Utan jag i himmelen

2006-11-16T09:57:00.000+01:00

”I min själs universum är jag solen”, sa Jenny.

2006-11-16T09:40:00.000+01:00

Den mänskliga personligheten utvecklas från att vara en biologisk kontroll- och valapparat med begränsade resurser till ett förklaringsmaskineri med fantasins oändlighet i minne.
Ingenting fysiskt och biologiskt är i princip omöjligt att förklara med fantasi. Det ändliga kan alltid sättas in i ett större sammanhang med fantasins hjälp.
Själva de verktyg vi använder för att förklara, den rena logiken och den höga moralen, finns dock vid regnbågens fot i fantasins himmel.

2006-11-16T09:30:00.000+01:00

Gåtans njutning

2006-11-15T14:37:00.000+01:00

Fantasier låter oss få armbågsutrymme mellan stimuli och respons. Vi får fler val än att bara koppla samman en situation med en känsla. Med fantasins hjälp kan vi förklara samband som ligger bortom det omedelbara. Förklaringar är en av fantasins funktioner.
Experimentella psykologer har upptäckt att situationer som orsakar starka känslor fortsätter att göra det tills vi kan hitta på en förklaring. Sann eller osann verkar en förklaring dämpande oavsett om känslan som kopplats till situationen är lustfylld eller olustig.
Fantasier kan också användas till att förstärka och hålla kvar en känsla av lust eller olust. Det är ett gammalt knep evolutionen använder sig av, att använda samma mekanism i olika funktioner.
Ser vi här upphovet till en uppdelning mellan de sköna konsterna och vetenskapen?

2006-11-06T21:24:00.000+01:00

Fantasilös måttstock

2006-11-06T19:38:00.000+01:00

Som skolpojke läste jag, att om universum har ett ljud, ett bakgrundsljud som alltid var där, så skulle vi inte höra det. Däremot kunde man tänka sig att det kunde uppkomma situationer där detta bakgrundsljud skapade resonansljud hos delar av universum. Dessa ljud skulle i princip vara möjliga att höra.
Nästa gång jag hade ringningar i örat sprang jag in till pappa och fick honom att sänka tidningen.
”Pappa, jag hör universum!”

2006-11-06T19:00:00.000+01:00

Hjärnan gör alltid sina upptäckter mot bakgrund av storleken på intrycken den redan har. Det gäller såväl intellekt, känslor som pengar!
Om ett pris har födubblats över natten så är det denna RELATIVA ÖKNING som ramlar ner som en pollett i hjärnans valmaskineri trots att det förmodligen vore klokare att låta polletten bestå av skillnaden i det nya priset och det genomsnittliga priset på allt vi kunde tänka oss köpa istället.
Jag slår vad om att det skulle bli en mycket lättviktigare, kanske rent av försumbar, pollett.

2006-11-06T16:32:00.000+01:00

När vi fantiserar kring intryck vi kan få av omvärlden och vår plats i den kan de mest fantastiska scenarior utspela sig, men vi brukar inte normalt förväxla dem med verkliga händelser.
Hjärnan har inget emot kontrafaktiska situationer, men den verkligt föreliggande situationen har alltid tolkningsföreträde. Det är däför vi gärna blundar när vi vill föreställa oss något konkret som inte är för handen, och vi håller för öronen för att utestänga musiken om vi vill hitta en egen stämma.
Våra känslomässiga reaktioner på den situation vi råkar befinna oss i är inte lika lätta att stänga ute. Det är betydligt lättare att ”förhandstitta” än att ”förhandskänna”.
Visst kan vi få ett hum om hur vi skulle känna det i en tänkt situation, men hjärnan ger nuvarande känslor högre prioritet och vi har därför lätt att förväxla verkligt pågående känslor med de ”förhandskänslor” vi försöker frammana.
Detta till trots har otaliga experiment visat att vi är bättre på att förutsäga hur vi kommer att känna oss i en framtida situation om vi försöker ”förhandskänna”, än om vi försöker ”tänka oss” fram till en förutsägelse om hur vi kommer att känna oss i den situationen när den väl inträffar.
Känslor är inte lättstyrda men de är ändock bättre på att styra än det lättrörliga intellektet.

2006-10-30T17:34:00.000+01:00

Förbiseende

2006-10-30T15:13:00.000+01:00

Jag brukade säga att jag skulle välja ett jobb som var roligt när jag blev vuxen. Det verkade självklart. Arbetslivet tar ju så mycket plats i livet att det vore dumt att göra något man inte trivdes med.
Många år senare, när jag pluggade på Stockholms universitet, försökte jag under en lång promenad längs Valhallavägen, från Östra station till Gärdet, föreställa mig i detalj vad olika yrkesval innebar.
Jag kom fram till den dystra slutsatsen att jag inte kunde tänka mig ett arbete jag skulle trivas med i längden hur jag än ansträngde mig.
Det minnet är ett slående bevis för det gamla påståendet att djävulen alltid gömmer sig i detaljerna.

2006-10-29T19:10:00.000+01:00

Generna är i princip eviga, men jordens resurser är det inte. De känslor generna programmerat oss för är ”tänkta” att skydda genernas bärare, den individuella organismen. Våra känslor handlar om det som händer i våra begränsade kroppar. Det som verkar obegränsat är vår fantasi kopplad till en ackumulerande kommunikation mellan individer. Vi bryr oss om hur vi mår och hur vi mår beror till stor del på den kommunikationen. Vi har kommit att bry oss om individen som ekonomisk rationell beslutsmaskin. Där religionens makt över sinnena brutits har den ersatts av Mammons. Mammons osynliga hand fungerar emellertid i slutändan bara under den kontrafaktiska förutsättningen av ohämmad tillväxt. Det visar sig istället att det är inom etiken som vi kan finna modellen där det klassiska logiska beslutet är som mest användbart.
Det går att härleda religionernas varianter av den gyllene regeln eller Kants kategoriska imperativ via klassisk beslutsteori under hänsyn tagande till föreställda kontrafaktiska situationer. Här är kontrafaktiska situationer inte en hämsko utan det som ger gränslösheten.
Vi har blivit gränslösa valmaskiner.
Vi står på egna moraliska ben.
Det mår vi bra av.

2006-10-29T17:06:00.000+01:00

De envåldshärskare som funnits i mänskliga samhällen de senaste 6000 åren har alla behövt brottas med problemet att kunna lita på trofastheten hos sina närmaste män. Vad skulle hindra två eller flera av dessa att övermanna härskaren och ta över kontrollen (och makten och härligheten)?
Ett bra trick har varit att lägga ett ytterligare kontrollsystem till den egna makten genom föreställningen om en OSYNLIG STÖRRE MAKT. Den ”osynlige” har ofta utsett ”talesmän” (prästerskap) som kan gå i god för att härskaren därför utsett dem och i övrigt regerar med den osynliges goda minne.
Eftersom denna större makt osynligt läser allas tankar och vet allas känslor ger den ett visst skydd mot fantasins uppror mot den bestående ordningen.
När vi fantiserar om vad vi ska göra på kort sikt handlar det om HUR vi ska göra (Ska jag dräpa Kungen med en kniv?), när vi fantiserar om vad som kommer att hända längre fram handlar det om VARFÖR (Mina tankar är redan kända av den osynlige store maktutövaren, varför jag aldrig kommer att tillåtas utföra dådet utan kommer att upptäckas i förtid, därför måste jag sluta fantisera om att ta över makten om jag vill fortsätta att ha det åtminstone så bra som jag har det nu).
De mänskliga symboliska språk vi byggt upp ovanpå de biologiska känslouttrycken ger, tillsammans med hjärnbarkens enorma kapacitet, fantasifostrens utbredningsområde en gränslöshet som närmar sig en perfekt passform för en klassiskt logisk beslutsmodell. Den tänkte tankeläsaren ger oss ett skäl till att styra fantasin med känslornas hjälp på ett till synes rationellt sätt.
Logiken är tankens pengar, sa Marx. Han borde ha sagt tvärtom. För 3000 år sedan uppfanns det första skriftspråket. Till en början mest som ett bokföringssystem för säd och djur. Det utvecklades tillsammans med handeln och kom också att tjäna den osynliga makten. I Tredje Mosebok står att allt tionde av jorden och säden och av trädens frukt tillhör Herren. En tiondel av det du äger ska du ge till Gud. Pengar är ett sätt att ordna saken på.
Pengar är en logisk produkt, åtminstone så länge som man tror på en oändlig tillväxtekonomi. Den osynlige gränsdragaren, som gav oss ett skäl att vara rationella faller i slutändan rimligen själv offer för den rationalitet som kräver gränslöshet.

2006-10-24T09:52:00.000+02:00

”Bosses pappa har visat Bo hur han kan åka buss till skolan utan att betala!”
Jag kommer inte ihåg hur det gick till, eller hur betalsystemet på bussarna i Huskvarna fungerade på den tiden. Däremot kommer jag tydligt ihåg hur ivrig jag var när jag berättade det hemma vid köksbordet.
”Jag tänker göra likadant”, sa jag stolt. Jag trodde att jag skulle få beröm för att jag besparade mina föräldrar en onödig kostnad. Men pappa blev arg.
”Om alla gjorde så skulle det inte komma nån buss.”
”Det är ju bara dom och jag som vet hur man gör. Det är omöjligt att åka fast och det skadar ju ingen. Vad är det för fel med det, pappa?”
”Varför ska hans barn inte göra rätt för sig? Det ska du!”, sa han.

2006-10-23T14:58:00.000+02:00

Det ska visa sig att det är samma skäl till att diktatorn håller sig med en överstepräst som till att privatpersoner håller sig med en religion.

2006-10-23T14:09:00.000+02:00

Spädbarn upptäcker att de kan påverka världen genom att slå omkull saker. De upptäcker snabbt några av naturens egna spelregler: Om jag petar ner muggen från bordet ramlar den på golvet. De upptäcker att de kan påverka människor i sin omgivning att le mot dem: Om jag ler mot ett ansikte ler det tillbaka, vilket i sin tur känns gott. Det finns igenkännbara sekvenser också i det sociala rummet.
Lär man sig dessa spelregler leder det till en god kontrollkänsla. Vi använder stora delar av vår hjärnbark till att spela efter reglerna flera drag i förväg, inte olikt en schackspelare. För att det ska vara till stor nytta för schackspelaren att tänka långt fram krävs naturligtvis att motspelaren inte bestämmer sig för att bryta reglerna och välta bordet i frustration. Men den gode schackspelaren tar det nog som en seger i alla fall: Jag skulle ha vunnit och det vet du!
Känslan av att kunna ”vinna”, även om man inte gör det, driver fantasin till tänkta situationer där vi kan fasthålla den goda känslan av att vara den som sitter vid styrrodret. Är du dålig i schack kan du mycket väl i förväg planera att välta bordet och undkomma förlusten: Du hade aldrig kunnat sätta mig matt!
”Pjäser” som kan sätta sig över gruppnormer och byta grupp i verkligheten eller byta normer i fantasin är bångstyriga: Hur ska man kunna spela med sådana?
Som alla uppfostrare vet är det effektivare att föregå med gott exempel än att förklara varför man ska handla på det ena eller andra sättet. Känslor är också enklare att överföra än idéer.
Problemet med fantasin är att vi lätt kan gömma de idéer vi kopplar till känslorna, även när det är svårt att gömma själva känslorna. Varför ska vi tänka gott om andra om vi kan lura dem att le mot oss genom att använda, eller bryta, spelregler skickligt?

2006-10-22T11:46:00.000+02:00

Tankeval

2006-10-17T11:06:00.000+02:00

”Du är en sån man kommer att höra talas om”, sa min utredningskollega medan hon läste det jag skrivit. ”Han kände jag”, hon skrattade till, ”kan jag höra mej säga”.
Jag tog det som ett ironiserande över mitt överdrivna teoretiserande. Den tolkningen tyckte jag mig få bekräftad när Birgitta, kommen från en arbetarmiljö med långvarig kommunistisk tradition, vid fikapausen fortsatte att berätta om sin syster som gick i gymnasiet och hade fått smak för Sartre.
”Jag har varnat henne för att bli intellektualiserad”, sa hon.
Som om inte de vinkarna var nog för en dag fick jag ytterligare en gliring när jag lämnade en fest samma kväll, där jag nyakademiskt hållit långa vindruckna filosoferande utläggningar.
”Håll dej till din klass Lennart!” sa Elisabeth då.

2006-10-17T10:25:00.000+02:00

Att bli vald eller inte vald är fullt tillräckligt som belöning eller straff för att individerna i en liten grupp mestadels ska hålla sig till de spelregler gruppen utvecklat, regler som kanske inte ens är till gagn för överlevnaden i ett genetiskt perspektiv.
Men vad händer när det blir möjligt för individen att välja en annan grupp? Filosofi är religion som blivit tänkande, sa Karl Marx, vilket antyder den fortsatta inriktningen.

2006-10-16T17:54:00.000+02:00

Moralfritt

2006-10-16T14:25:00.000+02:00

Däggdjur kopierar varandras känslor lika smittsamt som gäspningar. Om mitt beteende åstadkommer en känsla hos en annan som jag kan läsa av kopierar jag gärna den känslan själv. När spädbarnet ler är det nästan oemotståndligt för föräldern att inte le tillbaka. I känslolivet är vi i grunden programmerade att ge tillbaka med samma mynt. Det verkar ha varit en god överlevnadsstrategi för oss däggdjur som kan ägna oss åt sådant spel.
När två vuxna individer kopierar varandras känslouttryck är det nämligen fråga om ett spel. I Mångfaldens mönster skrev jag bl a:
”Evolutionistiska spelteorier ser till utfallet av sådana här tvåmannaspel sedda som en population. Vilken typ av spelare kommer att få fördel och kan föröka sig inom populationen? I alla enkla sådana modeller visar det sig att det är typen som försöker gå fri på bekostnad av de lojala och godtrogna som sprids snabbast inom populationen. Men så fort man komplicerar modellerna bara en aning, så att spelarna kan lära sig av tidigare misstag, uppkommer en typisk evolutionistisk "kapprustning". De godtrogna lär sig knep att upptäcka vilka som är lojala och håller sina löften och vilka som vill åka gratis på andras bekostnad. Naturligtvis lär sig gratisåkarna också knep att bättre dölja sina falska syften.
För att komma ur detta nya dödläge som inte automatiskt leder till ökat samarbete inom populationen som helhet måste modellerna ta med ytterligare en faktor som gör dem mer verkliga och mindre abstrakta. Vem har vi oftast kontakt med? Våra närmaste grannar naturligtvis! Om modellerna dessutom medger att vi till en viss grad kan välja umgängeskrets så öppnas dörrarna på vid gavel för utveckling av alla möjliga sociala mönster och normer.”
Det är först när vi har möjlighet att välja våra partners och vänner med känslan som det finns anledning att bry sig om andra än de som är mest besläktade med våra egna gener.
Den genetiskt programmerade däggdjurshjärnan utvecklar med en allt större hjärnbark en virtuell valmaskin som kan programmeras med andra instruktioner än genernas för att uttrycka, och spela på, samma känslor!

2006-10-10T09:48:00.000+02:00

”Jag satt just och skulle säga nåt sött om hur mycket jag tycker om dej”, sa jag när Birgit förekom mig.
”Jag vet. Du behöver inte säga nåt. Jag såg det i dina ögon”.
Jag log. Med värme, kände jag. Aha! Det är inte underligare att man läser av sina ansiktsuttryck när man pratar med någon än att man har koll på var man sätter fötterna när man går.
Men det kan betyda fan så mycket mer!

2006-10-09T15:33:00.000+02:00

Jag har just kommit till slutfasen av ett stort översättningsjobb. I sammanfattningen i boken ”Teorin om ingenting” säger sig författaren ha löst mysteriet med varför någonting BRYR SIG att existera överhuvudtaget. En skön pendang till slutfasen av denna blogg som kämpar med frågan vad vi ska bry oss om…

2006-10-09T14:56:00.000+02:00

Lyckokänsla

2006-10-09T14:12:00.000+02:00

Det limbiska systemet i hjärnan kallas ibland däggdjurshjärnan. Det har en annan cellstruktur än hjärnbarken. Medan den senare haft en enorm utveckling bland vissa däggdjur, har det limbiska systemet ungefär samma storlek hos en kanin, en katt och en människa. Om reptilhjärnan redan medger beteende med närvaro, medger däggdjurshjärnan ett mycket mer utvecklat sådant, men framför allt att däggdjuret kan ANNONSERA hur det beter sig närvarande. Däggdjur har en social dimension gemensam för sitt agerande de är ensamma om, som ser individen, även om de kan falla tillbaka på soldatbeteende när reptilhjärnan tar över. Vi kan lätt se att en mus är vettskrämd och vår katt kan lätt avläsa att vi haft en dålig dag på jobbet, och gömma sig under soffan när vi kommer hem. Apor och människor använder dessutom samma ansiktsuttryck för samma känslor. Det är därför disneyfieringen av djur förfaller så naturlig.
Människor i alla kulturer kan av några streck kring ögonen läsa av sinnesstämningen hos Musse Pigg, blixtsnabbt och med samma resultat.

2006-10-03T12:58:00.000+02:00

”Du anser att vi är robotar, eller hur?”
Richards fråga drog på sig en ogillande min från en av de inbjudna kvinnliga middagsgästerna. Som om själva döden skulle förminskas av ett instämmande på något sätt. Men jag hade förlorat den oskulden för två decennier sedan.
Herregud, man slutar inte att ha älskog för att man förlorat sin oskuld och man slutar inte att älska för att man förlorat sin själ!
”Javisst”, sa jag. ”Skärp dej Richard! Vad skulle vi annars vara?” Jag sneglade över mot Jenny som fortsatte att spela älskvärd värdinna lika förutsägbart och otvunget som vanligt.
Han bara skakade på huvudet.
”Jag vet inte…”