och praxis - leda partiet. I det ingår att ta initiativ till ny politik, men inte att fastställa den. Det kan endast landsmötet göra.

Det snabbaste sättet för partiet att besluta om en ny politisk linje är att hålla ett extra landsmöte. Partiledningens uppgift där är att föreslå och argumentera, men det är mötet som tar beslutet. Ett sådant möte i en viktig fråga stökas inte undan på någon timme. För och emot behöver vägas och diskussioner föras inte endast i plenum utan också i utskott och i korridorer. Det är så förbund leds. Så ser demokratin ut. Och det tar tid. Och risken finns alltid att styrelsens förslag röstas ner.

Det är uppenbart att partiledningen varken ville lägga tid på själva frågan eller ta risken för nederlag. Den krävde omedelbar uppslutning, helt utan demokratisk debatt och beslut: Stöd mig, annars avgår jag, sa ordföranden. Stöd ordföranden, annars avgår vi, ekade ministrarna. Detta med endast ett halvår kvar till valet. Och det extra landsmöte som sammankallades var inte, som det borde ha varit, för att besluta om kursförändringen, utanför för en helt annan fråga. Nämligen den, att under löpande mandatperiod förnya valet av partiordföranden, en som redan var förtroendevald och som varken avgått eller avsatts.

I en ideell förening, vilken betydelse har ett sådant förnyat val? Ingen alls. Beslutet var ur stadgesynvinkel helt onödigt. En ordförande blir inte mer ordförande, får inte mer makt, mer prestige eller ökat förtroende för att han eller hon blir dubbelt vald. Kanske snarare tvärt om.

Så varför gick ledningen fram med just den frågan? Det är svårt att svara på. Kanske handlar det om ren taktik, om att blockera mötet från att diskutera och avvisa kursförändringen. Ett extra landsmöte får nämligen enligt stadgarna inte "fatta beslut i annat ärende än vad som angivits i kallelsen”. Kanske med ett hopp om, att en uppslutning bakom partiledaren skulle tolkas som att mötet ställt sig bakom kursförändringen. Men det är ju en illusion.

Var det extra landsmötet ett demokratiskt möte? Nej, det kan man inte säga. Detta på grund av partiledningens ultimatum innan mötet som försatte ombuden i en tvångssituation. Genomfördes det stadgeenligt? Nej, inte heller. Detta då mötet genomfördes som ett digitalt möte vilket inte är tillåtet enligt Liberalernas stadgar. Det är förövrigt dessutom en mötesform som överhuvudtaget inte passar för att genomföra ett fullgott landsmöte. För mer om detta se Liberalernas digitala landsmöte är ogiltigt

Resultatet av partiledningens maktfullkomliga manövrar kan summeras så här:

Simona Mohamsson är numera Sveriges enda dubbelt valda partiordförande. Värdet av detta är oklart.
Partiledningens önskade legitimering av den felaktigt beslutande kursförändring hänger fortfarande i luften i brist på stadgemässigt korrekt fattat landsmötesbeslut.

Utfallet av det hela torde innebära att medlemmar och partiorgan tills vidare fritt kan välja om de vill följa den av Simona Mohamsson inslagna linjen eller den i partiet faktiskt fortfarande gällande.

Ett sådant här beslut som tagits i strid mot stadgarna kan i princip överklagas i domstol. Det kan ske nu. Men vanligare är att det först prövas internt inom partiet vilket, om inte medlemmarna får igenom ett extra landsmöte om frågan, automatiskt sker när frågan om styrelsens ansvarsfrihet tas upp på nästa ordinarie landsmöte. Om styrelsen då beviljas ansvarsfrihet och kursförändringen inte avvisas på annat sätt blir den automatisk legitim politik efter en tid. Om styrelsen å andra sidan nekas ansvarsfrihet och avsätts har den nya styrelsen möjlighet att i domstol driva frågan om skadestånd.

Stadgebrott i ideella föreningar förväntas i första hand hanteras inom organisationen av medlemmarna själva. För detta krävs modiga medlemmar som förmår driva frågan i de demokratiska församlingarna.

Självklart skadar Liberalernas beteende i första hand partiet självt, men den ökade misstron kan också smitta av sig på övriga riksdagspartier. Som jag skrev i Hög tid parti, säkra demokrati!:

"Svenska folket styr sitt land genom valda ombud, men det är partierna som utser kandidaterna och sedan samordnar de valda. För att förtjäna denna nyckelroll måste partierna leva upp till högt ställda krav, de måste vara demokratiska!"

Tyvärr kan den toppstyrning, maktarrogans och bristande demokrati som Liberalernas ledning uppvisat på sikt även skada resten av föreningslivet samt undergräva god föreningssed. Ty om ett respekterat riksdagsparti inför öppen ridå kan bryta mot sina stadgar och kravet på intern demokrati, då kan också andra göra det. En sådan utveckling vill vi inte ha.

(Uppdaterad 2026-04-04)

Den stora nyttan av ordet ”ideell”

noreply@blogger.com (Christer Leopold) — Tue, 22 Jul 2025 17:15:00 +0000

Vissa ord pekas ut som unika för svenskan. Ett sådant är ”lagom”. Ett annat är ”fika”. Men huruvida de verkligen står för något unik svensk kan diskuteras. Företeelsen att ord finns i vissa språk och saknas i andra är dock intressant. Att ett felande ord och begrep kan leda till betydande problem har jag ett slående exempel på, nämligen ordet ”ideell” som saknas i såväl amerikansk som brittisk engelska.

”Ideell” (möjligen svenskan vackraste ord) har ursprung i latin och grekiska. Till oss kom det från ”tyskan (Goete etc.)” enligt Elof Hellquist i Svensk etymologisk ordbok (1922). Det finns med olika betydelser. Den här aktuella är den i ideell förening, ideellt arbete, ideell insats, ideella sektorn och så vidare. Grundbetydelsen, uttryckt i positiva termer, är osjälvisk och självuppoffrande och i negativa, icke-kommersiell och utan vinstintresse. Motsatsord är egennyttig och vinstdrivande.

”Ideell förening”, det juridiska begreppet, tycks enligt Svenska Akademins Ordbok ha myntats i början på 1900-talet. Det verkar ju rimligt. Då hade Riksdagen just antagit en lag om ekonomiska föreningar. Säkert ökade detta behovet av en särskild juridisk benämning också för den mest vanliga varianten av förening, den ideella, särskilt som försök gjordes att få till lag också för den. Men då denna sammansättning med ideell med precis samma innebörd redan fanns i såväl tyskan som holländskan förefaller det trots allt troligare att vi lånade in det från någon av dem, oklart dock när.

Fördelen med begreppet ”ideell” är att det på ett fullödigt sätt talar om vad det handlar om ensamt och i kombination med andra företeelser. Vi kan därför tala om till exempel ideella organisationer och ideella sektorn utan problem. Det kan inte amerikanska forskare. Deras svårigheter därvidlag illustreras väl av David Horton Smith i boken Grassroots Associations från 2000.

Det är en mycket intressant och tänkvärd bok, särskilt ur svensk synvinkel, eftersom den handlar om något tämligen bortglömt och försummat inom amerikansk forskning om ideella organisationer, nämligen lokala, ideella föreningar. Det är dessa våra normalföreningar som Smith kallar ”grassroots associations” och som han med boken söker återupprätta i USA som en viktig samhällsföreteelse och viktigt forskningsområde. Han visar att dessa små, lokala föreningar är betydligt fler än vad som allmänt antagits — statistiken över amerikanska ideella organisationer är alltså gravt ofullständig — och att de just genom sitt stora antal har betydande samhällspåverkan. Dessutom visar han att de inte bara ser annorlunda ut än de stora service-levererande stiftelser (nonprofits) som amerikansk forskning helt snöat in på, utan också fungerar helt annorlunda. Detta gör han bland annat genom att sammanställa den amerikanska forskning om lokala föreningar som ändå finns och som normalt drunknar i mängden av stiftelseforskning.

Men tillbaka till de problem som Smith och andra amerikanska forskare möter i sitt arbete på grund av att de inte har tillgång till ordet ”ideell” eller någon entydig och positiv motsvarighet. Detta tvingar dem att göra långa omskrivningar, formulera sig negativt eller säga något oklart och vagt som icke-vinstdrivande organisationer (non-profit, NPO) eller nongovernmental (NGO) och nonbusiness. Sådana negativa och i grunden oprecisa definitioner kan ge högst oönskade bieffekter, till exempel att skapa illusionen att en ideell organisation inte kan vara statlig. Smith ägnar därför hela femton sidor i början av sin bok åt att steg för steg bygga upp en användbar, positiv definition. Han kallar den ”a theory of voluntary altruism” (s. 15–32). För visso intressanta tankegångar att följa, men resultatet blir inte lika tydligt och användbart som vårt ”ideell”.

Att ha en positiv snarare än negativ definition har många fördelar, menar Smith, inte minst för forskning, men också för att till exempel kunna förstå organisationernas natur. För dem till exempel som vant sig att se de ideella organisationerna som ”icke-statliga” eller ”icke-kommersiella”, alltså som mindre viktiga restprodukter i organisationernas värld, kan det vara svårt att förstå varför dessa organisationer uppfattas så positivt världen över.

Kontentan av detta är att vi bör uppskatta, vårda och främja vårt entydiga och positiva begrepp ”ideell”. Det ordet gör oss stor nytta. Därför bör vi till exempel konsekvent hålla oss till begreppet ”ideella sektorn” och sluta grumla det redan klara vattnet med påhitt som ”tredje sektorn”, ”social ekonomi” eller ”civila samhället”.

Styrelse och revisorers ansvar vid förskingring

noreply@blogger.com (Christer Leopold) — Wed, 22 Jan 2025 16:01:00 +0000

Styrelse och revisorer upptäckte inte att sammanlagt en dryg halv miljon försvann ur partikassan under en sjuårsperiod. Förskingrarens försvarare ansåg att de därför genom försummelse var medvållande.

Inför valet 2022 fann Moderaterna i Östhammar kommun att det försvunnit pengar ur partikassan. Man trodde att det rörde sig om en kvarts miljon. Den misstänkte, en tidigare förtroendevald, betalade då tillbaka detta belopp. En polisutredning kunde sedan fastställa att sammanlagt 570 000 kronor försvunnit från 2013 till 2020 (Uppsala Nya Tidning 2025-01-22).

Enligt tidningen har ledande företrädare för partiet sökt tysta ner händelsen och dra tillbaka polisanmälan.

Vid rättegången hävdade försvarsadvokaten att den åtalade inte skulle behöva återbetala resten av beloppet. Detta därför att styrelse och revisorer brustit i sin granskning av föreningens ekonomi och därför var medvållande. Den åtalade menade att brottet inte dolts och var lätt att upptäcka, men att kontroll saknades. Bevis för medvållande saknades, konstaterade tingsrätten och dömde den åtalade till villkorlig dom och böter samt till full återbetalning.

Kommentar: Förskingringar i föreningar är ofta svåra att upptäcka. Därför måste styrelse och revisorer vara noggranna i sin kontroll och ha säkra rutiner.

Att styrelse och revisorer i detta fall skulle var medvållande är förstås absurt. Men uppenbarligen har de under de aktuella åren varit försumliga i sina uppdrag, något som den dömde känt till och utnyttjat.

Det tycks därför som att dåvarande styrelser och revisorer brutit mot sitt ansvar som föreningens sysslomän. För detta kan årsmöte och ny styrelse utkräva ansvar, till exempel genom avsättning och krav på skadestånd. Men då försummelsen uppdagades redan för flera årsmöten sedan är den nu preskriberad.

Stadgeändring krävs för digitalt årsmöte

noreply@blogger.com (Christer Leopold) — Fri, 20 Sep 2024 16:56:00 +0000

Digitala möten eller videomöten har blivit vanligare inom föreningslivet. Formen fick sitt genombrott under coronapandemin. Då var det många ideella föreningar som höll digitala styrelsemöten och till och med årsmöten. En del föreningar har sedan fortsatt med det. Det är tillåtet, men endast om stadgarna medger det. Men är det bra? Nej, digitala årsmöten försvagar föreningen och dess demokrati och ökar risken för maktmissbruk.

Under coronapandemin skrev jag om digitala årsmöten här på Ideella Sektorn i inlägget Förenings årsmöte under och efter Corona - vad gäller? (2021-03-14). Där tog jag bland annat upp digitalt årsmöte som nödåtgärd och vilka beslut det därför inte borde ta.

God föreningssed, som är det som övergripande reglerar ideella föreningar, förutsätter att årsmötet är ett fysisk möte och att endast de närvarande medlemmarna är röstberättigade. Något utrymme för att använda digitala årsmöten finns alltså inte.

Det som strider mot god föreningssed och är rimligt blir emellertid tillåtet om det skrivs in i stadgarna. Alltså, den förening som önskar hålla digitala årsmöten måste först ändra sina stadgar. Detta måste ske på just det sätt som stadgarna anger - alltså inte med digitalt årsmöte.

Men jag vill varna för detta. För ideella föreningar är digitalt årsmöte inte ett framsteg, utan ett avsteg. Det är nämligen inget fullgott, demokratiskt alternativ. Att medlemmarna på årsmötet personligen träffas, diskuterar och tillsammans styr och övervakar sin förening är föreningsdemokratins kärna och bas. Det är detta som ger inflytande och engagemang. Digitalt årsmöte däremot minskar de vanliga medlemmarnas reella inflytande och ökar därmed påtagligt risken för maktmissbruk och manipulation.

De flest ideella föreningar bör därför fortsätta med vanliga årsmöten. De enda undantagen jag kan se är sådana föreningar som utan att vara förbund är organiserade på nationell nivå. Dessa har redan ett kraftigt demokratiunderskott då merparten av deras medlemmar normalt aldrig kan delta på ett årsmöte. I den situationen kan faktiskt en kombination av fysiskt och digitalt årsmöte öka demokratin i föreningen något och därmed engagemanget.

Sådana föreningar kan kanske inspirers av följande:

Ekonomiska föreningar har numera laglig rätt att använda digitala stämmor, men endast om stadgarna anger det. Det skriver branschorganisationen Svensk Kooperation på sin hemsida. Dess juristnätverk har därför tagit fram några exempel på stadgetext. Dessa är naturligtvis inte tänkta för ideella föreningar och kan inte kopieras rakt av, men kan möjliga tjäna till inspiration. Läs förslagen här.

Föreningsarkiv utgör viktigt föreningsstöd

noreply@blogger.com (Christer Leopold) — Fri, 12 Apr 2024 15:53:00 +0000

Föreningsarkiv och folkrörelsearkiv utgör en mycket viktig del av föreningslivets stödstruktur. De bevarar de ideella föreningarnas historia och därmed ett viktigt kulturarv. Men att driva ett arkiv är inte gratis. Därför behöver de föreningsdrivna arkiven såväl samhällets som föreningslivets stöd.

Styrelsen i en ideell förening ska inte bara leda och administrera, den ska också förvalta. En viktig del av detta är att vårda föreningens arkiv. Där ska bevaras, allt ifrån grundandet och framåt, alla föreningens viktigare dokument. Dit hör givetvis alla typer av protokoll med bilagor, beslutsunderlag och rapporter, alla versioner av antagna stadgar, verksamhetsberättelser, bokslut och bokföring, viktigare inkommande och utgående skrivelser, avtal samt medlemsmatriklar.

Att en förening ska samla sina dokument i ett arkiv är inget som behöver stå i stadgarna. Det följer av styrelsens uppdrag och till del även av lag. Allmänt sett ingår det i god föreningssed.

Enligt SCB:s senaste statistik om "civila samhället" finns minst 160 000 ideella föreningar i Sverige. Av dessa sägs 50 000 ha någon form av ”ekonomisk aktivitet”, ett vitt begrepp som enligt SCB bland annat kan innefatta att ha minst en anställd eller arvoderad, vara momspliktig eller något liknande. Att minst 110 000 ideella föreningar saknar ”ekonomisk aktivitet” låter ju förvånande. Men vad som avses är de mestadels lokala föreningar som baserar sin existens och verksamhet inte på pengar utan på ett stort antal ideella timmar, alltså vanliga föreningar. Till bilden hör att dessa troligen också saknar en egen, låsbar föreningslokal. Var ska de då ha sina arkiv?

De är ingen överdrift att säga, att merparten av de lokallösa föreningarnas arkiv lever farligt då de ständigt måste flyttas och hysas in än här och där.

Föreningar tenderar att bli gamla. Vad händer då föreningens arkiv växt sig alldeles för stort för att flyttas runt? Då är risken som störst att ett viktigt kulturarv skingras. Om så sker tappas tråden bakåt, något som styrelsen kanske inte upplever som så viktigt förrän den dag då föreningen till exempel ska skriva sin 50-åriga historia. Dessutom, så länge som föreningen själv förvarar de äldre delarna av sitt arkiv, kanske uppdelat på flera håll, riskerar det att förstöras av fukt eller annat, och, inte minst viktigt, är det otillgänglig för historiker, föreningsforskare, författare, journalister, släktforskare och andra.

Själv har jag just nu en flyttkartong full med arkivhandlingar stående på golvet hemma. Den måste snarast bort, säger hustrun. Ja, det är ju rimligt, nu när jag avgått ur styrelsen. Men vart ska den flyttas?

Kartongen utgör det samlade arkivet (förutom bokföringshandlingarna som förvaras hos kassören) hos en liten, mycket livaktig kulturförening i Uppsala grundad 1947, en slags utbrytning från Uppsala Universitets Ritsal. Som de flesta ideella föreningar saknar den såväl föreningslokal som anställd. Trots det klassas den av SCB som ”ekonomiskt aktiv”. Detta då den redovisar skatt för arvoden utbetalda till krokimodeller.

Egentligen borde det stå minst två kartonger arkivmaterial på golvet hemma hos mig, kanske mer. Men föreningens arkiv har flyttat runt i över sjuttio år. Det som nu saknas är det äldre materialet, det som ur kulturhistorisk synvinkel troligen är mest värdefullt. Det kan finnas undanstuvat någon stans, kanske, förhoppningsvis, men ingen i föreningen idag vet var.

Den här föreningen, liksom så många andra, har alltså ett arkivproblem. Hur ska det lösas? Fortsätta flytta runt materialet, eller?

Jag har förslagit att arkivet ska deponeras hos Folkrörelsearkivet i Uppsala. Det är en förening på länsnivå med ändamål att ”inventera, samla, förteckna, vårda och bevara arkivhandlingar” och att göra dem tillgängliga för ”allmänhet och forskare”. Det som lämnas dit kommer att tas om hand och lagras på professionellt vis. Och detta till en ganska låg medlems- och hanteringsavgift.

Hur är det då att som utomstående nyttja ett föreningsarkiv? Det kan jag svara på. Häromdagen besökte jag nämligen Norrköpings Föreningsarkiv. Anledningen var att jag ville studera dokument från Cykelklubben Antilopens grundande 1937 och de första åren.

Jag ville se vilken roll min pappa spelade vid grundandet av cykelklubben och hur länge han satt i styrelsen. Samtidigt ville jag studera hur det praktiskt gick till att grunda en idrottsförening i slutet på 1930-talet. Det första för att komplettera min släktforskning och det senare för en bok om föreningar och föreningsgrundande som jag arbetar på just nu.

Mina förväntningar på besöket uppfylldes med råge. Ett stort tack till föreningsarkivet för det! När jag kom på avtalad tid stod hela CK Antilopens arkiv för de första femtio åren framdukat i ett forskarrum. I ett antal arkivkartonger fann jag årsmötesprotokoll, styrelseprotokoll, kassaböcker, tävlingsinformation, viktigare inkommande och utgående skrivelser och mycket mera. En fullständig förteckning över CK Antilopens arkiv finns att läsa på Riksarkivets hemsida.

Anledningen till att dessa dokument idag kan studeras i Norrköpings Föreningsarkiv är givetvis att cykelklubben först noga bevarat dem och sedan tog det kloka beslutet att ge dem en säker förvaring i föreningsarkivet.

Men det som ytterst gjorde detta möjligt är förstås det vidsynta initiativet för många år sedan att starta den ideella föreningen Norrköpings Föreningsarkiv och sedan allt det ihärdiga arbete som sedan dess lagts ner på att inrätta, sköta och finansiera det. I föreningens brand- och klimatsäkra källarrum förvaras idag 1 200 hyllmeter dokument, fanor och annat från andra hälften av 1800-talet och fram till idag. Totalt är det 1 600 arkivbildare, de flesta nu nedlagda föreningar, vars historia och samhällsinsats endast kan studeras just här.

Norrköpings Föreningsarkiv, liksom liknande arkiv på annat håll, är en kulturinstitution. Det vårdar och bevarar ett viktigt kulturarv: Föreningssveriges historia.

Men att arkivet ens finns kvar om några år är inte självklart, berättade föreningens ordförande över en kopp kaffe. Hoten som tornar upp sig är de stora kostnaderna att driva arkivet, framförallt hyran.

Arkivföreningen har cirka 190 medlemmarna. Dessa föreningar och andra organisationer håller igång arkivet genom sitt medlemskap och föreningsengagemang och genom att förvara sina arkivhandlingar där. Men givetvis kan inte deras bidrag på långa vägar täcka kostnaderna för ändamålsenliga lokaler och annat. Arkivdriften behöver därför ekonomiskt stöd från andra.

Jag har i andra sammanhang påpekat att det vore bättre att staten minskade sina bidrag till enskilda föreningar och i stället satsade på att finansiera sådana stödstrukturer som alla ideella föreningar har nytta av. Dit hör till exempel de föreningsstödjande delarna av studieförbundens verksamhet och givetvis också föreningsarkiven och folkrörelsearkiven.

Det vore faktiskt rimligt att det offentliga står för huvuddelen av arkivföreningarnas kostnader. Om något är detta samhällsnyttig verksamhet.

Bygga folkrörelse med idésmitta

noreply@blogger.com (Christer Leopold) — Sun, 17 Mar 2024 17:24:00 +0000

Spontan idésmitta kan ge upphov till ‒ eller förändra ‒ föreningar, förbund och folkrörelser. I den här artikeln diskuterar jag hur man kan bygga en folkrörelse uppifrån och ändå dra nytta av denna naturkraft.

Idésmitta spelar en viktig roll inom föreningslivet. Den inspirerar till nya föreningar och den förändrar existerande.

Detta är inte underligt, tvärt om. Människan är ett flockdjur. Vi anpassar oss till varandra. Vi följer ledare. Idésmitta i form av modetrender förekommer inom en rad områden. Att vi också finner den inom föreningslivet, som ju bygger på grupp, idé och engagemang, är närmast självklart.

Att idésmitta ger upphov till nya föreningar är välkänt. Att den också förändrar redan existerande är mindre känt. Men det är vanligt och kan skapa problem.

Av intresse här är idésmitta som strategiskt verktyg. Det kan ge turboeffekt åt arbetet att bygga upp eller bygga ut en folkrörelse.

Förening blir förbund

Hur går det till när idésmitta från en pytteliten förening ger upphov till ett helt nytt förbund? Förloppet är inget märkligt: Några personer blir så inspirerade av en viss förenings idé, form, verksamhet och sätt att arbeta att de etablerar en egen. Om detta upprepas på fler håll skapas ett underlag för att bilda ett förbund för ökad styrka och fortsatt expansion. I det läget finns två alternativ: I det första är föreningarna fullt nöjda med att fortsätta på egen hand, som ”rörelse”. Det är vanligast. I det andra finns såväl ledarskap som vilja att sluta sig samman, ett förbund bildas.

Idésmitta uppstår normalt spontant, styrd av ingen, men kan mycket väl göras till en planerad och ledd process. Det är just detta senare vi ska titta närmare på nu.

Förbund kan byggas från ovan

Förbund växer vanligtvis fram underifrån. Det är en långsam, gedigen, intuitiv process som bygger på ledarskap och lärande, och som är praktiskt taget självfinansierad. Det är ett utmärkt sätt att bygga förbund på.

Men bygget kan också startas och ledas uppifrån. Det går snabbare, är mindre chansartat, men kräver finansiering. Just finansiering är normalt ett stort problem i ideella sammanhang. Ett annat aber är att den nödvändiga kunskapen och kompetensen måste finnas redan från start.

Oavsett var starten börjar kan den lokala expansionen påskyndas genom idésmitta.

Kritiska aspekter vid förbundsbygge

Vid förbundsbygge måste man beakta följande faktorer:

Idén
Lokal organisering
Verksamhet
Resurser
Förbundets organisation

Ett förbunds idé uttrycks i ändamålsparagrafen. Den slår fast vad hela förbundet är till för, vad det vill uppnå och ofta också hur det ska görs.

När man bygger ett förbund måste man få denna idé rätt redan från start. Den ska 1) tända människor, 2) vara smittsam och 3) vara förbundsmässig.

Med förbundsmässig menas att den ska vara relevant och engagerande för de tilltänkt aktiva och gå att förverkliga genom lokalt, ideellt arbete.

Valet av idé och verksamhet är strategiskt. Det avgör vilken av tre helt olika typer av ideell förening förbundet blir: I föreningar för ömsesidig nytta stöder medlemmarna varandra, i de kampanjdrivande vill de förändra världen och i de tjänstelevererande stöder de utomstående. Typerna skiljer sig åt beträffande alla aspekter av ett förbunds organisation, verksamhet och inre liv. Läs mer om det i Det finns tre grundtyper av ideella föreningar. Av det tre typerna är för övrigt den kampanjdrivande lättast att lyckas med.

Att välja typ av förening kan ledningen göra själv, men att inom ramen för denna typ ta fram en tillräckligt bra idé och verksamhet klarar de inte. För det krävs fältarbete.

Det kan kanske tyckas märkligt, men det som i slutändan avgör hur stort ett landsomfattande förbund kan bli är dess lokala organisering. Om syftet är att bygga ett litet eller medelstort förbund kan lokalavdelningarna läggas på kommunal eller regional nivå, men inte om målet är en folkrörelse. Då måste de läggas lägre än kommun, nämligen i områden så pass små att invånarna där känner naturlig samhörighet och lätt kan nå varandra. Just så var Sverige indelat när de klassiska folkrörelserna kom till. Dåtidens omkring tretusen småkommuner (socknar) hade en för ideell organisering idealisk storlek och mänsklig sammanhållning, något som dagens kommuner helt saknar. Idag måste en folkrörelse därför organisera flera lokalavdelningar per kommun.

För att ett förbund ska kunna växa till folkrörelse krävs att dess verksamhet:

Följer logiskt av idén,
är densamma över hela landet,
bedrivs, organiseras och finansieras lokalt,
och leds och utförs ideellt av medlemmar.

Det är kombinationen idé, verksamhet och entusiastiska medlemmar som alstrar den idésmitta som lockar medlemmar och inspirerar till nya lokalavdelningar.

Verksamheten måste vara angelägen, ju angelägnare desto bättre, passa de lokala förhållandena överallt i landet och vara frivilligmässig. Med det senare menas att den ska utformas för att utföras och ledas av medlemmar som arbetar ideellt på fritiden. Dessa frivilliguppdrag får ta högst tre-fyra timmar i veckan och ska ske på tid och plats som passar den frivillige.

Det krävs resurser för att driva en lokal avdelning och verksamhet. Med resurser menas i ideella sammanhang inte främst pengar, utan ideellt arbete. Styrelsens, ledarnas och de aktivas obetalda insatser är det lokala arbetets absolut viktigaste resurs. För att en folkrörelse ska kunna lyckas måste alltså dess lokalfält var bra på att mobilisera, organisera och leda sina medlemmar.

Givetvis behövs också pengar. Hur mycket beror på typ av verksamhet. Om verksamheten kräver en mer omfattande finansiering måste lokalavdelningsmodellen också innehålla särskilda metoder och rutiner för lokalt inkomstskapande.

I små förbund ser organisationen ut så här: Medlemmarna organiseras av lokalavdelningar. Dessa i sin tur är samordnade regionalt av distrikt eller direkt av den nationella nivån.

Ett förbund som vuxit sig väldigt stort organisatoriskt (finns lokalt i hela landet) och medlemsmässigt (samlar 1 % av befolkningen) kan kallas folkrörelse. För sådana är det vettigt att följa Sveriges politiska indelning. Men då kommunerna idag är för stora fungerar det inte riktigt, som vi sett ovan. Därför behöver folkrörelser idag fyra demokratiska nivåer: Lokalavdelning (del av en kommun), distrikt (hela kommunen), region (hela regionen) och förbundsledning (hela landet).

Processen vid folkrörelsebygge uppifrån

Att bygga en helt ny folkrörelse uppifrån kräver en genomtänkt process. Den kan se ut på litet olika sätt, men bör innefatta följande moment:

1. Skapa en väl fungerande, spridningsbar och helst smittosam (lokalavdelnings-) modell.

2. Skapa en organisation för spridningsarbetet.

3. Testsprida modellen

4. Förbereda stöd och samordning på distrikts- och regionnivå

5. Massprida modellen

Generellt: Arbetet bör börja i liten skala. Metoder, resultat och modell bör dokumenteras. Modellen bör testas i praktiken, sedan förbättras och testas igen innan den godkänns för spridning. Att arbeta så ökar chansen till framgång och håller kostnaderna nere. I grunden handlar detta om att testa fram succéer att skala upp.

Det kritiska första momentet är att arbeta fram den modell som med hjälp av bland annat idésmitta ska spridas vitt och brett. Den ska bestå av en verksamhetsidé, lokalavdelning och verksamhet.

Att skapa modellen är att uppfinna eller utveckla något nytt. Det är ett entreprenöriellt arbete, en forskningsuppgift. Det ska göras i fält av därtill särskilt tränade och ledda ”utvecklare” som arbetar tillsammans med av dem lokalt mobiliserade krafter. Detta modellbygge ska ske på flera olikartade platser samtidigt. Resultaten ska sedan jämkas samman till en modell. Denna ska sedan testas och förbättras till framgång.

För det kommande arbetet att etablera den färdiga modellen på nya platser krävs tränade ”spridare” och en lämplig stödorganisation. Att utveckla dessa är moment nummer två.

Moment nummer tre är testsprida modellen. Erfarenheterna från denna kan ge underlag att förbättra såväl modellen som spridningsarbetet.

När ett antal nya lokalavdelningarna är på plats måste de samordnas. För det krävs såväl distrikt som regioner. Att ta fram hur de ska se ut och arbeta är moment nummer fyra.

När alla komponenter godkänts, först då kan masspridningen starta på allvar, moment nummer fem. De sker dels med hjälp av särskilt tränade ”spridare”, dels genom information som leder till idésmitta. Det måste också finnas viss beredskap att hantera spontan idésmitta och andra överraskningar.

Någon gång i början av spridningsarbetet måste själva förbundet, blivande folkrörelsen, få en uppdatering. Det nationella embryo som startade processen måste genom kongress, uppdaterade stadgar och en med lokala krafter utvidgad förbundsstyrelse ges en för det fortsatta arbetet legitim form och ledning. Detta kan sedan behövas upprepas; organisationens kostym måste gradvis anpassas till den växande storleken.

P.S.
Jag har diskuterat begreppet folkrörelse tidigare på den här bloggen, till exempel i Vad krävs för att vara folkrörelse?, Visst kan moderaterna bli en folkrörelse, Uppfanns folkrörelsen i USA? och Folkrörelsen är ett förbund XXL. Dessutom tar min bok Professionell ideell - Om att verka med ideell logik upp en rad aspekter på folkrörelse. Finns på välsorterade bibliotek.

Banker, sluta hindra lokalt föreningsliv!

noreply@blogger.com (Christer Leopold) — Sat, 20 Jan 2024 09:37:00 +0000

Bankerna hindrar lokalt, normalt föreningsliv. Det bör de sluta med!

I ett tidigare inlägg tog jag upp det växande problemet i dagens värld att föreningslivet försvåras, begränsas och till och med bekämpas i allt fler länder, även i och av dem som beskriver sig som fullt demokratiska. Se Hur stater undergräver föreningslivet.

De senaste tjugo årens USA-ledda kamp mot terrorism och penningtvätt och liknande brottslig verksamhet har varit en ursäkt även i Sverige för restriktioner och åtgärder som försvårar och begränsar helt normalt och oskyldigt föreningsliv. Det skadar Sverige. Att undergräva föreningslivet är att försvaga den bas vår demokrati vilar på.

Ett stort problem för många lokala föreningar (av vilka de flesta faktiskt är helt självförsörjande) är bankernas beteende. Som jag skrev i ovan nämnda inlägg som exempel på hur föreningsliv kan motverkas:

"Banker kan göra det svårt och dyrt för föreningar att använda kontanter, öppna bankkonton och nyttja betalsystem."

I en krönika i Land nr 15/2022, "Blanketthysterin gör mig helt galen", diskuterar Terese Bengard bankernas minskade närvaro och kundservice. Terese Bengard är verksamhetschef på riksorganisationen Hela Sveriges ska leva.

"Fast det som får mitt topplock att gå är när vi ska starta en ny förening och det visar sig att det dimper ner 17 sidor med blanketter från banken. De ska läsas noggrant och sedan fyllas i. Bara för att starta ett konto."

"Avgifterna är höga och administration oproportionerligt stor. Och ja, blanketthysterin har med ökad ekonomisk brottslighet att göra - jag vet. Men när den ideella föreningen som har några tusenlappar i omsättning drabbas blir man frustrerad. Om de säljer kaffe för 15 kronor så krävs det att de säljer 447 koppar för att ha råd att starta ett bankkonto."

I dagens banklandskap, skriver hon,

"finns det inte plats ... för idrottsföreningen i Karesuando som vill förvara pengarna på ett säkert sätt".

Så ser det ut idag. Vi har kommit ganska långt från hur det var än gång för inte så länge sedan då staten och näringslivet faktiskt ansträngde sig att stödja föreningslivet, inte minst de livsviktiga små och nystartade föreningarna. På den tiden hade föreningarna inga problem med banken eller med det då dominerande betalsystemet, postgirot. Byråkratin var begränsad och kostnaderna var obefintliga eller låga.

Staten är skyldig att försvara föreningsfriheten. Den bör därför ta bankerna i örat. Det är uppenbart att dessa inte anstränger sig tillräckligt. Det måste gå att förhindra den ekonomiska brottslighetens transaktioner utan att samtidigt kväva gräsrotsdemokratin, det vill säga det lokala föreningslivet!

Röstning med fullmakt i ideell förening

noreply@blogger.com (Christer Leopold) — Fri, 19 Jan 2024 16:13:00 +0000

Är det tillåtet på årsmötet i en ideell förening att rösta med fullmakt? Det är en fråga som inte sällan dyker upp vid akut konflikt.

Att frånvarande kan lämna röstningsfullmakt till annan röstberättigad är vanligt i andra typer av organisationer. Men inte i ideella föreningar. Det strider nämligen mot god föreningssed.

God föreningssed är vår nedärvda kunskap om vad som gör ideella föreningar demokratiska och välfungerande.

Att något strider mot god föreningssed innebär inte att det är absolut förbjudet. Men det innebär att det kan tillämpas endast om stadgarna så tillåter.

För att röstning med fullmakt ska vara giltigt i en ideell förening måste det alltså vara inskrivet i just den föreningens stadgar.

Röstning med fullmakt är inget som kan införas vid sittande möte. Varken mötesordföranden eller mötets majoritet kan fatta ett sådant beslut. Det vore nämligen ett stadgebrott. Om detta ändå sker kan alla mötets beslut i efterhand förklaras ogiltiga.

Hur stater undergräver föreningslivet

noreply@blogger.com (Christer Leopold) — Tue, 31 Oct 2023 13:40:00 +0000

Runt om i världen undergrävs det fria föreningslivet. Det sker öppet i diktaturer men mera fördolt i demokratier. Även i Sverige. En mångfald metoder används.

Politiker, myndighetschefer och andra makthavare som i demokratisk anda verkar i allas intresse ser sällan några problem med föreningar. Tvärt om. De uppmuntrar dem. De vet att ett livaktigt föreningsliv gör ett land bättre.

Annat är det med dem som sätter egna intressen främst. För dem är föreningar och ideellt engagerade inget positivt. Tvärt om. De är möjliga hot som bör hållas kort.

Synen på föreningslivet - om det ska verka fritt eller regleras - är därför en viktig vattendelare inom politiken, ett demokratiskt lackmustest, faktiskt.

Till saken hör, att det staten gör har stor betydelse. Av alla yttre krafter är nämligen staten den som påverkar föreningarna mest. Mer om det i Statens stöd till föreningarna.

I Sverige är föreningslivet internationellt sett mycket starkt och livaktigt. Det beror inte på dagens politiker. Det är ett arv från det föreningspositiva 1900-talet. Under många år då var staten föreningsfrämjande. Sedan dess har stödet minskat.

Riksdagens allt svagare stöd till föreningslivet har många orsaker. Till de yttre hör nyliberala strömningar och EU:s ointresse. Till de inre måste partierna själva räknas. De har tappat mycket av sin ursprungliga ideella, gräsrotsnära och demokratiska prägel. En följd bland annat av att politikerna i gemen inte heller som förr är förankrade i föreningslivet.

Diktaturerna behöver vi inte gå in på närmare. De är ju av naturen rent föreningsfientliga.

Allt det en stat kan göra - medvetet eller inte - för att skada ett fritt och livaktigt föreningsliv kan samlas under följande rubriker:

Förbjuda!
Begränsa!
Förfölja!
Motverka!
Förleda!
Avleda!

Att makthavare förbjuder föreningar som stör deras planer är inget nytt. Det gjordes i gamla Rom, av Gustav Vasa (som förbjöd och plundrade gillena) och i franska revolutionen (där revolutionärerna förbjöd alla föreningar) för att bara nämna tre välkända exempel.

I dagens värld är olika slag av föreningsförbud vanliga i diktaturer, men de ökar sorgligt nog även i demokratier. Att förbjuda alla föreningar är dock sällan aktuellt, förbuden är snarare kirurgiska, ty även diktatorer har nytta av föreningar.

Den som vill hålla ett demokratiskt sken uppe vill snarare begränsa än förbjuda. Skillnaden är dock inte alltid så stor. Begränsningen kan ju vara att endast sådana verksamheter som makten godkänt får bedrivas, eller att föreningar får styras, verka, tycka eller finansieras endast på godkänt sätt.

Legal, halvlegal och helt utomlegal förföljelse av oönskade föreningar och föreningsaktiva är tyvärr vanligt. För aktuella data, se CIVICUS. Till förföljelsearsenalens "rumsrena" sida hör övervakning och registrering av medlemmar och aktiviteter, till det uppenbart ljusskygga hör inbrott, sabotage, trakassering, mord och tortyr.

Föreningar är för sin existens beroende av ideellt arbete. Staten kan därför försvaga dem genom att motverka medborgarnas lust och möjlighet att organisera sig. Sådana åtgärder är ganska vanliga och tycks öka. De kan se ut på många sätt:

Staten kan med lag om godkännande och registrering minska intresset för att bilda nya föreningar. Denna kontrollfunktion innebär förstås i sig ett visst mått av hot, men detta kan ökas rejält genom krav på en komplett medlemslista.
Staten kan undergräva föreningarnas finansiering. Vissa typer av gåvor kan förbjudas. Traditionella ideella inkomstskapade verksamheter som basarer och lotterier kan försvåras. Statsbidrag kan villkoras med krav på att även enskilda förtroendevalda måste följa reglerna eller avsättas.
Antalet föreningsaktiva kan minskas genom att klassa ideellt arbete som "otillåten bisyssla" för alla anställda i stat, region och kommun.
Banker kan göra det svårt och dyrt för föreningar att använda kontanter, öppna bankkonton och nyttja betalsystem.
Staten kan trötta ut ideellt engagerade genom att kräva in rapporter, statistik, redovisningar och liknande.
Staten kan göra föreningsarbete mer tungrott med en föreningslag och obligatoriska normalstadgar.
Kommuner kan lägga ner föreningsstödet och minska tillgången på lämpliga mötes- och verksamhetslokaler. När studieförbund då kompenserar bortfallet med egen kunskap och lokaler kan staten skära ner deras statsanslag.

Dagens politiker har en övertro på ekonomiska styrmedel. Bidrag, brist på bidrag och straffavgifter förleder konsumenter att "köpa" just det som politikerna vill "sälja". Motsvarande inom föreningspolitiken är att med statsbidrag och bidragsvillkor söka knuffa föreningar i en politiskt önskvärd riktning. Se Invandrarförbund och statsbidrag. Men bidrag ges också för att gynna vissa omhuldade föreningstyper, inte minst partierna själva.

Grunden för statsbidragen tycks vara tron att de gör ideella föreningar och förbund starkare. Men så enkelt är det inte. Statsbidrag kan hjälpa, men det kan också stjälpa. Ideella föreningars grundval är det enskilda engagemanget. Detta kan inte köpas för pengar. Därför kan måttliga föreningsbidrag vara till nytta, medan rejäla sådana kan skada. Förbund som med bidrag blir starka centralt tenderar att bli svaga lokal där de för att fungera väl borde vara starka.

Faktum är att föreningslivet skulle må bäst av staten inte gav bidrag till enskilda organisationer, utan i stället använde pengarna för att skapa en neutral, allmänt föreningsfrämjande miljö.

Politiken att avleda, slutligen, är ett specialfall. Dess mål är inte att stödja enskilda, prioriterade föreningar. Den vill omvandla helheten, förändra hela sektorn. Här är USA den stora föregångaren.

Enligt Alexis de Tocqueville på 1800-talet präglades USA av ett omfattande och aktivt föreningsliv. Detta levde kvar ännu på 1960-talet. Men inte idag. Dagens föreningsliv liknar enligt Robert Putnam mer en "ensam bowlare".

Det som hände mellan Tocqueville och Putnam var att världens största folkrörelseland blev ett stiftelseland.

Det var en gigantisk omvandling: En typ av ideell organisation, en typ av ideellt engagemang, en typ av ideell verksamhet och en typ av ideellt ledarskap ersattes av var sin helt annan typ. Ett helt folk började arbeta ideellt på ett helt annat sätt och med helt andra saker än tidigare.

Eller i klartext: Gräsrotsföreningar och förbund ersattes av så kallade "non-profits", alltså verksamhetsstiftelser. Medlemsengagemang ersattes av volontärarbete. Demokrati och ledarskap av management. Och samhällspåverkan av samhällsservice.

Den amerikanska ideella sektorn slutade alltså vara den demokratins bas som Tocqueville beundrade. I stället blev den statens välanpassade hjälpreda - helt klart också nyttig, men nyttig på ett helt annat sätt. Läs mer i USA:s medlemslösa "förbun d".

Transformeringen var en komplicerad och dyr process, men inget tyder på att den egentligen var avsiktlig. Den var snarare det oväntade resultatet av statens kraftfulla satsning på att främja verksamhetsstiftelser och volontärarbete i stället för föreningar och aktiva medlemmar. Till de hävstänger som användes hörde verksamhetsbidrag och skattebefrielser på gåvor. Forskning och konsulter spelade en stor roll liksom organiserat federalt kampanjarbete. En hel stiftelsefrämjande kultur och industri byggdes upp.

Det som hände i USA var unikt. Det är inte troligt att det kan upprepas på annat håll. Men försök har gjorts och kommer framöver att göras, också i Sverige. Det är därför staten här till exempel har infört skattebefrielse på gåvor och fördunklande nyord som civila samhället.

En avledning av amerikansk typ gör naturligtvis den ideella sektorn "samhällsnyttigare", fast bara i ett kortsiktigt perspektiv. Det som går förlorat är den långsiktiga aspekten, föreningslivets ultimata samhällsuppgift, nämligen den att skydda rikets demokratiska system och medborgare från staten, skulle denna vandra politiskt vilse.

Hemsidan voluntarius.com nedlagd

noreply@blogger.com (Christer Leopold) — Fri, 05 May 2023 17:25:00 +0000

Nu har jag lagt ner hemsidan voluntarius.com.

Under nära tjugo år drev jag voluntarius.com på ideell basis för att främja föreningslivet i Sverige och stödja de föreningsaktiva.

Därför fyllde jag voluntarius.com med ett stort antal sidor. Där fanns information om alla viktiga aspekter på ideella föreningar och om hur man arbetar med dem.

Under ett antal år svarade jag också ideellt per epost på läsarfrågor om specifika föreningsproblem. En del av frågorna och svaren lade jag sedan ut på hemsidan under rubriken "Föreningsdoktorn".

Många läsare har vittnat om att de haft stor nytta av informationen de hittat på voluntarius.com.

Det fanns flera samverkande skäl till att lägga ner voluntarius.com. De viktigaste var ekonomiska. De löpande kostnaderna för att visa hemsidan höjdes dramatiskt för några månader sedan. Dessutom krävdes nu en rejäl investering för att modernisera, uppdatera och framtidssäkra voluntarius.com. Då dessa kostnader inte var försvarbara valde jag att lägga ner hemsidan.

Den föreningsinformation som voluntarius.com innehöll behövs idag i samhället. Förhoppningsvis kommer en liknande informationskälla att uppstå framöver.

Själv kommer jag att fortsätta skriva då och då om föreningsfrågor på den här sidan. Och möjligtvis blir det en ny bok om föreningar så småningom.

LRF flyttar till stan?

noreply@blogger.com (Christer Leopold) — Wed, 08 Feb 2023 17:11:00 +0000

Böndernas folkrörelse är idag stadigt förankrad i den svenska myllan. Rotsystemet omfattar nära tusen lokalavdelningar. Men nu vill ledningen skrota dem och lägga förbundets bas i stan istället.

Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) ska omorganiseras. Det skriver facktidningen ATL nr 4 2023. Ledningens förslag skickades nyligen ut. Synpunkter ska lämnas senast 31 mars. Beslut ska fattas på stämman i maj

Den största förändringen är att lokalavdelningarna läggs ner. Kommungrupper ska bli ny lägsta nivå. Den medlemsnära föreningsverksamheten och medlemmarnas demokratiska inflytande ska alltså flyttas bort från landsbygden, där medlemmarna bor, och in till kommuncentra, som kan ligga många mil bort.

"Framtidssäkra folkrörelsen"
LRF:s vice ordförande Åsa Odell säger till ATL att syftet är att "framtidssäkra folkrörelsen". Idag tycker många lokalt aktiva att det är jobbigt att sitta i en föreningsstyrelse, hålla årsmöten och sköta avdelningens administration. Men det ska vara "enkelt, roligt och givande att vara förtroendevald i LRF".

Även om lokalavdelningarna försvinner kan medlemmar ha "aktiviteter på lokal nivå" som studiecirklar och matmarknader, menar hon. I förändringen finns också en visionen om tvärorganisatoriska intressegrupper som medlemmar kan engagera sig i.

Risk för medlemstapp
Odell ser ingen risk för medlemstapp, men det gör däremot Lars Svensson, ordförande i LRF:s lokalavdelning i Sibbarp. "Blir det här verklighet kommer det att leda till ett påtagligt medlemstapp", säger han. "Varför rasera det nätverk vi har idag i byarna?"

Också Svensson har märkt ett minskat intresset för styrelsearbete. Men för honom är lösningen inte att lägga ner avdelningarna, utan istället att stödja dem med utbildning och goda exempel.

Två perspektiv, två olika synpunkter. Vilken av dem är rätt? Ska de lokala avdelningarna läggas ner eller ska de stimuleras? Vilken väg framtidssäkrar folkrörelsen?

Stadgarna

Som före detta organisationsutvecklare av ideella organisationer kan jag ge några synpunkter. Det blir utifrån ett mycket begränsat underlag: ATL nr 4 2023 sidan 13 (två artiklar) och sidan 28 (ledaren) och de inledande delarna av LRF:s riksstadgar.

I stadgarna är det i detta sammanhang främst förbundets ändamål och möjligen den övergripande organisationsstruktur som är intressant.

Förbundets ändamål är bindande för alla årsmöten och styrelser i hela organisationen. Det säger vad organisationen ska göra.

Vid en hastig titt i riksstadgarna är det tre saker som sticker ut och som kraftigt bör motverka LRF:s ambition att vara en folkrörelse:

LRF har två väsensskilda slags medlemmar: människor och organisationer.
Riksnivån består av två organisationer, en ekonomisk förening (med bolag) och en ideell.
De två organisationerna har var sin uppsättning ändamål. Den ekonomiskas är tämligen konkret, men föreningsdelens besvärande vag.

LRF:s lokala problem kan mycket väl ytterst bero på dessa tre faktorer. Att leda en folkrörelse är svårt. Att samtidigt bedriva en kooperativ affärsverksamhet med annat ändamål gör det givetvis ännu svårare.

De tre problemfaktorerna förstärker varandra. Var för sig försvårar de ledningens och regionernas arbete att ge lokalavdelningarna lämplig ledning och stöd, men än mer så tillsammans.

Det om möjligt enskilt mest problematiska är, att de två olika ändamål gjorts likvärdiga. Om ambitionen verkligen är att vara folkrörelse måste det ideella ändamålet vara överordnat.

Lokalavdelningarna

Lättaste sättet att utröna hur väl styrelsen leder sitt förbund är att kontrollera om ändamålet är känt lokalt och slår igenom i verksamheten. Men det förutsätter förstås att det är tydligt. Det är tyvärr inte LRF:s ideella ändamål. Så här lyder det:

"Riksförbundet ska medverka till utvecklingen av företagare och företag inom det gröna näringslivet i Sverige; företag där jord, skog, trädgård och landsbygdens miljö är grundläggande resurser; så att den enskilda medlemmen kan förverkliga sina ambitioner om tillväxt, lönsamhet och livskvalitet. Verksamheten ska bedrivas med ett jämställdhets- och jämlikhetsperspektiv."

Går det att ur denna textmassa vaska fram ett tydligt uppdrag, något som lokalavdelningarna kan inspireras och vägledas av? Låt oss se. Om jag plockar bort alla ord som inte säger vad som ska göras återstår detta:

"... medverka till ... att den enskilda medlemmen kan förverkliga sina ambitioner om tillväxt, lönsamhet och livskvalitet. ..."

En god ambition förvisso, men vad exakt ska, vad kan, lokalavdelningarna göra för att bidra till detta? Ett ändamål är meningslöst om det inte åtminstone på sikt kan förverkligas med befintliga resurser.

Folkrörelser blir framgångsrika när deras ändamål och verksamhet drar till sig och mobiliserar medlemmar och får upptagna människor att prioritera styrelsearbete. Är det här det?

Lokalavdelningarnas idag vanligaste verksamhet är sociala aktiviteter, studiebesök och fältvandringar. Efterfrågan på sociala aktiviteter minskar, intresset för lokal påverkan ökar. Nära 400 avdelningar är inaktiva.

Nuvarande nätverk idealiskt
Utifrån ett folkrörelseperspektiv är LRF:s nuvarande nätverk med nära 1000 verkligt lokala avdelningar spridda över hela landet närmast idealisk. Särskilt om organisationen framöver vill bedriva lokal opinionsbildning.

Det var genom att bygga upp sådana här nätverk som de klassiska folkrörelserna en gång i tiden växte sig starka och fick inflytande.

Det är ganska enkelt. Vill man ha många medlemmar måste man ha många aktiva, och det i sin tur kräver många avdelningar och därmed många årsmöten och styrelser.

För folkrörelser lokalt finns inga stordriftsfördelar, bara smådriftsfördelar. Föreningsverksamhet frodas bäst i relativt små, hemnära och demokratiskt uppbyggda avdelningar. Förutom att det ska vara engagerande och kännas viktigt att delta, ska det vara lätt kan ta sig till och från mötena. Föreningsaktiviteten ska helst inte ligga mer än 30 minuter bort.

Slutsats

Min uppfattning är att detta nätverk av lokalavdelningar är LRF:s viktigaste folkrörelseresurs. Där finns en stor dold potential som kan mobiliseras med rätt ledarskap. Att göra det är att "framtidssäkra folkrörelsen".

Statens stöd till föreningarna

noreply@blogger.com (Christer Leopold) — Tue, 17 Jan 2023 16:53:00 +0000

Sverige har ett jämfört med de flesta andra länder unikt starkt föreningsliv. Det beror främst på två saker: 1) Vår månghundraåriga föreningstradition och 2) riksdagens framsynta beslut för omkring hundra år sedan att låta ideella föreningar fortsätta regleras av god föreningssed och inte av lag.

Vårt föreningsliv kunde alltså växa sig starkt därför att staten lämnade det i fred och inte lade sig i. Och när staten gav stöd var det på föreningslivet egna villkor. Men inte numera.

Statens bidrag till ideella föreningar diskuteras då och då. Ofta med kravet att slöseriet med skattemedel ska stoppas; föreningar bör klara sig på egen hand. Det förekommer också larm om bidragsfusk och om att bidrag ges till ”odemokratiska föreningar”.

Debatten om statsbidragen tycks mig ganska ensidigt inriktad på brister hos mottagarna. Men tänk om roten till problemen snarare är givaren.

Allt det som i debatt och statistik kallas föreningsbidrag är förstås inte bidrag. Ett bidrag är en gåva. Den ges utan krav på gentjänst. Men om staten betalar för att något ska göras, då är detta en ersättning för arbete, inte ett bidrag. Det finns givetvis problem också med sådana ersättningar, men de kommer inte att diskuteras här.

Vad händer med en förening om bidraget dras in?

Självklart får en ideell förening problem om staten oväntat drar in ett bidrag. Om beloppet dessutom varit betydande och behövs för att täcka löner och hyror kan föreningen knäckas. Försvinner den då? Inte nödvändigtvis. En stukad förening kan komma igen. Ur spillrorna kan uppstå en eller flera nya. Och version 2.0 av föreningen är förmodligen såväl smartare som starkare. Att tvärt dra in ett statsbidrag kan förvisso skada en "problemförening", men det är inte ett idiotsäkert sätt att bli av med den. Snarare tvärt om.

Är staten en seriös bidragsgivare?

Seriöst givna bidrag avbryts inte tvärt. De trappas av successivt. Å andra sidan, en kompetent ledd förening gör sig inte beroende av bidrag. Den sprider sina risker, men framför allt litar den till egna krafter.

Kan staten utgå ifrån att alla bidragstagare är kompetenta? Knappast! Kunskap om hur man på rätt sätt startar, leder, administrerar och utvecklar föreningar och förbund är mycket ojämnt fördelad inom befolkningen. Den är dessutom avsevärt mindre spridd idag än vad den var under folkrörelsernas storhetstid för drygt sjuttio år sedan. Föreningsrävar är sedan länge en bristvara.

En seriös givare som befarar att mottagaren saknar behövlig föreningskompetens måste givetvis ta hänsyn till det. Att pytsa ut pengar utan tanke på hur dessa slår är inte seriöst.

Men är staten en seriös bidragsgivare? Nej, det tycker jag inte.

För det första, statens givande liknar just den typ av välgörenhet som August Strindberg gisslade i Röda rummet. Den där givaren själv och dennes egna behov är det viktiga. Den där givaren är överordnad och mottagaren alltid underordnad, ja, faktiskt mest ett verktyg.

För det andra, som givare är staten obeständig. Obeständig därför att det mesta kring bidragen – motiv till, regler för och annat – relativt snabbt kan förändras beroende på ändrad riksdagsmajoritet, politiska händelser, opinionsstormar, lobbyism, handläggarpåfund och annat.

För det tredje, staten som givare är okunnig. Den förstår sig inte riktigt på föreningar. Inte minst saknar den insikt om det i sammanhanget viktigaste: Hur påverkar bidrag föreningarna på djupet? Statens företrädare, med sin övertro på bidragsnytta, tycks inte förstå att bidrag också kan skada.

De två första problemen får vi nog tyvärr leva med. De tycks vara en del av statens natur. Men okunnigheten måste staten göra något åt. Den är skadlig! Därför ska vi titta på den här.

Tre ideella egenheter som staten måste beakta

Det är inte ovanligt att människor på fullt allvar tror att ideella föreningar är förenklade varianter av företag eller myndigheter. Men de har fel. De är varken det ena eller det andra. Den medlemsbaserade organisationen utgör sin egen typ med en unik struktur och ett unikt sätt att fungera.

Med ”föreningar” menar jag här föreningar och förbund (och samfund) som består av enskilda medlemmar, inte de vars medlemmar är juridiska personer. Och eftersom föreningar förekommer i skilda varianter håller vi oss här till det mest grundläggande med dem.

Ideella föreningar skiljer sig från myndigheter på en rad olika sätt. Här ska jag lyfta fram tre särdrag som den bidragsgivande delen av staten måste förstå och särskilt beakta.

Första ideella särdraget

Pengar gör myndighetens organisation och verksamhet möjlig. Så är det inte med välfungerande ideella föreningar. I dem är det i stället de aktiva medlemmarnas engagemang och insatser som är huvudresursen. Pengar behövs också, men enbart som komplement.

Av detta följer naturligtvis att det är ledningens förmåga att locka, organisera och leda medlemmar som avgör om en förening blir framgångsrik eller ej. Och märk väl, detta mobiliserande måste alltid ske lokalt, alltså just där medlemmarna bor och vistas. Också inom förbund.

Lokalt organiserade medlemmar, inte pengar, gör föreningar starka!

Förbund med starka rötter lokalt behöver sällan statliga bidrag. Lokalavdelningarna – förbundens motor, medlemsmagnet, ledarskola och resursgenerator – klarar sig i de flesta fall alldeles utmärkt utan. Däremot finns det annat staten kan göra för att stödja dem. Jag återkommer till det.

I förbund är det normalt främst förbundsarbetet som måste finansieras, alltså nationell ledning, samordning och administration, och de demokratiska mötena. Ofta kan dessa kostnader täckas av medlemsavgifter och transfereringar från lokalavdelningarna. Men bara om förbundets överbyggnad är mager nog.

Visst, det finns många föreningar som är organiserade på regional eller nationell nivå utan att ha lokalavdelningar. En del med fullgoda skäl, andra inte. Förekomsten av dem motsäger inte vad jag sagt ovan. De är nämligen felkonstruerade. Då de saknar lokalavdelningar kan de inte mobilisera lokalt aktiva medlemmar. Förutom resursbrist leder detta till demokratibrist. Den förra kan de kompensera med pengar, men inte den senare. Det är nämligen de lokalt organiserade medlemmarna – med sitt ideella engagemang, sin erfarenhet och sin inblick i verksamheten – som är de verkliga bärarna och försvararna av den nödvändiga underifrån-demokratin i föreningar och förbund. Ett årsmöte utan sådana närvarande blir alltför okunnigt och svagt för att på allvar kunna bevaka och företräda medlemmarnas och föreningens intressen på det sätt föreningsmodellen kräver och stadgarna förutsätter. Deras frånvaro ger styrelsen alltför stor makt och ökar påtagligt risken för klickvälde, maktmissbruk och oegentligheter.

Föreningar utan lokalavdelningar är beroende av pengar. Många av dem klarar dock av att finansiera sig själva. Övriga behöver bidrag för att överleva.

En annan typ av feltänkta föreningar är de som tagit på sig driftskostnader som vida överstiger vad föreningens medlemmar själva klarar av att finansiera. Dessa är också starkt beroende av gåvor och bidrag.

Andra ideella särdraget

Penningflödenas riktning inom en organisation är kraftigt styrande. Inom myndigheter kommer de utifrån till ledningen och strömmar nedåt. I förbund däremot bör de vara resultatet av organisationens eget arbete och komma underifrån, från medlemmarna och lokalavdelningarna. Sådan underifrån-finansiering gör förbund välfungerande. Den stärker lokalfältets inflytande, gynnar demokratin, håller organisationen smal och i god form (genom att bland annat lägga hämsko på distrikts- och huvudkontors tillväxt) och minskar risken för centralstyrning.

Finansiering underifrån gör förbund välfungerande!

En vanlig orsak till att förbund försvagas, tappar medlemmar och blir penningberoende är att dess ledning inte längre har fokus på det lokala arbetet. Skälet kan vara att distrikt och huvudkontor utvecklat egna verksamheter och egna inkomster eller att förbundsledningen fått statsbidrag. Sådan såväl topp- som sidofinansiering bryter effektivt förbundets sunda beroende av finansiering underifrån.

Staten påverkar mest

Att tillsammans med andra engagera sig ideellt är en del av den mänskliga naturen. Därför kan alla länder utveckla föreningsliv. Ändå skiljer sig graden och typen av organisering och engagemang stort mellan olika länder – även mellan grannländer – och över tid inom ett och samma land. Det beror på föreningarnas nationella och lokala omvärld, deras livsmiljö. Denna skiljer sig nämligen från land till land och kan ibland förändras radikalt inom ett land.

Graden av föreningsliv i ett land beror alltså på en mix av omvärldsfaktorer, en del positiva andra negativa. En stark, erfarenhetsbaserad, kodifierad och mycket spridd föreningstradition är så klart mycket främjande. Brist på sådan är försvårande. Men av alla omvärldsfaktorer tycks det staten gör eller inte gör påverka mest.

Sverige har ett unikt starkt föreningsliv. Det beror främst på två saker: 1) En månghundraårig positiv föreningstradition som i sin tur lett till, möjliggjort och stöts av 2) frihet från statlig lagreglering.

Bägge dessa ovärderliga fördelar kunde ha gått förlorade för hundra år sedan. Försök gjordes nämligen då att införa en särskild föreningslag. Lyckligtvis sa riksdagen nej. Många av dess ledamöter var sprungna ur folkrörelser och förstod hur skadlig en lagreglering skulle vara. Tack vare dem baseras våra ideella föreningar idag på god föreningssed och inte på lag. Denna vår speciella "föreningsfrihet" är minst lika unik som allemansrätten men betydligt viktigare.

Lagförslag undergräver föreningsdemokratin

Stater begränsar idag allt oftare föreningslivet, ofta med terroristhot som förevändning. Sverige är inte immun mot denna negativa trend. Därför urholkas våra föreningars unika frihet från lagreglering gradvis genom annan lagstiftning. Ett anmärkningsvärt radikalt exempel på detta stoppades nyligen (tillfälligt?) av den nya regeringen. Det var en lag föreslagen av utredningen Demokrativillkor för bidrag till civilsamhället.

Enligt utredningen ska ett statligt bidrag dras in om föreningen själv eller någon av dess företrädare bryter mot någon av lagens "demokrativillkor" (sid 350).

Vilka som är en förenings företrädare, alltså vem som har rätt att representera den juridiskt, är väl definierat i såväl god föreningssed som juridisk praxis: Det är styrelsen i förening och av styrelsen utsedda firmatecknare. Inga andra. (Se till exempel Carl Hemström, Organisationernas rättsliga ställning, åttonde upplagan, sid 65–68.) En förenings eller ett förbunds talesman är enligt god föreningssed ordföranden själv, styrelsen i förening och därutöver endast den som styrelsen särskilt utsett, ingen annan, om inte stadgarna säger annat. För skillnaden mellan god föreningssed och juridisk praxis, se nedan.

Utredningen vill emellertid med lag utvidga en förenings krets av företrädare. Enligt den ska också enskilda styrelseledamöter, anställda ledare, ideella som sprider information eller leder aktivitet (sid 351) och i vissa fall även aktiva medlemmar (sid 352) räknas som sådana företrädare, som inte får bryta mot "demokrativillkoren".

Enligt utredningen måste dessutom vid bidrag förbundets nationella ledning övervaka att varken distrikten eller lokalavdelningarna eller dessas styrelser, styrelseledamöter, ledare och aktiva bryter mot villkoren. Och skulle sådant brott ske måste den ingripa, korrigera och straffa, annars dras bidragen in. Och allt detta förutsätts ske snabbt.

Samma krav ställer utredningen på paraplyorganisationer, alltså på föreningar av föreningar. Här förutsätts alltså att helt självständiga föreningar ska acceptera att staten gett det som dittills bara varit ett organ för samverkan en skyldighet och befogenhet att övervaka och korrigera dem och alla deras så kallade företrädare (sid 353).

Statsbidrag som ges med sådana villkor utgör ett sådant intrång i föreningars och förbunds oberoende och inre liv att ingen styrelse på egen hand har rätt söka det. Först måste den högsta beslutande församlingen ge klartecken. Och det kan den sannolikt inte ge förrän alla berörda stadgar skrivits om. Vi talar här om demokratiska processer som i förbund normalt tar flera år.

Skulle riksdagen anta utredningens förslag försämrar den förutsättningarna för allt föreningsarbete i Sverige, inte bara för bidragstagarna. Det spelar ingen roll om straffbestämmelserna i praktiken sällan skulle tillämpas. Det är själva införandet av regelverket som är problemet. Med denna lag skulle staten etablera en ny norm för vad föreningsdemokrati är, undergräva god föreningssed och ändra välfungerande juridisk praxis. Detta skulle skada hela föreningslivet och därmed i förlängningen all svensk demokrati.

Tredje ideella särdraget

De vilsegångna förslagen i Demokrativillkor bekräftar åter att statens företrädare har svårt att på djupet förstå hur ideella föreningar fungerar. Uppenbarligen tycks utredarna tro att ett förbund kan vara både demokratiskt och toppstyrt på en och samma gång. Men det kan det inte.

En toppstyrd hierarki av anställda, som en myndighet eller ett företag, leds med management och ordergivning. I denna okomplicerade ledningsmiljö kan den föreslagna lagens övervakning och korrigering passa in. Men inte i en demokratisk struktur som ett förbund.

Förbund leds visserligen uppifrån de också, men de styrs nerifrån. Styrandet liknar det i staten, men inte ledandet.

Medlemmarna styr sitt förbund med direkt demokrati lokalt och indirekt sådan regionalt och centralt. Förbundet är en bottenupp-hierarki av årsmöten.

Förbundsstyrelsen fastställer inte policy, den enbart verkställer. Den ska leda hela förbundet, men saknar maktmedel. Den kan inte beordra, har ingen kontrollapparat och har normalt ingen formell rätt att ingripa neråt. De som utför – de regionalt och lokalt ideellt aktiva – är utsedda underifrån och är inte förbundsledningens underlydande. För att få dem med sig använder sig styrelsen av sådana långsamma men gedigna förbundsprocesser som intern opinionsbildning, rådslag, diskussioner, möten, anföranden, studiematerial, medlemstidning, förslag till kongressen och andra mjuka metoder. Med andra ord, den utövar ledarskap.

Lokalavdelningarna är delvis självständiga. Dessutom är deras styrelser på samma gång underordnade förbundsstyrelsen, distriktsstyrelsen och sina egna årsmöten. Det som trots detta håller förbund samman är de aktivas gemensamma lojaliteten gentemot ändamålet, stadgarna, förbundsstyrelsen, traditionerna och kongressbesluten. Förbund handlar om engagemang, kamratskap och tilltro, inte om order, disciplin och övervakning.

Styrning nerifrån gör förbund demokratiska!

Förbundens demokratiska struktur är förvisso komplex, men den är väl beprövad och den är ändamålsenlig. Den finns till för att medlemmarna ska kunna styra sitt förbund och bedriva samordnad verksamhet landsomfattande och ändå vara och förbli jämlika. Demokrati är här inte ett ideal eller en fasad, utan en förutsättning. Precis som jämlikhet och ideellt engagemang.

Sluta uppmuntra felkonstruerade föreningar!

Att en förening eller ett förbund är beroende av statligt bidrag är inte normalt. Det är snarare ett bevis för att den är felkonstruerad eller arbetar på fel sätt. Det bör inte uppmuntras. Ändå gör staten det.

Ett exempel. Organisationsstöd till invandrarnas förbund infördes 1975. Det skulle enbart vara ett komplement. Men nio år senare uppgick bidragen till 73 % av förbundens inkomster. Bidragsfällan hade slagit igen. Här skriver jag mer om detta.

Bidragen till "etniska organisationer" hanteras idag av Myndigheten för Ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF). Syftet med dem sägs vara att "stärka organisationernas egna initiativ och verksamheter som rör kultur, språk, identitet och delaktighet i samhället". Ett sådant syfte leder tankarna till verksamhetsbidrag. Men att det fortfarande är ett organisationsstöd framgår av att det kan användas för till exempel "kostnader för kansli, administration eller anställda".

Rätt organiserade föreningar och förbund kan ha nytta av ett kompletterade organisationsbidrag, men klarar sig oftast också bra utan. De som verkligen är i behov av bidrag är de som är felkonstruerade, bedriver verksamheten på fel sätt eller som tagit sig vatten över huvudet. Skälet till att de har problem kan vara att de ursprungliga grundarna saknade erfarenhet av förbund. Genom att ge dem stöd uppmuntrar staten skapandet av fler felkonstruerade föreningar. Detta därför att 1) staten med sitt stöd legitimerar dem, vilket blir ett problem då 2) nya föreningar och förbund ofta skapas som kopior av redan existerande.

Om staten vill att Sverige ska ha ett blomstrande, demokratiskt föreningsliv också i framtiden bör den enbart uppmuntra rätt organiserade föreningar, alltså sådana som bygger på god föreningssed och berövad föreningskunskap. Det viktigaste stöd staten kan ge de felkonstruerade är att uppmuntra dem att omorganisera sig så att de fortsättningsvis kan stå på egna ben.

Om en förening startas med löfte om statlig finansiering är risken stor att den just på grund av detta bidrag blir felkonstruerad och därmed bidragsberoende.

God föreningssed

För att klara sitt uppdrag behöver föreningsbidragens handläggare också beakta god föreningssed.

God föreningssed är föreningslivets samlade erfarenhet om hur man konstruerar och driver ideella föreningar och förbund. Den finns inte nedskriven, utan är en kollektiv, tyst kunskap som överförs från generation till generation av föreningsaktiva. Till stora delar gäller den lika för alla föreningar respektive förbund, men på grund av föreningslivets mångfald av modeller och traditioner finns också ett antal smärre varianter.

God föreningssed är en erfarenhetsbaserad kunskap. Den kan endast läras genom ett mångårigt och brett föreningsarbete. Det är inget som annat än ytligt förekommer i juristutbildning och juridisk litteratur. Det är därför logiskt att domstolar endast undantagsvis tar upp föreningsfrågor; föreningar förutsätts normalt klara sina problem själva utifrån de egna stadgarna. Ändå förutsätts jurister, helt rätt men kanske orealistiskt, också när så krävs kunna beakta god föreningssed. Så här skrev till exempel Högsta domstolen (Mål nr Ö 157-07) år 2008:

”Eftersom svaret på uppkommande frågor rörande ideella föreningar inte kan sökas i en lag om ideella föreningar kan ledning (för juridisk bedömning - min anmärkning) behöva hämtas i föreningens stadgar, god föreningssed, prejudikat, grundläggande rättsprinciper samt i paralleller från andra regelområden”.

Alltså, eftersom ideella föreningar inte regleras av egen lag måste en domstol, eller i vårt fall en bidragsgivande myndighet, vid juridisk bedömning i första hand beakta de ideella föreningarnas egna normkällor, det vill säga berörd förenings egna stadgar samt god föreningssed, och endast därefter ta till de sedvanliga juridiska normkällorna.

Observera att god föreningssed och föreningsjuridik inte är samma sak. De har olika utgångspunkt, har olika mål och kommer ibland fram till helt olika slutsatser. Medan god föreningssed syftar till välfungerande föreningar och förbund, nöjer sig juridiken med att vissa juridiska krav och principer uppfylls. Låt oss ta två exempel.

God föreningssed accepterar inte att föreningar är odemokratiska, men det gör juridiken (se Hemström sid 38–39 och 105–106). Låt detta sjunka in!

Vidare, god föreningssed anger inget minsta antal medlemmar för en förening, men för att dess krav på god och demokratisk funktion ska uppfyllas måste de grundläggande föreningsorganen bemannas: styrelse (minst tre personer), revisor (minst en) och årsmöte (minst en utöver de valda funktionärerna), alltså totalt minst nio medlemmar. Enligt juridiken, som också struntar i god funktion, räcker det med tre personer för att bilda en förening (se till exempel Skatteverket) och vid kris anses en förening kunna överleva med en.

Ibland kolliderar juridiken och god föreningssed. Ett exempel är synen på fusioner. Nödvändiga enligt god föreningssed, otillåtna enligt domstol. Sådana problem kan möjligen undvikas genom tydliga stadgar.

Det förefaller som om utredningen om Demokrativillkor influerats av en tredje syn på föreningar som idag sprids i samhället och som är i konflikt med såväl god föreningssed som juridiken. Enligt den kan ledningen vid behov bortse från stadgarna om politiken så kräver. Ett aktuellt exempel är ett uteslutningsärende inom ett fackförbund. Tidigare exempel som jag då kommenterade rörde stadgevidrigt avsättande av en ordförande inom ett riksdagsparti och inom ett idrottsförbund.

Hur granska om en förening är demokratisk eller ej?

Statliga bidragsgivare förutsätts ge bidrag endast till demokratiska föreningar. För att utröna om de är det granskas bland annat stadgarna. Men stadgar ger aldrig hela svaret.

När jag för några år sedan granskade om riksdagspartierna fortfarande är demokratiska satte jag upp följande krav för en demokratisk förening. Den måste

ha en demokratisk uppbyggnad,
ha demokratiska stadgar,
bedriva verksamhet i enlighet med sin ändamålsparagraf,
följa sina stadgar
i övrigt följa god föreningssed.

Det räcker alltså inte med att föreningen är demokratisk på pappret (1 och 2), den måste också vara det i praktiken (3, 4 och 5).

Stödja vad?

Lokalt organiserade medlemmar, underifrån-finansiering och styrning nerifrån gör föreningar och förbund demokratiska, välfungerande och starka. Detta bör statliga givare beakta om syftet är att främja att de är just detta.

Stödet bör då utformas så att det lokala ideella arbetet främjas och medlemmarnas demokratiska inflytande i organisationen stärks. Bidrag ska inte användas för att möjliggöra central och regional byråkratisering eller för att ersätta medlemmarnas ideella arbete med anställda. Överhuvud taget bör ekonomiskt stöd till förbunds centrala arbete vara ganska begränsat.

Ansökningskriterier och kontrollkrav

Kraven för att få organisationsbidrag bör vara sådana att de stöder en positiv utveckling av mottagarens organisation och är lätta att redovisa utan extra arbete. De bör därför baseras på sådan statistik och kontroll som en välskött medlemsorganisation ändå måste ha på plats.

Vettiga kriterier att basera bidrag till förbund på är:

Antalet lokalavdelningar (jämfört med de senaste fem åren).
Antalet betalande medlemmar (jämfört med de senaste fem åren).
Antalet aktiva medlemmar (jämfört med de senaste fem åren).

Kontrollkrav vid statliga bidrag är ett problem i sig. Fel utformade motverkar de stödets syfte och tvingar mottagarna att hålla sig med en dyr kontrollapparat. Staten bör se till att bidragstagarna kan hantera redovisningen med för ideella föreningar och förbund normala resurser och rutiner.

Vettigare statligt stöd till föreningslivet

I stället för att stödja enbart ett urval föreningar bör staten stödja alla genom att skapa en för föreningslivet främjande miljö. Särskild tonvikt bör då läggas på att uppmuntra och främja lokal organisering och lokalt ideellt engagemang. Vidare bör staten ta bort de legala och andra hinder för ideell organisering som finns idag och sluta införa nya.

Kunskapen om hur man rätt organiserar och driver demokratiska föreningar minskar i samhället. För att vända denna olyckliga trend krävs motåtgärder till exempel i form av praktisk inriktad föreningsforskning, som kan resultera i ledarskapslitteratur och studiecirklar. Detta borde staten kunna stödja.

Det är kommunernas uppgift att stimulera och bistå sitt lokala föreningsliv. Mest angeläget idag är att i alla kommundelar tillhandahålla lämpliga och billiga lokaler för föreningslivet. Kanske kan staten uppmuntra och stödja detta?

* * *

Litteraturförslag

Den som vill veta mer om hur föreningar och förbund fungerar i praktiken kan läsa Bertil Lindbergs bok Ledning av ideella föreningar och folkrörelseorganisationer (Sober Förlag 1999) och min egen bok Professionell ideell - Om att verka med ideell logik (Sober Förlag 2006). Finns på välsorterade bibliotek.

Fler inlägg om detta ämne finns också här på bloggen Ideella Sektorn, till exempel Den ideella logiken - föreningarnas egen logik.

"Samhället och Den ideella sektorn" - en banbrytande konferens 1992

noreply@blogger.com (Christer Leopold) — Wed, 09 Nov 2022 09:37:00 +0000

För trettio år sedan, den 10–11 november 1992, på en konferens i Stockholm, stod det frivilliga sociala arbetet i fokus: Dess möjligheter, begränsningar, metoder med mera.

De som talade, lyssnade och diskuterade var företrädare för ideella organisationer, regering, kommun, näringsliv, forskning, kultur med flera. De kom mestadels från Sverige, men också från Danmark, Finland, Norge, England och USA.

Konferensen hette Samhället och Den ideella sektorn. Den initierade en del sådant som vi idag tar för givet men lyfte också viktiga samhällsfrågor som än idag inte fått sin lösning.

Välfärdskris på gång

Vid ingången av 1990-talet var det välfärdssamhället i kris. För stunden lågkonjunktur och nedskärningar, på sikt en topptung ålderspyramid med ökade kostnader och lägre skatteintäkter. Hur hantera detta? Politikerna letade efter lösningar. Frivilliga, möjligen?

Reformbehov på Röda Korset

Samtidigt på Röda korset konstaterade nationelle chefen Lars Pettersson, att i Sverige hade det frivilliga sociala arbetet låg status, var tämligen osynligt och var inte sällan sett som mindre önskvärt.

Vad värre var, denna syn på ideellas arbete hade kletat av sig på Röda korset. Det lokala frivilliga arbetets ställning i organisationen hade försvagats. Ledningens fokus hade flyttats från det obetalda arbetet till det betalda. Och banden med de lokalt aktiva hade försvagats.

Denna kräftgång måste stoppas. I ett förslag till styrelsen skrev Pettersson att det var de lokala verksamheterna som var Röda korsets bas och profil. På dem måste vi åter satsa. Styrelsen höll med. Därmed inleddes ett flerårigt utvecklingsarbete.

Röda korsets externa initiativ

Till stöd för de inre satsningarna tog Röda korset också vissa väl övervägda externa initiativ. Målet var att öka sektorns och samhällets intresse för och kunskap om frivilligt socialt arbete. Resultatet var bland annat några samarbetsorganisationer och forskningsbaser som vi har glädje av än idag.

Mycket av det Röda korset gjorde internt och externt då är väl värt att fördjupa sig i, men här ska vi bara ta upp ett av de externa initiativen, konferensen Samhället och Den ideella sektorn.

"Samhället och Den ideella sektorn"

Konferensens inbjudan och program såg på framsidan ut så här:

De tre serierutorna visar vad konferensen ytterst handlade om: Det organiserade ideella arbetets roll inom kommunernas ansvarsområde, men också möjligheten för engagerade människor att själva göra en ideell insats. Vi får följa en "kommungubbes" utveckling. 1982 avfärdar han det frivilliga sociala arbetet som "välgörenhet". 1992 har han insett att kommunen trots allt kan behöva frivilligas hjälp. 2002 finner han som pensionär, att också han kan göra nytta som frivillig.

Det var Svenska röda korset som initierade, planerade och arrangerade konferensens. Jag var själv med i det arbetet. Bakom inbjudan ställde sig också Rädda Barnen, Stadsmissionen, Frälsningsarmén, Svenska kyrkans församlingsnämnd, Sköndalsinstitutet, Socialdepartementet, Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet.

Syftet var i första hand att höja ideella sektorns och det frivilliga arbetets status i samhället och att visa att organiserade frivilliga skulle kunna göra betydligt mer. Men också att peka på möjligheter och begränsningar med frivilligarbetet och att undanröja fördomar och missförstånd. Sist men inte minst var det att inspirera till nytänkande vad gäller det ideella arbetets former, metoder och arbetsuppgifter.

Konferensen skulle belysa tre frågeställningar:

Nu när välfärdssamhället drar ner, hur mycket kan de ideella organisationerna ta på sig, vad vill de göra och vilket stöd behöver de?
Frivilligt arbete är inte gratis. Det kostar pengar att utveckla och driva såväl verksamhet som organisation. Det kostar pengar att rekrytera och utbilda de frivilliga. Hur ska det finansieras?
Det frivilliga arbetet bygger på engagerade individer men också på god organisering. Vad kan vi lära om att rekrytera, utbilda, organisera, leda, inspirera och belöna frivilliga? Vilken forskning behövs?

Socialminister Bengt Westerberg konstaterade att konferensen var den första större genomlysningen i Sverige av det frivilliga sociala arbetet. Den pågick i två dagar. Den var kort och intensiv och hade bredd, djup och kvalitet. Här ges bara några glimtar. (Alla inläggen i referat finns dock i Rapport från konferensen Samhället och den ideella sektorn, Stockholm 10-11 november 1992 utgiven 1993 som nummer 4 i Röda korsets skriftserie Medmänniska i en föränderlig värld. ISBN: 91-86994-26-3.)

Definitioner

Konferensen etablerade på allvar begreppet ideella sektorn. I inbjudan beskrevs denna som en "stor och dynamisk, men ofta bortglömd samhällskraft" vid sidan av offentliga sektorn, näringslivet och hushållen.

Huvudinriktningen var frivilligt socialt arbete. Detta definierades som frivilliga hjälpinsatser i organiserad form för andra än närstående. På plats fanns också talare som representerade andra former av frivilligt samhällsarbete. Det var Naturskyddsföreningen, 5-dagars 1992, Rockparty i Hultsfred och Folkparkerna.

Frivilliga bjuds in från kylan

Enligt Karl Knutsson, direktör på Kommunförbundet (numera SKL), spelade ideella organisationer en mycket viktig roll när välfärdssamhället växte fram. Men sedan staten - tack vare en exceptionellt stark ekonomi på 50- och 60-talen - etablerat ett finmaskigt välfärdssystem sågs ideella som obehövliga. Dock togs de till nåder igen mot slutet av 80-talet. Lennart Jonasson, kommunal socialchef, bekräftade bilden. Under den stora expansionen tog välfärdens organisatörer ställning för professionalism mot amatörism. Ställde experterna mot den enskildes ansvar. Såg de ideella aktörerna som kvarlevor från det gamla klassamhället. Och upplevde nybildade föreningar som hot och irritationsmoment.

Volvos Pehr G Gyllenhammar beskrev det så här. Välfärdssystemens oerhörda tillväxt fram till slutet av 60-talet skapade

"en offentlig välgörenhetsbyråkrati, där själen försvann i den praktiska hanteringen. Initiativen och frivilligheten kvävdes under 70-talet och man kan säga att regleringar och byråkratisering sedan ytterligare drog åt snaran för en rad frivilligorganisationer."

Om framtiden sa han: Det behövs en genomtänkt uppfattning om vad ideella organisationer ska betyda i samhället. Hur ansvars- och rollfördelning ska vara. De ideella organisationerna måste själva definiera sin roll. "Utan handlingsfrihet - inga frivilliginsatser och utan uppmuntran - ingen uthållighet i dessa insatser." Primäransvaret för de utsatta och svaga bör självklart ligga på staten, och i knappa tider ska den inte tillåtas att engagera ideella organisationer för gratisarbete.

Välgörenhet

Frivilligt socialt arbete är inte "välgörenhet". Det var arrangörernas bestämda uppfattning. Men en del talare höll inte med. De såg en risk för välgörenhet. Så gjorde Ingemar Färm, kanslichef på Handikappförbundens Centralkommitté. Så gjorde även Lilian Hindersson, förbundssekreterare på SKAF (nu Kommunal). Hon berättade också att hennes medlemmar såg med misstänksamhet på frivilliga insatser. Sådana sågs som hot både mot jobben och mot verksamhetens kvalitet. Jerker Björkman, ombudsman på SKTF (nu Vision), var inne på samma spår. Han välkomnade ideella insatser, men uppmanade frivilligorganisationerna att hålla fast vid sina ideologier och inte låta sig utnyttjas av samhället för att sänka kostnaderna.

Lars Pettersson tog upp farhågorna. Han sa att massmedias intresse för frivilligt socialt arbete ökat de senaste åren. Men i det fanns en osäkerhet:

Det talades om "nedlåtande välgörenhet och ibland skymtade även orealistiska förväntningar fram. Jag tror ... (att detta) beror på att vi i Sverige inte har någon dokumenterad kunskap om det frivilliga arbetets omfattning, värde och resultat."

Kunskapsbehovet

Behovet av relevant kunskap - genom forskning och statistik och genom att lära av andra länder - var ett av konferensens viktigaste teman. Ulla Haberman, chef för Centret för frivilligt socialt arbete i Odense påpekade att både Danmark och Norge hade statistik på frivilligarbetet, men inte Sverige. Dr Justin Davis Smith, forskningschef på The Volunteer Centre UK, berättade att forskning visade att frivilligarbete ökade i Europa och att sådant utvecklas bäst i samklang med staten, men utan att gå i dess ledband.

I en särskild seminarieserie presenterade Jacob M. Landsvik, Diakonhjemmets Höjskolecenter i Oslo, rön från norsk frivilligforskning. Justin Davis Smith berättade om forskning i USA och England. I USA tog frivilligforskningen fart redan på 70-talet. I England pågick bland annat studier om organisationsformer, om skillnader i frivilligarbetet beroende på etnisk bakgrund och om motiv till att vara frivillig. Lars Svedberg från Sköndalsinstitutet konstaterade att Sverige, till skillnad från Danmark och Norge, saknade såväl forskning som statliga utredningar om frivilligt socialt arbete. Men just detta år hade han och två andra forskare fått i uppdrag av Socialtjänstkommittén att göra en kartläggning.

I plenum utlovade civilminister Inger Davidsson sedan statliga pengar till forskning om det ideella arbetet.

"Volunteer management"

I Sverige dominerar den demokratiska föreningsmodellen. Här är de frivilliga, även när de kallas volontärer, oftast föreningsaktiva och måste då ledas som sådana. USA:s volontärer organiseras i stället mestadels av stiftelser ("nonprofits") med hjälp av "volunteer management". Röda korset hade till konferensen (och för ett eget internt seminarium) bjudit in USA:s ledande expert på sådan frivillig-management för att introducera metoden i Sverige.

Susan J Ellis, vd för Energize inc., och författare till bland annat klassikern From the Top Down, sa bland annat att volontärer bör rekryteras, organiseras och ledas som vore de anställda. Då de endast är löst knutna till organisationen behöver de dessutom speciellt stöd. Organiserandet av frivilliga och stödet till dem är en uppgift för särskilda anställda med rätt kompetens, frivilligsamordnare.

Frivilligas insatser ett komplement

Vilken roll skulle då de ideella organisationerna spela? Den allmänna uppfattningen var att de skulle utgöra ett komplement till det som stat, kommun och landsting gjorde.

Socialminister Bengt Westerberg tryckte på att frivilliga var ett viktigt komplement. Det frivilliga arbetet hade kvaliteter som välfärdsstaten saknade.

Så här i efterhand kan man tycka att komplementtanken även om rätt, inte var nog. Att vara ett komplement till ett stabilt välfärdsutbud är oproblematiskt. Men om det offentliga skär ner uppstår ett dilemma. Ska de ideella i det läget strunta i behovsgapet eller ska de gå in och täcka det. Bägge rollerna är komplement, men den senare skulle kunna legitimera nedskärningar. Och att legitimera nedskärningar är nog det sista socialt inriktade organisationer vill. Men inte heller kan de strunta i uppenbara behov. Denna målkonflikt var en bubblare under konferensen och fortsatte att bubbla ett antal år till.

Spridda idéer och tankar

På konferensen fanns givetvis också en rad andra inslag. Till exempel var Marit Paulsen sval inför organiserandet av frivilliga och talade sig i stället varm för individuell solidaritet. Och komikern Hasse Alfredsson, då vd på Skansen, talade såväl allvarligt som roande om sina olika erfarenheter av frivillighet.

I paneldebatten Frivillighet och framtid, berättade Antonia Ax:son Johnsson, direktör på Axel Johnsson AB, om arbetet med "det goda företaget" och viljan att samverka med ideella organisationer. I denna diskussion kom också funderingen upp om inte Sverige skulle kunna ha skatteavdrag för gåvor till ideella ändamål precis som i USA. Carl-Anders Ifvarsson, Socialdepartementet, sa att Folkpartiet länge ivrat för detta, men att sådana avdrag var svåra att införa på grund av skattetekniska problem. Men huruvida sådana avdrag verkligen skulle främja föreningsbaserat frivilligt arbetet eller inte diskuterades inte.

Dags skrota begreppet civila samhället

noreply@blogger.com (Christer Leopold) — Fri, 06 May 2022 15:19:00 +0000

Begreppet civila samhället används tyvärr allmänt numera i massmedia, debatt och rapporter i stället för benämningar som är mer relevanta, till exempel föreningslivet. Jag säger tyvärr eftersom civila samhället som begrepp för de flesta är så oklart. Det döljer mer än det avslöjar, förvirrar mer än det klargör.

Långt innan 2009 års regering tvingade på oss begreppet civila samhället försökte en tidigare få oss att acceptera EU:s, för oss lika oanvändbara, social ekonomi. Detta föll lyckligtvis platt till marken efter några år. Det borde civila samhället också ha gjort vid det här laget.

Ett främmande, illa passande begrepp

Begreppen social ekonomi och civila samhället har bägge hämtats från kulturer och sammanhang - den franska respektive den anglosaxiska - som vad gäller ideella organisationer är Sveriges raka motsats. Vi är ett föreningsland, det är varken Frankrike eller USA. I bägge saknar staten intresse för ideella föreningar. Franska staten främjar i stället kooperativa varianter, den amerikanska servicelevererande stiftelser (så kallade nonprofits). För mer om de senare, se mitt inlägg USA:s medlemslösa ”förbund”.

Den svenska regeringen har alltså vid två olika tillfällen, som ram för sin "föreningspolitik", valt begrepp som saknar fokus på det viktigaste, det som borde ha prioriterats, de ideella föreningarna.

Det finns en doft av demokrati runt begreppet civila samhället. Men det vilseleder. Ty med denna "föreningspolitik" har regeringen i stället försvagat den offentliga sektorns tidigare så starka stöd för ett fritt, oberoende och demokratiskt föreningsliv. Effekterna syns i så väl politiska beslut som i myndigheters agerande.

Regeringens definition

Det började med regeringen Reinfeldts proposition En politik för det civila samhället (2009/10:55). Där definieras civila samhället så här:

"en arena, skild från staten, marknaden och det enskilda hushållet, där människor, grupper och organisationer agerar tillsammans för gemensamma intressen. Inom denna arena verkar organisationer, sammanslutningar och andra aktörer, t.ex. nätverk, som är fristående från såväl stat, kommun och landsting som från det privata näringslivet."

Begreppet civila samhället eller civilsamhället infördes för att ersätta Socialdemokraternas också något vilseledande folkrörelsepolitik. Vilseledande därför att svenskt föreningsliv faktiskt domineras av vanliga föreningar, inte av varianten folkrörelser. Att i stället använda ideell sektor fördes först på tal, men detta ytterst lämpliga begrepp valdes sedan bort som för snävt då det enbart innefattar rent ideella organisationer. Regeringen ville nämligen också ha med såväl nykooperationen (det vill säga ekonomiska föreningar, alltså företag) som icke-organisationer "såsom nätverk, upprop och oorganiserat frivilligt arbete". Genom att på detta sätt blanda äpplen med päron skapade regeringen den oklarhet och förvirring och brist på fokus som vi nu lever med.

Organisationer som ingår

Propositionen preciserar inte vilka slags organisationer som ska räknas in i civila samhället. Vill vi veta det får vi gå till Statistiska Centralbyrån (SCB).

Enligt SCB omfattar civila samhället totalt 256 657 organisationer. Detta framgår av rapporten Det civila samhället 2019 - Satelliträkenskaper. Där i tabell 3 hittar vi alla organisationstyperna och hur många det finns av varje typ.

Ironiskt nog har SCB inte kunnat ta med allt det regeringen räknar in i civila samhället, utan - av naturliga skäl - enbart det som är för dem mätbart, alltså i detta fall organisationer registrerade av myndighet (se sidan 29 i rapporten).

I SCB:s statistik saknas därför åtminstone två grupper.

Den viktigaste gruppen består av sådana ideella föreningar som saknar organisationsnummer. Enligt lag måste alla organisationer utom ideella föreningar registrera sig för att bli till. De får då ett organisationsnummer.

Att ideella föreningar bildas utan registrering är en del av föreningsfriheten. De kan sedan, om de vill, ansöka hos Skatteverket om organisationsnummer. De som gjort det registreras och kommer med i SCB:s statistik. Hur många som inte gjort det och därför är oregistrerade är okänt.

Det finns ytterligare en brist med organisationsnumren. De är inte anpassade för förbund. Skatteverket ger varje enskild del av ett förbund - lokalföreningarna, distrikten och förbundsnivån - var sitt organisationsnummer. En stor folkrörelse registreras alltså inte som en förening, utan som ett stort antal - det kan röra sig om hundratals - olika föreningar. Hur mycket SCB:s föreningsstatistik därmed överdrivs är svårt att säga.

Den mindre viktiga gruppen, om man i detta undflyende fall ens kan tala om grupp, är icke-organisationerna, det vill säga nätverk och liknande. Att SCB inte kan räkna dem är självklart; juridiskt sett finns de ju inte.

Enligt SCB består civila samhället av följande organisationstyper (med antal organisationer inom parentes):

Ekonomiska föreningar (2 122)
Bostadsrättsföreningar och kooperativa hyresrättsföreningar (32 758)
Ideella föreningar (159 298)
Samfälligheter (34 985)
Registrerade trossamfund (2 168)
Stiftelser och fonder (vissa) (21 037)
Offentliga korporationer och anstalter (35)
Understödsföreningar och Försäkringsföreningar (58)
Arbetslöshetskassor (26)
Övriga juridiska former (1 902)

Jag tycker att tabellen i sig är en talande illustration till problemet med konceptet civila samhället. De ideella föreningarna, den absolut största och viktigaste gruppen i sammanhanget, drunknar i ett myller av betydligt mindre organisationstyper, varav en del till och med juridiskt sett är företag.

Lyckligtvis är SCB:s cirkeldiagram på rapportens sida 11 bra mycket tydligare. Där dominerar ideella föreningar med hela 62 procent. På delad andra plats med 13 procent vardera kommer samfälligheter respektive bostadsrättsföreningar och kooperativa hyresrättsföreningar. Stiftelser och fonder uppgår till åtta procent. Ingen av de övriga typerna kommer över en procent.

Samfälligheter är i grunden ideella föreningar fast i statlig tvångsjacka. Flera av de andra småkategorierna är i samma situation, de har föreningskaraktär, men skiljer sig från ideella föreningar genom att vara reglerade i lag. Om vi slår ihop dem alla får vi ett föreningsblock på över 75 procent. Det svenska föreningslivet.

Organisationerna med företagsform uppgår till 15 procent.

Om vi slår ihop de ideella föreningarna med de likaledes ideella stiftelserna och fonderna får vi 70 procent. Detta är vad vi normalt kallar ideella sektorn. Alla icke-vinstdrivande bland de övriga organisationerna skulle också kunna räknas hit.

Ideella föreningar som inte ska ingå

Av definitionen ovan framgår att regeringen vill begränsa "sammanslutningarna", alltså föreningarna, inom civila samhället till sådana "som är fristående från såväl stat, kommun och landsting som från det privata näringslivet". Denna artificiella uppdelning har, antar jag, ytterst sin grund i FN:s interna regler om Non-governmental Organisations (NGO).

Utifrån detta krav skulle SCB från sin statik ovan behöva räkna bort ett antal ideella föreningar, nämligen alla de som bildats av eller bland sina medlemmar har delar av offentliga sektorn eller näringslivet, eller som för sin existens är ekonomiskt eller på annat sätt beroende av dessa. Vilka dessa är kan vara svårt för SCB att komma fram till. Det finns uppenbara fall naturligtvis, men också svåra gränsdragningsproblem. Hur skulle man till exempel se på vissa av idrottens organisationer? Men det verkar inte som att SCB överhuvud brytt sig om detta krav.

Begreppet är svårt att använda

Som begrepp är civila samhället oklart och svårt att använda. Trots att det varit statlig politik i över tio år är det fortfarande inte särskilt accepterat, varken bland direkt berörda, alltså föreningsliv och offentlig sektor, eller bland allmänheten.

Sammansättningen civil och samhälle är inte självförklarande. Civil ses allmänt som motsatsen till militär och fungerar bra i sammansättningen civilförsvar. Samhälle leder möjligen tankarna till befolkningen som sådan, men knappast till några ur denna befolkning sprungna organisationer. Dessutom har ju egentligen alla organisationer sina rötter i befolkningen, även näringslivet och staten. Och slutligen, att civilbefolkningen inte ingår i begreppet civila samhället är nog en överraskning för de flesta.

Inte ens de politiska partierna tolkar eller använder begreppet på samma sätt. Den slutsatsen drog jag efter att tidigare i år läst deras hemsidor:

Socialdemokraterna talar om "folkrörelser och det civila samhället" och har en länk till ett Folkrörelsepolitiskt program.
Nya Moderaterna skriver under rubrik "Civilsamhälle och trossamfund" om "civilsamhället och föreningslivet".
Vänsterpartiet nämner varken civilsamhälle eller ideella föreningar.
Liberalerna sorterar "det fria och ideella föreningslivet" under rubriken "Idrott". Först i en länk till ett programdokument nämns "civilsamhälle".
Kristdemokraterna räknar "familjen, ideella organisationer, byalag, kooperativ, stiftelser, fackföreningar, ekonomiska föreningar och politiska partier" till civilsamhället. Men talar sedan under "Ideella organisationer" om "ideella organisationer och det civila samhället".
Sverigedemokraterna använder begreppet civilsamhället helt enligt definition.
Miljöpartiet talar i avsnittet "föreningsliv, folkbildning och idrott" både om "föreningsliv och studieförbund" och om "civilsamhället".

Det är slående att nästan alla partier funnit att civila samhället inte kan stå ensamt utan behöver kompletteras med ord som folkrörelse, trossamfund, föreningsliv eller ideella organisationer, alltså av sådant som redan ingår i begreppet. Ett av partierna har felaktigt tagit med familjen i begreppet.

Civila samhället är ett byråkratiskt begrepp. Det leder till otympligheter som att tala om "det civila samhällets organisationer" när man egentligen lika gärna kunnat säga till exempel ideella föreningar.

Hur begreppet används

Praktiskt taget alltid när myndigheter eller media säger att "civila samhället" uträttat något visst syftar de, vad jag kunnat se, egentligen på specifika föreningar och stiftelser. I stället för att bli nämnda vid namn sveps dessa på detta sätt in i civila samhällets osynlighetsmantel. Det skadar både organisationskollektivet och de enskilda organisationerna. Att synas i aktion är nämligen mycket viktigt för ideella organisationer. Det skapar engagemang och attraktionskraft.

Begreppet civila samhället tycks intressant nog inte alls användas på detta sätt om övriga organisationstyper eller om all slags ideella verksamheter. I dessa fall talas klarspråk. Min slutsats är att civila samhället i dagligt tal mest står för vissa typer av ideella föreningar och stiftelser och för vissa typer ideella verksamhetsområden. Begreppets innehåll har därmed krympt.

Missbruk av begreppet

Inte sällan ser man i massmedia, myndighetsdokument och i sociala media uppgifter om att "civila samhället" gjort något och att samarbete inletts med "civila samhället". Civila samhället ses då som en aktör och som en part som kan ingå överenskommelser. Men denna användning av begreppet är falsk och var aldrig avsedd.

I regeringens av riksdagen antagna definitionen kallas nämligen civila samhället en arena. Vi får tänka oss de ingående organisationerna som aktörer på denna arena. Det är naturligtvis organisationerna som agerar, inte arenan.

Civila samhället är alltså ett kollektivt begrepp, en rubrik för ett innehåll som spretar åt alla möjliga håll. Det är summan av ett stort antal likheter, olikheter och motsatser - ungefär på samma sätt som begreppet skog är summan av ett otal olika slags träd, buskar, djur och annat.

Låt oss därför konstatera att civila samhället ...

inte är enhetligt. Det består av ett stort antal, väldigt olika organisationer som mycket väl kan ha helt motstridiga intressen.
inte har någon gemensam målsättning eller strävan. Det saknar såväl lokal, regional som nationell samordning.
inte har någon legitim företrädare. Ingen kan tala i dess namn eller teckna avtal på dess vägnar. Vissa organisationstyper och delsektorer har valda företrädare, men majoriteten av de ideella föreningarna har det inte och inte heller sektorn som sådan.

En teoretisk konstruktion

Civila samhället är en teoretisk konstruktion utan egentlig förankring i de berörda organisationernas värld.

Om de ingående organisationerna skulle organisera sig, skulle de inte följa konceptet civila samhället utan i stället dela upp sig efter organisationstyp och därav följande gemensamma intressen. De ideella föreningarnas organisationer skulle till exempel samlas i ett paraply med namn som Svenskt Föreningsliv. De andra organisationstyperna skulle samlas under andra, helt oberoende paraplyer.

Dags skrota begreppet

Som bas för statlig politik att främja ett blomstrande demokratiskt föreningsliv är begreppet civila samhället helt odugligt. Som alibi för att - medvetet eller ej - gradvis minska stödet till den stora massan av ideella föreningar tycks det tyvärr fungera väl.

Det är därför dags för partierna att skrota begreppet civila samhället!

USA:s medlemslösa ”förbund”

noreply@blogger.com (Christer Leopold) — Mon, 06 Dec 2021 16:54:00 +0000

Sverige är ett föreningsland. Vår ideella sektor består huvudsakligen av demokratiskt styrda föreningar. Hos oss är medlemmar och demokrati centrala begrepp. Också i våra förbund. Som vi är nu var USA förr, men inte nu längre. Idag präglas USA:s ideella sektor av organisationer som saknar såväl medlemmar som demokrati. Och märkligt nog, en del av dessa ser faktiskt ut som förbund. Tänk er stiftelser med en förbundsliknande struktur. Det är dessa medlemslösa ”förbund” vi ska bekanta oss med här.

Föreningar har varit en del av samhällsstrukturen i Sverige sedan vikingatiden. Förbund däremot är en sentida uppfinning. Detta effektiva sätt att organisera sig på uppstod troligen i början av 1800-talet, möjligen i USA. Hos oss var modellen etablerad mindre än ett halvsekel senare. Den följde faktiskt med på köpet när svenska folkrörelsepionjärer från USA, England eller Tyskland hämtade färdiga modeller till sina nykterhetsloger, frikyrkor och fackföreningar.

Varför förbund?
En ideell förening kan vara fullgott demokratisk, smittsamt mobiliserande, stark och uthållig och så gott som självfinansierad - men bara om den verkar lokalt. Där är den som fisken i vattnet. Tagen ur detta sitt naturliga sammanhang blir den emellertid ideellt och demokratisk svag och därmed beroende av pengar. Att organisera en enskild förening på regional eller nationell nivå bör därför undvikas. Men hur ska man då göra för att med obruten styrka och demokrati organisera sig regionalt eller nationellt? Det var just det problemet förbundsmodellen löste.

Det som gör förbund starka är att de bygger på och förenar lokala föreningar till regionalt och eller nationellt ledda och samordnade organisationsstrukturer. Att landsomfattande kunna mobilisera och förena lokal styrka var ett enormt framsteg.

Införandet av förbundsmodellen (och därmed folkrörelser) var inte, som ibland påstås, något nytt som bröt mot vår dittillsvarande föreningstradition, tvärt om, det byggde vidare på den och stärkte den.

För mer om förbundsmodellen se min bok Professionell Ideell – Om att verka med ideell logik. Om modellens ursprung, se mitt blogginlägg Uppfanns folkrörelsen i USA?

Från folkrörelse till nonprofit
Förr var USA ett förenings- och folkrörelseland precis som Sverige. När fransmannen Alexis de Tocqueville 1831 reste runt i Amerika såg han ett blomstrande föreningsliv (se Om demokratin i Amerika, del 2). På liknande sätt beskrevs USA:s ideella sektor åtminstone fram till 1970-talet. Men inte idag. När den nu framträder i litteraturen, forskningen och politiken präglas den i stället av så kallade ”nonprofits”, föreningarnas ideella motsats.

Inom amerikansk ideell sektor råder stor begreppsförvirring. Det drabbar också begreppet non-profit (eller not-for-profit), som ju ordagrant kan översättas med icke-vinstdrivande vilket är detsamma som ideell. Nonprofits (kort för non-profit organizations) betyder alltså ideella organisationer. Men en sådan översättning vore vilseledande. Ända sedan romartiden har man i västerländska lagsystem skilt mellan två helt olika slag av ideella organisationer, stiftelser och föreningar. De förstnämnda organiseras kring en förmögenhet eller inkomst, de senare baseras på medlemmar. Anledningen till att beteckningen nonprofits inte bör översättas till ”ideella organisationer” är att den i USA praktiskt taget uteslutande syftar på olika varianter av det vi kallar verksamhetsdrivande stiftelser. Men då svenska stiftelser och nonprofits kan vara ganska olika föredrar jag här att helt enkelt använda ordet oöversatt.

Den officiella bilden av den amerikanska ideella sektorn som helt dominerad av nonprofits är dock inte sann. I USA finns också miljontals med lokala ideella föreningar och även en del folkrörelser. För mer om det se David Horton Smith, Grassroots Associations. Problemet är att denna sektorns demokratiska sida helt ignoreras i den officiella politiken, forskningen och den ideella sektorns självbild.

Medlemmar aktiva i demokratiskt styrda organisationer, det som Tocqueville var så entusiastisk över, är inte längre något ideal i USA. Det är däremot ideella organisationer utan demokrati, alltså nonprofits, och ideellt engagemang utan medlemskap, alltså volontärer. Att det blivit så kan möjligen bero på att föreningar och medlemmar är oöverträffade när det gäller att mobilisera opinion, men mindre bra på att leverera tjänster. Med nonprofits och volontärer är det tvärt om; de är bra på att leverera tjänster, men svaga på opinionsbildning.

Den främsta orsaken till denna dramatiska förändring av den amerikanska ideella sektorn är statens agerande. Under de senaste femtio åren har den satsat stort, både politiskt och ekonomiskt (i form av anslag, upphandlingar, skattefrihet och skatteavdrag på gåvor) på att gynna och stimulera servicelevererande nonprofits och volontärer.

Nonprofit-forskning
Denna statens fokus på nonprofits har i högsta grad stimulerat forskningen. Resultatet är att amerikansk forskning om sådana ideella organisationer har fått en bredd, volym och lättillgänglighet som saknar motsvarighet på annat håll. Trots att den huvudsakligen rör en mycket specifikt amerikansk variant av stiftelse verksam i ett mycket specifikt amerikanskt sammanhang (med bland annat ett osedvanligt stort statligt stöd) tas den ofta av forskare i andra länder för generell. Denna felsyn har skadat all forskning om ideella organisationer, inte minst den som rör föreningar och förbund, och medlemmar och demokrati.

Medlemslösa "förbund"
Som ett resultat av den amerikanska ideella sektorns utvecklingen har där uppstått en slags organisatorisk hybrid som vi inte har i Sverige, nämligen medlemslösa ”förbund”, det vill säga stiftelser som söker efterlikna förbund.

Nonprofits med ”förbundsstruktur” är inga riktiga förbund. Men ytligt sett liknar de sådana och kan lätt mistas för sådana. De kan vara landsomfattande, ha flera organisationsnivåer och ha såväl regionala som lokala styrelser. Men där upphör likheterna. Styrelserna är inte demokratiskt valda. Och enheterna de leder är inte självstyrande. De är filialer. De styrs uppifrån av huvudkontoret, men inte med ledarskap, som i förbund, utan med management, som i företag. Dessa kvasiförbund samlar inte sällan representanter från hela landet till stora, nationella möten. Dessa ska dock inte misstas för kongresser, ty där finns inga ombud, inga omröstningar, inga styrande beslut och inga styrelseval. All makt i organisationen ligger nämligen hos den nationella styrelsen, en styrelse som typiskt förnyar sig genom kooptering.

Hur ser då amerikanerna själva på den här typen av organisation? Om det kan jag naturligtvis inte säga något bestämt, men jag kan ge några ögonblicksbilder.

En toppchef
En servicelevererande ideell organisation i USA som jag haft att göra med var ursprungligen ett demokratiskt styrt förbund, men har omvandlat sig till en nonprofit. Då den är landsomfattande och mycket stor har den fler än tre organisationsnivåer. Den ursprungliga gräsrotsnivån med tusentals enheter har emellertid avvecklats som onödig. Lägstanivån finns nu i större städer. Filialerna där har egna styrelser, chefer och personal och ett stort antal ideellt arbetande volontärer. Styrelsens uppgift, förutom det i USA sedvanliga att mobilisera ekonomiska resurser, är att se till att arbetet bedrivs på det sätt som den centrala ledningen bestämt.

Vid ett tillfälle diskuterade jag med en av de nationella cheferna skillnaden mellan amerikanska och ”europeiska” ideella organisationer. Att ha medlemmar och demokrati såg hon som en onödig belastning för en servicelevererande ideell organisation. För henne var det ett gammeldags sätt att arbeta på.

Forskare
Artikeln The Challenge of the Multi-site Nonprofit (9 juni 2003) i Harvard Business School:s nätpublikation Working Knowledge är en rapport från ett symposium som professorerna Allen Grossman och V. Kastori Rangan höll om sin just avslutade studie av fem amerikanska ”multi-site nonprofits”: Outward Bound, Planned Parenthood, Habitat for Humanity, SOS Kinderdorf (finns också i Sverige som föreningen SOS Barnbyar) och The Nature Conservancy.

Begreppet ”multi-site nonprofits” förklaras inte, men syftar uppenbarligen på förekomsten av en förbundsliknande struktur. Hur denna ser ut och vuxit fram i respektive fall anges inte. Att få svar på det vore ju intressant. En stiftelse som vill ha filialer är ju i samma situation som ett företag som vill expandera geografiskt, fast utan företagets möjlighet att mobilisera investeringskapital. Då krävs kreativa lösningar och det är därför fullt möjligt att de fem organisationerna har olika sådana. En tänkbar modell (ifall amerikansk lagstiftning tillåter det) vore en stiftelsekoncern. I en sådan skulle filialerna antingen vara helägda utskott av moderstiftelsen eller vara dotterstiftelser. En annan tänkbar variant är näringslivets franchaise-modell. I den skapas ett sammanhållet nätverk av organisationer genom att en moderorganisation låter sina franchaisetagare, mot betalning, använda sitt varumärke, policy, produktionsmodeller och liknande. Det är alltså en kontraktsbunden relation. Den modellen använder Outward Bound USA. Det är möjligt att Planned Parenthood Federation of America, Inc. har kombinerat de två modellerna. En översikt på sidan 8 i 2019 års revisionsrapport låter oss ana hur dess struktur ser ut. Först har den ”primära nationella kontor” i städerna New York, Washington och San Fransisco. Sedan har den till sig knutit (osagt hur) 53 självständiga och i sina respektive delstater separat instiftade ”affiliates” (närmast: anslutna organisationer, dotterbolag). Dessa kontrollerar i sin tur 113 underliggande filialer.

Enligt artikeln i Working Knowlwdge har tidigare forskning visat att det är svårare för nonprofits än för företag, till exempel detaljhandelskedjor, att driva verksamhet genom ett nätverk av filialer. Grossman och Rangan menar att det ytterst beror på motsättningar och maktkamp mellan huvudkontoret och filialerna. Problemen förvärras av att många nonprofits i stället för egna managementmetoder använder sådana som utvecklats för företag.

Enligt Grossman underblåses motsättningarna av följande särdrag hos ”multi-site nonprofits”, särdrag som skiljer dem från företag:

I dem skapas organisationens värde av de lokala enheterna, i företag vanligtvis av huvudkontoret.
I dem råder en ständig maktkamp mellan lokala och centrala ledare.
I dem ställer beroendet av volontärer högre krav än eljest på att kunna motivera sin ”arbetskraft”.
I dem kan upp emot 60 procent av högste chefens arbetstid gå åt för insamling (fundraising), tid som i stället kunnat användas för att bygga en effektivare organisation.
Den starkt känslomässig miljö de här organisationerna verkar i gör rationellt beslutsfattande svårare.
I många av dem finns ett kulturellt motstånd mot struktur.
För dem saknas lämplig managementteori och -praxis.

Givetvis ger forskarna förslag till hur organisationerna ska verka för att hantera problemen, men det tar vi inte upp här. I stället noterar vi att de flesta av de i punktlistan relaterade särdragen också gäller för demokratiska förbund. Det är väl bara punkterna tre och fyra som inte är aktuella i traditionella folkrörelser. Möjligen kan punkten tre vara aktuell i förbund som blivit hybrider genom att etablera en volontärmodell i sin verksamhet.

En praktiker
Under en internationell konferens om frivilligorganisering i Kanada 2001 deltog jag i en workshop om The Dilemma of Distance - Volunteer Management in Multi-sited Organizations. Den handlade alltså om utmaningen att från huvudkontoret leda eller främja ett gott lokalt organiserande av volontärer. Här får vi en praktikers perspektiv. Workshopen leddes nämligen av Tina Branco. Hennes dagliga arbete var att på huvudkontoret i amerikanska Navy-Marine Corps Relief Society ansvara för filialernas organisering och stöd till volontärer.

Det vi är intresserade av här är hur Tina Branco beskrev de organisationsmodeller som enligt henne var ”Multi-sited Organizations”. Uppenbarligen för att undvika problematiken med en vacklande och förvirrande amerikansk ideell terminologi gav hon dem beskrivande namn:

The Central Hub (hub = nav, knytpunkt, eller knut som i järnvägsknut)
The Pyramid
The Loose Affiliation (= lösligt ansluten)
The Umbrella organization (= paraplyorganisationen)

Så här beskrev hon de olika organisationsmodellerna:

Central Hub (Hennes ledord: ”mycket centraliserad, huvudkontoret kontrollerar allt”): En ”Hub” är en platt organisation med huvudkontoret i mitten. Detta bestämmer över såväl verksamheterna som insamlingarna (fundraising) och har även sista ordet vid anställningar. Programmen är standardiserade och de ingående filialerna och deras verksamheter är alla i huvudsak lika. Min kommentar: Hon beskrev och ritade organisationen som platt, men för mig är det uppenbart att den har två nivåer. I en helt platt organisation är alla enheter jämställda. Där är ingen överordnad en annan.
Pyramid (Ledord: ”regionaliserad, pyramidformad, har nivåer, hierarkisk”): En ”Pyramid” har organiserat huvudkontoret, regionerna och de lokala enheterna hierarktiskt till en pyramid. Styrelser finns på varje nivå. Regionerna är ansvariga för de lokala enheternas verksamheter. Här finns mer utrymme för lokalt inflytande. Det finns både nationella och lokala program. Inkomsterna är både nationella och lokala. Min kommentar: Detta måste vara ett förbund av samma typ som hos oss, alltså ingen stiftelse.
Loose Affiliation (Ledord: ”huvudkontoret vägleder, enheterna är helt eller nästan självständiga”): En ”Loose Affilition” är en löslig struktur. De ingående enheterna fattar sina egna beslut utifrån centralt fastställda riktlinjer. Såväl anställningsbeslut som verksamhetsprogrammen är lokala. Huvudkontor och lokala enher finansierar sig själva.
Umbrella organization (Ledord: ”rådgivande till många självständiga enheter”): I en ”Umbrella organization” finns en central enhet som servar sina "kundorganisationer". Alla är egna juridiska personer. Kunderna kan vara paraplyets medlemmar och betala en medlemsavgift. Paraplyets uppgift är enbart att ge råd och stöd. Det har ingen beslutanderätt över kunderna. Dessa driver sina egna program och har sin egen ekonomi. Min kommentar: Det tycks som om det beskrivna paraplyet antingen kan vara stiftelse eller förening.

Det förefaller som om de här beskrivna organisationsmodellerna inte riktigt täcker in dem som vi tittade på tidigare. Det är alltså ingen komplett bild, men intressant som exempel på hur en praktiker upplever det. Intressant också att två av de fyra beskrivna modellerna faktiskt kan vara medlemsbaserade organisationer.

Innan Tina Branco gick över på hur en central volontärkoordinator kunde arbeta inom de olika modellerna (något vi inte går in på här) beskrev hon vad hon utifrån sin yrkesroll fann vara dilemman i de olika modellerna. Inte oväntat fann hon flest dilemman (faktiskt dubbelt så många) i den modell vi i Sverige finner naturligast, pyramiden, alltså det medlemsbaserade förbundet (folkrörelsen). Det här är vad hon angav som dilemman för den som arbetar centralt i en sådan:

Svårt att utröna vad som pågår lokalt
De lokala enheterna är olika; det finns ingen standard
Svårt att uppifrån skapa motivation lokalt
Svårt att kommunicera på avstånd (”out of sight is out of mind”)
Svårt samverka med regionalt anställda
Svårt identifiera och utbilda ledare
Höga resekostnader
Svårt övervaka och säkerställa att beslut genomförs
Svårt att få enhetlighet och konsistens i budskapen
Svårt att få enhetlighet och konsistens i utbildningarna
Svårt att få enhetlighet och konsistens i levererade tjänster

Den som har arbetat centralt med motsvarande uppgifter i en svensk folkrörelse känner säkert igen sig.

Den ideella logiken - föreningarnas egen logik

noreply@blogger.com (Christer Leopold) — Fri, 05 Nov 2021 10:59:00 +0000

För att lyckas med sin förening måste man följa den ideella logiken. Men vad är den ideella logiken? Och hur skiljer sig den från de logiker som styr företag respektive myndighet? Det ska vi titta närmare på här.

Att ideella organisationer är annorlunda än både företag och myndighet uppfattas idag som mindre självklart än förr. Nu tar även ideella föreningar och förbund aningslöst till sig metoder och synsätt från företagens värld. Men att det skulle göra dem mera framgångsrika är en illusion. I själva verket är det precis tvärt om.

Ideella organisationer är annorlunda

I ledarskapsböcker för amerikanska ideella organisationer, så kallade non-profits, har skillnaden mellan sådana och företag framhållits ett otal gånger. Här ett typiskt citat från Peter Drucker:

”Både affärsmannen och ämbetsmannen tenderar att underskatta svårigheterna med att leda ideella organisationer. Affärsmannen tror att det enbart handlar om att vara effektiv, ämbetsmannen tror att det enbart är en fråga om att ha de rätta rutinerna och kontrollerna. Bägge har fel – ideella organisationer är mer komplexa än såväl företag som myndigheter.”

En non-profit motsvarar närmast våra stiftelser och skiljer sig alltså avsevärt från föreningar och förbund och de stora dessa vi kallar folkrörelser. För dessa finns tyvärr ytterst få ledarskapsböcker. En av de viktigaste är Bertil Lindbergs Ledning av ideella föreningar och folkrörelseorganisationer. Hans utgångspunkt där är:

"Ideella organisationer är annorlunda och därmed mer svårstyrda än kommersiella företag och offentliga organisationer."

Själv har jag skrivit om skillnaderna mellan ideella organisationer och företag respektive myndigheter i boken Professionell ideell, Om att verka med ideell logik och här på bloggen Ideella Sektorn, till exempel i Vad vd inte vet, men borde veta, om ideella organisationer.

Tre olika slags funktionslogik

Om vi delar in organisationer efter hur de fungerar, deras funktionslogik, finns tre distinkta typer: företag, myndigheter och ideella.

I Professionell ideell förklarade jag begreppet funktionslogik så här:

"Med funktionslogik menar jag den grundläggande egenskap och funktion som ensamt eller huvudsakligen avgör hur något är och fungerar. Begreppet kan enkelt illustreras med hjälp av tre slags båtar: roddbåtar, segelbåtar och motorbåtar. De drivs fram var och en på sitt sätt och varje framdrivningssätt ställer sina speciella krav på hur båten ska vara konstruerad, sätter gränser för vad den klarar av och avgör hur den ska manövreras. Vi kan kalla dessa krav för rodd-, vind- och motorlogik.

Funktionslogiken är en naturlag. Framgång nås genom att man anpassar sig till och drar nytta av den. Att bryta mot den skapar problem. Båtens logik är inget en båtbyggare eller skeppare kan strunta i: Man ror inte en segelbåt, seglar inte en motorbåt och får aldrig roddbåten att gå för egen maskin."

På samma sätt som med båtarna är det med de tre typerna av organisationer. De bygger var och en på sin egen logik och måste för att lyckas organiseras, styras och ledas på var sitt sätt. Skillnaderna rör sådant som:

hur de ska struktureras,
hur de ska finansieras,
hur arbetet ska utföras,
hur de ska styras och ledas,
hur beslut ska fattas,
hur mål ska sättas och mätas,
vilken roll den interna och externa kommunikationen ska ha,
vad som menas med effektivitet, och till och med
vilken vägledning ledningen kan få av bokföringen.

Funktionslogiken följer av syftet

Hos båtar är funktionslogiken en följd av framdrivningssättet, hos organisationer av syftet.

Syftet med organisationstypen företag - det som juridiskt gör en organisation till just företag - är att skapa vinst åt ägare. På motsvarande sätt finns en myndighet till för att uppfylla lag. Ideella organisationen slutligen ska inte, får inte, ge ägare vinst och ska inte uppfylla lag. De ska förverkliga en idé.

Företags funktionslogik

Nedanstående tre bilder illustrerar de mest grundläggande dragen i respektive organisationstyps funktionslogik.

Bland företagen är den mest dominanta varianten aktiebolaget. Ett sådant kan starta när aktieägare tillskjuter kapital. Väl igång säljer företaget sin produkt eller tjänst till kunder. Försäljningen finansierar företagets drift och skapar ett överskott som till viss del delas ut till aktieägarna.

Det unika med företag är att de har kunder. Dessa är jämställda med, inte underordnade företaget. Relationen är ett ekonomiskt utbyte mellan jämlikar. En kund gör sitt köp frivilligt och kan välja bland konkurrerande erbjudanden.

"Ett företag bygger på vinstlogik, lever på sina kunder och tenderar att expandera åt det håll där marknaden finns. Det är en dynamisk process. Fler vinstkronor ger tillväxt, färre ger kris. Beroendet av kunderna gör företaget självkorrigerande; antingen anpassar det sig till kundernas krav eller också går det under." (Professionell Ideell)

Myndighets funktionslogik

En myndighet finns ytterst till för att genomföra politiska beslut. Som bilden visar fastställer uppdragsgivaren (stat, kommun eller region) en arbetsuppgift, tilldelar resurser, fastställer regler för verksamheten och utövar kontroll.

En myndighets maktutövning vilar på lag. Den är överordnad. Den har monopol. Mot dess beslut och åtgärder kan ingen värja sig. De drabbade har ingen likhet med kunder. Möjligen kan de kallas klienter.

Det enda effektiva och rättssäkra sättet att driva en myndighet på är genom byråkrati. Ordet byråkrati har en negativ klang och sägs vara ineffektivt, men för myndighetens speciella uppdrag och logik är detta den absolut rätta driftsformen.

En byråkrati är en hierarki med makten är koncentrerad till toppen. Den styrs med regler, rutiner och kontroller.

"Byråkratin är helt beroende – inte av kunder på en marknad, som företaget, eller av medlemmar, som ideella föreningar – utan av sin uppdragsgivare. Om man vill kan man säga att byråkratin har en enda kund och det är uppdragsgivaren. Så länge denne är nöjd finns myndigheten kvar; så länge denne kan motiveras till större anslag kan myndigheten expandera." (Professionell Ideell)

Ideell organisations funktionslogik

Ideella organisationer finns av två typer: de med medlemmar (ideella föreningar och förbund) och de utan (stiftelser).

Sverige är ett föreningsland. Hos oss dominerar den förstnämnda typen. Föreningarna präglar Sveriges ideella kultur och tradition. Därför tar jag här enbart upp deras variant av den ideella logiken.

Föreningar är inget annat än en juridisk och demokratisk form för att samla människor till och kring fortlöpande, idébaserat, obetalt arbete. För att bli optimalt måste samarbetet ske lokalt. Endast där kan det bli tillräckligt engagerande och starkt. Endast där finns de nödvändiga resurserna.

Bilden visar en ideell förening (eller ett förbund eller folkrörelse) i interaktion med sin primära omvärld, det vill säga lokalsamhället. Därifrån hämtas medlemmar och andra resurser och dit går resultatet av föreningens arbete.

Ideala ideella föreningar (och därmed i förlängningen förbund) lever alltså i symbios med lokalsamhället. De är sprungna ur detta, hämtar medlemmar, ledare och andra nödvändiga resurser därifrån och verkar och gör nytta där. Det är en process med dubbla vinster. Genom sin existens, verksamhet, demokratiska arbetssätt och sin ledarskolning bygger de på och stärker den samhörighet, tillit och förmåga som finns i lokalsamhället. Detta, utöver sin själva verksamhet, är föreningslivets största bidrag till demokratin i Sverige.

Med lokalsamhälle avses ett begränsat geografiskt område, stort nog att kunna mobilisera tillräckligt med gemensamma resurser, men inte större än att det bland människorna där finns en grundläggande samhörighet. Idealstorlek är gamla tiders socknar. Dagens kommuner däremot är för stora.

För ett förbund (eller folkrörelse) innebär detta att då dess styrka och framgång avgörs lokalt måste förbundsledningen alltid ha det lokala arbetet i fokus. Också distrikten är i första hand till för att göra det lokala arbetet framgångsrikt. Och till det kommer att lokalföreningarna (liksom distrikten) är självstyrande; inom ramen för ändamål, stadgar och stämmans (kongressens) beslut bestämmer de själva över sitt eget arbete. De kan ledas, men inte beordras.

Att de lokalt aktiva medlemmarna är såväl förbundets viktigaste resurs som, genom sina valda representanter på stämman, dess ägare ger stora skillnader mellan hur man leder ett förbund respektive ett aktiebolag.

Precis som ett aktiebolag har ett förbund följande centrala organ: stämma (kongress), ordförande, styrelse och chef (vd i företag, generalsekreterare i förbund). Likheten är förvirrande, ty trots att organen benämns lika har de långt ifrån samma roller och uppgifter. Se bilden ovan. Utan att gå in på övriga aspekter kan vi konstatera att ett aktiebolags vd har beslutsrätt över hela sin organisation, medan förbundets generalsekreterare saknar dessa befogenheter.

Logikskillnaderna gör att medan den viktigaste beståndsdelen i arbetet att leda ett företag är management, är det administration i myndigheten och ledarskap i den ideella föreningen.

För mer om detta, se mitt blogginlägg En föreningstyrelse har begränsad makt.

Tre olika slags ekonomier

Organisationernas skilda logiker leder vidare till tre olika slags ekonomier. Varje typ har sin egen. Företagen vistas i vinstekonomin, myndigheterna i anslagsekonomin och de ideella i gåvoekonomin.

Vinstekonomin karakteriseras av kommersiella relationer. Sådana råder inte bara mellan företaget och dess kunder respektive leverantörer, utan också internt mellan ägarna och vd och personal och externt mellan företaget och dess långivare. De leder till två unika särdrag: 1) Företag kan betala sina chefer och anställda betydligt mer än vad de andra typerna av organisationer kan. Och 2) företag kan vid behov mobilisera externt investeringskapital vilket gör att de kan expandera och agera snabbare än övriga två.

Anslagsekonomins grundprincip är kostnadstäckning. Myndigheten får varje år det anslag som behövs för att bedriva verksamheten. Endast om uppdragsgivaren så önskar kan myndigheten få extra anslag för expansion.

Gåvoekonomin slutligen baseras på ideella relationer. Såväl relationerna inom föreningen som mellan den och dess omvärld är ideella, alltså således också dess resursanskaffning.

Det typiska för ideella föreningar är att söka resurser varhelst de kan finna dem. De hämtas helt naturligt inte bara från medlemmar, frivilliga och sympatisörer och alla bekanta, utan vid behov också från en bredare allmänhet, från stat och från företag.

"Framgångsrika ideella organisationer är specialister på att förvandla en mångfald resurser till en uthållig, idéburen verksamhet." (Professionell Ideell)

Således, en ideell förening är sprungen ur, interagerar med och lever på sin miljö. Föreningslivet är på samma gång det civila samhällets rot och dess frukt.

Copyright text och bild: Christer Leopold

Optimala föreningsstyrelser

noreply@blogger.com (Christer Leopold) — Thu, 23 Sep 2021 08:02:00 +0000

Hur styrelsen i en ideell förening ska se ut och arbeta kan variera beroende på varje förenings unika omständigheter. Men även om det inte finns en modell som passar alla styrelser, finns det mycket som är eller bör vara gemensamt hos alla. Här har jag samlat några råd som gör de flesta styrelser mer välfungerande. Något för både valberedning och styrelse att tänka på.

För att vara optimal ska en styrelse i en ideell förening inte ha färre än fem ordinarie ledamöter och inte fler än sju. Då blir styrelsearbetet, diskussionerna och besluten bättre.

I den optimala styrelsen har ledamöterna goda kunskaper om föreningens ändamål, organisation, ekonomi och verksamhet. Förutom en bred allmänkompetens i styrelsen bör några ledamöter ha sådan specialkompetens styrelsen behöver.

Den optimala styrelsen består - så lång föreningens omständigheter medger - av personer med olika bakgrund, erfarenhet, inriktning och personlighet. Det är viktigt att styrelsen i stort avspeglar medlemmarna och deras intressen.

Den optimala styrelsen är ett team av jämlikar ledd av ordföranden. Den måste vara samspelt och ha en gemensam uppfattning om styrelsens och ledamöternas roll och ansvar och om hur man fattar beslut.

Den optimala styrelsen fattar majoritetsbeslut baserade på goda underlag och en fri diskussion där var och en ges tillfälle att framföra sin åsikt.

Den optimala styrelsen har civilkurage. Inom ramen för stadgarna och årsmötets beslut fattar den de beslut som behövs för att utveckla organisation och verksamhet eller för att skydda föreningens intressen.

Den optimala styrelsen sammanträder minst fem gånger om året för att styra föreningen. I små föreningar krävs också tidsinsats för att förvalta och driva föreningen, i större delegeras detta till anställd chef. Den som sitter i en optimal styrelse i mindre förening bör räkna med att bidra med runt 160 timmar om året.

I den optimala styrelsen utgår inget styrelsearvode, men givetvis ersätts alla nödvändiga utlägg.

I den optimala styrelsen deltar suppleant (ersättare) i styrelsen endast då ordinarie ledamot har förhinder. Introduktion till styrelsearbetet ges suppleanterna vid det särskilda möte som styrelsen håller i början av manadataperioden för att diskutera sig samman och besluta om arbetsmetoder, delegationsordning m.m. Suppleanter får sedan alla utskick som går till styrelsen.

Kyrkovalet och medlemsdemokratin

noreply@blogger.com (Christer Leopold) — Thu, 09 Sep 2021 08:08:00 +0000

Genom kyrkovalets utformning behåller riksdagspartierna makten över Svenska kyrkan.

På papperet är Svenska kyrkan numera fri från staten, omvandlad från en slags statlig myndighet till en slags medlemsägd ideell organisation. Men i verkligheten är det inte så. Omvandling till medlemsbaserad organisation togs inte fullt ut. Kyrkans valsystem och styrsystem är fortfarande kvar i den statliga logiken och kulturen.

Till skillnad mot i folkrörelser och föreningar har kyrkans gräsrötter och lokalt engagerade inget att säga till om. De tillsätter inte sina lokala styrelser bland de individer bland sig de finner mest lämpade. De väljer inte ombud till nästa beslutsnivå. Nej, lokalnivån, den nivå som i folkrörelser skapar liv, expansion och framgång, är avsnörpt. Staten gjorde kyrkan "fri", men inte så fri att makten över den lades i de engagerade medlemmarnas händer.

Kyrkans valsystem och styrsystem är så utformat, tvärt emot god föreningssed och vad som anses demokratiskt inom svenskt föreningsliv, att endast de som förmår organisera sig i partier har chans att bli valda. Genom denna modell kunde riksdagspartierna frigöra kyrkan utan att förlora kontrollen över den.

Invandrarförbund och statsbidrag

noreply@blogger.com (Christer Leopold) — Mon, 26 Apr 2021 09:12:00 +0000

Moderaterna vill att staten ska sluta ge bidrag till invandrarförbund och istället stödja integrationsarbete inom idrotts- och kulturföreningar. Utifrån detta resonerar jag om invandrarföreningar, invandrarförbund och statsbidrag.

Detta dök upp i Twitterflödet:

"Stoppa bidrag till etniska föreningar. Skattepengar ska inte användas till det som riskerar att öka segregationen. Håller du med?"

Avsändare var Moderaterna. Vice ordföranden Elisabeth Svantesson förklarade utspelet i Bulletin. Här en sammanfattning:

Statens bidrag till etniska föreningar ska tas bort. De gynnar inte integration, förstärker segregationen och är inget som skattebetalarna ska stå för. Pengarna ska i stället gå till integrationsarbete inom idrotts- och kulturföreningar. Etniska föreningar kan vara viktiga för nyanlända, men de får finansiera dem själva. Det förlorade statsbidraget bör kunna ersättas med medlemsavgifter.

De etniska organisationer som får statsbidrag är förbund. Jag noterar att Moderaterna valt att istället kalla dem föreningar. Det skapar oklarhet. Invandrarnas föreningar finns nämligen lokalt och får samma kommunala bidrag som andra föreningar. Vill Moderaterna stoppa också dessa?

Betydande statligt stöd sedan 1975

Statligt organisationsstöd till invandrarförbund har funnits sedan 1975, alltså i snart femtio år. Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF), som numera delar ut bidragen, säger att dessa till exempel kan finansiera förbundets kansli, administration och anställda.

I propositionen 1975:26 sas klokt att statsbidraget inte skulle villkoras, skulle vara förutsägbart flera år framåt och vara av kompletterande karaktär. Det sistnämnda motsades dock direkt. Bidraget skulle nämligen få uppgå till "högst 75 % av styrkta kostnader”.

Av Invandrar- och minoritetspolitiken: slutbetänkande (SOU 1984:58) framgick att statens bidrag nio år senare utgjorde 73 % av invandrarförbundens inkomster. Invandrarverket menade att organisationerna hade ett "naturligt begränsat medlemsunderlag" och inte ens med "en kraftig ökning av medlemsavgifterna" kunde förbättra sin ekonomi.

Att invandrare organiserar sig är självklart

Att landsmän på utrikes ort går samman för att ömsesidigt stötta varandra är en självklarhet. Vi människor bildar föreningar för att lösa problem vi annars inte kan lösa och för att nå mål vi annars inte kan nå.

Invandrarföreningar av typen föreningar för ömsesidig nytta går långt tillbaka i tiden. I Sverige har de funnits i minst tusen år. Det vet vi tack vare ett par runstenar i Sigtuna. Frisernas gille, som nämns där, är Sveriges äldsta kända såväl invandrarförening som föreningsnamn. Gillesbröderna bestod av både friser (från dagens Holland) och svear och var sannolikt handelsmän.

Det var fortsatt vanligt under medeltiden att utländska köpmän bildade invandrarföreningar. Sankta Gertruds gille i Stockholm är ett exempel. Det grundades av tyska köpmän på 1300-talet.

En variant av invandrarförening är en egen församling. I Stockholm fanns en finskspråkig från 1533, tysk från 1558, holländsk reformert från 1692 och en judisk från 1775.

Nationer, som organiserar studenter utifrån geografisk härkomst, är en annan variant. De första fanns vid universitetet i Paris på 1200-talet. Därifrån spred sig idén över Europa. I Sverige har de funnits sedan 1600-talet.

Finsktalande har utöver församling haft egna föreningar i Sverige sedan 1830. En från 1890-talet är ännu verksam. Första föreningen för italienare kom 1909, för polska flyktingar 1918 och baltiska flyktingar 1944. Antalet ökade sedan snabbt med efterkrigstidens immigration.

Den stora svenska emigrationen till USA från mitten på 1800-talet ledde naturligtvis till ett stort antal svenska föreningar och församlingar där.

På motsvarande sätt har dagens utlandssvenskar ordnat det för sig. Svenska föreningen finns i ett antal länder. Det gör också svenskornas SWEA och Svenska kyrkans utlandsverksamhet.

Det är naturligtvis inte invandrarföreningens uppgift att skapa integration. Men genom att ge sina medlemmar stöd i invandrarsituationens alla utmaningar och möjligheter bidrar den effektivt till just detta.

Typiska invandrarföreningar är lokala och bygger på ideellt arbete. De har därför normalt inga större problem att finansiera sig själva.

Start av invandrarföreningar

Föreningar har förekommit över hela världen. Men i många länder har de undertryckts av staten och för idag en tynande tillvaro. Den starka föreningstradition och allmänna föreningskompetens vi har i Sverige är därför unik.

Det är mer regel än undantag att invandrare vid ankomsten har låg föreningskompetens. Det har emellertid inte hindrat föreningsbildande. Det är nämligen ganska lätt att bilda och driva en lokal förening för ömsesidig nytta. Det som krävs är 1) ett angeläget gemensamt behov, 2) en lämplig stadgemall, 3) ledare med energi, organisationsförmåga och demokratiskt sinne, och 4) grundläggande förenings- och möteskunskap. Ett och tre hade invandrarna själva. Två och fyra fick de hjälp med från kommun och bildningsförbund.

Invandrarförbund däremot är inte lika enkla att få igång och driva.

Start av invandrarförbund

Det första invandrarförbundet bildades 1953. Innan Riksdagen tog sitt invandrarpolitiska beslut 1975 fanns bara åtta och någon snabb tillväxt var inte i sikte. Sannolikt saknade berörda grupper såväl behov, resurser som förbundskunskap.

Men Riksdagens beslut 1975 ändrade förutsättningarna. Det gav invandrarförbunden erkännande, status och rätt till regelbundna möten med staten. Och inte minst, finansiering. Fler förbund startades. Därmed fick staten de breda kontaktytor med invandrargrupperna som den uppenbarligen eftersträvade. Att på detta sätt koppla invandrarföreningarna till folkrörelsesverige var uppenbarligen en integrationsfrämjande åtgärd.

Fick invandrarförbunden en bra start?

För att ett förbund, vilket som helst, ska kunna fungera och utvecklas väl måste det designas rätt från start. För detta krävs kunskap och erfarenhet, något som de blivande invandrarförbunden måste ha fått hjälp med.

Förbund styrs nerifrån. De lokalt aktivas kollektiva vilja ska slå igenom centralt och vägleda dem som arbetar där. Att säkerställa det i stadgarna är absolut nödvändigt, men inte tillräckligt. Också annat måste bli rätt, till exempel finansieringen.

För att långsiktigt fungera väl bör ett förbund finansieras underifrån, av sina lokalföreningar. Om förbundskontoret har sin egen, oberoende finansiering rubbas balans och funktion i förbundet. Då finns risk att demokratin försvagas, att kontoret växer sig oproportionerligt stort, att det utvecklar sin egen utåtriktad verksamhet, och att det försummar sin egentliga huvuduppgift, nämligen att leda, samordna, stödja och serva medlemsföreningarna.

Finansiering på fel sätt och andra brister som byggs in i ett förbund vid start tenderar att leva kvar under många år.

Riksdagen 1975 kan därför mycket väl ha gjort invandrarförbunden en björntjänst genom att besluta att organisationsbidraget fick vara upp till sjuttiofem procent. Det hade varit bättre om det varit högst tjugofem procent.

Kan statsbidragen avbrytas utan att skada förbunden?

Att stater söker undergräva ekonomin hos för dem oönskade föreningar är inget ovanligt. Så gör till exempel odemokratiskt regimer för att bli av med opposition och folklig kritik. Ett av sätten då är att förbjuda finansiering från utlandet. Sådana förbud ger staten möjlighet inte bara att stoppa finansiering och övervaka penningströmmar, utan också att göra razzior och på annat sätt trakassera föreningarna. Allt med det outsagda syftet att försvaga och isolera dem så att de blir ineffektiva och helst ger upp.

Moderaternas utspel är förstås annorlunda. Partiet vill att staten ska sluta dela ut ett visst bidrag, men den praktiska effekten för de berörda förbunden är naturligtvis densamma. Detta i synnerhet som staten genom att dela ut bidraget i nära femtio år gjort det till en institution och skapat ett beroende.

Externa bidrag är inte säkra, risk finns att de avbryts. En ideell organisation som gjort sig beroende av ett sådant lever farligt. Förbund bör så långt möjligt är stå på egna ben. Externa inkomster bör endast vara komplement och även då diversifierade.

Om invandrarförbunden centralt idag fortfarande huvudsakligen finansieras av statliga bidrag, då kan staten inte plötsligt ta bort dessa bidrag utan att förorsaka avsevärd, kanske fatal skada. Om Moderaterna skulle lyckas förverkliga sitt utspel, då måste staten rimligen med en flerårig uppsägningstid ge invandrarförbunden en chans till omställning. Men även med en sådan frist skulle vi förmodligen i slutändan få se såväl nedläggningar som sammanslagningar.

Tillfällig lag om föreningsstämmor gäller inte ideella föreningar

noreply@blogger.com (Christer Leopold) — Sun, 04 Apr 2021 09:16:00 +0000

Riksdagen har med anledning av Coronapandemin infört en tillfällig lag om föreningsstämmor. Den gäller för företag och ekonomiska föreningar, men inte för ideella föreningar.

Med anledning av Coronapandemin beslutade Riksdagen den 3 april 2020 att införa en tillfällig lag om alternativa former av bolags- och föreningsstämmor: Lag (2020:198) om tillfälliga undantag för att underlättagenomförandet av bolags- och föreningsstämmor.

Lagen ger tillåtelse för alla organisationer vars stämmor är reglerade i lag att istället för fysiska möten genomföra sina stämmor med poströstning eller elektroniskt. Den gäller organisationer som aktiebolag, ekonomiska föreningar och bostadsrättsföreningar. Men tillfälliga lagen gäller inte för ideella föreningar.

I december 2020 beslutade regeringen att förlänga den tillfälliga lagen fram till den 31 december 2021. Mer information finns på bolagsverkets hemsida.

Sveriges alla ideella föreningar regleras inte av lag utan av sina egna stadgar och av god föreningssed. Därför gäller inte den tillfälliga lagen för dem. Vad som istället gäller för ideella föreningar under pandemin har jag förklarat i artikeln Förenings årsmöte under och efter Corona - vad gäller?

Förenings årsmöte under och efter Corona - vad gäller?

noreply@blogger.com (Christer Leopold) — Sun, 14 Mar 2021 16:58:00 +0000

Vad gäller när smittrisk, myndighetsbeslut eller annan omständighet hindrar en ideell förening från att hålla årsmöte? Vad kan styrelsen göra? Vad måste den göra?

Såväl styrelse som årsmöte i en ideell förening är bundna av stadgarna. De kan inte fatta för föreningen giltiga beslut i strid mot stadgarna eller på sätt som stadgarna inte medger. Årsmöten skall därför alltid sammankallas och hållas vid den tid och på det sätt som stadgarna anger. Men om yttre omständigheter förhindrar det, vad gäller då?

Om smittorisk, myndighetsbeslut eller andra omständigheter, som föreningens styrelse inte rår över, gör det omöjligt att hålla årsmöte på det sätt stadgarna föreskriver, är styrelsen skyldig att vidta lämplig åtgärd. Sådan nödåtgärd är naturligtvis ett stadgebrott, men inte ett vanligt sådant, utan ett av omständigheterna framtvingat stadgebrott. Sådant kan med lämpliga åtgärder i efterhand "läkas", det vill säga godkännas. Mer om det nedan.

Så vitt jag kan se har styrelsen tre möjligheter:

skjuta upp årsmötet ett helt år. Denna nödåtgärd passar en föreningar som ändå tvingats gå på sparlåga. Styrelsen informerar då medlemmarna sitt beslut och sitter sedan kvar ytterligare ett år för att då sammankalla och hålla årsmötet på stadgeenligt vis.

skjuta upp årsmötet till senare på året och då genomföra det exakt efter stadgarna frånsett mötesdagen. Denna nödåtgärd är lämplig om föreningen är fortsatt aktiv, behöver ett snart årsmöte och de yttre omständigheterna medger det. Styrelsen meddelar medlemmarna om senareläggningen. Det flyttade årsmötet måste givetvis läggas på tid och plats som passar medlemmarna och utlysas i god tid.

hålla årsmötet på ett alternativt sätt. Olika varianter diskuteras nedan.

Om nu som i Coronatider det yttre hindret kvarstår längre än ett år måste styrelsen anpassa sina åtgärder efter det. Ovan nämnda nödåtgärder är fortfarande tillämpliga och kan upprepas. Inget hindrar till exempel att årsmötet skjuts upp ytterligare ett år.

Alternativ till att samla medlemmar till möte
Rent allmänt, om en grupp behöver fatta beslut men inte kan samlas till fysiskt möte finns tre alternativ. Men endast ett av dem förefaller lämpligt för en förenings årsmöte. De tre är:

1. Poströstning (per brev eller elektroniskt). Kräver i förväg utformade frågor att ta ställning till. Kan därför användas för att avgöra enskilda frågor, men inte för att ersätta ett årsmöte där ju debatt och jämkning av förslag är en omistlig del av demokratin.

2. Telefonmöte. Tekniskt lämpligt endast för mycket små grupper. Passar inte för årsmöten.

3. Videomöte. Med rätt programvara fungerar digitala möten hjälpligt för stora grupper. Bör därför kunna användas som nödåtgärd för årsmöten.

Videomöten i ideella föreningar
Ingen av dessa tre metoder ingår i god föreningssed och kan därför normalt användas för stadgeenliga möten i en föreningen endast om stadgar uttryckligen medger det.

Som nödåtgärd bör digital årsmöten användas med försiktighet. Anledningen är att de inte utgör något fullgott, demokratiskt alternativ till det fysiska mötet, föreningens livsluft, motor och energikälla. Metoden minskar den vanlige medlemmens inflytande och ökar påtagligt risken för maktmissbruk och manipulation.

Annorlunda är det naturligtvis för sådana föreningar, som utan att vara förbund saknar lokal förankring. De kan normalt inte utan allmänna resebidrag och liknande samla någon bred, representativ krets medlemmar till årsmöte. För dem kan möjligheten för medlemmar att också delta digitalt i årsmötet faktiskt öka demokratin och engagemanget. Men om en sådan förening framöver vill hålla sådana årsmöten måste den ändra sina stadgar.

Nödårsmötets begränsningar

Syftet med nödårsmötet är att föreningen ska klara sig igenom denna kritiska period utan skada. Det bör användas för försiktig förvaltning, inte för att driva igenom nya planer. Anledningen är att ett nödårsmöte, trots sin nödvändighet, fortfarande är ett stadgebrott och därför har begränsade befogenheter. Den viktigaste begränsningen är att ett nödårsmötes beslut är tillfälliga, interimistiska. De ska prövas på nästa ordinarie årsmöte. Se nedan.

Styrelsen bör ha de dessa besluts tillfälliga natur i åtanke när den utformar dagordningen, lägger egna förslag och tillstyrker eller avstyrker motioner. Nödårsmötet bör inte fatta beslut om större investeringar, försäljning av egendom eller andra icke rutinmässiga ekonomiska beslut. Frågor av sådan eller liknande karaktär bör skjutas upp till nästa ordinarie årsmöte. Skulle nödårsmötet ändå fatta ett sådant beslut bör styrelsen skjuta upp genomförandet tills beslutet bekräftats av ett ordinarie årsmöte. Annars riskerar styrelsen själv bli juridiskt och möjligen ekonomiskt ansvarig för det.

En förening kan ändra sina stadgar endast på det sätt de existerande stadgarna anger. En stadgeändring beslutad av ett nödårsmöte är därför inte giltig och kan inte tillämpas. En styrelse som baserar sina beslut på en ogiltig stadgeändring överträder sina befogenheter.

Även ett nödårsmöte måste i övrigt följa stadgarna. Beslut som fattas i strid mot stadgarna är inte giltiga.

Legitimering av nödårsmötets beslut

Första ordinarie årsmöte efter nödårsmöte ska pröva alla nödårsmötets beslut. För tydlighets skull både i diskussion och protokoll bör det göras som separat punkt på dagordningen.

Den som vill göra invändningar mot ett beslut fattat av ett nödårsmöte kan göras det som motion till eller ta upp det direkt på årsmötet.

Troligen kommer det inte att finnas några invändningar mot de flesta av besluten. De är ju antingen rutinmässiga eller måste betraktas som nödvändig för föreningens drift under kristiden. Men årsmötet har rätt att överpröva varje beslut. Tveksamma beslut kommer sannolikt att pekas ut, diskuteras och eventuellt upphävas. Alla övriga beslut kan sedan godkännas i klump. Därmed är nödårsmötets beslut legitimerade.

Uteslutning av föreningsmedlem, vad gäller?

noreply@blogger.com (Christer Leopold) — Fri, 05 Mar 2021 17:41:00 +0000

Stockholms tingsrätts konstaterar i en dom att Transportarbetareförbundets uteslutning av en SD-politiker är ogiltig. Detta därför att fackförbundet inte kunnat visa att och hur SD-politikern brutit mot förbundets stadgar.

Det är en viktig del av god föreningssed att ideella föreningar kan utesluta sådana medlemmar som skadar dem. Men det är också viktigt att sådana uteslutningar görs på rätt grunder och på rätt sätt. I detta sammanhang spelar föreningens ändamålsparagraf och stadgar en viktig roll.

Medlem som blir utesluten kan under vissa omständigheter få uteslutningen upphävd av domstol. Detta är en fråga om rättssäkerhet för medlemmarna och motverka att uteslutningar används på felaktigt sätt.

Domstolarna har traditionellt varit mer benägna att noga pröva uteslutning från sådan förening som har ekonomisk betydelse för medlemmen. Dit har traditionellt räknats fackföreningar.

Församlingar i Heby vill inte bli sammanslagna

noreply@blogger.com (Christer Leopold) — Sun, 29 Nov 2020 12:52:00 +0000

Ledningen för Uppsala stift vill slå ihop de sju församlingarna i Heby kommun till en. I de berörda församlingarna är dock motståndet stort. Det rapporterar Sala Allehanda 25 november 2020.

Den utmärkta artikeln Förslaget skakar om kyrkan "Bestrider så mycket vi kan" redovisar på ett bra sätt kyrkorådens argumenten mot en sammanslagning. Läs artikel!

Kyrkorådens uppfattningar kan sammanfattas så här:

När den lokala självbestämmanderätten upphör och centralstyrning införs, då:

Försvinner kyrkans närhet till medlemmar och bygd.
Går medlemmarnas engagemang ner.
Minskar de frivilliga insatserna.
Blir det färre lokala gudstjänster och färre besökare.
Ökar byråkratin.
Minskar kyrkans service till medlemmar och medborgare.

Företrädaren för stiftsstyrelsen ser motståndet som en rädsla för förnyelse. Men där har hon fel. Vad det handlar om är snarare vilken typ av organisation kyrkan ska vara. Ska den organiseras nerifrån och upp som ett ideellt förbund (som den juridiskt är) eller ska den organiseras uppifrån och ner som en statlig eller kommunal byråkrati (som är den värld många ledande kyrkopolitiker känner sig hemma i)? Ska kyrkans medlemmar vara den aktiva och sammanhållande kraft kyrkan vilar på eller ska de reduceras till passiva konsumenter?

Min slutsats av artikeln är att ledningen för Uppsala stift till skillnad mot de lokala kyrkoråden ännu inte förstått innebörden av kyrkans frigörelse från staten. Den är inte längre en statlig byråkrati utan har juridiskt omvandlats till en ideell organisation. Den ska inte längre vila på central makt, utan på sina medlemmar. För att lyckas med en ideell organisation måste ledningen tillämpa ideell logik, inte företagens eller den offentliga sektorns. I den ideella logiken sätter man det lokala styret och det lokala arbetet i centrum. Överordnade organs uppgift är bara att sammanfatta och utöva ideologisk ledning. Det var förövrigt just utifrån den logiken som kyrkan fordomdags byggdes upp, församling för församling och genom att dela för stora församlingar i små.

Jag har skrivit förr på den här bloggen om faran med Svenska kyrkans sammanslagningar av församlingar. Den som vill kan läsa mer i Sammanslagningar försvagar Svenska kyrkan från 2009-01-12, Sammanslagning av församlingar krymper Svenska kyrkan från 2010-08-03, Kyrkostämman avskaffas - klok strategi? från 2009-01-20 och Hur ska man organisera sig lokalt från 2013-03-20.

PS. Sammanslagningen stoppades denna gång rapporterade UNT den 20 december 2020. Tidningen skrev:

"Men under torsdagen röstade stiftstyrelsen trots allt mot en sammanslagning och nu vill man istället se ett ökat samarbete mellan församlingarna."