Det välfyllda numret innehåller diskussion om socialistisk strategi och organisering, utvecklingen i Iran, kritik mot vänsterorienterad teknikoptimism, flera inlägg kring Johan Alfonssons bok Vad hände med arbetarklassen? Och mycket annat.
På releasefesten i Göteborg blir det diskussion med anledning av att det är precis 25 år sedan EU toppmötet i Göteborg. Kring detta samtalar Ludvig Sunnemark från Röda Rummets redaktion med Cecilia Verdinelli och studentföreningen Kravall om organisering. Det blir också poesi där Nino Mick läser egna dikter och musik med Bandet Sulky Palms. Det hela äger rum på Litteraturhuset, Heurlins plats 1b och startar 17.00.

På releasefesten i Stockholm leder Mikael Omstedt från Röda rummets redaktion samtal om den iranska och palestinska frihetskampen mellan imperialistisk aggression och inrikes repression med Roya Hakimnia (skribent i nya numret), Daniel Riazat (Framtidens Vänster) och Ammar Makboul (skribent). Plats: Hägerstensåsens Medborgarhus, Riksdalervägen 2

Om du inte redan prenumererar på Röda Rummet så gör det här: https://natverkstan.premium.se/tidskrift/roda-rummet

Internationalen kommer att återkomma med en anmälan av det nya numret.

Inlägget Releasfester för Röda Rummet dök först upp på Internationalen.

Opinion | Alex Fuentes

Konflikten i Vänsterpartiet Skåne handlar om mer än ett personval. När delegaterna samlades till Vänsterpartiet Skånes valkonferens den 21 mars låg konflikten redan tung över mötet. Dagen före hade Flamman publicerat uppgifter om interna anklagelser mot Malcolm Jallow. Samtidigt växte frustrationen i Malmö då många medlemmar uppfattade att distriktets valberedning försökte köra över ett medlemsbeslut. Några timmar senare hade Malcolm Jallow förlorat sin topplacering på riksdagslistan.

Frågan har lämnat djupa spår. Det som från början framställdes som en intern fråga blev offentlig politik. Sydsvenskan och andra medier har rapporterat om motsättningarna mellan V Malmö och Skånedistriktet, om valberedningens agerande och om den infekterade process som föregick omröstningen.

Men konflikten handlar om mer än en enskild kandidat eller en lokal maktstrid. Det som fortfarande diskuteras inom Vänsterpartiet, i synnerhet i V Malmö rör betydligt större frågor: interndemokrati, feminism, informationshantering, antirasism och hur makt faktiskt fungerar även inom organisationer som säger sig vilja förändra samhället i grunden.

Bakgrunden är välkänd i stora delar av partiet vid det här laget. På ett medlemsmöte i Malmö den 6 november 2025 nominerades Malcolm Jallow till förstanamn på riksdagslistan. Malcolm Jallow valdes som etta genom acklamation, Emma-Lina Johansson som tvåa och Joel Nordström som trea. Men inför valkonferensen förändrades situationen snabbt.

Interna anonyma anklagelser dök plötsligt upp. Samtidigt valde distriktets valberedning att varken ställa sig bakom Malmös toppkandidater eller föredra Malmös motiveringar. Kort före konferensen publicerades uppgifter i Flamman om kritiken mot Jallow utan att den som blev offentlig påhoppad fick någon möjlighet att bemöta kritiken.

Någon formell utredning inleddes aldrig. Partiets centrala instanser valde inte heller att vidta disciplinära åtgärder mot Jallows påstådda olämplighet som riksdagsledamot. Vänsterpartiets gruppledare i riksdagen skickade däremot ett mail till valberedningen för att läsas upp på valkonferensen, syftet var att stoppa spekulationer och rykten.

Enligt V:s gruppledare i riksdagen hade Malcolm utfört både sitt uppdrag i riksdagen som ledamot och sin roll som utskottsordförande utan några som helst anmärkningar. Malcolm hade således skött sina uppgifter såsom det förväntats av partiets riksdagsledamöter. Valberedningen och presidiet vägrade dock att läsa upp mailet med korrekta uppgifter på valkonferensen utan lät artikeln i Flamman och rykten om anklagelserna förbli helt okommenterade inför personvalet.

Anklagelserna kom att få avgörande politisk betydelse. Det är just denna motsägelse som gjort konflikten så explosiv. Även Vänsterpartiets styrgrupp för kvinnors organisering har sagt att det inte fanns ett underlag med substans för att starta en utredning mot Jallow.

Om anklagelserna var så allvarliga att de borde påverka ett avgörande personval – varför ledde de då inte till en formell process? Och om de inte räckte för organisatoriska åtgärder – varför fick de ändå så stora konsekvenser? Vi ser en process som väckt och fortfarande väcker frågor.

För många medlemmar är det inte bara slutsatsen som väckt kritik utan också själva metoden. Uppgifter som skulle skada Jallow fick cirkulera, medan sådant som kunde nyansera bilden hölls tillbaka. Positiva omdömen om hans arbete i riksdagen lyftes aldrig fram på samma sätt som de anonyma anklagelserna och ryktena som spreds dagarna före valkonferensen. Kritiken handlar därför inte bara om vem som vann eller förlorade ett personval. Den handlar om vilka demokratiska principer som faktiskt gäller när interna konflikter hårdnar.

I efterhand har somliga i valberedningen försvarat agerandet med argument att det skulle ha varit ett ”moraliskt ansvar”. Men moral får inte ersätta demokratiska processer, även moraliska argument måste tåla demokratisk granskning.

En vänsterorganisation ska inte fungera genom informella nätverk, läckor och selektiv informationshantering. Om anklagelser är tillräckligt allvarliga måste de hanteras genom trovärdiga processer. Om de inte räcker för formella åtgärder uppstår samtidigt ett allvarligt problem om de ändå används för att påverka politiska val.

Just här finns också en större lärdom för hela vänstern.

Alla organisationer präglas av maktrelationer. Det gäller även socialistiska organisationer. Ingen vänsterorganisation står utanför det samhälle den verkar i. Tvärtom reproduceras ofta samma hierarkier, samma informella nätverk och samma maktstrukturer även inom rörelser som säger sig bekämpa dem. Det gäller också rasismen.

En av de viktigaste aspekterna i konflikten kring Malcolm Jallow handlar därför om något större än enskilda personers intentioner. Frågan handlar om hur rasism fungerar som samhällsstruktur. I dagens politiska klimat framställs rasism ofta som något individuellt och medvetet: antingen är man rasist eller så är man det inte. Men verkligheten fungerar inte så enkelt.

Rasismen är inte bara individuell. Rasismen i ett kapitalistiskt samhälle är djupare än så. Den reproduceras genom institutioner, kultur, medier, historieskrivning och invanda föreställningar om vilka människor som uppfattas som trovärdiga, aggressiva, kompetenta eller olämpliga. Därför kan även människor som betraktar sig själva som antirasister reproducera rasistiska mönster utan att själva uppfatta det. Ingen står utanför det samhälle som format oss.

Kolonialism, slavhandel och rasbiologi var inte olyckliga sidospår i systemets utveckling – de var integrerade delar av den moderna kapitalismens framväxt. Kapitalismen har historiskt varit beroende av rasistiska strukturer för att splittra de arbetande, legitimera exploatering och skapa hierarkier mellan människor.

Men rasismen lever inte bara kvar genom öppna högerextremister. Den lever också vidare genom subtila mekanismer: olika krav på bevisning, olika grader av misstänksamhet och olika sätt att tolka människors beteenden beroende på hudfärg, bakgrund eller position. Det är mot denna bakgrund som många inom Vänsterpartiet menar att den destruktiva processen kring Malcolm Jallow måste diskuteras.

Det betyder inte att kritik mot en rasifierad person automatiskt är rasism. Men det betyder att vänstern måste kunna analysera hur rasifierade föreställningar kan påverka interna processer även när ingen uttalat explicita rasistiska avsikter finns. Annars reduceras antirasismen till en moralisk etikett istället för ett verktyg för rannsakning.

Här finns också en annan central fråga som vänstern alltför ofta underskattar: behovet av kontinuerlig politisk skolning. Antirasism kan inte reduceras till en policy, en workshop eller en enstaka utbildningsdag. Om rasismen är strukturell måste också arbetet mot rasismen vara kontinuerligt. Politisk skolning är inte ett tillval, det kräver politisk utbildning som hjälper medlemmar att förstå: hur rasism reproduceras, hur makt fungerar i organisationer, hur informella strukturer uppstår, och hur förutfattade meningar eller fördomar påverkar bedömningar även hos människor som betraktar sig själva som progressiva.

Utan en sådan process riskerar även vänstern att reproducera samma samhälleliga logik som man säger sig bekämpa. Det gäller särskilt i konfliktsituationer. När interna motsättningar hårdnar blir det ofta tydligt vilka som snabbt betraktas som trovärdiga, vilka som misstänkliggörs och vilka som förväntas bära bevisbördan för sitt eget försvar. Därför räcker det inte att deklarera antirasistiska principer i stadgar eller kongressdokument. Frågan är om organisationen i praktiken klarar av att identifiera och motverka hur rasism påverkar dess egna strukturer.

Det som nu utspelar sig i Skåne är därför inte bara en lokal konflikt. Det är också en politisk varningssignal, en problematik som angår hela vänstern. För vänsterns trovärdighet avgörs inte bara av dess program eller paroller, utan också av hur den hanterar sina egna motsättningar. En rörelse som vill förändra samhället måste också tåla granskning av sina egna processer.

Det betyder inte att svåra frågor har enkla svar. Tvärtom. Konflikter kring makt, feminism, antirasism och interna övergrepp kommer alltid att vara komplicerade. Men just därför blir formerna avgörande.

Behandlas rasifierade personer annorlunda i interna konflikter? Finns olika tolkningsramar beroende på vem som anklagas? Hur undviker vänstern att reproducera strukturer den säger sig bekämpa? När interna processer präglas av slutna rum, informella nätverk och selektiv informationshantering uppstår ett politiskt problem som sträcker sig långt bortom en enskild valkonferens.

För vänstern borde detta vara en varningssignal. Feminism och antirasism kan inte reduceras till informella maktmedel eller ryktesspridning. Samtidigt kan inte krav på rättssäkerhet användas för att avfärda människors erfarenheter. Just därför krävs öppna, demokratiska och trovärdiga processer – särskilt när konflikterna blir som svårast. Om vänstern misslyckas med att analysera hur rasism kan påverka även de egna leden riskerar man inte bara att svika enskilda medlemmar – utan också de idéer man säger sig kämpa för.

Inlägget När rykten blir politiska vapen dök först upp på Internationalen.

Kommentar | Håkan Blomqvist

Hyckleriet om rensningarna i Vänsterpartiet är svåruthärdligt. Klappjakten på vänsterpartister, ofta palestinier, som i något avseende bejakat Hamas med flera palestinska organisationers militära utbrytning ur det hermetiskt inneslutna Gaza 2023 handlar inte om människoliv eller terror. Då skulle ju varenda borgerlig valsedel rannsakats utifrån vilka kandidater som hyllat eller bara nonchalerat förtrycket och massakrerna på palestinier både före och efter 7 oktober. Men hur ofta har vi i media och politiken hört orden ”den folkmordsanklagade Netanyahu” eller ”den krigsbrottsåtalade” IDF-generalen si och så?

7 oktober var både en militär aktion som drabbade den israeliska krigsmakten hårt, men också en massaker på civila. Om det råder inga tvivel. Liksom att Vänsterpartiet och massan av Palestinaaktivister motsatte sig mord och kidnappningar av civila, män, kvinnor, barn, åldringar, festivalbesökare, kibbutzim och fredsaktivister. Det var oförlåtligt – och gav den israeliska folkmordshögern alibi för vad som följde.

Samtidigt är det ungefär så antikolonial kamp och uppror mot förtryck ofta sker, vid sidan av militära aktioner. Vreden över förtryck, förnedring och vanmakt exploderar i våld, även mot civila. Går det överhuvudtaget att finna någon sådan kamp som inte innehållit den typen av dåd, från Irland till Angola, från Algeriet till Vietnam, ja även från den radikala sionismens terrorkampanjer som de hävdade riktades mot brittisk imperialism, som bombningarna av brittiska mål, mordet på Folke Bernadotte och även sprängning av palestinska byar.

Innan upprorsrörelser erövrat makten kallas de ”terrorister” av dem som besitter den. Den vietnamesiska befrielserörelsen FNL kallades länge Viet Cong-terrorister, inte bara i amerikanskt utan även svenskt sammanhang. Den algeriska nationella rörelsen mot den franska kolonialmakten FLN, benämndes regelmässigt terrorister i slutet av 1950-talet, för att inte tala om Mau Mau upproret av kikuyubefolkningen i Kenya i början av det årtiondet. Och proportionerna på dödandet var länge ganska lika dem vi känner igen från idag. I Kenya väckte Mau Mau västvärldens fasa genom mord på ett drygt 30-tal vita bosättare med familjer, medan den brittiska militären dödade bort 11 000 kikuyus och tvångsförflyttade någon miljon.

I likhet med Hamas utgjorde inte Mau Mau något demokratiskt eller mänskligt föredöme. Tvärtom, Mau Mau tog livet av ett par tusen andra afrikaner i kampen om mark och mot kollaboratörer. Hamas står för många verkligt reaktionära ideal och likviderar motståndare i likhet med så många koloniala upprorsrörelser genom tiderna.

Vietnamdemonstranter, Afrikagrupper, anti-apartheid och andra solidaritetsaktivister protesterade den gången mot kolonialism och imperialistiska krig och understödde principiellt motståndet mot övermakternas förtryck och krigsmaskiner – samt världsopinionernas likgiltighet. Inte de upproriskas övergrepp mot civila, mord på samarbetsmän och förstörelser av samhällen som svårfrånkomligen följer med de förtrycktas vrede. Kennet Hermeles sista bok Den vilda rättvisan. Judisk hämnd efter Förintelsen (2025) staplar exempel på varandra om hur hatet mot de nazistiska förtryckarna ledde till omedelbara explosioner av mördande hämnd mot både tyskar och judiska samarbetsmän (kapos). Eller omtalade baltiska rättegångar om krigsbrott i vår egen tid mot sovjetiska partisaner, inklusive judiska kvinnor, som under världskriget stred mot nazismen i Lettland och Litauen där även civila dödades.

Ögonblickets känslor av triumf för palestinier på olika håll i världen vars släktingar och vänner plågats eller dödats i Gaza när Hamaskrigare bröt igenom stängslen efter alla år går att begripa, liksom insiktens kranka blekhet när mer blev känt om dödandet och den israeliska hämndens timme slog.

Istället för klappjakt och paniskt rensande i valsedlar behöver människorna i vart och ett av de fall som lyfts fram i media mötas för samtal och klargörande. Kanske gav någon uttryck för rent och skärt judehat och har förstås ingen plats i ett vänsterparti. Men kanske fanns här också mer uttryck för en slags förtvivlans glädje över ”den vilda rättvisan”. Bland vänsterpartister diskuteras nu detta, att ta större ansvar för varandra, diskutera och lära istället för slentrianmässighet.

I den mån saken har att göra i en svensk valrörelse, handlar den om att pröva och ompröva inte bara uttryck för antisemitism utan den svenska Israelpolitik och överhetsopinion som så länge gjort sig medskyldig till det förtryck som förgör all medmänsklighet.

Inlägget Hyckleri om rensningar i Vänsterpartiet dök först upp på Internationalen.

Inrikes | Erik Edlund

Avhoppare från Liberalerna bildar ett nytt borgerligt parti och satsar i flera kommuner, rapporterar Ekot.

Malin Sjöberg Högrell, tidigare ordförande för Liberalernas kvinnoförbund, är partiledare för det nya partiet som ska heta Liberalt Initiativ – Folkpartisterna.

-Vi startar det här partiet för att det finns ett vakuum i svensk politik, säger hon och tillägger att det saknas ett riktigt mittenalternativ.

Sjöberg Högrell var en av de starkaste kritikerna av Liberalernas nya linje i förhållande till Sverigedemokraterna. Hon lämnade sin post som kvinnoförbundsordförande i protest mot beslutet.

Sjöberg Högrell säger att det nya partiet skiljer sig från L genom att ha sin utgångspunkt i de liberala värderingarna och ideologin.

-Vi är ett parti som står upp för den lilla människan.

Hon säger till ETC att partiet fick nästan hundra  nya medlemmar på bara några timmar efter att det lanserades.

Partiet ska satsa i kommunalvalen i Uppsala, Knivsta och Enköping, samt i regionvalet. Sjöberg Högrell vill inte utesluta att de även kan ställa upp i riksdagsvalet.

-Vi kanske siktar på riksdagen redan nu, vi får se om fler vill vara med. Vi ser detta som en folkrörelse som vi tror kommer växa i hela landet, säger partiledaren till UNT.

Lokalpartier som brutit sig ur Liberalerna finns på flera olika platser i landet. Bland andra Liberalt Initiativ Ulricehamn.

Inlägget Avhoppare öppnar eget dök först upp på Internationalen.

Inrikes | Erik Edlund

Regeringen och Sverigedemokraterna vill försämra allmänhetens tillgång till naturen genom att görs det enklare att bygga nära vattnet. Dagens generella strandskydd om de får som de vill.

-Vi vill skapa ett strandskydd som både värnar naturen och ger bättre möjligheter till utveckling och boende i hela landet, säger vikarierande klimat- och miljöminister Johan Britz.

Naturskyddsföreningen varnar för att reformen hotar såväl naturen som människors rätt till en strandpromenad.

Regeringen mottog under måndagen en promemoria med förslag på ny inriktning för strandskyddet. Regeringens utredare föreslår bland annat att dagens generella strandskydd ska tas bort och ersättas med ett nytt system där markägare kan ansöka hos kommunen om så kallat ”strandlov”.

Kommunerna ska sedan göra egna bedömningar om var strandskydd ska gälla, samt väga markägarens intresse mot andra faktorer som naturskydd och allmänhetens tillgång till strandlinjen.

Naturskyddsföreningen varnar för att reformen kommer hota både naturen och allemansrätten. Föreningen menar att förslaget kommer leda till ökad exploatering av stränder, minskad tillgång till områden för bad, friluftsliv och rekreation samt sämre skydd för värdefulla ekosystem.

”Dessutom riskerar Sveriges motståndskraft mot översvämningar och andra effekter av klimatförändringarna att försvagas kraftigt”, skriver Naturskyddsföreningen i ett uttalande.

Naturskyddsföreningen skriver att de vill se ett fortsatt starkt, generellt strandskydd i Sverige ”som skyddar allas vår rätt till orörda stränder, värnar om strändernas ekosystem och hjälper oss stå emot klimatförändringar”.

– Våra stränder ska vara till för alla, inte bara för dem som har råd att betala. När stränder väl har bebyggts går de i praktiken inte att få tillbaka, säger Karin Lexén, generalsekreterare för Naturskyddsföreningen.

Det första strandskyddet i Sverige infördes 1950. Skyddet blev mer generellt och började likna dagens strandskydd 1975. Nu riskerar detta unika arv att avvecklas.

Inlägget Tidö hotar allemannsrätten dök först upp på Internationalen.

Bort med byråkratiska privilegier

Gäller mer än facket

Internationalen har i en rad artiklar uppmärksammat meningsmotsättningarna inom Byggnadsarbetarförbundet. Det är en pågående debatt som angår alla som vill ha kämpande och demokratiska fackföreningar. Den nyss hållna kongressen ledde till att den sittande ordföranden Kim Söderström omvaldes trots motståndet från konservativa krafter inom den fackliga byråkratin. Dessa hade genom valberedningen lanserat Wilhelm Bertilsson men Söderström tog hem segern med siffrorna 82-71. Däremot förlorade den med Söderström allierade Jacob Wagner – med siffrorna 82-70 – kampen om posten som förbundssekreterare mot valberedningens Thomas Schulz.

Söderström och Wagner ses av många som representanter för en riktning som vill ha en fördjupad demokrati, besluten närmare medlemmarna och en studieverksamhet som siktar på bildning och klassmedvetande. De konservativa krafterna misslyckades således med att avsätta Söderström vilket är glädjande; att kongresser inom LO-förbund utmanar byråkratins män och segrar tillhör inte vanligheterna. Wagner blev inte vald men hans röstsiffror vittnar om ett omfattande stöd.

Att det gamla gardet inte har något starkt grepp över förbundet syntes också i motionsbehandlingen. Kongressen antog, mot förbundsstyrelsens vilja, ett antal viktiga motioner som krav på sex timmars arbetsdag, bojkott av Israel och ett nej till vidare utbyggnad av kärnkraft.

Alla som arbetat för demokratiska och kämpande fackföreningar har i en hård verklighet lärt sig att det inte bara kapitalägarna som stått för motståndet. En konservativ facklig byråkrati har motarbetat medlemsdemokrati och kamp. Denna byråkrati har haft ett stadigt grepp över organisationerna och resultatet har blivit en demobilisering av arbetarklassen. Den senaste stora strejkmobiliseringen inom Metall, bortsett från den långvariga konflikten mot Tesla, ägde rum 1980, för 46 år sedan. De vilda strejker som gav en del arbetare erfarenheter under 1970-talet, och som väsentligt påverkade klassmedvetenheten samt hela samhällsklimatet, ebbade ut. Sammantaget betyder det att vi har en arbetarklass som till mycket stor del saknar erfarenhet av solidarisk gemensam kamp. Följden är en stadig tillbakagång av klassmedvetenheten och arbetarklassen har inte klarar av att stoppa högervridningen. Rasism och egoism har tvingat klassolidaritetens på reträtt och Sverigedemokraterna har vuxit även inom arbetarfästen. Frånvaron av kampinriktning inom de fackliga ledningarna är en av de faktorer som banat väg för denna tragiska utveckling.

Fackföreningarna är arbetarklassens grundläggande försvarsorganisationer. Men de har inte bara betydelse för medlemmarnas omedelbara behov. Starka fackföreningar är en viktig faktor för demokratiska och sociala rättigheter i hela samhället. Se ut över världen; där starka fackföreningar inte finns där saknas inte bara fackliga rättigheter utan också andra mänskliga rättigheter. Vår motståndare vet också detta, därför försöker högerkrafter över hela världen minimera facklig organisering – ibland genom direkt våld, ibland genom fackföreningsfientlig lagstiftning och ibland genom att förvandla facken till ”gula” företagskontrollerade ”fackföreningar”.

Förhoppningsvis är det vi nu ser inom Byggnadsarbetarförbundet ett steg i en demokratisering och upprustning av kampförmågan hos landets fackföreningar. Ska vi kunna bemöta högerkrafterna kämpande och demokratiska fackföreningar en absolut förutsättning.

Inlägget Striden i Byggnads ger hopp dök först upp på Internationalen.

Opinion | Håkan Blomqvist

Är antisionism lika med antisemitism? Frågan tornar numera upp sig även i vänstersammanhang där Flamman låtit Judiska Centralrådets ordförande Aron Verständig hävda det, alltmedan flera av Palestinaaktivisten Sami Sulimans postningar på Facebook stämplats som antisemitiska av tidskriften Expo. Vissa poster kan nog vara det, menar den judiske palestinaaktivisten Dror Feiler sorgset, men anser att saken tappat alla proportioner. Folkmordet på palestinierna i Gaza är långt värre än några Facebook-postningar, menar han, och att många av dem som ryar högt om antisemitism är tysta när det gäller massakrerna på ett helt folk.

För många inom vänstern och Palestinasolidariteten står anklagelser om antisemitism för hyckleri. När Trump kampanjar mot antisemitism på amerikanske universitet, inklusive mot judiska studenter i campusaktioner för Palestinasolidaritet, och samtidigt tvingar utbildningssystemet att plocka bort undervisning om rasism, kolonialism, slavhandel och imperialism framstår hyckleriet övertydligt. För att inte tala om när Israels högerhök Netanyahu anklagar FN för att vara ett ”antisemitiskt träsk” och inbjuder Europas extremhöger, inklusive dem med rötter i nazismen, som svenska SD, till världskonferens mot antisemitism och Förintelsens minnesdag på Yad Vashem i Israel.

Men betyder det att antisemitism kan nonchaleras, typ: ”lite antisemitism ska väl en jude kunna tåla”? Öppna uttryck för antisemitism bör nog de flesta kunna identifiera som ord, bild och handlingar av naket judehat. Men när det handlar om antisionism blir det svårare. Sionism är ju en politisk ideologi och måste kunna kritiseras, ja även bekämpas som andra politiska ideologier. Och görs så bland allt fler i den judiska världen.

Sionismen i dagens Israel har blivit en ideologi för judiskt herravälde och rättfärdigande av folkmord, menar historikern Omer Bartov.

Den israeliske-amerikanske historikern Omer Bartov, en av världens ledande folkmordsforskare, är en röst från dagens stora judiska uppbrott från sionismen: ”Den typ av sionism [som råder] i dagens Israel har gått så långt och blivit så extrem att den nu är en ideologi för judiskt herravälde, totalt förtryck och rättfärdigande av folkmord” (Intervju i norska Klassekampen 16 maj). Och som Marilyn Garson påminner i sin bok Jewish not Zionist (2025): judendom och judenheten (i meningen folk) har funnits i över tretusen år medan sionismen dominerat i kanske 80.

Samtidigt ger både nutid och dåtid exempel på hur antisemitism maskeras som antisionism. De antijudiska kampanjerna i Stalins östblock i slutet av 1940- och början av 1950-talet (som under Rajk- och Slanskyprocesserna 1949 respektive 1952) riktades officiellt mot ”sionister” inte mot judar, men budskapet gick inte att missa. Så var det också i Polen 1968 då Gomulkaregimen fördrev tusentals judiska stats- och partifunktionärer och andra att lämna landet genom kampanjer mot ”sionisterna”. I ett Polen med tre miljoner mördade judar bara två decennier tidigare förstod alla vilka som avsågs.

I dagens nynazistiska sammanhang är paroller som att bekämpa ZOG (Zionist Occupation Government) och ”världssionismen” vanligare än öppet judehat. Nordiska Motståndsrörelsen försökte till och med häromåret delta i en Palestinademonstration i Stockholm bakom sin gröna banderoll ”Krossa sionismen!” Myter om ”världssionismen”, dess globala herravälde och konspirationer har i den nazistiska och högerextrema antisemitiska propagandan fått ersätta ”världsjudendomen” och de ökända så kallade Sion Vises Protokoll från 1800-talet om judisk världsmakt.

Att den sionistiska regimen i Israel och starka sionistiska organisationer i USA och på andra håll anser sig representera världens judar gynnar på sitt sätt denna maskerad. Men här tillkommer en faktor. För många av världens judar utgör sionismen inte något så enkelt som en specifik politisk ideologi, utan handlar om nationell identitet.

Det är så Aron Verständig med flera ser på sionism och därmed uppfattar antisionism som antisemitism. Det synsättet ligger i linje med teorier om den så kallade ”nya antisemitismen” som började framföras för några årtionden sedan. Förklaringar om antisemitism hade då förflyttat sig idémässigt, från att peka på gammal tusenårig kristen antijudiskhet, över till rasgrundad ”modern” antisemitism från det sena 1800-talet som kulminerade med Hitlers massförintelse av Europas judar. Till den ”nya antisemitismen”, som förnekar judars rätt till en egen nation i Israel. IHRAs (International Holocaust Remembrance Alliance) definition av antisemitism från 2016 har här betydelse då antisemitism inte längre bara ses som nedvärdering och förtryck av judar som judar, utan även avståndstagande från judiska institutioner, som staten Israel. Om sionism är lika med judisk nationell identitet förverkligad i en självständig judisk stat, tolkas följaktligen antisionism som den mest moderna formen av antisemitism.

Den förre ordföranden för den judiska församlingen i Göteborg Anders Carlberg ser sionismen som judisk nationell identitet – men vänder sig samtidigt mot judisk etnonationalism. Israel måste, menar han, vara en medborgarstat med lika rättigheter för alla dess invånare samt avsluta ockupationen och förtrycket av det palestinska folket i och utanför Israel. Men har fått mothugg.

I Anders Carlbergs nya bok, Sionismens vägskäl (Korpen 2025), ansluter sig den f d ordföranden för judiska församlingen i Göteborg till den här idén om sionismen som judisk nationell identitet – men vänder sig samtidigt mot judisk etnonationalism. Israel måste, menar han, vara en medborgarstat med lika rättigheter för alla dess invånare, judar, palestinier, kristna och andra, samt avsluta ockupationen och förtrycket av det palestinska folket i och utanför Israel. Men Allan Stutzinsky, den senare ordföranden i församlingen, har kritiserat Carlbergs hållning (Judisk Krönika nr 1/2024): ”Israel är en judisk – inte en israelisk nationalstat”, ”Om Israel skulle förlora sin karaktär av en judisk stat skulle den judiska berättelsen ofrånkomligen gå mot ett tragiskt slut.”

I frågan om Israel som en medborgarstat skiljer sig i praktiken inte Carlbergs resonemang från många judiska icke- eller rentav anti-sionister som förespråkar en fullt demokratisk medborgarstat med slut på ockupationer och för lika rättigheter för alla ”mellan floden och havet”- samt en tvåstatslösning, federation eller annan statsform som garanterar lika mänskliga rättigheter för alla människorna i området.

Så, är antisionism lika med antisemitism? Ja, det kan vara det, om den lånar ord, bilder och handlingar från myterna om judiska världskonspirationer och globalt herravälde – för att inte tala om den gamla religiösa anti-judiskhetens språkvärld och den ”moderna antisemitismens” rastänkande.

Men en både judisk och icke-judisk antisionism som vänder sig mot allt förtryck, och försvarar både palestiniers och judars mänskliga, demokratiska och nationella rättigheter handlar om mänsklighetens frigörelse – om den inte låter sig kidnappas för andra syften.

Inlägget Är antisionism lika med antisemitism? dök först upp på Internationalen.

Erövringen av den amerikanska dubbelkontinenten efter 1492 följdes av några europeiska makters koloniala expansion i det globala Syd, skriver historikern Werner Schmidt i sin tredje artikel om imperialismen. Genom sina handels- och upptäcktsresor kom européerna i kontakt med folk som i början av 1800-talet betecknades som ”högt utvecklade civilisationer”. Drygt 70 år senare gav den tyske kejsaren Wilhelm II, i det så kallade Hunnenrede (hunner-talet) order till sina kolonialtrupper: ”I ert möte med fienden kommer pardon inte att ges, fångar inte att tas!”

Fokus | Werner Schmidt

Erövringen av den amerikanska dubbelkontinenten efter 1492 följdes av några europeiska makters koloniala expansion i det globala Syd. Genom sina handels- och upptäcktsresor kom européerna i kontakt med folk som i början av 1800-talet betecknades som ”högt utvecklade civilisationer”. Som jag skrev i Del I inkluderade dessa Kina, Indien, Persien och det osmanska riket. I vissa kretsar av Europas intellektuella skikt, som var influerade av upplysningstänkandet, rådde först en attityd av nyfikenhet och viss respekt: kunde man kanske lära sig något av dessa främmande civilisationer, undrade de. Speciellt imponerade var de över det de fick veta om Kinas högt utvecklade civilisation, om dess kultur, konst, vetenskaplig och filosofisk kunskap samt religiös tolerans. Johann Wolfgang von Goethe, en av de mest betydande europeiska intellektuella vid denna tid, konstaterade 1827 entusiastiskt att Kina redan hade en blomstrande litteratur ”när våra förfäder fortfarande levde i skogarna”.

Drygt 70 år senare, i juli 1900, gav hans tyske landsman, kejsaren Wilhelm II, i den så kallade Hunnenrede (hunner-talet) följande order till sina kolonialtrupper, som var på väg till Kina för att slå ner ”boxarupproret”:

I ert möte med fienden kommer pardon inte att ges, fångar inte att tas! Den som faller i era händer må vara i ert våld! […] Tyskens namn [måste] genom er för de kommande tusen åren klinga så i Kina att en kines aldrig mer vågar se snett på en tysk.

Den tyske kejsarens tal kan inte tolkas enbart som en överdriven yttring från en preussisk-tysk militarist, nej, det låg så att säga i tiden, det var ett uttryck för den dåvarande europeiska tidsandan.

Rasistisk narrativ om ”lidanden av underordnad betydelse”

En av de få dåtida författare som kritiskt fångat in denna tidsanda var den polsk-engelska författaren Joseph Conrad med sin klassiska roman Mörkrets hjärta (1902). Med ”mörkret” avsågs Europa (Occidenten, där solen går ned), och detta europeiska mörkers ”hjärta” låg i Afrika, där romanens huvudperson, den brittiske kolonisatören Kurtz, avslutade en artikel om den vita mannens civiliserande uppgift bland Afrikas ”vildar” med ett handskrivet postscriptum, ”ett utkast till en metod”. I originalet lyder metoden: ”Exterminate all the brutes!” (”Förinta hela byket!”). Kurtz var vid denna tidpunkt lika lite extremist som Wilhelm II, och nämnda formuleringen var då – riktad från Europa mot ”de vilda” i det globala Syd – inte alls ovanlig.

I sin bok Utrota varenda jävel (1992) följer Sven Lindqvist de tidigare spåren och senare konsekvenserna av den ”metod” som bokens titel hänvisar till. Ett spår leder till den store liberale filosofen Herbert Spencer, som i Social statics (1850) skrev att kolonialismen tjänat civilisationen genom att utplåna de lägre raserna från jorden:

De krafter som arbetar på den fullständiga lyckans stora projekt tar ingen hänsyn till lidanden av underordnad betydelse, utan utrotar (exterminates) sådana sektorer av mänskligheten som står i dess väg … Mänsklig varelse eller djur (brute) – hindret måste bort.

Joseph Conrad hade läst den andra volymen av den tyske filosofen Eduard von Hartmanns inflytelserika verk Philosophie des Unbewussten (Det omedvetnas filosofi, 1869). Han rekommenderar:

Om man ska klippa av en hunds svans, gör man inte hunden någon tjänst genom att skära av den gradvis, tum för tum. Lika lite humant är det, när vilda folk befinner sig på randen av förintelse, att med konstlade medel förlänga deras dödskamp.

Den sanne ”humanisten” kan inte göra annat, klargör Hartmann, än att påskynda de vilda folkens utrotning.

Det var en av de ”grundläggande idéerna” i slutet av 1800-talet, sammanfattar Lindqvist, ”att det finns raser, folk, nationer och stammar som hotas av utrotning”. Eller som den engelska premiärministern Lord Salisbury uttryckte det i sitt berömda tal i Albert Hall den 4 maj 1898: ”Man kan grovt dela in världens nationer i levande och döende”. De svaga staterna blir allt svagare och de starka allt starkare, fortsatte Salisbury. Det ligger i sakens natur att ”de levande nationerna gradvis tillägnar sig de döende nationernas territorium”. På sätt och vis talade han sanning, men han blandade ihop orsak och verkan. Eftersom européerna under 1800-talet hade tillägnat sig enorma områden och resurser, var de ”döende nationerna” döende ”just därför att man tagit marken ifrån dem”.

Ett nytt världssystem växer fram

Vad har hänt sedan Goethes dagar som gjort att de civilisationer han beundrade nu ansågs vara dömda att gå under och att man kunde säga att det låg ”i sakens natur”?

Det hade sedan mitten av 1800-talet utvecklats ett nytt – eurocentriskt – narrativ som var en ideologisk återspegling av de förändringar som hade pågått i det globala ekonomisk-politiska systemet. Handels- och sedan Industrikapitalismens globala expansion skapade en internationell arbetsfördelning som ledde till att ett fåtal samhällen i det globala systemets europeiska centrum kunde ”specialisera sig på att vinna”, som Eduardo Galeano sarkastiskt formulerade det, medan alla de samhällen som placerades i systemets periferier tvingades ”specialisera sig på att förlora”.

Ett sådant polariserande system var oförenligt med idéer om rättvisande jämförelser eller ömsesidigt kulturellt givande och tagande. De som drog nytta av detta maktsystem hade i stället ett behov av att ideologiskt legitimera och rättfärdiga – inför sig själva och andra – sin dominerande och privilegierade position. För detta ändamål gällde det att förklara varför periferierna i världssystemet blivit och måste förbli politiskt och ekonomiskt underordnade, trots att delar av dem en gång ansågs vara ”högt utvecklade civilisationer”. I de upplysta intellektuellas ställe trädde så det polariserande globala systemets intellektuella apologeter.

John Locke – ”liberalismens fader” och kolonialismens intellektuelle förkämpe

Den klassisk-liberale filosofen John Locke kan betecknas som en av de tidigaste intellektuella apologeterna för det europeiska kolonial- och slavsystemet. Eftersom Locke var verksam under andra hälften av 1600-talet, alltså före den industriella kapitalismens uppkomst och dess globala expansion, kan han betecknas som handelskapitalismens apologet eller som intellektuell vägröjare av det kommande industrikapitalistiska tidevarvet.

Som delägare i Royal African Company hade John Locke gjort betydande ekonomiska vinster på den transatlantiska slavhandeln.

Locke var inte bara teoretiker utan drog själv nytta av det ekonomiska system han legitimerade. När han började skriva sina två klassiska avhandlingar om regeringsformen hade han som delägare i Royal African Company redan gjort betydande ekonomiska vinster på den transatlantiska slavhandeln. Han var sekreterare för Lord Proprietors of Carolina, de åtta adelsmän som 1663 fick tillstånd av kung Charles II att ”kolonisera de ännu okultiverade och ouppodlade delarna av [Nord-]Amerika, som bebos av några barbarer som inte känner till den allsmäktige Skaparen”. Han var medförfattare till Fundamental Constitutions of Carolina och huvudarkitekt för den så kallade Ashley-Cooper-planen, en kolonialrasistisk samhällsmodell för den 1670 grundade provinsen Carolina. Modellen vilade på en traditionell klasspyramid: I toppen stod de adliga Lords Propietors, som ägde en femtedel av landet, medan socialsystemets bas utgjordes av afrikanska slavar.

Den planerade formeringen av ett slavägarsamhälle i Carolina försvårades dock av att det inte kunde förverkligas i a waste land, ett öde, jungfruligt land, utan i ett område som beboddes av en fientlig ursprungsbefolkning. Det var mot bakgrund av denna situation som John Locke skrev sin Andra avhandling om regeringsformen. I denna text legitimerade han den monokulturella koloniseringen av Carolina och förslavandet av de motsträviga Native American Tribal Groups.

I Lockes tolkning av ”naturtillståndet” i Amerika var de infödda uteslutande jägare och samlare, trots att många av deras folk sedan länge bedrev jordbruk och boskapsskötsel. Men hans beskrivning av de ”vilda” och primitiva barbarerna gör det möjligt för honom att konstatera att kristendomens ”allsmäktige och oändligt vise skapare” inte kunde stå på deras sida, eftersom de inte följde Hans vilja: enligt honom nöjde de sig nämligen med att skörda naturens frukter för att tillfredsställa sina behov, i stället för att – som ”Hans uppdrag” krävde – producera för en marknad.

I kapitlet ”Egendomen” behandlar Locke den ”nödvändiga” omvandlingen av de ”primitivas” gemensamma egendom till privat egendom. Han legitimerar – återigen med hänvisning till Guds vilja – kolonisatörernas rätt att tillägna sig ursprungsbefolkningens egendom: ”När Gud befallde människorna att lägga under sig jorden”, säger Locke, gav han dem också tillstånd att tillägna sig den ”genom att kultivera den”. Därför konstaterar han:

Så mycket jord som en människa bearbetar, besår, förbättrar, odlar och kan nyttja avkastningen av, så mycket är hennes egendom. Genom sitt arbete avgränsar hon den så att säga från det gemensamt ägda.

Vid sidan av ursprungsbefolkningens fördrivning ”från sina hem och sina förfäders gravar” var ”rättfärdiga krig” mot de fientliga ”vildarna” den viktigaste metoden för att tillägna sig deras land. Hur argumenterar Locke för att förvandla sådana erövringskrig till ”rättfärdiga” krig? När en engelsk bosättare – ”i lydnad mot Guds bud” – tillägnar sig vildarnas gemensamma egendom genom att kultivera den, begår dessa senare ”en orättvisa” när de försöker återta sitt tidigare land, som de inte längre har någon rätt till. För att försvara det genom odling ”rättmätigt” tillägnade landet får nybyggarna då föra krig mot de vilda. Och eftersom fienden i ett sådant krig hotar ens existens, får man förgöra dem ”av samma skäl som man får döda en varg eller ett lejon”.

De människor som tillfångatas i ett sådant ”rättfärdigt och rättmätigt krig” har genom sina handlingar ”förverkat sitt eget liv”, och ”den som de har förverkat det till” får vänta med att ta deras liv och i stället ”nytta dem i sin egen tjänst”. Denna form av slaveri – en uppskjuten död – är enligt Locke slaveriets ”fulländade tillstånd”: det är ”ett fortsatt krigstillstånd mellan en rättmätig erövrare och en fånge”. Enligt ”liberalismens fader” finns det bara ett sätt för dessa livslånga slavar att undkomma slaveri:

Närhelst han finner att slaveriets umbäranden väger tyngre än värdet av hans liv, så står det ju i hans makt att genom motstånd mot sin herres vilja dra på sig den död han eftertraktar.

Eurocentrisk universalism

Det fanns alltså redan ett apologetiskt teoretiskt förarbete när orientalisterna började sitt arbete under andra hälften av 1800-talet. Orientalister kallas de forskare i ”Occidenten”, modernitetens centrum, som studerade länderna i ”Orienten” eller ”den orientaliska världen” ur detta centrums perspektiv. Kärnan i deras världsbild var relativt enkel. Endast den europeiska civilisationen, som hade sina rötter i den grekiska och romerska antiken och – för vissa, som till exempel Locke – även i Gamla testamentets värld, hade visat sig kapabel att frambringa ”moderniteten”, ett samlingsbegrepp för en mängd seder, normer och praktiker som ansågs vara karakteristiska för den europeiska civilisationen. Orientalisterna betonade inte bara denna civilisations överlägsenhet och att nästan allt progressivt och innovativt hade sitt ursprung i Europa. Eftersom den europeiska utvecklingsvägen tolkades som förverkligandet eller implementeringen av universella värden, kunde denna väg också tillskrivas global giltighet.

Den historiska utvecklingen av det ”moderna” världssystemet, dvs. världens europeisering, skedde emellertid inte genom kulturell spridning eller genom att mottagarna i det globala Syd övertygades om den europeiska civilisationens välsignelser utan huvudsakligen i form av kolonialistiskt och imperialistiskt våld. De som stod bakom expansionsprojekten och drog mest nytta av dessa rättfärdigade våld och orättvisor med argumentet att de skulle medföra nettofördelar för mänskligheten – åtminstone på längre sikt.

De flesta europeiska 1800-talsteoretiker accepterade idén om den europeiska undantagskaraktären och såg det som en av sina viktiga intellektuella uppgifter att förklara och sprida den hos den egna befolkningen. På så sätt etablerade sig ett brett accepterat eurocentriskt stornarrativ, dvs. en bestämd föreställning om ekonomisk utveckling, demokrati, mänskliga rättigheter och universella värden, samt ett hävdande av den europeiska civilisationens överlägsenhet som sades vara baserad just på nämnda värden och institutioner.

Detta narrativ var inte bara en vetenskaplig förklaringsmodell för en pågående global process, utan det bidrog samtidigt självt till att forma och permanenta denna process, tack vare sitt inflytande på de europeiska folkens allmänna medvetande. Det materiella resultatet av denna berättelse blev en värld bestående av ”välståndszoner” i det globala Nord eller det kollektiva Väst och ”stagnationszoner” i det globala Syd. Båda zonerna var och är materiellt sammanflätade genom produktionskedjor och konsumtionscykler och ideellt genom – eurocentriska – mediala, vetenskapliga och estetiska framställningar. Med hjälp av de senare skapades en dikotomisk berättelse som ställde det moderna upplysningssubjektet mot det koloniala ”andra”. Genom konstruktionen av detta andra kunde de koloniserade folken förtingligas och exploateringen av deras territorier legitimeras. Detta rasistiska narrativ kom sedan andra hälften av 1800-talet att djupgående tränga in i alla samhällsinstitutioner och offentliga diskurser.

I det kollektiva Väst uppstod så en gemensam politisk identitet, där inte bara de dominerande skikten kunde uppleva sig själva som tillhörande en högre ”ras” och en överlägsen civilisation.

Ett nutida eko

I Marco Rubios tal i München genljuder tydligen detta narrativ, när han uppmanade de europeiska ledarna att vara ”stolta över sin kultur och sitt arv” och att förstå ”att vi är arvtagare till samma stora och ädla civilisation” Han uttryckte sin förhoppning om att de – som tidigare – kommer att vara ”villiga och kapabla att försvara den tillsammans med oss”. Den nya imperialistiska allians han föreslog måste bygga ”på insikten att vi – västvärlden – tillsammans har ärvt något som är unikt, egenartat och oersättligt”.

Enligt Rubio gällde det också att gemensamt försvara det västliga ”levnadssättet”. Vad han menar med detta kommer jag att behandla i artikeln ”Vårt imperiala levnadssätt”.

Inlägget Imperialismen och vi (3) dök först upp på Internationalen.

Utrikes | Alex Fuentes

Enligt preliminära sammanräkningar från ett privat valanalysföretag fick den colombianska extremhögerns fribrytare Abelardo de la Espriella 43,7 procent av rösterna. Vänsterns kandidat Iván Cepeda, som vill fortsätta på den kurs som stakats ut av den nuvarande presidenten Gustavo Petro, samlade 40,9 procent. Den traditionella högern däremot gjorde ett katastrofval och hamnade långt efter de två huvudkandidaterna.

Det går att diskutera de omkring 800 000 ”spökröster” som både Petro och Cepeda menar måste granskas närmare innan det slutliga valresultatet fastställs. Men en sak står klar: De la Espriella, som kallar sig själv ”tigern” – en uppenbar blinkning till andra latinamerikanska högerpopulister som gärna framställer sig som politiska rovdjur (Milei i Argentina kallar sig själv ”lejonet” – har lyckats fånga upp ett missnöje som byggts upp under många år, långt innan Petro tillträdde för fyra år sedan.

Att den colombianske Trump-, Milei-, Bukele- och Bolsonaroanhängaren redan före den avgörande valomgången den 21 juni uppmanat ”nationens armé” att ställa sig på hans sida ger en fingervisning om vilken typ av styre han eftersträvar. Hans återkommande personangrepp på Petro, som han kallat ”brottsling, narkoman och ynkrygg”, vittnar om en aggressiv och auktoritär politisk kultur. Han har dessutom deklarerat att han ska bli Colombias president ”med förnuftet eller med våld”.

Den traditionella höger som historiskt representerat landets ekonomiska elit och oligarki led ett svidande nederlag. Inför den andra valomgången den 21 juni ser stora delar av kapitalets politiska företrädare nu ut att samlas bakom extremhögern för att försvara sina klassintressen. Högerkandidaten Paloma Valencia har redan anslutit sig till De la Espriellas läger med argumentet att landet inte får hamna ”i händerna på Cepedas och Petros kommunism”.

Det går därför inte att utesluta att hela den colombianska högern i nästa valomgång sluter upp bakom extremhögern och därmed banar väg för en colombiansk variant av trumpismen.

Det hjälper föga att påpeka att De la Espriella – en homofob politiker som öppet föraktar mänskliga rättigheter – förvandlat sin kampanj till ett mediespektakel. Den typen av politiskt skådespel har blivit ett kännetecken för den internationella extremhögern. Samtidigt är han, trots sin antietablissemangsretorik, själv en del av det system han säger sig bekämpa.

Bakom de högljudda utspelen döljer sig en djupare verklighet. När den traditionella högern misslyckas med att erbjuda lösningar på kapitalismens kris öppnas utrymme för en extremhöger som allierar sig med de mest reaktionära krafterna i samhället. Det avgörande problemet är inte enskilda personligheter utan ett ekonomiskt system som i sin kris allt oftare producerar auktoritära och antidemokratiska ”lösningar”.

Som flera colombianska bedömare påpekat framstår landet idag som delat mitt itu. Kustområdena röstade i huvudsak på vänstern. Särskilt Karibiska kusten och stora delar av Stillahavsregionen gav ett starkt stöd till Cepeda. Där återfinns många av rösterna från arbetarklassen, afrocolombianska samhällen, sociala rörelser och regioner som länge präglats av fattigdom, ojämlikhet och statlig försummelse.

I inlandet, särskilt i områden med stark konservativ tradition och betydande företagsintressen, dominerade De la Espriella. Huvudstaden Bogotá blev återigen en hårt omstridd politisk arena men lutade denna gång åt vänster, något som flera statsvetare beskrivit som en betydande överraskning.

Under denna geografiska och politiska polarisering fortsätter dock en djupare motsättning att utvecklas: konflikten mellan de arbetande och folkliga majoriteterna och de härskande klasserna. Oavsett vem som vinner presidentvalet kommer de ekonomiska eliterna att försöka lägga kostnaderna för den ekonomiska krisen på dem som lever av sitt arbete.

Flera analytiker menar att extremhögern gynnats av ett betydande politiskt missnöje. Många unga och arbetare, besvikna över Petros oförmåga att bryta med Colombias verkliga maktstrukturer (högern har en parlamentarisk majoritet), verkar ha stannat hemma eller röstat blankt. Samtidigt var valdeltagandet relativt högt för colombianska förhållanden och uppgick till omkring 58 procent.

En tidigare rektor vid Universidad Distrital menar att de fortfarande osäkra väljarna kan bli avgörande: ”I första omgången röstar man på den kandidat man tycker bäst om. I den andra röstar man för att stoppa den kandidat man fruktar mest.”

Inför den andra valomgången talar colombianska medier om ”två politiska ytterligheter” och om en växande ”hyperpolarisering”.

De två kandidaterna representerar diametralt olika samhällsprojekt. Oavsett vem som installeras som president den 7 augusti väntar sannolikt fyra år präglade av hårda politiska motsättningar, mobiliseringar och återkommande konflikter.

Cepedas kandidatur bygger på föreställningen att ekonomisk utveckling kan förenas med större jämlikhet och omfördelning. Extremhögerns alternativ innebär däremot en offensiv mot arbetarklassens rättigheter kombinerad med hårdare repression.

Colombia går därför in i en andra valomgång som präglas av ovanligt hög politisk konfrontation. Men oavsett utgången den 21 juni kommer landets grundläggande problem att bestå: den extrema koncentrationen av rikedom, det ekonomiska beroendet, jordfrågan, osäkra arbetsvillkor för miljontals människor och det fortsatta våldet mot sociala aktivister.

För De la Espriella handlar den närmaste tiden om att samla hela det anti-petristiska lägret bakom sig och absorbera huvuddelen av den traditionella högerns röster. För Cepeda består utmaningen i att bredda sitt stöd utanför vänsterns kärnväljare och vinna över mer moderata väljare som oroas över extremhögerns auktoritära tendenser.

Resultatet från den första valomgången pekar visserligen mot en farlig förstärkning av den företagsvänliga extremhögern, i linje med den högervåg som sveper över delar av Latinamerika. Men den andra valomgången är fortfarande helt öppen. Opinionsmätningar har ofta visat sig opålitliga, och rösterna från mittenpartierna och de mindre kandidaternas väljare kan bli avgörande.

Samtidigt fortsätter Bolivia att skakas av arbetarnas, böndernas och ursprungsfolkens mobiliseringar mot högerpresidenten Rodrigo Paz. Den utvecklingen utgör en motström till den reaktionära våg som annars präglar regionen. De kämpande och upproriska i Bolivia talar ett annat politiskt språk – och deras kamp får återverkningar långt utanför landets gränser.

Politiken följer inga förutbestämda lagar. Den avgörande frågan inför den 21 juni kommer ytterst att vara styrkeförhållandet mellan de samhällskrafter som står mot varandra.

BIld: Vänsterkandidaten Iván Cepeda

Inlägget Trumphögern framåt i Colombia dök först upp på Internationalen.

Opinion | Juan Velasquez Atehortua, docent i genusvetenskap vid Göteborgs universitet.

Colombia närmar sig slutet av sin första mandatperiod med en vänsterpresident. Gustavo Petro har höjt minimilönen med 30 procent och återinfört övertidstillägg. Turismen har ökat sedan fredsavtalet med Farc 2016 och regeringen uppger att två miljoner människor har lyfts ur extrem fattigdom. Petro har höjt ersättningen till värnpliktiga och i kölvatten av hans opposition till Israels folkmord i Gaza skrotade vapenavtalet om gamla israeliska stridsflyg och ersatte det med 17 svenska JAS-plan, i en affär värd nära 40 miljarder kronor. Han har stoppat nya gruv- och oljeprojekt i Amazonas. I utrikespolitiken har han kritiserat USA:s narkotikapolitik och motsatt sig USA:s massdeportationer av papperslösa invandrare och agerande samt dess radikalisering av Monroedoktrinen i regionen, främst mot Venezuela och Kuba. Colombia gick från att vara USA:s främsta allierade till en så påstridig kritiker på kontinenten att Pentagon siktar alla sina medel mot den kommande regeringen.

Petros vänsterregering har haft svårt att få igenom sina reformer i en högerdominerad kongress. Perioden har också präglats av korruptionsskandaler. Några tunga ministrar har lämnat regeringen, två för att kandidera som Petros efterträdare. Men försöket att enas kring en stark kandidat har dock gått trögt, vilket har ökat risken för valförlust i årets presidentval. Det är här Iván Cepeda blev avgörande för vänsterns hopp om att behålla makten. Han förkroppsligar mödrarnas långvariga kamp för sanningen om folkmordet på deras söner under Alvaro Uribes tid, som inkluderar alla regeringar mellan 2002 till 2022. I början av 2025 hittades kvarlevor i en massgrav under en skrotplats i delstaden Comuna 13 i Medellín. Platsen ska ha anlagts i samband med operation Orion under oktober 2002 när Uribe hade just tillträtt sin första mandatperiod. Paramilitärer i samarbete med armén förde bort och avrättade aktivister under mantrat att dessa var medlemmar i väntergerillor. Mellan 200-300 ungdomar, bland annat konstnärer, lärare och socialarbetare, försvann under tiden som paramilitärerna styrde i området. Mödrarna från de förvunna ungdomarna har i åratal anklagat staten för försvinnanden och utomrättsliga avrättningar. Efter fynden växte protesterna, med det rättsmedicinska underlaget i grunden började folket måla muraler med stora svartgula bokstäver längs centrala vägviadukter, med en devis som på svenska kunde heta “Gummorna hade rätt, Uribe beordrade morden!”. Fenomenet spreds från Medellín till resten av landet när borgmästare från högerpartier beordrade sina förvaltningar att censurera murmålningarna genom att måla över dessa i gråfärg. Samtidigt bidrog Iván Cepeda till att Uribe dömdes till 12 år fängelse i första instans. Även om domen gällde mindre brott stärkte den Cepedas ställning hos fackföreningar och människorättsorganisationer. Hans lågmälda filosoferande stil, uthållighet och egen erfarenhet av statligt våld gjorde att breda rörelser till slut nominerade honom som presidentkandidat. Cepeda tackade ja till nomineringen, men ställde krav på en stram valkampanj utan stöd från rika mecenater. Under Petros kampanj visade sig flera anonyma finansiärer ha kopplingar till maffian och intressen i staten. Han lovade i stället en politik byggd på sanning och rättvisa, samt en djup etisk revolution. Budskapet var en tydlig markering mot Petro-regeringens korruptionsskandaler. I vänsterns primärval i februari blev Cepeda etta. Carolina Corcho, tidigare hälsominister, kom tvåa och fick därmed en ledande roll i kongressarbetet för Pacto Histórico.

Efter segern hoppades andra Petro-nära kandidater, som Susana Muhamad och María José Pizarro, bli vicepresidentkandidater. I stället valde Cepeda senatorn Aida Quilcué, en ledande företrädare för Colombias ursprungsfolk. Quilcué har själv drabbats hårt av paramilitära och fascistiska våldet. Hennes man och flera kamrater i ursprungsrörelsen har mördats. Som ledare för Colombias ursprungsfolk har hon stått i direkt konfrontation med makten, bland annat under stora strejker mot Uribe. Liksom Cepeda har hon ägnat sitt liv åt kampen för mänskliga rättigheter och mot utrotningen av ursprungsfolkens ledarskap. För första gången i Colombias historia har denna kamp mot kapitalism och kolonialism en företrädare med en verklig chans att nå landets högsta ämbete.

Men valet i Colombia är långt ifrån rättvist. Korruption och knarkkarteller har fått inflytande över valmyndigheten, vilket beskrivs som ett verktyg för USA:s maktutövning i landet. Rösträkningen hanteras av det privata bolaget Thomas Greg & Sons, med internationella kopplingar. Samtidigt har valmyndigheten satt upp hinder för Pacto Histórico, trots att rörelsen bar fram Petro till makten. Myndigheten har också kritiserats för att öppna för valfusk. I kongressval har valarbetare uppmanats att lämna rutor i rösträkningen tomma, vilket möjliggjort manipulationer. I presidentvalet 2018 besegrades Petro av Iván Duque efter omfattande och ifrågasatta justeringar i dessa rutor. I kongressvalet 2022 återfick Pacto Histórico 360 000 röster efter massiv granskning. Samma mönster upprepades i årets kongressval, där nya oegentligheter upprepades för att säkra högerpartiernas majoritet, och i presidentvalets första omgång nyligen även gagna högerkandidaten Abelardo de la Espriella.

Inför den andra valomgången i mitten av juni samlar sig högern. Paloma Valencia har slutit upp bakom De la Spriella med budskapet att stoppa “kommunisten och gerillamannen” Cepeda. Samtidigt spricker högerblocket. Jorge Oviedo, tidigare vicepresidentkandidat och öppet HBTQ-person, har i stället signalerat stöd för Cepeda. Även centerkandidaten Sergio Fajardo och De grönas Claudia López lutar åt samma håll. López, tidigare borgmästare i Bogotá och en ledande röst för HBTQ-rörelsen, ser Cepeda som ett bättre alternativ efter en kaskad av De la Spriella skandalomsusade homofobiska och miljöfientliga utspel. Men deras stöd till Cepeda har ett pris. Center- och högerkrafter kräver eftergifter från hans vänsterprogram, som vill fortsätta med Petros reformer. För att besegra De la Spriella tvingas Cepeda öppna sig åt höger. Hur mycket som då återstår av löftena om etik, rättvisa, de fattigas villkor och naturens skydd är fortfarande en öppen fråga. Vänster har allt i händerna för att vinna presidentvalet trots att krafterna som den kämpar emot, som knarkmaffian och dess lokala varianter av Trumpismen är också extraordinära och så aggressiva att de hotar väljarna med en militärinvasion om Cepeda vinner valet.

Inlägget Iván Cepeda och hoppet om en ny vänster dök först upp på Internationalen.