Förr var det inte ovanligt att TV-serier gick i många herrans år. Idag är klimatet helt annorlunda. TV-bolagen har idag så bråttom att leverera något framgångsrikt att allt som inte är en omedelbar succé automatiskt hänger löst. Det är tittarframgångarna som styr, och hittar inte en serie sin publik så är det ofta kört. Visst har dåliga serier lagts ner, men även kritikerrosade diton, som t.ex. Firefly, Arrested Development och Dead Like Me.

Idag är TV-klimatet tuffare än någonsin, och varje år genomförs något som mest kan liknas vid en torgavrättning där alla serier antingen överlever eller inte. Den tiden är just nu, och nu är det klart vilka serier som får fortsätta, vilka som läggs ner och vilka som självmant väljer att sluta.

Jag tänker inte gå igenom precis alla serier, för tro mig när jag säger att det produceras alldeles enorma mängder serier, varav få hittar till Sverige (konstigt nog ofta de som läggs ner, de kanske är billigare i inköp?). Nej, jag kommer helt godtyckligt redovisa de serier jag tycker om, stora serier, serier som gått länge och serier som av en eller annan anledning är av intresse.

Under hösten gick jag igenom alla nya serier som presenterades, så är du nyfiken på att hitta nya serier att följa så rekommenderar jag att du läser igenom, och kollar trailers, i både del 1 och del 2 i min genomgång.

Two and a half men

Jag tröttnade för längesedan och har inte hängt med på ett par år, men många följer den, och den är intressant just för att Charlie Sheen fått sparken och Ashton Kutcher har ersatt. Det kunde ha floppat, men serien går fortfarande rätt bra. Den har tappat en hel del tittarsiffror, men är fortfarande en av TV-branschens stora kassakor, och just därför har den också förnyats av CBS.

Pan Am

Serien om sextiotalets hemmafruar som börjar jobba som flygvärdinnor fick aldrig den Mad Man-responsen man kanske hoppades på. 14 avsnitt räckte innan ABC valde att lägga ner serien.

The River

Skräckserien The River, av skaparna till filmerna Paranormal Activity(och filmad enligt samma metod) var enligt mitt tycke en frisk fläkt bland de nya serierna det senaste året. Tyvärr har tittarsiffrorna inte motsvarat förväntningarna och serien har lagts ner.

Private Practice

Spinoffserien på Greys Anatomy hängde löst ett tag, men blev till slut förnyad för en säsong.

Gossip Girl

Går som tåget, förnyad ännu en säsong. Eventuellt den sista.

Awake

NBCs drama om en polis som efter en bilolycka med sin son och fru lever i två världar. En där hans fru överlevde, och när han somnar, en där hans son överlevde. Han kan inte avgöra vilken som är verklighet. Sånt gillar jag, och jag gillade verkligen den här serien. Tittarsiffrorna har dock inte varit höga nog, och serien har tyvärr lagts ner.

The Office

Amerikanska versionen fortsätter. Det var oklart om de själva ville fortsätta, men nu verkar allt klart för minst en ny säsong. Möjligen att de ändrar lite i formatet, då det varit snack om att de vill förnya. Den som lever får se.

Community

En av mina favoritserier har hängt löst vid flera tillfällen. Att den skulle förnyas för en fjärde säsong var mycket oklart och flera fans hade redan förberett sig på nedläggning. Men så vände NBC, och ger Community en ny, dock kortare, säsong. Vad som händer sedan får vi se.

Family Guy & American Dad

Jag grupperar dem för att de i princip är samma skrot och korn, på samma TV-bolag, och med samma goda nyhet. De har förlängts båda två, inte bara en säsong utan två. Dessa serier rullar med andra ord minst till 2014. Förmodligen längre än så.

30 Rock

Utmärkta 30 Rock är en succé för NBC, och förnyades utan krångel. Nästa säsong blir dock den sista, då de själva vill runda av serien.

Cougar Town

En serie som har haft det knackigt ända sedan start. Lite synd tycker jag, för det är en riktigt rolig serie. Det var nästan klart att den skulle läggas ner nu efter tredje säsongen, men då hoppade TV-bolaget TBS in och tog över. En fjärde säsong kommer med andra ord.

Alcatraz

Alcatraz hann knappt landa på svenska kanaler innan den lades ner. Tittarsuccén har uteblivit, så beslutet var enkelt. Det är trots allt en ganska medioker serie som helt tappade bollen med tanke på vilken potential historien ändå har.

Touch

Det var inte ens säkert att serien Touch skulle dra igång trots att förhandsvisningar med testpublik gav det högsta betyget någonsin. Men så rullade serien igång för ett par månader sedan, och den är faktiskt ruskigt bra. Jag var själv orolig att den trots kvaliteten kanske skulle få svårt att överleva, men där fick jag fel. Touch är förnyat för en andra säsong.

Grimm

Serien om polisen som också är en Grimm, vars uppdrag är att jaga figurer ur Grimm-sagorna. Vem sade att sagor inte var på riktigt? Grimm startade lite trögt, men har fått upp momentum som en polisserie med en twist. Har nu förlängts för en andra säsong.

Hell On Wheels

En av senaste årets bästa nya serier enligt mig, historien om bygget av tåganslutningen mellan väst och öst i USA. Brutalt, smutsigt och riktigt bra. Självklart förnyades den.

Homeland

Om Hell On Wheels var en av åres bästa så kan Homeland eventuellt vara just den bästa serien. Dramat om den tillfångatagna amerikanska soldaten som återvänder och misstänks blivit omvänd till terrorist är bra gjort, bra skådespelad och man sitter verkligen på nålar. Också en av årets mest framgångsrika serier i USA, och var därför en given serie att förnya.

Dexter

Dexter mördar vidare och går som tåget. Förnyad.

Futurama

Futurama följer Family Guys spår genom att först läggas ner, för att sedan återupplivas. Första nya säsongen gick bra, och Futurama är nu förnyat för en fortsättning.

Game Of Thrones

Alla datanördars favoritserie. Kungar, makt och mycket sex. Får en tredje säsong.

House

House gör som Desperate Housewives, de väljer själva att lägga ner. House har hängt med länge, och den i USA just nu pågående säsongen blir dess sista.

How I met your mother

Stabil sitcom som rullat fler år än man kan tro (sju år i år). Framgångsrik serie har det blivit, och den har självfallet förnyats.

It’s always sunny in Philadelphia

Den enda i sitt slag, världens mest dysfunktionella gäng som driver en pub. Kritikerrosad och mycket framgångsrik. Förnyades utan problem.

Modern Family

Förrförra årets stora komediserie har vunnit flera priser och rullar stabilt. Förnyades utan problem.

Once Upon A Time

Fantasydramat om sagofigurer som fastnat i vår värld utan att veta vem de är eller var de kom ifrån är otippat bra, om man ger det några avsnitt. Att handlingen rör sig framåt ganska raskt är mycket uppskattat. Inte bara av mig utan även den amerikanska publiken. Förnyad för en säsong 2.

Detta är bara ett axplock av alla serier som just nu rullar i USA. Vill man gotta ner sig i listan över allihop, eller kanske kolla upp just sin egen favoritserie så bör man definitivt kolla in hela listan här.

Relaterade inlägg:

1. Nya TV-serier 2011 & 2012 – del 1
2. Nya TV-serier 2011 & 2012 – del 2
3. Höstens alla nya TV-serier

Det är svårt att svara på, inte så mycket baserat på telefonens prestanda, utan att övriga mobiltillverkare ännu inte presenterat sina nästa stora telefoner. Men en sak är säker, HTC One X är ett monster. Med en fyrkärnig Tegra 3-processor, 1 GB ram, 32 GB minne samt 25 GB gratis molnlagring i ypperliga tjänsten Dropbox, parat med en 8 mpixel kamera som filmar 1080p, NFC-chip, allt paketerat under en 4,7″ stor 720p Super LED 2-skärm och med Sense 4, byggt på Ice Cream Sandwich.

Visst låter det imponerande? Och det är det. One X är en stor mobil, som ändå lyckas hålla måtten rimliga. Visst, små händer kommer få svårt, men jag tycker ändå de gjort sitt allra bästa för att göra en stor mobil liten. Skärmen går relativt långt ut på kanterna och tjockleken är ca 9 millimeter, med undantag för den lite utskjutande kameran. Den ligger bra i handen, och jag gillar finishen, trots att den är i plast. Telefonen flexar inte det minsta, och känns välbygd. Vikten är precis lagom, inte så tung att den blir jobbig, inte så lätt att den känns leksak.

Trots Googles mål att med Ice Cream Sandwich försöka fasa ut behovet av knappar så har HTC ändå valt att inkludera tre stycken, Bak, Hem och App Switcher. App Switchern är inte helt olik sättet att hoppa mellan appar i Windows Phone 7, eller Windows Vista och 7 för den delen. Jag gillar det, och det ger en snabb överblick av dina program som är igång. Ett enkelt svep uppåt stänger dessutom av appen, riktigt trevligt. En fysisk knapp som dock lyser med sin frånvaro är en för att ta kort. Du får helt enkelt hålla tillgodo med avtryckare på skärmen.

Ett snabbt test med kameran på HTC One X

På tal om kameran så imponerar den starkt. Både video och bilder blir riktigt bra, och gränssnittet är snabbt och lätt att förstå och inkluderar mängder av inställningsmöjligheter samt Instagram-liknanade effekter (som visas i realtid). Att du kan spela in både video och ta bilder utan att byta läge, vilket är ett ganska normalt förfarande i mobiltelefoner, är mycket trevligt. Det förhindrar de där klassiska ögonblicken när man skall ta en bild, och sedan får en videosnutt i stället. Kamerans placering på baksidan är centrerat och långt upp. Det gör det en aning besvärligt att ta bilder, då du behöver hålla ordentligt i telefonen för att ha möjlighet att nå avtryckaren. Med det naturliga greppet så har du inte bara ett utan flera fingrar rakt över linsen. Det kräver att du vänjer dig vid ett nytt grepp. jag har ännu inte hittat något naturligt sådant.

Det är lite tråkigt att man skall behöva prata om lagg när vi är uppe i fyrkärniga mobiler, men det är ändå ett problem som många Android-mobiler dragits med sedan releasen. Man hade hoppats att det skulle vara borta nu, men jag noterar vid enstaka tillfällen en viss seghet, inte så mycket i form av hackande UI (även om det också inträffar), utan fördröjda respons på input, något som irriterar lite. Detta är en förseriemobil, så det kan bero på det, så ta denna informationen med en nypa salt.

HTC Sense är, precis som Android, uppe i version 4, och för första gången känns det som det tillför något snarare än att krångla till befintlig funktionalitet. Det är ruskigt snyggt och funktionellt. En enda liten sak jag har att reagera på är låsskärmen. Visst är den fasligt snygg, men jag tycker förfarandet att nå de olika programmen är helt omvänt. Du låser upp genom att dra en ring uppåt. Men vill du starta ett program så måste du dra appen till ringen. Enligt min logik så borde man dra ringen och släppa på programmet. Men det kanske bara är jag och min hjärna som skojar med varandra.

HTC One X kommer naturligtvis också med HTCs egna BeatsAudio-funktion, som biffar till ljudet lite extra. Tyvärr är inte de medföljande vanliga hörlurarna lika imponerande som de in-ear-lurarna du fick med Sensation-serien. Nu är det ett förserieexemplar jag testar, så möjligen kan andra hörlurar följa med. Annars är det ju enkelt gjort att byta mot ett par egna lurar. BeatsAudio fungerar med andra lurar också.

Batteritiden är föga imponerande.

Ni vet hur det är med batteritid, det är svårt att testa så här i början, och då jag bara haft telefonen ett par dagar så vill jag inte dra för många slutsatser. Man leker en hel del mer med en telefon i början, och det tar ett par veckor innan man bildat sig en riktig uppfattning. Och som sagt, det är en förserietelefon, vilket också kan påverka, speciellt då det ligger ett loggningsverktyg igång hela tiden, något som inte finns i den färdiga versionen. Men som telefonen är just nu så är batteritiden en besvikelse. Med Wifi och Bluetooth av, synk minimerad till endast mail och skärm på auto, och kanske max 40 minuter användning, så är telefonen nere på 24% efter 5 timmar och 40 minuter. Det är för dåligt, och jag hoppas att det är något som är löst till releasen i början av april.

Mycket trevligt Car Mode-gränssnitt i Sense 4

En sista grej som jag gillar är vad HTC har gjort med Androids egna Bil-app, själva navigatorn. De har bakat in radio, musik, telefon, väder och navigation på ett riktigt snyggt sätt. Perfekt att sätta i rutan på bilen. Det är riktigt stora och tydliga knappar för att manövrera runt i allt viktigt man kan tänkas behöva på sin resa. Lite extra sexig är funktionen att kunna välja att navigera baserat på en bilds geotag. Med andra ord så kan du ha ett album med bilder som agerar adresser. Jag vet inte hur användbart det kan vara, men det är en kreativ funktion jag inte tidigare sett.

Allt talar helt enkelt för att HTC One X kan bli en riktig storsäljare som kan ge Galaxy Nexus en redig match, speciellt då den matchar alla dess funktioner och erbjuder mer därtill. Det enda lilla molnet är helt enkelt vad övriga tillverkare har i kulisserna. Den mest direkta konkurrenten bör vara Samsungs ännu inte presenterade Galaxy S3. Svårt att säga om den är en konkurrent på riktigt förrän vi vet, men Samsung vill säkert vara med och slåss i toppen. Den som lever får se. Just nu kan jag inte annat än rekommendera One X, för det är faktiskt, trots allt, den just nu bästa Android-mobilen du kan köpa, den har allt.

Mer om HTC One X: 1, 2, 3, 4, 5, 6

Relaterade inlägg:

1. Recension: Sony Ericsson Arc
2. Recension: Samsung Galaxy S II
3. Recension: LG Optimus 2x

Jag står kvar vid min åsikt om att just köa, både för produkter, men också överlag, är både hopplöst tråkigt och slöseri av levnadstid. Två minuter efter jag hade ställt mig i kön, ca 06:10 fredag morgon, så hatade jag det. Jag hatade även mig själv för att ha fått en så dum idé. Det hjälper definitivt inte att tillgången av nya iPad i Göteborg vara såpass god att jag när som helst under fredagen kunde plockat upp det jag ville ha utan att köa.

Men nog om det. Jag fick tag i min iPad, en vit 32GB+4G. Den med minnet i behåll kanske minns att jag gillade min första iPad, men att jag inte använde den så mycket som jag trodde. Så varför har jag köpt en ny? Det blev ganska omgående tydligt att iPaden fyllde ett större utrymme än jag trodde. Sedan jag sålde min första iPad för ca 4 veckor sedan, så har jag nästan dagligen saknat den. Inte så att jag drömskt suttit och längtat efter den, utan snarare att jag i tanken tänkt ”just det, jag skall bara hämta iPaden och kolla”, för att sedan inse att jag inte har den kvar längre. iPaden har således funnit en plats i min vardag, och jag ville helt enkelt ha en ny. Jag försöker läsa en del, och under min iPad-lösa tid har jag blivit tvingad att läsa vidare på iPhonen, inget jag rekommenderar i längden. Därmed var nya iPaden ett välkommet tillskott.

Min första iPad var just den första, jag hoppade således över iPad 2, och bygger mina synpunkter på iPad 3 helt baserat på upplevelsen på iPad 1. Gillar man inte att läsa långa texter, så kan jag kort och gott sammanfatta det med att om du har iPad 1, så bör du uppgradera till iPad 3, om du inte är otroligt nöjd som du är och inte bryr dig om skärm och kamera. Har man en iPad 2 så är valet kanske något knivigare, och tyvärr inget jag vågar svara på.

iPad 3 ser ut både tidigare iPads, i alla fall framifrån. Utseendet är identiskt och skärmen lika stor. Baksidan på iPad 3 liknar den på iPad 2, men någon halv millimeter tjockare, dock fortfarande märkbart tunnare än iPad 1. I övrigt är de för det mesta identiska.

Det finns inte mycket om iPad 3 som inte redan skrivits, och jag skall inte gå in så hemskt mycket i detalj om alla nya funktioner utan lite mer ledigt berätta om vad jag tycker om den.

iPad 3 påminner mig om uppgraderingen från iPhone 4 till 4S. Är du bekant med uttrycket post sex depression, så vet du vad jag menar. Jag är nöjd med mitt köp, men en sorts tomhet infinner sig initialt över att allt är som det var innan. Och kanske är det Apples starka sida och deras triumfkort. Allt är i det stora hela bekant och likadant, men vid närmare granskning så är det i detaljerna man ser skillnad.

Jag sålde iPad 1 för att jag tyckte den blev för långsam med senaste iOS. Här märks den största skillnaden, iPad 3 är vansinnigt snabb. Det bör i och för sig iPad 2 också vara, då själva processorn skall vara densamma. I iPad 3 sitter dock A5X-chippet, som utöver A5-processorn nu också kommer med en fyrkärnig grafikprocessor. Med största sannolikhet ett krav för att den löjligt högupplösta skärmen skall kunna drivas.

Och det tar oss in på skärmen, iPad 3:s paradnummer. Nu även den en Retina-display. Jag har aldrig gillat ordet Retina i detta sammanhang, men en sak är säkert, detta är en galet högupplöst skärm. Inte i närheten av iPhone 4 och 4S, men heller inte långt efter. Sen sitter man kanske inte riktigt lika nära iPaden som en iPhone, men även när man kryper nära inpå den nya iPaden så är upplösningen riktigt skarp och i princip omöjlig att se pixlarna på.

För mig som gillar att läsa har därför upplevelsen i iBooks blivit mycket trevlig. Det där tjatet om att det ser ut som papper kanske är att ta i, men det är mycket behagligt, och jag med bra syn och lata händer kan plocka ner textstorleken ordentligt utan att det för den sakens skull bli svårläst.

Många utvecklare behöver fixa retinastöd för sina program och spel, men uppdateringarna rasslar in, så det bör gå undan. Text i appar renderas generellt automatiskt till den högre upplösningen, så det kommer se bra ut mest överallt redan från scratch. Nyligen släppta Angry Birds Space HD är redan anpassat för upplösningen, och det ser riktigt bra ut. Och tack vare den nya grafikprocessorn så verkar iPaden inte svettas nämnvärt oavsett vilket spel jag testar.

På tal om svettas, så kanske det inte är riktigt sant. För även om allt flyter på hur mjukt som helst så noterar jag (likt många andra bloggare, samt Consumer Reports i USA), att iPad 3 blir betydligt varmare än sina föregångare. Inte obehagligt varm, tvärtom ganska behagligt varm. Men det ger känslan av att det här är en batterihungrig pryl vi har att göra med. Tur då för Apple att batteriet är betydligt större i nya iPad än tidigare modeller, och förmodligen också orsaken till den aningen tjockare profilen.

Den bakre kameran i iPad 3 är på lite drygt 5 mpixel, samma sensor som sitter i iPhone 4, dock med en annan optik, om jag förstått saken rätt. Den filmar dessutom i 1080p. Framsidan pryds av en riktigt trist VGA-kamera, mest tänkt för FaceTime-samtal. När du FaceTime ändå har stöd för HD så kunde de väl åtminstone petat in en kamera som fixar 720p, lite trist. Men vem använder FaceTime ändå?

Bristerna är få, och är det något jag bör nämna så är det kanske att iPad 3 och dess 4G/LTE-chip inte är kompatibelt med det europeiska 4G-nätet, endast det amerikanska. Å andra sidan har du 3G, och jag har sett folk som med snabbaste versionen av 3G når upp i över 25 mbit per sekund. Det räcker för mig, och jag har ingen brådska att uppgradera till 4G. Speciellt inte med tanke på hur mycket batteri 4G äter, likt 3G när det kom.

Gorilla glass på framsidan, aluminium på baksidan, tuffa material i all ära, men jag är ändå nervös för repor och märken. Det händer så lätt. Jag brukar normalt vara av åsikten att prylar skall användas, och det är samtidigt anledningen till att jag kör min iPhone utan skal. Men för iPaden vill jag ha ett skal. Synd att Apple inte längre tillverkar det gamla skalet för iPad 1 fast för iPad 3. Smart Cover går för min del bort av två anledningar. Ett, metall mot metall är aldrig bra i längden, det kommer lämna märken. Två, Smart Cover skyddar bara ena sidan, och inte den viktiga sidan. Jag vill ha skydd på undersidan. Men utbudet av Apple-tillbehör tryter ju inte, så det finns lösningar på allt. Jag har slagit till på ett Marware MicroShell Folio Case, som påminner om en blandning av första iPad-skalet kombinerat med Smart Cover, fast utan magneterna. Får hoppas det duger.

I övrigt är det mesta sig likt, och det är en trevlig bekantskap. Som tidigare iPad 1-ägare gillar jag naturligtvis att enheten både blivit tunnare, lättare och mer kraftfull. För mig ett givet köp!

Tillägg: Ja, jag vet att den inte heter iPad 3 utan Nya iPad. Men tills första iPaden är bortglömd och deras nya döpningsmanér blivit rotad så fann jag det helt enkelt enklast att referera till den tredje iPaden som just iPad 3.

Mer om nya iPad: 1, 2, 3, 4, 5

Relaterade inlägg:

1. Recension: The Daily för iPad
2. Recension: iPad-dockan iPADock
3. En titt på Garageband för iPad

Tintin-filmen är bra, det säger jag inget om. Den är nog ännu lite bättre för den som är uppväxt med Tintin, och känner igen alla referenser. I full-HD är dessutom filmen alldeles vansinnigt snygg. Steven Spielberg hade faktiskt från början avsikten att göra en helt vanlig spelfilm av Tintin, men lät sig övertalas av Peter Jackson att animation med motion capture på ett bättre sätt skulle kunna fånga den tecknade världens action. Det hade nog Peter Jackson helt rätt i.

Men när filmen väl är över, så är det något med den som gnager mig. Det tog några timmars funderande, tills jag slut kom på det. Tintin-filmen är för snygg. Som 80-talist har man varit med om en oerhörd utveckling inom filmvärldens effektmakeri. T-1000 i Terminator 2, dinosaurierna i Jurassic Park, draken i Dragonheart. Alla var dom för sin tid enormt imponerande resultat av det senaste inom specialeffekter. Vi har alltid brottats med att filmers effekter blir bättre och bättre, men samtidigt påstått att de fortfarande inte är tillräckligt bra för att bli 100% trovärdiga, vilket också verkar stå som mål för de som skapar effekterna. Målet är att göra det så bra att ingen kan se att det faktiskt inte är på riktigt.

Nu börjar vi nog sakta närma oss en nivå där vi inte kan skilja det animerade från det riktiga. Redan idag är det för gemene man (inklusive mig själv) sjukt svårt att veta vad som är på riktigt och inte. Ett bra exempel är det pyskologiska dramat Black Swan. En film om balett. Hur mycket effekter kan det finnas i den? Jo, en sjuk jäkla massa, som du förmodligen inte märkte när du såg den. Här kan ni se ett exempel på det:

Så visst, vi är nära nu. Men vad jag anser vara problemet med detta är att strävan efter målet tar upp mycket mer fokus än vad syftet med att uppnå det gör. För i slutändan så kommer speicaleffekter vara såpass bra att vi inte kan skilja dem från vår egna tråkiga vardag. Och då blir det ju tråkigt igen. Det är hemskt mycket jobb för att återskapa något som inte kräver något jobb alls.

Och var kommer då Tintin in här? Jo, det är en uppenbart animerad film. Det märks på karaktärerna och händelserna och i många olika detaljer. Men hela tiden ser man bilder som är eller liknar ”riktiga världen”. Snyggt vatten, fin stad, små detaljer som ser precis ut som de gör i verkligheten. Man hinner tänka flera gånger ”det där kan inte vara animerat, det är säkert på riktigt”. Och så kanske det är med vissa delar i Tintin, men jag tror det mesta är animerat. När en snyggt animerad film konsekvent ser så bra ut att det är på riktigt, så rubbar det lite av upplevelsen att man ser på något animerat. Det är inte världens bästa exempel, men t.ex. Happy Feet. I slutet blandas animation och verklighet på ett sätt som rubbar harmonin i vad man tittar på. Går man längre tillbaka så kan man ta Roger Rabbit som ett exempel.

Tintin är tidvis så snyggt animerad att den lika gärna kunde vara på riktigt. Mängder av människor har lagt långa timmar på att skapa något riktigt utav ingenting. Ett riktigt som ser ut som på riktigt, och som på det viset inte ger någon payoff mer än att man som tittare inte vet riktigt vad man tittar på. Jag har själv alltid önskat att filmeffekter blev bättre och bättre, men man kanske måste separera på användningsområdena. Om man nödvändigtvis måste animera någon i en vanlig spelfilm så är det ju absolut bäst om det kan se så äkta ut som möjligt, för att inte ge spelfilmen en animerad känsla. Och vänder man på det, så bör kanske inte animerad film se så äkta ut att man blir oviss. Tintin balanserar på gränsen, vilket för min del förtog upplevelsen och distraherade mig en aning.

Vad tycker du själv?

Har du helt missat Tintin-filmen, så följer trailern här:

Relaterade inlägg:

1. Recension: Source Code
2. Filmtips: Monsters
3. Filmstips: Four Lions

Är du inte den som gillar att läsa långa recensioner utan föredrar att luta dig tillbaka med lite popcorn och få saker levererat i bild och ljud, då kan du ta en titt på min recension av Nokias Lumia 800 här. Textrecensionen fortsätter under videoklippet.

Utseende

Det första som slår mig är hur snygg telefonen är. Jag kände lite snabbt på en N9 i samband med lanseringen av den, och vill minnas att den kändes en aning plastig. Här saknas samma plastiga känsla men man har bibehållit det ganska egna utseendet. Telefonen är rundad på sidorna och kantig upp- och nedtill. Skärmen är aningen välvd, likaså bakstycket. Det gör att telefonen ligger mycket bra i handen. Skärmen på 3,7″ är lagom stor för att åtminstone jag skall kunna nå över hela skärmen med bara tummen.

Framsidan bjuder på tre touchknappar med de i Windows Phone 7-sammanhang obligatoriska Tillbaka, Hem och Sök. Telefonens alla fysiska knappar sitter på höger sida i form av volym upp, volym ned, av/på samt kameraknapp. Placeringen av knapparna är lite underlig då jag oftare än att jag skulle ha överseende med kommer åt dessa av misstag. Med vanligt grepp runt mobiltelefonen är det inte ovanligt att jag antingen släcker skärmen eller drar igång kameran (vilket görs genom tryck på kameraknappen). Det irriterade mig i början, men har märkt att jag håller telefonen lite annorlunda numera, vilket inte i samma utsträckning orsakar dessa problemen. Men ändå.

I överkant ser man ett hörlursjack samt två luckor. Den ena döljer en micro-USB-anslutning och den andra är släden för micro-SIM-kortet. I underkant är telefonen helt slät med ett litet perforerat galler som rymmer högtalare och mikrofon. baksidan är slät och matt med en centrerad kamera upptill. Den kompletteras med två blixtlampor av LED-modell. Kameran är på 8 mpixel och är mobilens enda. Har du tänkt ringa videosamtal så är detta inte telefonen för dig.

Kamera

Att kunna ta dugliga bilder med sin smartphone har idag blivit en självklarhet, och förvånansvärt många tillverkare försöker fortfarande sälja på megapixel snarare än ren och skär bildkvalitet. Nokia har ett rykte om att alltid ha bra kameror och med tanke på att N9 anses ta såpass bra bilder, så förväntade man sig kanske att den kameran fick följa med till Lumia 800. Men icke. Jag vet inte vad som har hänt, men kameran i denna telefon är kort och gott dålig. Du kan med tid, tålamod och upprepade tagningar, prestera en okej bild eller okej video, men kameran är generellt frustrerande dålig. Du kan utgå ifrån att alla bilder du tar och videor du filmar ser sämre ut än du tänkt dig. Trist. Bilder och video som jämför kameran i Lumia 800 med de i iPhone 4S finns längst ned i denna recension. En sista sak angående kameran. Den är centrerad på baksidan, och sitter en bit ner. Det gör att man ofta har handen framför linsen när man skall fotografera. Jag förstår att Nokia vill att man vänder telefonen och använder kameraknappen, men ibland vill man bara ta en bild snabbt, och då skall helst inte handen hamna framför linsen när man håller telefonen helt naturligt. En liten miss.

Skärmen

3,7″ AMOLED med upplösningen 480x800px låter inte så dumt va? AMOLED ser till att svärtan är så svart att du inte kan se var skärmen slutar och ramen börjar, i allt utom direkt solljus. Det kanske är tekniknörden i mig, men jag tycker det ser så oerhört snyggt ut. Tyvärr tappar skärmen poäng på att den är en pentileskärm. Pentile är en metod som gör att en pixel inte är en pixel. En vanlig pixel är uppbygd av tre subpixlar, röd, grön och blå. På pentile-skärmar så delar två pixlar på en gemensam subpixel. Det betyder t.ex. att två pixlar på en pentileskärm består av två röda, två blå och en grön. Den gröna är alltså del i två pixlar. Är upplösningen på skärmen riktigt hög så är det inte säkert att man noterar detta, men på denna mobilen tycker jag skärmen till och från ter sig lite suddig, vilket är ett vanligt resultat av just pentile. Det gör inte så mycket i Windows Phone 7 med dess stora fina typografi, men det blir mycket uppenbart när du surfar på hemsidor eller läser mail (eller egentligen var som helst där du presenteras med liten text). Hade skärmen bara haft lite högre upplösning, eller åtminstone skippat pentile, så hade jag gett den full pott.

Telefonen levereras för övrigt i en snygg förpackning och med en ”designer-laddare”. Den ser ut som en liten vit puck. Jag gillar den, men jag bör påpeka att mobilen laddas ganska så långsamt. På ett supportforum på Nokias hemsida verkar de förklara detta med att det är designen som gör att den inte är så kraftfull. Med andra ord har form gått före funktion. Men vad gör väl det, de flesta av oss laddar under natten, så det spelar inte så stor roll.

Hårdvara

Det snackas rätt så lite om processorn i Lumia 800, både bland användare, recensenter eller ens från Nokias håll. Helt rätt, säger jag. Telefonen är snabb, allt flyter och allt fungerar. När allt fungerar så spelar inte specifikationerna någon större roll. Är man intresserad av reda siffror så finns det info om telefonen i inforutan uppe till höger.

Batteritiden på denna telefon är som med de flesta smartphones idag. Det håller ungefär en dag. Mer om du använder den lite, mindre om du använder den mycket. Batterisparfunktionen i Windows Phone 7 hjälper dig eventuellt att krama ur en handfull extratimmar om du kan klara dig utan t.ex. push. Vid ett tillfälle lyckades jag, trots att alla program var avstängda och telefonen inte användes, få den att ladda ur ordentligt snabbt. Det verkade som någon sorts bugg av något slag. Ordentlig omstart, sen försvann det. Kanske något Nokia styr upp med en uppdatering?

Telefonen finns endast med 16 GB internminne och utan expansionsmöjligheter så är det helt enkelt allt du har att röra dig med. Det bör räcka för de flesta människors behov, och man kan ju alltid lagra saker i molnet (med t.ex. Microsofts SkyDrive, mer om den strax) eller streama media med t.ex. Spotify.

Windows Phone 7.5 Mango

Över till mjukvara då. Vi minns alla Microsofts fasansfulla Windows Mobile från… ja, det känns som en evighet sen. De verkar ha kastat ut allt och börjat på ny kula. Av just den anledningen dras Windows Phone 7 inte av ett klassiskt Windowsproblem, att det blivit bloated. Den som kört Windows på datorn länge vet att varje ny version mer eller mindre behåller all funktionalitet som funnits i tidigare versioner. Det blir till slut kaka på kaka och mycket ”skräp” här och där. Windows Phone 7 känns däremot helt rent, nästan minimalistiskt rent, och i ärlighetens namn inte alls vad man hade trott att Microsoft skulle kunna skapat.

Nästan omedelbart blir det tydligt vilken approach Microsoft tagit, om man skall jämföra med de två andra stora plattformarna iOS och Android. Windows Phone 7 är betydligt mer iOS än Android. Här handlar det inte om en miljon sätt att göra inställningar eller anpassningar, det handlar inte om öppenhet eller möjligheter till modifikationer. Det är snarare mycket likt iOS i filosofi, what you see is what you get. Utseendemässigt är de självklart långt ifrån varandra, men principen är densamma. Det saknas t.ex. ett filsystem. Varje app håller koll på sin data, och det närmaste ett filsystem du kommer är när du skall ladda upp data till SkyDrive. Det är också mycket tydligt i möjligheterna att själv påverka utseendet av systemet. Medan Android ser mer eller mindre annorlunda ut från tillverkare till tillverkare så följer Microsoft spåret att allt skall se likadant ut. Det enda du egentligen kan påverka är vilka och var du vill ha dina appar på startskärmen, samt vilken färgton hela telefonen skall gå i.

SkyDrive är en trevlig molntjänst från Microsoft som fungerar alldeles ypperligt. Jag tror de satsar ganska hårt på att göra SkyDrive till deras centrala punkt för varje Windows Phone 7-användare. SkyDrive är mycket kapabelt och fungerar som utlovat. Det enda som stör mig är uppladdningen av bilder. Först och främst så skalas bilderna ned innan du laddar upp dem, mycket irriterande. Men värst av allt är att det inte framgår att det görs. Med andra ord skulle du kunna ha otur att du laddar upp alla dina fotade bilder till SkyDrive och sedan ta bort dem, för att sedan inse att de skalats ner ordentligt. Vansinne, och förhoppningsvis något Microsoft fixar per omgående. Zune Marketplace fungerar inte på Mac, så huruvida den tjänsten ens fungerar i Sverige låter jag vara osagt. Windows Phone 7 Connectior finns i alla fall för Mac, och låter dig ladda ner dina bilder samt föra över musik och video.

Trots Nokias position som världens största mobiltillverkade så har de inte fått möjligheten att påverka systemet mer än att inkludera tre egna program. Nokia Kartor är, ser ut och fungerar ungefär som Microsofts inbyggda Kartor. Nokia Kör är en navigator som följer med gratis. Nytt Om Appar är en hub som tipsar om bra och nya appar. Inget banbrytande, men de fungerar fint. En gratis navigator är inte heller så dumt. Vad de gjort med sök-knappen på framsidan vet jag dock inte. Oavsett var i systemet du är så tar sök-knappen dig bara till en Bing-sida. För en bättre användarupplevelse hade den knappen låtit dig söka i relevant information där du befann dig just i den stunden. Om detta är Nokias fel/problem, eller Microsofts, låter jag vara osagt.

Men tillbaka till operativsystemet. Som grafisk formgivare är jag en riktig sucker för typografi. Av den anledningen tycker jag detta system är så vansinnigt snyggt. Det är udda, men effektivt, snyggt och rent utan att göra avkall på funktionalitet. Systemet är genomgående konsekvent och minimalismen tilltalar mig. Jag insåg snabbt att jag tyckte detta var det snyggaste mobila operativsystem på marknaden just nu. Och då får man inte glömma bort vilken inbiten Apple-användare jag egentligen är. iPhone i all ära, men  iOS ser ut som det gjorde för fem år sedan, och det känns om möjligt ännu äldre när man bläddrar runt i Windows Phone 7.

Okej, så allt är vansinnigt snyggt, allt fungerar som det skall, allt är konsekvent och det typiska Microsoft-kladdet lyser med sin frånvaro. Allt paketerat i en av marknadens snyggaste telefoner. Varför vill jag ändå inte byta till en Windows Phone?

Appar

Appar är den stora anledningen till att man bör ta sig en ordentlig funderare om en Windows Phone är rätt för dig. Utbudet av appar för iOS och Android är helt vansinnigt stort, och även om Windows Phone erbjuder ett varierat utbud av appar så är den inte ens i närheten av att vara i närheten av sina konkurrenter. Utvecklare verkar tveksamma att programmera för detta system, vilket får andra utvecklare att också tveka. Det i sin tur får folk att tveka att köpa en Windows-telefon, och det får utvecklare att tveka. Och så fortsätter det.

För även om alla de stora tjänsterna och spelen som t.ex. Facebook, Twitter, Spotify, Angry Birds, Wordfeud finns, så gapar ett stort tomt hål i övrigt. Vill man se vad som erbjuds så kan man bläddra runt på Windows Phone Marketplace innan man köper en telefon, och bilda sig en egen uppfattning om huruvida det man söker/behöver finns. Jag gjorde en snabb koll mot min iPhone, för att se vilka program som fanns. Av de 25 appar jag slumpmässigt valde fanns endast 4 för Windows Phone 7. Möjligen finns det alternativ till några av dem, men är man van vid ett program, ett spel eller en tjänst, så vill man ogärna byta.

Vad man har för krav på sin mobiltelefon är självklart väldigt individuellt, och är man inte hemskt beroende av det stora utbudet av appar så kanske det går bra ändå. Man får heller inte glömma att detta är en Windows-telefon, så jobbar man mycket med Office-paket, Exchange och Sharepoint-plattformar, så är nog denna telefon mer lämpad än någon annan. Å andra sidan går det ju rykten om att Office är på väg in på iOS-plattformen.

Kan Windows Phone 7 få lite kärlek från utvecklare så är detta en mycket kompetent utmanare på mobilmarknaden. Den försöker jaga Apple snarare än Google, och med tanke på hur enkel den är att använda, hur svårt det är att ”göra sönder” något, så är Windows Phone ett alternativ till iPhone-användaren som inte är helt nöjd snarare än Android-användaren som inte är nöjd. Windows Phone 7 är lika mycket en walled garden som iOS. På gott och ont.

Sammanfattning

Innan jag knyter ihop den här säcken så får jag än en gång påminna om att detta är min första riktiga djupdykning i Windows Phone som plattform och dessutom mitt första test av en Nokia-telefon på länge. Det gör det lite besvärligt att rangordna Lumia 800 mot dess motståndare. Men om vi säger så här, om de flesta Windows-lurar är lika bra som Lumia 800, så spelar det idag ingen större roll vilken modell du skaffar. För Lumia 800 är en riktigt jäkla bra telefon, och definitivt något jag skulle rekommendera för den som är intresserad av att prova Windows-plattformen. Om den är värd det något höga priset runt 6.000:- låter jag vara osagt. Det vet du bara själv. Uppdatering: Den har sjunkit i pris en del sedan lansering. Bästa pris enligt prisjakt ser du längst ner i recensionen.

Personligen var jag nyfiken på Windows Phone 7 innan denna recensionen, och jag är bara ännu mer nyfiken nu efteråt. Jag kommer hålla ett extra öga på denna plattform och ser fram emot vad Microsoft kan tänkas göra med den. Det lovar i alla fall mycket gott.

Avslutningsvis så ställde jag i ett tidigare blogginlägg frågan om ni läsare hade några funderingar runt telefonen. Här nedan har jag sammanställt (och förkortat/förenklat) frågeställningarna ni hade.

Andreas: Kan man stänga av t.ex. Twitter och Facebook-integrationen?

Ja, du lägger till de sociala nätverken likt mail- eller kalenderkonton. Vill du inte bli störd av de sociala bitarna så ser du till att hålla dessa nätverk borta från dina kontoinställningar. Kör istället en app för Facebook och Twitter, om du vill att de skall hålla sig ifrån att blanda sig i resten. Du undrade även om telefonen var mer business än andra (om jag förstod frågan rätt). Jag påstår att den, som de övriga mobila plattformarna, är såpass ombytlig att det blir vad man gör av det. Du kan lätt använda denna telefonen som strikt jobblur, helt utan dumma appar och sociala kopplingar.

Andreas: Hur är integrationen mellan appar? T.ex. adresser i kontakter, hur öppnas de?

Integration finns, men den är inte 100%. Lumia 800 levereras t.ex. med Nokia Kartor och Nokia Kör (gratis navigator!). Ett klick på en adress i adressboken öppnar upp Windows Phones egna kart-app, och du ges inget alternativ om vilken app du vill öppna detta i.

Lasse: Hur fungerar Lumia 800 som Wifi Hotspot?

Lumia 800 har inte funktionen Wifi Hotspot. Nokia har mellan raderna lovat att det skall komma med nästa uppdatering och skyller den nuvarande avsaknaden på någon teknikalitet med myndiheter som FCC. Det bör komma, men när är oklart.

Johan: Fokuserar telefonen mer på det sociala än på appar?

Nej. Den är så social du vill att den skall vara. Huvudsaken, likt Android och iOS, är att du skall göra anpassa din telefon efter dina behov genom att installera de appar du behöver eller vill ha.

Nokia Lumia 800	Apple iPhone 4S

Mer om Lumia: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8

Relaterade inlägg:

1. Nokia Lumia 800 – frågor på det?
2. Recension: Sony Ericsson Xperia Mini Pro
3. Recension: HTC One X

Lynda.com är riktigt gammalt i gemet, det har funnits sedan mitten av 90-talet, och på dessa år har de finslipat sina tjänster ordentligt. Deras videokurser är extremt tydliga, bra upplagda och utförda av professionella människor med stort kunnande inom området. Normalt ser kurserna ut som så att du har ett antal kapitel där ämnet som avhandlas gås igenom i en logisk ordning, och med premiumkonto får du även tillgång till alla exercise files, så du kan hänga med själv. Kurserna är dock upplagda på ett sätt att de inte krävs för att genomföra kursen.

Vad kan man lära sig på Lynda då? Jo, det mesta inom teknik och datorer. Det finns över 1600 olika videokurser, fördelade över ämnena 3D och animation, ljudproduktion, business, design, utveckling, datorer, fotografi, video samt webb och interaktivt. Under var och en av dessa kategorier finns det hur många underkategorier som helst. Generellt kan man säga att det finns minst en kurs inom allt teknikrelaterat.

Detta låter väl nästan som ett köpt inlägg, men icke. Jag är bara sjukt nöjd med Lyndas tjänster. Men, det finns ett stort Men. Det kostar en slant. Deras betalmodell är att du prenumererar, vilket ger dig tillgång till allt. Du kan alltså inte köpa enskilda kurser, utan allt eller inget. Antingen betalar du per månad eller per år. Alternativen är standardkonto eller premiumkonto. Skillnaden är egentligen att premiumkontot ger dig alla exercise files.

Vad kostar det då?

Standard per månad: $25

Premium per månad: $37,50

Standard per år: $250

Premium per år: $375

Inte direkt gratis, som sagt. Men det ger fullständig tillgång till allt de har. Och jag måste bara säga det, att när man väl är fast i det, så hoppar man på lite det ena och det andra, lär sig mängder om olika saker. Det är så tacksamt upplagt att man inspireras att testa fler kurser. Du kan följa hur många kurser du vill samtidigt, och Lynda håller koll på var och hur långt du kommit i var och en av dem.

Vill man inte betala, men tycker det låter intressant, så finns det en gratis sjudagars trial. Gott och tid att hinna med en eller ett par kurser. Värt att notera är att du behöver knappa in ett bankkort och att din registrering förlängs automatiskt om du inte säger upp innan de sju dagarna har gått. Du får ett mail två dagar innan det går ut, så du inte behöver glömma det.

Så, sitter du och rullar tummarna mest hela dagarna, ge det en chans. Det är beroendeframkallande.

Lynda.com ››

…och här kan du se ungefär hur en kurs börjar/ser ut:

No related posts.

Posta då dina frågor i kommentarerna så kommer jag se till att svar på frågorna kommer i den kompletta recensionen som är att vänta inom kort.

Relaterade inlägg:

1. På testlabbet: Liten Androidlur och trådlös lagring. Frågor?
2. Recension: Lumia 800 – Nokias första Windowstelefon
3. Recension: The Daily för iPad

Wicked Audios har ett helt gäng hörlurar i sin lineup, och de är konsekvent billiga. Detta brukar som jag tidigare nämnt skrämma mig. För tio år sedan fick man vad man betalade för när det gällde hörlurar, och den devisen har jag levt efter. I recensionen av Jawbreakers så reviderade jag tanken, och detta gäller även Reverb.

Precis som med Jawbreaker så har jag lite svårt för den ungdomliga designen, men så är jag inte med någon mätteknik att anse ungdom längre. Men ljud går först, och jag har trots allt lite förväntningar på lurarna när de väl åker på.

Det första som slår mig är att de är plastiga, och det förstärks av att de är en aning lealösa i konstruktionen. Om det är ett resultat av att hålla kostnaderna nere eller för att göra de stryktåliga med sin böjbarhet låter jag vara osagt. De väger nästan ingenting heller. Jag hinner bli lite orolig under de tysta sekundrarna innan jag drar igång lite musik.

Jag slappnar av lite när jag inser att de låter bättre än de ser ut. Basen är fast och låg, inga missljud eller liknande. Jag plöjer igenom lite sköna låtar som Ode to the Bouncer av Studio Killers, City Boy av Donkeyboy, Trekker av 047, och inser att ljudet är behagligt. Det är inte helt neutralt, men ändå behagligt.

Inte helt neutralt säger jag, vad menar han med det, säger du. Ja, vad man strävar efter är en så jämn balans mellan bas, mellanregister och diskant som möjligt. Eller ja, inte alla strävar efter det. Vissa vill ha bas bas bas. Men bryr man sig om musik och ljudbild så vill man ha en så rak kurva som möjligt för att återspegla musiken så som den var tänkt. Jag kan omöjligen tänka mig att Reverbs kurva är rak. Jag hör tydligt att mellanregistret och diskanten inte är helt samspelta. Det är små nyanser, något man normalt kanske inte tänker på om man inte lyssnar efter det.

Men hörlurarna upplevs aldrig skrikiga, för diskanten hålls i schack och den mjuka och tajta basen gör det till en trevlig upplevelse. Du kan spela på ganska högt innan öronen börjar säga ifrån, och hörlurarna är resurssnåla nog att du utan problem kan trycka på rätt så bra även från en liten enhet som t.ex. en mobiltelefon.

Hörlurarna finns i flera olika färger, och sladden som sitter på är 1,22 m. De skickar även med en förlängningssladd på 1,83 m om du skulle behöva. En adapter för stort hörlursuttag följer också med.

Sammanfattningsvis så finns det saker att anmärka på, men till detta priset så får du trots allt mer ljud än du betalar för.

Relaterade inlägg:

1. Recension: Wicked Audio Jawbreaker hörlurar
2. Nyköpt: Sennheiser RS 160 – trådlösa hörlurar
3. Recension: Sony Ericsson Xperia Mini Pro

Med tanke på vilken skillnad SSD gör, så är det inte så konstigt att detta sug infinner sig. Man märker direkt vilken outnyttjad prestanda (även om det endast handlar om upplevd prestanda) dagens datorer har om man sätter i en snabbare disk.

Senaste tiden har jag alltså fått för mig att uppgradera de datorer jag har i min närhet till SSD. Jobbdatorn hade redan en SSD, men jag blev där lite sugen på att testa med dubbla SSD i raid. MacMinin som står i TV-bänken och agerar mediacenter var i skrikande behov av en snabbare disk och har också fått en nu. Och så har vi då min iMac, som agerar både studiodator, videoredigerare, DTP-dator och podcastsändare. Den får jobba med en hel del tunga saker, och i7:an har levererat grym prestanda sedan datorn köptes för nu… två år sedan. Oj vad tiden går!

Men sedan jag började grotta ner mig i SSD så har iMacen alltid varit nageln i ögat. En tokigt snabb dator som till viss del handikappas av en trött disk. Men efter att ha surfat på guider, tips, framgångar och misslyckanden på området så kände jag mig till slut redo att göra ett försök. Innan jag plockar isär något så gör jag en bootbar kopia på min systemdisk. Med gratisprogrammet SuperDuper väljer jag min nuvarande systemdisk och min nya disk (min SSD kom med USB-sladd som lät mig ansluta den externt) och väljer klona. När disken är färdigklonad så testade jag så att allt fungerade genom att i Systeminställningar välja Startskiva och markera den nya SSD-disken och sedan omstart. Datorn startar upp och allt ser ut precis som det skall, och jag var nu redo att byta plats på dessa diskar.

Varning

Innan jag beskriver hur bytet går till så vill jag göra några saker klara. Jag har byggt, plockat i sär och reparerat datorer i 18 år. Både på min fritid, men även professionellt (byggde studiodatorer för bl.a. Musikbörsen). När jag säger att något är enklare än jag trodde så menar jag inte att vem som helst, helt utan förkunskap med lätthet kan fixa det. Det handlar om små och känsliga komponenter som kostar pengar och i värsta vall inte går att reparera. Vet man inte vad man gör så kan man med lätthet helt och hållet göra sönder sin dator så till den milda grad att du kan bli tvungen att köpa en ny. Känner du dig det minsta osäker så tycker jag du skall låta bli att göra som jag, och istället lämna in din dator och få det gjort ordentligt. Väljer du att ändå göra det på egen hand, så är det självklart på egen risk.

Då så. Att plocka isär en iMac 27 är enklare än man kan tro, eller åtminstone vad jag trodde. Med tanke på dess format så kan man tro att allt invändigt är trångt och omöjligt att komma åt, men icke. Inte hårddisken i alla fall. För att ha en bra referens på hur den ser ut invändigt och i vilken ordning delarna lämpligast monteras ner i, så följde jag iFixits guide för just hårddiskutbyte på en Intel iMac 27. En bra sida med steg-för-steg, stora bilder och tydliga instruktioner. De fick agera referens. Jag går inte igenom varje steg för sig, det är guiden mycket bättre på. Men lite kortfattat hur jag gjort, samt kompletterande information som kan vara av värde.

Skärmen täcks av en glasskiva (den med den svarta listen runtom). Den är fäst med magneter och lyfts av med två sugproppar i överkant. Under den sitter skärmen och den är fäst med åtta skruvar, fyra på varje sida. Jag lade datorn ner på rygg för att göra det lite enklare. Vissa av skruvarna sitter precis bredvid de magneter som håller glasskivan på plats, så det gäller att vara stadig på hand både när man skruvar i och ur dessa skruvar. En pincett är bra att ha tillgång till, speciellt när skruvarna skall tillbaka, då det på ett par ställen kan vara lite svårt att få en skruv på plats när den måste passera en magnet.

När skruvarna är ur, lyfte jag lite på skärmen i överkant. Bara en aning, tillräckligt så man kan se in under (ha en ficklampa redo). I det övre vänstra hörnet sitter vertical sync-sladden, som man drar ut med en pincett. Du kan sedan lyfta skärmen en liten bit till (men var försiktig) och lite längre ner på vänster sida sitter strömkontakten för LED-belysningen. Lyft haspen och dra kontakten nedåt. Ungefär i mitten sitter en tredje kontakt, själva datakontakten för skärmen. Den lossar du genom att trycka på de två metallbitarna på varje sida. Du vet att du har gjort rätt när kontakten ”knäpper” till, och sedan är den lös.

Den fjärde och sista kontakten som fäster skärmen är den lilla värmesensorn, som sitter en liten bit längre ner till vänster om datakontakten. En liten kontakt med två sladdar. Dra ur den ur sitt fäste och skärmen är sedan lös. Vinkla upp skärmen en aning till och dra den sedan sakta uppåt och utåt. Lägg den på en mjuk yta, och var försiktig så du inte viker kablarna på undersidan.

Har du bytt en SATA-disk förr, så vet du ungefär vad du behöver göra nu. Hårddisken är synlig och lättillgänglig. Plocka loss hårddiskens datakontakt, strömkontakt samt den lilla värmesensorn som sitter bredvid. Ovanför hårddisken sitter en liten metallram med två skruvar. Skruva loss dessa och du kan sedan vinkla ut hårddisken i överkant och plocka ur den. På nedersidan av disken sitter två stycken pluggar som fixerar disken. Den är alltså bara fäst med skruvar i överkant.

Att tänka på

Inte så komplicerat egentligen. Du byter till en disk av egen smak och följer stegen i omvänd riktning. Jag satte i en Kingston HyperX SSD 120 Gb. Den disken kommer med en metallbrygga för att fästa den lilla disken i ett utrymme avsett för 3,5″-diskar. Tyvärr passar den inte. Metallbryggan är avsedd för montering i ett vanligt datorkabinett, t.ex. ATX. iMacen har dock endast två skruvhål att fästa disken vid, och metallbryggan är inte lång nog för det. Du behöver en brygga ungefär i den fulla storleken av en 3,5″-disk. Annars kommer bryggan endast vara fäst med en skruv per sida, vilket gör att den kommer ligga mer eller mindre lös i datorn, vilket du absolut inte vill.

När den nya disken skall i kommer du märka en sak. Din nya disk har ingen kontakt för värmesensorsladden som satt på din standarddisk. Det gör att datorn inte får någon information om hur varm eller kall hårddisken är, vilket i sin tur kan göra att fläkten för kylning kan gå i spinn när du startar din uppgraderade dator. Här har jag sett två lösningar på hur man kan hantera det.

Vissa har valt att helt enkelt kortsluta denna kontakt, och det verkar fungera utmärkt. Jag gillar dock inte att manipulera prylar på ett sätt där jag inte kan återställa den till dess urpsrungliga läge. Det andra alternativet är att styra hårddiskfläkten med mjukvara när datorn väl är igång igen. Det finns ett gratisprogram som heter smcFanControl. Tillsammans med detta program och ett litet automator-script (följ den här guiden), samt lägg det skriptet som startobjekt för alla användare på datorn, så funkar det också.

Vad blev resultatet då? Jo, nu piskar datorn på klart mycket snabbare än innan. En märkbart positiv uppgradering. Min SSD-disk skall fixa rätt saftiga prestanda, men jag når dock inte riktigt upp dit. Det har dock att göra med att hårddiskanslutningen är 3 Gbps SATA och inte det nya snabbare 6 Gbps. Den senaste iMacen (2011) har 6 Gbps, medan 2009 och 2010-versionerna har 3 Gbps. Kan vara bra att veta.

Relaterade inlägg:

1. Steve Jobs avgår som VD
2. Guide: Två hårddiskar i din MacBook
3. Tankar om Apples WWDC keynote

I skrivande stund är jag 31 år gammal. Under mitt liv har jag flyttat 26 gånger (ungefär, har tappat räkningen). För varje flytt man gjort har man slängt onödiga saker, gjort sönder saker av misstag eller glömt saker i all hast. Jag har under de senaste tio åren på något sätt fått för mig att alla bilder från barndomen på något sätt glömts eller förstörts genom alla dessa flyttar.

Döm av min förvåning när jag hos mina föräldrar hittar album efter album, snyggt uppradade och sorterade, fulla med bilder med allt från mina föräldrar i ung ålder, mig i ung ålder, semestrar och gud vet allt. Bilder jag aldrig har sett, eller åtminstone glömt.

”Det är är bara några av bilderna, det finns hundratals om inte tusentals bilder till” sade farsan när han såg mig bläddra lite i de album jag hittat. Jag bläddrade facinerat bland bilder jag inte trodde fanns, och insåg direkt att många börjat gulna ordentligt. Sådant kräver att något måste göras.

Som den tekniknörd jag är, började jag leta efter enkla och smidiga sätt att föra över dessa bilder till datorn. Min första tanke var att se vad ett företag skulle ta betalt för jobbet, men insåg snabbt att det skulle bli blodigt. Företag som för över bilder tar ungefär 15 kr per bild, och sitter vi då på tusentals bilder så blir det en slant.

Jag gav mig sedan på jakt efter prylar att sköta detta på egen hand. Utbudet av scanners är rätt så dåligt för detta ändamål. Det finns hundratals olika flatbäddsscanners, men den modellen är inte särskilt lämpad för att scanna stora mängder bilder. Visst, med dokumentmatare går det fortare, men de har en tendens att böja bilderna i processen, och jag ville inte ta några risker. Dessutom kan dokumentmatare ha lite svårt för tjocka dokument, och jag misstänkte att jag skulle ha mer problem med fastnade bilder än jag skulle orka med.

På Kjell & Company finns en pryl vid namn Plexgear Pixaver Photo, men den i max 300 dpi, tar bara små foton och verkar i största allmänhet plastig. Generellt försöker jag hålla mig borta Plexgear, så jag sökte vidare.

På något sätt, jag vet inte hur, hittade jag till det amerikanska företaget Doxie. De har tre produkter, Doxie, Doxie U och Doxie Go. De två första är samma produkt där U är för studenter och lärare och den säljs till ett lägre pris. Doxie låter dig scanna saker i snabbt tempo, direkt till datorn samt direkt till molnet om du så vill.

Doxie Go är deras nya produkt, en trådlös scanner. Trådlös p det sättet att den har ett batteri och intern lagring på 500 MB. Du laddar, sen scannar du bäst du vill och kopplar in den till datorn när du är klar, för över bilderna, antingen till dator eller molnet.

Doxie Go har två saker som gjorde att jag valde den. Den scannar i upp till 600 dpi (dock endast JPG), och den erbjuder möjligheten att scanna på flera olika sätt. Utöver det interna lagringsutrymmet så har den även en USB-port och en SD-kortplats. Du kan med andra ord scanna till vilken sorts lagring du vill.

Doxie Go säljs för $199 dollar, vilket kan tyckas lite dyrt. Men innan jag lade min beställning så tänkte jag ändå på vad det kostade att be någon annan göra jobbet. Frakten gick på $29 och tull- och expeditionsavgifter när produkten väl nådde Sverige landade på drygt 400 kr. Totalt blev prylen alltså något dyrare än jag hade tänkt, men det är alltid en risk med att handla saker från USA.

Enheten är tillverkade i vit och svart plast. Den är ca 25 cm bred, 5 cm hög och 5 cm djup. Den ansluts till och laddas från din dator med den medföljande USB-sladden och full laddning tar ca 2 timmar. Doxie säljer även en del tillbehörspaket som t.ex. en riktig laddare, en billaddare, ett iPhone/iPad/iPod Touch-kit (som låter dig scanna direkt till din Photo Roll i mobilen). Jag tog inget tillbehör utan körde på standardversionen.

Väl fulladdad gav jag mig på att scanna lite bilder. Det går snabbt och det är smidigt. Bilderna surrar igenom på ett par sekunder och är direkt redo för nästa bild. Standardläget är 300 dpi, och med ett klick på scannerns enda knapp, ställs den om till 600 dpi. Detta meddelas genom att en av enhetens lampor ändras från grönt till orange. Att scanna i 600 dpi tar lite längre tid, men fortfarande bara sekunder. Skall jag gissa så tar nog faktiskt 600 dpi ungefär dubbelt så lång tid som 300 dpi. Men jag har för avsikt att bara behöva scanna alla dessa bilder en gång, och då är det lika bra att föra över dem i den högre upplösningen, så det är gjort.

Ganska omgående upptäcker jag dock en del brister med Doxie Go. För att den skall fungera så bra som möjligt så måste du scanna trådlöst, det vill säga ej ansluten till datorn. Det i sig är inget problem, om det inte vore för faktumet att din två timmar långa laddning endast räcker till ca 100 scanningar. Sitter man och matar den med bilder så har man på ca 15-20 minuter redan tömt batteriet och tvingas sätta enheten på ny laddning. Skall man göra så med tusentals bilder så kommer det ta en herrans massa tid.

-Kan man inte ansluta den till datorn också scanna då, undrar du? Jo, det kan man. Men Doxie avråder från det, och jag förstår varför. När Doxie är ansluten till datorn så monteras den lagringsenheten som sitter i den på ditt skrivbord. Det i sin tur betyder att för varje bild du skall scanna så avmonteras den interna disken, bilden scannas, och sedan monteras den igen. Detta gör den för varje bild, och det gör processen oerhört långsam då du får vänta, mellan 30-60 sekunder mellan varje bild. Det duger inte.

Jag funderade på sätt att komma runt detta, och testade därför att stoppa i ett USB-minne i Doxien, ansluta scannern till datorn och sedan mata ut dess interna volym, och på så sätt fortfarande få strömmen via USB, men att lagringen sköts på USB-minnet. Det kunde fungerat, men tyvärr så monterar Doxien även USB-minnet, likaså ditt SD-kort om du har något i.

Det slog mig att jag har en Power Bank, en laddare för uppladdningsbara batterier. Den har en USB-port för laddning av ”prylar”. Om jag ansluter den så får Doxien ström, och inga volymer behöver monteras. Det fungerade desto bättre, men Doxien gör av med mer ström än vad USB-laddaren kan förse enheten med. Du kan scanna under en längre period, men till slut kommer batteriet att ta slut och kräva laddning.

Lösningen verkar vara att köpa det tillbehöret som låter mig ansluta enheten till ett strömuttag, och jag får nog ta och beställa en sådan. Doxies webbutik har dock en bugg som inte låter mig beställa tillbehör utan att beställa en Doxie, men det är något de jobbar på att lösa.

En annan brist med Doxie är att inställningsmöjligheterna vad gäller bildformat och kvalitet är väldigt få. Det är JPG, PNG eller PDF du kan scanna till, 300 eller 600 dpi. I JPG-läge kan du välja kvalitet mellan 1-10. Om du scannar ett helt vanligt fotografi i 600 dpi i JPG, max upplösning så blir filen ca 3400×2300 pixlar och tar mellan 700kb och 4 MB i lagring. Dessa begränsningar kanske skrämmer bort en del som vill scanna lite mer seriöst, men för detta ändamålet så får det duga. JPG-komprimeringen finns där, men med den höga upplösningen och bildernas dåliga skick så finns det ändå utrymme att arbeta med bilderna utan att det skall spela någon roll. Om man inte är lite mer seriös då, men då kanske man vill scanna negativ istället.

Så här långt låter det ju inte som den är värd pengarna eller besväret, men det är den faktiskt. För det finns en hel mängd roliga funktioner. Eller vad sägs om att scanna direkt till Flickr, Google Docs, Dropbox, Twitter, Tumblr, Scribd m.m? Eller att scanna till valfritt program (utan behov av plugins). Doxie har även OCR-stöd (Optical Character Recognition dvs konterterar inscannad text till redigerbar text). Doxie kan även justera dina bilder automatiskt om du så vill, eller varför inte få dem automatiskt roterade och beskurna? De två senare funktionerna har jag dock valt att stänga av, då de bilder jag testat på är gamla partybilder från mina unga dar, där bakgrunden ofta är helt svart. Där verkar inte Doxie veta var bilden börjar och slutar, och då blir både rotation och beskärning lite därefter. Sådant sköter jag å andra sidan helst själv även i vanliga fall.

Sen har vi den extra roliga runktionen. Doxie har stöd för Eye-Fi X2-kort. Ett sådant råkar jag ha, vilket gör att jag kan sitta och scanna, utan att ansluta den till datorn, och ändå få att överfört och lagrat i en bildmapp. Med Eye-Fi och deras endless memory så fylls heller aldrig kortet då bilder som redan överförts tas bort. Med Eye-Fi kan du även skicka upp bilderna till ett gäng andra tjänster, egentligen alla de tjänster som Eye-Fi erbjuder. Deras SD-kort är ju egentligen avsett för kameror, men det är ju lite sak samma, scannern är ju en sorts kamera.

Jag har redan scannat in 300 bilder, och resultatet är mycket bra. Det går snabbt att mata bilder och handhavandet kunde inte vara så mycket enklare än så här. Hade man bara kunnat scanna oavbrutet utan att tänka på strömmen så hade den varit perfekt. Eller nästan perfekt. Hade den kunnat scanna till TIFF också, DÅ hade den varit perfekt.

Värd sitt pris? Nja, kanske. Som scanner är den dyr. Men jämfört med vad ett företag skulle ta betalt så är det billigt, om man är beredd att offra lite egen obetald tid. Utbudet av produkter inom detta området är också klart begränsat och jag har inte hittat så mycket mer än Doxien och den Plexgear jag nämnde ovan. Men handhavandet är mycket enkelt och jag är redan en bra bit in i projektet att scanna in alla bilder, och det var ju trots allt målet.

Se den in action, och läs mer om Doxie Pro här!

Relaterade inlägg:

1. Recension: Wi-Drive – Trådlös lagring för mobilen
2. Recension: Lumia 800 – Nokias första Windowstelefon
3. Recension: Eye-Fi – SD-kort med Wifi