jan de man

Some personal thoughts about work

2012-01-17T10:15:56+01:00

In my early thirties I spent a night in intensive care with a suspected heart attack. It later turned out to be a massive stress reaction. I didn't sleep that night. Instead thought about why I was constantly pushing myself to the limit in my work. What was so important that I evidently was prepared to destroy myself?

Early next morning I had figured it out. I had arrived at the conclusion that I was prepared to kill myself to earn love and recognition.

Now, once I had exposed this to myself it was impossible to continue with the destructive behavior. It just seemed so stupid. And I quickly realized if it was love and recognition I was after, there probably were smarter ways to get them. I had reached a new level of understanding about myself.

I will admit that it took some time to change the everyday realities of my life. There were a lot of social "contracts" that had to be renegotiated with family, friends and colleagues. Not always successfully which has ended some relationships. Still, all in all a real improvement in my life.

The remaining problem with this process is that it took away the meaning of work from me. What happened was I started to work less. To do away with the immediate pressure. But also because it freed up time to explore other things, or simply do nothing. On an intellectual level I understand that I need to work, both as a means for supporting myself and a way of building my self worth. But I must admit I have very little emotional drive in my work.

The paradox is that I seem to be doing better work than ever and earning more while working less and less. This baffles me a little as it is contrary to what I was taught to believe in.

During my current sabbatical I have examined this paradox some and have challenged myself to rediscover the meaning of my work. The model I'm currently running may work well enough for me, but what I have discovered is that I'm easily bored and seldom challenged to my full potential. This cannot be sustainable. So, I find myself convinced that if I'm going to work for 20 or so more years I'll need to put more emotional "capital" into my work.

Where this will put me looking forward is to be discovered. It is darn scary and very exciting at the same time.

Jan

On self-reliance

2011-12-16T09:24:34+01:00

I'm finding that a lot of folks these days are singing the praise of self-reliance and independence, be it countries, companies or individuals. The logic as far as I understand it is that one can stand stronger when crisis hits and one also can avoid the disappointment of others failing to deliver when it is most needed. Or avoid going through the emotional hassle of trusting someone. Better to do everything by oneself and control one's own destiny.

I believe this reasoning is flawed. Not that the striving for self-reliance and independence is inherently bad. On the contrary this can be very good as long as it reflects a genuine interest in accepting responsibility and accountability for one's actions and non-actions.

But when self-reliance and independence become a strategy to avoid vulnerability and possible failure it is pushing the whole idea too far and making it counter-productive. As far as I am concerned being overly self-reliant is a recipe for lonliness and becoming irrelevant. And chronic blaming of other people's incompetence over one's own brilliance.

Humans and our enterprises are defined by relationships. If you don't trust others, if you can't stand things going wrong, if you can't show your uncertainty or weakness then much of what it is to be human is lost.

In general we humans develop together through our interactions, not in isolation. You can chose your attitude towards this. It either sucks big time and keeps all your talent and brilliance boggled down. Or you can decide to join the adventure of human messiness. You risk making an ass of yourself. You risk being let down by people you trusted. You risk things turning out different than you imagined, and some times even better than you imagined! You risk that your shining ego not be seen as brightly as you dream of.

But you also win the joy of genuinely helping other people. You win the joy of achieving things with others. And sharing accomplishment. And tapping into so much love and energy that you never would have gotten access to otherwise.

I know what I am talking about. I have switched sides. And it has made all the difference.

Jan

World's shortest business book?

2011-10-23T21:25:55+02:00

We all agree that business books have a tradition of being way too long. This night I googled the term and came up with - nothing. Could this be real? Has there been no claim of this title? This cannot stand!

So, please join me in an exploration to find/create the shortest business book in the world. I'll pitch in my contribution here below. Slightly idealistic, but hey that's me... Please ammend/change it as you fit by writing comments. Or submit your own version. Or point to the ones already written.

Hopefully we can collectively claim the title in the near future. Or just have fun trying ;)

But remember. Keep it short! :)

Title: How to build a sustainable business

Chapter 1. Over time revenues should be higher than costs. Preferably much higher.

Chapter 2. Only sell what customers actually want to buy.

Chapter 3. Be kind and helpful. To customers. To employees. To society. And to the environment.

/jan

Winter walkabout

2011-10-14T09:20:43+02:00

I've been thinking about it for ages and now I've decided to make it happen. Starting Dec 1 I'll be taking a leave from my work. Why this then? Well, there are few different answers. I'm (hopefully) in mid-life and mid-professional-career. I think it is only reasonable to do a calibration of my direction. But also, I've been doing rather well in my business for some while and I'm a little worried that laziness and complacency could be kicking in. That needs to be analyzed in depth.

To be fair I also need a deeper rest and get away from the busyness of life. My last year and a half has been muddled by so many challenging social processes including a divorce, that I'm really, really tired.

Lastly, I'm doing it because I can. And because I think it is necessary to live as I preach. And this is something I preach.

What I'll be doing these months is more of a mystery. I like that. In my own mind I'm calling this a walkabout. Perhaps you are familiar with the mythical aboriginal tradition. I'll surely be reporting my goings on here on the blog.

In any case, I'm already looking forward to my first stress free Christmas in a very long time.

Peace.

Jan

Transition

2011-09-06T09:41:49+02:00

A good friend says I'm in a transition process. To what is the BIG question. The FROM bit I can see more or less clearly.

It is interesting to confront the reality of one's own teachings. I am supposedly good at helping my clients in their change processes. But clearly blocked in my own. I'm frustrated as hell and have been so for a while. I try to ignore the fact that change is needed in my life and even wanted. The risks seem so big. The uncertainty almost unbearable.

We have a saying in Sweden that the shoemaker's son always has holes in his shoes. I guess the consultant needs a consultant. Or a firm kick in the butt.

/jan

Great thought...

2011-05-01T22:49:18+02:00

We haven't really paid much attention to thought as a process. We have engaged in thoughts, but we have only paid attention to the content, not to the process.

David Bohm

Stanford Magazine profiles d.school

2011-03-24T10:58:44+01:00

"A first-year graduate student in the management science and engineering program, Asha Gupta had barely started Design Garage, a course aptly characterized as an "imagination dunk tank"—and she was getting soaked. Gupta and her classmates were challenged to develop a prototype that would improve the gift-giving experience. They had 54 minutes."

via www.stanfordalumni.org

A darn interesting piece on the development of d.school. Why do we have so few learning environments like this?

/jan

Ledarskap och sociala medier -- en betraktelse

2011-03-10T22:09:19+01:00

Den här texten växte fram i samband med mitt inspel på Vinterminglet i februari. Jag läste om den nyligen och kände att den kunde tåla en publicering - med syfte vidga vårt gemensamma tankeutrymme och möjligen komplettera det som var min insats på plats. Texten är en personlig och kanske inte helt sammanhängande betraktelse av sociala medier i Sverige utifrån min verklighet - som kretsar kring förändring, ledarskap och organisationer.

Jag råkar tycka att vi är skyldiga varandra att göra världen lite bättre. Vad som är bättre går alltid att diskutera. Men för att förstå att vi lever i en galen värld behöver vi bara titta ut genom fönstret. Det räcker med att besöka våra förorter. Det räcker med att ta en titt in i skolan. Det räcker med att se den nakna verkligheten när vi reser runt världen i jobbet eller som turister. Det räcker med att kolla in vår stora aptit för prylar och ändliga naturresurser.

Bilden är ganska klar och det behövs inga samhälls- och miljöforskare för att vi skall se det. Inte för mig i alla fall.

Det finns mycket kvar att göra.

Vårt val är att göra eller inte göra saker utifrån det vi ser. Så har det alltid varit. Men för 20 år sedan var det lättare att skydda sig bakom okunskap. Idag är det mycket svårare. Särskilt för er som var på Vinterminglet. Vi matas ständigt med bilder och information om hur världen ser ut och fungerar. För att undvika att engagera oss behöver vi bli allt skickligare på att hålla verkligheten ifrån oss.

Jag tycker mig se att vi börjar bli avstängda i förhållande till samhällets problem och utmaningar. Vi blir bedövade av alla intryck. Skyddar oss. Frågan är om inte detta är värre än att vara okunnig. Vi blir tvungna att hitta på att det vi ser inte berör oss. Det är någon annans problem. Det är politikernas jobb. Eller att frågorna är så svåra och komplexa att mitt lilla bidrag inte spelar någon roll. Jag håller på med min grej här borta och sköter det bra. Eller jag betalar ändå 200 spänn i månaden till Rädda Barnen. För att inte tala om de 460K i skatt jag genererar som egenföretagare. Det räcker väl som bidrag.

Många alibin finns det. Vi måste fråga oss om det är så här vi vill leva.

För utanför vår bubbla händer det riktigt stora saker.

Vi står precis idag i en situation där diktaturerna i norra Afrika och mellanöstern vacklar. Två har redan givit efter. Vad som kommer därefter vet vi mycket lite om. Nu är det tryck i Libyen, Jemen och Bahrain. Sociala mediers betydelse i dessa revolutioner har spelats upp, och jag vet ärligt inte vad som är sant eller inte.

Men internet verkar ändå ha spelat roll. Folk slåss med livet som insats. För frihet. Och hopp om något bättre än det de har idag.

Vi har Wikileaks vars paroll är ”We open governments”. Det är drag i en sådan slogan. Och vi vet ännu inte hur stort genomslag deras läckor får.

Men det hade varit helt omöjligt utan internet.

I företagsvärlden studeras nya företag som Google för att hitta DNA:t till nya sätt att leda och organisera. Äldre företag som WL Gore visar sig ha intressanta managementprinciper som avviker från det vi lär oss på Business Schools. Cisco är inne i en transformation sägs det. Indiska HCL Technologies har fått mycket uppmärksamhet för VD Vineet Nayars filosofi om ”medarbetare först och kunderna sedan”.

Internet har definitivt spelat roll för dessa företags utveckling.

Hur blir verkligheten för alla våra traditionella företag…? Jag tror de flesta får det jäkligt tufft.

Att vara drivande i förändrings- och utvecklingsprocesser är krävande (och ibland farligt) och därför är det få som tar på sig ledarrollen. De allra flesta är åskådare, som i bästa fall skapar sig en charad av engagemang för att se bra ut och inte dra åt sig uppmärksamhet som förändringsmotståndare. Lite ofta resulterar det i att vi blir medlöpare i dåliga förändringsinitiativ. Och sådana är det dessvärre gott om. Alla som tar initiativ som ledare skall vi inte ge spelrum.

Hur mycket nyttiga idioter är vi…? Jobbig fråga, men behöver den inte ställas lite då och då?

I vårt eget sociala media-landskap känns det lite sömnigt. Var finns våra exempel på nya sätt att arbeta, leda och organisera? Var är de nya företagen som är gamechangers – inte bara i sina marknader utan också i sina sätt att arbeta? Jag har spanat ett tag och ser inte mycket av intresse. Kanske är jag för gammal för att se…? Ser du saker jag inte ser…?

Eller handlar det om att vi inte fullt ut tagit in vad det är för krafter vi besitter….? Eller vet vi vilka krafter vi har, men räds att använda dem…?

Det vi har idag som vi inte hade för 20 år sedan är verktyg som skapar TRANSPARENS. Transparens är en maktdödare. Transparens är en organisationsdödare. Verktygen gör det möjligt, men det är transparensen som gör jobbet.

När jag som vanlig användare av sociala medier ser ut över det svenska landskapet ser jag många bra saker. Jag ser generositet i drivor. En fenomenal demonstration av det. Vi delar och hjälper varandra och det är bara hur coolt som helst. Och ger sådan otrolig kick både för den som ger och får.

Men jag hoppas att vi skall flytta fram positionerna. Att vi skall börja göra nya saker tillsammans.

Som avrundning med specifik koppling till ledarskap. Jag ser två perspektiv på ledarskap som är särskilt intressanta i dessa tider.

Det första är ledarskapet av de nya initiativen. Mycket är jädrigt konventionellt även om projekten representerar nya grepp i sina marknader. Industrialismens prägling när det gäller ledarskap, organisation och makt är monumental. Det får mig att tänka väldigt mycket på hur vi utbildar våra unga…

Det andra perspektivet handlar om ledarskapet av våra gamla strukturer och vad som sker när de sätts under press -- t ex av transparens. Min prognos är att det kommer vara en mycket plågsam anpassning för många företag och organisationer.

En lägsta nivå på personligt ledarskap är nog att formulera och upprätthålla en värderingsbas. Var och en av oss behöver ta mera ställning. Vilka kan och vill vi verkligen arbeta med - på ett djupare mänskligt plan? Alltså inte bara för stålarna. Det bör i mitt tycke inte bara handla om att ta ställning till branscher eller produkter. Jag tycker vi behöver ta ställning på beteendenivå också. Vi kan inte jobba för idioter som förstör vår framtid. OK? Bättre då att vi skapar nytt. Bredvid det gamla.

Med koppling till det Malin Ströman pratade om på Vinterminglet – kan vi gameifiera en samhällsförändring? Kan vi gameifiera organisationsutveckling? Klart vi kan, men vad finns det för saker som hindrar oss från att göra det? Hur sätter vi igång? Jag är lite otålig…

För egen del gör jag sedan en tid tydligt att jag arbetar för att skapa mer människovänliga organisationer. Jag vill också ha ett helt nytt utbildningssystem och försöker hitta former för det. Svåra grejor, men i min värld saker som avgör livskvaliteten för mina barn. Och någonstans mitt uppe i mitt liv har jag insett att det är just mina barns framtid jag arbetar för.

Vem arbetar du för?

Frid.

/Jan

Innovating education

2011-01-03T20:27:26+01:00

Everything I've read so far on renewal and innovation of our floundering education systems seem to be based one or more of these unchallenged and potentially faulty assumptions:

Business knows what we need. Hell, they can hardly predict a quarterly earnings report so why would they know anything about what kind of competences would be needed in 50 years time?
Politicians know what we need. Hello, get real.
The current system can be fixed. Remember Einstein's wise words?
A knowledge society will resemble an industrial society. That is obviously what our industrial minded institutions need to say and believe. They aren't just going to dismantle themselves peacefully.
A knowledge society is what we are headed for. Hello once again. How can we be so sure? Could is be that this knowledge society is just a transition phase into whatever comes next? Or will there be several parallel societies? Just sayin'...
With rational thinking we can deduct what the future education system needs to look like. Duh, that is the industrial model. Remember Einstein..?
No bold choices and decisions need to be made. Once again the voice of the industrial and bureaucratic mind.
Human needs (our kids' needs) are not given weight in the innovation process. This makes me the most frustrated. Our kids are seen as empty containers to be filled. Furthermore, established institutions, largely clueless about our future, are allowed to more or less without opposition dictate what education should look like.
We can't start changing the system if we don't know beforehand what the end result should be. If the need was an incremental change, fair enough. But we are approaching a system change that aims to create a body of methods, knowledge and competences our kids will be using 30-50 years from now. So how could we know the end result? Even hinting that borders on arrogance.

I'll leave it at that. I think my point is fairly clear. We need to have a much more broad and open view of the process of innovating education. Yes, and also remember that it needs to be an emerging process. Trial and error, experiments, prototypes, etc.

Right now it is more fruitful to discuss and build agreement on a process for the innovation of our education systems rather than get locked into arguments about content, curricula, learning goals and you name it. Sure, we need a desired outcome to give us direction and in my view that outcome should be formulated in terms of human needs. Nothing less.

And I'll say one thing that I believe must be in that desired outcome. Ecologically sustainable human life.

Peace.

Jan

Charlie Davies on Money

2011-01-02T20:32:04+01:00

SUI 24 Charley de Mornay Davies from Videologic on Vimeo.

My friend Charlie has a lot of wise and witty things to say about money. Enjoy.

Jan