jardenberg unedited

Lärare, elever och Facebook – hur hänger det ihop?

Joakim Jardenberg — Sun, 05 Feb 2012 14:46:27 +0000

I en grupp på Facebook (så klart;) uppstod en diskussion om hur lärare och elever kan och bör förhålla sig till varandra. Min grundhållning är den om 100% människa. Vi blir ett och det är inte längre någon skillnad på digital och fysiskt. En verklighet, en människa.

Gruppen är sluten (tyvärr, verkligen) så jag kan bara referera till mina egna inlägg från diskussionen. Här kommer i princip en avskrift av min hållning i frågan. Endast lätt redigerad och som vanligt är jag vidöppen för synpunkter och kommentarer.

Frågan som startade samtalet: ”Om en lärare ser att en elev mår dåligt i skolan antar jag att läraren har någon slags skyldighet att ingripa? Hur förhåller sig detta om lärare och elever är vänner på exempelvis Facebook och läraren ser en statusuppdatering som tyder på att eleven mår dåligt? Har man samma skyldighet att agera? Finns det något skrivet kring detta eller några riktlinjer?”

Genast drog det iväg till en fråga om lärare och elever verkligen ska vara vänner på Facebook.

Mitt första svar: ”Jag fattar inte varför det 1. Skulle vara dumt för lärare och elever att vara vänner på FB om båda parter vill det (precis som med all annan FB-vänskap alltså) eller 2. Varför det skulle vara någon som helst skillnad på att se någon må dåligt på skolgården eller göra det på FB.”

Frågeställningen fortsatte då med vilken skyldighet man har att inte bara rapportera det man ser, utan också att se allt.

Då svarade jag: ”Igen ser jag samma koppling till den fysiska världen. Den delas också av lärare och elever, men skyldigheten att agera inskränker sig till det du ser. Det är direkt jämförbart med facebook-situationen och jag tycker att vi envist måste fortsätta trumma in det enkla budskapet. Samma ansvar här som där. Varken mer eller mindre.”

Diskussionen hade också berört huruvida det var ett problem om läraren var vän med någon elev, men inte med alla.

Mitt första kortfattade svar: ”‎… och för egen del ser jag det som avsevärt mer problematiskt att tvinga lärarna till en ”alla-eller-ingen-princip” när det gäller FB-vänskap med elever än ett individuellt tillämpat förhållningssätt.”

Någon jämförde det med att man bara skulle svara när vissa elever ringer. Men vi var nog ganska överens om att det viktigaste var dialog och tydligt förhållningssätt.

Min kommentar: ”Självklart ska man prata om det. Men lika självklart är i slutet det fria valet för både lärare och elev. Jämförelsen med att ringa haltar, skicka meddelande – och få svar, går alldeles utmärkt att göra utan att vara hopkopplade som vänner.”

Problematiseringen fortsatte med att det måste vara rättvist och att man inte kunde riskera att vissa elever kände sig utanför. Mitt lite längre svar blev då:

”Så om en lärare och en elev tillhör samma fotbollsklubb är det ett problem som måste lösas? Om läraren är vän med en elevs föräldrar så får han inte gå på fest i det huset, eller måste gå på alla fester hos alla föräldrar? Om jag och min lärare delar intresse för att fotografera och wikipedia så måste någon av oss avstå helgens fotosafari eftersom hela klassen inte är där?

I alla de här fallen kan man addera ”hänga ihop på facebook runt ett intresse” och då är det alltså omöjligt?

Vi snackar om människor här, inte maskiner. I skolan, innanför skolarbetet så måste givetvis allt vara så lika det överhuvudtaget är möjligt. Men utanför måste vi få lov att vara människor. Goda sådana, förvisso. Men lik förbannat människor.

Skolan och Facebook är utmärkta kompisar, men då ska det vara i form av grupper som är klassvisa, ämnesvisa, projektvisa eller på annat sätt inriktade på ett begripligt sätt och öppna för alla det vederbör.

Jag blir, igen alldeles ärligt och uppriktigt, upprörd över tanken på att en tvingande policy som säger ”alla eller ingen elev som vänner på Facebook”. Lösningen heter istället, som i stort sett alltid; samtal och dialog, öppenhet och transparens, ärliga och goda uppsåt och respekt för varandra.”

Det finns så mycket att säga om skolan och de sociala medierna. Men det här var en kort nedteckning av en sida av myntet. En aspekt. Ett perspektiv. Riktigt klara med det här kommer vi aldrig att bli. Men när vi är framme vid 100% människa så kommer säkert en del att bli enklare. Gränser suddas ut. och det är gott.

Några länkar som förekom i diskussion:

Alla kan inte vara vuxna och professionella
Elever och lärare online, var går gränsen
(Intern referens, här är hela diskussionen – bara tillgänglig för gruppens medlemmar. En händelse som ser ut som en tanke;)

Uppdatering: @kalexanderson skriver en utmärkt uppföljning om att det är dags att lyfta frågan till nästa nivå. Yes please!

Kontakta Joakim Jardenberg | Lärare, elever och Facebook – hur hänger det ihop? publicerades på: jardenberg unedited

Fredagsmys med pizza och sociala medier

Joakim Jardenberg — Sat, 04 Feb 2012 09:19:31 +0000

Jag älskar verkligen de sociala medierna och människorna där. Varje liten vardaglig reflektion har potential att bli ett fantastiskt samtal. Ibland blir det extra tydligt att de heter sociala medier för att de är just det – sociala.

När jag var på väg hem med två pizzor genom rysskylan började jag fundera på om den översta eller understa pizzan höll sig varmast. Givetvis för att kunna se till att min kära hustru fick den varmaste;)

Jag publicerade min fundering på Facebook och Twitter, och jag är helt överväldigad av diskussionen som tog fart. Jag har sammanställt lite av inläggen på Twitter, via charmerande Storify, men missa inte heller samtalet på Facebook. 57 supersmarta kommentarer i ett intensivt flöde. Och kanske finns faktiskt svaret på frågan där…

Tack, mina underbara vänner där ute. Ni är helt fantastiska.

(och igen, missa inte heller samtalet på Facebook)

På sista raden vore det rimligt att knyta ihop säcken med en fundering runt sociala objekt/knutar och vårt identitetsbyggande. Men det återkommer jag till.

Kontakta Joakim Jardenberg | Fredagsmys med pizza och sociala medier publicerades på: jardenberg unedited

Demo av soundcloud till WP via ifttt.com at Mindpark

Joakim Jardenberg — Fri, 03 Feb 2012 09:01:47 +0000

Demo av soundcloud till WP via ifttt.com at Mindpark by jardenberg. Uploaded with SoundCloud iPhone

[automatpostat från SoundCloud - en del av det svenska musikundret]

Här är det enkla receptet om du också vill ifttt:a

Kontakta Joakim Jardenberg | Demo av soundcloud till WP via ifttt.com at Mindpark publicerades på: jardenberg unedited

Om hopp, förtvivlan, IT-chefer och helvetets nio cirklar (gästpost av Claes Magnusson)

Joakim Jardenberg — Sun, 29 Jan 2012 12:13:54 +0000

Min gamle, gode, och väldigt frispråkige vän Claes Magnusson (@claes) är på semester. Jag läser en rapport på Facebook och ber att få återpublicera den. Hopp och förtvivlan, om vartannat.

På en thailändsk strand ser jag ett franskt pensionärspar ta fram sin MacBook Air 13″, koppla upp sig trådlöst för att starta FaceTime till barn och barnbarn hemma. De pladdrar, skrattar, gråter, vinkar, går runt och håller upp datorn för att visa sin bungalow och den fina stranden.

Det är som en reklamfilm från Apple, fast live och i högsta grad äkta.

Fantastiskt när man ser vanliga människor ta stora steg med hjälp av ny teknik utan att ens tänka på det. Kunna göra mer. Växa. Utvecklas. Få nya möjligheter. Bli bättre. Bli kraftfullare. Få kontroll. Själva kunna göra saker de tidigare aldrig ens skulle kunnat fantisera om.

Jag hoppas en av helvetets nio cirklar är reserverad för alla de trångsynta IT-chefer och andra som de senaste femton åren hållt tillbaka denna utveckling med hjälp av nedlåsta skitdatorer, strypta möjligheter och korkade policies med syfte att fördumma och trycka ner användarna.

Kontakta Joakim Jardenberg | Om hopp, förtvivlan, IT-chefer och helvetets nio cirklar (gästpost av Claes Magnusson) publicerades på: jardenberg unedited

Förklaringen

Joakim Jardenberg — Fri, 20 Jan 2012 06:37:52 +0000

Bilden ovan är den bästa scenen ur ”Hitler reacts to SOPA”

Igår postande jag ett udda inlägg. Inspirerad av Fredrik Wass låter jag honom förklara #STOPSOPA.

.SE har också gjort en bra sammanställning.

Reaktionerna på nätet verkar ha gett resultat. Inte bara i amerikanska kongressen, utan också i en skola i Helsingborg…

Kontakta Joakim Jardenberg | Förklaringen publicerades på: jardenberg unedited

[Blackout]

Joakim Jardenberg — Wed, 18 Jan 2012 06:38:04 +0000

Kontakta Joakim Jardenberg | [Blackout] publicerades på: jardenberg unedited

Aftonbladet gör mig till ofrivillig och ovetande annonspelare (uppdaterad)

Joakim Jardenberg — Tue, 10 Jan 2012 16:27:32 +0000

Long story short. SvD gör en intervju där man låter Nikke Lindqvist, Sofia Mirjamsdotter och mig tycka till om Google plus. Artikeln publiceras i tidningen och på SvD.se. All is well.

Nu hittar jag exakt samma text som en del av en annons på Aftonbladet.

Jag har sparat skärmdumpar här.

Förutom att hela avdelningen är en enda annons har man sprängt in annonslänkar i texten. Det ser verkligen hemskt ut, och är inte alls ett sammanhang jag trivs i. Jag har inte tillfrågats och jag är ganska säker på att varken Nikke eller Sofia heller blivit det. Vilket jävla sätt.

Givetvis är det en sak att ställa upp för en redaktionell text, och något helt annat att göra det för en annons. Så vart skickar jag fakturan. Aftonbladet, ~~SvD~~ (se uppdatering längre ner), Schibsted eller Telenor?

Uppdatering: inser att kunskapen om Namn- och bildlagen inte är så spridd som jag trodde. Den är inte så komplicerad, och alldeles glasklar redan i första paragrafen

1 § Näringsidkare får icke vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet använda framställning i vilken annans namn eller bild utnyttjas utan dennes samtycke. Med namn jämställs annan beteckning som klart utpekar viss person.

Uppdatering: Ja, allt mitt material på den här sajten och i många andra sammanhang är CC BY. Det betyder att det får lov att användas kommersiellt. Men i det här fallet publicerade jag inte materialet själv utan lät mig intervjuas. Det är för mig en milsvid skillnad när det redaktionellt skapade materialet sedan används kommersiellt utan att jag tillfrågas.

Uppdatering: Aftonbladet erkänner uppenbarligen skuld i frågan. Sidan är redan nerplockad, utan någon om helst kommentar till oss. Det ska bli intressant att följa upp det här.

Uppdatering: Jag vill fria SvD från misstanke om delaktighet. Både Martin Jönsson på SvD och reportern Catarina Håkanson verkar lika överraskade. Att jag lät misstankens skugga falla även på SvD inledningsvis berodde på några olika saker.

Reportern mailade från en schibsted.se-adress, och det hör inte till vanligheterna. (Schibsted är alltså den mediekoncern som både SvD och Aftonbladet ingår i)
Tiden mellan publiceringen hos SvD och i ”annonsbladet” var så kort att det kändes samordnat
Tidningens system för att leta ”textstöld” på nätet (som jag antar att de har rullande) borde ha uppmärksammat det här.

Kontakta Joakim Jardenberg | Aftonbladet gör mig till ofrivillig och ovetande annonspelare (uppdaterad) publicerades på: jardenberg unedited

Lägesrapport: Jaikuarchive

Joakim Jardenberg — Fri, 06 Jan 2012 13:56:52 +0000

Det blir nog näst sista uppdateringen om Jaikuarchive, men jag är tacksam om du läser den till slut för jag behöver dina åsikter och kanske din hjälp.

Nu är det bara nio dagar kvar tills google stänger ner Jaiku. Det verkar tyvärr inte som man kommer göra en egen exportfunktion, vilket nog kommer att leda till en ”silent shutdown”. Jag tycker det är otroligt trist.

Jag tror att många människor kommer att bli berörda och ledsna. Inte den 15/1 men sannolikt vid något tillfälle därefter, när de inser att deras fina konversationer är borta för evigt. Det är så det är. Jag jobbar hårt för att få google att pusha för lösningen som Andreas och jag satt upp tillsammans.

Men jag skulle ändå vilja nå så många som möjligt med möjligheten att arkivera sina jaiks. Att de iaf blir medvetna om det, så de kan fatta ett grundat beslut. I synnerhet som det nu är ännu enklare med script från både Peter Lindberg och @steffenchr [jardenberg.se/jaikuarchive/jaikuarchive-com-howto]

Jag tror det är tre saker jag efterlyser:

1. Tips på hur vi kan få bättre exponering för projektet.

2. Råd och tankar om det bör byggas en sajt för att göra det som Peters script gör idag – eller om man ska bibehålla trögheten. Om det ska byggas en sajt, vill du isf göra det? Måste nog vara klart på måndag…

3. Råd och tankar runt förklarande texter, design på sajten etc. Om det spelar roll och du är sugen på att handgripligen göra en ny design, tex…

Sedan kanske det finns något helt annat som jag glömt. Hojta isf.

BTW, det har inte på något sätt gått dåligt. Så här ser stats ut just nu:

Users: 4469
Presences: 48496
Users (by presence): 1239
Channels: 110
Presences (channels): 10197
Total presences: 58693
Total size: 630M

Men jag ser ju när jag surfar runt att det fortfarande är många som saknas där…

Image: CC BY-NC-SA Steve Rhodes / Flickr

Kontakta Joakim Jardenberg | Lägesrapport: Jaikuarchive publicerades på: jardenberg unedited

Open repost of ”Soul searching in Silicon Valley” by FT.com

Joakim Jardenberg — Thu, 05 Jan 2012 07:26:54 +0000

Normally I respect the fairly decent restrictions FT.com puts on its content. But this story does not belong behind a registration wall. It’s too important, and too soulful. It speaks so well about the passion and power of tech over old business in the pursuit for a better world. So be it. I hope everyone agrees with my good intentions, even the author and the fine people at Financial Times. And that more companies will follow AnchorFree, Bambuser and others. Be honest and do good shit.

Rights business: events such as the uprising in Egypt point to the power of new technology

At their launch in 2006 the founders of AnchorFree had the same high hopes for their technology start-up as any other: to woo elite businesses and make money.

But when activists in Egypt and Syria found a new use for the technology, the Silicon Valley company decided to weave helping revolutionaries sidestep government firewalls into its business plan. The free application, which had previously been reserved for business travellers surfing the internet from airports and their hotel rooms, encrypts all websites so that email and social networks can be as secure as a bank portal. It also routes internet traffic through its private proxy servers, so, for example, people in Cairo can appear to be using a computer in Germany.

“It was intended for a boring, old commercial purpose,” says Esther Dyson, a prominent technology investor who backed AnchorFree. “But the same things that make an office more efficient make a movement more efficient.”

David Gorodyansky, AnchorFree’s 29-year-old founder and chief executive, decided he didn’t have to wait until his company went public to start on his philanthropic goals. Instead, he could fold changing the world into his business plan and pursue both interests simultaneously. He responded to the activists in the Middle East as a new client base that needed to be catered to. “Enabling freedom is a business strategy,” he says. “I think if there are 6m people living under censorship, giving them freedom is an amazing business opportunity.”

In the wake of social uprisings around the world this year, AnchorFree has become a poster child among human rights advocates for embracing the unintended uses of technology. Facebook was first used for tracking university friends; Twitter, to plan parties. YouTube and Bambuser, a live streaming video service based in Sweden, originally hosted home-made movies. All have become instrumental in facilitating and documenting social movements, from the Arab spring to Occupy Wall Street. In June the UN declared internet access itself a human right.

Technology companies have accepted these new responsibilities to varying degrees, some begrudgingly reshaping internal policies to account for their wider role in society and a few, such as AnchorFree, interpreting them as a strategic opportunity.

The range of reactions is giving rise to fresh tensions between Silicon Valley and international human rights organisations, with rights advocates directing the forces and rhetoric usually reserved for dictators against the technology services being tapped to topple them. They have been calling on chief executives to adapt to activists’ needs and establish human rights policies before crises erupt, and beseeching young start-ups to build human rights considerations into their mission statements.

“The right to communicate and the business model of communication actually overlap,” says Brett Solomon, executive director of Access, a digital media rights advocacy organisation. “Our right to freedom of expression [helps to drive] technology companies’ network traffic.”

At the first Silicon Valley Human Rights Conference, organised by Access and held in San Francisco in October, it was the bloggers and “hacktivists” who were the cool kids, leaving delegates from Facebook, Yahoo and Google on the defensive.

“We come to these things and they like to tell us what to do,” one Facebook employee said in a huff. “But really we’ve been paying attention to this for quite a long time and we have some good ideas of our own on how to deal with these issues.”

Rights advocates dominated a discussion about social media in times of crisis, riding the moral high ground to a fever pitch. “These companies have built their business plan squarely on human rights, freedom of expression, information and privacy,” said Widney Brown, a director of international law and policy for Amnesty International. “Your profit motive is on rights. When you actually profit and thrive in this area of rights and make it a commodity, then you have an obligation to protect those rights of your users.”

But even if businesses want to support human rights in theory, the execution can give rise to a range of dilemmas and obstacles, particularly when such a strategy clashes with the fundamental precept of the business.

Facebook, for example, is in a difficult position as activists make demands that counter its founding principles of transparency. The network has always insisted that users set up accounts with their real names but rights advocates say pseudonyms are a matter of life or death for activists living under repressive regimes.

Furthermore, Facebook only allows users themselves to delete their accounts, but rights advocates say that activists’ friends’ lists could be compromised should they be detained and their accounts hacked by rogue police.

“A year ago it was very difficult to even find the right person within Facebook to respond to an egregious situation,” Mr Solomon says. However, since then, he notes that “Facebook has become a lot more savvy”.

Older tech companies have also had difficulty squaring business interests with human rights concerns, particularly when they ventured into China in the mid-2000s. Google gave up trying to do business from a base in the country after contending with censorship laws, and Yahoo faced much criticism when it gave data about dissidents to the Chinese government.

Both companies, along with Microsoft, are now part of the Global Network Initiative, a coalition of communication companies and human rights organisations committed to upholding principles of privacy and freedom of expression.

Several large companies, including Nokia Siemens Networks, have also written their own official human rights policies attempting to forbid corrupt uses of their technology, and established procedures for responding to unlawful data requests.

However, advocates complain that they are neither sufficiently thorough nor transparent. Instead, they have more hope in newer start-ups – especially those led by young, idealistic founders. “Start-ups have no excuse now,” Mr Solomon says.

Silicon Valley offices are nestled within the broader San Francisco Bay Area, one of the largest centres in the US both for non-profit organisations and socially minded for-profit businesses. California legislators passed a law in October that allows businesses to prioritise fair labour practices and clean environmental policies equally with profits.

This mindset ought to rub off on the social networking and mobile application companies but, for now, the actual adoption of human rights strategies remains minimal. Investors who foresee a return on investment in socially minded companies are few and far between.

“Silicon Valley is a really nice place and people who live there get insulated from the rest of the world,” says Ms Dyson. “They all have cars and are mostly middle class and educated. Many of them came from oppressive regimes, and would rather forget about it than fight it.”

Sidebar

Video-stream killed the repressive regime
As protesters in north Africa and the Middle East flock to Bambuser, lifting the real-time video streaming service to the ranks of Facebook and Twitter among activists, the start-up is acting more like a non-governmental organisation than a tech start-up.

“We took a side immediately,” says Hans Eriksson, chief executive of the Stockholm-based site. “We never took that angle from a business side, it was purely emotional.”

The vast majority of Bambuser videos – more than 90 per cent – are of parties and performances, and only 5-10 per cent of protests. Yet 25 per cent of views are of protest videos, according to company data.

Mainstream viewers have followed the activist content to the site, boosting user numbers, but the company continues to prioritise human rights causes over revenues.

“We have no idea where this is going to end, whether it will be a massive commercial success or go belly-up in the end because we didn’t focus on the business at a time that we should have,” Mr Eriksson says. “But we have done something that we can always be proud of in life.”

Article by April Dembosky

Image: The revolution will be mobilized / Flickr / CC BY-NC-SA / Mosa’aberising

Kontakta Joakim Jardenberg | Open repost of ”Soul searching in Silicon Valley” by FT.com publicerades på: jardenberg unedited

jardenberg kommenterar – tillbaka under 2012

Joakim Jardenberg — Mon, 02 Jan 2012 08:43:50 +0000

Nyårslöfte: Jag ska hålla dig uppdaterad under årets 366 dagar. Önska mig lycka till ;)

Då kör vi igen. Många (jodå, faktiskt;) har efterlyst #jjk och vem är jag att hålla emot. Har klurat på ”hur” och letat länge och väl, men nu är det spikat. Valet föll på Tumblr som motor för publiceringen, påskyndat av att Google dödade möjligheten att dela med sig från Reader.

Med Tumblr kan jag publicera på ett mer dynamiskt sätt, det finns finns bookmarklet och schysst iphone-app och dessutom ett levande och spännande community. Med disqus på enskilda kommentarer löser vi en av de vanligaste klagomålen på gamla #jjk. Och med publicering över hela dagen blir inte min morgon lika tajt. Det blir nog bra det här.

Jag ser fram emot att lära mig allt om tjänsten under året som kommer. Du kan läsa mer om min setup i en introtext om #jjk2012, men jag vill pusha för att du

spanar in jjk2012.jardenberg.se och kanske lämnar en kommentar (mitt Tumblr-tema tillåter inte kommentarer på sidor) om form, funktion och innehåll.
Prenumererar på RSS-flödet som du hittar på feeds.feedburner.com/jjk2012
Signar upp för mailversionen, som skickas ut varje morgon
Ställer en fråga, eller ber mig kommentera något specifikt
… eller kanske rent av skriver ett eget inlägg.

Snart ska jag se om jag kan få igång TumblrItems2WP så jag kan lägga in en daglig sammanställning här, på känt manér.

Kontakta Joakim Jardenberg | jardenberg kommenterar – tillbaka under 2012 publicerades på: jardenberg unedited