Lynda.com är riktigt gammalt i gemet, det har funnits sedan mitten av 90-talet, och på dessa år har de finslipat sina tjänster ordentligt. Deras videokurser är extremt tydliga, bra upplagda och utförda av professionella människor med stort kunnande inom området. Normalt ser kurserna ut som så att du har ett antal kapitel där ämnet som avhandlas gås igenom i en logisk ordning, och med premiumkonto får du även tillgång till alla exercise files, så du kan hänga med själv. Kurserna är dock upplagda på ett sätt att de inte krävs för att genomföra kursen.

Vad kan man lära sig på Lynda då? Jo, det mesta inom teknik och datorer. Det finns över 1600 olika videokurser, fördelade över ämnena 3D och animation, ljudproduktion, business, design, utveckling, datorer, fotografi, video samt webb och interaktivt. Under var och en av dessa kategorier finns det hur många underkategorier som helst. Generellt kan man säga att det finns minst en kurs inom allt teknikrelaterat.

Detta låter väl nästan som ett köpt inlägg, men icke. Jag är bara sjukt nöjd med Lyndas tjänster. Men, det finns ett stort Men. Det kostar en slant. Deras betalmodell är att du prenumererar, vilket ger dig tillgång till allt. Du kan alltså inte köpa enskilda kurser, utan allt eller inget. Antingen betalar du per månad eller per år. Alternativen är standardkonto eller premiumkonto. Skillnaden är egentligen att premiumkontot ger dig alla exercise files.

Vad kostar det då?

Standard per månad: $25

Premium per månad: $37,50

Standard per år: $250

Premium per år: $375

Inte direkt gratis, som sagt. Men det ger fullständig tillgång till allt de har. Och jag måste bara säga det, att när man väl är fast i det, så hoppar man på lite det ena och det andra, lär sig mängder om olika saker. Det är så tacksamt upplagt att man inspireras att testa fler kurser. Du kan följa hur många kurser du vill samtidigt, och Lynda håller koll på var och hur långt du kommit i var och en av dem.

Vill man inte betala, men tycker det låter intressant, så finns det en gratis sjudagars trial. Gott och tid att hinna med en eller ett par kurser. Värt att notera är att du behöver knappa in ett bankkort och att din registrering förlängs automatiskt om du inte säger upp innan de sju dagarna har gått. Du får ett mail två dagar innan det går ut, så du inte behöver glömma det.

Så, sitter du och rullar tummarna mest hela dagarna, ge det en chans. Det är beroendeframkallande.

Lynda.com ››

…och här kan du se ungefär hur en kurs börjar/ser ut:

No related posts.

Posta då dina frågor i kommentarerna så kommer jag se till att svar på frågorna kommer i den kompletta recensionen som är att vänta inom kort.

Relaterade inlägg:

1. På testlabbet: Liten Androidlur och trådlös lagring. Frågor?
2. Recension: The Daily för iPad
3. Recension: Sony Ericsson Xperia Mini Pro

Wicked Audios har ett helt gäng hörlurar i sin lineup, och de är konsekvent billiga. Detta brukar som jag tidigare nämnt skrämma mig. För tio år sedan fick man vad man betalade för när det gällde hörlurar, och den devisen har jag levt efter. I recensionen av Jawbreakers så reviderade jag tanken, och detta gäller även Reverb.

Precis som med Jawbreaker så har jag lite svårt för den ungdomliga designen, men så är jag inte med någon mätteknik att anse ungdom längre. Men ljud går först, och jag har trots allt lite förväntningar på lurarna när de väl åker på.

Det första som slår mig är att de är plastiga, och det förstärks av att de är en aning lealösa i konstruktionen. Om det är ett resultat av att hålla kostnaderna nere eller för att göra de stryktåliga med sin böjbarhet låter jag vara osagt. De väger nästan ingenting heller. Jag hinner bli lite orolig under de tysta sekundrarna innan jag drar igång lite musik.

Jag slappnar av lite när jag inser att de låter bättre än de ser ut. Basen är fast och låg, inga missljud eller liknande. Jag plöjer igenom lite sköna låtar som Ode to the Bouncer av Studio Killers, City Boy av Donkeyboy, Trekker av 047, och inser att ljudet är behagligt. Det är inte helt neutralt, men ändå behagligt.

Inte helt neutralt säger jag, vad menar han med det, säger du. Ja, vad man strävar efter är en så jämn balans mellan bas, mellanregister och diskant som möjligt. Eller ja, inte alla strävar efter det. Vissa vill ha bas bas bas. Men bryr man sig om musik och ljudbild så vill man ha en så rak kurva som möjligt för att återspegla musiken så som den var tänkt. Jag kan omöjligen tänka mig att Reverbs kurva är rak. Jag hör tydligt att mellanregistret och diskanten inte är helt samspelta. Det är små nyanser, något man normalt kanske inte tänker på om man inte lyssnar efter det.

Men hörlurarna upplevs aldrig skrikiga, för diskanten hålls i schack och den mjuka och tajta basen gör det till en trevlig upplevelse. Du kan spela på ganska högt innan öronen börjar säga ifrån, och hörlurarna är resurssnåla nog att du utan problem kan trycka på rätt så bra även från en liten enhet som t.ex. en mobiltelefon.

Hörlurarna finns i flera olika färger, och sladden som sitter på är 1,22 m. De skickar även med en förlängningssladd på 1,83 m om du skulle behöva. En adapter för stort hörlursuttag följer också med.

Sammanfattningsvis så finns det saker att anmärka på, men till detta priset så får du trots allt mer ljud än du betalar för.

Relaterade inlägg:

1. Recension: Wicked Audio Jawbreaker hörlurar
2. Nyköpt: Sennheiser RS 160 – trådlösa hörlurar
3. Recension: Sony Ericsson Xperia Mini Pro

Med tanke på vilken skillnad SSD gör, så är det inte så konstigt att detta sug infinner sig. Man märker direkt vilken outnyttjad prestanda (även om det endast handlar om upplevd prestanda) dagens datorer har om man sätter i en snabbare disk.

Senaste tiden har jag alltså fått för mig att uppgradera de datorer jag har i min närhet till SSD. Jobbdatorn hade redan en SSD, men jag blev där lite sugen på att testa med dubbla SSD i raid. MacMinin som står i TV-bänken och agerar mediacenter var i skrikande behov av en snabbare disk och har också fått en nu. Och så har vi då min iMac, som agerar både studiodator, videoredigerare, DTP-dator och podcastsändare. Den får jobba med en hel del tunga saker, och i7:an har levererat grym prestanda sedan datorn köptes för nu… två år sedan. Oj vad tiden går!

Men sedan jag började grotta ner mig i SSD så har iMacen alltid varit nageln i ögat. En tokigt snabb dator som till viss del handikappas av en trött disk. Men efter att ha surfat på guider, tips, framgångar och misslyckanden på området så kände jag mig till slut redo att göra ett försök. Innan jag plockar isär något så gör jag en bootbar kopia på min systemdisk. Med gratisprogrammet SuperDuper väljer jag min nuvarande systemdisk och min nya disk (min SSD kom med USB-sladd som lät mig ansluta den externt) och väljer klona. När disken är färdigklonad så testade jag så att allt fungerade genom att i Systeminställningar välja Startskiva och markera den nya SSD-disken och sedan omstart. Datorn startar upp och allt ser ut precis som det skall, och jag var nu redo att byta plats på dessa diskar.

Varning

Innan jag beskriver hur bytet går till så vill jag göra några saker klara. Jag har byggt, plockat i sär och reparerat datorer i 18 år. Både på min fritid, men även professionellt (byggde studiodatorer för bl.a. Musikbörsen). När jag säger att något är enklare än jag trodde så menar jag inte att vem som helst, helt utan förkunskap med lätthet kan fixa det. Det handlar om små och känsliga komponenter som kostar pengar och i värsta vall inte går att reparera. Vet man inte vad man gör så kan man med lätthet helt och hållet göra sönder sin dator så till den milda grad att du kan bli tvungen att köpa en ny. Känner du dig det minsta osäker så tycker jag du skall låta bli att göra som jag, och istället lämna in din dator och få det gjort ordentligt. Väljer du att ändå göra det på egen hand, så är det självklart på egen risk.

Då så. Att plocka isär en iMac 27 är enklare än man kan tro, eller åtminstone vad jag trodde. Med tanke på dess format så kan man tro att allt invändigt är trångt och omöjligt att komma åt, men icke. Inte hårddisken i alla fall. För att ha en bra referens på hur den ser ut invändigt och i vilken ordning delarna lämpligast monteras ner i, så följde jag iFixits guide för just hårddiskutbyte på en Intel iMac 27. En bra sida med steg-för-steg, stora bilder och tydliga instruktioner. De fick agera referens. Jag går inte igenom varje steg för sig, det är guiden mycket bättre på. Men lite kortfattat hur jag gjort, samt kompletterande information som kan vara av värde.

Skärmen täcks av en glasskiva (den med den svarta listen runtom). Den är fäst med magneter och lyfts av med två sugproppar i överkant. Under den sitter skärmen och den är fäst med åtta skruvar, fyra på varje sida. Jag lade datorn ner på rygg för att göra det lite enklare. Vissa av skruvarna sitter precis bredvid de magneter som håller glasskivan på plats, så det gäller att vara stadig på hand både när man skruvar i och ur dessa skruvar. En pincett är bra att ha tillgång till, speciellt när skruvarna skall tillbaka, då det på ett par ställen kan vara lite svårt att få en skruv på plats när den måste passera en magnet.

När skruvarna är ur, lyfte jag lite på skärmen i överkant. Bara en aning, tillräckligt så man kan se in under (ha en ficklampa redo). I det övre vänstra hörnet sitter vertical sync-sladden, som man drar ut med en pincett. Du kan sedan lyfta skärmen en liten bit till (men var försiktig) och lite längre ner på vänster sida sitter strömkontakten för LED-belysningen. Lyft haspen och dra kontakten nedåt. Ungefär i mitten sitter en tredje kontakt, själva datakontakten för skärmen. Den lossar du genom att trycka på de två metallbitarna på varje sida. Du vet att du har gjort rätt när kontakten ”knäpper” till, och sedan är den lös.

Den fjärde och sista kontakten som fäster skärmen är den lilla värmesensorn, som sitter en liten bit längre ner till vänster om datakontakten. En liten kontakt med två sladdar. Dra ur den ur sitt fäste och skärmen är sedan lös. Vinkla upp skärmen en aning till och dra den sedan sakta uppåt och utåt. Lägg den på en mjuk yta, och var försiktig så du inte viker kablarna på undersidan.

Har du bytt en SATA-disk förr, så vet du ungefär vad du behöver göra nu. Hårddisken är synlig och lättillgänglig. Plocka loss hårddiskens datakontakt, strömkontakt samt den lilla värmesensorn som sitter bredvid. Ovanför hårddisken sitter en liten metallram med två skruvar. Skruva loss dessa och du kan sedan vinkla ut hårddisken i överkant och plocka ur den. På nedersidan av disken sitter två stycken pluggar som fixerar disken. Den är alltså bara fäst med skruvar i överkant.

Att tänka på

Inte så komplicerat egentligen. Du byter till en disk av egen smak och följer stegen i omvänd riktning. Jag satte i en Kingston HyperX SSD 120 Gb. Den disken kommer med en metallbrygga för att fästa den lilla disken i ett utrymme avsett för 3,5″-diskar. Tyvärr passar den inte. Metallbryggan är avsedd för montering i ett vanligt datorkabinett, t.ex. ATX. iMacen har dock endast två skruvhål att fästa disken vid, och metallbryggan är inte lång nog för det. Du behöver en brygga ungefär i den fulla storleken av en 3,5″-disk. Annars kommer bryggan endast vara fäst med en skruv per sida, vilket gör att den kommer ligga mer eller mindre lös i datorn, vilket du absolut inte vill.

När den nya disken skall i kommer du märka en sak. Din nya disk har ingen kontakt för värmesensorsladden som satt på din standarddisk. Det gör att datorn inte får någon information om hur varm eller kall hårddisken är, vilket i sin tur kan göra att fläkten för kylning kan gå i spinn när du startar din uppgraderade dator. Här har jag sett två lösningar på hur man kan hantera det.

Vissa har valt att helt enkelt kortsluta denna kontakt, och det verkar fungera utmärkt. Jag gillar dock inte att manipulera prylar på ett sätt där jag inte kan återställa den till dess urpsrungliga läge. Det andra alternativet är att styra hårddiskfläkten med mjukvara när datorn väl är igång igen. Det finns ett gratisprogram som heter smcFanControl. Tillsammans med detta program och ett litet automator-script (följ den här guiden), samt lägg det skriptet som startobjekt för alla användare på datorn, så funkar det också.

Vad blev resultatet då? Jo, nu piskar datorn på klart mycket snabbare än innan. En märkbart positiv uppgradering. Min SSD-disk skall fixa rätt saftiga prestanda, men jag når dock inte riktigt upp dit. Det har dock att göra med att hårddiskanslutningen är 3 Gbps SATA och inte det nya snabbare 6 Gbps. Den senaste iMacen (2011) har 6 Gbps, medan 2009 och 2010-versionerna har 3 Gbps. Kan vara bra att veta.

Relaterade inlägg:

1. Steve Jobs avgår som VD
2. Guide: Två hårddiskar i din MacBook
3. Tankar om Apples WWDC keynote

I skrivande stund är jag 31 år gammal. Under mitt liv har jag flyttat 26 gånger (ungefär, har tappat räkningen). För varje flytt man gjort har man slängt onödiga saker, gjort sönder saker av misstag eller glömt saker i all hast. Jag har under de senaste tio åren på något sätt fått för mig att alla bilder från barndomen på något sätt glömts eller förstörts genom alla dessa flyttar.

Döm av min förvåning när jag hos mina föräldrar hittar album efter album, snyggt uppradade och sorterade, fulla med bilder med allt från mina föräldrar i ung ålder, mig i ung ålder, semestrar och gud vet allt. Bilder jag aldrig har sett, eller åtminstone glömt.

”Det är är bara några av bilderna, det finns hundratals om inte tusentals bilder till” sade farsan när han såg mig bläddra lite i de album jag hittat. Jag bläddrade facinerat bland bilder jag inte trodde fanns, och insåg direkt att många börjat gulna ordentligt. Sådant kräver att något måste göras.

Som den tekniknörd jag är, började jag leta efter enkla och smidiga sätt att föra över dessa bilder till datorn. Min första tanke var att se vad ett företag skulle ta betalt för jobbet, men insåg snabbt att det skulle bli blodigt. Företag som för över bilder tar ungefär 15 kr per bild, och sitter vi då på tusentals bilder så blir det en slant.

Jag gav mig sedan på jakt efter prylar att sköta detta på egen hand. Utbudet av scanners är rätt så dåligt för detta ändamål. Det finns hundratals olika flatbäddsscanners, men den modellen är inte särskilt lämpad för att scanna stora mängder bilder. Visst, med dokumentmatare går det fortare, men de har en tendens att böja bilderna i processen, och jag ville inte ta några risker. Dessutom kan dokumentmatare ha lite svårt för tjocka dokument, och jag misstänkte att jag skulle ha mer problem med fastnade bilder än jag skulle orka med.

På Kjell & Company finns en pryl vid namn Plexgear Pixaver Photo, men den i max 300 dpi, tar bara små foton och verkar i största allmänhet plastig. Generellt försöker jag hålla mig borta Plexgear, så jag sökte vidare.

På något sätt, jag vet inte hur, hittade jag till det amerikanska företaget Doxie. De har tre produkter, Doxie, Doxie U och Doxie Go. De två första är samma produkt där U är för studenter och lärare och den säljs till ett lägre pris. Doxie låter dig scanna saker i snabbt tempo, direkt till datorn samt direkt till molnet om du så vill.

Doxie Go är deras nya produkt, en trådlös scanner. Trådlös p det sättet att den har ett batteri och intern lagring på 500 MB. Du laddar, sen scannar du bäst du vill och kopplar in den till datorn när du är klar, för över bilderna, antingen till dator eller molnet.

Doxie Go har två saker som gjorde att jag valde den. Den scannar i upp till 600 dpi (dock endast JPG), och den erbjuder möjligheten att scanna på flera olika sätt. Utöver det interna lagringsutrymmet så har den även en USB-port och en SD-kortplats. Du kan med andra ord scanna till vilken sorts lagring du vill.

Doxie Go säljs för $199 dollar, vilket kan tyckas lite dyrt. Men innan jag lade min beställning så tänkte jag ändå på vad det kostade att be någon annan göra jobbet. Frakten gick på $29 och tull- och expeditionsavgifter när produkten väl nådde Sverige landade på drygt 400 kr. Totalt blev prylen alltså något dyrare än jag hade tänkt, men det är alltid en risk med att handla saker från USA.

Enheten är tillverkade i vit och svart plast. Den är ca 25 cm bred, 5 cm hög och 5 cm djup. Den ansluts till och laddas från din dator med den medföljande USB-sladden och full laddning tar ca 2 timmar. Doxie säljer även en del tillbehörspaket som t.ex. en riktig laddare, en billaddare, ett iPhone/iPad/iPod Touch-kit (som låter dig scanna direkt till din Photo Roll i mobilen). Jag tog inget tillbehör utan körde på standardversionen.

Väl fulladdad gav jag mig på att scanna lite bilder. Det går snabbt och det är smidigt. Bilderna surrar igenom på ett par sekunder och är direkt redo för nästa bild. Standardläget är 300 dpi, och med ett klick på scannerns enda knapp, ställs den om till 600 dpi. Detta meddelas genom att en av enhetens lampor ändras från grönt till orange. Att scanna i 600 dpi tar lite längre tid, men fortfarande bara sekunder. Skall jag gissa så tar nog faktiskt 600 dpi ungefär dubbelt så lång tid som 300 dpi. Men jag har för avsikt att bara behöva scanna alla dessa bilder en gång, och då är det lika bra att föra över dem i den högre upplösningen, så det är gjort.

Ganska omgående upptäcker jag dock en del brister med Doxie Go. För att den skall fungera så bra som möjligt så måste du scanna trådlöst, det vill säga ej ansluten till datorn. Det i sig är inget problem, om det inte vore för faktumet att din två timmar långa laddning endast räcker till ca 100 scanningar. Sitter man och matar den med bilder så har man på ca 15-20 minuter redan tömt batteriet och tvingas sätta enheten på ny laddning. Skall man göra så med tusentals bilder så kommer det ta en herrans massa tid.

-Kan man inte ansluta den till datorn också scanna då, undrar du? Jo, det kan man. Men Doxie avråder från det, och jag förstår varför. När Doxie är ansluten till datorn så monteras den lagringsenheten som sitter i den på ditt skrivbord. Det i sin tur betyder att för varje bild du skall scanna så avmonteras den interna disken, bilden scannas, och sedan monteras den igen. Detta gör den för varje bild, och det gör processen oerhört långsam då du får vänta, mellan 30-60 sekunder mellan varje bild. Det duger inte.

Jag funderade på sätt att komma runt detta, och testade därför att stoppa i ett USB-minne i Doxien, ansluta scannern till datorn och sedan mata ut dess interna volym, och på så sätt fortfarande få strömmen via USB, men att lagringen sköts på USB-minnet. Det kunde fungerat, men tyvärr så monterar Doxien även USB-minnet, likaså ditt SD-kort om du har något i.

Det slog mig att jag har en Power Bank, en laddare för uppladdningsbara batterier. Den har en USB-port för laddning av ”prylar”. Om jag ansluter den så får Doxien ström, och inga volymer behöver monteras. Det fungerade desto bättre, men Doxien gör av med mer ström än vad USB-laddaren kan förse enheten med. Du kan scanna under en längre period, men till slut kommer batteriet att ta slut och kräva laddning.

Lösningen verkar vara att köpa det tillbehöret som låter mig ansluta enheten till ett strömuttag, och jag får nog ta och beställa en sådan. Doxies webbutik har dock en bugg som inte låter mig beställa tillbehör utan att beställa en Doxie, men det är något de jobbar på att lösa.

En annan brist med Doxie är att inställningsmöjligheterna vad gäller bildformat och kvalitet är väldigt få. Det är JPG, PNG eller PDF du kan scanna till, 300 eller 600 dpi. I JPG-läge kan du välja kvalitet mellan 1-10. Om du scannar ett helt vanligt fotografi i 600 dpi i JPG, max upplösning så blir filen ca 3400×2300 pixlar och tar mellan 700kb och 4 MB i lagring. Dessa begränsningar kanske skrämmer bort en del som vill scanna lite mer seriöst, men för detta ändamålet så får det duga. JPG-komprimeringen finns där, men med den höga upplösningen och bildernas dåliga skick så finns det ändå utrymme att arbeta med bilderna utan att det skall spela någon roll. Om man inte är lite mer seriös då, men då kanske man vill scanna negativ istället.

Så här långt låter det ju inte som den är värd pengarna eller besväret, men det är den faktiskt. För det finns en hel mängd roliga funktioner. Eller vad sägs om att scanna direkt till Flickr, Google Docs, Dropbox, Twitter, Tumblr, Scribd m.m? Eller att scanna till valfritt program (utan behov av plugins). Doxie har även OCR-stöd (Optical Character Recognition dvs konterterar inscannad text till redigerbar text). Doxie kan även justera dina bilder automatiskt om du så vill, eller varför inte få dem automatiskt roterade och beskurna? De två senare funktionerna har jag dock valt att stänga av, då de bilder jag testat på är gamla partybilder från mina unga dar, där bakgrunden ofta är helt svart. Där verkar inte Doxie veta var bilden börjar och slutar, och då blir både rotation och beskärning lite därefter. Sådant sköter jag å andra sidan helst själv även i vanliga fall.

Sen har vi den extra roliga runktionen. Doxie har stöd för Eye-Fi X2-kort. Ett sådant råkar jag ha, vilket gör att jag kan sitta och scanna, utan att ansluta den till datorn, och ändå få att överfört och lagrat i en bildmapp. Med Eye-Fi och deras endless memory så fylls heller aldrig kortet då bilder som redan överförts tas bort. Med Eye-Fi kan du även skicka upp bilderna till ett gäng andra tjänster, egentligen alla de tjänster som Eye-Fi erbjuder. Deras SD-kort är ju egentligen avsett för kameror, men det är ju lite sak samma, scannern är ju en sorts kamera.

Jag har redan scannat in 300 bilder, och resultatet är mycket bra. Det går snabbt att mata bilder och handhavandet kunde inte vara så mycket enklare än så här. Hade man bara kunnat scanna oavbrutet utan att tänka på strömmen så hade den varit perfekt. Eller nästan perfekt. Hade den kunnat scanna till TIFF också, DÅ hade den varit perfekt.

Värd sitt pris? Nja, kanske. Som scanner är den dyr. Men jämfört med vad ett företag skulle ta betalt så är det billigt, om man är beredd att offra lite egen obetald tid. Utbudet av produkter inom detta området är också klart begränsat och jag har inte hittat så mycket mer än Doxien och den Plexgear jag nämnde ovan. Men handhavandet är mycket enkelt och jag är redan en bra bit in i projektet att scanna in alla bilder, och det var ju trots allt målet.

Se den in action, och läs mer om Doxie Pro här!

Relaterade inlägg:

1. Recension: Wi-Drive – Trådlös lagring för mobilen
2. Recension: Eye-Fi – SD-kort med Wifi
3. Recension: Sony Ericsson Xperia Mini Pro

Vad är då Kortfattat? Jo, en plattform som skall rymmas mellan bloggen och Twitter. För er vana besökare så vet ni att mina blogginlägg oftast blir ganska långa, ibland medvetet och ibland omedvetet. Twitter däremot, ger mig bara 140 tecken att tänka högt, och jag tycker att utrymmet däremellan är lite för stort för att ignorera. Om Apple tyckte utrymmet mellan deras mobiltelefon och ultrabook var stort nog för en iPad så hävdar jag att utrymmet mellan bloggen och Twitter är stort nog för en Tumblr, så det så.

Jag skall inte försöka dölja faktumet att inspirationen till idén bland annat kommer ifrån Joakim Jardenbergs JJK. Jag har inte för avsikt att härma Joakim, utan endast låna formatet med mikrobloggande. Här kommer det rymmas kortare tankar runt nyheter, men även små förhandsvisningar av sådant som kanske senare resulterar i blogginlägg, recensioner och annat. Det ger också er läsare möjlighet att ställa frågor om prylar jag tar en titt på redan innan jag recenserar. Det i sin tur ger mig mer saker att tänka på när jag testar saker.

Det, kombinerat med intressanta länkar i allmänhet, roliga klipp, bra musik, och egentligen vad som helst. Inte alltid 100% teknikrelaterat, men oftast blir det nog så ändå.

Kortfattat nås antingen uppe i menyn eller på url:en kort.jezper.se

No related posts.

För den som hatar text är svaret kort och gott: ja. Det är en ruskigt trevlig dator och mycket av det som jag skrev i recensionen gäller än idag. Formfaktorn är oslagbar, och jag är om möjligt ännu mer nöjd med den nu.

Att jag är nöjd förvånar säkert ingen, ni är nog snarare mer intresserade av om det finns något jag är missnöjd med. Och det finns det. Fast missnöjd är kanske inte rätt ord, låt oss kalla det saker som skulle kunna vara bättre.

Det första jag tänker på är batteritiden. Batteriet står sig bra mot vanlig konkurrens, men för att vara en modern Apple-laptop är batteriet lite för snålt tilltaget. Jag förstår självklart att det är en utrymmes fråga, men jag önskar ändå att det vore ännu lite bättre. Så länge du inte gör något avancerat så klarar du dig 3-5 timmar, men så fort du gör minsta lilla processorkrävande (det räcker med flera flikar i en webbläsare t.ex, eller varför inte lite flash), då börjar batteriprocenten falla oroande fort. Jag skulle aldrig lämna laddaren hemma över dagen om jag tar med datorn någonstans. Jämfört med den MacBook Pro 13 tum jag skriver detta inlägg på, så är skillnaden stor. Problemet kan ligga i i7-processorn i datorn, möjligen är den inte effektiv nog för batteriets kapacitet. Skillnaden i batteriförbrukning mellan låg- och medelbelastning är oerhört stor. På MacBook Pron är kurvan lite jämnare.

En andra sak som jag också tycker är lite tråkigt är fläkten. Datorn är under normalt användande en mycket tyst sak. Men minsta lilla belastning och fläkten spinner på högsta volym. Det räcker med 30 sekunder in i YouTube-klipp och fläkten är redan hörbar. Jag har kommit på mig själv med att ställa ner kvaliteten på YouTube-videor för att slippa flåsandet. Jag kan ju skylla detta på flash, men låter bli denna gång. Det är trots allt en kompakt dator som utvecklar värme och kanske inte mycket att göra något åt, men man får ändå hoppas. Även när datorn uppdaterar Spotlights index kan datorn, till synes utan anledning, stå och flåsa en stund.

Sedan finns det lite småsaker. Jag tycker det är synd att strömknappen flyttat in på tangentbordet istället för den tidigare varianten med en fysisk knapp i aluminium. Knappen sitter där eject-knappen sitter på datorer med superdrive. Jag vet inte vad man skulle kunna ha haft där istället, kanske en delete-knapp eller något annat roligt. Strömknappen gör sig inte riktigt på tangentbordet.

Och nu kommer vi in på de riktigt små detaljerna, låt oss kalla dem skitsakerna. Trackpadens klickljud är lite högre än jag hade velat. Jag gillar dova, precisa klick. Stundtals låter trackpaden mer som en fladdrig Acer-knapp. Lite samma beteende ser jag även på tangentbordet i stort. Om man rör med fingrarna över tangentbordet utan att trycka ner dem, så brukar MacBooks och Pros bara låta en liten aning, ett svagt rasslande. På MacBook Airen är det en aning mer rassligt.

Sen till sist den där lilla grejen som gör mig lite ledsen. Apple har alltid varit duktiga på gångjärn. Du skall kunna fälla upp skärmen utan att datorn följer med. De flesta PC-datorer fixar inte det där, och jag har alltid gillat att Apple haft öga för den lilla detaljen. Men på MacBook Air så står datorn inte helt och hållet på bordet när du lyfter skärmen. En riktig skitsak, men likväl något jag reagerar på.

Låter jag missnöjd över min dator, så handlar det nog mest om min brist att uttrycka mig i skrift. För detta är en jävligt bra dator, rapp som tusan, fixar även tung musikproduktion, bra skärm med hög upplösning och i bra storlek. Jag tycker 11-tummaren är för liten, och hade det funnits en 12-tummare, så hade jag nog faktiskt övervägt en sådan.

Det är nu fem månader sedan den kom, och ser man historiskt så lär det dröja ca sex månader till innan det kommer en ny version. Så har du inte slagit till än, så är det fortfarande en okej tid att köpa. Om nu inte den ryktade retina-display MacBook Pron som väntas i vår är något du är intresserad av.

Relaterade inlägg:

1. Recension: Macbook Air 13″ i7
2. Guide: Två hårddiskar i din MacBook
3. Applerykten: iPad 2 försenad • Ny MacBook Pro på G

Redan i våras surfade jag både högt och lågt i jakt på en bra kompetent kompakt kamera. Då föll de flesta tipsen på Canons S95. jag måste ha kommit att tänka på annat, för på något sätt glömde jag helt av mitt kamerajagande.

Men nu ser jag ett behov av en liten bra kamera, men kör fast på att jag verkar ha orimliga krav på funktionalitet. Något som resulterar i att jag inte riktigt vet vad jag skall ha.

Så vad söker jag då?

Vinklingsbar skärm 180 grader

När jag reser som DJ så filmar jag en del videodagböcker, och även när jag recenserar så vore det bra om man kunde se vad man gör medan man gör det.

Filma i HD

1080p är trevligt, men 720p räcker. Kan man få det i både 24/30/50/60 så vore det utmärkt, men inget krav.

Autofokus vid video

När man recenserar saker är det bra att kunna visa upp saker nära, och då vill jag självklart att kameran skall kunna fokusera på det jag håller fram. Möjligheten att stänga av autofokus i video vore pricken över i.

Inte DSLR-storlek

Det skall fortfarande vara en kompaktkamera, även om den får vara tilltagen. De nya Micro Four Third-kamerorna hade varit en variant, men det är mycket extra pengar för att kunna byta objektivt – en funktion jag inte riktigt behöver.

Det är inte särskilt många krav, men de verkar vara svåra att hitta i en och samma kamera. Jag har tittat på Powershot G12, men den är snart två år gammal, och kostar fortfarande en del. Den verkar sakna en hel del funktionalitet på videobiten, och presterar tydligen inte så bra som man hade hoppats. Jag har kollat på Nikon P7100, men den vinklingsbara skärmen går inte fälla ut 180 grader. Samsungs MV800 går att vinkla upp, men kan bara filma 20 min i sträck oavsett minneskortsstorlek. Det är väl inte så vanligt att jag överskrider den tiden, men jag vill i alla fall ha möjligheten. Dessutom känns den lite väl automatisk och mer inriktad på facebookande kids som gillar att fota sig själva för Facebook.

Sonys A-modeller och Nikons D-modeller har autofokus på video och/eller vinklingsbar skärm, men då är det stora kameror det handlar om. Och skall jag ändå bita ihop och ta en stor kamera, så kan jag lika gärna byta upp mig från min Canon EOS 550d till en EOS 600D.

Ja, villrådig är bara förnamnet. Har du min käre läsare någon input på ämnet?

Relaterade inlägg:

1. Det här är Nexus S
2. Canon EOS 550D
3. iPhone 4S – något att ha?

Jabra är en av de stora spelarna inom området och har under åren gett oss en hel del snygga headsets. Kvaliteten har alltid varit överlag hög och personligen har jag alltid föredragit antingen Jabra eller Plantronics. Nu var det så dags igen, och jag tog ett par varv på nätet för att hitta det headset som passade mig bäst.

Med mina konstiga öron har jag alltid haft svårt att få öronsnäckor att sitta på plats. Av den anledningen ville jag ha något med en bygel, för att aldrig behöva tänka på huruvida headsetet kommer sitta kvar eller inte. Att kunna para med flera mobiler var också viktigt. Dessutom önskade jag mig ett headset som gick att stänga av och slå på snabbt. Jag är duktig på att alltid hålla min mobil laddad, men desto sämre med headsets. Därför hade det varit fördelaktigt att ha ett som kan vara avstängt när det inte används. På så vis står sig en laddning betydligt längre.

Jag hittade Jabra Supreme och insåg att den hade precis det jag sökte. En bygel, inga snäckor (den sitter på örat snarare än i), och den gick snabbt att stänga av och på. Den är lite udda utformad. Som en liten klump med en fjädrande pinne. Den fjädrande pinnen är själva mikrofonbommen, och i infällt läge är enheten avstängd. När du fäller ut slås headsetet på och kopplas automatiskt till din mobil. Om din telefon ringer när headsetet är avstängt, så fäller du bara ut bommen och sätter snäckan på örat, så svaras samtalet automatiskt lagom till att du fått den på plats. När du pratat färdigt så kan du ta av dig headsetet och fälla in bommen, vilket då kopplar ner samtalet.

Väl kopplad till en eller flera mobiler så får du även upp headsetets batteristatus i mobilen. Jag använder den mestadels med iPhone, och uppe till vänster om telefonens batteri ser jag hur mycket ström jag har kvar, mycket snyggt. I och med av- och påfunktionen så blir batteritiden mycket angenäm. Jag pratar en hel del i telefon i tjänsten och jag laddar bara headsetet en eller max två gånger i veckan. Imponerande!

Jabra har också en hel del röststyrningsfunktioner. Tyvärr är dessa exklusivt på engelska, och vi vet ju alla att man inte står bland okända och försöker imitera det korrekta engelska uttalet på telefonkommandon utan att känna sig lite dum. Via kommandon kan du svara på samtal, ringa upp samtal, para ihop mobiler och en hel del till.

Jabra Supreme är också av modellen noise cancellation, det vill säga att den fasar (vänder) ljudet omkring dig och matar in i örat, vilket ger en tydligare ljudbild när du pratar med någon. För den oinvigde så innebär det att alla ljud omkring dig spelas in och vänds och på så vis ”tar ut” varandra. Denna teknik kan aldrig bli riktig 100%, men hade den det så hade man i princip kunnat skapa fullständig tystnad var som helst. En bieffekt av denna teknik i headsets är att det känns som ett lätt sug i örat när det aktiveras. Det går inte obemärkt förbi när det hoppar igång, och det är mycket effektivt för den som pratar i miljöer med bakgrundsljud.

Jabra kommer med kuddar och byglar i lite olika storlekar för att passa med alla, och laddas med medföljande adapter modell micro-USB.

Med mina öron som inte gillar in-ear (både för att de ramlar ut men också för att jag tycker det lätt blir obekvämt), så får jag definitivt rekommendera detta headset. Bra ljud, långt mellan laddningar och bekväm på örat helt enkelt.

Mer info på Jabra.se

Relaterade inlägg:

1. Apple börjar tillverka bluetooth-stereohörlurar?
2. Recension: Sony Ericsson Arc
3. Recension: Samsung Galaxy S II

Välj de filer eller mappar du vill flytta, tryck Cmd-C (kopiera), och sedan går du till stället dit du vill flytta de valda filerna. Där trycker du Alt-Cmd-V.

Voilá!

Relaterade inlägg:

1. 5 tips och tricks för OS X Lion
2. En ingående titt på Mac OS X Lion 10.7
3. 9 grymma tricks för OS X