Fundera över vilken 学科(department) som du kommer att läsa flest kurser från, och välj ett labb inom detta. Min erfarenhet är att man ändå inte har tillräckliga kunskaper för att förstå så mycket av forskningen de gör, så denna spelar inte så stor roll. Däremot är det väldigt värdefullt att ha någon att fråga om kurser och som kan plocka fram gamla tentor, så ju fler av dina kurser folk på labbet har läst, ju bättre. En idé kan kanske vara att välja en kurs som man tycker känns central, och fråga om man får vara på föreläsarens labb.

När jag sökte var jag tvungen att själv ansöka till en professor om att få komma till deras labb. Jag valde någon som jag tyckte lät bra och skickade ett mail. Jag betonade att allt praktiskt (boende, registrering mm) sköttes av International Office och att jag mest skulle läsa kurser, så att det inte skulle bli så mycket extra jobb för honom att ha mig i labbet. Han svarade genast att jag var välkommen. Jag skulle också skriva en Research Plan, och har fick man inte skriva att man bara ville läsa kurser. Jag skrev något väldigt vagt om att fördjupa mina kunskaper inom systemteknik, och det gick utmärkt.

Generellt om kurser:

Just nu får man läsa kurser från 工学部 (Faculty of engineering), och från vilken fakultet som helst inom detta (obs, bara undergratuate-kurser). Man får även läsa på en del andra fakulteter, dock INTE ekonomifakulteten. Att läsa kurser på masternivå kan möjligtvis vara förhandlingsbart, och där lär finnar lite ekonomi/management-kurser.

Kurser består av föreläsningar, ofta med närvarokrav, ibland inlämningsuppgifter och tentor. Det är stor skillnad i nivå på 2:ans och 3-4:ans kurser, men ingen kommer upp till LIU-nivå. Kurserna går inte lika djupt, och tentorna är enklare. Vad gäller tentor så FÖRSÖK få tag på gamla tentor, 過去問, eftersom detta hjälper att visa vad man ska plugga på (ofta består dessutom tentor av uppgifter kopierade direkt från gamla tentor). Dessa gamla tentor får du be någon på labbet skaffa fram, eller ännu hellre fråga någon i klassen (de börjar dyka upp ett par veckor innan tentan, när folk börjar fråga sina 先輩). På vissa tentor var man tvungen att svara utförligt och förklarande på frågor, och jag frågade då ifall det gick bra att skriva svaret på engelska. Detta gick alltid bra. Professorerna tillät oftast inte att man hade med sig wordtank på tentorna, men hjälpte istället till att översätta enstaka ord ifall jag inte förstod frågan.

Kurslitteratur kan köpas ganska billigt i bokhandlen på campus.

Kurser jag läst:

マーケテォング (3307)

Marknadsföring på ekonomifakulteten. Denna kurs har folk läst innan, men när jag hade skrivit tentan så fick jag reda på att jag inte fick betyg i kursen, eftersom fakulteterna hade bestämt sig för att bli striktare med att bara undervisa sina egna studenter. Surt. Kursen var i alla fall bra, läraren var snäll och skickade powerpointen till mig efter föreläsningarna på villkor att jag inte gav dem till de japanska eleverna. Kursen var dock inte lätt, fullspäckad med kanji och med en (för mig) svårläst kursbok. Långa timmar av översättning och wikipedia gjorde att jag till slut ändå fick ett grepp om kursen. För de matematiska modellerna, så finns en del info i extramaterialet till någon bok på denna sida: http://www.mktgeng.com/intro_principlestechnicalnotes.cfm

Det hjälpte ganska mycket. 過去問 finns samlat på denna fakultet. Gå till deras administrativa kontor så får du låna pärmen i en timme mot att pantsätta Todailegget.

デジタル回 (03-400060)

Tvåans kurs, så den går på Komaba-kampuset och är lätt. Kursboken är skriven av föreläsaren, lättläst och kanske värd att införskaffa. Kursen är lätt, om man går på föreläsningarna och kanske slår upp något litet på wikipedia någn gng så är det inga problem att hänga med. Kursen motsvarar i stort sett digitaltekniken vid LIU, men innehåller inget om felrättande koder. Detta lärs ut i en separat kurs som jag inte läste, men som kanske hade varit bra.

信号解析基礎 (03-402940)

Denna kurs går också på Komaba och är inte heller svår. Om man kan transformteorin ordentligt så är det inga kom helst problem. Läraren är strukturerad och skriver bra anteckningar på tavlan. I början kan det vara svårt att hinna skriva av, men de anteckningarna är bra att ha sen. Ett tips är att slå upp alla nya kanji efter första lektionen, för de återkommer! Kanske finns någon kursbok, men jag klarade mig bra med anteckningarna bara.

情報通信工学 (3402970)

Denna kurs är till för 3:or och 4:or, och de båda signalbehandlingskurserna är egentligen förkunskapskrav. Att läsa denna kurs parallellt med den första är därför svårt, men inte alls omöjligt. Kursboken som används är en japansk översättning av en amerikansk bok. Originalet, på engelska, finns på biblioteket och är guld värt. SKAFFA DENNA BOK! (”Modern Analog and Digital Communication Systems” av B.P. Lathi) De förklarar bra, och de första kapitlen är till stor nytta även för signalbehandlingskursen. De inlämningsuppgifter som man får i läxa varje vecka är också tagna ur denna bok.

制御工学II (03-370142)

Jag var tvungen att läsa fortsättningskursen i reglerteknik innan jag läste grundkursen. Det var inte så lätt. I efterhand tror jag att grundkursen räcker för att tillgodoräkna reglertekniken i Linköping, så välj själv om du vill läsa den. Läraren är snäll och glad, men väldigt ostrukuterad. Examinationen består av tre inlämmningsuppgifter och en tenta. Kan man uppgifterna ordentligt så borde man klara tentan. Tips är biblioteket för Aeronautiska Insitutionen i byggnad 工7 och denna sida: http://www.facstaff.bucknell.edu/mastascu/eControlHTML/CourseIndex.html

プログラミング基礎 (03-370010 )

Grundläggande programmering i C som ges på Kaomaba. Denna kurs går inte på 電子電気学科 så läraren sa till oss redan från början att den var lätt. Det var den, åtminstone om man programmerat Ada innan. Det var var en ganska rolig kurs, för jag gillar programmering. Denna bok är ganska bra: http://cgip.inf.unideb.hu/eng/rtornai/Kernighan_Ritchie_Language_C.pdf

プログラミング基礎演習 (03-370010)

Detta är också programmering i C, och är övningskursen till 電子電気学科:s kurs. Jag kunde inte gå på teoridelen av kursen, eftersom det krockade med någon annan kurs jag läste, men det gick bra att bara gå på övningsdelen. (Mest gick jag på den för att slippa gå på labbmöten som gick samtidigt på fredag eftermiddag.) Denna kurs var mer avancerad än ovanstående, men inte jättesvår (kanske känns programmering mest lätt förhållandevis, eftersom det inte helt bygger på att förstå japanska). Läraren var väldigt trevlig och kom ofta och hjälpte mig personligen eller förklarade på engelska.

制御工学第一(03-401471)

Denna kurs på 1,5 japanska poäng, innehåller i princip allt som LIU-kursen innehåller, så det är ganska mycket jobb för poängen. Se till att hitta en vettig kursbok på ett språk du kan läsa obehindrat – jag har hört att den från LIU ska vara rätt bra – för varken föreläsningar eller kursboken räcker för att förstå ordentligt. Dessutom tycker jag att det är trevligt med lite numeriska exempel och övningsuppgifter, vilket nästan helt saknas i den japanska kursen. Försök verkligen hitta gamla tentor att öva på, för läraren kopierar uppgifter rakt av. Jag övade även på gamla LIU-tentor för att ha något med lösningsförslag. Igen är denna sida ett tips: http://www.facstaff.bucknell.edu/mastascu/eControlHTML/CourseIndex.html

アルゴリズム(03-401083)

Denna kurs var lite knepig och tentan en av de svårare. Den täcker dock ganska bra den teoretiska biten i TDDC30, och är inte omöjlig om man bara läser en bra bok. Kursboken från LIU finns på biblioteket och är hyfsat bra.

離散構造とアルゴリズム (03-840121 )

En algoritmkurs från en annan institution som fokuserar på olika saker inom algoritmer och diskret matte. Kursen är svår, eftersom det är dugga efter varje föreläsning, och denna är mycket svår om man inte exakt förstått alla definitioner. Det mesta står tydligt på wikipedia, men det är svårt att förbereda sig ifall man inte vet exakt vad som kommer att gås igenom. Även tentan är knepig (fast jag vet inte hur snällt läraren rätter), och jag tror inte att denna kurs är helt nödvändig för tillgodoräking v någon kurs vid LIU.

構造化プログラミング (03-840360)

Fortsättningskursen till ovanstående, men man skulle klara den utmärkt även utan att ha läst grundkursen givet att man vet lite om algoritmer. (Om man läser アルゴリズム så klarar man sig bra.) Kursen är inte en nybörjarkurs i Java, så man har nytta av att ha en bok med lite inledning till Java och objektorienterad programmering (tex den som används vid LIU). Man får uppgifter vid varje tillfälle som man får jobba med under lektionen och sen hemma om man inte hinner. Dessa ska sen lämnas in till läraren. Denna kurs tillsammas med algoritmkursen täcker upp TDDC30 ganska bra.

コンピュータアーキテクチャ(03-401070)

En ganska välstrukturerad kurs med ganska lättfattliga föreläsningar och tydliga powerpoint som finns på nätet, samt en lättläst bok (två delar) som läraren själv har skrivit. Se till att skaffa båda böckerna/delarna, särskilt som de är väldigt bra att ha när man ska göra den inlämningsuppgift som ingår i kursen. För förklaringar på engelska fungerar wikipedia utmärkt i det här ämnet,så man behöver ingen annan bok.

信号処理工学 (03-402030)

Fortsättningskursen till signalbehandlingskursen som går under hösten. Denna kurs har mer fokus på digitala signaler, men är en tydligt fortsättning med samma välorganiserade upplägg och anteckningar. Se till att skriva av bra från tavlan, så har du bra anteckningar sen. Det går även att hitta tidigare studenters inskannade anteckningar om man frågar folk i klassen, men om man skriver snygga anteckningar själv och lämnar in till läraren efter avslutat kurs så kan man få lite pluspoäng.

Japanernas engelskakunskaper är inte alltid på topp. Som utlänning kan man förstås ha gaska roligt år detta:

Denna typ av skyltar satt på många ställen i huset där jag bodde. Det är väl inte direkt fel, men… det är ju inte helt rätt heller.

Ibland blir det ett steg mer åt det konstiga hållet. Hade de tänkt steka menyn, eller?

Ibland blir det helt fel.

Ibland blir det helt obegripligt.

Kobe Universitys officiella kartor som satt på skyltar här och var. Det lustiga är att alla olika ställen översattes till samma sak, bara olika långa bokstavssekvenser.

Toaletten halvvägs upp Mt Fuji.

BÅDE bak-och fram och upp- och ner. Imponerande!

Och de är inte mycket bättre i Kina heller.

Kyoto

Kyoumizudera

Kobe

Nagoya

Nara

Osaka

Ueno

Asakusa

Arahiyama

Bonus: Seoul

För att sammanfatta året såhär i efterhand så måste slutsatsen bli att det var en intressant och stundtals njutbar upplevelse, men även mycket jobbigt. Väldigt jobbigt. För precis ett år sen var det mitten av november och jag kom varje dag hem från universitetet dödstrött och förtvivlad över att inte förstå – varken vad som sas på lektionerna eller vad som förväntades av mig. Att inte förstå hur läxan skulle lämnas in (och därmed ännu mindre vad den skulle innehålla) var jobbigt. Att inte förstå hur jag skulle tilltala människor, hur jag skulle föra mig eller varför alla ville bli kompis på facebook men inte i verkligheten var ännu jobbigare.  När man är som tröttast och svagast behöver man egentligen gamla vänner runt sig, relationer som klarar av att man för en stund tar betydligt mer energi än man ger. Istället befann jag mig i en fas då jag var tvungen att vara glad, trevlig och utåtriktad för att knyta nya kontakter. I början fanns inte denna energi, och jag blev ganska ensam. Inte förrän jag insåg detta och tvingade mig själv att le och gå på extra middagsträffar började jag lära känna lite folk. Det blev något mindre ensamt, men det var jobbigt. Jag behöver nu i efterhand inte längre sticka under stol med att det fanns dagar då jag var väldigt sugen på att bara åka hem. De som höll mig uppe och höll mig kvar i landet var nog mest envishet och stolthet. Jag ville inte ge upp, jag ville kämpa och överleva. Jag ville visa landets mest självgoda skola att det fanns folk utifrån som var minst lika dugliga. Jag ville njuta av triumfen över att vinna mot oddsen.

Givetvis blev det bättre. Människan är bra på att anpassa sig, och jag är personligen ganska bra på att lära mig saker. Efterhand förstod jag mer japanska. Jag lärde mig hitta i tunnelbanan. Jag vande mig vid att bli nervös varje gång jag skulle tilltala en lärare (det ingår liksom i beteendekoden). Lite i sänder så skapades alla positiva och ljusa upplevelser som är det jag kommer att minnas ifall jag ska skriva en reflektion liknande denna om 10 år. Man förtränger det dåliga och blåser upp det bra. Jag kommer att minnas dagen då vi åkte till bergen för att titta på höstlöv, dagarna då jag vandrande bland tempel i Kyoto, helgen som jag hälsade på Peter och Lotten i Kobe, kvällen som jag var på TV-spelsbar med Samuel, de gånger jag promenerade runt Shimokitazawa med Wilma, när Ander kom och vi hade picnic bland körsbärsblommorna eller när jag besteg Fuji-san. Alla dessa fantastiska upplevelser som året också bestod av.

Förhoppningsvis kommer jag även att anse att det var ett år då jag lärde mig mycket, även om det inte var exakt det jag hade tänkt mig. Hade jag velat lära mig signalbehandling och programmering så hade det varit bättre att stanna i Linköping, kan jag konstatera såhär i efterhand. Todai är en skola som tar in väldigt smarta studenter, men det är inte en skola med särskilt högt ställda ambitioner i fråga om undervisning. (Ibland tycker jag att det är lite konstigt att japanska ingenjörer alls klarar av att bygga landet, men jag antar att de lär sig det mesta på företagen snarare än på universitetet.) Sett i ett större perspektiv tror jag dock att jag har lärt mig mycket. Det mest konkreta jag kan peka på är japanska, men jag har också fått öva mycket på att inte ha koll, att vara den som förstår minst och vars kommentarer alltid är dummast, att vara i ständig beredskap att behöva tänka eller planera om för att jag missat något viktigt och att vara en såndär udda person som ingen anser sig behöva ta så mycket hänsyn till. Att öva på såna saker är lite som att äta rågbröd istället för tårta – det är inte så kul men det är nyttig att ha gjort det.

Japanåret kan i och med att ha förts in i Ladok räknas som ett avslutat kapitel, och i likhet med en dröm så bleknar minnet av det gradvis. Snabbast suddas känslan av det jobbiga ut, och i takt med detta blir jag sakta alltmer sugen på att åka tillbaka till Japan någon gång – åtminstone på semester. Nu när jag ändå kan språket hyfsat.

Vi åkte med första tåget på morgonen.

Och kom så till Kanazawa runt 16-tiden.

En promenad tog oss till det gamla tehusdistriktet.

Den här gatan gick geishorna upp och ned mellan bjudningarna på tehusen.

Dagen efter besökte vi en av japans tre främsta trädgårdar, Kenrokuen.

Lyktan som har fått bli symbol för Kanazawa.

Vi gick till slottet och hamnade mitt i en danstävling för juniorer.

Influenser från olika asiatiska länder blandades till vilda danser och klara färger.

Slottsbacken vilmade av barn mellan 4 och 16 år, alla uppsminkade och i färgsprakande dräkter.

Nere på stan på kvällen var det de vuxnas tur. Hiphop- och jazzframträdanden blandades med traditionellt japanskt.

Väl i vattnet har nästan alla en flytleksak, oftast en badring men även luftmadrasser eller uppblåsbara valar förekommer. I de fall badgästerna är ett par, så sitter tjejen i badringen, och lotsas runt av pojkvännen. Ifall det är ett tjejgäng så turas de om att flyta två och två. Kanske är detta en följd av att många japaner är dåliga på att simma? Eller så är det för att man inte vill blöta håret och därmed förstöra den konstfulla frisyren.

Uppe på stranden igen efter doppet, så tycks det för tjejerna mest handla om att bättra på sminket. När jag var på Enoshima beach, som är en av de stränder närmast Tokyo, så var jag lite förvånad över att finna de flesta tjejer där mer välsminkade än när jag var på klubb. En del hade till och med med sig plattång till stranden för att inte riskera frisyren.

För bildexempel kan man titta på AKB48:s musikvideo och hålla i minnet att detta är hur folk faktiskt ser ut på stranden. Bikinidelen börjar vid t=1:15.

Annars är nog Japans läskigaste djur kråk-korparna ”karasu”. De har ett vingspann på upp till 70 cm och så kraftiga näbbar att jag tror att de, åtminstone i grupp, knappaskt skulle ha problem att döda en människa. Som tur är verkar de mer intresserade av sopor.

Ärligt talat så känns det rätt bra. Japan är ett fantastiskt land på många sätt, men jag känner inte att det är ett hemland. Nu ska jag hem och det är skönt. Visst finns det sorgliga inslag också, som idag när jag för sista gången promenerade bland översminkade flickor i jordgubbsklänningar i den hektiska kommersen i Harajuku, eller fikade för sista gången i Shibuya. Jag var lite ledsen när jag sa hejdå till min kompis Li efter en sista lunch tillsammans, särskilt som vi båda till sist blivit tillräckligt bra på japanska för att kunna diskutera kinesisk politik på ett  någotsånär konstruktiv nivå. Det finns människor här som jag kommer att sakna. Jag kommer också att sakna att kunna gå hem ensam på natten och att kunna lämna väskan på stolen på restaurangen när jag går på toaletten. Det kommer att kännas konstigt om ingen tittar upp när jag går ut eller in ur en affär. Det känns väldigt tråkigt att sluta prata japanska, just nu när det faktiskt börjar gå bra. Jag njöt av att kunna prata med butikspersonal och servitörer idag utan att staka mig alls.

Däremot kommer jag inte att sakna föreläsningarna på japanska. Jag kommer inte att sakna känslan av att alltid vara lite dum och lite efter när jag inte förstår exakt. Jag kommer inte att sakna de packade tågen och att alltid komma fram genomsvettig efter en promenad i hettan. Jag kommer inte att sakna min enda sneda kokplatta. Jag kommer inte heller att sakna strålningshotet från det havererade kärnkraftverket, som ingen riktigt vet hur farligt det är. Jag har valt att inte oroa mig medan jag bor här, tänkt att jag kan kompensera risken genom att alltid cykla med hjälm framöver, men trots att svenska medier tröttnat på att bevaka Fukushima så är det ännu inte under kontroll. Det finns mycket jag ser fram emot med att komma hem.

Idag var sista dagen och jag ska strax packa ner de sista sakerna i väskorna och förbereda avfärden. Detta är dock inte det sista blogginlägget. Det finns ett par saker till som jag ännu inte hunnit skriva om, så det blir nog ett par postdatainlägg innan epilogen.

Nedmontering av ett års liv.

Jag landar i Sverige den 16:e och den 29:e börjar terminen i Linköping. Jag ser verkligen fram emot att förstå föreläsningarna och kunna läsa kursböckerna ifall jag behöver det. Det enda roliga med att plugga på japanska är att visa att det överhuvudtaget är möjligt, annars är det mest jobbigt. Nu är det dock avklarat, och i fortsättningen kommer bara de tentor som är i japanska att vara på japanska. Skönt!

Men efter dagens studier var avklarade så kom tanken åter, så jag rådslog min in-house japan om hon visste om det verkligen var en geting, eller om det bara var något som härmar en getings utseende för att verka dödlig. Efter lite diskussion så kom hon på att det nog var en så kallad スズメバチ、ordagrant Sparvgeting, även kallad Asiatisk jättebålgeting. Wikipedia blev min forskningshjälp en stund, och jag har nu ett nytt favoritdjur. Det måste vara världens brutalaste och häftigaste djur. Så här följer några utdrag.

The Asian giant hornet, colloquially known as the yak-killer hornet, is the world’s largest hornet. Its body length is approximately 50 mm, with a wingspan of about 76 mm.

The stinger of the Asian giant hornet is about 6 mm in length. Masato Ono, an entomologist at Tamagawa University near Tokyo, described the sensation as feeling ”like a hot nail being driven into his leg.”

An allergic human stung by the giant hornet may die from an allergic reaction to the venom, but the venom contains a neurotoxin which can be lethal even to people who are not allergic. Each year in Japan, the human death toll caused by Asian giant hornet stings exceeds that of all other venomous and non-venomous wild animals combined.

The venom contains at least eight distinct chemicals, some of which damage tissue, some of which cause pain, and at least one which has an odor that attracts more hornets to the victim.

Vespa mandarinia uses its large crushing mandibles, rather than its sting, to kill prey.

The enzyme in the venom is so strong that it can dissolve human tissue.

The Asian giant hornet can simultaneously bite and sting at the same time, leading to compounded excruciating pain.

The hornets often attack honey bee hives. A single scout will cautiously approach the nest, giving off pheromones which will lead the other hornets to the hive’s location. A single hornet can kill as many as 40 honey bees per minute thanks to its large mandibles which can quickly strike and decapitate a bee. It takes only a few of these hornets a few hours to exterminate the population of a 30,000-member hive, leaving a trail of severed insect heads and limbs.

Typiskt bra djur att råka sparka till.

Den stora livsomvälvande händelsen skedde i förrgår, men det tog mig 2 dygn att processera det hela för att kunna dela med mig i klartext (Första dagen spenderade jag talandes i tungor, och den andra förde jag en konversation med högre (mellanhöga) makter). Men här kommer det äntligen:

Japp. 300 poäng på Mister Donut. Sug på den.

Dagen har spenderats med att checka in här i Khaosan Asakusa Annex där vi även började vår resa 2007, käka rullbandssushi, promenera, planera resten av resan och avsluta kvällen med umeshu, okonomiyaki och så en stor Asahi så klart. Imorgon väntar Kappabashi Kitchen Town med all sin plastmat, spela in lite NärCon-PR-filmklipp och sedan en runda i Shibuya där vi träffar Ylva, vid hachikô så klart.

Vi återkommer!

Men vi rullar på och förhoppningsvis ses vi inom kort, ett av mina mål är att träffa alla mina vänner runt om i Sverige allt oftare, eventuellt blir det ett bilköp för att lyckas med detta. Hoppas bara jag lyckas hålla mig på höger sida om vägen i så fall…

Har pratat en del med LiU om vilka kurser jag ska läsa när jag kommer hem, förhoppningsvis kommer jag igång med det mesta redan på tisdag men det lär bli en inledande period av förvirring och kulturkrockar (men denna gång inverterade). Lite som hur studieplaneringen i Japan har gått till det vill säga ^^

Självklart är det med ganska stora och blandade känslor som denna vändning i livet och studierna görs men de flesta av dem pekar i alla fall åt rätt håll, det känns som att jag tagit rätt beslut trots allt. Ser väldigt mycket fram emot att träffa alla vänner och familj.

Vi hörs i Japan!

Om det är någon som inte vet det redan så är jag för tillfället ute och reser i Asien eftersom vi just nu har vårlov från studierna i Japan. Jag befann mig i Bangkok när jag fick veta att en massiv jordbävning och en efterföljande tsunami drabbat Sendai och resten av Tohoku, samt allvarligt skadat ett kärnkraftverk i Fukushima. Sedan dess har jag spenderat en väldigt stor del av min tid på att följa utvecklingen, och sorgligt nog så har situationen bara förvärrats. Alla andra utbytesstudenter från industriell ekonomi som jag åkte till Japan med har beslutat att lämna landet eller, de som var på resande fot, inte återvända. Åtminstone tills situationen stabiliserat sig. En del tog beslutet för att de bor i mer eller mindre direkt drabbade områden (en till och med i Sendai), och andra tröttnade på att känna sig konstant osäkra och kunde inte leva sina vanliga liv där längre. Jag har bestämt mig för att åka tillbaka till Japan. 

Det är inte lätt att försöka förklara varför jag beslutat mig för detta, men jag försöker. Anledningen är snarare känslomässig än rationell. 

När jag först fick veta vad som hänt så fick jag panik. Jag blev livrädd att någon jag känner skulle vara drabbad och otroligt orolig för landets situation. Men allt eftersom jag fick veta att alla jag känner och deras vänner och familjer mår bra, samt att majoriteten av landet fortfarande är relativt stabilt så övergick paniken sakta men säkert i obekvämhet, sorg och irritation. Irritation för att jag inte är där och inte riktigt kan se och känna hur situationen faktiskt är. Att sitta och följa nyheter, artiklar och bloggar räcker inte på länga vägar. Efter att ha levt i Japan i sex månader så kan jag inte låta bli att älska nationen. Jag har alldeles för mycket band som binder mig till landet (inte minst min flickvän) för att kunna titta bort och låtsas som att ingenting har hänt. Det enda sättet jag kan hantera läget är genom att veta vad som egentligen händer där borta, och om jag gör det på avstånd (från Sverige) så skulle jag vara i samma situation som jag är nu. Och den senaste veckan har jag bara känt att jag gradvis blivit mer och mer galen och psykiskt pressad. Det enda som känns rätt just nu är att återvända till Kobe och försöka leva igenom katastrofen.

Jag vet att många av er är oroliga och tycker att jag är idiotisk som åker tillbaka dit när läget är som det är, men jag måste. Kobe är säkert för tillfället, inget har slagit i området och det enda problemet jag hört om hittills är elbesparingar. Så för tillfället är jag säker där. Jag är dock orolig för kärnkraftverket i Fukushima och alla efterskalv som man inte vet hur de kan komma att påverka den redan skadade infrastrukturen, men jag kommer att förbereda mig så gott jag kan för att evakuera eller fly om det mot förmodan skulle behövas. Kobe ligger väldigt bra till, nära en stor internationell flygplats, har gott om kommunikationer för att ta sig längre väster- eller söderut, och har antagligen flest skyddsrum i landet (tack vara jordbävningen där 1995). 

Jag har nog fått det här inlägget att låta mycket mer dramatiskt än det egentligen borde, men det är för att möta oron från så många som möjligt. Dessutom fungerar inte riktigt min hjärna som den brukar och jag är väldigt nedstämd på grund av ett överflöd av negativa tankar och psykisk stress, så det smittar av sig i hur jag uttrycker mig. 

Om allting går som det ska, och inget extremt händer som påverkar Kobe, så lämnar jag Kambodja (där jag är nu) kvällen den 21a och landar i Japan den 22a. Snälla försök att inte oroa er så mycket för mig, jag sköter det rätt så bra själv även om jag försöker att inte visa det. Jag ska försöka skriva ett inlägg om min syn på läget innan jag åker, och ett efter att jag kommit fram till Japan. 

Det hurras över hur tappra japanerna är, hur alla hjälper varandra metodiskt utan att få panik och när dessa historier berättas fälls det tårar över hela världen. Dessvärre stämmer de inte in på mig, den senaste veckan har jag slaviskt följt nyhetsflödet, varit emellanåt sjukt orolig vilket nådde sitt klimax igår kväll med min första ångestattack någonsin. Tänk er en vaken feberdröm där man är rädd för att man ska glömma bort att andas, händerna domnar bort och tunnelseende infinner sig, så var det för mig. Min teori om varför det inträffade först igår är för att jag och Linnea gick på 1 h massage, vilket kan få folk att gråta så varför inte ångest? Saknar dock någon form av vetenskapliga belägg för denna teori

Just nu befinner vi oss i Cebu City, ska snart dra till Bohol för att sedan åka tillbaka till Manila den 25 mars.

En bit in på öppningsceremonin började det skaka. Vi tänkte inget mer på det, det var en normal skakning och något som händer lite då och då. En stund efteråt får jag ett mail av en kompis som befinner sig i Tokyo och där jordbävningen var betydligt större. Han vill ha reda på om alla i Sendai har klarat sig bra. Jag tänker fortfarande inte så mycket mer på det. Efter ett tag börjar japanerna i lokalen röra på sig mer och mer. De springer ut från lokalen med mobiltelefonerna i högsta hugg. En av dem informerar mig; det har varit en M7.9 (senare ändrat till M9.0) i Tohokuregionen, en stark sexa på japanska skalan. Jag sticker ut och börjar med att maila min familj och berätta för dem att jag mår bra och att de förmodligen kommer få läsa om en stor jordbävning i tidningen. Efter det försöker ringa till alla de som befinner sig i Sendai, men telefonnätet är överbelastat. Testar att maila. Efter ett tag går mailen iväg, men det ska dröja länge innan några svar kommer. Även det nätet är överbelastat. Man ser alla som står och försöker ringa sina anhöriga, ingen kommer fram.

Efteråt har vi krismöte, vilka vill hem? Vilka vill stanna kvar? Många hade fortfarande inte fått tag i sina anhöriga. Jag tror att de flesta ville vara kvar, de ville försöka ha kul. Under helgen var det faktiskt jättebra stämning, skolor från hela landet deltog och alla ropade hejaramsor och var väldigt delaktiga. Kanske var det ett sätt att komma iväg, få nåt annat att tänka på. Det märktes dock att det var det enda de pratade om, när de inte sjöng. På vårt boende var TVn på nonstop. En del ville inte titta, andra följde nyheterna slaviskt. På kvällarna hade vi samlingar där våra coacher pratade om utvecklingen och vad som hände. Vart ville alla åka när vi skulle hem? Eftersom alla är studenter har de flesta sina familjer på andra orter, det underlättade mycket. Det gick inte heller att komma tillbaka till Sendai. Efteråt fick jag reda på att det visst gick att komma tillbaka, via buss och ett antal byten. Det var dock inget som rekommenderades av någon. En person i mitt lag cyklade tillbaka från Gifu, han ville tillbaka till Sendai. Alla var dock lugna. De var glada och avslappnade, i alla fall på ytan. Det gjorde att situationen inte kändes så hemsk för mig. Under helgen hade jag också fått veta att alla jag känner har klarat sig bra, det kändes underbart.

Själv åkte jag till Tokyo. Eftersom jag fått det mesta av min nyhetsrapportering av japanska medier och mail hemifrån hade jag inte någon jättebra bild av det inträffade. Väl i Tokyo började jag försöka höra med lite folk för att få en bättre bild av vad som hänt. Jag gick förbi ambassaden och pratade med dem, ringde till lite olika kompisar och försökte samla ihop information. Från början hade jag tänkt åka till Yamagata och vänta tills alla problem var över, men eftersom ambassaden inte rekommenderade folk att åka dit tänkte jag om. Lotten hade erbjudit mig en plats i hennes och Peters lägenhet, men efter att ha pratat med henne fick jag reda på att hon skulle åka ifrån Japan. Då kanske det är bäst för mig också att lämna landet då tänkte jag. Jag hade boende i Tokyo fixat, hemma hos ett par bekanta. På väg hem till dem gick jag in i en affär för att köpa lite dricka. Då märker jag att vattnet var slut, och maten likaså. När jag senare pratar med mina värdar för kvällen berättar de att alla Tokyobor köpte på sig stora lager med mat och bensin vilket har orsakat en negativ spiral i lagren i butikerna. Väl hemma i lägenheten tittar vi på TV. Där säger de att det har börjat läcka ifrån en av reaktorerna. När de säger det känner jag att det är dags att åka hem, nu vill jag inte vara kvar en sekund till. Det var som att detta var det stora startskottet för mig, nu var det allvar med reaktorerna. Samtal hem och efter att ha letat biljetter hela natten mot tisdagen (Jag ville inte flyga från Narita eftersom det enligt uppgifter var stort kaos där, och att det också var svårt att komma dit då tågen inte gick och det var total trafikstockning) lyckas vi hitta en flight från Nagoya, via Singapore, och till Köpenhamn med avgång onsdag morgon klockan 11. Den sista dagen var bara en lång längtan över att få sätta sig på planet och komma bort.

Nu är jag hemma. Skönt, men jag är fortfarande djupt oroad över utvecklingen i Fukushima och tänker på alla som är kvar i Japan. Framtiden får utvisa om jag åker tillbaka till Japan, men just nu känns det väldigt långt bort. Så länge är det bara att hoppas på att Japan fixar detta, men som de japanerna som jag pratade med innan jag åkte sa; Japan ger aldrig upp. Vi ger aldrig upp.

De är väldigt beundransvärda japanerna, de ger sig aldrig och de kommer klara av det här.

Ii Japan-portalen

samuel.iijapan.se

En annan intressant observation är att jag har blivit kontaktad av Sveriges Radio, Corren samt TT (3 ggr) under den här tiden och att dessa traditionella nyhetsmedier har börjat använda sig av Facebook för att kontakta potentiella kandidater att intervjua.

Vi har verkligen blivit kändisar allihopa.

Med anledning av det förvärrade läget vid det japanska kärnkraftverket Fukushima avråder Utrikesdepartementet, i samråd med Strålsäkerhetsmyndigheten, från alla resor till Japan. Alla svenskar inom en radie på 80 km från kärnkraftverket Fukushima uppmanas att lämna området. Se bifogad pdf-fil med karta som visar vilket område som omfattas (den blå zonen). Det kan särskilt noteras att staden Sendai, norr om Fukushima, ligger strax utanför.

I beredskapssyfte är ambassaden angelägen att få en aktuell bild över hur många svenskar som fortfarande befinner sig i Japan. Vi vill därför be samtliga mottagare att omgående per e-post besvara följande frågor samt ange namn och personnummer för samtliga familjemedlemmar. Det är av viktigt att vi får svar även om ni tidigare lämnat information till oss om avresa från Japan etc.

- Befinner ni er fortfarande i Japan och i så fall var?
- Har ni planer på att lämna Japan och i så fall när och hur?

Ange tydligt vilka familjemedlemmar som avses, inklusive vilka som redan lämnat Japan eller tillfälligt befinner sig på annan ort i Japan.

Enligt uppgift så ställer en del flygbolag för närvarande om sina rutter och flyger till andra orter än Tokyo i Japan. Det innebär att möjligheterna att resa ut från från Tokyo med flyg kan komma att begränsas. Svenskar som vill lämna Japan bör därför se över sina möjligheter att resa ut från andra platser i Japan.

http://www.swedenabroad.com/Start____4081.aspx

Som ett komplement till hemsidan finns Ambassaden även på facebook ”Embassy of Sweden in Tokyo” och Twitter ”@EmbSweTokyo.

Här borta i Filippinerna är jag i smått chocktillstånd, följer ständigt nyheterna, är nervös inför att åka tillbaka till Tokyo nästa vecka och funderar över om jag inte ska avbryta mitt studieår trots allt. Allting är mycket märkligt…

Jag maste saga att nar jag horde om 11:e september sa kunde jag inte riktigt relatera, eftersom det anda var i ett land sa langt borta. Samma sak med tsunamin i Thailand, eller jordbavningarna i Haiti och Nya Zeeland. Jag kande for de drabbade, men jag kande inte egentligen sa mycket sjalv. Denna gang fick jag total panik nar jag borjade lista ut att nagot kanske hant i Japan, sa vi sprang till datorerna och borjade kolla runt for att lista ut vad som egentligen hant. Nar vi val sag bilderna och beskrivningarna slog chocken in. Jag blev alldeles mallos och kanslorna bara forsade in.

Efter att ha bott i landet 6 manader sa ar det svart att inte kanna sig som en del av det, speciellt nar sa manga av ens vanner och bekanta bor dar. Ca 60% av chocken bestod av radsla for att nagon jag kanner eller nagons familj skulle ha drabbats. En bekant ar fran en mindre stad i nordostra Japan och hon har fortfarande inte hort nagot fran sin familj, sa mina tankar gar ut till henne. Resterande 40% ar mest skam, over att inte vara dar och dela sorgen med alla som slass for att overleva, eller hjalpa och stodja. Av vad jag sett hittills sa verkar verkligen hela befolkningen ga samman och gora allt, hur litet det an ma vara, for att hjalpas at. Och har sitter jag i paradiset. En valdigt stor del av mig skriker at mig att aka tillbaka till Japan, men aven om jag skulle vilja sa gar det inte.

Jag ar dock dar sa mycket det bara ar mojligt mentalt. Idag har jag sett indre bilder och blivit tarogd varje gang jag sett vatten, och jag har inte kunnat tanka klart pa hela dagen. Nu nar jag skriver det har ar det inte langt ifran tarar. Kan inte ens ana hur japanerna, som ar uppvaxta i landet, och alla som saknar kontakt med nara och kara maste kanna sig.

Tack gode gud for att alla jag kanner mar bra.

Undrar hur min lägenhet och mitt Japan kommer att se ut när vi åker tillbaka om två veckor, om vi ens kan åka tillbaka då. Just nu verkar kärnkraftverket i Fukushima gå åt helvete, men flertalet källor säger i alla fall att även om en härdsmälta inträffar så kan det inte leda till någon katastrof liknande Tjernobyl. Men man blir ändå lite skraj trots allt…

Igår vandrade vi runt i lite kvarter och tog in lite av staden, åt italiensk macka (med grönsaker och pesto!), gick på fransk vinbar, samt på en klubb med 85% utlänningar, och i åldrar från 20-45. Det vi fascineras mest av är allt västerländskt, som vi varit isolerade från i 6 månader nu.

Jag vann för övrigt utekvällen genom att vara den enda i sällskapet som blev raggad på. Tyvärr så var det av en kinesisk man, men jag väljer att ta det som en komplimang och en vinst!

• Julgransljus på pampiga byggnader i februari är nåt resten av världen borde ta efter
• Fint hotell, men varför ser badrummet ut som en fängelsecell, men med finare handfat, och varför vill de att jag ska hålla fast mig i duschdrapperiet?
• Middag för 13 kr är svårt att klaga på

Puss!

I alla fall, just nu befinner jag mig i Lund och kommer göra det fram till på söndag. Samma dag som jag skrev sista tentan satt jag på bussen till Tokyo. Efter en fika med Samuel på Narita klev jag på ett Airbus, kört av SAS, med destination Kastrup innan Elin mötte mig på flygplatsen och visade mig vägen till Lund. Roligt hade jag eftersom en av piloterna var dansk, så det måste ha sett lite småkomiskt ut när jag småskrattade lite för mig själv varje gång han skulle säga något. Ibland är det bra att vara lättroad.

Lomma Beach bjuder på härliga vyer.
Två turister försöker göra en hoppbild, men
glömmer bort att de står i en grop.

Så här glad blir man när man tittar ut över Helsingborg

Några dagar senare väntade Malmö och dess skönhet. För en man som inte tidigare varit och turistat i Skåne var det här väldigt trevligt och något som kan rekommenderas. Detta rykte spred sig också snabbt och gjorde så att två unga män ifrån Linköping bokade två biljetter till Lund. Efter ankomst 09.29 blev det pizza till lunch, kakor och kaffe till mellanmål, och hamburgare till middag innan de återvände hem 19.29 För övrigt har dessa veckor inneburit hittills åtta semlor. Gott.

En av semlorna, tyvärr en av de mindre goda.

Oavsett var an i varlden jag ar, sa verkar jag dras till berg, sa igar blev det bergsklattring. Med sina 725 meter ar berget lagre an Rokko i Kobe, men betydligt brantare och med mycket mer anstrangande delar. Bitvis var man tvungen att dra sig upp for klippblock liknande med hjalp av rep och stalstanger, men det var det absolut vart. Det var verkligen en topp vard namnet, da man at alla riktningar hade perfekt utsikt. Ingenting som blockerade utsikten. Dessutom bodde det en katt dar uppe. Vara teorier slutade i att han antagligen trodde att han var en bergsget eller att det var en viss historisk figur som aterfotts som katt och flydde undan manskligheten av skam. Ni forstar om/nar ni ser bilder. 5 timmar av kroppsplagning fick duga, sa vi spenderade resten av kvallen med att slappa.

Idag var lugnare. Lite gang pa Seouls motsvarighet till Manhattan och lite shopping. Dagens hojdpunkt var en marknadsgata som kandes lite som Clas Ohlson pa crack. Allt fran hattar i gross och gummisnoddar sackvis till kristallkronor, generatorer och pumpar i stand efter stand i nagon kilometer pa varsin sida av en liten flod. Vi inforskaffade oss lite overallsbeprydning som kommer fa alla i Linkoping att tappa hakan. Fantastiskt.

Dagens smeknamn: Romeo & Juliet
Dagens overraskande av japaner: Forklaring av tunnelbanans biljettsystem

Idag gled vi forst over till ett palats (fran nagonting som hette Tjossan-dynastin) och overraskade japanska turister med vara sprakskills nar de bad oss att fota dem. Ny hobby! Sen har resten av dagen spenderats med shopping i olika konstiga distrikt har i staden. Forst ett omrade med en del upscale stallen, sedan over till random crap-marknaden, for att sist avsluta pa ett shoppingcenter med en massa udda koreanskt mode.

Dagens ord: Sugongbap.
Dagens fraga: Var fan ar korven?

Den var 3,6 pa richterscalan och lika plotsligt som den kom var den over, varade bara nagra sekunder.

Vilken en spannande avslutning pa dagen.

Igår var jag och delar av svenskgänget på karaoke och fick då reda på att det finns en svensk låt i de japanska karaokeboxarna, Caramelldansen.

Inte illa. Efter en hel del mixande med läsk- och glassbaren (gratis) igår så kan jag rekommendera en storslagen blandning – mjukglass och melonläsk. Nästa oslagbart.

Ikväll väntar vår numera traditionella lördagsunderhållning – Mario Kart 64 följt av På Spåret och sen eventuellt egen frågesport efter det.

Fotbollsgänget

Låter det inte väldigt likt ”sätt den i mål?”

Kvitteringen satt med två minuter kvar, då blev det tryck i lådan. Tyvärr lyckades jag i den vilda glädje som uppstod slå av kameran, men en del kom med i alla fall!

För att sammanfatta gårdagens match inledde framför allt Vegalta i ett högt tempo. Målchanser fattades inte, men skärpan i avsluten fanns inte. Därför kom 0-1 i mitten av första halvlek som en riktig kalldusch och tystade hela publiken. Under en tiominutersperiod tog Frontale över matchen, men efter det var det återigen Vegalta som höll i taktpinnen. Andra halvlek blev sedan lite av ett sömnpiller, publiken var lite på dekis och kvalitén var allmänt låg. Vegalta dominerade dock och lyckades som sagt med två minuter kvar kvittera. Jag måste säga att jag blev väldigt förvånad över att japaner kunde låta så mycket som de gjorde, men det öppnar sig antagligen en helt ny värld för dem så fort de kommer till en arena och de kan skrika ut allt de har fått lov att hålla inombords under ett par månader.

Efter matchen var det avslutningsceremoni med tal och avtackningar under en timme.

Hur det gick i de andra matcherna? Kobe Vissel vann med 4-0 över Saitamas Urawa Red Diamonds och FC Tokyo spelade oavgjort mot Yamagata Montedio vilket alltså betyder att Tokyo gör Kyoto och Shonan, i närheten av Yokohama och alltså Tokyo, åker ur den högsta serien. Noterbart är också att Osakas två olika lag kom tvåa och trea i tabellen, lite som i Sverige med andra ord; Stockholmslagen åker ur medan Göteborgslagen spelar bra.

Efter matchen vankas Mario Kart på N64 med svenskarna och eventuellt karaoke. Daniel har tagit med sig sin konsol av typen Pikachu och det har blivit en och annan duell.

Igår var det för övrigt ett reportage på nyheterna som visade översvämningar i Osakaområdet samt sol och värme i Tokyo. 23,7 grader hade det tydligen varit någon gång på dagen. Här i Sendai fick vi nöja oss med en blandning, ett skyfall som gjorde att jag inte åkte till skolan förrän efter lunch och värme så man egentligen inte behövde använda jacka det var hemfärd. Igår var också dagen när Sendai tände sin julbelysning, och självklart var jag på plats. Hela ceremonin började runt 17-snåret och efter en 30 minuters lång invigningsritual började nedräkningen en minut innan. Affärernas lampor släcktes ned för att effekten skulle bli så stor som möjligt. Mäktigt var det, från att vara helt mörkt till att en 1-2 kilometers lång vägsträcka lystes upp samtidigt med ett stort antal lampor.

Denna är från förra året, årets finns att beskåda här.

Den häftigaste måste jag nog säga var om en kille som friklättrar och som i en av filmerna klättrade uppför ett 600 meter högt berg. Utan lina alltså. Det är tufft.

Alone on the Wall – First Ascent from Mountainfilm in Telluride on Vimeo.

Present väntas när du kommer till Japan!

Var på en te ceremoni på universitetet idag. Var ren tortyr för mina ben och godiset var ingen höjdare, men teet var iaf gott.

Känns läskigt att plugga på Kobe University, men jag har ju Peter och Lotten så det kommer nog att ordna sig.

Var en underbar kväll

Igår var det tempura fest hos Samuels homestay familj. Där vi åt massa olika sorters tempura vi besökte dessutom några vänner till familjen som bodde i ett traditionellt japanskt hus. Var en riktigt kul kväll.

Ska ut med några kompisar nu och äta och sjunga karaoke.

Ska försöka skriva på min blogg lite oftare i fortsättningen.