Through Internet we live with easy access to both professional and amateur photographs of certain situations and places in the world. To search for a place, monument or a particular situation on a search engine often results in a vast amount of pictures. For those of us who take photographs, part of taking them are not only to document the place, but also to document the (aesthetic) experience from being at that particular place and situation. This experience comes from the uniqueness of taking a picture in this particular place and situation.

Have you ever experienced the sensation that you absolutely need to photograph something? You are probably not alone to have had this experience. This sensation comes from this sense of uniqueness of the situation and the need to document the experience and situation by taking a photograph. However, as you are not alone to have had this experience, combined with more and more photographs being published online, the sensation of uniqueness may disappear. We all initially see and experience uniqueness in a situation, but when we do research about it on the internet, we discover that we have not been alone to have this experience or having photographed this particular place and situation.

The feeling of realizing this has been called vemödalen and has been defined in the following way:

“n. the frustration of photographing something amazing when thousands of identical photos already exist—the same sunset, the same waterfall, the same curve of a hip, the same closeup of an eye—which can turn a unique subject into something hollow and pulpy and cheap, like a mass-produced piece of furniture you happen to have assembled yourself.” (http://www.dictionaryofobscuresorrows.com/post/59306080288/vem%C3%B6dalen)

What happens in an individualized society when people are confronted with the fact that they and their experiences may not be that unique at all? People assume and attempt to be unique, while indirectly realizing that we are wired under the similar societal pressures and strives for value-realizations. Vemödalen is the sorrow of an attempt to be unique and realizing how similar we are to other people.

Since 2011, when the original paper was written, the “drone” has become part of everyday vocabulary and been ”de-weaponized” and used in other settings than just for violence, war and military intelligence. Today the drone has become threatening in other ways as well. Because people today might manage mini-drones and perform activities that threatens people’s privacy.

But the use of distance in acts of war is not something new. What was rather new when the original paper was written was the form of distant specatorship. The viewers got to see re-published material of the actual lethal air strike. Taking the view from ”above” meant distance in a geographical sense, but also a distance to the the immediate act of violence by re-mediation.

By, for instance, going back to the poetry of the Second World War one can also find the distance by technology, the othering of the other human subjects and the emotional consequences for the one who performs such acts. This is exemplified in a poem by R. N. Currey (Collected Poems, 2001, Oxford : James Currey, pp. 94-95):

Unseen fire

I.

This is a damned inhuman sort of war.

I have been fighting in a dressing-gown

Most of the night; I cannot see the guns,

The sweating gun-detachments or the planes.

I sweat down here before a symbol thrown

Upon a screen, sift facts, initiate

Swift calculations and swift orders; wait

For the precise split-second to order fire.

We chant our ritual words; beyond the phones

A ghost repeats the orders to the guns:

One Fire … Two Fire … ghosts answer: the guns roar

Abruptly; and an aircraft waging war

Inhumanly from nearly five miles height.

Meets our bouquet of death – and turns sharp right.

II.

This is a damned unnatural sort of war;

The pilot sits among the clouds, quite sure

About the values he is fighting for;

He cannot hear beyond his veil of sound,

He cannot see the people on the ground;

he only knows that on the sloping map

Of sea-fringed town and country people creep

Like ants — and who cares if ants laugh or weep?

He cannot see the people on the ground;

He only knows that on the sloping map

Of sea-fringed town and country people creep

Like ants – and who cares if ants laugh or weep?

To us he is no more than a machine

Shown on an instrument; what can he mean

In human terms – a man, somebody’s son,

Proud of his skill; compact of flesh and bone

Fragile as Icarus – and our desire

To see that damned machine come down on fire.

…

The whole ‘Digital Natives must know how it works’ thing is an illusion – the Web comes more and more pre-packaged and people see less and less incentives to look inside the box. That’s not good. That’s the path towards being increasingly dependent of mechanisms we don’t understand. That’s not the path towards freedom. That’s one of the many reasons why I admire the Mozillians’ constant efforts to open the box, and show how the Web works to enable people to keep on building it. (http://blogs.law.harvard.edu/camille/2013/11/12/mozfest-keynote-freedom-in-our-information-society/. 2013-11-18)

It is an illusion. But one of the problems with the above position is that, even though if the (black) box is “open” people do not understand what they see nor do they have the ability to modify it. The very first step must be to recognize that there are such things as black boxes and where to find them.

People need to learn, not only about the socio-political dimensions of the internet. But also how to identify the underlying mechanisms and algorithms and how they work and, at least on a rudimentary level, be able to create or change them.

Thus, the educational efforts should be directed to (1) educate people to identify the black boxes (and their socio-political dimensions), (2) educate people in how they work and (3) (and if possible) educate people in how they can be created and/or modified.

Metaforen om ett nätverk ska inte tolkas som att allt som händer på webbplatsen sker genom nätverk, att möten sker på jämn fot, och att sociala hierarkier har suddats ut, bara för att en sida benämns som ett nätverk eller för att den baserar sig på social nätverksanalys.

Det är viktigt att, i detta sammanhang, benämna webbplatsen som ”Den”. Administrationen av medlemmar, underhållet, analysen, sammankopplingarna görs i huvudsak genom programmerade operationer. Människors relationer och kontakter blir till genom programmering, som automatiserar grunderna för den mänskliga samvaron på denna sida. Människorna som har programmerat sidan är bortkopplade från de konkreta mänskliga mötena på sidan, samtidigt som de har lagt grunden för den genom det som programmerats. De konkreta mänskliga mötena blir till material, det som utgör det mänskliga stoffet till den än mer abstrakta och avlagrade mänskliga i den programmerade stommen.

Hierarkierna består och skapas genom genom de handlingar som avsiktligt eller oavsiktligt utförs på webbplatsen. Fröet för hierkarkier finns både i hur sidan programmerats och de handlingar som användarna av den genomför tillsammans. Som en sådan sak som utnämnandet av en administratör till en grupp, skapar en hierarkisk position där makt förskjuts till en individ över andra. Möjliggörandet av detta finns lagrat i den programmerade stommen. Likväl, genom handlingar i gruppen, kan personer träda fram i en hierarki eller för den delen genom att föreställningar om existerande hierarkier återskapas genom att personer handlar därefter. En person kan erkännas status genom att vara berömd eller avsägas status genom att gå emot gruppen och därmed hamna på olika plats i hierarkier som skapas och återskapas genom deltagarnas avsiktliga och oavsiktliga handlande.

Men Facebook ska inte heller reduceras till en mängd hierarkier. Utöver hierarkier finns andra koordinationsformer för mänsklig samvaro på Facebook, som nätverk, marknader och mer regelrätta organisationer.

Visst hade jag stött på det tidigare. Jag hade läst om begreppet i artiklar i dagspress och vetenskapliga tidskrifter. Men nu var det första gången som det verkligen användes som en självklarhet.

Jag har alltid känt motstånd mot begreppet.

Vari ligger det sociala?

Själva informationsbäraren, som en dator, kan ju innehålla många andra webbsidor än de ”sociala media” vi tänker på. En dator kan dessutom användas för många andra syften än att vara del i att skapa en uppkoppling mot nätet. Så sociala media måste handla om specifika webbtjänster och saker som händer där.

Att tänka sig ett telefonsamtal är också tänka sig att man genom telefonen kan göra ett socialt samspel med en person i andra ändan. Men vi kallar inte telefonen eller det som sker genom den för ”sociala media”. Då underförstått att det sociala handlar om socialt samspel.

Det sociala måste ligga i själva karaktären på det vi sett som exemplifieringar för detta, som Facebook och för Twitter. Dessa består i sin tur av flera delmedier, vi tillåts att interagera på olika sätt genom dem, e-post, statusuppdateringar och vi når olika många människor.

Fokus är på att det är ett flertal andra människor, att information om en själv och andra ofta flödar kontinuerligt mellan människor, att våra aktiviteter loggas och sparas, att detta upprätthålls av ett världsomspännande nätverk av deltagare att det framförallt är deltagarnas aktiviteter som utgör basen för innehållet. Med andra ord, Facebook och Twitter står för en tjänst, men de står inte så mycket för innehållet. De skapar möjligheter och hinder för kommunikation mellan människor. De står för infrastrukturen (vilket i sig självklart formar innehållet).

Sedan visar det sig också att alla inte har tillgång till dessa kanaler för kommunikation, folk har olika möjligheter att delta och få ett inflytande. Det är mycket möjligt att anta att strukturer och maktförhållanden återskapas i dessa medier och nya etableras, som en förmåga att göra sig synlig för andra och mobilisera andras intressen.

Så sociala media kan vara en missvisande term, särskilt ur ett sociologiskt perspektiv som utgår från att ursprunget av de vi är och de vi gör ALLTID är socialt. Däremot, det som termen indikerar, är något fascinerande. Även om ”sociala media” blir upphaussat i sådant som dagspress. Men det i sig är en annan berättelse.

Det jag har gjort är att jag precis har stängt av min e-läsare. Inuti den finns den utlästa (e-)boken Framtiden (Bokus, Adlibris, CDON, Elib, Boken framtiden) av Eric Schüldt och Jonas Andersson. För ett par sekunder sedan var texten där på skärmen; nu föreställer jag mig att den fortfarande är där. Den syns bara inte. Det är vad jag tror åtminstone. Fast jag kan inte vara så säker. Förgängligheten av det som digitaliserats är en ihållande tema i denna pamflett.

Boken Framtiden är en dystopisk framtidsskildring som utspelar sig från en framtid där någon blickar tillbaka över vår samtid där lovsången för “digitaliseringen av allt” breder ut sig. Det författarna gör är att de formulerande en normkritik av vad det är som driver människor idag till att digitalisera och leva digitalt. De ifrågasätter mantrat “allt som kan digitaliseras kommer att digitaliseras”, där de egentligen kritiserar “allt som kan digitaliseras bör digitaliseras”. Det vill säga, att det som händer nu (i Sverige) är något gott och bra.

Människor av idag som lever digitala liv, med sådant som sociala media, antas vara beroende av denna teknik, som gör att deras presentation och närvaro av dessa simulerade rum blir viktigare än det som händer utanför skärmen. Önskningar och drömmar om gemenskap, att komma närmare andra blir blott till en illusion. Då att tekniken bygger vallgravar mellan människor, skapar distans istället för att skapa närhet. Författarna uttrycker att det finns de som har en dröm om att kasta av sig sitt elektrofierade själv och leva utan teknik, ett renare, sundare och mindre ensamt liv, som förr i tiden då man levde närmare det “naturen” gav. Självklart är detta en romantisering som hämtad ur Karin Boyes Kallocain (Adlibris, Bokus, CDON, Elib, Litteraturbanken) där man framställs som människor som frigjort sig från ett digitalt fängelse och där man delar gemenskap och berättelser kring en lägereld.

Digitaliseringen och livet med och i digitala media kräver också naturresurser för att hållas igång. Detta är någon som befinner sig på distans från dess användare, som höljs i dunkel under arbetsprocessen och sin tillkomst.

Tanken om det demokratiserande och demokratiska internet sätts också på sin spets eftersom att alla faktiskt inte har tillgång eller kompetens att använda sig av den digitala teknologin. Alla är inte välkomna och alla har inte möjlighet att delta. Det skapas eliter.

Människors önskningar, drömmar, ideal formas av och i digitala media. Produktionen och användningen av denna skapar spår i och med att den tar naturresurser för att hållas igång. Däremot så skapas inga långvariga monument av vår tid eftersom att det som digitaliseras kommer i sin förgänglighet att bli till damm och stoff. Idéer från vår tid är hotade och det är inte så fantastiskt som de teknikfrälsta har tänkt sig.

Denna bok är intressant eftersom att den till en början var en lovsång till digitaliseringen men blev till en kritik av densamma (denna berättelse om bokens tillkomst utvecklas i en hemsida för boken). Kanske är det också ett tecken i tiden att det nu kommer texter och tankar som kritiserar något som varit en självklar utveckling för många förespråkare för det digitala livet.

Jag tänker mig att detta också är en konsekvens av det allt mer kommersialiserade internet som vi idag ser. Där marknadskapitalistisk logik som profiterar på människors vardagliga användning av nätet. Till detta bör då också tilläggas att internet institutionaliseras och regleras mer av stater och att den kreativa kraften som skapar internet sätts på företag och profitinriktade organisationer istället för hos personer som skapar internet med ideal om ett öppet och deltagande internet utan önskningar om profit.

Jag har väl aldrig fullt ut varit teknikfrälst. Den här bloggen skapades (2008) till en början för att förstå vad de teknikfrälsta gjorde på nätet. Innan jag började skriva på den här bloggen skrev jag en uppsats som var en första resa, hur hanterade människor internet i sitt vardagsliv. Jag själv hade varit utan internet i tre års tid och var som en främling för vad som föregick. Detta ändrades, men än så länge känner jag inte att jag är frälst utan snarare försöker förstå andra och vår samtid genom min egen teknikanvändning.

Det är ofrånkomligt att jag själv reflekterar över mitt digitalt medierade liv och funderar över de resurser som krävs för att hålla detta levande och hur jag som person formas av det. Ibland drömmar jag, precis som huvudpersonen i boken, om en lägereld bortom den digitalt medierade civilisationen som sitter inneslutna och stirrar in i skärmar där de är socialt fastklistrade i informationsflöden och interaktioner. De upplevs som nödvändiga men är tidsbovar och reflektionsstoppare. Vi behöver nog tänka på vart vi är på väg och om vi vill dit. Om verkligen det digitala kan föra oss dit. För i slutändan så ska vi ju alla försvinna. Vad finns då kvar från vår tid som kommer vara av betydelse?

Boken uttrycker, precis som Leo Kall i Kallocain, en längtan om något annat utanför den kontrollerade massan av människor som lever för och av en toppstyrd och gjord till självklar ordning. Däremot preciseras inte detta utan blir formulerat som romantiserat, något  renare, vackrare, naturligare, intimare och där kollektiv och individ möter omsluter varandra i en gemenskap. Detta har också sina lockelser och skapar en kraftfull och tilltalande berättelse (boken är en del av vår tid, den är trendig), men det behövs ta ett steg till, vi behöver fundera över vad vi rent praktiskt kan göra. Går det att stoppa detta tåg av digitalisering som satts i rullning. Bromssträckan kan bli väldigt lång.

Boken är en varningstext, men formulerar inte vägen att vandra för den som tar varningen på allvar. Kanske är det just reflektionen som leder till detta andra att blotta strukturer och om mönster som formar människors invanda rutiner. Kanske är sociologin, och internetsociologin, ett medel för att skapa detta andra genom att skapa reflektion och möjligheter för nya ordningar och rörelser att uppstå.
För andra recensioner, se exempelvis: Bokflickorna: Framtiden, Linje: Design som spelar roll, Anna Troberg: Jag skriver om ”Framtiden” på SVT Debatt

Jag som har skrivit denna blogg heter Henrik Fürst och är doktorand i sociologi vid Uppsala universitet. Jag skriver min avhandling om den svenska bokmarknaden och att bli författare idag.

Mellan 2009 till 2011 har jag arbetat som forskningsassistent i (militär-)sociologi vid Försvarshögskolan. Under vårterminen 2011 var jag även universitetslärare i pedagogik vid Stockholms universitet, där jag undervisade i ”Kandidatprogrammet i digitala media”.

Sedan 2007 har jag publicerat texter om emotioner och internet. Jag inledde med min kandidatuppsats om ett par ungdomars känslomässiga erfarenheter av att ha relationer ”på” och ”utanför” internet. År 2010 slutförde jag min mastersuppsats ”Doing Internet Dating: In the Search for the Future Someone”. I korthet handlar denna uppsats om hur människor ”gör” internetdating tillsammans och om hur deltagare lär sig att kontrollera sina spontana känslor av hopp om lycka i specifika relationsformer.

Jag fortsätter att skriva inom fältet för det som bloggas om här, men nu sker detta i stor utsträckning genom andra kanaler inom akademin. Denna sida är framförallt ämnat som ett arkiv av tankar mellan 2008 och 2009. Här har jag alltid bloggat som privatperson.

Om du vill komma i kontakt med mig så skicka exempelvis ett e-post. Du kan också följa min akademiska vardag via mitt twitterkonto. Jag har även en profil på Academia.edu.

Jag  har  valt  att  reflektera  över  de(t)  sannings-  och  kunskapsuppfattningar  som  förmedlas genom svenska versionen av den användargenererade nätencyklopedin Wikipedia. Istället för att granska enskilda artiklar så  riktas  istället  intresset  till  riktlinjer och policyer som,  i olika utsträckning, kollaborativt utarbetats av Wikipedias deltagare och grundare. Dessa riktlinjer är således mer  eller mindre kontroversiella. Det  finns dock  ett  antal officiella policyer  som  är svårare  att  förändra  än  de  övriga  riktlinjerna.  Dessa  betraktas  ofta  som  accepterade  av ”allmänheten” och är den standard som man anses bör följas. På detta vis är det inte en direkt kulturanalys av de skeenden och verksamheter som bygger upp tjänsten, om nu inte detta sker indirekt, utan snarare om de dokument som är möjliga att referera till för att hävda sin sak och som utgör ”tanken” med Wikipedia. Med utgångspunkt från detta handlar det således om de anspråk  på  sanning  och  kunskap  som  artiklarna  får  möjlighet  att  göra  i  förhållande  till någonting  annat  som  de  förhåller  sig  till.  Wikipedia,  är  som  sagt,  ett  kollaborativt användargenerat  uppslagsverk  där  deltagare  både  är  skapare  och  konsumenter  av  innehåll vilket därmed överskrider andra former av statisk förmedling av medielagrad information. De eventuella  anspråk  som  görs  på  sanning  och  kunskap måste  (i  det  ideala  fallet)  fästas  på något,  nämligen  argumentation,  en  argumentation  som  kan  få  kraft  genom  att  hänvisa  till vedertagna riktlinjer där de fleras aggregat av massivt samtycke (under förutsättning att det är just samtycke det handlar om) skapar en utgångspunkt för bedömning.

För mig uppkom  intresset för att välja  just Wikipedia när  jag fick en artikel refuserad, med hänvisning till policy. En artikel som för mig var både kunskap och sann. På så sätt vill jag ta reda på mer om dessa riktlinjer.

Samtliga policyer går in i varandra. En som kan betraktas som överhängande de övriga är: Strunta i reglerna [5]. På detta vis ges deltagare en anarkistisk möjlighet till förändring, om de anser att reglerna hindrar personen från att utveckla tjänsten. Detta är då lite av en paradox, regler/riktlinjer är till för att följas men du behöver inte följa dem om de hindrar dig. På så sätt är  de  regler med  undantag  och  detta  levererar  en  specifik  syn  på  kunskapsutveckling  om
något  som  bryter  loss  och  går  in  på  nya  oetablerade  vägar  (jämför  här  Feyerabends vetenskapsideal,  se  Hartman,  2004,  s.  183).  Dock  kan  detta  hamna  i  motsättning  till  den grundläggande tanken i riktlinjerna, att om de flesta håller något för sant så är det också sant, dvs. ett mer eller mindre fragilt konsensus råder [4]. Något som i konfliktsituationer ska vara baserat på  argumentation. Formuleringar  ska därför enligt  riktlinjen Skriv utifrån en neutral utgångspunkt [6] vara formulerade så att alla kan acceptera dem. Vidare kan detta bli en fråga för  hur  konsensus  faktiskt  uppkommer.  Hållningen  som  levereras  i  riktlinjen  Förutsätt  att andra  har  goda  avsikter  [1]  innehåller  tanken  om  det  goda  kollektivet  som  vill  bidra  till utveckling av tjänsten, att det finns goda intentioner. På så sätt kan även den tidigare nämnda riktlinjen [5] blir förstålig. Davidsons välvillighetsprincip ligger här nära till hands (se nedan).

Kunskap, enligt den klassiska analysen,  innebär sanna  rättfärdigade  trosföreställningar som man har goda skäl att  tro på  (Hartman, 2002, s. 31ff). Sanning kan enkelt sett ses som överensstämmelse med världen, där trosföreställningar är sanna om det som tros på verkligen är  fallet  (Hartman,  2004,  s.  22).  Eftersom  att  texten  om  Verifierbarhet  [6]  just  heter verifierbarhet så ligger det nära till hands att se Wikipedia som ett projekt utifrån den logiska positivismens kunskapsanspråk på verifierbar kunskap. De artiklar som produceras ska därför inte vara helt  fristående, utan baseras på andra källor  som verifierar de anspråk på kunskap som görs gällande och på  så  sätt berättigar dessa och gör dem  sanna. Så,  i  förenklad  form, utifrån  att  en  sats  i  en  artikel  är  sann  eller  falsk,  eller  meningsfull,  baserat  på  enskilda observationer (eller källor). Där källor ges olika vikt baserat på dess vetenskapliga status [4].

Dock  är  det  med  detta  svårt  att  slutligen  verifiera  något,  som  kanske  skulle  visa  sig  i Wikipedias  progress  i  att  aldrig  vara  något  avslutad. Därför  bör  det  inte  handla  om  slutlig verifiering.  Detta  uttrycks  även  i  riktlinje  [4]  där  det  som  eftersträvas  är  att  så  nära  som möjligt  avspegla  en  ”sann  neutral  infallsvinkel”.  Idéer  presenteras  så  att  de  inte  ska förekomma  några  motsättningar  mellan  olika  åsiktsbildningar,  sanning  blir  därför  till  att
kompromissa  för att nå överensstämmelse mellan ett  stort  antal deltagare. Här  ligger därför tanken  om  koherens,  på  så  sätt  närmas  även  relativism.  I  samma  riktlinjer  värjer man  sig också  från  fullständig  objektivt  sakframställande,  som  anses  vara  omöjligt  och  hävdas, tillsammans med neutralitet, vara vars innehåll är beroende av  tid, plats och person. Å andra sidan är det  av  intresse  inte vad  som  egentligen  är utan vad andra anser, men  i detta är det också ett  inbyggt kunskaps- och sanningsanspråk. Det som hävdas måste vara både sant och
kunskap oavsett om själva innehållet i artikeln är sann så måste det förhålla sig förenligt med hur det verkligen förhåller sig. Eftersom att det är den delade, allmänt accepterade, kunskapen som får gälla så är det en teori om sanning baserat på konsensus som gör sig gällande. Det är så  det  beskrivs  i  riktlinjerna, men  detta  kan  också  ses  som  ett  pragmatiskt  projekt. Där  de konsekvenser vissa anspråk har gör gällande dess giltighet som kunskap och sanning, dvs. om inte en sats mottas positivt av samfundet av användare betraktas det  inte heller som kunskap och sant.

Davidson (2004, s. 342) talar om tre former av kunskap, eller olika sätt att få tillgång till verkligheten. Den första formen handlar om hur kunskap om den naturliga världen är möjlig genom ett medvetande, den andra formen handlar om hur det utan evidens eller observation är möjligt  att  veta  innehållet  i  ens  eget medvetande  och,  slutligen,  hur  det  är möjligt  för  ett medvetande att ha kunskap om ett annat  (Davidson, 2004,  s. 344). Dessa är  irreducibla och
ingår hos Davidson i ett holistiskt projekt där gränserna mellan dem är suddiga. Till detta kan det objektiva, subjektiva och intersubjektiva kopplas. Den objektiva sanningen är bara möjlig genom  kommunikation  och  blir  därav  något  intersubjektivt.  Tillsammans med  andra  ingår människan  i  en  medvetandegemenskap  vilket  grundar  subjektiviteten  (Davidson,  2004,  s. 355). Detta kan jämföras med triangulering nedan. Denna medvetandegemenskap kan ses vara utsträckt  i deltagande  i Wikipedia. Kopplat  till detta är även att en  intersubjektiv norm är en
objektiv norm, vilket betyder att det människor enas om är det som är sant (Davidson, 2004, s. 348). Detta  stämmer  väl  överens med Wikipedias  projekt  om  att  en  konsensus  ska  uppstå kring texter och att de vid otydligheter ska diskuteras för att en konsensus ska uppstå (detta är något  som  skulle  kunna  diskuteras  utifrån  Habermas  universalpragmatik).  På  så  sätt  är medvetandegemenskapen  den  måttstock  i  hur  världen  betraktas,  de  är  genom  andra  och språket  som  tänkande  uppstår  (Davidson,  2004,  s.  354f).  Välvillighetsprincipen  är  en

människosyn  och  sätt  att  tolka  och  förstå  andra människor.  Andra människor  förstås  som logiskt konsistenta och att vi skulle reagera på ett likartat sätt i en likartad situation, dvs. gör människan  logisk och att den har sanna övertygelser om världen som stämmer överens med  ens  egna  (Davidson,  2004,  s.  347). Wikipedia  bygger  på  en  tanke  om  radikalt  förtroende. Detta innebär i princip att deltagarna betros besitta den kunskap och ansvar som behövs för att kunna  producera  och  utveckla  ett  webbaserad  uppslagsverk.  Det  är  deltagarna  som tillsammans ska vara i kontroll.

Triangulering  innebär  en  ömsesidighet,  att  skapa  förståelse  av  den  andres  tankar  och betydelser. att tillsammans ha en gemensam  erfarenhet  som  skapas av en gemenskam orsak (Davidson,  2004,  s.  349).  Betrakta  varandras  reaktioner  på  stimuli  och  därigenom orsaksbestämma  och  ge  tankar  och  tal  innehåll.  Här  uppstår  då  det  subjektiva  ur  det intersubjektiva och i detta är det objektiva förbundet. Men tolkningen är tagen med en speciell
mätapparatur, vilket inte gör den mindre giltig men beroende av den specifika mätapparaturen som man tolkar den andre (Davidson, 2004, s. 351). För att de ska kunna uppstå en förståelse vid kommunikation mellan talare och tolkare så måste det förstås vad talaren menar med sina ord  (Davidson,  2004,  s.  346). Därför  är  det  viktigt  på Wikipedia  att  be  om  förtydliganden, något som betonas i policyerna.

Noter

[1] Wikipedia:Förutsätt att andra har goda avsikter, officiell policy
[2] Wikipedia:Otillbörlig vikt
[3] Wikipedia:Relevanskriterier
[4] Wikipedia:Skriv från en neutral utgångspunkt, officiell policy
[5] Wikipedia:Strunta i reglerna, officiell policy
[6] Wikipedia:Verifierbarhet, officiell policy
(Samtliga hämtade 2009-02-12 11:30)

Litteraturförteckning

Davidson, D. (2004) Språk, tanke och handling. Stockholm: Thales.

Hartman, J. (2004). Vetenskapligt tänkande. Från kunskapsteori till metodteori. Lund:
Studentlitteratur.

Klippet finns även att se på keepcontrol.eu, där även tips ges på vad man kan göra när man själv utsätts för (e)mobbning (se även Mediarådet och BRIS).

Verket kan på en nivå tolkas som en allegori över Internet. Uppkopplad framför skärmen uppfattar man sig lätt som onåbar, med voyeurens känsla av kontroll och distans. Men i själva verket, menar Tabaimo, är man i samma stund översköljd av en våg av intryck och desinformation. Man hamnar i sammanhang man annars aldrig skulle ge sig in i, och upplever en fiktiv avskildhet när man i själva verket står under ständig övervakning.

Verket kan självklart tolkas på andra sätt och innehålla andra dimensioner, tex sätt att se på kvinnlighet.