Ideella Sektorn

Lyckad omvandling: Vinstdrivande verksamhet blev ideell

noreply@blogger.com (Christer Leopold) — Tue, 07 May 2013 12:38:00 +0000

Det är inte helt ovanligt i Sverige att ideell verksamhet omvandlas till kommersiell. Så har till exempel skett inom vissa idrotter. Statlig allmännyttig verksamhet har också blivit bolag, till exempel Posten. Men det omvända, att en kommersiell verksamhet blir ideell, är ovanligt. Är det ens möjligt?

Därför läser jag med stort intresse i amerikanska Nonprofit Quarterly om hur ett konsortium av fyra ideella organisationer i Australien under namnet Goodstart tagit över inkråmet i ett företag på obestånd och omvandlat dess verksamhet från kommersiell och egennyttig till ideell och samhällsnyttig.

Vid konkursen 2008 hade ABC Learning en omsättning på 600 miljoner australiska dollar och drev en kedja av förskolor över hela Australien. Sammanlagt gick där över 70 000 barn - 15 procent av marknaden.

Det är ovanligt att ideella organisationer köper existerande verksamheter. Anledningen är att de till skillnad mot företag oftast saknar investeringsmedel. I detta fall var de fyra samverkande organisationerna emellertid ekonomiskt sett tillräckligt stora för att kunna låna upp de pengar som behövdes för övertagandet.

Tog de en stor risk? Inte nödvändigtvis. Kan en ideell verksamhet verkligen lyckas där ett företag misslyckas? Ja, givetvis. Det finns verksamheter där företag är överlägsna och andra där ideella organisationer är det. Här handlar det om förskoleverksamhet. I artikeln i Nonprofit Quarterly hänvisas därför till forskning i Kanada och USA som visat att förskoleverksamhet i ideell regi ger bättre kvalitet och lägre kostnader än samma verksamhet med vinstsyfte.

Artikeln berättar hur det hela gick till och redovisar några lärdomar.

Läs artikeln: Unlikely Takeover: A Third Way to Scale Social Enterprise

Läs om Goodstart!

Gör om skatteavdraget för gåvor!

noreply@blogger.com (Christer Leopold) — Tue, 26 Mar 2013 13:30:00 +0000

Nu ser vi hur det nya systemet med skatteavdrag för gåvor till ideella organisationer slår i praktiken. Kommer det att stärka det civila samhället, som politikerna önskade, eller blir det tvärt om, som jag befarade?

Så här är resultatet av första året enligt Insamling nu 1-2013:

800 000 gåvor om totalt en miljard kronor.
50 ideella organisationer är godkända mottagare.
Tung administration. Plan Sverige till exempel har skickat ut 57 000 kontrolluppgifter.

Det har alltså blivit precis som jag befarade i mitt inlägg Ta fram en bättre modell för skatteavdraget! (januari 2011).

Istället för att stärka det civila samhället så gynnar avdragssystemet ensidigt en otypisk del av den svenska ideella sektorn, de professionaliserade insamlingsorganisationerna. Det innebär att skattesubventionerna inte leder till mer ideellt arbete, utan till mindre. De ger inte mer insatser i Sverige, utan ökat bistånd utomlands.

Om syftet verkligen varit att stärka det civila samhället så borde det lokala föreningslivet ha stått i fokus och därmed stödet haft ett annat upplägg. Som det nu är riskerar istället civilsamhällets kärntrupper att marginaliseras. Det har utvecklingen i USA visat.

Jag uppmanar därför politikerna att tänka om. Beakta då gärna följande krav:

Staten ska vara neutral och inte snedvrida och styra ideella sektorn i viss riktning. Därför måste avdragsrätten gälla alla ideella föreningar i landet.
Avdragsrätten ska främja och inte skada de ideella föreningarna. Därför måste den utformas så att den stärker och inte minskar föreningarnas beroende av sina medlemmar och sympatisörer och förbundens beroende av sina lokalavdelningar.
Systemet ska utformas så att små organisationer inte missgynnas av att de inte, som de stora, har råd att anställa administratörer och professionella insamlare.
Nystartade föreningar ska ha samma rättigheter som de redan etablerade.

Alltså, gör om skatteavdraget för gåvor! Gör det fort innan ni har förorsakat alltför mycket skada.

Läs gärna mina tidigare inlägg i denna fråga:

Ta fram en bättre modell för skatteavdraget! (januari 2011).
Skatteavdrag på gåvor till ideella föreningar: Utredningsförslag kan skada föreningslivet (januari 2010)
Hela föreningslivet är samhällsnyttigt (december 2010).

Hur ska man organisera sig lokalt

noreply@blogger.com (Christer Leopold) — Wed, 20 Mar 2013 15:56:00 +0000

Det var en slump naturligtvis, men såg ut som en tanke. I två helt oberoende artiklar i UNT presenterades två rakt motsatta strategier för att utveckla en folkrörelse lokalt.

Det är vanligt inom organisationerna, bland forskare och inom media att skylla folkrörelsernas minskade medlemsantal och allmänna tillbakagång på omvärldsförändringarna. Se till exempel Swedbanks senaste nyhetsbrev Engagerad. Men som erfarenheterna visat gång på gång, framgång eller inte beror i första hand på organisationerna själva. På deras strategier, på hur de är organiserade, på hur de interagerar med sin omvärld.

Artiklarna jag läste stod på Tierp-sidan. Det som stod i fokus var hur man ska organisera sig lokalt där.

En folkrörelse som vill ha många medlemmar och aktiva måste vara organisatoriskt rotad i närsamhället. Det är där den ska attrahera och mobilisera ideella krafter. Det innebär att varje lokalförening måste vara nära, alltså ha ett litet upptagningsområde. Så litet faktiskt i dag att det krävs ett antal för att täcka en normalstor kommun.

Om man vill bygga en framgångsrik folkrörelse är det alltså bättre med många små lokalföreningar än några få stora. Eftersom den främsta resursen är ideella insatser så finns inga stordriftsfördelar, bara smådriftsfördelar.

Det var på denna punkt de två presenterade organisationerna skiljde sig åt i strategi. Den nye ordföranden i Hyresgästföreningen i Tierp talade om att öka medlemsantalet och medlemsintresset genom att bilda nya lokalföreningar på olika orter i kommunen. I den andra artikeln ville Svenska kyrkan spara pengar genom att slå samman församlingar.

Intressanta artiklar. Läs dem! Utifrån dem kan man spå att Hyresgästföreningen i Tierp kommer att expandera och att Svenska Kyrkan fortsätter sin kräftgång.

UNT 20 mars 2013: Nytt liv i hyresgästföreningen och Församlingar går samman.

Myndighetsdrivna insamlingsorganisationer i USA

noreply@blogger.com (Christer Leopold) — Tue, 17 Apr 2012 12:55:00 +0000

CIA och NASA gör det: Kompletterar sina enorma statliga budgetar med ideella medel. De har startat insamlingsstiftelser. Och nu finns i Senaten förslag på ytterligare en statlig, ideell stiftelse. Det skapar oro bland de ideella organisationerna.

Visste du att den amerikanska spionorganisationen CIA har sin egen ideella insamlingsorganisation? Och CIA är inte ensam. Det finns fler statliga organisationer i USA som kompletterar sina skattebaserade anslag med ideella medel med hjälp av egna ideella organisationer.

Det gäller till exempel en del statliga universitet som på så sätt försöker konkurrera med sina ideella (och oftast mycket mer framgångsrika) konkurrenter. Genom att skapa ideella organisationer, som med skattelagens regel 501(c)(3) får skattebefrielse för både sig själv och sina givare, kan de samla in pengar till program och verksamheter som de inte kan finansiera med offentliga medel. Samtidigt blir de mindre transparanta, vilket irriterar såväl myndigheter som massmedia.

Federala organisationer som har liknande upplägg är CDC (se nedan) och rymdmyndigheten NASA vars egen insamlingsorganisation heter United States Space Foundation.

CDC är en del av det statliga hälsosystemet i USA. Dess insamlingsorganisation, National Foundation for the Centers for Disease Control & Prevention, ger kompletterande finansiellt stöd till arbetet med viktiga nationella och internationella hälsofrågor. Stiftelsen samlade in 23 miljoner dollar 2010. Pengarna satsades bland annat på antirökningsarbete och på hälsoinsatser i Afrika. De viktigaste bidragsgivarna är andra fonder inklusive Bill & Melinda Gates Foundation.

Tillbaka till CIA. Dess insamlingsorganisation heter In-Q-Tel och grundades 1999 för att med investeringar inom näringslivet främja utvecklingen av teknik som är till nytta för CIA i dess verksamhet. År 2010 samlade In-Q-Tel in 56 miljoner dollar. Hur pengarna används är inte officiellt; detta granskas enbart av CIA själv. Men enligt organisation själv har den hittills inversterat 1,5 miljarder dollar och samarbetar med över 200 riskkapitalister. Läs mer på In-Q-Tels egen hemsida.

Allt detta enligt en artikel av Rick Cohen i Non Profit Quarterly: Philanthropy Funding Government Work? There’s a Foundation for That—Several, Actually.

Enligt Cohen är de nämnda organisationerna bara udda inslag i den ideella sektorn. Ett större potentiellt hot för de ideella organisationerna är den nya insamlingsorganisation som just förslagits i Senaten. Det gäller bildandet av en ideell stiftelse, Preparedness and Resilience Foundation, för att stödja den verksamhet som bedrivs av den amerikanska katastrof-myndigheten, Federal Emergency Management Administration (FEMA). I Senaten beskrev förslagsställaren stiftelsen som en filatropisk mellanhand mellan FEMA och näringslivet.

Cohen menar att denna organisation kommer att konkurrera med de ideella katastrof-organisationerna om relativt svårinsamlade katastrofpengar. Och detta trots att det är det just dessa organisationer som myndigheten vill ha ett nära samarbete med, uppmuntra och förväntar sig ska leverera viktig katastrofhjälp.

Om den här stiftelsen blir av, menar Rick Cohen, då har amerikanska ideella organisationer verkligen skäl att oroa sig.

Ännu en lokalavdelning försvinner i onödan

noreply@blogger.com (Christer Leopold) — Tue, 20 Mar 2012 13:30:00 +0000

Friluftsfrämjandets lokalavdelning i Östhammar är på väg att läggas ner. Detta enligt Uppsala Nya Tidning (UNT) den 17 mars.

Vägen dit har varit den traditionella inom dagens krympande folkrörelser. Så här skriver tidningen:

Friluftsfrämjandet har fört en tynande tillvaro i Östhammars kommun de senaste åren. Först lades Alundas lokalavdelning ner och flyttades till Östhammar. Den har gången är det Östhammars tur. Föreningens styrelse kallade till informationsmöte 28 februari. Men ingen av lokalavdelningens 99 medlemmar dök upp på mötet.

Lokalavdelningens ordförande säger att under de fem, sex år som hon funnits med i styrelsen har föreningen varit ganska sovande förutom mulleverksamheten för barnen.

Eftersom ingen anmält intresse av att sitta i styrelsen så har styrelsen nu beslutat lägga ner lokalavdelningen efter årsskiftet.

Kanslichefen på Friluftsfrämjandet region Mälardalen säger:

Tyvärr är trenden att lokalavdelningarna försvinner från de små orterna. Intresset kring att åta sig styrelseuppdrag blir generellt mindre i alla föreningar. ... Människor blir allt mer individuella i sina aktiviteter och ser inte vikten av ett organiserat föreningsliv.

Det är uppenbart att alla inblandade ser denna negativa utveckling som oundviklig. För dem är det inte lokalavdelningen eller regionen som gör fel, utan omvärlden som inte är som den borde vara. Men faktum är att de har fel. Problemen är interna, inte externa.

Det är inte svårare att lyckas med traditionell svensk föreningsverksamhet i små och medelstora städer än i storstaden, tvärt om. Att arbeta med Friluftsfrämjandets verksamheter i Östhammar (4 500 invånare) borde därför både ur den synvinkeln och utifrån kommunens friluftsprofil vara idealiskt.

Det är inte heller sant, att intresset för styrelseuppdrag har minskat, tvärt om. Förmodligen har det aldrig tidigare funnits så många styrelseuppdrag som idag. Därmed har konkurrensen om goda styrelseledamöter ökat. För att locka idag måste en förening därför vara bättre eller intressantare än förr. Det innebär för Frilufsfrämjandets och andra folkrörelsers del att den regionala nivån måste ge ett betydligt mer kvalificerat ledningsstöd till sina lokalavdelningar än förr.

Utifrån de kortfattade uppgifterna i UNT är det ganska lätt att se vilka de verkliga problemen är med lokalavdelningen i Östhammar. Det handlar om brist på engagerande verksamhet, vilket i sin tur beror på brister i ledarskapet.

Det är verksamheten som lockar människor att engagera sig i en förening. Och det är främst bland de aktiva som man kan rekrytera lämpliga styrelseledamöter. Att föra en "tynande tillvaro" undergräver därför en förenings framtid.

Det verkliga problemet med Friluftsfrämjandet i Östhammar är alltså att den haft en styrelse (och inte minst region) som tillåtit att den varit "ganska sovande" under fem, sex år.

Och eftersom detta är problemet, så är det ganska lätt avhjälpt. Det är inte svårare att få fart på verksamheten i Östhammar idag än vad det var att starta verksamheten där en gång i tiden. Detta är ytterst regionens ansvar. Och metoden kallas föreningsutveckling.

Myndighetskonflikt med rötter i det ideella

noreply@blogger.com (Christer Leopold) — Fri, 16 Mar 2012 11:34:00 +0000

En trivial nyhet i flödet, kanske. En chef inom en myndighet slutar på grund av konflikt med sin generaldirektör. Se Dagens Nyheter 2012-03-15: "Språkrådets chef går efter strid om nätsajt". Men för den som är intresserad av ideella organisationer är detta faktiskt intressant.

I korthet så vill generaldirektören att Språkrådets webbplats inte längre ska vara självständig, utan flytta in under myndighetens officiella hemsida. Uppenbarligen ser den avgående chefen detta som ett led i att minska Språkrådets hittills självständig ställning.

Till saken hör att Språkrådets webbplats har många fler besökare än myndighetens. Om det enbart var fråga om att förbättra myndighetens kommunikation med allmänheten, så vore det därför klokare att istället flytta in myndighetens hemsida under Språkrådets.

Men naturligtvis handlar det inte om att förbättra kommunikationen, det är istället en konflikt mellan två olika kulturer. Generaldirketören uttrycker det så här i DN:

Det finns en viss myndighetsomognad hos Språkrådet. Alla förstår inte vad det innebär att vara statstjänsteman, ha ansvar åt mer än ett håll och ha ett ramverk att förhålla sig till.

Förmodligen inte, men varför är överhuvudtaget Språkrådet en del av en myndighet? Är det särskilt klokt och lämpligt?

Och det var inte heller så det började. Ty Språkrådet har i huvudsak ett ideellt förflutet.

1944 tog tolv myndigheter, föreningar och folkrörelser initiativet till den ideella föreningen Nämnden för svensk språkvård, senare Svenska Språknämnden. 1949 inrättade föreningen sitt sekretariat, "Institutet för svensk språkvård", och 1965 startade den tidskriften Språkvård.

Från början var föreningen självständig, men 1974 skaffade sig staten rätt att utse dess ordförande och dess chef. I gengäld stod staten för personalkostnaderna. Föreningen omvandlades alltså från att vara "medlemsägd" till att bli en variant av vad jag på annat håll kallat "tredjepartsägd" . Den blev, med Gunnar Heckschers definition i Staten och organisationerna, en korporation.

År 2006, efter drygt sextio års framgångsrik föreningsverksamhet, svalde staten Språknämnden helt. Föreningen blev en myndighet. Inte en självständig sådan, utan under namnet Språkrådet en profilerad del av Institutet för språk och folkminnen.

Och vad blev resultatet av detta? Den svenska statsbyråkratin växte, och den ideella sektorn förlorade ytterligare en funktion. Till vilken verklig nytta? Säg det.

Ideella uppdrag är inga bisysslor

noreply@blogger.com (Christer Leopold) — Tue, 28 Feb 2012 10:46:00 +0000

Uppsala läns landsting vill skärpa riktlinjerna för vilka bisysslor som de landstingsanställda får ha. Detta enligt Uppsala Nya Tidning 2012-01-30.

Enligt reglerna är en bisyssla något en offentliganställd ägnar sig åt vid sidan om sitt arbete och som inte ingår i privatlivet. En bisyssla kan vara betal eller obetald, tillfälligt eller stadigvarande. Den är inte tillåten om den konkurrerar med verksamheten, gör att den anställde inte kan utföra sitt arbete, eller skadar myndighetens trovärdighet.

För de anställda inom kommun och landsting definieras och regleras bisysslor i Lagen om offentlig anställning (LOA) och i Allmänna bestämmelser (AB), som ingår i de kollektivavtal som undertecknats av Sveriges kommuner och landsting (SKL).

”En vanlig bisyssla i dag är som ledamot i en bostadsrättsförening, men det kan handla om allt mellan att man är gympaledare till att man jobbar inom hälsa och sjukvård”, sa landstingets förhandlingschef till tidningen.

Bisyssla låter som extraknäck, men det handlar inte bara om att dryga ut hushållskassan, de anställdas ideella arbete räknas också in. Ytterst handlar det alltså om de anställdas rätt att engagera sig ideellt – om föreningsfriheten.

Ideella uppdrag kan ses som förtroendeskadliga

Om man bara läser AB så får man intrycket att SKL anser att ideella uppdrag är tillåtna. Där står nämligen svart på vitt att ”förtroendeuppdrag inom fackliga, politiska eller ideella organisationer räknas inte som bisyssla enligt detta avtal”. Det verkar ju demokratiskt och bra, men läser man Kommentarerna till AB så visar det sig att denna passus inte alls gäller för de kommun- och landstingsanställda, utan endast för dem som arbetar inom kommunala företag: ”enligt LOA kan (nämligen) förtroendeuppdrag inom fackliga, politiska eller ideella organisationer utgöra förtroendeskadlig bisyssla”. Och eftersom lagen är tvingande, så tar den över avtalets bestämmelser.

Kontroll och straff

Enligt LOA ska myndigheten informera sina anställda om vad som gör en bisyssla otillåten. Den kan sedan från dem begära in de ”uppgifter som behövs för att arbetsgivaren skall kunna bedöma arbetstagarens bisysslor”. Finner den att en anställd har en otillåten bisyssla ska den beordra den anställde att upphöra med den.

Enligt Kommentarerna så måste en anställd lämnar information om bland annat sina ideella uppdrag. Att inte göra det är ”ett brott mot avtalet, alternativt fel eller försummelse i arbetet, som kan medföra disciplinpåföljd och i mycket allvarliga fall uppsägning”.

För att sammanfatta, kommuner och landsting kan med hot om straff begära in uppgifter från sina anställda om vilka uppdrag de har i fackliga, politiska och ideella organisationer. De kan sedan tvinga de anställda att upphöra med sådana ideella uppdrag som arbetsgivaren finner olämpliga. Om det är korrekt så har anställda inom kommuner och landsting inte någon föreningsfrihet.

Låg föreningsaktivitet bland landstingsanställda

Enligt tidningen har landstingets revisorer granskat 12 000 anställda och funnit att 1 854 av dem hade ”bisysslor i ett stort antal företag och föreningar”. Det innebär att inte fullt var sjätte landstingsanställd på sin fritid är funktionär i ett företag eller en förening. Det verkar som om landstinget tycker det är mycket, men i själva verket är det litet. Mer normalt vore att närmare hälften av de anställda hade någon form av ideellt engagemang.

Varför är föreningsengagemanget så lågt? Kan det bero på att landstinget motverkar det? Och vad är i så fall samhällsnyttan med det?

Föreningsfriheten

Föreningsfriheten är en av stöttepelarna i ett demokratiskt samhälle. Att organisera sig tillhör medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter. I Regeringsformen står att: ”var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad … föreningsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften”.

Där står också att: ”föreningsfriheten får begränsas endast när det gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av en folkgrupp på grund av etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande”.

Detta innebär uppenbarligen att det allmänna (läs kommuner och landsting) inte får förhindra sina anställda att organisera sig i föreningar. Detta bör rimligen också innefatta att inneha förtroendeuppdrag, som ju är föreningslivets kärna.

Opinionsfriheten

I samma avsnitt i Regeringsformen står följande: ”Ingen får av det allmänna tvingas att ge till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende.”

Detta torde innebära att det allmänna (läs kommuner och landsting) inte får samla in uppgifter från sina anställda där dessa tvingas uppge vilka föreningar de är aktiva i.

Tillåtet enligt lag, men grundlag slår lag

Enligt lag får kommuner och landsting med maktmedel efterforska vilka föreningar medarbetarna är aktiva i och sedan begränsa deras deltagande. Enligt Regeringsformen har kommuner och landsting inte denna rätt. Och eftersom grundlag slår lag så gäller det senare.

Äldreomsorg bäst i ideell regi

noreply@blogger.com (Christer Leopold) — Thu, 15 Dec 2011 11:34:00 +0000

Inom dominerande politisk ideologi idag hålls för självklart att kommunal äldreomsorg drivs bäst i företagsform. Men för sådan allmännyttig verksamhet är drift i kommunal regi minst lika bra, och drift i ideell regi ännu bättre. Tyvärr gynnar upphandlingssystemet företagen och missgynnar de ideella organisationerna.

Planekonomi

Företag är utan tvivel den lämpligaste driftsformen för den som vill lyckas på en konkurrensutsatt marknad. Men skattefinansierad äldreomsorg är ingen marknad. Det är snarare en planekonomi eftersom kommunen fastställer mål och regler och tillhandahåller finansieringen. Där finns ingen kund och ingen kundrelation, bara en uppdragsgivare och en uppdragstagare.

Oavsett om ett företag, en kommunal förvaltning eller en ideell organisation vinner en upphandling, så handlar det om att utföra samma jobb, med samma personal, i samma lokaler och med av kommunen utvecklade metoder, synsätt och kvalitetsmått. Och skulle entreprenören misslyckas, då är kommunen skyldig att gå in och rädda driften.

Det råder givetvis konkurrens under själva upphandlingen, men det är bara en hastig glimt av marknad. Sedan handlar det till hundra procent om att driva en skattefinansierad, politiskt reglerad och monopoliserad, allmännyttig verksamhet. Och för sådan drift är inte företaget bättre lämpat än andra typer av organisationer.

Vinstens roll och betydelse

Det är möjligheten att dela ut vinst som gör företag till företag. Det är vinsten som lockar företagaren och investeringskapitalet. Det är också med vinsten som mål och som mått, som företaget gör sig framgångsrikt på en konkurrensutsatt marknad.

Vinsten i äldreomsorgen

På marknaden kan företag öka sina vinster genom att sälja mer eller höja priserna. Inom den reglerade äldreomsorgen finns inga sådana möjligheter. Där måste företagen skapa sin vinst inom ramen för den avtalade ersättningen.

I teorin tas denna vinst inte från själva vården, utan alltid från ett effektivare arbete. Men så är det bara i början, vid de första upphandlingarna. I skarven mellan det gamla och det nya systemet finns initialt stora skillnader mellan anbudsgivarna i metoder, effektivitet, kalkylering och kostnader. Upphandlingen är i det läget en ny, oprövad värld för de kommunala vårdgivarna, men hemmaplan för företagen. Men vart efter att skillnaderna i kunskaper och metoder sedan utjämnas, tvingas anbuden ner till en nivå där företagen bara kan göra vinst genom att knapra på vårdens innehåll och kvalitet. Då förvandlas deras vinstinriktning från en initial fördel till en permanent nackdel, från effektivitetsfrämjare till kvalitetssänkare. Från den stunden är företag uppenbarligen ett sämre alternativ än kommunal eller ideell drift, som ju bägge drivs utan vinstintresse.

Drift i kommunal regi

Kommunens egna vårdgivare kan vara lika billiga och effektiva som företagen om politikerna ger dem de rätta förutsättningarna. Och när konkurrensen i upphandlingarna tvingat ner ersättningarna till en normalnivå så kan de alltid hålla en högre kvalitet.

Det som behövs för att kommunens egna verksamheter framgångsrikt ska mäta sig med företagen är 1) att de har resurser och kompetens att utarbeta bra anbud, 2) att de har lämplig struktur, ledarskap och ideologi för att bedriva äldreomsorg som en allmännyttig verksamhet, och 3) att de inte behöver utarma vården med vinstuttag.

Det enda som kan överträffa äldreomsorg i kommunal egenregi är drift i fristående ideell regi.

Ideell drift

Samma politiker som ytterst gärna överskattar företagens förmåga att leverera god äldreomsorg, underskattar grovt de ideella organisationernas.

Ideella organisationer kan förvisso inte tävla med företag på en kommersiell marknad, men på sina egna marknader – den allmännyttiga och den ideella – är de överlägsna dem. Det är naturligt. De är helt enkelt specialkonstruerade för att verka i just sådana sammanhang.

Du som tvivlar på att fristående ideella organisationer förmår upprätthålla en kvalificerad och god allmännyttig verksamhet kan med ett musklick enkelt få övertygande bevis. Titta rankinglistorna över världens främsta sjukhus respektive universitet. De som drivs i ideell regi dominerar stort i toppen.

Dessa sjukhus och universitet är verksamhetsdrivande stiftelser. Det är också den ideala juridiska formen för att driva äldreomsorg i fristående ideell regi.

Sådana stiftelser baseras på ett ideellt ändamål och en styrelse sammansatt av de kompetenser som behövs för att styra, leda och kontrollera verksamheten som i likhet med kommunens och företagets drivs av chef och personal. Det som gör denna modell bättre är styrelsens aktiva roll, det ideella syftet och det faktum att alla resurser behålls i verksamheten. Det leder, allt annat lika, till att stiftelsen kan leverera äldreomsorg med högre kvalitet än kommunen och företaget. Denna kvalitet kan den dessutom lätt höja ännu mer genom att komplettera personalen med ett antal välorganiserade och välintegrerade frivilliga. Budgeten kan de stärka ytterligare genom professionella insamlingar.

Som ett nästan lika bra alternativ till den verksamhetsdrivande stiftelsen kan man tänka sig äldreomsorgsföreningar upprättade av till exempel lokala pensionärsföreningar. Sådana driftsföreningar skulle naturligtvis verka professionellt precis som övriga operatörer fast med den ytterligare fördelen att vara fast förankrad i brukarleden.

Upphandlingar gynnar det sämsta alternativet och missgynnar det bästa

I helsidesannonser i dagspressen skriver Carema Cares ägare: ”Vi vill utveckla Sveriges bästa äldreomsorg”. Normalt sett vore något sådant inte möjligt. Om olika slags operatörer skulle tävla fritt om vem som har den bästa äldreomsorgen, då skulle de ideella vinna, kommunen komma därefter och företagen komma sist. Men operatörerna tävlar inte fritt. Upphandlingssystemet och politiska trender gynnar ensidigt företagen på de övrigas bekostnad. Det kan därför faktiskt bli så att Caremas ägare får rätt, att Sveriges pensionärer tvingas nöja sig med en kvalitet på företagens ”bästa” nivå.

Problemet med upphandling är att det krävs investeringskapital för att utarbeta anbuden och för att etablera antagen drift. I denna gren är företagen bäst och de ideella operatörerna sämst.

Eftersom de ideella organisationerna plöjer ner sina vinster i den ideella verksamheten har de inget investeringskapital. Då de inte delar ut vinst kan de inte locka investerare.

Det som gör de ideella organisationerna bäst lämpade i driften, den ideella inriktningen, är alltså det som gör att de inte kan vinna upphandlingarna. Det omvända gäller för företagen. Deras paradgren är upphandlingar, inte driften.

Politikerna har alltså skapat ett upphandlingssystem för äldreomsorg och annan allmännyttig verksamhet som utestänger de mest lämpade operatörerna. Jag undrar om de är tillräckligt intresserade av god äldreomsorg för att vilja ändra på detta?

Juholt och media – utifrån ideell logik

noreply@blogger.com (Christer Leopold) — Fri, 25 Nov 2011 12:23:00 +0000

Den mediala kalabaliken kring Håkan Juholt illustrerar ett viktigt problem: Media saknar i stor utsträckning kunskap om och förståelse för ideell organisering. Denna okunskap påverkar rapporteringen på ett negativt sätt.

Det är uppenbart att mycket av det som skrivits om den socialdemokratiske ordföranden aldrig skulle ha publicerats – inte av journalistiska skäl i vart fall – om berörda journalister och redaktörer förstått de ideella sammanhangen bättre.

Socialdemokraterna är en folkrörelse

Socialdemokraterna med sina 100 000 medlemmar över hela landet är det en folkrörelse. Historiskt sett har partiet varit en normgivande folkrörelse och därmed starkt bidragit till ideella sektorns utveckling och till formandet av vad vi betraktar som god föreningssed.

När man ska bedöma organisatoriska frågor i en folkrörelse så finns ingen lag. Då är det stadgarna, föreningens praxis och god föreningssed som gäller. Folkrörelser skiljer sig från varandra på många olika sätt. För att förstå Socialdemokraterna måste man därför läsa just deras stadgar. De finns på hemsidan tillgängliga för alla.

Val av partiordförande

Om journalisterna studerat S-stadgarna innan de inför förra partikongressen drog igång den mediala jakten på en ny ordförande så skulle de ha förstått att det inte är partidistrikten eller valberedningen som utser partiledaren, utan partikongressen. Allt som sägs utom eller inom partiet innan den hålls är bara spekulationer, önsketänkande, vilseledning, opinionsbildning eller kvalificerade gissningar. I förväg uppgjorda val tillhör helt enkelt inte svensk folkrörelsetradition.

Partidistrikten är naturligtvis involverade på flera sätt i förberedelserna inför valet, men de kan inte i förväg göra upp sinsemellan om vem som ska väljas. På kongressen är själva valet en kollektiv, interaktiv process som mycket väl kan påverka kongressombudens slutliga ställningstagande.

Valberedningens roll är begränsad till att identifiera och på kongressen föreslå lämpliga kandidater. Det är vanligt att ett sådant förslag går igenom, men det finns inget som hindrar kongressen från att välja någon annan. Den är nämligen folkrörelsens högsta beslutande församling.

Avsättande av partiordförande

Om journalisterna studerat S-stadgarna innan de påstod att verkställande utskottet (VU) skulle avgöra om Juholt fick vara kvar som ordförande eller inte, så hade de insett att VU inte har något sådant mandat. Den enda instans som har rätt och möjlighet att avsätta partiets ordförande är partikongressen. Till dess att sådan hålls kan Juholt sitta kvar. Beslutet är hans. VU och andra kan naturligtvis påverka honom, men det är allt. Skulle VU avsätta honom så vore det ett brott mot stadgarna och skulle alltså sakna legitimitet. Sådana beslut kan upphävas av domstol.

Juholts situation liknar alltså inte alls den Mona Sahlin var i vid Toblerone-affären. Han är kongressvald, hon var statsministerutsedd.

Måste en partiordförande vara populär?

Det verkar som om massmedia förutsätter att en partiordförande måste vara populär för att lyckas. Det är naturligtvis inte någon generell sanning, utan beror på situationen. Det är lätt att vara populär i medgång. Men den ledare som på allvar tar itu med problemen i ett parti i kris blir knappast populär och ändå måste jobbet göras. En god ledare har därför modet att göra det som är rätt för organisationen även om det är impopulärt bland stora grupper.

Minst intressant för att bedöma en persons ledarpotential är den grad av popularitet som en partiordförande har de första månaderna, och som massmedia fäster så stor vikt vid. I det läget är det nämligen ingen som vet hur väl personen kommer att klara av uppdraget. Det är inte ovanligt att den i starten ”ideale” så småningom misslyckas och att den som väljs som ”oönskad kompromiss” faktiskt lyckas bra. En del går från hyllade i början till impopulära mot slutet, andra gör den omvända resan och slutar som hjältar.

Måste en kritiserad partiordförande avgå?

Det verkar vara en sanning inom massmedia att den partiordförande som blir kritiserad ska avgå. Så enkelt är det naturligtvis inte. Att bli kritiserad är en del av jobbet som ledare. Att kritiken vid en intern konflikt kan vara omfattande och hätsk är normalt. Likaså när problem i partiet åtgärdas. Sådan kritik är inget skäl för en förtroendevald att avgå, snarare tvärt om. Det påbörjade måste ju fullföljas för att få avsedda resultat. Det är alltså en viktig ledaregenskap för en partiledare att kunna härda ut kritik, också massmediedrev. Den som inte klarar av det senare är nog inget statsministermaterial.

Partiets kris

Det som utlöst allt bråk är Socialdemokraterna kris. Det mesta media slår ner på är just symptom på denna kris, som inte är ny, utan går tillbaka långt i tiden. Vilken är krisens rot? Är det politiken (produkten) eller är det organisationen (leverantören)? Om det är det senare så kommer problemen omöjligt att kunna lösas innan nästa val, men till nästnästa. När det gäller djupgående förändringar av folkrörelser finns inga snabba lösningar.

Nya böcker om ideell kommunikation

noreply@blogger.com (Christer Leopold) — Thu, 27 Oct 2011 13:50:00 +0000

Tre nya böcker om kommunikation i ideella organisationer på bara några månader, det är inte illa!

Den första, Ingemar Olssons Sprid idén, skrev jag om i Ny marknadsföringsbok för stiftelser i september. Sedan dess har Sverok gett ut Hur ska vi synas? – En marknadsföringshandbok för föreningar anslutna till Sverok och förlaget Idealistas publicerat boken Gilla! – Dela engagemang, passion och idéer via sociala media av Brit Stakston.

Tre skrifter samtidigt om samma ämne kan låta mycket, men det är det inte. Bland de ideella organisationerna finns en osedvanligt stor mångfald och därmed också, naturligtvis, inom den ideella kommunikationen. Inte ens tillsammans kan de tre på långa vägar täcka in alla aspekter. Betänk att en folkrörelse, ett paraplyorgan och en stiftelse har så skilda förutsättningar för sin existens och verksamhet att de måste ha helt olika kommunikationsstrategier och -metoder för att lyckas. De folkrörelser som med kampanjer vill förändra världen måste med nödvändighet informera på ett annat sätt än de som levererar tjänster eller är till för medlemmarnas ömsesidiga nytta. En insamlingsorganisation marknadsför sig naturligtvis på ett helt annat sätt än en som finansieras med anslag eller avgifter. Det kan därför inte finnas någon allmän för alla gällande ideell kommunikation, begreppet måste istället rymma ett antal ofta mycket olika varianter.

De här tre böckerna illustrerar denna mångfald genom att placera sig i var sin nisch och genom att se världen på var sitt sätt. Intressant nog finns nästan ingen överlappning alls mellan dem:

¨ Sprid idén behandlar marknadsföring för, enligt mig, i första hand stiftelser. Den riktar sig till den nationella ledningen och proffsen på huvudkontoret med teori och strategi ur ett nationellt perspektiv.

¨ Hur ska vi synas? är en praktisk, ganska bred men kortfattad handbok om kommunikation i lokala föreningar. Den riktar sig till lokalt aktiva med ett lokalt perspektiv.

¨ För de nyss nämnda skrifterna är val av kommunikationskanaler underordnat ett större sammanhang. I Gilla! är det tvärt om. All fokus ligger på kanalerna. Bokens uppgift är att diskutera varför och hur de ideella organisationerna kan infoga sociala media i sin kommunikationsmix. Den huvudsakliga målgruppen är folkrörelsernas beslutsfattare på nationell nivå.

Frågan Hur ska vi synas? är central för alla ideella föreningar som verkar lokalt på rent ideella villkor. Sveroks 32-sidiga häfte presenterar ett systematiskt angreppssätt, metoder och kanaler. Det är skrivet för Sveroks egna medlemsföreningar, men har ett innehåll som alla lokala föreningar har nytta av. Därför är det mycket glädjande att Sverok låter alla intresserade ladda ner Hur ska vi synas? Tack Sverok för detta stöd till det lokala föreningslivet!

Gilla! är Idealistas Förlags första bok. Det är ett helt nytt förlag som kan bli ett viktigt stöd för framöver för de ideella organisationerna i Sverige. På hemsidan skriver grundarna: ”Idealistas är ett nystartat bokförlag för oss som vet att det är en skillnad att driva en förening och ett företag. Strategiska ledare inom idéburna organisationer är värda bättre inspiration än billiga amerikanska managementböcker.” Det är ett bra initiativ och en bra ambition!

Det är ett mycket aktuellt ämne som Gilla! tar upp. Sociala media är här, de påverkar, och utan tvivel kommer de att användas i många ideella sammanhang framöver. Men som med all ny teknik finns i början ingen klar bild av hur den ska kunna bli optimalt nyttig för organisationerna. Gamla mönster och modeller kan leda tankarna på avvägar, entusiasterna kan överdriva nyttan och motståndarna kan undervärdera den. Nyttan måste också vägas mot kostnaden i pengar men framför allt i tid, ideell tid. Det är också en fråga om timing. Allt är öppet, inget är självklart. Vad som är rätt för den ena organisationen eller situationen kan vara fel för den andra. Därför måste varje folkrörelses ledare analysera och diskutera sociala media utifrån den egen organisations unika situation och behov. Brit Stakston tillför fakta och idéer till denna diskussion.

För Hur ska vi synas? finns ett studiecirkelupplägg som kan användas av styrelsen för att arbeta sig igenom den egna organisationens marknadsföringsfrågor. Gilla! hjälper också läsarna med ett antal diskussionsfrågor.

Är "sociala sektorn" något för oss?

noreply@blogger.com (Christer Leopold) — Thu, 13 Oct 2011 13:47:00 +0000

Ska vi använda nyordet "sociala sektorn" istället för ideella sektorn? Nej, det tycker jag inte.

Här om dagen såg jag i tidningen för första gången någon som på svenska använde begreppet "sociala sektorn" istället för ideella sektorn.

Som så många andra nyord kommer detta från USA.

Peter Drucker, som var den lysande stjärnan bland managementteoretikerna i USA, började mot slutet av sitt liv tala om "the social sector". Så sent som 1990 i klassikern Managing the non-profit organization använde han begreppet "non-profit sector". Men redan 1993 använde han i boken Post-Capitalist Society istället benämningen "sociala sektorn" när han syftar på de organisationer som , sa han, på samma gång är icke-vinstdrivande (not-for-profit) och skilda från staten (non-governmental), alltså sådana som vi i Sverige kallar ideella organisationer, ett positivt begrepp som engelskan saknar.

Numera används begreppet "social sector" ganska flitigt i USA vid sidan av begrepp som "nonprofit sector", "not-for-profit sector" och "third sector".

Vad "social" egentligen står för här (eller för den delen i liknande direktlån som "sociala entreprenörer" och "sociala media") är oklart. Ordet har ju flera olika betydelser på såväl engelska som svenska. Enligt Longmans Dictionary of Contemporary English har ordet fem skilda betydelseområden. Vilket av dem tänkte Drucker på?

När man som svensk hör benämningen "sociala sektorn" så går tankarna spontant till socialtjänst och liknande. Exempel på sådan användning finns också på webben. I Eksjö kommun till exempel är "sociala sektorn" den del av förvaltningen som sysslar med sociala frågor. På www.arbetslivsforum - arbetslivet.se kan man läsa Ledarskapet sämre i sociala sektorn vilket också syftar på vård och omsorg. Även i USA är detta den vanligaste användningen av begreppet.

Var det social i denna betydelse Drucker tänkte på? Kanske, men troligtvis inte. Klart är att Drucker syftade på alla ideella organisationer, inte bara på dem som driver sociala verksamheter. Han inkluderade alltså universitet, sjukhus, museer, samfund med mera. I Post-Capitalist Society talar han om "social needs" i samband med sociala sektorn på ett sådan sätt att det verkar betyda "samhälleliga behov". I linje med det kan vi översätta Druckers begrepp till "den samhälleliga sektorn".

I svenskan kan ordet social syfta både på det som har att göra med 1) "medborgarnas välfärd" och 2) "samhället och dess organisation". Det förefaller som om Eksjö kommun använder "sociala sektorn" i den första betydelsen och Drucker i den andra. Förvirrande? Ja. Tillför begreppet något på svenska? Gör det ideella sektorn enklare att förstå? Nej, det tycker jag inte. Vi får hoppas att begreppet snart faller i glömska.

Frivilliga motiverade av oegennytta lever längre

noreply@blogger.com (Christer Leopold) — Wed, 21 Sep 2011 14:22:00 +0000

Det har länge varit känt att de som gör en frivillig insats tenderar att leva längre än de som inte gör det. En ny amerikansk studie visar att det inte gäller alla frivilliga. De som tenderar att få ett längre liv är endast de som gör sin insats med i huvudsak oegennyttiga motiv.

Allt enligt Remy Melinas artikel People Who Volunteer Live Longer, Study Suggests i LiveScience 17 september, 2011.

Studien som publicerades i augustinumret av Health Psychology har gjorts av Sara Konrath, Andrea Fuhrel-Forbis med flera på University of Michigan.

Forskarna har använt sig av data i en stor befolkningsstudie i Wisconsin där ett slumpvis urval på 10,317 medborgare har följts från det att de gick ut skolan 1957 fram till idag. År 2008 var genomsnittsåldern i urvalet 69 år och ungefär hälften var kvinnor.

År 2004 fick deltagarna svara på hur mycket de hade arbetat frivilligt under de gångna 10 åren och vilka motiv de haft. En del angav motiv som mera utgick från de hjälptas behov – oegennyttiga motiv – och en del utgick mera från sina egna behov – egennyttiga motiv.

Forskarna jämförde deltagarnas svar med en mängd data i befolkningsstudien. De fann då att de som gjorde den ideella insatsen utifrån oegennyttiga motiv levde längre än både de som inte arbetade frivilligt och de som var frivilliga utifrån egennyttiga skäl. Intressant nog var det ingen större skillnad i livslängd mellan icke-frivillliga och egennytte-frivilliga.

De här resultaten baseras på amerikansk typ av frivillighet i ett amerikanskt sammanhang. Det är därför svårt att säga om de gäller även i Sverige.

Ny marknadsföringsbok för stiftelser

noreply@blogger.com (Christer Leopold) — Thu, 08 Sep 2011 12:22:00 +0000

Det saknas i stor utsträckning böcker på svenska om management, information med mera speciellt skrivna för våra ideella organisationer. Det finns hyllmeter efter hyllmeter böcker om hur man gör i företag, men bara en handfull för de ideella organisationerna trots att dessa faktiskt har större behov. Varför är det så? En bidragande skäl till detta är nog att utbildnings-, forsknings-, konsults- och facklitteraturpengarna i huvudsak går till dem som inriktar sig på företag.

Därför är det alltid glädjande då det kommer en ny ledarskapsbok för den ideella sektorn. Av den anledningen välkomnar jag varmt Ingemar Olssons nyutkomna bok Sprid idén – strategisk kommunikation för idéburna organisationer.

Att det ges ut få böcker av detta slag innebär emellertid inte att vi inte ska diskutera dem. Tvärt om! En viktig del av nyttan med dem är att de stimulerar till debatt och i förlängningen till nya böcker i en uppåtgående kunskapsspiral. Jag ska därför inte bara gratulera Ingemar Olsson till hans bok, utan också framföra litet invändningar och synpunkter.

Enligt baksidestexten "får idéburna organisationer [med denna bok] för första gången en heltäckande genomlysning av sin kommunikation". Om boken varit heltäckande så hade det förvisso varit sant, men den är inte heltäckande, den är inriktad på marknadsföring.

Den riktigt stora skillnaden mellan företag och ideella organisationer när det gäller kommunikation är huruvida marknadsföring eller information är tongivande. I företaget är normalt informationen (PR) en del av marknadsföringen och i ideella organisationer måste det vara tvärt om. Det beror på de två organisationsformernas olika natur. Jag ser inte att författaren har uppfattat och dragit några slutsatser utifrån denna skillnad.

Det jag definitivt saknar i boken är alltså en strategisk diskussion om det i medlemsorganisationer betydligt viktigare informationsarbete som inte är marknadskommunikation.

Eftersom författaren till stor del lutar sig på Philip Kotler så är avsnitten om marknadsföring bra, där har jag inget att invända, men är mest anpassade till sådana organisationer i Sverige som i sin struktur och verksamhet liknar de amerikanska "nonprofit"-organisationerna, alltså verksamhetsdrivande stiftelser.

Den riktigt stora skillnaden i detta sammanhang mellan folkrörelser och stiftelser är att de första har lokalavdelningar och medlemmar och de senare inte. Den som inte har tillgång till ideellt arbetande medlemmar i lokalsamhället måste naturligtvis bygga sin kommunikation på anställda och pengar. Inte för att sådant centralt informationsarbete är bättre och mer professionellt, vilket det inte är, utan därför att det inte finns något bättre alternativ. Men det har folkrörelserna.

Den för folkrörelseinformatören viktigaste amerikanska kommunikationsboken, James Grunigs Excellence in Public Relations and Communication Management, visar på ett mycket övertygande sätt att traditionell, lokal föreningskommunikation är mycket överlägsen den som centralt anställda kommunikatörer kan åstadkomma på egen hand. På grund av det så är den interna den viktigaste kommunikationen i folkrörelsen.

Om man bara har råd att anställa en kommunikatör så bör den i företaget och i den verksamhetsdrivande stiftelsen vara en marknadsförare. I folkrörelsen däremot bör det vara en interninformatör som kan hjälpa ledningen att mobilisera fotfolket att leverera organisationens budskap.

Även i folkrörelser är marknadsföring viktigt, men det är en underordnad del av deras strategiska kommunikation.

Läs Ingemar Olsson (2011), Sprid idén – strategisk kommunikation för idéburna organisationer. Malmö: Liber.

Vad vd inte vet, men borde veta, om ideella organisationer

noreply@blogger.com (Christer Leopold) — Thu, 01 Sep 2011 12:13:00 +0000

Ideella organisationer är mer komplexa än företag och därför svårare att leda. Inom näringslivet tror man oftast att det är tvärt om. För den vd som tar språnget över till ideella sektorn kan uppvaknandet komma som en chock. Vad behöver företagsledaren veta för att lyckas i en ideell organisation? Det belyses i en amerikansk artikel.

Artikeln What Business Execs Don’t Know – but Should – About Nonprofits av Les Silverman och Lynn Taliento från McKinsey och publicerad i Stanford Social Innovation Review bygger på intervjuer med vd:ar som tagit språnget från företagens till de ideella organisationernas värld. Det som diskuteras är inte folkrörelser, som är annorlunda och något mer komplexa, utan ”nonprofits”, alltså organisationer som närmast är verksamhetsdrivande stiftelser.

Utifrån sina personliga erfarenheter av språnget har de intervjuade dragit slutsatsen att det är svårare att lyckas med ideella organisationer än med företag. Enligt dem underskattar amerikanska företagsledare komplexiteten i att driva en ideell organisation och inser inte att chefen där står inför helt andra utmaningar än i företag. Ideella organisationer leds och lyckas på helt annat sätt.

Artikeln lyfter fram fem viktiga aspekter där ideella och kommersiella organisationer i USA skiljer åt:

I ideella organisationer har högste chefen mindre makt och kontroll än i företag.
Ideella organisationer har betydligt fler intressenter att tillfredsställa och att bygga konsensus med.
Ideella organisationer har inte något tydligt och allmänt accepterat framgångsmått.
Ideella organisationer är mer övervakade av politiker och media än vad företag är.
Ideella organisationer är underfinansierade och underbemannade; de får klara sig med färre kompetenser. De måste göra mer med mindre.

Som helhet ger artikeln råd till de företagsledare som byter till den ideella sektorn. Bland annat måste de lära sig förstå den ideella organisationens annorlunda kultur och krav, till exempel att besluts- och förändringstakten är långsammare.

Mera intressant ändå är att artikel lyfter fram skillnader i organisationslogiken som gör chefsjobbet i den ideella organisationen mera utmanande, besvärligare och obekvämare än det i företaget. Här några exempel:

Brist på naturligt framgångsmått gör det svårare

Företag har ett allmänt accepterat framgångsmått – det ekonomiska resultatet. Det underlättar vd:s arbete. Ideella organisationer däremot saknar ett sådant mått. Det gör det betydligt svårare att styra, leda och finansiera dem. Någon form av mått måste skapas, men på grund av verksamhetens karaktär, är det notoriskt svårt att mäta resultat i ideella organisationer.

För låga overhead-kostnader gör det svårare

I företag har högste chefen tillgång till en rad resurser och kompetenser som underlättar ledningen. Men i den typiska ideella organisationen saknas många av dessa funktioner.

Det beror i stor utsträckning på en, enligt de intervjuade, skadlig fixering inom ideella organisationer att hålla de administrativa kostnaderna – overhead-kostnaderna – låga. Denna fixering finns ofta hos den egna styrelsen och alltid hos de externa bidragsgivarna och är delvis en effekt av bristen på framgångsmått.

Krav på att administrationskostnaderna ska vara låga skadar verksamhetens kvalitet och minskar dess nytta. Det gör det också betydligt svårare att bygga stora och starka organisationer.

Finansieringssättet gör det svårare

Varje gång vi tillfredsställer våra kunder, sa en av de intervjuade, så minskar våra resurser, och varje gång ett företag gör det så ökar deras. Innebörden av detta kan vara svårt för en företagare att förstå.

Ideella organisationer lever i stor utsträckning ur hand i mun. På grund av sättet de finansieras på och sina höga ambitioner, så hankar de sig fram. Det gör dem svårare att driva än företag. Det tvingar deras chefer att vara mycket mer entreprenörer än sina kommersiella motsvarigheter.

Läs mer om skillnaden mellan företag och ideella organisationer i min bok Professionell ideell – Om att verka med ideell logik. Jag har också skrivit om detta i ett tidigare blogg-inlägg: Kommersiell vs ideell kompetens.

Visst kan Moderaterna bli en folkrörelse

noreply@blogger.com (Christer Leopold) — Wed, 17 Aug 2011 13:19:00 +0000

Tanken att Moderaterna ska kunna bli en folkrörelse upprör. Men skingrar man de ideologiska slöjorna finns inget organisatoriskt som hindrar detta. Folkrörelsen är en kostnadseffektiv, inflytelserik och uthållig organisationsform som kan användas för att nå många slags ideella mål.

Moderaterna vill bli en folkrörelse. Det skriver partisekreterare Sofia Arkelsten i ett partidokument.

Denna ambition har inte välkomnats av dem som ser folkrörelsen som 1) ett vänsterprojekt, 2) i opposition till de styrande och 3) skapat nerifrån.

Signaturen RosenRasande skriver:

Nu vill moderaterna dessutom bli en Folkrörelse. Hallå när läste ni ords betydelse senast. En folkrörelse är en gräsrotsaktivitet som bygger underifrån. Nya moderaterna kan inte med bästa vilja i världen bli en folkrörelse och kommer heller inte att bli det.

Ann-Sofie Wågström citerar Wikipedia:

En folkrörelse har sin ursprungliga betydelse av att vara ”folk i rörelse” mot vad som uppfattas som missförhållanden i samhället eller världen. Betoningen ligger på kollektiv handling som på något sätt försvarar eller önskar förändra sociala förhållanden, [...]

Aftonbladet framhåller att folkrörelser alltid bildas underifrån.

Folkrörelser finns eller kan finnas i alla länder
Inläggen återspeglar den rådande förvirringen kring begreppet folkrörelse. Det är mycket vanligt att uppfatta folkrörelser som bloggarna gör ovan, men det är bara ett sätt att se på dem. Det är mera politik och ideologi än reell verklighet.

Eftersom jag som organisationskonsult för ideella organisationer ofta arbetat utomlands kan jag konstatera att folkrörelser finns eller kan finnas i alla länder. Det är inte förekomsten av folkrörelserna som är unikt för Sverige, det är ideologiseringen och mytbildningen kring dem.

"Folkrörelse" och "rörelse" är olika saker
Traditionellt förknippas folkrörelser med nykterhets-, väckelse- och arbetarrörelserna. Men sedan många år tillbaka är det främst andra typer av organisationer som dominerar, till exempel idrottsrörelsen och miljörörelsen. Begreppet ”rörelse” är ett intressant, men vagt. Det kan till exempel beteckna två sådana olika företeelser som 1) en grupp av självständiga organisationer med likartat syfte (frikyrkorna, miljöorganisationerna), och 2) ett antal organisationer som politiskt, ideologiskt eller på annat sätt är samordnade (arbetarrörelsen, idrottsrörelsen). En del anser att det är just sådana ”rörelser” som är folkrörelserna, men då blir begreppet meningslöst; alla ideella organisationer kan på det ena eller andra sättet delas in i grupper (till exempel skulle man kunna tala om ”hobbyrörelsen”.) Meningsfullt blir begreppet folkrörelse endast om det syftar på en individuell organisation. ”Rörelse” och ”folkrörelse” är alltså olika saker.

Folkrörelse är ett förbund som vuxit sig stort
Det är också så begreppet används i de flesta fall idag. En folkrörelse är ett mycket stort, landsomfattande förbund. Så till exempel beskriver sig Svenska Jägarförbundet (190 000 medlemmar) som en folkrörelse. Det gör också Friskis & Svettis (”över en halv miljon medlemmar).

Jag delar den uppfattningen. En folkrörelse är helt enkelt ett förbund som samlar ovanligt många medlemmar. Normalt omfattar den hela landet och bildar en demokratisk pyramid av lokala föreningar samlade i distrikt och förbund.

Ett sådant stort förbund är oerhört kostnadseffektivt, uthålligt och inflytelserikt och kan användas för att nå alla möjliga slags ideella mål. Det kan förvisso handla om att stå i opposition och kräva förändring, men också lika gärna om något helt annat, ja, till och med, att bevara det bestående.

Folkrörelser kan skapas på många sätt
En sådan organisation kan initieras antingen nedifrån eller uppifrån, men skapas alltid som en process där det centrala och det lokala samverkar (se min bok Professionell ideell). Att en folkrörelse kan byggas enbart nerifrån är en myt. Dessutom kan en redan existerande förening bli ett förbund, och ett förbund kan växa sig till folkrörelse. Sådana förändringar kan ske spontant, men också som en medveten strävan genom organisationsutveckling.

Folkrörelse = minst en procent av befolkningen
Den amerikanska statsvetaren Theda Skocpol har i en intressant bok om amerikanska folkrörelser (Diminished Democracy – From Membership to Management in American Civic Life, University of Oklahoma Press, 2003) begränsat sig till organisationer vars medlemstal utgjort minst en procent av befolkningen. Jag tycker det är ett bra och objektivt mått på vad som kan räknas som folkrörelse.

För att uppgå till en procent av Sveriges befolkning måste en folkrörelse idag ha ca 95 000 medlemmar. Svenska Jägarförbundet, Friskis & Svettis, Svenska Röda Korset med flera icke-politiska organisationer klarar denna gräns. Enligt Wikipedia gör Socialdemokraterna (det största politiska partiet) det också, men nätt och jämt. Moderaterna däremot gör det inte med sina ca 53 000 medlemmar.

Med fler medlemmar blir moderaterna en folkrörelse
Eftersom Moderaterna redan är landsomfattande och demokratisk uppbyggt, så vore det en folkrörelse redan idag om medlemsantalet var lika stort som Socialdemokraternas. Vad Moderaterna behöver är alltså fler medlemmar. Men det är inte bara att värva sådana. För att lyckas måste ledningen anpassa organisationen för detta. Den måste medvetet sträva efter att bli en folkrörelse och göra de organisatoriska och arbetsmässiga förändringar som krävs. Det är en flerårig organisationsutvecklingsprocess.

Sofia Arkelsten skriver att för Moderaterna handlar folkrörelseidén framför allt om att partiet behöver hitta personer som kan ta sig an politiska uppdrag eftersom antalet mandat förväntas öka vid nästa val.

Inför valet 2014 är mitt mål att vi ska ha 2014 nya nya moderater på våra listor. Det ska vara 2014 personer som inte tidigare haft ett politiskt uppdrag, men som nu är beredda att axla rollen som förtroendevald därför att vi har gjort det enkelt och spännande att göra det.

Det handlar alltså främst om att öka antalet aktiva. Att bygga folkrörelse är ett bra sätt att göra detta på. Men ett viktigare resultat är nog ändå, att ett mycket stort antal engagerade och mobiliserade medlemmar är det effektivaste sättet för ett parti att nå ut i valrörelsen. Trots alla moderna media är det fortfarande så att ett folkrörelseparti har betydligt större chans att vinna val.

Ta fram en bättre modell för skatteavdraget!

noreply@blogger.com (Christer Leopold) — Fri, 28 Jan 2011 14:01:00 +0000

I sin debattartikel Nu är det hög tid för gåvoavdrag i UNT 2 januari skriver Mikael Oscarsson och två andra KD-politiker att

I Kristdemokraternas Sverige är det civila samhället starkt. Vi vill se ett rikt föreningsliv, ett stort ideellt och socialt engagemang, civilkurage och en självklar värme mellan människor. … För att stärka det civila samhället har Kristdemokraterna inom regeringen drivit igenom ett förslag om att avdragsrätt för gåvor ska införas om ekonomin tillåter.

Jag sympatiserar starkt med visionen, men tror inte att den valda metoden leder dit.

I sitt direktiv till Gåvoincitamenstutredningen var regeringen inne på samma sak. Den sa att ”en stark och livaktig ideell sektor har stor betydelse för samhällslivet”. Den ville därför se ”fler aktörer och bättre villkor för ideella organisationer”. Som exempel nämnde den kulturlivet, idrotten, det sociala området och trossamfunden. Regeringen ville alltså ha ett avdrag som främjade större delen av föreningslivet.

Regeringen menade att den ideella sektorns beroende av finansiering från den offentliga sektorn minskar dess självständighet. Därför ville den finna en metod ”att underlätta för den ideella sektorn att samla in medel från andra aktörer”. Regeringen ville alltså minska ideella sektorns beroende av offentlig finansiering.

Av dessa skäl gav regeringen en särskild utredare i uppdrag att lägga förslag på ”skatteincitament för gåvor till … ideell verksamhet”.

Av regeringens ambitioner bidde ingenting. Utredaren flyttade fokus från hela ideella sektorns finansiering till en delsektors – nämligen insamlingsorganisationerna. Att bistånd, katastrofhjälp och socialt stödarbete ökar är naturligtvis bra, men uppfyller inte regeringens mål.

Modellen gör inte ideella sektorn mer självständig från stat och kommun. Den minskar inte dess behov av offentlig finansiering. Den underlättar inte för den att samla in medel från andra finansiärer. Den skapar inte fler aktörer och bättre villkor för ideella organisationer i allmänhet.

Högst en procent av Sveriges cirka 200 000 ideella organisationer kommer att dra nytta av skatteavdraget som det ser ut nu. Nittionio procent av organisationerna får inget stöd alls. Att döma av utvecklingen i USA kommer det föreslagna ”stödet” att på sikt undergräva det civila samhället.

Regeringen fick alltså en modell som inte uppfyllde dess krav. Det är därför märkligt att den gick vidare med den till riksdagen och att den nu ser ut att förverkligas.

Ännu märkligare är nog faktiskt att detta skett utan att den minsta utvärdering gjorts av vilka effekter förslaget kan ge på den ideella sektorn och dess organisationer.

I utredarens uppdrag ingick visserligen att ”identifiera och analysera såväl fördelar och möjligheter som risker och svårigheter med en sådan incitamentsordning”. Men detta gjordes enbart beträffande skattesystemet. Effekterna på ideella organisationer undersöktes aldrig.

Risken är just nu stor att en ”dyr reform” genomförs som har precis motsatt effekt än den tilltänkta. Regeringen bör därför stanna upp, låta utreda effekterna på de ideella organisationerna och utifrån den kunskapen ta fram ett fullgott förslag.

Jag tycker att man bland annat kan ställa följande krav på avdragssystemet:

Staten ska vara neutral och inte snedvrida och styra ideella sektorn i viss riktning. Därför måste avdragsrätten gälla alla ideella föreningar i landet.
Avdragsrätten ska främja och inte skada de ideella föreningarna. Därför måste den utformas så att den stärker och inte minskar föreningarnas beroende av sina medlemmar och sympatisörer och förbundens beroende av sina lokalavdelningar.
Systemet ska utformas så att små organisationer inte missgynnas av att de inte, som de stora, har råd att anställa administratörer och professionella insamlare.
Nystartade föreningar ska ha samma rättigheter som de redan etablerade.

Läs också de tidigare inläggen i denna fråga: Skatteavdrag på gåvor till ideella föreningar: Utredningsförslag kan skada föreningslivet och Hela föreningslivet är samhällsnyttigt.

Hela föreningslivet är samhällsnyttigt

noreply@blogger.com (Christer Leopold) — Thu, 16 Dec 2010 10:18:00 +0000

I förslagen till skatteavdrag för gåvor delas de ideella organisationerna in efter grad av samhällsnytta. Endast de som politikerna anser som mest samhällsnyttiga ska få avdragsförmånen. Det är inget bra förslag. Alla föreningar, med några få undantag, är samhällsnyttiga och bör få stöd på lika villkor.

Det ligger i hela samhällets intresse att Sverige har ett brett och livaktigt föreningsliv. Därför bör staten i första hand främja inte enskilda föreningar, utan själva förekomsten av föreningar.

De förslag som hittills varit aktuella om avdrag på skatt för gåvor till ideella organisationer bygger emellertid på tanken att viss ideell verksamhet är mer samhällsnyttig än annan och att endast de mest samhällsnyttiga ska få stödet. Skulle det förverkligas delar Riksdagen in föreningarna i ett A- och ett B-lag.

Samhällsnytta större än statsnytta
Att viss ideell verksamhet är mer samhällsnyttig än annan är naturligtvis sant. Men vad som menas med samhällsnyttigt måste emellertid definieras. Det förefaller som förslagsställarna säger samhällsnytta, men menar statsnytta. Men då samhället är större än staten måste också samhällsnyttan vara större än statsnyttan.

Att ha statsnyttan som bas för stöd till föreningslivet är inte bra. Men även samhällsnytta är ett trubbigt urvalskriterium. Vad som är mest samhällsnyttigt är till exempel inget permanent, det varierar över tid.

Från slutet av 1800-talet till och med 1930-talet var sannolikt fackföreningsrörelsens den mest samhällsnyttiga ideella verksamheten. Detta var emellertid inte lika självklart då som det är idag. Fackföreningsrörelsen var samhällsnyttig, men inte statsnyttig i den meningen att den utförde arbete som staten annars skulle ha gjort. Det vore också fel att ställa ett sådant krav. Stat och ideell sektor är två helt olika saker. I en demokrati är de bägge uttryck för folkviljan, men de spelar olika roller och ur medborgarnas synvinkel kompletterar de varandra.

Under andra världskriget var givetvis sådan ideell verksamhet som ökade beredskapen mer samhällsnyttig än den som inte gjorde det. Av de samhällsnyttiga då uppfattade staten en del som statsnyttiga, andra som motsatsen. De förra - de frivilliga försvarsorganisationerna - fick särskilt stöd genom ett tillfälligt skatteavdrag för gåvor till dem. De senare däremot – till exempel anti-nazistiska Tisdagsklubben - motverkades aktivt.

Även efter 1945 har det växlat vad som de styrande betraktat som samhällsnyttig ideell verksamhet. Under cirka femtio år såg de till exempel humanitära hjälporganisationer och ideell välgörenhet som onödigt och mindre önskvärt. Idag bedömer de tvärt om sådan verksamhet som så samhällsnyttig att det är främst den som bör gynnas med skatteavdrag.

Vad politikerna i framtiden kommer att se som mest samhällsnyttig ideell verksamhet beror på en rad faktorer som samhällsutvecklingen, tidsandan, den rådande samhällsideologin och riksdagens aktuella majoritet.

Mer permanent ideell samhällsnytta
Men man kan se ideella verksamheters samhällsnyttiga betydelse ur andra, mera permanenta synvinklar:

Föreningar är verktyg för medborgare som vill uträtta något som annars inte blir gjort. Detta något kan förvisso vara i linje med det som staten önskar ha gjort, men det kan också ligga helt vid sidan av eller rent av vara motsatsen. För ett demokratiskt och välfungerande samhälle är det av vikt att alla dessa initiativ är möjliga och uppmuntras.
I vissa situationer är det ett vitalt samhällsintresse att ideella strävanden går helt emot rådande tidsanda, ideologi och maktförhållanden. Ett bra exempel på detta är de demonstrationer i Östtyskland som för tjugo år sedan ledde till Berlinmurens fall. Där var uppenbart samhällsnytta och statsnytta två helt olika saker.
Föreningar och ideell verksamhet är demokratins bas i samhället. Robert Putnam har visat att oavsett vad som formellt åstadkoms, vare sig detta är socialt arbete, körsång eller idrott, så skapar föreningslivet, alltså det civila samhället, den tillit och de nätverk i samhället som behövs för en god demokratisk och ekonomisk utveckling i landet.

När det gäller ideell samhällsnytta är det inte bara viktigt vad föreningar gör, utan också hur de gör det, och inte minst, att de faktiskt finns till. Det är inte bara vad föreningslivet gör idag som är viktigt, utan också vad det skulle kunna göra imorgon utifrån de behov som finns då. I situationer då den breda samhällsnyttan kräver att nya ideella insatser uppstår, då är det naturligtvis ytterst folks praktiska och teoretiska kunskap om hur man skapar och driver föreningar som är det viktiga. Och detta är något som man främst lär sig genom att vara aktiv i föreningslivet. Därför är all föreningsverksamhet - med några få undantag – samhällsnyttig, och är därmed värd statens stöd och uppmuntran. Att betrakta föreningslivet främst utifrån statsnyttan är skadligt och inte samhällsnyttigt. Ytterst ska föreningslivet övervaka, inte underordnas stat och politik.

Stödet ska främja, inte snedvrida
Läs mer om detta i mitt tidigare blogginlägg: Skatteavdrag på gåvor till ideella föreningar: Utredningsförslag kan skada föreningslivet. Där föreslog jag att riksdagen snarast inför avdragsrätt på skatten för gåvor till ideella organisationer, men utifrån ett nytt beslutsunderlag som beaktar följande:

Staten ska vara neutral och inte snedvrida och styra ideella sektorn i viss riktning. Därför måste avdragsrätten gälla alla ideella föreningar i landet.
Avdragsrätten ska främja och inte skada de ideella föreningarna. Därför måste den utformas så att den stärker och inte minskar föreningarnas beroende av sina medlemmar och sympatisörer.

Frivilliga på museum

noreply@blogger.com (Christer Leopold) — Wed, 08 Dec 2010 08:22:00 +0000

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth vill att de statliga kulturinstitutionerna ska ta in frivilliga i sin verksamhet. Detta har lett till upprördhet hos museer, bland museiarbetere, bland fackliga företrädare och i media. Motståndet liknar det som var när Röda Korset börjande med sjukhusvärdar för några decennier sedan. Men när facken väl satt sig in i vad det handlade om dog den kritiken bort.

Ett museum som vill ha hjälp av ideella kan välja en av två huvudmodeller: Medlemmar eller frivilliga. Medlemsmodellen är den vanliga i Sverige, men eftersom kulturministern direkt hänvisat till anglosaxiska förebilder så skriver jag här om frivilliga (ibland kallade volontärer). Det är stor skillnad mellan modellerna, men det tar jag upp någon annan gång.

Gratisarbetare – vanlig fördom
Att prata om ”gratisarbetare”, ”amatörmässighet” och att man inte kan ställda krav på frivilliga är vanligt bland dem som inte satt sig in i det organiserade frivilligarbetets natur. Det är faktiskt tre av de vanligaste fördomarna om frivilliga. De är vanliga bland såväl kritiker som tillskyndare. De förra är emot frivilligarbetet eftersom de tror att det inte kan fungera i professionella sammanhang. De senare ser frivilligarbetet som gratis, oproblematiskt, kravlöst och enkelt att organisera. Men bägge har fel.

Det är organiserandet som ger kvalitet
En institution som vill lyckas med frivilliga måste rekrytera, utbilda, leda och belöna dem. Särskilda frivilliguppgifter ska arbetas fram, handledas och följas upp. För att göra allt detta krävs minst en frivilligsamordnare, investeringar och hårt arbete.

Frivilliga som organiseras på ett professionellt sätt är särskilt utvalda för att göra på i förväg bestämda arbetsuppgifter enligt ett givet schema. En frivillig som inte sköter sitt uppdrag skiljs från uppgiften.

Det är alltså kvaliteten på frivilligorganiserandet, arbetsledningen och arbetsuppgifterna som avgör om frivilligas arbete leder till ett amatörmässigt eller professionellt resultat. Det ligger alltså i institutionens händer, inte de frivilligas.

I det professionella frivilligarbetet arbetar frivilliga i snitt cirka tre timmar i veckan. Uppdraget är något extra utöver allt de annars gör. Det är ett åtagande, men inget jobb. Det är inget praktikarbete och heller ingen arbetsmarknadsåtgärd och får inte förväxlas med sådana. Frivilliga får ersättning för utlägg, men inte betalt för tid.

Måste vara frivilligvänlig
En institution som vill lyckas med frivilliga måste vara ”frivilligvänlig”. Den måste i sin kommunikation och i sitt sätt att arbeta och vara främja frivilligarbetet och uppmuntra frivilliga . De vanligaste skälen till att ett frivilligprogram misslyckas är att ledningen är ointresserad eller personalen negativ.

Frivilligas arbetsuppgifter
De arbetsuppgifter som erbjuds de frivilliga ska vara viktiga för institutionen, vara lämpliga för frivilliga och inte vara något som personalen normalt ska göra. Att frivilliga ersätter betalt arbete är ytterst ovanligt; frivilliga dras tvärt om till det som annars inte blir gjort. Frivilliga är inget sätt för institutionen att spara pengar på. Det är ett sätt att med samma eller något större resurser göra mer eller göra bättre.

Det måste givetvis finnas en klar och tydlig arbetsuppdelning mellan anställda och frivilliga. Den klargörs lämpligen genom avtal.

Läs mer om hur man organiserar frivilliga på min hemsida Voluntarius.com.

Staten och organisationerna

noreply@blogger.com (Christer Leopold) — Wed, 01 Dec 2010 08:55:00 +0000

Gunnar Heckschers Staten och organisationerna gavs ursprungligen ut 1946 och kom sedan i en omarbetad upplaga 1951. Det är denna senare som nu åter blivit tillgänglig tack vare Sobers förlag, som därmed fortsatt sitt föredömliga arbete att främja förståelsen för ideella organisationer.

Boken handlar precis som namnet anger framförallt om hur statens relationer till den ideella sektorn såg ut och utvecklades under första hälften av 1900-talet. Perspektivet är statsvetarens. Samtidigt finns många resonemang, fakta och data som kan intressera oss andra, inte minst de som är intresserade av föreningshistoria.

Heckschers fokus är de stora organisationerna, alltså folkrörelserna och andra förbund (till exempel arbetsgivareorganisationerna) och kooperationen. Han intresserar sig inte för de föreningar som är enbart lokalt förankrade, men som finns över hela landet och därför – då såväl som idag – utgör merparten av den ideella sektorn. Idag är statsvetarnas och politikens favoritperspektiv istället det motsatta, nämligen civila samhället, ett begrepp som framförallt utvecklats i länder som saknar folkrörelser. För Sveriges del vore kanske en syntes av de två det bästa.

Det avsnitt i boken som jag finner mest intressant är det som handlar om hur Lagen om ekonomiska föreningar kom till och varför det inte finns en motsvarande lag för ideella föreningar. Författaren redovisar utredningar och lagförslag om och argument för och emot en lag om ideella föreningar. Det är en mycket intressant läsning. Kontentan är att riksdagens majoritet avvisat lagförslagen därför att de önskat bevara ett fritt och okontrollerat föreningsliv, det vill säga verklig föreningsfrihet. Det framgår också klart och tydligt att lagstiftaren avvisat tanken på att Lagen om ekonomiska föreningar också skulle gälla för de ideella. Detta senare är en fråga som i allra högsta grad är aktuell idag då jurister inte sällan tror att det som gäller för de ekonomiska föreningarna också gäller för de ideella (se min tidigare blogg Lagen om ekonomiska föreningar gäller inte för ideella föreningar).

Ett annat intressant avsnitt är diskussionen om korporativismen. Där redogör författaren för hur den såg ut i mellankrigstidens diktaturländer. Korporativism av den typen har inte funnits i Sverige. Anledningen är att föreningslivet stått fritt från staten. Men då det idag finns de som vill att föreningslivet ska underordnas staten och göras statsnyttig, så blir kanske risken för korporativism aktuell igen. Heckscher ger oss i så fall bra argument mot.

Heckscher, Gunnar (2010), Staten och organisationerna. Stockholm: Sober förlag.

Kommer pengarna fram?

noreply@blogger.com (Christer Leopold) — Tue, 31 Aug 2010 14:23:00 +0000

Det är inte insamlingskostnaderna som är det viktiga när man bedömer hjälporganisationer. Det viktiga är deras förmåga att ge rätt hjälp. Den rätt utförda hjälpinsatsen är mer värd än vad givarna satsat, den taffliga är mindre värd.

Kommer pengarna fram? Det är den vanligaste frågan i samband med insamlingar till katastrof- eller biståndsinsatser i fjärran länder. Massmedia tolkar detta som en folklig oro för att pengarna ska försnillas eller att en stor del av dem ska försvinna i insamlingskostnader och administration. Men så snävt behöver man faktiskt inte tolka det. Kanske är det snarare så att folk är oroliga för att pengarna när de används på plats ändå inte gör avsedd nytta. Det är en relevant fråga. Det är nämligen mycket svårt att omvandla pengar till relevant hjälp.

Kedjan från givaren till att pengarna gjort avsedd nytta är ganska lång. Själva insamlandet är bara det första och långt ifrån det viktigaste steget i den kedjan. I själva verket är det som sker i Sverige relativt oproblematiskt. Det för kvaliteten verkligt avgörande är istället vad händer när pengarna omvandlas till hjälpinsatser utomlands.

Medias, SFI:s (Svensk insamlingskontroll), Charity Rating och andras tämligen meningslösa fokusering på insamlings- och administrationskostnader är därför märklig. Det är att sila mygg och svälja kameler. Deras beteende får mig att tänka på historien om mannen som på sin väg hem från krogen tappat sin nyckel och letar efter den, inte där han tappade den, utan under en gatlykta, ”därför att där är det ljust”.

Denna fokus blir ändå absurdare om man tänker på att det inte är så förfärligt stor skillnad mellan hur olika hjälporganisationer samlar in sina pengar och i insamlingarnas effektivitet. De metoder som används blir mer och mer lika.

Det som verkligen skiljer mellan olika hjälporganisationer, t.ex. vid insatserna efter tsunamin, på Haiti och nu i Pakistan, är alltså inte hur de samlar in och administrerar pengar i Sverige, utan hur de förvandlar dem till ändamålsenliga hjälpinsatser på plats. Där finns en rad variabler att ta hänsyn till, till exempel vilken inriktning och kompetens organisationen har och vilka personella och andra resurser den kan sätta in.

Varje organisation har sin givna kompetens och förmåga i hjälparbetet. Denna sin hjälpprofil har den byggt upp genom många års arbete och är inget den hux flux kan ändra på. Profilen har en stor betydelse för slutresultatet i organisationens hjälparbete. En avgörande fråga för en givare är därför inte om insamlingskostnaderna är 10, 20 eller 30 procent, utan hur väl organisationens hjälpprofil motsvarar de krav som en viss katastrof ställer. En organisation med rätt profil kan göra betydligt större nytta på plats än den som inte har det.

Alla hjälpinsatserna är inte lika bra. Det finns de som är dåliga, de som är medelmåttiga och de som är mycket bra. De första förslösar givarnas pengar, de andra ger valuta för dem och de tredje ger betydligt mer hjälp för pengarna än det nominella värdet. Det finns insatser som aningslöst fördjupar problem och andra som med samma summa insiktsfullt löser dem. När det gäller resultaten av hjälpinsatser finns en mångfald som ingen byråkratiskt eller förment vetenskaplig metod kan hjälpa givaren att bena upp. Det innebär att de 80 öre som är kvar efter insamling ger betydligt mer eller mer relevant hjälp i en organisation än i en annan.

När det gäller hjälporganisationer utgår till och med erfarna affärsmän från tanken att den krona man ger till en organisation efter all dess arbete fortfarande är en krona (minus insamlingskostnaden, som de ser som en utgift). Så tänker de inte om sina egna företags verksamhet. Där utgår de ifrån att företagets arbete ökar insatsens värde.

Låt oss ta ett enkelt exempel: En tillverkare säljer en vara för 100 kr till en grossist. Grossisten säljer den till en butik för 200 kr. Butiken säljer den för 500 kr till en kund. I varje led har varans pris ökat för att täcka det arbete, kostnader, administration och vinster som krävs i varje led. I detta exempel har alltså priset i en värdekedja ökat från 100 kr till 500 kr. När ett företag redovisar sin omsättning så är det inte sina kostnader det talar om, utan den totala försäljningssumman.

Eftersom en hjälporganisation skänker bort sin hjälp finns i deras redovisning varken någon värdeökning eller någon på den baserad omsättning. När hjälporganisationer talar om ”omsättning” så handlar det enbart om de pengar de förbrukat under året.

Kraftigt förenklat kan en typisk arbetskedja i en hjälporganisation se ut så här:

Insamling -> Pengar från givare -> Hjälparbete -> Redovisning av hjälparbete

Baserat på detta får vi följande värdekedja i hjälporganisationens bokföring: En givare skänker 100 kr. Avgår 20 kr i insamlings- och administrationskostnader. Återstår 80 kr som används för syftet. Resultat = 0 kr. "Omsättning" = 100 kr.

Det verkar alltså som om företagen med sitt arbete skapar värden, medan hjälporganisationer bara förbrukar dem. Är det sant? Nej, naturligtvis inte. Allt vettigt arbete skapar värde, även det som utförs i ideella organisationer och av ideella krafter. Det innebär att det som levereras av en hjälporganisation (alltså, hjälparbetet) är mer värt än de pengar som satsats på att åstadkomma det. Enda skillnaden mot företag är att detta värde i ideella sammanhang aldrig blir synligt.

Om vi kunde göra detta värde synligt skulle värdekedjan istället kunna se ut så här: Organisationen satsar 20 kr. Det leder till en gåva på 100 kr. Resterande 80 kr satsas på hjälparbete. Värdet av hjälparbetet är 240 kr. Omsättning = 240 kr.

När man jämför bokföringen i olika hjälporganisationer så förefaller de rätt lika. De samlar in pengar och sedan förbrukar de dem. I praktiken är det naturligtvis stor skillnad på just hur de förbrukar dem. Några är taffliga och andra riktigt duktiga. Om de var företag skulle denna skillnad i förmåga synas också i bokföringen.

Ideella hjälporganisationer är inte företag. Vi får därför nöja oss med att konstatera att värdet av den hjälp som ges av de på hjälpen kompetenta organisationerna är mycket större än värdet av de pengar som givarna satsat. När det gäller de taffligas hjälp är relationen den motsatta, den hjälp som ges är mindre värd än givarnas bidrag. I värsta fall förorsakar den skador så att värdet av hjälpen är negativ.

För att summera, hjälporganisationer ska inte i första hand bedömas utifrån hur duktiga de är på att hålla nere insamlings- och administrationskostnaderna, utan utifrån hur duktiga de är på att leverera ändamålsenlig hjälp. Det räcker inte att pengarna kommer fram, de måste komma fram på rätt sätt.

Uppfanns folkrörelsen i USA?

noreply@blogger.com (Christer Leopold) — Thu, 19 Aug 2010 09:30:00 +0000

När kom folkrörelsemodellen till och var? Vilken var den första organisationen som organiserade sig som folkrörelse? Vad inspirerade den till detta? Detta är intressanta frågor som, vad jag vet, ännu inte har något svar. Enligt en bok av Theda Skocpol skedde det i USA. Kan det stämma?

Med folkrörelse menas en ideell förening där enskilda medlemmar organiserat sig hierarkiskt med lokalavdelningar, distrikt och förbundsledning till ett landsomfattande förbund. Modellen förutsätter direkt demokrati lokalt och representativ demokrati på regional och nationell nivå.

I svensk forskning förknippas organisationstypen starkt med frikyrko-, nykterhets och arbetarrörelsen och deras framväxt på 1800-talet. Men organisationsformen är generell. Den kan användas för att organisera människor kring alla möjliga syften och ideologier.

Enligt Hilding Johansson Folkrörelser, folkstyre, folkhem (Sober Förlag 1993) fick i Sverige folkrörelserna sitt första genombrott vid mitten av 1800-talet. De nykterhetsföreningar som bildats på 1830-talet hade visserligen växte sig stora, men snabbt försvunnit. Av detta kan man kanske dra slutsatsen att för Sveriges del introducerades en fungerande folkrörelsemodell efter 1830, men före 1850.

Sverige hämtade folkrörelsemodellen från utlandet. Frikyrkorna och nykterhetsrörelsen inspirerades framförallt från England och USA, arbetarrörelsen främst från Tyskland.

På voluntarius.com har jag ett avsnitt om varför folkrörelsemodellen uppstod och hur den för stora organisationer löste det problem som fanns med den tidigare föreningsmodellen. I samband med det skrev jag:

”Uppstod modellen i Tyskland och England samtidigt och med ömsesidig påverkan? Eller uppstod den först i Tyskland och spreds till England, eller vice versa? Eller var det så att båda dessa länder lärde av ett gemensamt tredje land? Vilket skulle det i så fall vara? Jag har inte funnit någon litteratur som skapar klarhet i detta förlopp.”

Tack vare Tobias Hardings understreckare i Svenska Dagbladet Är du kund i någon folkrörelse? (se också hans blogg) blev jag medveten om den amerikanska statsvetarprofessorn Theda Skocpols Diminished Democracy – From Membership to Management in American Civic Life, University of Oklahoma Press, 2003. Det är en intressant bok ur många synvinklar. Bl.a. kastar den en smula ljus över den fråga jag ställde ovan.

Skocpol och hennes kollegor har identifierat 58 medlemsorganisationer i USA som någon gång från 1790 till idag samlat minst en procent av landets hela befolkning (respektive av männen eller kvinnorna). De flesta av dessa har eller hade folkrörelseform.

Ordet folkrörelse har ingen direkt motsvarighet på engelska. Skocpol kallar dem ”voluntary federations”. Hennes definition motsvarar ganska väl den jag gav ovan, frånsett att Skocpol anser att folkrörelser dessutom ska vara klassöverskridande, något som jag inte anser nödvändigt för modellen. En annan skillnad är att hon även räknar in organisationer som egentligen inte har några medlemmar, men som valt att kalla t.ex. bidragsgivare för medlemmar. Det gör inte jag.

Enligt Skocpol uppstod folkrörelsemodellen i USA. Hon anser att organisationsmodellen var ett efterliknande av och en hyllning till den amerikanska konstitutionen. Men några bevis för dessa två teser ger hon inte. Hon förutsätter helt enkelt att USA var unikt på det ideella området och har inte undersökt om liknande organisationer möjligen redan fanns i Europa. Inte heller förklarar hon på vilket sätt folkrörelsemodellen skulle likna den amerikanska konstitutionen. Själv har jag svårt att se några större likheter.

Skocpol har listat de 58 organisationerna i kronologisk ordning efter vilket år de grundades i USA. Först kommer Ancient and Accepted Free Masons (Frimurarna). Den grundades redan 1733. Från 1810 till idag har den samlat minst en procent av den manliga befolkningen. Men då de aldrig organiserat sig som en folkrörelse kan vi lämna dem därhän.

Då är nummer två på listan intressantare: Independent Order of Odd Fellows. Denna organisation etablerades i USA 1819 som en utlöpare till brittiska Odd Fellow.

Enligt Skocpol var Odd Fellow den första organisationen i USA som byggde upp ett landsomfattande förbund i tre nivåer baserat på representativ demokrati, alltså en folkrörelse. Huruvida denna modell fanns med redan från början eller om den introducerades först senare säger hon inget bestämt om. Hon antyder dock en modellutveckling från grundandet fram till 1842. Klart är att organisationen redan från starten försökte etablera sig i flera stater, men att antalet lokalavdelningar och medlemmar började skjuta i höjden först på 1840-talet. Utifrån vad Skocpol berättar skulle man därför kunna anta att det var först då som organisationen blev en fungerande folkrörelse.

I Odd Fellows egen historiebeskrivning får vi mer fakta: Independent Order of Odd Fellows har sina rötter i Washington Lodge No. 1, som grundades i Baltimore av fem brittiska Odd Fellow-medlemmar. 1820 godkändes den av Odd Fellow i England och fick rätt att starta nya loger. Dettat ledde 1821 till grundndandet av en storloge i Baltimore för Maryland och USA. 1824 delades denna i en regional ledning för staten Maryland och en nationell ledning för hela USA. Därmed hade organisationen tre nivåer. Den var dock ända fram till 1834 (1842 enligt Wikipedia) underställd brittiska Odd Fellow. Det var först på 1840-talet som organisationen expanderade på allvar.

Den tredje organisationen på listan är American Temperance Society som verkade mellan 1826 och 1865. Denna folkrörelse samlade en procent av befolkningen redan på 1830-talet. Den hade alltså en senare start än Odd Fellow, men en snabbare utveckling. Det tyder på att dess ledning hade ett bättre grepp om hur driva organisationen som folkrörelse. Var denna nykterhetsorganisation möjligen den första organisationen i USA som startades, byggdes upp och drevs som folkrörelse? Om så, varifrån hämtade den sin inspiration?

Om Odd Fellow verkligen var den första folkrörelsen i USA, som Skocpol menar, så motsäger det tesen att folkrörelsemodellen uppfanns i USA. Odd Fellow var ju en filial till en engelsk organisation. Det är ju inte särskilt troligt att en huvudorganisation låter en utländsk filial utvecklas på ett helt annat sätt en den själv. Det skulle tyda på att modellen hämtades från England. Kan det stämma?

Mot slutet av 1700-talet fanns ett stort antal Odd Fellow-loger i England. De var alla självständiga från varandra. 1803 startades i London ”Englands storloge” med syfte att samordna dem. 1809 förklarade sig Victory Lodge i Manchester självständig. 1814 gick sex Odd Fellow-loger i trakten samman och bildade The Manchester Unity of the Independent Order of Odd Fellows. Detta var moderorganisationen till den som spred sig i USA.

Att folkrörelsemodellen var på gång i England innan den framträdde i USA verkar av detta klart, men när och var togs språnget från bara försök med nationell samordning till verklig framgång? Det ger Skocpols bok inget svar på. Det kan lika gärna ha varit i England eller något annat land. I USA verkar det dock ha funnits en fungerande folkrörelsemodell ca 1830. Mindre än tjugo år senare hade vi den också i Sverige

Sammanslagning av församlingar krymper Svenska kyrkan

noreply@blogger.com (Christer Leopold) — Tue, 03 Aug 2010 08:07:00 +0000

I hela Härjedalen finns idag bara fyra församlingar inom Svenska kyrkan. De riskerar nu att slås samman till en enda, rapporterar Länstidningen 23 juli 2010.

"Det handlar om ekonomi, säger ordföranden i kyrkorådet i Ytterhogdal."

Men det gör det naturligtvis inte alls. Om det handlade om ekonomi skulle man beakta inte bara utgiftssidan, utan också inkomstsidan. Det handlar snarare om ideologi. Den som uppfattar kyrkan som en byråkrati ser besparingar i att slå samman församlingar. Den som uppfattar kyrkan som en ideell organisation, vilket den är sedan 2000, har anledning att se sammanslagningarna som kapitalförstörelse. Sammanslagningarna minskar de administrativa kostnaderna en del, men den drabbar kyrkans framtida inkomster betydligt mer. Stora församlingar har nämligen inte på långa vägar samma förmåga att mobilisera människor och resurser som små. För varje sammanslagning krymper kyrkan, dess muskler och dess framtida möjligheter.

En betydligt bättre strategi vore att göra tvärt om, att dela upp stora församlingar i små och att ge ansvaret för dem till församlingsmedlemmarna själva.

Om nödvändigt kan ju den del av kyrkoförvaltningen som bygger på anställt arbete rationaliseras genom att samlas i större enheter som inte ingår i församlingsstrukturen, utan snarare tjänar den och de enskilda församlingarna.

Läs mina tidigare synpunkter på detta i inlägget Sammanslagningar försvagar Svenska kyrkan

Ett halvår kvar till “IYV+10” – vad gör Sverige?

noreply@blogger.com (Christer Leopold) — Thu, 10 Jun 2010 09:04:00 +0000

FN kommer nästa år att fira att det är tio är sedan Internationella frivilligåret 2001. Vad gör Sverige?

Nästa år är det tio år sedan FN:s Internationella frivilligår (IYV2001). Jubileet, som kallas “IYV+10” kommer att uppmärksammas av FN och i en rad länder.

Denna typ av manifestationer är i första hand statens ansvar. Det är staten som ska främja och hylla medborgarnas ideella insatser, inte den ideella sektorn som ska hylla sig själv.

Under frivilligåret för nästan tio år sedan utmärkte sig folkrörelselandet Sverige med att på hemmaplan göra praktiskt taget ingenting. Som svensk involverad i året på internationell nivå fick man skämmas.

I FN skrev Sverige liksom övriga EU-länder på en resolution som uppmanade världens alla länder att vidta åtgärder för att främja ideella insatser. Det var en viktig resolution. Sedan dess har den emellertid endast samlat damm på någon hylla på UD. Svenska staten har inte gjort något för att uppfylla löftena i resolutionen och det har inte heller EU. Nästa år blir det en redovisning av vad IYV2001 ledde till. Vad ska Sverige rapportera då?

Nu är det ett halvår kvar till dess att IYV+10 startar. Vad har Sverige planerat göra? Vad gör regeringen, riksdagen, kommunerna? Vem är ansvarig för samordningen? Hur stor är budgeten?

Lagen om ekonomiska föreningar gäller inte för ideella föreningar

noreply@blogger.com (Christer Leopold) — Wed, 09 Jun 2010 07:42:00 +0000

Det har blivit vanligt att jurister använder Lagen om ekonomiska föreningar som norm även för ideella föreningar. Detta är fel och skadligt och har inget stöd hos lagstiftaren.

Det verkar som att det blir vanligare och vanligare att jurister, både i offentlig och privat tjänst, bedömer ideella föreningar eller ger råd till sådana utifrån vad som gäller för ekonomiska föreningar. Det kan bli rätt ibland, men oftast blir det fel. Jag har inte kunnat utröna om detta beteende beror på ren okunnighet eller om det har andra rötter. Oavsett vilket är det en skadlig företeelse och en farlig trend.

Ett skäl till denna utveckling kan vara att det finns lag om ekonomiska föreningar, men inte om ideella. Jurister är beroende av lag. Det kan då vara frestande för den jurist som saknar kunskaper och insikter om ideella föreningar, att ta Lagen om ekonomiska föreningar som norm. Särskilt som den ofta kallas “föreningslagen”.

Ideella föreningar är utan lag, men inte laglösa

Det finns i Sverige ingen speciallag om ideella föreningar. Därför behöver de inte registreras för att bli till. Men enligt föreningspraxis måste de ha medlemmar, målsättning, stadgar och styrelse för att bli juridiska personer.

Att speciell lag saknas innebär inte att de är laglösa. Ideella föreningar har nämligen sina egna “lagar” i form av stadgar, intern praxis och god föreningssed. Mycket av detta är så kallad tyst kunskap, alltså inte nedskriven, som endast kan läras genom att vara föreningsaktiv. Det innebär att en jurist som vill bli bra på det bara kan lära sig det i föreningslivet och av föreningsrävar.

Utöver denna grund finns också prejudikat från domstol. Dessutom kan man få viss juridisk vägledning genom att dra paralleller med annan lagstiftning, till exempel den om ekonomiska föreningar.
Om ideella föreningar ur samhällets synvinkel inte på detta sätt vore fullgott reglerade, skulle riksdagen för länge sedan ha stiftat en lag om dem.

Ekonomiska föreningar är företag

Professor emeritus Carl Hemström är den ledande experten på föreningsjuridik i Sverige. I sin bok Organisationernas rättsliga ställning – Om ekonomiska och ideella föreningar ger han vägledning till jurister och lekmän om hur man ska se på dessa frågor.

Där kan man till exempel lära sig att det har funnits Lag om ekonomiska föreningar sedan slutat av 1800-talet. De från 1911, 1951 och 1987 är alla uppbyggda med då gällande aktiebolagslag som förebild. Skälet till denna nära koppling är ”att lagstiftaren sett såväl aktiebolaget som den ekonomiska föreningen som former för ekonomisk verksamhet i syfte att främja delägarnas ekonomiska intressen” (Hemström sid 32). Bägge är alltså företag.

Riksdagen vill inte ha lag om ideella föreningar

Att det är stor skillnad mellan ekonomiska och ideella föreningar har bevisligen stått klart för lagstiftaren åtminstone sedan den första lagen om ekonomiska föreningar infördes, alltså i över hundra år. Förslaget om att de ideella föreningar som så ville, frivilligt skulle kunna registrera sig enligt denna lag har legat på riksdagens bord, men avvisats.

Särskilt lagstiftning för ideella föreningar har föreslagits riksdagen vid ett antal tillfällen, men alltid röstats ner, bland annat för att ”lagstiftning på området är förenad med åtskilliga svårigheter” (Hemström sid 34).

Var försiktig med paralleller

När det gäller att förstå vad som gäller för ideella föreningar genom paralleller från andra regelområden säger Hemström:

”Sålunda kan i vissa fall lösningen på ett problem rörande en ideell förening tänkas vara att återfinna i föreningslagen. I andra fall kan kanske … allmänna associationsrättsliga eller avtalsmässiga grundsatser vara tillämpliga. Dock måste man i varje enskilt fall noga ta ställning till, huruvida verkligen en parallell är befogad.” (Hemström sid 36-37, min fetstil)

Det förhållandet att ekonomiska föreningar till skillnad från de ideella är företag “kan leda till, att lösningen på ett beträffande en ideell förening uppkommet problem alls inte kan sökas i föreningslagens regler” (Hemström sid 37).

Högsta domstolen har framhållit, “att paralleller från vad som gäller ifråga om ekonomiska föreningar måste dras med stor försiktighet såvitt gäller ideella föreningar. I vissa lägen kan därför i stället e contrarioslut vara befogade” (Hemström sid 37). Med den juridiska termen “e contrarioslut” menas att det snarare är motsatsen till vad som står i en viss lag som gäller.

Slutsatser

Av ovanstående framgår klart att lagstiftaren noga skiljer mellan ekonomiska och ideella föreningar och inte avsett att Lagen om ekonomiska föreningar ska gälla även för de ideella. Den tanken har rent av avvisats av riksdagen.

Om det fanns ett behov av lag om ideella föreningar så skulle lagstiftaren ha skapat en sådan. Denna skulle då inte baseras på Lagen om ekonomiska föreningar eftersom denna rör kommersiell och inte ideell verksamhet och därtill är samordnad med aktiebolagslagen.

Rent historiskt är det de ideella föreningarna som är originalet, inte de ekonomiska. De senare representerar i sin struktur och funktion (även bortsett från vad det vinstdrivande syftet för med sig) bara en av många varianter för en ideell förening. Ideell logik är dessutom mer komplex än kommersiell.

Att tillämpa lagen om ekonomiska föreningar rätt av på ideella föreningar är fel. Även när det gäller att dra paralleller bör man vara försiktig.

Av allt detta följer att de jurister som huvudsakligen lutar sig mot Lagen om ekonomiska föreningar när de bedömer ideella föreningar eller ger råd till dem gör fel. De ideella föreningarna bör se upp med dem.

Källa: Carl Hemström (1988) Organisationernas rättsliga ställning – Om ekonomiska och ideella föreningar. Stockholm: Norstedts.

Technorati-taggar: ideella föreningar,jurister,lagen om ekonomiska föreningar,Carl Hemström
.

Ideella styrelseprotokoll ska inte vara offentliga

noreply@blogger.com (Christer Leopold) — Fri, 28 May 2010 13:57:00 +0000

Det finns två diken som en ideell organisation kan slinka ner i. Det ena är att efterapa företag, det andra är att ta efter myndigheter. För att hålla sin organisation mitt på vägen måste den ideella ledningen driva den utifrån dess egna förutsättningar, det vill säga, utifrån den ideella logiken. Detta försvåras numera ofta av krav på att efterlikna företag eller myndigheter.

Nyligen gav oss Kyrkans Tidning ett avskräckande exempel på ett sådant krav. Den vill att ideella organisationer ska vara "öppna", det vill säga de ska tillämpa offentlighetsprincipen som vore de myndigheter. Detta krav är skadligt för enskilda organisationer, men vad värre är, det undergräver också föreningsfriheten.

I en bilaga den 15 april görs stor affär av att två av tre tillfrågade ideella organisationer vägrat lämnat ut sina styrelseprotokoll. Tidningen får det att låta som om det skulle vara självklart för ideella organisationer att lämna ut styrelseprotokoll; de som vägrat ställs vid skampålen. Men i detta fall är det klungan vid skampålen som har rätt och tidningen som har fel.

Privata organisationer
Enligt tidningen agerar de som inte lämnar ut styrelseprotokoll som "slutna företag". Läsaren ska förstås uppfatta detta som något mycket graverande, men är det verkligen det?

Ideella organisationer är varken företag eller myndigheter. I vissa avseenden skiljer de sig helt från bägge, i andra liknar de den ena men inte den den andra. Ett exempel på det senare är att ideella organisationer är privata organisationer och inte offentliga. I detta avseende liknar de företag och inte myndigheter. Det som generellt gäller för privata organisationer gäller alltså för dem.

Som privata organisationer omfattas de ideella organisationerna inte av myndigheternas offentlighetsprincip och tystnadsplikt. Det innebär att de själva beslutar vad de vill informera om och vilka dokument de vill lämna ut.

Skillnad mellan förening och stiftelse
Artikeln skiljer inte mellan olika slags ideella organisationer. Det kan därför vara viktigt att påpeka att det är stor skillnad mellan stiftelser och ideella föreningar. De förra övervakas av en tillsynsmyndighet, de senare av sina egna medlemmar.

Det är alltså staten som tar ansvar för att stiftelser sköts på rätt sätt. Dess inspektörer har laglig rätt att titta på stiftelsens alla handlingar, också dess protokoll. Det ger emellertid inte media rätt att göra det.

Ideella föreningar däremot står fritt gentemot staten i enlighet med grundlagen och de mänskliga rättigheterna. Att det saknas särskild lag för dem är inget större problem. Det har fungerat bra hittills (vilket i Sverige är mer än i tusen år) tack vare en gedigen "tyst kunskap", ibland kallad föreningspraxis, som utgör en effektiv vägledning för hur föreningar ska organiseras, styras och drivas.

Vad menas med "öppen" förening?
Enligt Kyrkans Tidning är de organisationer som lämnar ut styrelseprotokoll "öppna" . De som inte gör det måste alltså betraktas som slutna. Det är inget självklart sätt att se på saken. Med öppen eller sluten ideell förening syftar man vanligen på hur lätt eller svårt det är att bli medlem. Men om vi håller oss till tidningens användning av öppen, så är den förening öppen som informerar brett om sin verksamhet och sina ställningstaganden. Den som dessutom på hemsidan offentliggör sina stadgar, sin styrelse, sin verksamhetsberättelse och sitt stämmoprotokoll är mycket öppen.

Men en förening behöver inte vara öppen mot omvärlden. Den har rätt att hålla saker internt och till och med att vara hemlighetsfull. Det är en betydelsefull del av föreningsfriheten. Det finns tider då denna aspekt spelar mindre roll, men andra då det gör det. När så sker är det viktigt att denna princip är väl förankrad i samhället. Detta av samma skäl som att föreningsfriheten inte är vanlig lag, som lätt kan ändras, utan inskriven i Regeringsformen.

Styrelseprotokoll bör inte vara offentliga
Den förening som vill kan publicera sina styrelseprotokoll. Det är då ett beslut som styrelsen eller stämman tagit, inte något en anställd kan besluta om på egen hand.

Att publicera sina styrelseprotokoll gör egentligen varken till eller ifrån för en enskild förenings öppenhet, däremot kan det vara oklokt både på kort och lång sikt. Det kan påverka styrelsens inre arbete och de beslut som fattas. Det kan försvåra samarbete med utomstående. Det kan skada föreningens strategier och arbete. I samband med inre och yttre konflikter kan det också skapa avsevärda problem för föreningen.

Styrelsen har enligt stadgarna (men också enligt lag) att främja och skydda föreningens intressen. Detta sker främst genom att fatta protokollförda beslut. Därför bör de inte göra sina protokoll offentliga, varken för enskilda medlemmar eller för utomstående. Att behandla styrelseprotokoll med sekretess är för ideella föreningar lika naturligt som att i stadgarna ha klausuler om suspendering och uteslutning.

Kyrkans Tidnings tre skäl
Kyrkans tidning framför tre skäl varför ideella organisationer ska lämna ut sina styrelseprotokoll: De utför samhällstjänster, de får statsbidrag och de är betydelsefulla samhällsaktörer. Inget av skälen är särskilt övertygande. Det är inte heller logiskt. Varför skulle detta med dessa skäl bara gälla ideella organisationer och inte företag? Utför inte också sådana samhällstjänster? Får inte somliga av dem statsbidrag? Kan inte ett företag vara en betydelsefull samhällsaktör?

Offentlighetsprincipen vid uppdrag
Tidningen menar att en ideell organisation som tar på sig att utföra sådana välfärdstjänster som tidigare omfattats av offentlighetsprincipen ska vara skyldig att lämna ut sina styrelseprotokoll. Detta är inte självklart.

Om kommunen lägger ut ett uppdrag på en lokalförening i en folkrörelse så sker det med ett avtal. I detta avtal kan kommunen kräva olika saker, men den kan knappast kräva att föreningens styrelseprotokoll ska vara offentliga, än mindre kan den kräva att förbundsstyrelsens protokoll ska vara det.

Ideella organisationer kan också ta på sig myndighetsuppdrag, det vill säga handlägga åt staten något som annars skulle utförts av en myndighet. Med ett sådant uppdrag följer givetvis en del regler som organisationen måste följa. Dessa regler kan innefatta offentlighetsprincip och tystnadsplikt, men endast i de delar som berörs av uppdraget.

Offentlighetsprincipen och statliga bidrag
Tidningen menar att eftersom de ideella organisationerna får statsbidrag ska de också tillämpa offentlighetsprincipen.

Man får förmoda att staten ger bidrag till ideella organisationer just för att de är ideella, inte för att den vill omvandla dem till myndigheter. För att bli till nytta måste bidragen ges med full respekt för den ideella organisationens eget sätt att fungera. Statliga bidrag är därför inget skäl för ideella organisationer att lämna ut sina styrelseprotokoll.

Det är inte ovanligt med krav på att ideella organisationer som får statliga bidrag ska kunna granskas av statligt organ. Jag tycker inte det är självklart, varken inom Sverige eller inom utlandsbiståndet. Jag anser att den ideella sektorn bör ena sig mot en sådan utveckling. Men även om sådan granskning skulle ske, så gör det inte styrelseprotokollen offentliga. De omfattas då rimligen av granskarnas tystnadsplikt.

Svenska Kyrkan inget bra exempel
Kyrkans Tidning gör ett stort nummer av att Svenska Kyrkan sedan tio år tillbaka har en egen fungerande offentlighetsprincip. Detta framhålls som ett argument för att andra ideella organisationer också ska ha det. Men argumentet slår tillbaka. De granskade organisationerna är väl förankrade i en ideell tradition. Svenska Kyrkan däremot har just påbörjat sin resa in i den. Ännu är den i sin kultur, struktur och sitt sätt att fungera starkt präglad av sin långa tid inom offentlig sektor. Att den efter frigörelsen från staten fortsatt att tillämpa offentlighetsprincipen är nog bara ett exempel på detta, är jag rädd.