Mannen börjar skriva i kommentarsfältet för att be Aftonbladet ta bort honom från kommentarsfältet, men förstår inte att det är först när han faktiskt kommenterar själv som han börjar synas för andra.

Här är en skärmdump, och här en till.

Ajours Emanuel Karlsten beskriver det här som en generationsklyfta och beskriver "den äldre mannens" beteende, och hur hans kollega till slut ringer upp mannen och förklarar för honom att hans namn inte syns om han inte aktivt kommenterar.

För ca 10 år sen hade bokhandeln Amazon en liknande funktion, med en badge som hälsade besökarna på sidorna med deras namn. Jag vet att Scott McCloud hade en sån badge på sin sida, så när jag kom till hans sida och hade en Amazon-cookie aktiv i webbläsaren så stod det "Hello Simon" på McClouds sida. Jag var tvungen att fundera länge och väl på hur det kunde vara att browsern kunde visa mig mitt namn utan att McCloud nödvändigtvis kunde se vem som besökte hans sidor.

Idag vet jag faktiskt inte om Aftonbladet får tillgång till namnen på besökarna innan de kommenterar, men jag tror inte det. De får nog bara ett IP-nummer. Däremot vet ju Facebook namnen på alla som besöker Aftonbladet!

Efter att ha läst lite om "digital natives" och deras kunskap om olika saker på internet är jag inte säker på att det här är en generationsfråga. Och kanske inte ens en kunskapsfråga. Kanske är det helt enkelt en fråga om tillit. Och kanske rädsla att visa sig dum.

Många som använder sidor integrerade med Google eller Facebook är helt enkelt vana att deras eget och deras vänners namn dyker upp här och där, men jag tror inte att särskilt många, oavsett ålder, har en någorlunda tekniskt korrekt bild av hur det funkar och vilken information som skickas vart, och vem som kan spåra deras surfande.

2005 skrev jag om den roll Googles annonser spelar för att Google ska kunna kartlägga hela ens surfningshistorik. Det har ju egentligen inte blivit någon debatt om det, men kanske främst för att Google har skött sin data-business ganska bra, och varit förhållandevis restriktiva med hur de har sålt personliga data. Ja, jag tycker det, även i förhållande till de integritetsstormar som ändå varit. Och framför allt -- det har aldrig varit någon "flykt" från Google. För den överväldigande majoriteten av internetanvändarna (åtminstone i västvärlden) är sökning på nätet synonymt med att använda Google.

Så oavsett ålder tror jag inte att de flesta som läser nyheter på Aftonbladet har en särskilt välinformerad uppfattning om vem som kartlägger deras surfning, eller vem som kan se deras namn och bild. Däremot tror jag att det finns ett stort mått av blind tilltro till både Aftonbladet, Google och Facebook. Både en tilltro till att "de har så många användare, varför skulle det hända just mig något speciellt, och om det händer så åker vi alla dit" och till att "de skulle aldrig göra något sånt, då skulle de ju förlora alla sina besökare".

/Simon

En av hans lösningar är att danska ingenjörer minsann får flytta på sig till de orter på Jylland där man idag behöver arbetskraftsförstärkning, och det håller jag med om. En annan är mindre självklar: att medvetet göra produktionen så automatiserad som möjligt.

For når vi designer printkort, tager vi højde for, at så mange komponenter som muligt skal kunne monteres maskinelt. Og da en maskine ikke vil have mere i løn, bare fordi den er i Danmark frem for Indien eller Taiwan, er det en måde at fremtidssikre Danmark som produktions- og udviklingsland.

Det är möjligt att detta gör att själva sammansättningen stannar i Danmark, men frågan är om pengarna och jobben gör det. Det som ibland kallas "the second economy" och "jobless growth" är något man får börja räkna på. Ett sätt är att se Johan Ronnestams avslutning på Webbdagarna härförleden.

/Simon

Betydelsen av gensekvensering av hela populationer kommer ju dels från själva framtagningen av sekvensen för varje individ, och sen jämförelsen mellan individernas sekvens och andra intressanta egenskaper hos individerna i en jättelik informationsprocess. Själva gensekvensen i sig har ju inget värde, utan får det bara genom korrelation med andra egenskaper som är värdefulla.

Visionen är hälso- och sjukvård som är "personalised, predictive and preventive". Ibland är även "participatory" med som ett fjärde P.

Så min fråga var egentligen vilka grupperingar som gensekvenseringen ger upphov till -- kommer likhet på gen-nivå att betyda likhet i termer av hårfärg, etnicitet, kön, kroppslängd, matvanor?

Kort sagt -- kommer gentekniken att återuppväcka de skillnader mellan människor som vi med jämställdhetsarbetet försöker få att spela så liten roll som möjligt i individernas liv?

Eller kommer gentekniken rentav att skapa nya grupperingar. Jag tror att man kan få reda på mer om faktiska grupperingar redan nu, genom de försök som görs idag.

Jag ställde frågan till Nils-Eric Sahlin, professor i medicinsk etik vid Lunds universitet, som skickade ett vänligt mail tillbaka, tillsammans med ett par relevanta artiklar. Den mest intressanta var Personalised, predictive and preventive medicine: a decision-theoretic perspective, skriven tillsammans med Göran Hermerén, och publicerad alldeles nyligen i Journal of Risk Research.

Sammanfattningen finns tillgänglig på tidskriftens sida, men det är förstås bisarrt att det kostar 36 USD att få tillgång till själva artikeln.

Slutsatsen av artikeln är att det här är ett område som måste diskuteras mer innan man genomför det i praktiken, och det stämmer ju bra med vad jag vill göra, med början nu…

Jag ska bara ta upp ett av de "verktyg" som används i artikeln, nämligen referensklass, som jag tror är just det jag är ute efter. Varje individ är medlem av en mängd grupper, och i varje sådan grupp är individens egenskaper olika vanliga. Pulsåderbråck är överrepresenterat bland män, vilket gör att den screening som nu görs av personer över 65 år oftast begränsas till män. Men med genteknik är det alltså troligt att det är andra begränsningar som kommer att behöva göras.

Grupper är ju inte oproblematiska -- vissa erkänner vi för oss själva att vi tillhör, vissa försöker vi fly undan. Gentekniken kommer att föra oss samman i grupper på ett mer "objektivt" sätt än vi är vana vid idag, och skapa en annan sorts debatt, eller kanske en kapitulation inför mätresultaten?

Den första tiden, säg 25 år, kommer kopplingen mellan gensekvensen och olika referensklasser att vara under uppbyggnad -- det handlar trots allt om en enorm korrelationsmotor som behöver trimmas in under lång tid. Men det kommer antagligen att vara för dyrt att inte använda resultaten av sekvenseringen redan innan korrelationerna är klara. Hur kommer man att ställa sig till det? En person som förvägras behandling av en sjukdom av genetiska skäl, helt enkelt därför att man har kommit fram till att den specifika genetiska gruppen oftast inte gynnas av den behandlingen, hur kommer den personen att reagera på det beskedet?

Artikeln av Sahlin och Hermerén ser framtidens sjukvård som att en individ bara tillhör en referensklass av en individ, dvs kan få en sjukvård helt baserad på sina egna förutsättningar. Jag ser detta som något som eventuellt kommer nånstans långt in i framtiden, men det är vägen dit som intresserar mig. Egentligen ett stort och spännande forskningsområde som kan påbörjas redan nu, som tvärvetenskap mellan medicinsk etik, relevanta medicinska discipliner, kognitionsvetenskap, lingvistik och mediastudier.

Artikeln tar också upp försäkringsbolagens perspektiv på saken, vilket är mycket relevant och ganska skrämmande. Bara att kunna slippa en del av den diskussionen är ett starkt politiskt skäl för mig att vara för en i princip heltäckande allmän sjukförsäkring…

/Simon

"Smugglarna som tidigare transporterade människor gömda i bilar har nu övergått till att handla med tillstånd av olika slag, det är deras nya sätt att tjäna pengar", säger Ulla Ahlbäck, kriminalinspektör vid Rikskriminalpolisens underrättelserotel och expert på människosmuggling.

Människor utanför EU lockas alltså med ett "anställningserbjudande" som de betalar mycket pengar för och sen finns inte jobbet när de kommer fram. De är skuldsatta och kan inte återvända till sitt hemland, men måste lämna Sverige inom 3 månader om de inte hittar ett arbete.

/Simon

Hösten 1998 var det så dags igen. Jag körde till att börja med samma upplägg men märkte efter ett par träffar att de teman och frågor som tidigare hade väckt ett så engagerat intresse, i relation till internetutvecklingen, inte höjde särskilt många ögonbryn. Kursen gick bra, studenterna var i och för sig engagerade i ämnet, men den där speciella glöden och aktualitetskänslan var helt borta. Jag insåg att någonting helt enkelt var förbi. Det gick inte att diskutera längre, på samma sätt -- på det där sättet som innebär att man känner sig personligen riktigt berörd, det sätt som gör att man anstränger sig mera och tänker djupare än man vanligtvis gör eller känner att man har anledning till.

För första gången blev jag då själv medveten om att det kan vara förbluffande kortvariga "fönster" i tiden, i historien, inom vilka man alls kan diskutera något nytt, på ett sätt som kan engagera så djupt att man förmår ana hela vidden av det som håller på att hända. Jag tror att det bara är på det djupet som man verkligen kan tänka det som behövs och kanske vidta åtgärder därefter. Detta är alltså bakgrunden till det som jag och Simon numera kallar diskuterbarhetsshorisonten. Bland dem som reflekterar medvetet och aktivt över aktuella skeenden är denna insikt inte ny, även om man inte bryr sig om att ge den ett namn. Ett känt exempel på samma typ av insikt skulle jag säga var när Priratbyrån symboliskt begravde fildelningsdebatten.

Fildelningsdebatten pågår som bekant fortfarande i media men jag ger dåvarande Piratbyrån -- salig i åminnelse -- rätt i att det inte längre finns något att diskutera. (För vidare perspektiv, läs Efter the Pirate Bay.) Simon var inne på samma sak nyligen apropå datalagringsdirektivet. Beslut fattas eller ska fattas, men själva diskussionen har egentligen ingen praktisk betydelse, eftersom den uppstått flera år för sent. Såväl fildelnings- som datalagringsfrågorna är av detta slag. Det är i dag meningslöst att diskutera dessa i termer som innebär att man antar att något skulle kunna förändras i grunden. Samma sak gäller "sociala medier" och deras potential, på gott och ont. En lika yrvaken debatt gällde nyligen börsrobotar. Det är som om man på 1500-talet skulle ha börjat diskutera huruvida man verkligen skulle trycka böcker. Skillnaden är att utvecklingens hastighet nu är så mycket större och därmed både lättare att få syn på och svårare att relatera till. Diskrepansen mellan att "känna till" och att "kunna påverka" blir större och större.

Det som bör diskuteras nu är alltså det som kan bli föremål för allmän "debatt" om några år, men som på riktigt redan händer. Några exempel på sådant nämnde vi förra året (1, 2). Vissa av exemplen där känns dock redan överspelade (!). Frågan blir då vad som kan vara rätt strategi, från pedagogisk och "teknikpolitisk" synvinkel. Jag håller i princip med Kevin Kelly eller Ray Kurzweil om deras uppfattning att teknikutvecklingen är "ostoppbar". Men vad betyder det i praktiken?

I vintras stötte jag vid ett tillfälle på Troed Sångberg, futurist på Sony Mobile Communications, och hörde mig då för om hans åsikt apropå detta. Hans svar förvånade mig först men vid närmare eftertanke inte alls, egentligen, och det är relevant för den här diskussionen. Min fråga gällde just sådana här "civilisationsomvälvningar". Vid det här laget har knappast någon undgått att märka hur vi för tillfället genomlever en ytterst radikal sådan, även om de flesta inte verkar ha insett hur radikal den verkligen är. I "debatten" märks detta i prat om (som nämnts) fildelning och datalagring, sociala medier och robotar, men intensiteten och det dagsaktuella fokus varierar. I morgon kommer det att vara något annat. Min specifika fråga till Troed var: Kommer vi att genomgå sådana här omvälvningar gång på gång framöver? (En inte särskilt uppmuntrande tanke, ty då kommer det mesta att förbli "för sent".) "Nej" svarade han. När jag bad honom förklara menade han att den digitala revolutionen, som det självklart handlar om, egentligen bara innebär ett fundamentalt språng. Har man förstått och insett innebörden i det, så är man per definition beredd på i princip allt som kan komma.

Så är det faktiskt, tror jag. Och här har olika personer mycket olika förförståelse, dvs man är i sitt tänkande och sin föreställningsvärld mer eller mindre förberedd för att kunna tänka adekvat på den digitala revolutionen. När jag funderat ett tag över Troeds antagande insåg jag att jag själv var förberedd, redan runt 1980, på tre olika sätt: genom seriöst science fiction-läsande, genom att förstå evolutionsteori i samband med kulturella och sociala system och genom ett tidigt intresse för de filosofiska implikationerna av universella Turing-maskiner. (Dessa tre intressen har f ö placerat mig i "lite konstig"-facket många gånger, vilket ju säger något men det ska jag inte dröja vid nu.)

Om vi antar att nämnda antagande stämmer så finns det möjligheter till en mänsklig framtid. Vi behöver då bland annat se till att våra barn och ungdomar i skolan på alla nivåer lär sig att förstå och "manipulera" själva fundamenten, de grundläggande intellektuella och tekniska förutsättningarna för det vi genomlever och kommer att genomleva, och som vi behöver lära oss att kreativt forma. Vi måste alltså börja att på allvar bejaka det faktum att livet och människan inte längre är och aldrig mer kommer att vara vad de var, tills ganska nyligen. Jag vill till och med påstå, att vi behöver bejaka "Singulariteten", det post-humana. Annars är det fullt möjligt att vi fastnar i diverse i det långa loppet irrelevanta dagsfrågor, gång på gång -- en knappast otrolig utveckling, tyvärr. Och så missar vi, eller många av oss, hela grejen.

/Per

Kanske är jag förvånad över den dystopiska tonen i dokumentären när det gäller riskerna att bli utsatt för trakasserier i form av falsk information på nätet, men det är nog mest för att den lösning på problemen som målas upp är för simpel i min smak.

Flera av de "drabbade" har nästan fått sina liv förstörda av att falsk information om dem sprids på nätet och dyker upp högt upp i sökresultaten.

Den metod som förs fram som en lösning på problemen är att ta kontrollen över sina sökresultat, genom att själv vara aktiv på nätet. I dagens version av Googles algoritm är det en möjlig väg framåt, men hur blir det i nästa?

Jag är övertygad om att Google idag har lätt att identifiera vilka sidor som jag själv har skrivit eller har kontroll över. Låt mig föreslå en enkel ändring av Googles hantering av sökningar på personer.

"Du verkar söka på en person. Vill du att Google filtrerar bort de sökresultat som personen själv har kontroll över?"

Egentligen tror jag att exempelvis arbetsgivare som söker information om en arbetssökande gör på liknande sätt -- de fortsätter genom sökresultatet tills de kommer till något som de inte lätt kan se härstammar direkt från personen de söker information om, men mitt filterförslag skulle göra det mycket lättare.

Det finns ju flera talesätt som rör det här att komma med (positiv) information om sig själv. Det ena är "eget beröm luktar illa" och ett annat är "att tala i egen sak". Jag blir inte förvånad om Google snart kommer att göra sökningar på personer till en speciell kategori, ungefär som när man söker på bilder. Då blir det mer "naturligt" att lägga till såna här rätt grundläggande sociala funktioner, tyvärr.

/Simon

Det handlar förstås om omröstningen om Datalagringsdirektivet, men inte om direktivet som sådant utan om ett uttalande av en politiker som är emot direktivet men avser att rösta för.

Ur en artikel i Svenska dagbladet:

Johan Linander (C) , vice ordförande i justitieutskottet sade att han och Centerpartiet starkt ogillar direktivet, men att det nu är för sent, många år för sent, att säga nej till att införa direktivet i svensk lagstiftning. Ett svenskt nej skulle ha varit på sin plats när direktivet växte fram 2004, 2005 och 2006.

– Det är en sorglig dag, sade han och fortsatte:

– Behovet och nyttan av direktivet överväger inte ingreppet i den personliga integriteten, sade han.

Linander framhöll att EU-domstolen redan har slagit fast att Sverige måste införa direktivet. Att tro att det går att låta bli, eller att betala böterna och strunta i direktivet är fria fantasier. Dessutom skulle det strida mot bättre vetande för den som tror på vikten av att följa demokratiskt fattade beslut och tron på en rättsstat.

Det finns mängder av punkter som liknar det som nu har kristalliserats ut som "datalagringsdirektivet" och som är relaterade till digitaliseringen av samhället och kulturen. Faktum är att de flesta av de punkter som vi (och de som kommenterade) satte upp 2005 fortfarande är aktuella. Och sen dess har det tillkommit många. Här är en samling länkar relaterade till lagstiftning i en digitaliserad värld.

Så vad är nästa steg?

• Diskutera de svåra frågorna på ett tekniskt rimligt sätt. Senast igår uppstod det en debatt kring politiker som ville förbjuda kryptering! Självklart kan man förbjuda kryptering, men jag tror ingen som är insatt i hur det fungerar skulle föra fram det som en möjlig lösning.
• Idka rimlig civil olydnad om det du känner är rimligt för samhällets fortlevnad inte är förenligt med politiska beslut.
• Utbilda många fler i hur tekniken fungerar men låt inte tekniken skymma sikten för hur vi vill ha samhället uppbyggt och vad som är syftet med samhälle och stat.

Och framför allt -- om det finns punkter där det är läge för Sverige att säga "nej" idag, gör det då ni som har en möjlighet, så att vi inte blir inlåsta av EU igen om 7 år…

/Simon

***

Ser man tillbaka några år, när jag var frustrerad över att det inte handlade något om internet och sociala medier i dagstidningarna och i TV är kanske nu situationen än mer frustrerad, när internet är allestädes närvarande, men ack så dåligt integrerat.

Dagstidningar plockar upp trådar och gör reportage om det som först skapas på internet som om journalistens yrke nu kan göras hemma på kammaren i stället för att åka iväg. (Och kanske kan det det.) SVT kan ägna utrymme i sina debattprogram åt en Twitter-tråd. Otänkbart för bara något år sen när det väl till och med krävdes av SVT och SR att de inte skulle gynna Facebook och Twitter genom att nämna dem?

Är det ett tecken på sund långsiktig överlevnad för public service-tv och dagstidningar att försöka dra nytta så här av internet-fenomen, eller är ett bara ett sista gurglande innan drunkningsdöden?

***

Det är intressant hur snabbt det har växt fram tankar som "Google gör dig dum". Jämför med "kolhydrater gör dig fet". Internet har blivit det vi "lever av". Senast kom det en bok "How Powerpoint makes you stupid". Begreppet "information diet" verkar nyligen ha myntats.

***

Debatten om våldsspel har blossat upp igen, något oväntat. Men som Jonas Linderoth konstaterar i den här välskrivna översiktsartikeln handlar det inte längre om forskning utan om "andra saker".

Själv ser jag spelen, framför allt de realistiska, som en "simulator" som låter spelaren träna upp reflexer. Så har det fungerat i flera decennier med flygsimulatorer, och under senare år har man mer och mer förlitat sig på simulatorer också för områden som medicinundervisning.

Syftet med att träna upp reflexmässigt handlande är ju att när man kommer i en pressad situation som liknar simuleringen där det finns för mycket information för "förnuftet" att hantera så ska man ändå ha ett adekvat beteende som löser ut.

Därför tror jag heller inte att man i ett svenskt stabilt samhälle kan vänta sig att se ökat våld på grund av datorspel. Vi lever ju i en väldigt "förutsägbar" miljö, så de här situationerna med ohanterligt mycket motsägande information är väldigt sällsynta. Och det andra kravet är ju att vi ska befinna oss i en situation som liknar den simulerade. I Sverige idag har vi inte så mycket vapen ute i samhället, så reflexmässiga skottlossningar tror jag inte vi behöver frukta.

***

Börsrobotar och autonoma agenter görs synliga ibland, men deras användning växer också utan att de gör något väsen av sig. I själva verket blir de oftast bara synliga om de är dåliga, som i fallet med börsrobotarna. Hade man inte börjat skylla diverse oförklarliga händelser på börsen på börsrobotarna hade de nog i tysthet helt enkelt fortsatt att bre ut sig. Som det är nu diskuterar man diverse former av lagstiftning mot dem, men för mig är det oförståeligt hur man skulle kunna formulera en sån lag. Att däremot minska deras verksamhet går nog med olika former av transaktionsavgifter. Men såna avgifter får ett pris, främst i minskad likviditet på börsen tror jag. Se gärna föredraget med den fascinerande författaren av boken Daemon -- Daniel Suarez som Per skrev om.

***

De autonoma agenterna är ju "bara" ett paket med mjukvara/programkod som tillåts agera självständigt. Fler och fler röster höjs för att gemene man ska sätta sig in i vad den här programkoden egentligen är och vad den kan och inte kan göra. Eli Pariser visar med några eleganta exempel hur algoritmer för att göra sökresultaten personaliserade och mer relevanta återspeglar fördomar. Dessutom är detta ännu ett exempel på hur det blir svårare och svårare att hitta gemensamma referensramar med människor omkring oss.

Kevin Slavin pratar, också han hos TED, om hur algoritmer formar vår värld.

För den som sen verkligen vill veta mer om algoritmer och hur datorer fungerar finns det en massa nya initiativ. Ett är Codecademy med över en miljon registrerade användare. Där kan man lära sig syntax och funktioner i programmering i sin egen takt.

Mer ambitiösa är satsningar som Udacity och det nyss annonserade MITx. Trenden här är att man inte bara erbjuder kursinnehållet utan även nån form av examination/certifiering på nätet. I vissa fall tror man helt enkelt att studenten utger sig för att vara den hn är, men jag tror att man i det fallet kommer att behöva någon form av autenticering inom kort. Och kommer en online-utbildning att ge jobb i samma utsträckning som en traditionell utbildning?

Examinationen är automatiserad, vilket gör att den går att skala upp för att hantera ett stort antal studenter, och det begränsar ju examinationsformerna. Men redan diskuteras om man inte skulle kunna betygssätta även uppsatser automatiskt.

***

Jag har hittat fler och fler som analyserar gränslandet mellan Internet och samhället på ett intressant sätt. Förutom de intressanta sammanslutningarna av människor på Berkman Center for Internet & Society finns det sen något år ett liknande center i Berlin, delvis finansierat av Google. I Frankrike finns La Fing -- Fondation internet nouvelle génération -- som bland annat publicerar den intressanta bloggen Internet Actu.

Det finns en tidskrift The new atlantis som jag nu prenumererar på även i pappersform. Den handlar om relationen mellan teknik och samhälle mer i allmänhet än specifikt för Internet. Det som är så svårt är att undvika de politiska fallgroparna -- alla publikationer har en grundsyn som det tar ett bra tag att få syn på, och den är inte alltid den man skulle önska.

Ett relativt nytt forskningsområde heter "Software studies". Portalgestalten heter Lev Manovich och han skrev nyligen den här artikeln om Photoshop i en ny tidskrift Computational culture. Det är intressant med någon som tittar lite på kulturella kopplingar i olika datorprogram, men det känns som att det är väldigt mycket att skrapa på ytan, och dessutom från en persons perspektiv, snarare än från "vetenskapens". Ja, det känns mer som att det hade passat på en blogg, än som vetenskap. Jämför med den här bloggen Image deconstructed som undersöker förhistorien till ett antal intressanta bilder.

***

Ett annat område i gränslandet mellan vetenskap och vision/politik är transhumanism. H+ magazine är en intressant publikation, och nu finns det även en svensk avdelning Människa+, även aktiv på Facebook.

Det börjar dyka upp situationer där "människans" rättigheter verkar behöva stärkas eller medvetet (eventuellt ironiskt) sätts ner. Ett exempel är den bisarra kampanjen "Vi älskar människor" som Moderaterna har, och som de inte ens kan svara på vad den står för. Robotpartiet är en rolig konstellation att följa, liksom Människorörelsen.

***

Mötet mellan människor och "något annat" blir mer och mer intressant. Det finns en Tumblr-blogg som har hittat en "ny estetik" som faktiskt är väldigt intressant att titta på.

/Simon

Daniel Suarez - Daemon: Bot-Mediated Reality from The Long Now Foundation on FORA.tv (Klicka på "Watch full program" när filmen startar.)

Sedan kan det vara dags att plocka fram, skaffa, Program Or Be Programmed av Douglas Rushkoff och begrunda vad just du kan göra, där du är, med det du kan för att styra den digitala världen i mänskligt fruktbar riktning. Om inte du och jag gör det, så kommer andra att göra det på sätt som du och jag inte vill. De gör det redan; de flesta av oss andra ligger efter.

/Per

Så här blir det om man ser södra Sverige upp till mitten på Vättern ungefär. (Statisk bild.)

Jag brukar tycka att väderprognoser är väldigt abstrakta, även om de nuförtiden ofta är så bra att jag brukar agera som om de är "sanna". Men den här kartan över faktiska väderbetingelser känns mycket konkret. Jag kan verkligen leva mig in i att vara i Knixhult som är den närmaste orten som har -15, bara 55 km härifrån.

Väderstationen har historik-grafer också.

Om jag skulle önska mig något ytterligare så skulle det vara ett verktyg där man kunde se prognosernas tillförlitlighet i samma graf. För varje givet ögonblick, hur såg prognosen ut tre dagar resp tio dagar innan. Då skulle man nog få en känsla för hur mycket man kan lita på väderprognosen, fast det måste förstås kombineras med kunskap om vilken sorts väder som är svårprognosticerat och vilket väder som liksom bara "rullar på".

/Simon

Vi började med att titta på några stora företags visionära filmklipp. I dessa finns irriterande inslag som jag finner oinspirerande och knappast önskvärda i någon positiv mening. Andra nämns på .SE:s sidor om saken: "hastighetsmätare i joggingskor som via joggarens Iphone rapporterar in sträcka och hastighet till en nättjänst som för protokoll över träningen. En smart uppkopplad badrumsvåg skickar trådlöst in användarens vikt till en webbtjänst. [...] sensorn för krukväxter som skickar ett meddelande via Twitter eller sms när växten behöver vattnas." En del sådant kommer nog att slå igenom men är måttligt intressant i sig. Vidare kan, som jag ser det, individen med fördel ha koll på det mesta av det här ändå, för sina egna behov. Den här sortens exempel stimulerar oss inte att positivt ta tag i de verkliga utmaningar vi oundvikligen, tillsammans, står inför. De främjar inte heller det autenticitetsbehov som blivit så framträdande i samhället idag.

På den ovan länkade .SE-sidan nämns också helt andra exempel på IoT-tillämpningar: positionering av personal i och nödkommunikation för gruvor, mätning av glaciärer, övervakning av miljön för grödor inom jordbruket, bagagehantering på flygplatser, logistikhantering. Den hittillsvarande diskussionen om IoT pendlar mellan dessa poler, den individcentrerade och den mera direkt och bokstavligt sakliga, som har att göra med mera renodlad maskin- till maskinkommunikation (M2M). M2M-utvecklingen kommer säkerligen att ske och fortgå utan de kreativa mediernas inblandning, även om en hel del mer eller mindre internt pedagogiskt material kommer att behöva produceras. Centralare och intressantare från mediesynpunkt är då den mera direkt människocentrerade potentialen. Men man får ändå inte i tanken alltför mycket separera dessa två, dvs Människornas Internet och Sakernas Internet. Den ideala utvecklingen vore att skapa ett Sakernas Internet som verkligen tjänar människorna på ett sätt som upplevs som genuint meningsfullt och inte bara "rationellt" i någon mening. Men då måste man diskutera hela saken i andra termer än effektivitet, besparingar, säkerhet etc. Man måste så att säga vända på steken och fråga sig: Vad vill vi? Inte som kuggar i produktionen utan just som människor, som personer som behöver ha gemenskap med varandra och som gärna vill känna oss hemma, även i en hyperteknologisk värld.

Det centrala är i vilket fall som helst genererandet och aggregerandet av data och vem som är intresserad av det och varför. Såväl genererandet som det mer eller mindre tillfälliga aggregerandet kan vara allt från superlokalt (en busskur, ett diskotek) till globalt (transportlogistik, redan implementerad i stor utsträckning). Dessa olika rumsliga skalor kan också överlappa och "befrukta" varandra på olika sätt om så önskas. Sakerna kan lämnas åt sig själva att sköta sitt utan att vi (de flesta av oss) behöver bry oss, men de kan också, som någon vid bordet igår påpekade, vara "bryggan" som får människor att komma i kontakt med varandra på sätt och av anledningar som inte varit möjliga tidigare. Ting är ju per definition alltid positionerade och den lokala kontext som kan byggas upp utifrån stora mängder positioneringsdata kan ge en ny upplevd mening åt själva sakerna och ge dem nya roller i det sociala samspelet. Både för stunden och i en mera utsträckt tidsdimension; historia kan bokstavligen skapas och återskapas, på plats och på ett sätt som samtidigt fördjupar och vidgar närvarokänslan.

Från en synpunkt är IoT inget annat än en kolossal utvidgning av den långtgående automation som redan finns. Men detta är inte på något sätt "sexigt" för gemene man. Kopplingen mellan IoT och Artificiell Intelligens (AI) leder här främst leda till något som "bara funkar". Och detta i sig är ju inte något som väcker några varma känslor hos de flesta. En fullt möjlig utveckling av IoT är också att själva datahavet, med dess potential för organisatorisk effektivisering och rent funktionell datamining och dataaggregering, blir det centrala och då blir vår uppgift som människor mest att "mata havet" med data, medan vi har roligt, eller vad vi än gör egentligen. Och utan att vi vare sig märker det eller har någon egen upplevd glädje av det.

Men -- och det är här det kan bli spännande -- om automatisk aggregering i olika syften, i olika kontexter, i olika skalor "förpackas" i form av lättillgängliga, öppna tjänster? Då kan det bli hur sexigt som helst. Det förutsätter att vi åstadkommer en verklig "andra natur". Den "första naturen" är ju automatisk. Den kan tas för given. Utgångspunkten för en fruktbar IoT-utveckling måste vara samma typ av förgivettagande. Man ska alltså inte behöva prata med sakerna, utan deras pratande med varandra, ständigt pågående, ska vara en självklar grund. Antingen löser man de tekniska problem som är förknippade med detta eller också gör man det inte. Men låt oss anta att man gör det.

"Hur gör vi det här roligt?" undrade följaktligen Martin Thörnkvist, omvärldsbevakare på Media Evolution. "Det här" är då allt som händer som vi inte vet om men skulle kunna veta om på sätt som säger oss något intressant. Roligheten och vad vi gör med oss själva har ingen nödvändig koppling till den maskinella användbarheten och effektiviseringen. Men här blir då "den kreativa klassens" uppgift att förhindra en möjlig skevhet i utvecklingspotentialen för IoT, att innovativt och förutseende, på ett i djupare mening roligt och inspirerande sätt, befatta sig med området på ett tidigt stadium. Vara tongivande rentav. Att helt enkelt utnyttja medias potential att uppmärksamma, väcka, inspirera, förmedla kunskap och underhålla, och på så vis -- tack vare sin givet människocentrerade ställning -- hjälpa till att kanalisera den möjliga teknikutvecklingen. Detta skulle lyfta "IoT-framtiden" till en annan nivå än en enbart M2M-centrerad, osexig effektiviseringsprocess, vilken kommer att ske i vilket fall som helst (såsom nogsamt påpekades av Christer Månsson, Media Evolutions VD).

För diskussionen om hur denna tekniska potential kan utnyttjas på ett sätt som gynnar oss på olika mänskliga vis behöver man alltså inte fördjupa sig i den tekniska problematiken. Man kan lika gärna och med fördel vända på det hela och i största möjliga utsträckning arbeta för att det blir verkliga och välmotiverade mänskliga mål, sociala, hållbarhetsmässiga etc, som förmås prägla själva teknikutvecklingen. (Något som förtjänstfullt också var det bärande temat igår, även om samtalet ofta avvek från denna lovvärda huvudlinje.) Det är därför tänkandet kring detta behöver vara "roligt" och "sexigt", utan att i onödan eller i missriktad rolighetsiver förfalla till enbart trivialiteter. Det behövs mera långsiktigt inspirerande, skapande motivationer.

Jag skulle vilja se att man spelar på sådant som fascination och mysterium som inspiration och intresseväckare, snarare än mera lättköpt "rolighet" för stunden. Fascination och inspiration (WOW!-känsla på ett djupare och mera bestående plan) är den verkliga kreativa potentialen i IoT, utanför maskin till maskin-tillämpningarna. Och detta är ju medias gebit framför andra.

/Per

GRAPPLE heter projektet (Generic Responsive Adaptive Personalized Learning Environment) som är finansierat av EU. Grundtanken är att utvidga tillämpningsområdet för "learning management systems (LMS)", på svenska "lärplattform". Sådana används på många håll av olika utbildningsanordnare. Syftet med GRAPPLE sägs vara att integrera LMS med idén om "adaptive learning environments" (ALE). Resultatet ska inte vara bundet till ett givet LMS utan följa individen genom livet: "As adaptation requires that the system gets to know the learner as well as possible, the learner’s “profile” should not be confined to a single LMS but move along with the learner."

Vad jag kan begripa blir det som ett sorts individualiserat "växande" interface som kan kopplas till olika digitala/internetbaserade tjänster, allteftersom, och som följer individen. Projektets översiktstext är full av jargong och ganska ogenomtränglig för vanliga dödliga, men en formulering står ut (för mig i alla fall). Projektet sägs ha väckt

new research questions for future projects: Which way of use of this generic technology “guarantees” improvements in learning outcome? How can learning be improved by using learner information obtained in one course in another (follow-up) course? How can the use of an adaptive course be fed back into the authoring process to improve future versions of a course?

Här avslöjas, om inte förr, en höggradigt instrumentell syn på lärande. Människan framstår som en sorts funktionell enhet vars "lärande" ska "förbättras" kontinuerligt. Denna lärandeförbättring har en av individen, på något underligt vis, kvasioberoende existens, samtidigt som koncepet "säljs" i termer av att "learner initiative and curiosity are leveraged to enhance the educational experience". Det rör sig, som jag ser det, om en instrumentaiserad individualisering av lärandeprocessen. För mig som anser att verkligt lärande, insikt och kunskap värd namnet, inte kan instrumentaliseras gör alltihop ett förfelat intryck. Det kan vara just en sådan här  sak som behövs, om ambitionen är att alltmer integrera oss i en maskinellt administrerad värld, utan övergripande gemensamma bildningsmål. Men att tala om lärande i sammanhanget framstår mer och mer som en eufemism i så fall.  En sorts antikultur helt enkelt.

/Per

PS. Tack till Marcus Nilsson för tipset.

Den information som behövs för att robotarna ska kunna göra nytta är numera så lätt tillgänglig, och inom fler och fler områden finns det också en "fitnessfunktion", exempelvis att de ger pengar tillbaka till ägaren, som gör att vi gärna håller dem vid liv.

Jag tror inte att vi kommer att få se ett nytt "Second life" i form av en virtuell värld skild från vår, helt enkelt därför att vår egen vanliga värld numera har en sådan rikedom på tillgängliga data att artificiella agenter helt enkelt har en bra livsmiljö här, vid sidan av oss människor.

En "autonom agent" är en tjänst som både skapar en valmöjlighet och genomför valet. I kontrast till detta så har vi en enorm mängd "tjänster" som gör just det förutom det slutliga valet.

När det rör sig om informationstjänster har vi redan nu ofta autonoma agenter -- Facebook och Google väljer åt oss vilka som är topphändelserna snarare än att presentera oss för alla möjligheterna och låta oss välja.

När det handlar om exempelvis internethandel är det oftare en informationstjänst som presenterar ett skräddarsytt urval för oss och låter oss trycka på knappen för själva köpet.

Men tänk om en stor bokhandel som Amazon fick till ett agent-system baserat på sin rekommendationsmotor: zero-click shopping tar topp-rekommendationerna för just dig, och varje gång någon bok når ett visst relevansvärde så skickas den helt enkelt till dig, med ett förfrankerat returkuvert om det skulle gå snett. Amazon skulle kunna ge dig en fet rabatt, för deras försäljning skulle öka kraftigt och dessutom vara mycket mer förutsägbar och stabil. Du skulle få chansen att bläddra i många fler böcker som skulle kännas så relevanta att du i många fall inte skulle ta steget att skicka tillbaks dem.

Det finns förstås en massa idéer om agent-baserad shopping (som denna) och det är lite intressant att se just vilken information som behöver vara tillgänglig för att agenten ska kunna "leva".

Det är intressant hur det är just agenterna man vänder sig mot när det är den tillgängliga informationen som antagligen är själva problemet. I fallet med börsrobotarna tror jag att man relativt snabbt kommer att vänja sig vid att de finns, men med varje form av introducerad agent tror jag att det blir en diskussion under en övergångsperiod.

Och framför allt -- vill man inte att agenterna ska finnas får man se till att inte göra informationen tillgänglig för dem. Jag ser dem lite som mögel eller råttor -- vill man inte att de ska kunna agera på ens information får man upprätthålla en viss "informationshygien".

När agenterna blir nyttigare kanske de blir mer som grisar -- de äter fortfarande restprodukter av mänskligt liv (i form av "användningsdata" och liknande) men vi accepterar det eftersom vi är så förtjusta i korv.

/Simon

Det goda är det ordnade. Det onda är det oordnade. Så resonerar vi till vardags. Det handlar inte om någon absolut uppdelning, utan om vilken tendensen upplevs vara. En tendens till ordning är god. En tendens till oordning är ond. Detta fungerar som tumregel i vardagen. Men då glömmer man en sak, det som i verkligheten är det mest avgörande, det som tumregeln inte tar någon hänsyn till, nämligen syftet med det man gör. Och när det gäller syften finns det bara en högsta norm och det är medvetenhet, klarsyn.

Varje fundamental metafysisk symbolik kan tydas ”åt båda håll”. Det betyder att vilket håll man än går åt -- mot "ordning" eller mot "oordning", mot "gott" eller mot "ont" -- så blir man inte kvitt det andra hållet. Det absoluta är bortom all manifestation, hur subtil den än är, och kan följaktligen inte symboliseras. Det är för evigt Inget. Nihil. Allt som kan sägas, allt som kan erfaras är alltså ett växelspel mellan ljus och mörker; kontrast är en förutsättning för all perception -- fysisk, intellektuell, andlig. Hela vår existens går ut på att med större och större medvetenhet kunna navigera i detta ständiga flimmer. Ingen kommer undan. Mycket är inte vad det synes vara.

Det som synes vara

är våra förutfattade meningar. Det som vi omedvetet tror. ”Tro” är ett väldigt starkt ord som bör ges en exakt betydelse, vilken dock naturligtvis beror på syfte och sammanhang. Martin Luther har uttryckt det bättre än de flesta: "Det, varvid du fäster ditt hjärta och varpå du förlitar dig, är, säger jag, i verkligheten din Gud" (Stora katekesen, Första budet). Detta innebär att det vi tror är det som är verkligt för oss. Skulle vi börja tro något annat förändras själva verkligheten. Här är det lätt att förhasta sig och tolka det sagda som subjektivism. Men då tappar man bort sammanhanget, vilket är att vad vi än tror -- vad som än är verkligt för oss -- så ryms detta i en större verklighet än den vi tror på. Vad som händer om vi börjar tro något annat, i den här meningen, är alltså antingen att vi skiftar fokus eller att vi vidgar eller krymper perspektivet. Vår tid och plats i det stora hela förändras inte, men vår medvetenhet ökar eller minskar. Vi blir mer eller mindre klarsynta.

Av detta kan vi dra slutsatsen att det finns två varandra kompletterande sätt att öva upp och utveckla sin medvetenhet:
1. Att öva sig i att skifta fokus för vad man tror.
2. Att på olika sätt ändra sitt perspektiv.
Det första sättet bygger mycket på studier och reflektion, det andra mera på  aktivt, praktiskt arbete med sin egen omedelbara verklighetsuppfattning, med sinnesförändring. Dessa sätt kompletterar varandra och är egentligen två något olika vägar till samma mål och båda kräver -- fastän var och ett på sitt sätt -- studier, reflektion, disciplin och övning. Vad man än fokuserar på så gör man det från ett visst perspektiv. Och hur vitt eller trångt, eller ”höger” eller ”vänster”, ens perspektiv än är, så står alltid något i fokus, även om det varierar under dagen. Ens klarsyn varierar också.

Den nämnda internaliseringen av anti-våld, anti-hat och anti-sex, anti radikal egocentricitet, har ett pris och det priset är omedvetenhet. Syftet med att medvetet låta sig konfronteras med det irrationella, det farliga i en själv är inte att förespråka hat, våld eller andra former av hänsynslöshet, utan syftet är att man för egen del ska börja bli medveten om kraften i den samlade irrationella hänsynslöshet man har inom sig och som, inser man, alla andra faktiskt också har inom sig. "Arvsynd" kallas det i den kristna traditionen.

Det kan kräva stort mod att erkänna "arvsyndens" realitet. Man kan bli tokig. Man kan tappa balansen. Man kan bli en fanatiker. Verkligen. Det är med andra ord mycket användbart, om man har någon sorts riktmärke, något som ger det här ofrivilliga men som regel i slutändan ofrånkomliga uppenbarandet styrsel. Ett sådant riktmärke behöver vara permanent, orubbligt, och det måste vara externt manifesterat. Det räcker inte med något som bara finns inom en själv, men det yttre riktmärket måste ändå väcka en djup och på sitt eget sätt bjudande genklang inom en.

Här har vi, det är jag säker på, de religiösa traditionernas och disciplinernas ursprungliga syfte. Tyvärr har dessa vid det här laget ofta korrumperats så mycket av irrelevanta, historiskt tillfälliga konventioner, oftast i form av moral och moraliserande, att det kan vara mycket besvärligt för den enskilde att finna den form som verkligen kan fylla den funktion vi talar om här. Abstrakt uttryckt handlar det om att finna en yttre förankring, vilken gynnar utvecklandet av en självständigt verksam medvetenhet.

Själv finner jag här att den kristna traditionen många gånger är realistisk, trots alla brister i dess olika historiska manifestationer. Kanske kan man se den traditionella kristna andliga strategin som att man å ena sidan tar tjuren (det farliga, "demonernas" inflytande) vid hornen, samtidigt som man, å andra sidan, tar avstånd från deras "medvetslöshet" genom åkallan av en "gudomlig" hjälpare, i praktiken ett latent tillstånd av personlig, högre medvetenhet "utanför" det begärsuppfyllda egot. I den kristna mystiken står, som jag ser det, just denna konfrontation ständigt i fokus, även om den också tar radikalt avstånd från atavismerna som sådana -- för radikalt skulle jag säga. Här finns nämligen en latent risk för en alltför långt gången dualism (av den typ jag inledde med att ifrågasätta). Just det emfatiska avståndstagandet kan lätt, i praktiken, leda helt galet. Man måste inse att avståndstagandet i så fall är principiellt och teologiskt, inte psykologiskt i den meningen att man förnekar sitt eget onda. I sitt eget psyke är det inte möjligt att bli fri från tjuren, demonerna, atavismerna. Ett psykologiskt avståndstagande skapar en improduktiv, skadligt undertryckande dualitet där ingen borde finnas. En bestämd sorts bejakande av det atavistiska innebär egentligen inte att det tar över. I själva verket är det snarare det psykologiskt enbart fördömande, negativa avståndstagandet från "det onda" som skapar de okontrollerbara, negativt verkande, utåtriktade atavismerna. Ett medvetet erkännande av dem är en annan sak. Så tolkar jag en del av innebörden i de kryptiska orden av en känd asket, starets Silouan (1866-1938) på det heliga berget Athos i Grekland: ”Keep thy mind in hell, and despair not” (The Monk of Mount Athos, s 115).

Utan erkännande av den diaboliska oordningens, det irrationellas, ofrånkomlighet och fundamentala existens, i världen och i en själv, blir vägen till det verkliga helvetet ofrånkomligen stensatt av de omedvetet "goda", "anti-onda" föresatserna. Verkligt medvetet ordningsinriktade insatser och strävanden, däremot, utgår alltid från att "det onda" hör till den världsliga existensen som sådan. Himmelriket är för evigt icke av denna världen, men i och med den, under ytan. Fördolt men verkligt.

/Per

Skickat: den 12 januari 2011 10:40
Till: staff@heptagon.se
Ämne: Creative commons-rättigheter för Jazz på svenska

Hej.

Simon Winter heter jag och intresserar mig för kultur och samhälle i en alltmer digitaliserad värld. Detta gör jag inom ett projekt som heter Infontology, en blandning av en tankesmedja och en NGO.

Jag skriver till er för att jag skulle vilja undersöka möjligheterna att ni licensierar skivan Jazz på svenska under en Creative commons-licens, så att den blir tillgänglig för alla att tillgodogöra sig.

Det är viktigt att central kultur är tillgänglig att ta del av. Det är också så att jag tror att bra kultur fritt måste få bygga på äldre kultur utan att den nya spirande kulturen ska behöva vara bunden av ekonomiska och juridiska avtal till gammal kultur medan den skapas.

Under några år har Creative commons etablerat sig som ett alternativ till traditionell copyright. Det finns flera nivåer av Creative commons-licens, men den mest intressanta licensen är om verket får användas fritt, och det endast krävs en referens till verket och dess upphovsman. (CC-BY)

Självklart skulle jag önska att ni ville licensiera verket gratis, men jag är även intresserad av en diskussion av vilken ersättning ni skulle vilja ha för detta, eftersom det nu finns plattformar för att kollektivt finansiera ett sånt här projekt (typ Kickstarter).

Med vänlig hälsning.

Simon Winter

Svaret kom redan samma dag:

Skickat: 12 jan 2011 v2 12:39:39 CET

Hej, tack för intresset. Våra skivor har distributionsdealar redan. Både fysiskt o digitalt.

Mvh,

Anders Johansson

Ja, i en liten Twitter-konversation med @pelles hade jag kommit fram till just detta -- det värsta skulle vara om de liksom inte förstod vad jag menade. Det tog ett tag innan jag hade formulerat repliken.

Skickat: 1 mar 2011 v9 09:18:33 CET

Hej igen.

Ursäkta dröjsmålet, jag har fått fundera lite på hur jag skulle formulera mig.

Självklart förstår jag att ni har avtal för distribution, det är inte svårt att få tag på skivan.

Men Creative commons gäller något annat, nämligen hur man börjar bygga en "allmänning" av värdefull kultur, som alla har tillgång till och får använda fritt, ungefär som en strand vid havet.

Med en Creative commons-licens skulle jag kunna göra en film och använda musik och bilder från "allmänningen" helt fritt, förutsatt att jag förstås ger upphovsmannen credit.

Det finns massor av sådana filmer, bilder och musik idag som vem som helst får använda. Problemet för mig är att de ofta inte är tillräckligt bra. Därför är det mer intressant att ta den allra *bästa* musiken och försöka få den licensierad under Creative commons.

Jag tänker på det lite som Unescos Världsarvslista -- omistliga delar av vår kultur som vi vill bevara för framtiden, men som vi också vill ska vara tillgängliga för alla.

Om vi istället säger att Unesco skulle ringa och fråga om du ville att Jazz på svenska skulle vara med på Världsarvslistan, hur skulle du ställa dig då?

Om du säger att du skulle gå med på det, och i så fall släppa rättigheterna fria, ja då får jag väl försöka utöva lite påtryckningar på Unesco i stället!

Tack för att du tog dig tid.

Vänliga hälsningar.

/Simon Winter

Jag fick tyvärr inget svar på detta. Så motivationen att driva det vidare dök, tills plötsligt igår @pajp (via @moonhouse) twittrade i precis samma riktning! Hoppas det hade gått att bygga några case runt detta! Och hoppas också att de första referenscasen i så fall inte betalas på en tokhög nivå -- det måste finnas pengar så att all svensk omistlig kultur kan frigöras. Det är ju inte så mycket… :-)

Och ja, Unesco har ju redan en avdelning för "intangible heritage", oklart dock om böcker och skivor behöver hamna där, eller om det bara är själva framförandetraditionen som åsyftas.

/Simon

Lennart Schön framkastade tanken att "hållbarhet" är ett sätt för oss -- läs: politiker -- att försöka lösa vad som uppfattas som dagens mera kritiska problem. Men egentligen, menade han, befinner vi oss alltid i ett "ohållbart" tillstånd. Vad jag förstod avsåg han därmed det faktum, att permanens och stabilitet aldrig uppnås i samhället (allra minst i ett tillväxtorienterat kapitalistiskt samhälle, kan man tillägga). Det är en intressant tanke med vida implikationer; jämför med Eric Williams definition av hållbarhet som "a societal reaction to human activities having global implications". Poängen är, som jag ser det, att själva begreppet hållbarhet i tongivande sammanhang inte handlar om ekologi, egentligen, utan om bevarande av ett visst samhällsskick och en viss typ av ekonomi. Det intressanta med en sådan definition är att den osökt leder direkt till vissa praktiska överväganden snarare än andra.

På eftermiddagen deltog jag i en workshop ledd av Peter Parker. Där ställdes frågor om politisk legitimitet i ett samhällsläge dominerat av finanskriser. Bland annat formulerade Peter frågeställningen i nulägestermer på följande sätt: Hur stor är den politiska legitimiteten -- hos städers ledning, hos sjukvård, hos skolor? Det vill säga etablerade institutioner. Vad kan tänkas rubba den? En faktor är helt klart hur de reagerar på allvarliga kriser, utmaningar orsakade av omvärldsförändringar. Jag, som de senaste åren arbetat mycket med hur etablerade bildningsinstitutioner reagerar på de allt kraftigare utmaningar som följer av den digitala samhällsomvandlingen, har kunnat studera hur det uppstår principiellt svåra slitningar mellan "gammalt" och "nytt". Grundproblemet, som är av utomordentligt praktisk natur, är i vilken utsträckning dessa institutioners etablerade karaktär alls kan bibehållas och i så fall varför? Situationen tvingar fram allvarlig begrundan över vad man håller på med egentligen. Och detta är vad legitimitet i grund och botten handlar om, som jag ser det. Ledare som orädda förmår ta tag i "varför-frågorna" på ett konstruktivt sätt kan åstadkomma mycket i det här läget, men sådana tycks vara alltför sällsynta för att det ska kännas så hoppfullt som man önskar.

Analoga förhållanden råder när det gäller "ekologisk", fastän i antropologisk mening handlar det snarare om kulturell, hållbarhet. I vilken utsträckning kan etablerade institutioner anpassas och reformeras för att kunna hantera närmast oöverskådliga omvärldsförändringar, vilka dessutom är snabba, rentav accelererande? Hur konkret problemet är illustrerades av en workshopdeltagares påpekande, att lagen om offentlig upphandling i praktiken hindrar kommunen att kreativt och om så behövs snabbt ta till vara lokala krafter och initiativ, kanske just de som behövs för att verkligen åstadkomma det man strävar efter. Om det krisar på allvar kan just sådant snabbt bidra till att erodera institutionens -- här det lokala, representativa styrelseskickets -- legitimitet.

Såväl hållbarhet som legitimitet hänger i så fall mycket nära samman, givet den typ av samhälle vi har, något som ytterligare understryker det förnuftiga i att se hela hållbarhetsdebatten som i första hand en fråga om institutioner i kris. (Det vill säga: hade vi inte nått ett läge där just detta har blivit fallet, så hade ifrågavarande institutioner inte beaktat verkliga ekologiska förhållanden heller, vilket de ju faktiskt inte gjorde under lång tid.) Moderatorn Per Svensson ställde apropå det, i nämnda paneldebatt, den "ofina" men relevanta frågan: Kan det vara så att "hållbarhet" -- specifikt: städers hållbarhet -- är en sorts strävan att få kontroll över den potentiellt hotfullt oordnade, rentav "omoraliska" staden? En föredragshållare, Henrik Aspegren, gav oavsiktligt stöd för den tesen när han betonade att välfungerande fysiska, infrastrukturella åtgärder, för att åstadkomma en mera balanserad ekologisk påverkan i och av städer, kräver central planering och styrning. Och dämed blir det tydligt att man till dimensionerna institutionell hållbarhet och legitimitet måste lägga dimensionen centralisering/decentralisering.

Det paradoxala och alltför lite uppmärksammade problemet med sistnämnda dimension är att en decentraliserad infrastruktur när det gäller kommunikation (Internet) samtidigt underlättar centraliserad kontroll. Just när det gäller städers hållbarhet, i olika avseenden, är det fullt möjligt att genom kraftigt decentraliserad informationsinhämtning ("monitoring") stärka centraliserande strävanden. De senare behöver inte ens vara avsiktliga, utan hela dynamiken följer av hur det hela på sätt och vis måste fungera, informationsekologiskt sett, givet vissa syften med det man gör och eftersträvar, t ex just "hållbarhet". Jag har tagit upp detta bland annat i inlägget Människan i den artificiella ekologin (jämför också: Övervakningssyndromet -- vår "kultur" i ett nötskal).

En annan paradox kan jag bara kort nämna avslutningsvis. Ett av Henrik Aspegrens exempel på välfungerande "ekologiskt hållbar" stadsutveckling är nya stadsdelen Hyllie i, eller snarare utanför, Malmö (Hyllie är gammalt men själva den massiva utbyggnaden är ny). Men hur rationellt är det att tala om denna stadsdel som "ekologiskt hållbar", undrade Per Svensson, när enda syftet med nya Hyllie är att gynna just den konsumtionsekonomi som är den mest grundläggande orsaken till att vi nu är tvungna att ta tag i även de faktisk-ekologiska hållbarhetsfrågorna? Med tanke på ett replikskifte jag en gång hade med just Per Svensson finner jag hans kritiska anmärkningar särskilt... intressanta.

/Per

Just nu håller .SE en workshop om begrepp inom internetanvändning. De välkomnar personer med kunnande inom enkätstudier. Det har jag inte mycket av, men här är ett bidrag från mitt perspektiv. Låt oss kalla perspektivet för språk- och teknikutveckling.

Jag tror att internetanvändning idag lever ett dubbelliv. Dels refererar det till en informations- och kommunikationsresurs, och dels till ett tekniskt nätverk. .SE, som ansvariga för internetinfrastrukturen, rider fortfarande lite på båda dessa. Och båda två håller snabbt på att bli "osynliga" för vanliga människor, i den meningen att vi kan ta dem för givet, så som vi tar för givet elförsörjning eller varmvatten.

Vad gäller det tekniska nätverket, där information skickas över IP, så är det ju idag nästan allestädes närvarande -- går inte till och med alla mobiltelefonsamtal över IP nuförtiden? Och när jag köper en läsk i en automat, och automaten skickar ett meddelande (via mobildata/sms etc) till service att den är sönder eller tom, använder jag internet då?

Om vi ser på andra sidan myntet, på internet som informations- och kommunikationsresurs, när jag går till järnvägsstationen och tittar på skyltarna som anger när tåget ska komma -- är det inte troligt att den informationen kommer dit via internet? Eller reklamskärmarna i livsmedelsaffären, de är väl också kopplade direkt till nätet, snarare än att det är en DVD som körs lokalt och som behöver bytas nu när annonseringstiden har gått ut? Använder jag alltså internet varje gång jag handlar mjölk?

Eller är det för passivt för att kallas "användning"? Krävs det att jag trycker på en knapp på en tangentbord för att det ska vara användning? Knappast, för det skulle diskvalificera uppkopplade grafiska spel, och alla andra applikationer som inte bygger på textinmatning i vanlig mening. För att inte tala om röst-gränssnitt där man styr telefoner och datorer med röstkommandon.

Idag är det inte svårt att hitta någon som använder internet varje dag genom IP-telefoni, men inte skulle säga att hn använde internet, kanske för att hn tycker det är för svårt att boka tågbiljetter via sj.se. Vi skulle inte säga att personen ljög, bara att det tyder på förekomsten av olika begrepp som vi kallar "internetanvändning".

Om vi definierar internetanvändning som "beteende som korrelerar med att det skickas datapaket via IP" tror jag att vi i nästa års rapport kan få med åtminstone hälften av alla tvååringar. :-) Det måste väl räcka med ett videosamtal över exempelvis Skype för att kvalificeras enligt den definitionen. Eller till och med att gå hem från dagis och fångas av övervakningskamerorna?

Om jag ska vara lite mer konstruktiv med vad som bör och kan mätas i en snabbt föränderlig internetkontext tror jag att man kanske behöver ta ett steg tillbaka och se internetanvändning "i kontrast till nåt annat", inte bara som något som kan mätas "i sig". Några förslag:

• Grupper som har möten via internet i relation till fysiska möten. Vissa, som AV-media här i Växjö (disclaimer: kund) räknar till och med på minskade CO2-utsläpp genom distansmötena. Samtidigt är det svårt att finna renodlade mätpunkter här, eftersom det ofta är några personer som är fysiskt på plats, och andra som deltar på distans.
• Boklån i elektronisk form, eller fysisk. (Behöver ju inte ske över internet, men nätet är oftast inblandat.) Samtidigt ändras ju själva användningen av "böcker" i takt med att alternativa informationsresurser blir tillgängliga, och en hel del av dessa är på nätet.

Kanske ska man i stället titta lite framåt i tiden och tänka sig några grundläggande mänskliga aktiviteter som idag sker i den fysiska världen men som skulle kunna digitaliseras. Då skulle man kunna göra lite intressanta mer kvalitativa intervjuer i relation till teknikanvändning:

• Kan man tänka sig att gifta sig via internet, där prästen kanske är nån annanstans och brudparet närvarande med sina anförvanter? Eller till och med att en i brudparet är med på distans? Att ha en virtuell flickvän som bara finns på nätet verkar inte ens vara något värt att nämna i vissa kretsar.
• Att gå till doktorn och visa upp sina sår och knutor via en iPad? Mobil e-hälsa växer väldigt starkt, bland annat i och med trenden där man ägnar mer resurser åt kroniska sjukdomar, snarare än åt akuta.
• Teledildonik är ett område som jag är lite förvånad över att det inte har växt snabbare. Intressant att se att Slashdong har tagit fram ett Arduino-kompatibelt kretskort.
• Cyber-krig är ju ett något som redan finns och används på extremt oroande och växande områden. Oklart hur mycket av krigföringen som tekniskt sett går över internet, och hur mycket som sker i militära delvis parallella nät, dock.

Ja, jag tror att jag har gjort min position klar i och med det ovanstående. Hoppas det kan leda till en intressant diskussion.

/Simon

1. ICT infrastructure and devices
2. Applications
3. Effects on economic growth and consumption patterns
4. Systemic effects on technology convergence and society

Han konstaterar därvid: "The capacity to comprehend and manage the different system levels decreases as the system boundary increases, as the higher levels are complex systems." Och: "the implications of higher system levels ... are vastly more important than the direct impacts, despite receiving relatively little attention." Det betyder i klartext, att förståelsen av de verkligt genomgripande systemeffekterna av accelererande IT-användning och IT-utveckling är undermålig, fastän just dessa effekter är de allra viktigaste. Till yttermera visso får de ringa uppmärksamhet.

Hur kan det komma sig? En ledtråd finns i Williams intressanta definition av "hållbarhet" ("sustainability"): "a societal reaction to human activities having global implications". Allt tal om hållbarhet är en fråga om en samhällelig reaktion. Utmärkande för hur människor i mer eller mindre ansvarig ställning reagerar på reella utmaningar är att de vill se resultat. Helst inom en viss valperiod eller ett visst budgetintervall. Det finns alltså ett starkt institutionellt och retoriskt tryck mot påtagliga och allra helst på något sätt mätbara åtgärder. Detta gäller även hur finansieringen av forskningsinsatser bäst motiveras. Att man inte vet något är sällan något bra argument när man söker forskningsmedel inom det här fältet; bättre då att säga något om vad som skulle kunna göras, som passar in i ovannämnda institutionella-retoriska tryck.

Problemet med detta sakernas tillstånd blir tydligt när Williams vidare påpekar: "the degree of quantification and certainty decrease with increasing system levels." Jag har nyligen apropå en helt annan fråga fäst uppmärksamheten på hur tokigt det blir om man fäster överdrivet stor vikt vid mätbarhet. Där handlade det om skolbetyg, vilket inte precis är någon exakt vetenskap. Men det är intressant att betänka varför just mätbarheten i skolbetygsfallet tillmäts så stor betydelse. Det är nämligen av exakt samma anledning som den intar förstaplatsen i all miljödebatt. Bara siffror biter. Inte faktiskt alla gånger, i relation till förståelsen av verkligheten, men retoriskt. Ett känt exempel på det från naturskyddsfronten, är att skyddet av hotade arter fick något politiskt genomslag att tala om först när man började använda begreppet biodiversitet, vilket i viss utsträckning lämpar sig för matematiska modeller grundade i kvantifierbara begrepp.

För säkerhets skull måste jag nu säga, att jag inte ser något fel med kvantitativt grundade vetenskapliga studier (eller tekniska/administrativa åtgärder på kvantifierad grund). Det vore mig helt främmande. Felet är att man tror att sådana studier är de enda som säger något om vad som verkligen händer här i världen. Och detta är fel därför att alla verkligt väsentliga avgöranden inför framtiden är kvalitativa, en fråga om omdöme, inte om mätbara indikationer. Om detta är riktigt -- och det är jag helt övertygad om -- så innebär den överdrivna tilltron till påståenden med siffror bakom sig, att man smiter från ansvaret. Det bäddar också för ohederlig och ovederhäftig sifferanvändning, givet det institutionella-retoriska trycket i denna riktning.

Vad gäller aktuella data angående IT/miljö bör den intresserade gå till Williams artikel för en översikt, med referenser. Här vill jag bara fästa uppmärksamheten vid hans övergripande slutsats:

Societal response to managing the environmental impacts of ICTs has focused on heuristics such as removing toxic materials, increasing recycling and improving energy efficiency. [...] following these heuristics has led to progress but has not solved the environmental challenges. In the future, managing the environmental problems facing ICTs will require a broader focus that considers life cycles, growth and technological progress. [min kursiv]

Utan att ta hänsyn till sådant som ekonomisk tillväxtpolitik och accelererande teknikutveckling kan man helt enkelt inte ens börja förstå de verkliga miljöeffekterna av IT, eller för den delen att förstå vilka samhällsförändringar med hjälp av IT som skulle kunna ha positiva systemeffekter. Och en sådan förståelse kräver, som Williams också påpekar, en genuint tvärvetenskaplig ansats. Vad som saknas här är än så länge adekvat teoribildning. Inte ens relevanta kvantitativa uppgifter kan tas fram så länge en sådan inte finns.

Avslutningsvis vill jag tillägga, att eftersom tiden alltid är knapp i relation till forskningens möjligheter att producera "praktiserbara" resultat, så är det viktigt att driva och uppmärksamma konkreta projekt som går på tvärs mot konventionella synsätt och metoder. Här skulle jag vilja se kreativ lokal användning av öppna data och crowdsourcing i relation till miljömässiga utmaningar och problem. Vem vet vilka systemeffekter det kan få? En del kan ju bli positiva på riktigt. Och motivationen blir både personlig och kvalitativ på ett annat sätt än centraliserade strategier.

/Per

PS. Tack till Victor Galaz för tips om artikeln.

Sådana här tankebanor sätts igång när jag läser en intervju med David Gelernter i The Economist, där han avslutar med att säga så här:

A lot of convenience and power could be gained, and a lot of unhappiness, irritation and missed opportunities avoided, if the industry thought about design, instead of always making it the last thing on the list. We need more people who are at home in the worlds of art and the humanities and who are less diffident in the presence of technology. There are not enough articulate Luddite, anti-technology voices.

Vad får en namnkunnig datalog att uttrycka sig på det viset? Skulle industrin behöva ludditer?? Det låter ju närapå vrickat, är jag säker på att många tänker. (Brasklapp: jag är inte luddit.) Yttrandet är förstås tillspetsat, så låt oss se på sammanhanget. Economist-artikeln presenterar Gelernter så här:

More than two decades ago, Dr Gelernter foresaw how computers would be woven into the fabric of everyday life. In his book “Mirror Worlds”, published in 1991, he accurately described websites, blogging, virtual reality, streaming video, tablet computers, e-books, search engines and internet telephony. More importantly, he anticipated the consequences all this would have on the nature of social interaction, describing distributed online communities that work just as Facebook and Twitter do today.

Här har vi alltså en person som har tänkt före (aldrig en särskilt kul sits). Flera av hans idéer var kommersiellt gångbara och snoddes av Apple. Resultatet blev en patenttvist som avgjordes i det bolags favör som först tagit upp Gelernters idéer (ett av de största skadestånden i amerikansk historia, men saken har nyligen rivits upp igen). Som artikeln påpekar ligger det en särskild ironi i detta, då Apple ju är det IT-företag som framgångsrikast förverkligat Gelernters tanke om design som första punkten på agendan. Det verkligt intressanta med Gelernter är dock hur djupt han tänker på innebörden av begreppet "design", alltså vad som får honom att efterlysa fler "ludditer" (här= icke teknikbländade humanister) i industrin.

Om det är något som utmärker humanister och samhällsvetare så är det att de florerar som mest, eller bäst, kring det som är "diskutabelt". De är -- i sina bästa stunder -- proffs på det som tekniker, utvecklare och dem närstående entreprenörer är absolut sämst på: att ta ett steg tillbaka och reflektera över den vidare innebörden i vad man håller på med. Det vore också för mycket begärt att de teknikcentrerade grupperna skulle göra detta; det är inte deras roll. Men deras roll är inte heller hela samhället, hur mycket den än haussas upp i den ekonomiska utvecklingens namn. Samtidigt ställer deras arbete till med saker som inte är tekniska till sin natur, vilket är Gelernters poäng. Alltså borde man idealt sett kunna vända på steken och låta kritiken, den vidare synen, det "diskutabla" (här=design) få en mera avgörande roll i utvecklingsprocessen. Då skulle samhället, människorna, inte hela tiden behöva drabbas av konsekvenser utan också kunna medverka mera aktivt och direkt till sitt eget (om)formande.

Måhända är det också en särskild ödets ironi att Gelernter var en av Unabombarens, Ted Kaczynskis, offer. Han överlevde ju, men fick bestående skador i ena ögat och handen. Kaczynski är urtypen för en radikal (neo)luddit -- läs hans Technological Slavery så förstår du varför -- och när jag läser den här intervjun kan jag inte låta bli att tänka, att Gelernter också verkar höra till dem som tar honom på tillräckligt stort allvar för att inse, att Kaczynski har vissa poänger men drar fel (eller opraktiska) slutsatser. Det teknologiska samhället behöver inte, kan inte tillintetgöras men det kan, måste kunna vägledas. Ty om det inte vägleds, av människor i människors intressen, då kommer det att ta över i sina egna intressen. Denna trend är redan oroande stark men problemet med det är inte att detta inte uppmärksammas (Terminator är ju närmast en kulturell ikon), utan att så få konstruktiva, inte enbart hallelujapositiva synpunkter har något större genomslag än så länge. Den alltmer autonoma teknikutvecklingen vinner då på sin egen planhalva -- "by default", så att säga.

Och här, i relation till teknikens autonomi, kommer Gelernters nya utmaning:

One prediction in “Mirror Worlds” remains conspicuously unfulfilled: his vision of cyberspace seething with billions of intelligent software agents working on behalf of their human masters. They might monitor news feeds, track local-government decisions or keep an eye on people’s health via digital sensors. “I want the state of each hospital patient to be watched by a million agents,” says Dr Gelernter. “We can create a software agent for a particular rare combination of circumstances that happens only once every 1,000 years but happens to you.” The technology exists, he says, “but our Mirror World is uninhabited. It’s like a forest with nothing living in it.”

Va!? kan den som följt tankegången ovan gärna utbrista. Jag tycker mig dock förstå hur det hänger ihop, utan att därför vilja lägga några ord i munnen på Gelernter. På Infontology har vi på senare tid börjat nysta i liknande tankebanor i det vi hittills skrivit om börsrobotar. Vad det handlar om är att tänka så visionärt man bara kan -- varför ska människor göra det maskiner gör bättre? -- och sedan utforma ramarna för maskinvärlden, den artificiella ekologin, medvetet. Utan att bländas.

/Per

PS. Apropå det här temat, jämför gärna med inlägget Våga vara obekväm -- tänk "disruptivt".

När jag ser en bit xml i dspl -- dataset publishing language -- eller en bit kod i Apps script, som Google använder bland annat för docs, så är det mestadels nonsens för mig, som trollformler, eller svarta lådor. Det konstiga är att man kan få de svarta lådorna att funka genom att sätta ihop dem och pröva -- oftast är det ofarligt, det finns felhanterare som tar hand om mina taffliga hopklippningar.

Jag förstår att jag behöver "skapa" vissa saker -- men varför måste jag sätta nånting till att peka på kalkylarket där jag redan är? Om jag måste peka på kalkylarket, varför måste jag inte också peka på Google -- nej, det kan jag ta för givet. I dspl måste jag tala om för systemet vad ett år är -- ett år är en utvidgning av tid, ett procenttal är en utvidgning av kvantitet. För att jag ska kunna ange SCBs koder för kommuner som nyckel i tabellerna behöver de bli en utvidgning av "entity:entity", en ontologisk dans på stället.

Också när det gäller vårt arbete med börsrobotarna blir det programmerarnas sätt att tänka som styr mycket av vad visionen för våra autonoma mjukvarande hjälpredor skulle kunna bli. Jag har varit i kontakt med en hel del programmerare/utvecklare som varit ganska mycket som den ursprungliga formen av frimurare -- män som åkt land och rike runt, utfört sina riter och skapat en mjukvarukatedral, och sen dragit vidare och lämnat de lokala invånarna att bygga vidare. Om det är "fantasin som sätter gränser" för vad man kan göra med programkod så tror jag det finns gränser för själva fantasin -- olika kulturer hos olika programmerargillen. De som skapar börsrobotar har en speciell kultur.

Till slut twittrade jag ut mitt intresse för programmerar-tänk, och fick intressanta svar. "Skulle vilja läsa nåt bra om hur programmerare *tänker* när de bygger upp digital infrastruktur. Vad är ett stort "monument" i kod?"

Staffan Malmgren (@staffanm som gjort storverk vad gäller tillgänglighet till juridiska texter med lagen.nu) svarade först, om monument i kod: "Ett ramverk, dvs något som ger en stor del av lösningen för en stor klass av problem, som andra vill använda." Och som svar på en uppföljningsfråga om var man kan läsa mer tipsade han om texter om Ruby on rails historia och filosofi och texter av Paul Graham. Jag får kolla upp det.

Peter Lindberg (@plindberg) svarade med en låång-tweet: "För mig handlar det om att identifiera koncept inom problemområdet och hur de hänger samman, sedan att uppfinna koncept kring… …dessa, att orkestreras tillsammans. Sedan är systemen fraktala: dessa bildar koncept på högre nivåer som hänger samman med… …ytterligare andra. Att programmera handlar mycket om att forma entiteter och ge dem tydliga syften och roller i samspel med… …andra entiteter. Svårt att beskriva."

Peter publicerade sen ett par texter han hade skrivit, på Fleecelabs tumblr. Den första texten beskriver själva skapelseprocessen. Här är första stycket:

Vi börjar med ingenting. Men vi behöver en soffa. Det ska vara en tresits- och den ska vara grå. Vips! Vi har ett objekt och det är en soffa och den är grå och den är tresits- och den finns i vårt ingenting.

Och sen går han vidare med lite andra objekt, och rummet där de "finns", och så vi själva som han kallar "spelaren". Det hela känns väldigt mycket som såna där datorspel som var poppis tidigt i PCns historia, kan det ha varit typ i slutet av 80-talet? Såna spel där man gick omkring och plockade upp verktyg och prövade på olika sätt. Jag minns det som att de inte ens var grafiska, utan man fick just fråga "miljön" vad den innehöll, och sen klura ut dess egenskaper.

Det är ganska mycket den nivån jag vill åt -- hur ser man på de "objekt"/entiteter man skapar, och vad kan man förutsätta att de kan? Kan de exempelvis automatiskt "visa sig" (i ett användarinterface) eller måste man skapa dem ett visningsskal?

Som jämförelse vill jag tänka mig utvecklingen av datorgrafiken och hela tiden hålla jämförelsen med koden i huvudet. När all datorgrafik såg ut som space invaders tror jag att det styrde själva fantasin hos de som gjorde datorgrafik. De tänkte sig inte att de skulle kunna göra fotorealistisk grafik till sina spel och program. Nuförtiden är det annorlunda med grafiken -- den förväntas vara snabb, dynamisk och i 3D.

Om vi jämför med programkod, så har jag fått väldigt blandade reaktioner när jag pratat med folk exempelvis om Arduino, som är en plattform där man lätt och snabbt kan integrera datorbearbetning med sensorer och "signalering" på olika nivåer. Arduino programmeras i ett högnivåspråk som är väldigt lätt att ta till sig, men om jag berättar om plattformen för nån som programmerat liknande applikationer för tjugo år sen, eller bara tio, kan jag inte förmedla lättheten i att slippa skriva all maskinkod och hantera kommunikationsprotokoll.

Lite liknande är det med Peters soffa ovan. Jag vet att jag kan skapa objekt i programkod, men jag kan inte "se" sånt som "upplösning", "sammanhang" eller kopplingen till andra system. Om jag säger att soffan är "grå", måste jag definiera "färg" då, och i så fall fenomenologiskt, eller fysiskt, som våglängder hos ljuset?

Den sortens programmering som jag ägnar mig åt i Googles verktyg utnyttjar att Googles AI "vet" saker om världen. När jag skapar ett kalkylblad kan jag fråga just om objekt och dess egenskaper och få in direkt i kalkylbladet, som länders BNP, aktiekurser eller basebollspelares homeruns. Ja, det är inte alltid de egenskaper hos världen som jag är intresserad av... De representerar just den där outtalade kulturella kunskapen om vad jag kan förvänta mig av en viss miljö. Den kan jag inte "se".

[Uppdaterat stycke] Jag fick lite tips på litteratur från Olle Jonsson (@olleolleolle) också, om att det fanns några böcker från 70-talet. Men han hänvisade också till Coders at work och Masterminds of programming som jag absolut ska leta upp. Och så en artikel om vilka egenskaper som är värdefulla hos programmerare. Intressant, men kanske inte riktigt i mitt fokus just nu.

Tack allihop för intressant diskussion som jag gärna fortsätter.

/Simon