Job 25 - Masken

Naturalism ≠ Vetenskap

2026-03-13T09:44:00.002+01:00

Låt oss ta och slå hål på en av de mest envisa vanföreställningarna i vår tid: påståendet att ”det finns inga vetenskapliga bevis för Gud”.

Här behöver vi nu vara noggranna. Detta är nämligen ingen neutral iakttagelse utan en flagrant cirkelargumentation. Varför? Jo, för dessa påståenden utgår från ett redan förutfattat filosofiskt förhållningssätt – naturalismen – det filosofiska antagandet att verkligheten ytterst består enbart av naturen och dess processer, och att inga övernaturliga orsaker – såsom Gud – existerar eller får åberopas i förklaringar – och begränsar hela begreppet vetenskap med detta ensidiga perspektiv. Man försöker alltså bedöma Guds existens med en metod som förutsätter hans icke-existens.

Naturvetenskap ≠ naturalism

Den vetenskapliga metoden – observation, hypotes, experiment och replikering – är utan tvekan rigorös och har sin rättmätiga plats i studiet av skapelsen. Den arbetar metodiskt med naturliga orsaker eftersom dessa är mätbara och reproducerbara inom experimentella ramar. I denna mening använder naturvetenskapen vad som ofta kallas metodologisk naturalism: en praktisk begränsning av metoden till naturliga processer för att kunna analysera och testa fenomen. Det är ju genom naturliga processer som Guds försyn normalt verkar.

Och här måste en avgörande distinktion göras: Metodologisk naturalism är inte detsamma som filosofisk naturalism! Den förra är en metod inom en specifik vetenskaplig disciplin; den senare är ett världsåskådningsanspråk som hävdar att endast naturen existerar. När denna metod upphöjs till filosofi – när man börjar hävda att det som metoden inte kan undersöka därför inte existerar – då har vetenskapen förvandlats till ideologi och fysikern förvandlats till metafysiker.

Naturvetenskapen kan alltså ge verkliga och värdefulla insikter om hur skapelsen fungerar. Men den kan inte, genom sin egen metodiska begränsning, ge en fullständig bild av verkligheten. Att Gud, mirakler eller övernaturliga skeenden inte framträder i laboratoriet innebär därför inte att de inte existerar; det innebär endast att de ligger utanför just denna metods räckvidd.

Naturalism är alltså inte vetenskap, och naturvetenskap är inte heller all vetenskap. Det experimentella studiet av naturen är bara en av många vägar genom vilka människan systematiskt söker kunskap om verkligheten. Vetenskapen är långt bredare än laboratoriet och mikroskopet; den omfattar även discipliner som studerar språk, historia, kultur. Här möter vi andra rigorösa metoder och andra typer av evidens – discipliner som, var och en på sitt sätt, undersöker verkligheten utan att på förhand tvingas förneka Gud.

Arkeologi och historia som vetenskap

Arkeologin opererar med stränghet och precision, långt bortom naturalistiska dogmer. Arkeologer gräver systematiskt ut forna städer som Jeriko, Ugarit eller Mesopotamiska metropoler, dokumenterar lager för lager, kartlägger gator, byggnader och artefakter. Artefakter analyseras – keramik, mynt, verktyg – för att avslöja kultur, teknik och samhällsstruktur, medan inskrifter och epigrafiska fynd ger oss direktkontakt med språk, administration och historia. Genom rumslig analys och studiet av stadsplanering rekonstrueras hela civilisationers logik och struktur.

Alla dessa metoder är vetenskapliga, evidensbaserade och metodiska, men de förutsätter inte naturalism. De kan bekräfta historiska händelser, inklusive sådana som Bibeln beskriver, utan att exkludera Guds ingripande eller övernaturliga skeenden. Arkeologi är således ett exempel på verklig vetenskap – robust, mätbar och empiriskt grundad – som visar att studiet av historien kan förenas med en teologisk världssyn.

Lingvistik som vetenskap

Lingvistiken är ett högt sofistikerat verktyg för att analysera språkets struktur och funktion. Lingvister kartlägger fonologi, morfologi, syntax och semantik, också de, med strikt metodik; identifierar mönster i språkfamiljer och rekonstruerar forntida språk via komparativ analys. De studerar språkutveckling och språkförändring över tid, och kan med exakthet spåra kulturella kontakter, migrationer och samhällsstrukturer. Detta är inte en spekulativ aktivitet; det är evidensbaserat och logiskt noggrant. Ändå kräver denna disciplin ingen naturalistisk filosofi. Faktum är att själva språkets ordnade struktur, dess universella regler och inneboende logik utgör ett tydligt tecken på en ordnad skapelse och rationell intelligens.

Teologi som vetenskap

Ja, teologi är också en vetenskaplig disciplin! Den disciplin som systematiskt studerar Gud och Hans verk, och som gör det med samma behärskade allvar som någon annan. Här undersöks Skriften noggrant, med historisk kontext, logisk analys och jämförelser mellan texter för att förstå Guds natur och frälsningshistorien. Genom att kombinera textkritik, hermeneutik och rationell argumentation skapas en nykter, evidensbaserad förståelse av verkligheten. Detta är ingen spekulativ filosofi utan en vetenskap med principer, metoder och logisk konsekvens. Teologi utgår från Guds existens och möjliggör därmed en koherent och empiriskt grundad förståelse av världen, något som naturalistiska perspektiv, som per definition utesluter Gud, aldrig kan erbjuda.

Vetenskapens mångfald

Det finns otaliga områden som systematiskt, ordnat och omsorgsfullt utforskar verkligheten: sociologi, psykologi, ekonomisk teori, musikvetenskap, klimatologi, juridikens principer, politisk teori och många fler. Vart och ett av dessa har sina egna metoder, sina egna ramar, sina egna skolor och sina egna sätt att verifiera och förstå fenomen. Vi kan här inte gå in på detaljer, men poängen är klar: vetenskap är inte synonymt med naturalism. Tvärtom måste naturalismen uteslutas, eftersom verklig förståelse kräver ett grundläggande erkännande av Gud, som den nödvändiga förutsättningen för all kunskap. Varje argument, varje metod, varje logisk slutsats förutsätter en ordnad och rationell verklighet, och denna ordning kan bara existera om Gud existerar som Skapare och Upprätthållare.

Naturalister försöker inbilla sig att de är vetenskapliga och neutrala, men deras metodik är redan färgad av filosofiska antaganden som per definition utesluter det som faktiskt ger mening åt logik, moral och struktur. När de hävdar att Gud inte kan påvisas ”vetenskapligt” är det därför en fullkomligt meningslös tautologi – då de definierar vetenskap på ett sätt som redan förutsätter en förnekelse av det som måste förutsättas för att vetenskap överhuvudtaget ska fungera. Naturalismen är inte neutral; den är en filosofisk inskränkning, ett ideologiskt snävt fönster på verkligheten som blott visar en bristfällig skymt av skapelsens fullhet.

Slutsats

Naturalism ≠ vetenskap. När ateister hävdar att Gud inte är vetenskapligt bevisad och inte kan studeras vetenskapligt, är det inte en observation, utan ett filosofiskt antagande förklätt till empirisk fakta. Rätt förstått är det teologin – inte naturalismen – som ger en koherent, logiskt grundad och empiriskt testbar förståelse av verkligheten. Vetenskap utan Gud är en amputering; den verkliga kunskapens början är erkännandet av Gud som Skapare och Upprätthållare av allt. Dess slut är förundran och tillbedjan. Gud har skapat allting, inklusive vårt förstånd och förmåga att bedriva vetenskap, till Sin egen ära.

Bemötande av argument för annihilationsläran (R)

2025-12-12T11:44:00.000+01:00

Jag återpublicerar här detta blogginlägg med anledning av att Kirk Cameron, som via Way of The Master tidigt hade stort inflytande på min egen evangelisationsgärning, på senare tid har börjat ifrågasätta läran om evigt medveten plåga och lutar åt annihilationsläran. Eftersom detta är ett ämne som påverkar hur vi förstår Guds rättvisa, helighet och frälsningens natur, vill jag här presentera några reflektioner och argument som bemöter annihilationsläran ur ett bibelfokuserat perspektiv. Målet är inte att förhastat fördöma någon person, utan att klargöra vad Skriften lär om evigt liv och evig fördömelse.

Innehåll

Inledning
Bemötande av några argument för annihilationsläran

Argument 1: Det står att syndens lön är döden - medan det är de frälsta som har evigt liv.
Argument 2: Bibeln talar om fördärv, förstörelse, att förgås...
Argument 3: "Röken stiger upp..." i Upp 14:11 bör förstås utifrån gammaltestamentligt bildspråk där det innebär förintelse
Argument 4: "Evigt straff" i Matt 25:46 kan lika gärna betyda att straffet är en evig konsekvens, att sluta existera för evigt.
Argument 5: Orden som översatts till evighet och evig(t) betyder egentligen tidsålder och tidsåldrig(t)
Argument 6: Bibeln lär inte ut att människan har en (odödlig) själ

Avslutning

Inledning

Annihilation kommer av latinets annihilatio och betyder bokstavligen tillintetgörelse. Vi tror ju att Gud i begynnelsen har skapat allt ex nihilo - ur intet; men annihilationsläran lär ut att de flesta, de ofrälsta, till slut kommer att bli till intet - de kommer tillintetgöras, och inte hamna i Helvetet för att plågas för alltid, i medvetet tillstånd - Eternal Conscious Torment (ECT).

Olika varianter av annihilationsläran

Det finns lite delade meningar inom annihilationistlägret, lite olika varianter av annihilationsläran.
a. En del annihilationister tror att de förlorade syndarna tillintetgörs direkt vid den yttersta domen,
b. medan andra erkänner de bibeltexter som faktiskt talar om plåga, men menar att denna plåga inte varar för evigt utan till slut kommer att leda till att personen i fråga blivit tillintetgjord.

Den sistnämnda (b) kan tyckas mer hederlig, då den, som sagt, tar de bibeltexter som talar om plåga i viss beaktning.

Goda poänger hos annihilationslärans förespråkare

Annihilationister kan kamma hem en del lätta poänger, vilket kan göra en del mer beredda att anamma läran, att svälja allt med hull och hår. Annihilationister påpekar t. ex. att det står att syndens lön är "döden" (Rom 6:23) och att det talas om "fördärv" och att de frälsta har "evigt liv". Det bibliska språkbruket handlar oftare om död och fördärv kontra evigt liv, än "himmel eller helvete".

Helvetet som ett brinnande inferno där pilsvansade djävlar
med grillgafflar jagar runt folk mellan avsatser är ... obibliskt.
(Illustration: ur "Yttersta domen" av Hans Memling)

Det finns även många uppfattningar kring "Helvetet" som är rent traditionella och faktiskt inte finns med i Bibeln. Helvetet som en underjordisk grotta fylld av eld och bevingade, pilsvansade röda djävlar, och Djävulen, hållandes högafflar och grillpinnar, som skrattar och jagar runt folk mellan avsatser, som försöker undvika att ramla ner i elden är ju obibliskt. Ordet "Helvetet" finns inte heller med i originaltexterna till Bibeln. Dessutom har en del bibelöversättningar översatt Helvetet inkonsekvent eller förväxlat orden som Bibeln använder om de olika platserna i livet efter detta.

Tyder inte på att annihilationsläran stämmer

Så annihilationslärans förespråkare vinner en del poänger bara av att påpeka felaktiga, traditionella uppfattningar, som en del har kring Helvetet. Men det här blir ett halmgubbsargument, där man riktar bort uppmärksamheten från vad Bibeln faktiskt säger, och istället plockar isär de felaktiga uppfattningarna. Man säger därmed att man motbevisat att Bibeln lär om Helvetet, medan man i själva verket endast har motbevisat de felaktiga föreställningarna kring Helvetet, och så har man dribblat sig bort från att ta itu med vad Bibeln egentligen säger.

Bibeln lär ju fortfarande ut att de oomvända syndarna ska gå bort till evig pina (Matt 25:46, se även nedan för en förklaring av orden "evigt straff") - dock så är det i samma, eviga, eld där även Förtalaren ("Djävulen") och hans budbärare ("änglar") plågas i evigheters evigheter (Matt 25:41, Upp 20:10, 15).

Känslomässiga argument för annihilationsläran

Det finns även några sentimentala och obibliska argument som jag här väljer att inte mer ingående nämna eller bemöta, då de är irrelevanta och osakliga, och uppenbart obibliska; som går ut på att Gud är så kärleksfull att Han aldrig skulle "tortera" (deras ordval) Sina älskade barn för evigt. För de som hyser dessa uppfattningar återstår endast att läsa i Bibeln om Guds helighet och rättfärdighet; hur Hans domar är rättfärdiga och hur Han inte låter någon gå ostraffad; om hur ofta Gud är arg på de som syndar, och det står om Hans brinnande vrede som upptänds över de som gör det onda.

Helvetet handlar inte om att Gud skadeglatt torterar människor. Ordet tortyr är ett värdeladdat ord, man försöker genom att säga detta vinkla diskussionen och svartmåla motståndarsidan. "Tortyr" för ju tankarna till människors elaka uppfinningar i att plåga andra för nöjes skull eller desperata försök pressa fram information och bekännelser. Det är ju egentligen irrelevant vad man vill kalla det, frågan kvarstår om Bibeln lär ut ett straff med evig medveten plåga i Helvetet. Och, oavsett, måste vi ju alla tillstå att straffet som Gud berättar om i Bibeln att Han utdömer och utfärdar är fullkomligt, perfekt rättvist och rättfärdigt. Om evig plåga är det straff Gud utdömer då är vi inga att ifrågasätta det eller använda nedsättande termer för att svartmåla det som "tortyr" och dylikt. Vi böjer oss under Gud och vad Han säger i Sitt Ord, erkänner att Han är fullkomligt god och rättfärdig och litar på att Han bestämt det rättvisa straffet för synden.

Vidare, är det enligt Bibeln bara de kristna, som är födda av Gud, som ångrat sin synd och vänt om i förtröstan till Honom, som är adopterade och upptagna som Guds barn - de syndare som inte ångrat och bättrat sig är Djävulens barn.

Den som gör synd är av djävulen, ty djävulen har syndat ända från begynnelsen. Och Guds Son uppenbarades för att han skulle göra slut på djävulens gärningar. Den som är född av Gud gör inte synd, ty Guds säd förblir i honom. Han kan inte synda, eftersom han är född av Gud. På samma sätt är det uppenbart vilka som är Guds barn och vilka som är djävulens barn: den som inte gör det rätta, är inte av Gud, ej heller den som inte älskar sin broder. (1 Johannesbrevet 3:8-10 SFB)

John Stott

Annihilationister brukar även åberopa John Stott (1921-2011), en anglikansk präst och författare som var (och är) populär inom evangeliska kretsar och ska ha förespråkat annihilationsläran. Men att en populär präst, författare, teolog, pastor, etc. förespråkar en lära innebär inte nödvändigtvis att den är biblisk. Med det resonemanget kan man peka på en större majoritet med präster, författare och teologer som inte tror på Gud heller! Stott är dock även kontroversiell av flera anledningar än denna - han och hans ekumeniska rörelse blev kritiserad av den samtide evangeliske pastorn Martyn Lloyd-Jones (1899-1981) redan på den tiden; Stott menade att evangeliska kristna inte skulle separera sig från falska lärare och församlingar, utan sträva efter ekumenik.

Vad gäller Stotts ställningstagande i annihilationsfrågan är det klarlagt att han faktiskt aldrig tog ställning utan höll sig agnostisk - d. v. s. han visste inte. Citat som florerar av honom där han påstås förespråka annihilationsläran är egentligen tagna från en större kontext där han "tänker högt" om sina egna grubblerier och om varför han tycker frågan är svår - han bollar bibelverser som han anser tala "för" eller "emot". Så han tog alltså aldrig tydligt ställning. Man kan misstänka att han ändå såg att annihilationsläran inte höll, men att han inte ville tro på ECT. Han såg säkert att ECT är en oundviklig, biblisk lära men för obekväm för honom att vilja bejaka - medan annihilationsläran bara var för obiblisk för att han med gott samvete skulle kunna omfamna den. Och det kan man på något sätt tycka att han kan få en viss form av heder för.

Detta var några av de obibliska och osakliga argument som förs fram för annihilationsläran. I mina diskussioner med personer som förespråkat annihilationism, har jag även givetvis stött på en del bättre argument - bättre därför att de handlar om vad Bibeln säger. Trots allt är det ju irrelevant vad vi annars resonerar oss fram till eller tycker. Det är Bibeln som har det första och sista ordet. Det är dessa argument som jag finner värda att ta upp och bemöta mer ingående.

Bemötande av några argument för annihilationsläran

**Argument 1: Det står att syndens lön är döden - medan det är de frälsta som har evigt liv.**

Svar

Visst står det så, men man förbigår att förklara vad "död" kontra "evigt liv" egentligen betyder utifrån Bibeln och förutsätter att "dö" betyder att annihileras, medan "evigt liv" betyder "evig existens". Jag delar in svaret i två sektioner: död och evigt liv nedan.

a. Döden

Annihlationister begagnar sig faktiskt här av en ateistisk syn på döden. "Låt oss äta och dricka, ty imorgon dör vi" hade varit en giltig filosofi för en annihilationist (jfr. 1 Kor 15:32). Men enligt Bibeln betyder död ju inte att annihileras och upphöra att existera. Bibeln säger att "det är bestämt om människan att hon en gång skall dö och sedan dömas" (Hebr 9:27). Hur kan man dömas efter att man dött om död betyder att bli annihilerad? Man finns ju då inte längre och kan inte dömas.

Blev Lasarus och den rike mannen annihilerade när de dog?

Så dog den fattige och fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Även den rike dog och begravdes. När han plågades i Underjorden... [ropade han:] "jag plågas i denna eld" Men Abraham svarade: Mitt barn, kom ihåg att du fick ut ditt goda medan du levde, under det att Lasarus fick ut det onda. Nu får han tröst och du plåga. (Luk 16:22-25)

Ordet "dö" och "dog" används även om Jesu död för oss på korset och någonting man påpekar är att Jesus inte blev straffad för evigt för våra synder, utan Han "dog". Men å andra sidan, om detta nu ska användas för att stödja annihilationsläran måste man dra det till sin logiska konsekvens och fråga sig: Blev Jesus annihilerad när Han dog på korset? Var den död Han dog och det straff Han tog på Sig för vår skull annihilation? Blev Han "förintad" och upphörde att existera i tre dagar för att sedan uppstå? Kan något som inte existerar bli återuppväckt? Upphörde Gud Sonen, den andra Personen i Treenigheten, att existera? Fanns det en tid, som villoläraren Arius förkunnade, "då Sonen inte var till"? En omöjlighet, en hädelse!

Jesu död innebar inte att Han blev annihilerad. Nej, sanningen är den att Jesus faktiskt led vårt helvetesstraff på korset. Vår Frälsare led ett så outsägligt lidande under Gud Faderns rättfärdiga vrede i vårt ställe, då Han bar våra synder. En vrede som inte innebar annihilation, utan en vrede och ett straff för synd och skuld med evig kostnad mot den evige Guden, som skulle ta mängder av människor varsin evighet i Helvetets alla kval, utan att vi någonsin själva skulle kunna avtjäna det till evig tid. Men Jesus är den evige Guden själv och kunde därför betala av straffet med Sitt lidande under stunden på korset. Han svettades blod vid tanken i Getsemane, men Hans kärlek och lydnad till Fadern och Hans kärlek till oss var så stor, att Han var beredd och villig, och Han tog vårt straff på sig: allt detta mångfaldigt helvetiska lidande under Gud Faderns allsmäktiga, heliga och rättfärdiga vrede - för att frälsa oss!

När det gäller versen Romarbrevet 6:23 "syndens lön är döden": lägg märke till att Paulus i texten talar till kristna och argumenterar emot att man ska synda som kristen (6:1-14 "Ska vi synda så att nåden kan tillta?" 15-23 "Ska vi synda eftersom vi inte är under Lag utan nåd?"). Han pratar en del om att dö, men det är tydligt att det inte handlar om annihilation. Till exempel: 7:9-10:

Men jag, jag levde en gång i tiden utan Lag, men när budet kommit, upplivades synden, men jag, jag dog, och budet, det till liv, detta fanns av mig till död. Synden, som fått avstamp genom budet, grundlurade och tog ju livet av mig genom detta.

Så, som sagt, nej, döden betyder inte heller här annihilation.

En del går då vidare och gör skillnad mellan den första döden och den andra döden, som Uppenbarelsebokens 20:e och 21:a kapitel nämner. Men då har man egentligen också redan förlorat styrkan i sitt argument. Den första döden betyder inte att tillintetgöras, erkänner de, och varför skulle då den andra döden göra det? Dessutom berättar just de passager som nämner den andra döden, att den andra döden är eldsjön där man plågas dag och natt i evigheternas evigheter (Upp 20:10-14). Den andra dödens innebörd definieras direkt av sitt sammanhang. Argumentet försvinner alltså helt om man bara tittar på bibelverserna och deras sammanhang.

(De kan också argumentera kring "mellanstadiet" mellan den första döden, uppståndelsen och den andra döden; och själens odödlighet. Jag tar upp det argumentet mer ingående för sig självt nedan.)

Sedan tror, som sagt, inte heller alla annihilationister att döden betyder annihilation, utan att man dör och sedan kastas, bokstavligen, i eldsjön, men inte för att, som det står i Bibeln, plågas dag och natt i evigheternas evigheter, utan för att till slut brinna upp och bli annihilerad. Annihilationister som håller denna syn tillstår att det är en smärtsam plåga i straffet, och att man kan brinna i eldsjön i flera år tills man slutligen helt brunnit upp. Men, det finns inget utrymme för den förklaringen heller; eftersom det står att de "plågas dag och natt i evigheternas evigheter".

b. Evigt liv

Bibeln säger mycket riktigt att den som tror och är frälst har "evigt liv" (Joh 6:47). Men med "evigt liv" åsyftas inte en blott existens i evighet, och att de som inte har "evigt liv" därför kommer att upphöra att existera. Också här definierar Bibeln själv vad som just menas med "evigt liv", och det är inte bara att "existera för evigt", utan att känna den sanne Guden och Honom som Han sänt, Jesus Kristus (se Joh 17:3). Vi som är troende har evigt liv nu, redan idag! Vi har evigt liv, även om våra kroppar en dag ska dö och begravas (om Herren dröjer). "Evigt liv" övergår alltså detta jordeliv och att existera för evigt, att ha ett liv efter detta. Alla ska existera för evigt, ha ett liv efter detta och även få en kroppslig uppståndelse och fortsätta evigheten i evigt elände, eller i evigt liv i fullkomlig gemenskap med Gud.

De många som sover i mullen skall vakna, några till evigt liv, andra till förakt och evig skam. (Dan 12:2)

Förvåna er inte över detta, ty den stund kommer, då alla som är i gravarna skall höra hans röst och gå ut ur dem. De som har gjort gott skall uppstå till liv, och de som har gjort ont skall uppstå till dom. (Joh 5:28-29)

Argument 2: Bibeln talar om fördärv, förstörelse, att förgås...

Svar

Dessa ord betyder dock inte nödvändigtvis "förinta" i betydelsen att upphöra existera, bli annihilerad. Det finns flera tydliga exempel på hur ordet omöjligt kan betyda "förinta". Det grekiska ordet som man syftar på är ἀπόλλυμι, vilket ibland innebär "döda" (och dö betyder, som vi såg ovan, inte att upphöra att existera), "totalförstöra". Men samma ord används t. ex. också för det "förlorade" fåret, och de "förlorade" fåren av Israels hus - τα προβατα τα απολωλοτα. Dessa var inte förintade, de existerar i allra högsta grad.

Något som är förstört, kan mycket väl fortfarande existera, utan att bli annihilerat. Det existerar dock inte i sitt "bästa" skick, i dess huvudfunktion. Vi blev skapade till Guds ära, till att leva i gemenskap och kärlek med Honom, älska Honom, tillbe Honom, som det så fint står i en del trosbekännelser, att "ära Gud och åtnjuta Honom för evigt". Det gör ju inte de som plågas av Honom för evigt. De är på detta sätt förstörda. Och redan idag, i livet på jorden, är ju människan fördärvad: till sin natur Guds fiende, främmande och borta från Gud, i ett liv av synd och hat.

Vi måste tolka skrift med skrift, för att förstå vad som menas med orden "förstöra" och "fördärva". De tydliga med de otydliga. De tydligare texterna som beskriver "evig pina" och att "plågas utan ro eller vila vare sig dag eller natt i evigheters evighet", går före och hjälper oss med hur vi ska förstå orden. Vi ser istället att fördärv, förstörelse och att förgås o. s. v. ingenstans i Bibeln betyder att bli förintad eller annihilerad.

Argument 3: "Röken stiger upp..." i Upp 14:11 bör förstås utifrån gammaltestamentligt bildspråk där det innebär förintelse

Svar

Vad man syftar på är vad som står i Jesaja 34:10, d. v. s. ett enda ställe i Gamla testamentet, och inte alls ett vanligt "bildspråk" eller språkbruk som Gamla testamentet skulle använda för att beskriva förintelse. Nåväl, låt oss jämföra de två texterna i deras sammanhang:

Jesaja 34:10-15
Varken natt eller dag skall den branden slockna, ständigt skall röken av den stiga upp. Från släkte till släkte skall landet ligga öde, aldrig i evighet skall någon vandra där. Pelikaner och hägrar skall ta det i besittning, uvar och korpar bo där. Han skall spänna linor och lod över det till förödelse och ödeläggelse. Av dess ädlingar skall ingen finnas kvar som kan utropa någon till kung. Alla dess furstar blir till intet. Dess palats fylls av törne, nässlor och tistlar växer i dess borgar. Det blir en boning för ökenhundar, ett tillhåll för strutsar. Öknens vilddjur möter de tjutande ökendjuren, raggiga bockar bräker till varandra. Tornugglan kan där slå sig till ro och finna en viloplats åt sig. Där ordnar pilormen sitt bo och lägger sina ägg, kläcker ut ynglet och samlar det i sitt beskydd. Där kommer gamarna tillsammans, den ena efter den andra.

Uppenbarelseboken 14:9-11
En annan ängel, den tredje, följde dem och sade med stark röst: "Den som tillber vilddjuret och dess bild och tar dess märke på sin panna eller sin hand, han skall själv få dricka av Guds vredes vin, som oblandat hälls i Guds vredes bägare. Han kommer att plågas i eld och svavel inför de heliga änglarna och inför Lammet. Röken från deras plåga stiger upp i evigheternas evigheter. De har ingen ro eller vila vare sig dag eller natt, dessa som tillber vilddjuret och dess bild och tar emot märket med dess namn.

Visst används ett par snarlika fraser, men helheten av vad som beskrivs i de båda passagerna är inte tillräckligt lika för att man ska kunna säga att Uppenbarelseboken 14:9-11 måste förstås utifrån Jesaja 34:10. Texten i Uppenbarelseboken talar gott och väl för sig själv och behöver inte "tolkas" (eller snarare, som det blir här, "fördunklas") utifrån Jes 34:10. Bilden av ett land som brunnit och sedan ödelagts är inte densamma som när det står om individer i Upp 14:9-11. Det står inte att röken från landet, eller någon rök av landets plåga stiger upp i evigheters evighet. Det står uttryckligen att landet ska ligga öde "från släkte till släkte". Texten fortsätter vidare med att beskriva ödeläggelsen.

Se skillnaden i Upp 14:9-11. Röken kommer från deras plåga och inte från dem. Det står inget om att de ödeläggs eller annihileras. Att röken från plågan stiger upp i evigheters evighet betyder inte att plågan har blivit tillintetgjord, poängen är att plågan fortsätter att plåga dem i evighet så de inte kan vila. De har ingen ro eller vila vare sig dag eller natt... detta står EFTER att det står att röken stiger upp i evigheternas evigheter. Plågan är alltså inte tillintetgjord och inte de heller. De har ingen ro eller vila från att plågas. Men om de är annihilerade så är det irrelevant att säga att de inte har ro eller vila. Vilka de? De finns ju inte om de är annihilerade. Och varför skulle de som inte existerar bry sig om ro och vila. Att förstå det som annihilation tjänar emot textens själva syfte.

Här är även en del upplysande kommentarer från teologen John Gill (1697-1771) som hänvisar till några andra, mer sannolika bildspråk, som texten kan syfta på; översatt:

Röken från deras plåga stiger upp i evigheternas evigheter: D. v. s. röken från den eld som plågar dem kommer för evigt att stiga upp. Eller, med andra ord: Det finns inget slut på deras plågor. Av denna anledning kallas deras lidande för evig eld, evigt straff och evig förstörelse (Matt 25:41). Rök är även väldigt jobbig och besvärande, och nämns därför för att framställa hur outhärdligt de ogudaktiga har det. På det sättet används orden även av judiska författare. Man kan läsa om תנן גהנם "helvetets eld" (r), vilken de ogudaktiga kommer att uppleva ansikte mot ansikte i den kommande världen.

De har ingen ro eller vila vare sig dag eller natt: Den gudomliga vredens eld som plågar dem slocknar aldrig, och masken från samvetet som gnager dem dör aldrig. Det här går emot en judisk uppfattning om att de ogudaktiga i helvetet ibland får vila. De talar om änglar som blåser bort röken, så att de får vila en och en halv timme. Detta sägs ske tre gånger om dagen och varje gång Israel säger "Amen, låt hans stora namn bli välsignat" (s). Vidare tror de att helvetets eld aldrig brinner på sabbatsdagen och att inte heller dess rök stiger upp då, samt att de ogudaktiga alltid har vila på de dagarna (t). Fast ibland säger även de emot sig själva och säger sanningen: att de aldrig har vila (u).

(r) Targum i Psal. xxxvii. 20. T. Bab. Bava Bathra, fol. 75. 1. Caphtor, fol. 109. 1. (s) Zohar in Gen. fol. 47. 4. (t) Zohar i 2 Mos fol. 36. 4. & i 3 Mos fol. 45. 3. & i 5 Mos fol. 115. 3. T. Bab. Sanhedrin, fol. 65. 2. Yalkut Simeoni, par. 2. fol. 149. 1. Nishmat Chayim, fol. 39. 1. (u) Zohar i 2 Mos fol. 62. 3. T. Bab. Sabbat, fol. 152. 2.

Så poängen i Jesaja är att landet ska ödeläggas och ligga ödelagt för evigt. Poängen i Upp 14 är att människorna ska plågas i eld för evigt.

Argument 4: "Evigt straff" i Matt 25:46 kan lika gärna betyda att straffet är en evig konsekvens, att sluta existera för evigt.

Svar

Inte alls. Ordet för straff är κολασις vilket ordagrant är samma ord som tuktan på svenska. Ordet bär alltså betydelsen av ett straff med smärta, spöstraff, pina. Det handlar väldigt tydligt, alltså, om en evig bestraffning, med evig pina och plåga. Det kan inte förstås som att upphöra att existera. Tolkningen "evigt upphöra att existera" är helt enkelt omöjlig.

Argument 5: Orden som översatts till evighet och evig(t) betyder egentligen tidsålder och tidsåldrig(t)

Svar

Det stämmer att något eller några av orden som översatts till 'evighet' (grekiska ordet αιων [aion]) på vissa ställen mer korrekt bör återges med 'tidsålder'. Den här betydelsen gäller dock inte alla ställen, och man behöver se till sammanhanget. Uttrycket "evigheters evighet", som i så fall borde ha haft betydelsen "tidsåldrars tidsåldrar" är däremot ett uttryck som i praktiken innebär en oändlig tid, en evighet. Och adjektivet av ordet (αιωνιος [aionios]) betyder faktiskt alltid 'evig(t)' i Bibeln.

Gud är "från evighet till evighet", är prisad och välsignad och har äran "i evighet" och "evigheters evighet" (Rom 9:5; 16:27; 2 Kor 9:9; 11:31; Jud 1:5), Hans Ord förblir i evighet, Hans tron står i evigheters evighet, Han är den samme igår och idag och i evighet (Hebr 1:8; 13:8; 1 Petr 1:25). Inte vill ju annihilationister hävda att detta egentligen ska betyda "tidsålder" och att Gud inte är evig utan endast existerar under ett antal tidsbegränsade tidsåldrar. Eller när det står att vi som har del i Kristus ska leva i "evighet" (Joh 6:51,58), är det ju inte många annihilationister som vill hävda att vi endast ska leva under en begränsad tidsålder, utan för alltid. Varför skulle det då betyda "tidsålder" när det gäller de förlorade? Man har redan bestämt sig för att tro på annihilation och väljer att läsa in det i de texterna så att det ska passa med den läran. Man tillämpar en dubbel standard och översätter samma ord till "evighet" och till "tidsålder" godtyckligt, efter hur det passar ens teologi. Man låter inte Bibeln forma ens teologi, utan ens teologi forma hur man vill översätta och tolka Bibeln.

Detsamma gäller adjektivet "evig", för alla de gånger de står att Gud är "evig" och vi har "evigt liv". Det betyder ju inte att Gud är "tidsåldrig" (bara existerar för en tid), eller att vi endast ska leva en extra tidsålder jämfört med de icke-frälsta.

I själva verket är det här argumentet ett annat exempel på enkla poänger annihilationister kan kamma hem och hur de kan få mer lättlurade personer att svälja allt med hull och hår. Man visar vissa exempel där "evig" hellre bör betyda "tidsåldrig" och så tror man att det är så överallt i Bibeln, inkl. när det talas om den eviga plågan i Helvetet. Men man visar inte vad det i förlängningen leder till - att Gud i så fall inte är evig och att vi i så fall inte heller har evigt liv och får vara hos Gud för evigt.

Argumentet är dessutom inkonsekvent och hänger inte ihop med övriga argument de använder om evigt straff och evigt liv. Hur blir det med det "eviga straffet" som de argumenterar innebär att "evigt" vara utplånad? Varar alltså denna utplåning endast en "tidsålder"? Vad händer efter det? Blir de inbringade i existensen igen för att bli utplånade genom smärta i eld och så fortsätter det i all oändlighet (i praktiken blir de ju då ändå plågade för evigt) - eller blir de inbringade i existensen igen och har avtjänat sitt straff och får komma in i Guds närvaro? En lära som liknar skärselden, universalism (att alla blir frälsta till slut) och att vi kan förtjäna vår frälsning genom att avtjäna vårt straff. Korset behövs då inte egentligen.

Måhända finns det annihilationister som är konsekventa och menar att vi endast har tidsbundet liv och att Gud inte är evig. Åtminstone är de ärliga med sig själva, men sådan konsekvens och "ärlighet" innebär också öppet hädisk villolära, som förnekar att Gud är evig, går rakt emot Bibeln och leder till många andra filosofiska och existentiella problem, som också ateister får brottas med. Om det inte finns en evig Gud, eller om Gud inte är evig, varifrån kom Han? Fanns det någonting innan Honom, finns det en högre, evig Gud som skapat Gud? Jfr. Upp 1:8; 22:13; Jes 41:4; 43:10.

Argument 6: Bibeln lär inte ut att människan har en (odödlig) själ

Svar

Det här argumentet är likt det första i listan, och används ibland som en utgångspunkt för hela diskussionen. Man menar att det har skett ett paradigmskifte och att läran om Helvetet enbart vilar sig på en felaktig och traditionell uppfattning om att människan har en odödlig själ - man försöker dribbla förbi diskussionen om huruvida Bibeln faktiskt lär att Helvetet finns. Man verkar genom detta argument få det till att vi inte tror på Helvetet för att det står i Bibeln, utan för att vi tror att människan har en odödlig själ, och att vi utifrån denna uppfattning tror på Helvetet som en förvaringssal eftersom syndarens själ är odödlig. Hon får inte komma in i Himlen, och därför är hennes själ tvungen att förvaras någon annanstans, eftersom den är evig - och det verkar inte finnas någonting som Gud kan göra åt saken. Det verkar alltså enligt detta argument som att det bara räcker med att visa på att människan inte har någon odödlig själ, så har man därmed också visat att Helvetet inte finns. Vips, så har man helt sluppit undan att ta itu med bibelorden som rör Helvetet!

Men nu är det ju så att vi tror på Helvetet, därför att Bibeln lär att folk kommer till Helvetet, och att detta är ett straff de förtjänar. Att straffet är evigt, för att de förtjänar det, inte för att deras själar är odödliga och "måste" förvaras någon annanstans än i Himlen, och att denna plats "råkar" vara ett brinnande inferno. Bibelns Gud är inte en maktlös, förtvivlad gud som råkade klanta till det med att skapa odödliga själar och nu inte har något annat val än att placera de som inte blivit frälsta i Helvetet trots att han egentligen bara skulle vilja tillintetgöra dem så att de slapp plågas. Nej, Gud är allsmäktig och rättfärdig och de som hamnar i Helvetet är där för att Gud är rättfärdig och för att de, genom sin synd och sitt uppror och hat mot Honom, har förtjänat det.

En del går ännu längre och säger att människan endast är en kropp och att det inte finns någon utomkroppslig "ande" eller "själ" hos människan. Därför, när kroppen dör och ruttnar bort, är också personen död och borta; eller när kroppen dör, "stängs personens existens av" för att sedan återuppstå och kastas i eldsjön, brinna upp och så finns ingenting kvar av människan, ingen ande, själ eller något medvetande. Man menar att Bibelns ord för "själ" eller "ande" egentligen betyder andra saker: som livskraften, andningen - ungefär som strömmen går igenom en lampa som är påslagen. Stängs den av försvinner strömmen, själen eller anden är bara detta, att kroppen lever och andas, är "på".

Vad "ande" och "själ" verkligen betyder och innebär är lite klurigt att bena ut, och många kristna och även teologer idag har nog en lite väl förenklad bild som inte alltid gör rättvisa åt ordens alla användningsområden i Bibeln. Och den ovan nämnda definitionen blir också en alldeles för stor förenkling; den stämmer inte heller överens med Bibelns definition av själen eller anden. Bibelns grundtexter använder ibland de hebreiska respektive grekiska orden för "själ" (נֶ֫פֶשׁ [nefesh] resp. ψυχη [psyche]) i lite olika bemärkelser och mycket riktigt även som livskraft eller andningen, som exempelvis i skapelseberättelsen (1 Mos 1:20; 2:7). På andra ställen ser man dock att det med själen åsyftas någonting av det inre jaget, som upplever känslorna, bortom eller utöver kroppen, och alltså inte endast ett ord för "livskraften" (1 Mos 42:21; Job 14:22; Ps 42:7; Matt 10:28; 26:38; Joh 12:27). Ibland är distinktionen mellan själ och ande också otydlig och inte så enkel att göra. Annihilationister visar åter igen på ena sidan av användningen av orden och får det till att "traditionellt" kristna inte egentligen vet vad Bibeln säger. Det här är alltså ett ytterligare exempel på lätt hemkammade poänger som vilseleder de godtrogna att svälja allt med hull och hår.

Tydligt är att en ande enligt Bibeln är ett levande, personligt, men immateriellt, okroppsligt "väsen", eller varelse. En väsentlig sanning är ju den att Gud är ande (Joh 4:24), det vill säga ett levande, personligt, immateriellt väsen, utan kropp. Likaså är det väsentligt viktigt att påpeka och bekänna att den helige Ande, en av de tre personerna i gudomen, är en person, och inte enbart en "kraft" (läs mer om Treenigheten och den helige Ande här och här). Änglar är andar (Hebr 1:14), personliga immateriella väsen, likaså onda andar som färdas omkring och gör ont, och som även kan besitta människors och djurs kroppar (Mark 5:13).

Människan som "väsen" är ju givetvis en hel varelse av både ande och kropp. Endast i anden och utan kroppen är människan inte hel, hon känner sig naken, avklädd, fram till den slutliga uppståndelsen med de förhärligade kropparna (2 Kor 5:1-8). Men, utöver detta, varför skulle det plötsligt bli en så radikalt annorlunda betydelse när det talas om människans ande? Varför skulle människans ande plötsligt bara vara en "livskraft" eller "andning", när andar annars inte är det? I Första Korinthierbrevet 2:11 talar Paulus om hur människans ande vet vad som finns i människan, liksom Guds Ande vet vad som finns i Gud - människans ande är alltså personlig likt Guds Ande och är en "vem" som kan "veta". Vårt varande är alltså enligt Bibeln inte endast beroende av kroppen, vi kan ha en utomkroppslig tillvaro i anden. Paulus talar, som sagt, om att vara borta från kroppen och i anden, och att vi som människor, direkt efter döden, kommer att befinna oss i en utomkroppslig tillvaro - kristna kommer att vara "borta från kroppen, hemma hos Herren" (2 Kor 5:8).

Här är några bibelcitat om att vi som andar lever vidare efter döden utan kroppen och hamnar i Underjorden/Dödsriket i väntan på den yttersta domen, där vi kommer återuppstå och gå vidare i evigheten med nya kroppar:

En beskrivning (inte en liknelse!) av vad som händer efter döden, av Underjorden (Dödsriket) och dess geografi med en paradisdel och brinnande plågo-straffdel åtskiljda av en gapande klyfta man kan kommunicera över:

Luk 16:19-26
Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och levde var dag i glädje och fest. Men vid hans port låg en fattig man som hette Lasarus, full av sår. Han längtade efter att få äta sig mätt på det som föll från den rike mannens bord. Ja, hundarna kom och slickade hans sår. Så dog den fattige och fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Även den rike dog och begravdes. När han plågades i Underjorden*, lyfte han blicken och fick se Abraham långt borta och Lasarus hos honom. Då ropade han: Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka Lasarus att doppa fingerspetsen i vatten för att svalka min tunga, ty jag plågas i denna eld. Men Abraham svarade: Mitt barn, kom ihåg att du fick ut ditt goda medan du levde, under det att Lasarus fick ut det onda. Nu får han tröst och du plåga. Och till allt detta kommer att det är en stor gapande klyfta mellan oss och er, för att de som vill gå över härifrån till er inte skall kunna det och för att inte heller någon därifrån skall kunna komma över till oss. (Luk 16:19-26, *felöversatt av Folkbibeln, rättad)

Jesus i paradiset med rövaren på korset direkt efter döden:

Jesus svarade: "Amen säger jag dig: I dag skall du vara med mig i paradiset." (Luk 23:43)

Jesu ande levde kvar efter Han dog på korset, kom till paradisdelen av Underjoden och predikade över klyftan till de förlorade avlidnas andar i fängelset:

Så led också Kristus en gång för våra synder. Rättfärdig led han i orättfärdigas ställe, för att föra oss till Gud. Han blev dödad till köttet, men levandegjord genom Anden. I Anden gick han bort och utropade ett budskap för andarna i fängelset, för dem som den gången var olydiga när Gud tåligt väntade under Noas dagar, medan arken byggdes. (1 Petr 3:18-20)

Samuels ande blir frammanad från Underjorden:

Kvinnan frågade: "Vem skall jag då mana fram åt dig?" Han svarade: "Mana fram Samuel åt mig." Men när kvinnan fick se Samuel, gav hon till ett högt rop och sade till Saul: "Varför har du lurat mig? Du är ju Saul." Kungen sade till henne: "Frukta inte. Vad är det du ser?" Kvinnan svarade Saul: "Jag ser ett gudaväsen komma upp ur jorden." Han frågade henne: "Hur ser han ut?" Hon svarade: "Det är en gammal man som kommer upp, klädd i en mantel." Då förstod Saul att det var Samuel, och han böjde sig ner med ansiktet mot jorden och bugade sig. Samuel sade till Saul: "Varför har du stört mig och manat fram mig?" Saul svarade: "Jag är i stor nöd. Filisteerna har börjat krig mot mig, och Gud har vikit från mig och svarar mig inte mer, varken genom profeter eller genom drömmar. Därför har jag kallat på dig, för att du skall låta mig veta vad jag skall göra." (1 Sam 28:11-15)

Moses och Elias andar kommer till förklaringsberget:

Sex dagar därefter tog Jesus med sig Petrus och Jakob och hans bror Johannes och förde dem upp på ett högt berg för att vara ensam med dem. Och han förvandlades inför dem: hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset. Och se, Mose och Elia visade sig för dem, och de samtalade med honom. Petrus sade till Jesus: "Herre, det är gott för oss att vara här. Om du vill, skall jag göra tre hyddor, en åt dig, en åt Mose och en åt Elia." (Matt 17:1-4)

Mer bevis på att man är vaken och medveten i Dödsriket/Underjorden ("hålan" missvisande översatt till grav) - de talar och är tvingade att bära sin skam:

Starka hjältar skall tala ur dödsriket till honom och till dem som hjälper honom: De har farit hit ner, och nu ligger de där, de oomskurna, genomborrade med svärd. Där ligger Assur med hela sin skara. Alla är de slagna och har fallit för svärd. Han är omgiven av deras gravar. Sina gravar har de fått längst ner i gropen. Runt omkring hans grav ligger hans skara. Alla är de slagna, fallna för svärd, de som spred skräck i de levandes land. Där ligger Elam med hela sin larmande hop runt omkring hans grav. Alla är de slagna och har fallit för svärd. Som oomskurna måste de fara ner i jordens djup, de som spred skräck omkring sig i de levandes land. Nu måste de bära sin skam med de andra som har farit ner i graven. Bland de slagna har han fått sitt läger med hela sin larmande hop. Runt omkring honom är deras gravar. Oomskurna ligger de där alla, slagna med svärd, ty de spred skräck i de levandes land. Nu måste de bära sin skam tillsammans med dem som har farit ner i graven. De ligger mitt ibland de slagna. Där ligger Mesek-Tubal med hela sin larmande hop. Runt omkring honom har de sina gravar. Alla är oomskurna och genomborrade med svärd, ty de spred skräck i de levandes land. Inte heller får de ligga bland de fallna, oomskurna hjältarna, som har farit ner till dödsriket i sin rustning och fått sina svärd lagda under sina huvuden. Nej, deras missgärningar vilar över deras ben, ty de spred skräck i de levandes land. Också du skall krossas bland de oomskurna och få ligga bland dem som är genomborrade med svärd. Där ligger Edom med sina kungar och alla sina furstar. Trots all sin makt har de fått sin plats bland dem som är slagna med svärd. De måste ligga där tillsammans med de oomskurna och med dem som har farit ner i graven. Där ligger alla Nordlandets furstar och alla sidonier, ty de for ner tillsammans med de slagna. För all den skräck de orsakade genom sin makt har de kommit på skam. De ligger där oomskurna bland dem som genomborrats med svärd. De måste bära sin skam tillsammans med dem som har farit ner i graven. Farao skall se dem, och han skall trösta sig i sorgen över hela sin larmande hop. Farao och hela hans här är slagna med svärd, säger Herren, HERREN. Ty jag lät honom bli en skräck i de levandes land, men nu måste han läggas mitt ibland de oomskurna, hos dem som är slagna med svärd, farao med hela sin larmande hop, säger Herren, HERREN." Hes 32:21-32

Dödsriket/Underjorden töms (Hades felaktigt av SFB översatt till "Helvetet"), alla får uppståndelsekroppar, som passar deras eviga destination, och går vidare, antingen in i evig salighet, eller evig dom

Och havet gav igen de döda som fanns i det, och döden och [dödsriket] gav igen de döda som fanns i dem, och var och en dömdes efter sina gärningar.
(Upp 20:13 SFB)

De många som sover i mullen skall vakna, några till evigt liv, andra till förakt och evig skam.
(Dan 12:2 SFB)

Förvåna er inte över detta, ty den stund kommer, då alla som är i gravarna skall höra hans röst och gå ut ur dem. De som har gjort gott skall uppstå till liv, och de som har gjort ont skall uppstå till dom.
(Joh 5:28-29 SFB)

Har inte krukmakaren den rätten över leret att av samma klump göra ett kärl för hedrande användning och ett annat för mindre hedrande? Men om nu Gud, fastän han ville visa sin vrede och göra sin makt känd, ändå med stort tålamod hade haft fördrag med vredens kärl, som var färdiga att förstöras, vad har du då att säga?
(Rom 9:21-22 SFB)

Nu kan någon fråga: Hur uppstår de döda? Vad för slags kropp har de när de kommer? Du oförståndige! Vad du sår får inte liv om det inte dör. Och vad du sår har inte den gestalt som skall bli till, utan är ett naket korn, kanske av vete eller av något annat slag. Men Gud ger det en sådan gestalt som han har velat, och åt varje frö dess egen gestalt. Inte allt kött är av samma slag. Det är skillnad mellan människors, husdjurs, fåglars och fiskars kött. Det finns också himmelska kroppar och jordiska kroppar. Men de himmelska kropparnas glans är av ett slag, de jordiska kropparnas glans av ett annat slag. Solen har sin glans, månen en annan och stjärnorna ännu en annan. Den ena stjärnan skiljer sig från den andra i glans. Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som sås förgängligt uppstår oförgängligt. Det som sås i vanära uppstår i härlighet. Det som sås i svaghet uppstår i kraft. Det sås en jordisk kropp, det uppstår en andlig kropp. Om det finns en jordisk kropp, finns det också en andlig kropp.
(1Ko 15:35-44 SFB)

Själen - odödlig?

Att vi lämnar kroppen och lever vidare efter döden är alltså tydligt. Men om vår själ, eller ande, är evigt "odödlig" är egentligen ointressant. Och jag är beredd att erkänna att det blir lite väl förenklat att uttrycka sig på det sättet. Men vad vi vet är ju att all existens är beroende av Guds uppehållande kraft. Självexistens, egenskapen att existera av sig själv, är en gudomlig egenskap, en av de okommunicerbara attribut som endast Gud besitter. Även vi som har "evigt liv", har det inte i oss själva, utan i Jesus Kristus, och vi blir bevarade och uppehållna av Han som uppehåller allt genom Sitt mäktiga ord (Hebr 1:3), Han genom Vilken allt består (Kol 1:17). Likadant är det med de som är i Helvetet: de fortsätter att existera, inte för att de genom sin egenskap av att ha en odödlig själ existerar för evigt i sig själva, utan för att Gud uppehåller dem till det ändamålet. Jonathan Edwards säger någonting mycket insiktsfullt i sin predikan Sinners in the hands of an angry God - 'Syndare i händerna på en arg Gud' - då han varnar de som går förlorade: "Gud kommer inte ha någon funktion att fylla med dig utom att lida elände; du kommer fortsättas att finnas till inget annat syfte; ty du kommer vara ett kärl av vrede anpassad till förstörelse; och det kommer inte finnas någon annan användning för detta kärl än att fyllas med vrede"

Avslutning

Det här är ju förstås en fruktansvärd och svindlande tanke och det är ingenting jag talar om med lättsamhet. Helst vill vi ju inte tänka på det, när vi tänker efter. Att en människa ska lida under en allsmäktig Guds vrede, vad en Allsmäktig kan åstadkomma, när Han är arg - varken mer eller mindre, givetvis, än vad Han i Sin rättvisa kräver. Vilken obegriplig, obeskrivlig pina! Och att lida den fullständigt, och hållas existerande, medveten, för evigt. Utan något hopp om att någonsin svimma, förlora medvetandet, eller dö av smärtan. Plågas utan ro eller vila vare sig dag eller natt i evigheters evighet! När vi tänker på detta borde vi fyllas av medlidande med alla våra icke-frälsta medmänniskor och vilja nå dem, för att varna dem för denna verklighet och berätta de goda nyheterna, Evangeliet.

Men vi är ändå vid gott mod och skulle hellre vilja flytta bort från kroppen och vara hemma hos Herren. Därför sätter vi en ära i att vara honom till behag, vare sig vi är hemma eller borta. Ty vi måste alla träda fram inför Kristi domstol, för att var och en skall få igen vad han har gjort här i livet, gott eller ont. Då vi alltså vet vad det är att frukta Herren, försöker vi vinna människor... (2 Kor 5:8-11)

Läran om Helvetet är viktig för att den visar vilken allvarlig situation de förlorade befinner sig i. Den visar också Guds kärlek i Jesus Kristus, att Han kom för att lida och dö under detta fasliga vredesstraff på korset. Det var inte ett dugg mer lindrigt än vad det skulle vara för oss att hamna i Helvetet för evigt - Han var själv så rädd och full av fasa inför bägaren med Guds vrede som Han skulle dricka, att Han svettades blod då Han bad i Getsemane. Han kunde bara betala av den eviga skulden snabbare än vad vi kunde, under stunden på korset, då Han själv är den Evige Guden. Hans lidande och död på korset blidkade fullständigt Guds vrede å syndares vägnar, så att vi slipper hamna i Helvetet, och istället får komma till Honom, för evigt.

Sammanfattning: Annihilationsläran - en villolära

Sammanfattningsvis, kan annihilationsläran inte på ett bra sätt redogöra för de bibeltexter som faktiskt talar om evig, medveten plåga i Helvetet. Annihilationister kan kamma hem en del goda poänger som vi alla kan hålla med om, men som dock inte i sig tyder på att annihilationsläran har rätt. Då de inte vill kännas vid och bemöta bibeltexterna om Helvetet rakt, försöker annihilationister att gå in från sidan, ta upp olika sidofrågor, som de menar ska knuffa omkull läran om evig medveten plåga i Helvetet "från sidan", men som inte gör det. En del av sidofrågorna leder istället in på sådana sidospår som ibland - om man går hela vägen i resonemanget - sätter ännu fler väsentliga läror som rör Guds väsen, egenskaper och karaktär, på spel: inte minst Guds eviga natur, Guds vrede och Jesu lidande på korset. Annihilationsläran står därmed för en annan gud, en annan Jesus, ett annat kors och ett annat evangelium. Den är en villolära som ifrågasätter en eller flera väsentliga läror i den biblisk-kristna tron.

Må nu alla rannsaka sig och omvända sig efter denna läsning, som inte borde lämna någon oberörd.

Recension av King James Version (1611)

2025-10-23T16:22:00.000+02:00

Översättningsprinciper & konsistens

På en skala från 1—10 där 1 är parafras, mycket fri tolkning och 10 är extremt ordagrann, så gott som interlinjär hamnar King James Version (KJV) på 6,8 och kan klassificeras som en översättning av typen ganska trogen formell ekvivalens. Den är huvudsakligen ordagrann, texten är läsbar utan att tappa all precision. Den präglas dock av ett medvetet val av högtravande och liturgiskt språk. Språk och ordval har utformats för att ge texten en sakral och högtidlig ton, även där den inte hade för originalförfattarna eller -mottagarna.

Det finns flera tydliga exempel där KJV utgör en tillbakagång från William Tyndales banbrytande översättning (1520–1530-talen). Tyndales version var språkligt och teologiskt radikal för sin tid, medan KJV anpassades till kyrkans hierarki och etablerade teologi. Detta skedde på uppdrag av kung Jakob (a.k.a. King James) I, för att bibehålla den anglikanska och monarkiska ordningen och minska puritanernas inflytande. Denna institutionella bias avspeglas tydligt i översättningens teologiska terminologi och ton.

Tyndale betonade människans direkta relation till Gud utan kyrklig mellanhand, medan KJV:s ordval och teologi återinför det kyrkliga och monarkiska maktperspektivet.

Grundtexten som översättningen bygger på är Textus Receptus, den bästa tillgängliga textgrunden på 1600-talet, men idag vetenskapligt föråldrad. Ändå finns det grupper i vår tid som fortfarande betraktar den som norm, ofta av traditionella eller ideologiskt ohederliga skäl. Rent av betraktas KJV av vissa grupper som Guds ofelbara översättning som alla över världen måste använda (King James-onlyists). Vad dessa individuella grupper står för kan inte KJV själv belastas för och har inte beaktats i denna utvärdering. Endast det faktum att den bygger på en korrupt grundtext.

Översättning av speciella termer

KJV låter inte framgå att det förekommer olika hebreiska ord för Gud i Gamla testamentet (El, Eloah, Elohim) utan översätter samtliga som God. Tetragrammaton, Gudsnamnet YHWH återges oftast med LORD, men i några få undantagsfall JEHOVAH eller GOD med stora bokstäver.

I Första Mosebokens inledande kapitel framgår inte att ordet nefesh används både om djur och människor: om djuren i 1:20–24 översätts det med life, medan 2:7 återger människan som en living soul, trots att samma ord används. Det alternativa ordet för människa, enosh, återges genomgående som man och nyansskillnaden mellan detta ord och adam framgår inte.

De musikaliska och poetiska termerna i Psaltaren transkriberas (skrivs om från hebreiska till latinska bokstäver: neginoth, nehiloth, sheminith, shiggaion, selah, osv.) snarare än översätts eller förklaras. Dessa ord hade tydlig betydelse för de ursprungliga mottagarna. Betydelsen bakom några av orden har ju gått förlorad, men samtliga av termerna, förutom Chief Musician, förblir obegripliga i KJV.

Det grekiska ordet Christos (Den Smorde) har inte översatts till t. ex. The Anointed One, utan transkriberats som Christ.

Även apostolos (sändebud) återges i KJV som apostle – återigen ett val att enbart transkribera och inte låta betydelsen, som ordet hade för originalläsarna, framgå.

Flera centrala termer har fått en högkyrklig klang:

ekklesia (församling) → church
presbyteros (äldste) → priest
episkopos (tillsyningsman) → bishop

Jämför detta med Tyndales mer grundtexttrogna återgivningar: congregation, elder, overseer.

De olika grekiska orden för älska (agapao, fileo) översätts konsekvent som love, vilket gör att viktiga nyansskillnader går förlorade, exempelvis i Joh 21:15–17. I 1 Kor 13 översätts däremot agape ‘kärlek’ till charity.

Egennamn transkriberas från grundtexten och ges en engelsk klang. Detta är normal praxis, som även den grekiska översättningen av Gamla testamentet, Septuaginta (LXX), och i förlängningen Nya testamentets författare, använt sig av. Men i KJV har det gjorts med inkonsekvenser: hebreiska namnet Ya’aqov (på grekiska Iakob) blir Jacob, medan författaren till Jakobs brev kallas James. Yehoshua (på grekiska Iesous) blir antingen Joshua eller Jesus.

Olika ord för andeväsen återges oftast med devils, trots att det grekiska diabolos ’anklagare’, ’förtalare’ (som “devil” kommer ifrån) inte ens förekommer i dessa sammanhang i grundtexten.

Samtidigt finns styrkor: Översättningen använde ord som på 1600-talet hade en rik och mångbottnad betydelse — ofta nära grundtextens semantik. Exempelvis faith på 1600-talet en trofast tillit, förtroende och trofasthet (motsvarande grekiskans pistis).

Därför blir dess återgivande av frasen pistis Christou (Rom 3:22) helt klockren: faith of Christ. KJV gör även rätt med dikaiosyne Theou (righteousness of God, 2 Kor 5:21). Båda dessa är två viktiga passager där översättare kan välja olika tolkningar (t. ex. ”Kristi trofasthet” eller “tro på Kristus”—”Guds rättfärdighet” eller “rättfärdighet inför Gud”, m.m.). KJV har gjort det rätta och hållit sig till grundtexten.

Tyvärr har dock orden som vid översättningens tid hade sin rikedom av betydelse med tiden förändrats eller förlorat sin ursprungliga innebörd. Detta gör att dagens läsare ofta uppfattar KJV på ett helt annat sätt än vad översättarna avsåg. I modern engelska har “faith” blivit en “irrationell, religiös tro” snarare än något man litar på med förtröstan och visshet. I modern engelska betyder grace ofta bara “artighet” eller “vacker rörelse”, vilket förminskar den ursprungliga betydelsen.

Därtill används många ord i KJV som hade en helt annan betydelse än idag, och ibland betyder de nästan motsatsen i modern engelska. Exempelvis:

conversation – betydde livsföring, inte bara “samtal”
prevent – “I prevented the dawning of the morning, and cried” (Ps 119:147) betydde komma före, gå upp före gryningen, inte “hindra morgonen från att gry”
let – betydde hindra, motsatsen till att “låta”
meat – betydde mat i allmänhet, inte enbart kött
quick – betydde levande, inte “snabb”

Även om betydelsen kan vara av mindre konsekvens med vissa ord, gör förändringarna i ordens betydelse att moderna läsare lätt missförstår texten, även när orden i sig ser bekanta ut.

Ett av de mest kontroversiella orden i King James Version är “unicorn” — enhörningen. Det förekommer nio gånger (t. ex. 4 Mos 23:22; Job 39:9–10; Ps 22:21) som översättning av det hebreiska ordet re’em. Vissa ateister har använt detta som förevändning för att förlöjliga hela Bibeln. För ca 20 år sedan var det en populär initiationsrit bland ateistiska youtubare att göra videos om hur Bibeln innehåller enhörningar och därför är en sagobok. Men på 1600-talet syftade unicorn inte nödvändigtvis på den sagohäst med horn som vi tänker på i dag, utan på ett kraftfullt enhornat djur — ett ord som helt enkelt betydde “ett djur med ett horn.”

Det hebreiska ordet re’em säger egentligen ingenting om någon enhörning eller antalet horn på ett djur. Modern forskning visar att re’em snarare syftar på den utdöda vildoxen (aurochs, Bos primigenius), ett djur känt för sin styrka och vildhet. Därför återges ordet i moderna biblar mer korrekt som wild ox. Men KJV-översättarna följde här den latinska bibelöversättningen Vulgatas unicornis, som i sin tur följde Septuagintas monokeros, som båda betyder “ett horn”.

Det är möjligt att de som arbetade med översättningen av Septuaginta inte kände till något grekiskt ord för det hebreiska re’em. Man kan tänka sig att de, liksom andra i samtiden, associerade det till de babyloniska avbildningarna av vildoxar på Ishtarporten — framställda i profil med endast ett horn synligt. Därför kallade de det för “monokeros”, ett enhornat djur.

Att således okritiskt transkribera Vulgatans unicornis till unicorn får betraktas som ett tecken på teknisk vårdslöshet hos KJV:s översättare — ett misstag som i längden blivit förödande, då det gett upphov till missförstånd och hån mot den heliga Skrift.

Sammanfattande bedömning

King James Version har haft enorm historisk betydelse och har använts av Gud på många sätt. Men liksom Gud i Sin försyn kan använda bristfälliga människor och deras verk till Sin ära, är KJV som översättning bevisligen långt ifrån felfri — än mindre ofelbar, som en del vettvillingar påstår. Som bibeltext för dagens läsare är den långt ifrån idealisk. Översättningen är äldre, ofta svårbegriplig och innehåller språkliga och textkritiska brister som gör den otillförlitlig i modern kontext.

Baserat på språkvetenskapliga, lingvistiska och översättningstekniska bedömningskriterier för översättningsprinciper, teologiskt laddade termer och paratexter uppnår King James Version endast 33,7 % rätt, och får betyget underkänd.

Hyckleriet med “Pracka inte på mig din religion”

2025-10-07T13:53:00.007+02:00

Att vara kristen i Sverige kan ibland kännas som att vara Tarzan – uppväxt bland varelser som, enligt sin egen trosbekännelse, härstammar från aporna. Det är i denna miljö man lär sig tala, tänka och handla – och det är nästan oundvikligt att något av djungelns språk fastnar.

Den som försöker följa Kristus i ett sådant land lär sig snart hur lätt tron kan slipas ned av ständig påverkan. Man har i regel ingen biblisk församling, ingen gemenskap av kristna som är stadigt förankrade i Guds Ord, Evangeliet och en biblisk världsbild och frimodigt proklamerar den dag och natt; utan en grupp av andra lika nedslipade individer, ledd av pragmatiker. Man blir så istället mer van vid sekularismens rytm, lär sig dess ord och dess skamkänsla inför evangeliet. Och innan man vet ordet av har man, likt Tarzan, börjat svinga sig mellan lianerna av kompromisser – mellan Bibelns röst och samtidens brus.

Så hör man ofta påståendet: "Pracka inte på mig din religion." Det låter som ett krav på respekt, tolerans och ömsesidig hänsyn (ofta uttryckt på ett allt annat än respektfullt, tolerant eller hänsynsfullt sätt!) Och det blir lätt att man rycks med i det tänkandet. Men om vi tittar närmare blir självmotsägelsen uppenbar: de som säger detta försöker i själva verket pracka på oss sin egen världsbild.

Låt oss analysera det steg för steg. Som kristna har vi en Herre som vi ska lyda och ett uppdrag som Herren, Jesus, själv gav oss i missionsbefallningen: “Gå därför och gör alla folk till lärjungar…” (Matt 28:19). Att leva ut vår tro och berätta Evangeliet är inte en valfri aktivitet, det är en direkt befallning från Kristus själv. En essentiell beståndsdel, om vi ska kalla det så, av vår "religion". När någon därför säger “sluta pracka på mig din religion” försöker de med andra ord pracka på oss sin egen religion, om att man inte ska pracka på andra sin religion, och förhindra oss från att "utöva vår religion", till förmån för deras!

Eftersom Kristus har befallt oss att predika Evangeliet för alla människor, är deras påstående inte neutralt. Genom att säga att vi inte ska sprida vår tro, förmedlar de i själva verket sin egen tro – sin tro att Jesus Kristus inte är Herren som man ska lyda – sin religion av relativism – till oss. I samma ögonblick som de vill tysta oss, prackar de på oss ett paradigm som säger: “Din tro får inte uttryckas offentligt.” De predikar sin sekulära dogm om att alla övertygelser är lika, lika fel, och därför ska tystas.

Självmotsägelsen är total. För dessa individer som gärna skryter med sin rationalitet. De försöker hindra oss från att "utöva vår religion" och lyda vår Herre, och detta hindrande är i sig en handling av tro – ett försök att påtvinga sin världsbild på oss. Det är inte neutralitet; det är en annan religiös dogm, ett sekulärt evangelium som säger: “Din tro får inte finnas, för all tro är subjektiv och lika värdelös.”

Denna logik är inte spontan. Den är ett direkt resultat av decennier av ideologisk indoktrinering, där ateistiska och marxistiska principer långsamt har hjärntvättat samhällets syn på tro. Från skolsalar till medier har budskapet blivit: “Religion är något irrationellt, privat, något som inte får uttryckas.” Men det är i själva verket ett subtilt påbud, en moralisk regel – en form av religiös diktatur som kräver tystnad. I grunden ligger givetvis människans synd som gör henne till en mer än villig slav under allt som kan hjälpa henne att undertrycka sanningen i orättfärdighet.

Vi kan se detta på ett pedagogiskt sätt: tänk på dessa individer som barn som inte riktigt förstår logiken. De har lärt sig att vissa idéer är farliga eller olämpliga och vill nu tvinga andra att anpassa sig till deras begränsade perspektiv. De förstår inte att i samma ögonblick som de kräver tystnad, så predikar de själva – ohämmad och självsäker – sin egen ideologi.

Det korta svaret du kan ge dem är:

Du respekterar själv inte min religion, eftersom Kristus har befallt oss kristna att predika Evangeliet för alla folk. Så utan att själv märka det, motsäger du dig själv när du säger att vi inte ska pracka på dig vår religion. Du prackar nu på mig din egen religion av sekularism, relativism, ateism.

Det är slående hur tydligt detta är när man väl ser det: de försöker tysta Evangeliet, men i tystnaden talar deras egen dogm högre än någonsin. Varje försök att sätta gränser för vår tro är inte neutralitet; det är ett försök att ersätta vår trosutövning med deras ideologi.

Så vad blir slutsatsen? Den är enkel men kraftfull:

Att predika Evangeliet är vårt uppdrag, givet av vår Herre och vår Gud, "i vår religion", Jesus Kristus.
Att säga åt oss att inte predika är inte neutralitet – det är en egen tro, en egen religion som försöker ersätta Kristi uppdrag med relativism och säger att vi ska lyda en människa (individen som säger det).
Bibeln uppmanar och befäster igen, att vi ska lyda Gud och inte människor.

Det är först när alla kristna får predika Evangeliet – och göra alla till lärjungar – som verklig tolerans uppstår. De som blir frälsta genom Evangeliet har fått ett nytt hjärta som älskar Gud, älskar sin nästa som sig själv, följer den gyllene regeln.

Deras sekulära relativism är en falsk väg till tolerans, eftersom den förnekar kärleken till Gud och människans värde som Guds avbild. I deras världsbild är människan inget mer än ett djur bland andra – en utvecklad form av aporna, utan något gudagivet, objektivt värde. Därför blir andra människor i slutändan bara medel för att uppnå egna begär. Och begynnelsen är detsamma som slutet: världsbilden tjänar deras eget kött. Toleransen är för köttet, att ge begären fria tyglar.

När vi predikar Evangeliet tillfredsställer vi inte dessa köttsliga begär, utan konfronterar dem. Motståndet mot Evangeliets förkunnelse är därför inte främst intellektuellt eller ideologiskt, utan andligt: ett uttryck för syndens makt och hjärtats mörker.

Människan hatar Gud tills Gud själv förvandlar hennes hjärta genom nåd, genom evangeliets predikan. Endast den Helige Ande kan ge nytt liv och öppna ögon för sanningen: att Jesus Kristus är Herre.

Att tysta Kristi budskap under förevändning att man “respekterar” andras övertygelser är alltså inget annat än hyckleri. Det är ett sätt att maskera ideologisk dominans som om det vore neutralitet, och det måste vi peka ut och tillrättavisa. Vi ska fortsätta tillrättavisa deras syndiga otro och uppror mot Herren, och kalla dem till omvändelse och tro på Honom. Detta gör vi av kärlek till vår Herre, och av kärlek till dem, så att de kan bli frälsta.

Vi får inte tona ned vår tro, vi får inte be om ursäkt för vår tro. Vi ska predika Evangelium, och varje gång någon försöker hindra oss ska vi säga till dem att de gör fel och måste omvända sig. För vår världsbild är inte som deras – det finns rätt och fel, och fel ska påpekas och rättas till.

Den kultur som säger att vår tro ska tystas predikar samtidigt sin egen.

Och så fortsätter vi predika våran.

Joel Halldorf: kompromissens pris i modern svensk kristendom

2025-09-18T16:51:00.002+02:00

Joel Halldorf är en figur som på många sätt illustrerar den moderna kyrkans spänningsfält mellan teologisk integritet och social acceptans. För att förstå detta korrekt, måste vi börja med en uppställning av de premisser, som styr hans arbete. Det förefaller mig tydligt att Halldorf konsekvent har strävat efter att göra "kristendomen" "socialt accepterad" i vänsterorienterade kretsar. Detta är en strategi som, när den analyseras, uppvisar flera interna spänningar.

Halldorfs bakgrund inom pingströrelsen är relevant: pingströrelsens ursprungliga fokus var evangelisation – att människor skulle "acceptera Jesus" som Frälsare. Denna premiss reducerar tron till en responsmekanism: målet är mottagarens acceptans, inte nödvändigtvis undervisningens sanningshalt. När denna strategi flyttas in i akademiska och kulturella sammanhang, uppstår en konflikt: tron måste omformuleras för att bli "socialt gångbar", vilket skapar en dissonans mellan vad som är sann kristen lära och vad som "fungerar", rent kulturellt.

Dessutom är Halldorf son till den notoriske ekumenikern Peter Halldorf, vilket kan ha influerat hans syn på kyrka och teologi. Det är inte nödvändigtvis genetiskt determinerande, men visar ett mönster av teologiska kompromisser som kan spåras inom familjen: en strävan efter kulturell relevans på bekostnad av doktrinär stringens.

En närmare analys av Halldorfs retorik visar systematiska strategier:

Moralisk relativisering: Historiska och teologiska sanningar omprövas ständigt i ljuset av samtida värderingar. Bibeln tolkas ofta genom ett prisma av social rättvisa och progressiv politik snarare än genom strikt exeges.
Selektiv kritik: Evangeliska samfund, konservativa röster och traditionell praxis blir måltavlor, medan teologiska innovationer som ligger i linje med vänsterns värderingar framhålls som exempel på relevant kristendom.
Kulturell kompromiss: Teologiska principer omformas för att minimera konflikt med sekulära normer. Detta kan beskrivas som ett slags “social optimering”: om tron presenteras i en form som inte provocerar samtiden, ökar acceptansen – men till priset av lärans klarhet.

Varje handling har konsekvenser. Halldorfs metod leder till att kristen tro blir föremål för social manipulation. Även om avsikten kan vara att göra kristendomen mer tillgänglig, är resultatet paradoxalt: den tillgänglighet som uppnås är artificiell och det man tillgår är inte kristendom.

Skriften kan ses som en databas med absoluta sanningar, medan samtiden är en dynamisk variabel med ständigt föränderliga parametrar för acceptans. Halldorf försöker optimera "social acceptans" genom att modifiera inputvariabler (doktrin och praxis). Resultatet är en korruption av output: tron presenteras förvrängd.

Konsekvensanalysen blir klar:

För social acceptans: Effektiv. Halldorf får erkännande, rubriker och akademiskt utrymme.
För bibeltrogen, kristen undervisning: Kontraproduktiv. Tron försvagas, kyrkans historiska kontinuitet riskeras och konservativa röster marginaliseras.

Ja, det är viktigt att poängtera att Halldorfs metod ofta inkluderar att kasta bibeltroende kristna och samfund under bussen. Kritik riktas systematiskt mot dem som hyser bibliska värderingar och ståndpunkter för att vinna politiskt och kulturellt behag inom vänsterorienterade kretsar. Häromsistens skrev han om den mördade Charlie Kirk att han stod för en "extrem religion", trots att Kirk i praktiken var en vanlig evangelisk kristen. Detta är logiskt konsekvent med premissen att social acceptans prioriteras över teologisk sannhet. (Min egen ståndpunkt är en strikt bibeltrogen förståelse av församlingen och individuell frihet, privat egendom och obefintlig statlig inblandning. Jag söker däremot inte social acceptans hos vänstermarxistiska kretsar som Expressen, och min kritik grundar sig på Skriften och dess principfast logiska implikationer snarare än på att tillmötesgå någon kulturell trend.)

Joel Halldorf är ett exempel på en modern kompromisslogik där socialt erkännande prioriteras över trosintegritet. Han är analytiskt konsekvent, men resultatet för kristen tro och bibeltrogen undervisning är högst problematiskt. Denna strategi underminerar all bibeltrogen lära och praxis och bidrar till en kultur där tro ses som någonting som kan formas och anpassas efter politiska preferenser.

Slutsatsen: om målet är att göra kristendomen populär och accepterad i kulturellt progressiva kretsar, fungerar Halldorfs metod endast skenbart, om den ens gör det. Världen kommer aldrig acceptera den sanna kristendomen, och bara möjligtvis acceptera en uppsminkad och förvanskad "kristendom". All erfarenhet visar dock att världen i form av ateistsekulära svenskar aldrig vill acceptera något som har något med kristendomen att göra, hur acceptabel och välpyntad den än görs, eftersom deras enda religion, som de dras till, är den fullkomliga lastens orenhet. Och om målet istället är att bevara sann kristen tro, försvara Skriftens auktoritet och värna om kyrkans historiska kontinuitet, är metoden kontraproduktiv och till och med farlig.

Den enda kraft som kan föra syndaren till omvändelse, den enda metod som räddar själen från fördärvet, är Guds egen Ande. Inte tidens opinion, inte kulturens billiga blaskpress, inte ett patetiskt försök till social acceptans. Den som söker att bli "accepterad" av världen, förlorar sin själ. Måtte de som läser detta inse faran: att förlora Kristus för världens gillande är det största nederlag en människa kan drabbas av.

När ateisten säger att du tror på tandfén

2025-07-30T12:38:00.002+02:00

När en ateist säger till dig att du är "knäpp" för att du tror på Gud, eller hånar dig för att du "tror på tandfén", bli inte förolämpad. Du har fått ännu ett bevis för att Bibeln är sann.

"Dåren säger i sitt hjärta: 'Det finns ingen Gud.'" (Ps 14:1)
"Men en själslig människa får inte Guds Andes saker, det är ju [en] dumhet för honom" (1 Kor 2:14*)

Det tragiska är inte att ateisten kallar dig dum, det tragiska är att han lever i uppror mot sin Skapare, samtidigt som han andas Guds luft, lever på Guds jord och ständigt hålls vid liv och blir försedd av Guds goda gåvor.

Arminianens försök att vinna sympatier

I mycket av dagens kristna apologetik – särskilt i arminianska kretsar – finns en övertygelse om att vi först måste "bygga en bro" till ateisten genom gemensam rationalitet. "Om vi bara visar att tron är rimlig nog", tänker man, "kommer ateisten vara öppen för Jesus."

Så man ger dem kosmologiska argument, moraliska antaganden, probabilistisk teism, "bevis" och ett evangelium format för att passa deras förnuft. Det låter nästan som om Gud skulle vara tacksam för att vi gör honom filosofiskt acceptabel. Som om det är Gud som står inför skranket, inför ateisternas domstol och inte vice versa.

Men Glädjebudet behöver inte bli acceptabelt. Det behöver bli förkunnat.

"Talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft." (1 Kor 1:18*)

Arminianen försöker mildra Evangeliets anstöt – men i den processen förlorar han dess kraft.

Vilken hädelse är inte denna typ av apologetik – som både förvanskar Evangeliet och förvränger Guds natur. Den framställer Gud som en åtalad inför människans förnuft och vilja, medan människan ges rollen som domare och den som sätter villkoren. Allt detta gör de för att behaga människor snarare än att frukta Gud.

Utgångspunkt i Guds Ord: Människan står skyldig

Biblisk apologetik – ibland kallad presuppositional apologetics (förutsättningsapologetik) – börjar med Guds Ord och förutsätter att det är sant. Den utgår från det Skriften lär: att människan vet att Gud finns, men undertrycker sanningen i orättfärdighet (Rom 1:18). Det finns inga verkliga ateister – bara syndare som vägrar att böja knä.

Och vad är människans största problem? Det är inte att hon saknar bevis för Gud. Det är att hon är skyldig inför honom.

"Alla har ju syndat och saknar Guds ära." (Rom 3:23*)
"Det är bestämt att människan en gång ska dö och sedan dömas." (Hebr 9:27*)

Apologetik är inte att be om ursäkt (apologize) för Gud. Det är att stå som en budbärare från himlens domstol och säga: Du är en lagbrytare. Gud är en rättfärdig Domare. Men det finns en Frälsare.

Evangeliet är Guds kraft till frälsning

Kristus kom inte bara för att "älska oss till frälsning" – han kom för att ta straffet vi förtjänade. Enligt Bibeln dog Jesus inte som en möjlig frälsare, utan som en substitut, en straff-ställföreträdare. Han bar våra synder, tog Guds vrede, och tillfredsställde Hans rättvisa – inte symboliskt, utan verkligt och fullständigt.

"Herren lät all vår skuld drabba honom." (Jes 53:6*)
"Gud har ställt fram honom som blidkning... för att visa sin rättfärdighet." (Rom 3:25–26*)

Det är detta Evangelium vi ska förkunna. Inte ett filosofiskt system, utan en korsfäst och uppstånden Frälsare, som ropar: "Omvänd er och tro på evangeliet!" (Mark 1:15)

"Och jag, när jag kom till er, bröder, jag kom inte enligt tals eller vishets överlägsenhet, när jag öppet tillkännagav Guds hemlighet. Jag dömde ju att inte veta något bland er, förutom Jesus Den Smorde, och Denne som korsfäst [...] och mitt tal och min kungörelse inte med övertygande tal av vishet, utan med frambevisning av Ande och kraft, så att ert förtroende inte skulle vara i människors vishet, utan i Guds kraft" (1 Kor 2:1–5*)

Ateisten behöver inte vinnas med logik. Han behöver väckas ur sin andliga död. Han behöver Guds Ande, genom Guds Ord, i kraft av det Evangelium som förkunnar både lag och nåd, både dom och frälsning.

Din attityd stämmer med vad Bibeln säger om dig: du är förlorad. Du är skyldig. Men Kristus dog för syndare.

Och det finns nåd – men bara för den som böjer sitt huvud i skam över sin egen dumhet inför Guds majestät och vishet, och omvänder sig i säck och aska, och kryper till korset.

"Ångra er därför och vänd om, så att era synder blir utplånade..." (Apg 3:19)

Detta är alltså ett exempel på ett riktigt svar, i sin helhet som ges när ateisten säger att du tror på tandfén:

Att du hånar tron är inte förvånande. Bibeln säger att "den naturliga människan tar inte emot det som kommer från Guds Ande, för det är dårskap för henne" (1 Kor 2:14). Du förlöjligar det du inte förstår – men du gör det inför den Gud som en dag ska döma levande och döda.

Du lever just nu i uppror mot din Skapare. Du bryter mot hans lag dagligen, i tanke, ord och gärning. Gud är helig, rättfärdig och god – och Han kommer inte att se mellan fingrarna med synd. Straffet för synd är evig fördömelse och plåga i Helvetet, en verklig plats där Guds vrede förblir över dem som vägrar att omvända sig.

Men Gud, som är rik på barmhärtighet, sände sin Son, Jesus Kristus, för att ta syndens skuld på sig. På korset bar han Guds rättfärdiga dom i syndares ställe. Han tillfredsställde Guds rättvisa, så att Gud kan vara både rättfärdig och den som frikänner den som tror på Jesus (Rom 3:26). Inte för att någon människa är god, utan för att Gud är nådig.
Du behöver inte förbli under domen. Omvänd dig. Tro evangeliet. Frälsningen är ännu möjlig, men tiden är begränsad.

*Grundtexttrogen översättning, i övrigt har SFB15 använts.

Ett Evangeliskt svar på Brian Zahnds inbjudan till Torpkonferensen

2025-06-12T15:53:00.000+02:00

När du ser villfarelse träda fram, behandla den inte med tystnad, utan med skärpa och precision. Det är inte hat, utan kärlek till sanningen.

Torpkonferensen 2025 har valt att bjuda in Brian Zahnd som talare. Detta val är inte ett uttryck för neutral ekumenik eller ytlig nyfikenhet – det är ett aktivt steg bort från evangelisk tro, ett steg rakt ut i doktrinär apostasi. Låt mig förklara detta, inte med känslomässig upprördhet, utan med logisk klarhet, teologisk nödvändighet och framför allt biblisk auktoritet.

1. Brian Zahnds förnekelse av den juridiska försoningsläran = förnekelse av Evangeliet

Zahnd förkastar det objektiva, juridiska perspektiv på försoningen som är själva Evangeliets kärna: att Kristus bar Guds vrede i vårt ställe, som en ställföreträdande syndabärare, i en gudomligt rättslig handling. Detta är inte en teologisk fotnot. Det är inte en, som de påstår, senare uppfinning av Anselm eller reformatorerna. Det är Evangeliet självt, från Bibeln själv:

Jesaja 53:4,5,6,10: "Han blev [slagen av Gud och pinad], genomborrad för våra brott, slagen för våra synder. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. [...] all vår skuld lade Herren på honom [...] Det behagade Gud att krossa* honom och låta honom lida"

2 Kor 5:21: "Den som inte visste av synd, honom gjorde Gud till synd i vårt ställe, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud."

Rom 3:25–26: "Honom har Gud ställt fram som blidkning* genom hans blod, att tas emot genom tron, för att visa sin rättfärdighet."

Det Zahnd aktivt motsätter sig är alltså Guds rättfärdiga vrede mot synden och att denna vrede blivit tillfredsställd (blidkad) i Kristi kors. Detta är inte sekundärt. Detta är Evangeliets mekanism.

Zahnd erbjuder istället en sentimental ersättning: en "kärleksfull Gud" utan vrede, en försoning utan offer, en frälsning utan korsets verkliga dom. Det är "en annan Jesus" (2 Kor 11:4), och därmed en annan ande, ett annat evangelium.

Följden är logiskt och teologiskt nödvändig:

Den som förnekar den juridiska försoningen, förnekar Evangeliet.
Den som förnekar Evangeliet, står inte i Kristus.
Den som står utanför Kristus, är under Guds dom (Joh 3:36).
Att ge utrymme åt denna förnekelse i församlingssammanhang är att kompromissa med frälsningssanningen.
Därför kräver det separation, inte dialog.

Detta är inte extremism. Det är en konsekvent tillämpning av Skriften:

Gal 1:8: "Men om vi själva eller en ängel från himlen skulle predika ett annat evangelium än det vi har predikat för er, så ska han vara under förbannelse."

Rom 16:17: "Jag uppmanar er, bröder, att hålla ögonen på dem som vållar splittring och villfarelse i strid med den lära ni har fått, och vänd er bort från dem."

Detta gäller nu inte bara Zahnd själv, utan alla i Evangeliska Frikyrkan (EFK) – arrangören av Torpkonferensen – som fortsätter att kalla detta ett "bidrag till samtalet" snarare än att kalla det vad det är: förnekelse av sanning.

Alla som vill förbli trogna Evangeliet måste därför:

Antingen kräva att EFK utesluter dem som förnekar den juridiska försoningen,
eller själva separera från ett samfund som vägrar skilja sanning från lögn.

2. "Sinners in the Hands of a Loving God" – ett hån mot väckelsens verklighet

Brian Zahnds bok "Sinners in the Hands of a Loving God" är inte bara en alternativ vinkel på Guds karaktär. Den är en öppen polemik mot en av de mest inflytelserika predikningarna i kyrkohistorien: "Sinners in the Hands of an Angry God", predikad av Jonathan Edwards 1741. Zahnds titel är inte oskyldig – den är ett hån, ett avståndstagande från den gudsbild som Edwards (och Skriften) tydligt förmedlar: en helig Gud vars vrede mot synd är både verklig och rättfärdig.

I Zahnds version reduceras Gud till ett godmodigt väsen utan vrede, utan dom, utan korsets juridiska nödvändighet. Det är inte goda nyheter – det är intellektuell ohederlighet och andlig blindhet. Han vill ersätta Guds vrede med Guds kärlek, men förstår inte att Bibeln aldrig sätter dessa i motsättning:

Psaltaren 7:12: "Gud är en rättfärdig domare, en Gud som varje dag visar sin vrede."

Rom 5:8–9: "Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. Så mycket mer ska vi då, när vi nu har förklarats rättfärdiga genom hans blod, bli frälsta från vredesdomen genom honom."

Zahnd förnekar behovet av frälsning från Guds vrede. Men Bibeln gör det klart: det är just vredens verklighet som gör korset nödvändigt. Utan Guds vrede – inget kors. Utan korsets dom – inget evangelium.

I Guds försyn har nyligen Edwards’ ursprungliga predikan nu blivit tillgänglig på svenska – både i bokform och gratis online. Ett tillfälle för dagens troende att återupptäcka den bibliska sanning som Zahnd vill gömma och glömma. Läs den, och känn kontrasten: där Edwards predikar Guds helighet med skälvande allvar, predikar Zahnd en fromhet utan rötter.

Länk till svenska versionen av Syndare i händerna på en arg Gud

Avslutning: Evangeliets gränser är Guds gränser

Ni står i dag inför ett vägskäl. Inte mellan två lika giltiga perspektiv, utan mellan sanning och lögn. Det juridiska evangeliet som apostlarna predikade och martyrerna dog för – eller ett nutida evangelium där Gud inte dömer, inte kräver försoning, inte är helig.

Zahnds inbjudan till Torpkonferensen är inte ett uttryck för gästfrihet. Det är ett förakt för Evangeliet, ett tecken på ett samfund som inte längre förmår eller vill skilja mellan sanning och villfarelse.

Jag upprepar: Alla trogna måste:

Förmana EFK att avvisa detta avfall, eller
Avlägsna sig från ett sammanhang där Evangeliets förnekelse ges legitimitet.

Detta är inte hat. Det är kärlek till sanning. Det är logikens lydnad under Skriften.

2 Joh 1:10–11: "Om någon kommer till er och inte för med sig denna lära, så ta inte emot honom i ert hem och hälsa honom inte välkommen. Ty den som hälsar honom välkommen gör sig delaktig i hans onda gärningar."

Låt oss då stå fasta. Inte i egen kraft, utan i Kristus – den som bar Guds vrede, för att vi skulle kallas rättfärdiga. Det evangeliet är inte öppet för kompromiss. Det är antingen allt – eller inget.

Detta är inte en fråga om personlig stil, ton eller tolkningsskillnader bland syskon. Det är en fråga om sanning eller lögn, frälsning eller fördömelse. Inbjudan av Brian Zahnd till Torpkonferensen är inte bara ett misstag – det är ett moraliskt och andligt svek.

Enhet utan sanning är inte enhet, det är förräderi.

Om Guds vrede inte har blivit tillfredsställd i Kristus, så är vi alla fortfarande under domen. Men vi vet att "det finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus" (Rom 8:1) – just därför att korset är juridiskt, objektivt och tillräckligt.

Därför kan vi inte vara tysta. Därför måste vi dra gränsen. Och därför måste varje församlingsledare, varje troende och varje samfund som vill vara troget Evangeliet nu välja:

Sanningen – eller tillvänjning till villfarelse.
Korsets dårskap – eller denna världens vishet.
Evangeliet – eller Zahnds gnostiska förvrängning.

Logiken är obeveklig. Evangeliet är icke förhandlingsbart. Och separation är ibland en moralisk plikt.

*Korrekta översättningar från grundtexten

Stanley Sjöbergs teologiska arv

2025-05-15T09:35:00.001+02:00

Med anledning av att Stanley Sjöberg nyligen avlidit är det rimligt att utvärdera hans teologiska avtryck. Sjöbergs inflytande i svensk frikyrklighet var betydande, men hans teologi avvek på väsentliga punkter från den historiska kristna tron.

Han förespråkade den så kallade "ransom to Satan"-teorin, enligt vilken Kristi död utgjorde en betalning till Satan. Denna idé, populariserades visserligen av Gustaf Aulén som "den klassiska försoningsläran", men saknar bibliskt stöd och är ett hädiskt, falskt evangelium. Skriften lär att syndens straff drabbar människan från Guds sida, och att Kristus bar Guds rättfärdiga vrede i vår plats – ett juridiskt försoningsverk (Jes 53:5–6; Rom 3:25–26; 2 Kor 5:21; Gal 3:13). Satan är inte betalningsmottagare. Gud är både den som kräver rättvisa och den som i Kristus tillhandahåller nåd.

Sjöbergs verksamhet kännetecknades också av karismatiska yttringar som ofta stred mot den ordning som Nya testamentet föreskriver för församlingsliv (1 Kor 14:33, 40). Hans eskatologi bar tydliga drag av dispensationalism, men detta är sekundärt i sammanhanget. Den centrala avvikelsen är att Kristi offer reducerades från en akt av rättslig tillfredsställelse till en slags kosmisk byteshandel, vilket varken är teologiskt stringent eller exegetiskt hållbart.

Sammanfattningsvis kan det konstateras att även om Sjöberg visade personlig hängivenhet, var hans teologiska bidrag inte förenliga med den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga (Judas v. 3). Logisk konsekvens och trohet mot Skriften kräver att detta erkänns, särskilt när ett teologiskt arv nu kommer att värderas efter döden.

En preliminär analys av Kärnbibeln: Psalm 9 och dess strukturella avvikelser

2025-05-08T10:31:00.001+02:00

Jag har påbörjat en genomläsning av mitt fysiska exemplar av Kärnbibeln som jag nyligen inhandlade för att studera och lägga till min samling av bibelöversättningar, och har börjat i Psaltaren. Psalmerna är en textkorpus jag dagligen återvänder till, medan jag ännu håller på att läsa andra bibelavsnitt i andra översättningar. Det möjliggör ett simultant test av stil, innehåll och exeges i flera riktningar.

Den expanderade översättningens inneboende problem

Kärnbibeln beskriver sig själv som en "expanderad" översättning, jämförbar med Amplified Bible. Denna metod kännetecknas av att verserna utökas med alternativa översättningar, förklaringar och tematiska utvikningar.

Ett centralt problem uppstår när översättaren staplar flera möjliga betydelser utan att kontextuellt avgöra vilken som bäst återger originalets intention. Exemplet ḥesed – återgivet som "kärleksfull trofasthet, lojal kärlek, nåd" – illustrerar detta. Alla översättningsförslag är lexikalt legitima, men utan kontextuell selektion uppstår semantisk inflation. Orden förlorar sin precision.

Läsaren lämnas att simultant tolka alla möjliga betydelser, som om texten vore avsiktligt mångstämmig. Resultatet blir inte fördjupning, utan upplösning.

Formatets inverkan på läsupplevelsen

Utöver detta semantiska överflöd innehåller Kärnbibeln långa, förklarande inskott inom verserna, markerade med hakparenteser. Dessa inslag fungerar inte som översättning eller expansioner, utan som kommentartext och teologiska associationer. De flesta studiebiblar placerar dock sina kommentarer i fotnoter eller marginaltexter. Kärnbibeln väljer istället att bryta upp huvudtexten med fullständiga förklaringar, ibland över större delen av sidan. Detta påverkar läsbarheten negativt. Texten blir fragmenterad och rytmen upphackad, särskilt vid högläsning eller andaktsläsning.

Den narrativa eller liturgiska helheten får ge vika för omedelbar informationsöverföring. För vissa syften kan detta vara acceptabelt. Men som huvudsaklig läsning blir det snabbt tröttande och splittrande.

Det är värt att fråga: Vad vinner man, och vad går förlorat, när översättningen samtidigt vill vara lexikon, kommentar och andaktsbok?

Fallstudie: Psalm 9

Nedan följer tre exempel från Psalm 9, vilka illustrerar de typiska problem som präglar Kärnbibelns behandling av Psaltaren.

Observation 1: Typologisk extrapolation

Psalm 9 börjar med raden:

"Till (för) ledaren. [Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se Upp 22:16 ...]"

Att ett ord som ledare kan kopplas till både tempeltjänst och till Kristus är teologiskt möjligt, men det kräver en robust typologisk kedja. Här utgår Kärnbibeln från en lös associationslogik: eftersom Jesus kallas "morgonstjärnan" i Uppenbarelseboken, och eftersom "ledaren" är någon som lyser, så är det troligtvis Messias som avses.

Denna logik saknar nödvändiga mellanled. Exegetiskt sett är den otillräcklig. Kristus syns i Gamla testamentets skuggor – men inte via semantiska spekulationer. Att läsa in Kristus i varje möjlig formulering underminerar istället den verkliga typologins kraft.

Observation 2: Hebreiska bokstäver och symbolisk överladdning

Psalm 9 uppvisar ett partiellt akrostiskt mönster. Detta är korrekt observerat. Varje verspar är inledningsvis strukturerat efter den hebreiska alfabetiska ordningen. Så långt är analysen förankrad i textens uppbyggnad.

Därefter sker dock ett metodologiskt avsteg.

א – Alef
2 Jag vill tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] Herren av hela mitt hjärta! Jag vill räkna upp (noggrant återge – hebr. safar) alla dina under! 3 Jag vill vara glad och jubla i dig! Jag vill lovsjunga ditt namn, du den Högste!

Kommentaren hävdar att de fyra inledande verben ("jag vill tacka", "jag vill berätta", "jag vill vara glad", "jag vill lovsjunga") börjar med bokstaven alef, och att detta bär teologisk innebörd: Alef symboliserar enligt vissa traditioner en oxe, styrka, och ledarskap – vilket i sin tur används för att föreslå att lovprisning, glädje och vittnesbörd är "det första och viktigaste".

Detta är vilseledande.

Att dessa verb inleds med alef beror inte på rotens begynnelsebokstav utan på den grammatiska formen: אודה, אספרה, אשמח, אזמרה – alla är i första person singularis, där den initiala alef utgör personprefixet. Detta är en rent morfologisk funktion, inte ett stilistiskt eller teologiskt val från psalmistens sida.

Att därefter tillskriva bokstaven alef semiotisk betydelse och härleda teologiska implikationer från dess funktion som verbprefix, är att förflytta sig från exeges till eiseges. Man läser in betydelser i texten som inte emanerar från texten själv.

Det är metodologiskt likvärdigt med att hävda att svenska presensverb som går, arbetar och äter säger något djupt om människans "handling i nuet", enbart därför att de råkar sluta på bokstaven R – och att denna bokstav, med sitt framskjutande ben, skulle likna en person i rörelse. Det är inte filologi, det är fantasifull grafologi. Sådan argumentation kan vara poetiskt tilltalande, men saknar exegetisk bärkraft.

Det må vara sant att alef ibland symboliserar styrka eller början i rabbinisk tradition eller kabbalistik. Men att föra in detta som en del av textens mening är exegetiskt obefogat om inte texten själv ger belägg för det. Kärnbibeln presenterar denna symbolik som textens inneboende budskap. Det är en exegetisk kategoriöverträdelse.

Sammanfattningsvis: Grammatik är inte mystik. Första person singularis är inte ett gudomligt tecken. Det är helt enkelt hebreisk verbböjning.

Observation 3: Avsaknad av dalet

Det noteras att bokstaven ד – dalet saknas i akrostiken. Kärnbibeln tolkar detta som ett medvetet stilgrepp: en avsiktlig oordning som speglar ondskans oordning. Detta är möjligt, men spekulativt. Det finns inga interna signaler i texten som bekräftar en sådan intention. Det bör alltså behandlas som en hypotes – inte som exegetiskt faktum.

Preliminär sammanfattning: Diagnos av metoden

Följande slutsatser kan dras från denna första analys av Kärnbibeln, med särskilt fokus på Psalm 9:

Den expanderade översättningstekniken skapar semantisk oskärpa snarare än fördjupning.
Textens rytm och läsbarhet störs av omfattande insprängda kommentarer.
Typologiska tolkningar saknar ofta strukturellt stöd och bygger på associativ eiseges.
Symbolik och numerologi används utan tillräcklig metodologisk disciplin.
Grammatiska funktioner ges ibland övernaturliga innebörder utan stöd i textens språklogik.

Avslutande reflektion: Nyttjande med urskillning

Kärnbibeln kan vara ett rikt referensmaterial för den redan insatte, men kan inte ersätta en trogen formell översättning med textkritisk förankring. Dess blandning av översättning, kommentar, ordstudium och typologisk utläggning gör den till en hybridprodukt – informativ men metodologiskt instabil.

Användning bör ske med medveten distans och kontinuerlig källkritik. För den obefäste läsaren utgör den en pedagogisk risk. För den tränade läsaren – en möjlighet till reflekterad konfrontation med hermeneutiska övertramp.

Reflektion till "Broder Josefs väg ur kalvinismen"

2025-05-05T15:14:00.001+02:00

I den nyligen publicerade artikeln Broder Josef: Min väg ur kalvinismen, återfinns en subjektiv redogörelse för ett doktrinärt avsteg från kalvinismen, författad av Josef, en individ med vilken jag haft mångårigt samarbete i evangeliets tjänst. Det är inte utan visst emotionellt avtryck, trots mina kalvinistiska preferenser för logik, som jag konstaterar denna förändring i hans teologiska orientering.

Jag har erfarit, under min nu ganska långa kalvinistiska vandring, flera individer som initialt uttryckt reformert övertygelse har avvikit, ibland till den grad att de förnekar Evangeliet självt. Denna observation bekräftar det apostoliska vittnesbördet (1 Joh 2:19). Jag vill inte påstå att så är fallet med broder Josef. Min interaktion med Josef var under flera år intensiv och evangeliskt fruktbar. Dock har min fysiska frånvaro, till följd av geografisk omlokalisering, inte tillåtit fortsatt pastoral närvaro i hans teologiska prövningar. Han hade även avlägsnat mig från sin kontaktlista på Facebook, för att därefter lägga till mig igen – och sedan på nytt eliminera mig. Detta instabila kommunikationsmönster försvårar rationell dialog, men är samtidigt en relevant detalj.

Det är i detta läge rimligt att erinra Romarbrevet 8:28, vilket deklarerar att Gud suveränt verkar allt till det bästa för dem som älskar Honom. I enlighet med denna princip måste vi även denna situation underordna Hans försyn. Predestinationsläran är inte endast en dogmatisk struktur – den är tröst.

Det bör även noteras att publiceringsplattformen The Holy Remnant är en teologiskt oansvarig miljö som uppvisar klart sekteristiska kännetecken. The Holy Remnant utmärker sig inte genom teologisk ödmjukhet, utan genom att på ett högmodigt sätt proklamera sig själva som den enda sanna kvarlevan. Detta är en klassisk fallgrop inom sekterism. Att mina egna texter, som försvarar den juridiska försoningsläran, publicerats där utan min tillåtelse, för att misskreditera dem, vittnar inte om integritet utan om desperation. Dock gläder jag mig i detta, enligt Filipperbrevet 1:12–18, då även förvrängda citat bär fröet till Evangeliets sanning – vilket denna heresijägare inte lyckats motbevisa.

Definition: Kalvinism

Kalvinismen, korrekt förstådd, är en konsekvent biblisk teologi som sätter Guds ära som det högsta ändamålet. Den är inte ett system konstruerat av män, utan ett system återfunnet genom noggrann exeges av den heliga Skrift. Jean Calvin var en logiskt koherent exeget vars systematik var sekundär i förhållande till den bibliska källan. De fem punkterna (TULIP) är endast en kondenserad struktur av Bibelns soteriologiska mönster, inte en fullständig representation av kalvinismens räckvidd.

Respons på Josefs kritik

Förtryckande gudsbild: Denna uppfattning är en kognitiv feltolkning. Guds suveränitet innebär inte tyranni. Den reformerta läran hävdar att Gud är både allsmäktig och allgod. Guds domar är rättvisa, och Hans nåd ovärderlig. Att uppfatta suveränitet som förtryck är en projektion av mänsklig maktlogik, inte en teologisk nödvändighet.
Själslig ensamhet: Detta är ett pastoralt problem, inte ett systemiskt fel i kalvinismen. Den lokala församlingen är tänkt att vara den troendes habitat för tröst och gemenskap. Brist på denna funktion är en dysfunktion i tillämpningen, ej i doktrinen. Den själsliga ensamheten Josef beskriver är inte en funktion av kalvinismen som sådan, utan av bristfällig församlingsgemenskap – något även han i praktiken försummat genom att distansera sig från gemenskapen. Detta är beklagligt men inte ovanligt i fall där känslomässiga sår kombineras med teologisk missförståelse.
Personligt trauma: Det är också rimligt att anta, baserat på den historik jag observerat, att Josefs teologiska förflyttning är starkt påverkad av personligt trauma. Han utsattes vid ett tillfälle för falska och anonyma anklagelser inom en församlingsmiljö, vilket förvärrades av psykologisk manipulation från en person som hade stor påverkan på honom. Detta ledde till påtaglig nedstämdhet och social isolering.
Missförstånd och Dunning-Kruger: Josefs initiala entusiasm saknade en tillräcklig epistemologisk grund. Det resulterade i en överskattning av förståelse och förkunnelse utan självkritisk kalibrering. Detta är en vanlig effekt bland autodidakter utan bekräftad ekklesiologisk förankring.
Extremförbundsteologi: Den förbundsteologiska gren som Josef tillfälligt omfattade i sitt slutskede utmärks av legalistiska element som varken är normativa för kalvinismen, än mindre nödvändiga. Den reformerta traditionen, i dess klassiska uttryck, gör skillnad mellan skapelseglädje och världslighet. Calvin själv uttryckte detta enligt Bibeln: "Ingenstans blir vi förbjudna från att skratta, njuta och bli mätta av mat eller glädjas av musik eller dricka vin."
Kyrkofäderna: Att de tidiga kyrkofäderna inte var kalvinister är en trivial tautologi. Den reformerta positionen bygger inte på patristisk konsensus, utan på Skriftens självtillräcklighet. Kyrkohistorien är instruktiv, inte normativ. Apostlarnas varningar mot tidiga villolärare (Gal 1:6–9) gör det inkonsekvent att hämta normativ teologi från efterapostolisk litteratur utan prövning mot Skriften.

Avslutning

Josef vet mycket väl att hans beskrivning av kalvinismen är en karikatyr och ett logiskt felslut. Han har själv deltagit i diskussioner och argumenterat träffsäkert emot dem. Den reformerta frälsningsläran är inte ett godtyckligt "välja och vraka"-förfarande från Gud Fader bland "sina barn", utan ett suveränt, rättvist och nådefullt utväljande av förlorade syndare – av vilka alla, enligt Skriften, i sitt naturliga tillstånd är fiender till Gud (Ef 2:2–3; Rom 5:10; 1 Joh 3:10).

Min slutsats är denna: Josef har lämnat kalvinismen, men kalvinismen har inte lämnat sanningen. I lojalitet mot Skriften och i kärlek till sanningen och med fortsatt förbön för Josef, vidhåller jag att den reformerta tron är den mest bibliskt konsekventa presentationen av Evangeliet. Skriftens tydlighet och Guds eviga suveränitet vittnar tillsammans.

Knutby och Reformerta Baptistförsamlingar: Låt oss sätta skivan rakt

2025-04-25T11:42:00.005+02:00

Under den senaste tiden har vissa försök gjorts till att dra paralleller mellan reformerta baptistförsamlingar och Knutbyförsamlingen. Det är inte bara en haltande jämförelse – den är direkt ohederlig. Det handlar om ett desperat avledningsförsök från en avfallen och döende pingströrelse som fortfarande präglas av samma ledarskapsproblem, andligt missbruk och sexuella övertramp som gjorde Knutby möjligt. I stället för självrannsakan projicerar man sina egna misslyckanden på andra. Det är dags att sätta skivan rakt och reda ut detta en gång för alla: Knutby och reformert tro står i direkt motsättning till varandra på varje avgörande punkt – medan varje pingstkyrka, med sin karismatiska teologi och subjektiva auktoritetsstruktur, i sig bär fröna till ett nytt Knutby.

Detta säger jag som en f.d. pingstvän. När jag var en ung pingstvän fick jag ofta höra av otroende klasskamrater att varje pingstkyrka måste vara en sekt på grund av Knutby. Nu, när jag har blivit reformert baptist, får man istället höra av pingstvänner att man är med i en sekt som Knutby. Allt detta visar hur absurda parallellerna mellan reformerta baptister och Knutby är. Många reformerta baptister är faktiskt f.d. pingst och karismatiker, som har sett hur osunt allt är, och övergett det som skapade Knutby för att välja en väg som är förankrad i biblisk sanning och rättfärdig förvaltning av Guds ord.

Här följer en kortfattad men tydlig genomgång av kontrasten:

1. Knutby var en pingstkyrka

Knutbyförsamlingen tillhörde pingströrelsen – en rörelse som uppstod på 1900-talet och är en sentida avvikelse från den historiska kristna trons kontinuitet. Man kan uppskatta den gammeldags pingströrelsen som rent predikade Evangeliet och utövade församlingstukt, liksom andra bibliska församlingar, men det den i själva verket definierades av var det sluttande plan som ledde till det totala avfallet vi ser idag.
Reformert teologi däremot, bygger på Skriften allena och representerar en återgång till apostolisk och klassisk tro, präglad av Reformationens principer.

2. Privata uppenbarelser

Knutby genomsyrades av nya "profetior", visioner och självutnämnda profetröster. Något som alltid uppmuntras i pingströrelsen.
Reformerta församlingar är cessationistiska: den särskilda uppenbarelsen är avslutad med Bibeln. All andlig prövning sker i ljuset av Guds ord, inte subjektiva upplevelser.

3. Sola Scriptura vs. subjektivism

Reformert tro vilar på principen "Sola Scriptura" – Skriften allena är den högsta auktoriteten i lära och liv.
Knutby däremot präglades av ett förkastande av denna princip, där andliga ledare kunde komma med "nya uppenbarelser" som övertrumfade Bibeln. Också något som i praktiken alltid sker i pingstkyrkor.

4. Oordning och otukt

Knutby präglades av grov oordning: sexuella relationer mellan ledare och medlemmar, hemliga äktenskapsöverenskommelser och manipulation.
Pingstkyrkor tillåter numera öppet otukt, samboskap och äktenskapsbrott. Ingen församlingsdisciplin utövas över huvud taget. Andlig manipulation har alltid använts vitt och brett för att lura till sig sex eller äktenskap: "Jesus har sagt till mig att vi ska gifta oss", eller "vi gifter oss sen, bara du ger dig nu". Dessa är inga enskilda företeelser – det är ett mönster.
Reformerta baptistförsamlingar tillåter inte otukt och äktenskapsbrott utan praktiserar församlingsdisciplin i enlighet med Matt 18:15–17 och 1 Kor 5 för att vårda församlingen i helighet och renhet.

5. Kvinnliga pastorer och obiblisk ämbetssyn

Knutby församling leddes i praktiken av Åsa Waldau – en kvinna som bar titeln ”Kristi brud” och utövade andlig auktoritet med påstådd direktuppkoppling till Gud. Församlingen tillät också självutnämnda profeter och apostlar med oinskränkt makt. Detta är inte ett undantag inom pingströrelsen – snarare ett extremt uttryck för ett mönster som fortfarande präglar stora delar av svensk karismatik: kvinnliga pastorer, informella men dominerande kvinnor i maktposition, ”profetröster” och direkta ”tilltal från Gud”.
Reformerta baptistförsamlingar håller däremot fast vid den bibliska och historiska ordningen där endast män som uppfyller de nytestamentliga kvalifikationerna får tjäna som äldste (1 Tim 2:12; 3:1–7; Tit 1:5–9). Auktoritet utövas inte utifrån personliga anspråk på gudomlig vägledning, utan genom trohet mot Skriften, församlingsprövning och pluralitet i ledarskapet.

6. Hierarkisk kontroll vs. kongregationalism

Knutby styrdes av ett litet fåtal personer med total kontroll. På liknande sätt präglas många pingstförsamlingar av en informell men absolut maktordning: pastorn är i praktiken oemotsagd ledare, äldstekåren är ett hemligt sällskap som styr bakom kulisserna och väljer efterträdare genom intern lojalitet och fjäsk snarare än församlingsprövning. Öppenhet saknas.
Reformerta församlingar är kongregationalistiska: den högsta mänskliga auktoriteten ligger hos hela den lokala församlingen, inte hos enskilda ledare. Äldstekåren består av flera jämbördiga män som uppfyller de bibliska kvalifikationerna – ingen är "överpastor", och ingen äldste står över andra. De insätts och, om nödvändigt, avsätts av församlingens medlemmar. Ledarskapet utövas i ödmjukhet, som herdar bland hjorden, inte som herrar över den (1 Petr 5:2–3). Ämbetet är ett tjänande ansvar – inte en plattform för kontroll eller personlig makt (Matt 20:25–28).

7. Helgelse och helighet

I Knutby talades det mycket om andlighet, men utan verklig frukt, liksom i övriga pingströrelsen. De som är "andedöpta", "talar i tungor" och "profeterar", eller är allmänt karismatiska ses som andliga. De som lever heligt, gudfruktigt och anständigt ses som oandliga och tråkiga.
I reformerta sammanhang predikas synd, omvändelse och helgelse – inte som en bonus, utan som avgörande tecken på nytt, andligt liv i Kristus (Hebr 12:14).

8. Dispensationalism vs. Förbundsteologi

Knutby drevs av en dispensationalistisk teologi – en sentida uppfinning från 1800-talet som gett upphov till otaliga domedagssekter. Uppenbarelsebokens och andra profetiska texters apokalyptiska symboler läses bokstavligt och överbetonas ofta som tolkningsraster för allt annat. Det konsekventa resultatet av denna hermeneutik blev i Knutby att Kristi brud inte tolkades som en symbol för församlingen, utan en bokstavlig kvinna som ska gifta sig med Jesus.
Dispensationalism är idag den outtalade grundinställningen i pingströrelsen – och i stor del av övrig svensk kristenhet. Andra teologiska perspektiv nämns aldrig, eller möts med misstänksamhet och intolerans – vilket är ett tydligt sektdrag.
Reformerta församlingar håller sig i regel till förbundsteologi: vi ser Bibelns röda tråd i Guds enhetliga plan att frälsa Sitt folk, församlingen, där Kristus är uppfyllelsen av allt. Otydliga texter tolkas i ljuset av de tydliga, och fokus ligger på Evangeliet, helgelse och mission – inte på apokalyptisk spekulation, vilket Herren uttryckligen förbjuder (Apg 1:7).

Slutsats

Att jämföra reformerta baptistförsamlingar med Knutby är antingen oinformerat eller ett medvetet försök att misstänkliggöra ett sunt, bibliskt församlingsliv. Det säger mer om dem som gör jämförelsen än om de församlingar som attackeras. Knutby är frukten av det pingstkarismatiska avfallet – inte av reformert, biblisk, historisk kristendom. Låt oss vara vaksamma när lögner byter plats med sanning, och kalla saker vid deras rätta namn.

Svar till Stefan Swärd — Om Trump, Hitler och den bibliska grunden

2025-04-15T17:32:00.003+02:00

När Stefan Swärd nyligen i Hemmets Vän jämförde Donald Trump med Adolf Hitler, skrev jag ett svar* till honom i kommentarerna på Facebook där han delat artikeln. Inte därför att jag personligen har någon blind lojalitet till Trump, utan därför att en sådan jämförelse är ett monument av intellektuell ohederlighet och historielös panikretorik. Att dra Hitlers namn in i samtida politiska diskussioner på det sättet urholkar förståelsen för verklig ondska och trivialiserar totalitarismens offer.

Swärds svar till mig och andra på sin blogg var avslöjande. Inte för vad det sade om Trump — utan för vad det sade om honom själv.

Sakfrågan undviks med självbiografi

Istället för att bemöta den faktiska kritiken — att hans Hitler-jämförelse är absurd och djupt oansvarig — valde Swärd att rada upp sin egen livsgärning: sin predikoverksamhet, sitt försvar av klassisk kristen moral och sin erfarenhet av att bli förföljd för konservativa åsikter.

Men det var aldrig hans livshistoria som var föremålet för min kritik. Det var den specifika jämförelsen, den specifika texten och det sätt han undergrävde debatten genom emotionellt laddad överdrift.

Detta är ett klassiskt logiskt felslut: Argumentum ad hominem inversum — att tro att ens egen goda meritlista i sig bevisar att man har rätt i sak.

Men goda intentioner och lång erfarenhet skyddar ingen från att göra intellektuella snedsteg. Aposteln Paulus varnar gång på gång för att man kan börja i Anden men sluta i köttet. Kung Salomo byggde templet – och slutade med avguderi. Tron är inte en gång för alla bevisad av forna meriter. Det gäller oss alla.

En livslång gärning för bibliska sanningar är inte irrelevant – men den är heller inget skydd mot att i nutid göra allvarliga teologiska och retoriska misstag. När Swärd liknar Trump vid Hitler, är det inte en fråga om hans meritlista, utan om hans resonemang håller. Och det gör det inte

Syndare har alltid varit i makten

Swärd pekar på Trumps personliga synder — misslyckade äktenskap, skandaler, pengar till en sköka — som om detta automatiskt ogiltigförklarar den politiska kamp Trump för. Men detta är ett djupt obibliskt sätt att resonera.

Historien är full av syndiga män som Gud, i sin försyn, använt för att hålla tillbaka ännu värre ondska. Kyros, Nebukadnessar, Jehu och Simson var inga moraliska föredömen — inte i sina hjärtan, inte i sina privatliv. Men de fyllde en funktion: de höll tillbaka kaos, de slog mot större destruktivitet, de verkade som tillfälliga murar mot förfallet.

Sådan är Guds handlande än idag. Han använder, utan undantag, fallna makthavare — samtliga — för sina egna goda syften, utan att därmed godkänna deras synd eller politik. Det är inte de jordiska ledarnas helighet som håller samhället stående, utan Guds tålamod och försyn.

Därför är frågan aldrig: är han syndfri? — utan: vilken ondska hålls tillbaka, och vilken tillåts blomstra?

Trump är inte frälsaren. Ingen kristen påstår det. Men det betyder inte att han förtjänar att liknas vid en massmördande diktator. Han har inte förbjudit val, inte fängslat oppositionen eller journalister, inte stängt kyrkor eller censurerat konservativa medier — tvärtom har han stått emot en växande vänsterliberal maktapparat som gärna gör just detta. Och det är precis därför så många bibeltroende kristna stöttat Trump.

Retorik som flyttar fokus

Stefan Swärd säger att det är hans bibliska grund som gör att han tar avstånd från Trump. Men att likställa personlig synd med oförmåga att vara ett verktyg i Guds hand är vare sig bibliskt eller logiskt. Att likställa en demokratisk ledare, som försöker bromsa moralupplösning och kulturell dekadens, med en diktator som bokstavligen låg bakom förintelseläger och världskrig — det är inte bibeltrohet. Det är emotionell och politiskt färgad retorik.

Swärds inlägg säger mer om samtidskristnas ovilja att förstå tidens tecken än om Trumps moralstatus.

Avslutning

Det verkliga problemet är inte Trump. Det verkliga problemet är den svenska kyrkligheten och deras ledares totala oförmåga att se skillnad på en bråkig ledare med svag karaktär — och en ideologisk revolution som försöker riva upp hela skapelseordningen med rötterna.

I en tid där barn ges hormonblockerare, där biologiskt kön förnekas, där yttrandefriheten stryps och där kristen tro offentligt hånas, är det inte Donald Trump som utgör det största hotet mot traditionella värden och biblisk etik. Det verkliga angreppet kommer från den ideologi som vill riva upp skapelseordningen, kriminalisera samvetsfriheten och omdefiniera sanning som "hat".

Att då, mitt i detta, rikta Hitler-jämförelser mot den ena politiska sidan — samtidigt som man undviker detsamma gentemot den andra som faktiskt gjort ovanstående — är inte bara en intellektuell missgärning, det är ett svek mot både historieskrivningen och nuet.

Att Swärd genom sitt livsverk försvarat klassisk kristen moral gör inte detta försvarligt — det gör det desto mer förvirrande. För att använda Förintelsens fasor som retoriskt bränsle i ett försök att diskreditera en politisk motståndare, medan man tiger om de krafter som faktiskt river ner kristen etik sten för sten, är inte profetiskt — det är relativism i fromma kläder.

*Detta var vad jag hade skrivit:

Stefan Swärds artikel i Hemmets Vän är ett monument av intellektuell ohederlighet och historielös panikretorik. Att likna Donald Trump vid Adolf Hitler är inte bara absurt – det är direkt skändligt. Det trivialiserar verkliga totalitära brott och förvandlar all politisk debatt till känslostyrd hysteri. När en svensk pastor använder Förintelsen som en billig poäng i en slapp samtidspolemik, då vet man att det är mer fråga om självrättfärdig poserande än seriös analys.

Trump är ingen diktator. Han har inte upplöst kongressen, inte förbjudit oppositionspartier, inte tystat medierna – han har däremot stått upp mot en allt mer aggressiv vänsterliberal maktapparat som vill påtvinga amerikanerna en kulturmarxistisk omvälvning i allt från könsideologi till abort, från rasfixering till förakt för traditionella värden. Det är just därför så många kristna amerikaner stödjer honom – inte för att han är syndfri, utan för att han faktiskt sätter bromsarna mot en rörelse som bokstavligt talat försöker omdefiniera vad en kvinna är.

Swärd utmålar Trump som ett hot mot demokratin, men det verkliga hotet kommer från den sida som:

-Stödjer könsbyte och hormonbehandling på minderåriga.

-Lär ut "drag queen story hour" i förskolan.

-Vill fängsla eller böta människor som felkönar någon i förbifarten.

-Censurerar konservativa röster på sociala medier.

-Kallar det "hat" att stå för biblisk sexualetik.

-Vill införa "klimatnödläge" som ursäkt för diktatoriska tvång.

-Uppmuntrar abort upp till födseln, som vore det en fråga om att ta bort en finne.

-Splittrar befolkningen med oändlig "identitetspolitik" istället för att tala om ansvar, frihet och moral.

Trump har däremot tagit strid mot denna degenererade rörelse. Han har försvarat barns rätt att slippa könsstympning i progressiv förklädnad. Han har försvarat religionsfrihet, samvetsfrihet och föräldrarätt. Han har stått upp mot woke-militären, politiserade skolor och kritisk rasteori som förgiftar relationerna mellan människor.

Och ändå är det han som liknas vid Hitler?

Stefan Swärd kallar sig statsvetare, men visar snarare prov på ett religiöst motiverat ressentiment mot en rörelse han inte ens försöker förstå. Det är ingen "vetenskaplig" analys – det är en liberal kristens vredesutbrott över att hans egna åsikter inte längre sätter agendan.

Många av oss är trötta på att "kristna ledare" i Sverige hellre slickar vänsterliberal medias fötter än att tala klarspråk om vad som faktiskt händer. De verkar hellre se sitt eget land styras av teknokrater som lär våra barn att de föds i "fel kropp" än att acceptera en bråkig amerikan som åtminstone försöker bromsa fallet.

Swärd skriver att han är "fruktansvärt besviken" på Franklin Graham och andra evangelikaler. Det säger mer om honom än om dem. Kanske är det så att de inte har förändrats – utan att han själv har lämnat den bibliska grunden.

När "granskningen" blir förföljelse: Dagen och deras angrepp på församlingsdisciplin

2025-04-11T10:28:00.004+02:00

Dagens artiklar om Göteborgs 8:e Baptistförsamling är ännu ett bevis på hur denna blaska har avfallit från trohet mot Guds ord. Tidningen som en gång utgav sig för att vara en kristen röst i samhället, har numera i allt större utsträckning blivit en megafon för den liberala, vänstervridna och i praktiken antikristna agenda som genomsyrar svensk media. När man får presstöd från staten är det klart att man inte får eller vågar granska makthavare och politiska institutioner — nej, man ger sig på små församlingar som med allvar försöker leva ut en biblisk tro i vår mörka tid. Det är inte journalistik. Det är förföljelse.

I synnerhet är det församlingsdisciplinen som ifrågasätts. Den framställs som något suspekt, något främmande — kanske till och med farligt, med hjälp av nidbilder från forna dagar (d.v.s. straw man-argument, som visar att de inte vill eller kan argumentera bibliskt). Församlingsdisciplin är inte en kuriositet från det förgångna. Det är en biblisk och nödvändig del av församlingens liv. Den är ett uttryck för Guds helighet, för kärlek till den fallna människan, och för det evangelium som kallar till omvändelse och tro. Synden är allvarlig – så allvarlig att Jesus behövde dö och ta dess straff i syndares ställe. Församlingsdisciplin visar detta allvar och upphöjer således Evangeliet.

Jesus själv lär att vi ska vinna vår broder om han syndar mot oss (Matt 18:15–17), och Paulus befallde, i mycket stränga ordalag, församlingen i Korint att utesluta den som levde i uppenbar synd (1 Kor 5). Det är inget maktmissbruk att följa dessa texter — det är lydnad. Den som frivilligt ansluter sig till en kristen församling, accepterar också de villkor som hör till lärjungaskapet. Det inkluderar ömsesidigt ansvar, förmaning och ibland också korrigering. Det är inte för att fördöma, utan för att vinna. Det är inte för att skada, utan för att hela. Församlingsdisciplin är inte ett uttryck för mänsklig makt — det är ett uttryck för Guds godhet.

Jag tror mig dessutom känna till en av de personer som de anspelar på. Den individen har tidigare blivit utesluten från flera församlingar, däribland en jag själv varit medlem i. Den gemensamma nämnaren är inte att alla dessa församlingar gjort fel. Den gemensamma nämnaren är personen själv — en man som konsekvent försökt manipulera, kontrollera och skrämma församlingar till att böja sig för honom. Jag vet vad han är kapabel till. Och jag vet att hans karaktär alltid, förr eller senare, avslöjar sig. Det är inte förvånande att en sekulär eller kompromissande tidning som Dagen nu låter hans version dominera — men det är djupt tragiskt.

Och låt oss vara tydliga: församlingar som vägrar att respektera andra församlingars församlingsdisciplin är inte församlingar i biblisk mening. De är klubbar för religiös självbekräftelse. En kristen församling är ett heligt folk, kallat att vara avskilt från världen, i lydnad mot sin Herre. Inte heller är en tidning som Dagen kristen när den inte respekterar andra församlingars disciplin. Den sätter sig istället som en påve för att döma över Kristi församlingar.

Jag har själv inte varit i Göteborgs 8:e Baptistförsamling, men jag känner eller är bekant med människor som är, eller har varit, mer eller mindre inblandade. Jag har förtroende för deras teologi, deras kärlek till Skriften och deras vilja att stå fasta i en tid då så många vacklar. Att Dagen väljer att rikta sitt gevär mot just en sådan församling säger mer om Dagen än om Göteborgs 8:e.

Vad gäller den församling jag själv är med i: vi hindrar ingen från att lämna. Var och en är fri att gå — men om man lämnar under pågående disciplinär process, eller väljer att inte omvända sig när man tillrättavisas, då är det inte bara ett val att "gå vidare". Det är ett uttryck för olydnad. Det är en självförvållad uteslutning. Ofta sker sådanas utträde med buller och bång, för att försöka splittra och förstöra. De är lika Ganondorf, som i sina sista dödsryckningar försöker rasera hela slottet. Han vet att hans tid är ute, men i ett sista utbrott av raseri vill han förstöra allt omkring sig. Och till slut framträder den sanna vildsvinsnaturen — än mer förvriden, än mer destruktiv. På liknande sätt försöker vissa, som lämnar i uppror, ta så mycket som möjligt med sig i fallet: relationer, tillit, frid. Men deras andliga förvandling vittnar inte om liv, utan om ett fördärv de själva valt. Och för församlingens skull måste detta addresseras offentligt. Det handlar om vittnesbördet. Det handlar om helgelsen. Det handlar om Kristi kropp.

Men Dagens drev mot Göteborgs 8:e gör mig inte bestört. Tvärtom — det uppmuntrar mig. Det vittnar om att det faktiskt finns församlingar i Sverige som står fasta, trots motstånd och förföljelse. Det bekräftar att de fortfarande är ett ljus i mörkret. Samtidigt dras ridån bort, och Dagens rätta ansikte blir synligt för fler. Illusionerna kring tidningen faller. Den som tidigare velat se dem som en pålitlig kristen röst får nu en anledning att tänka om.

Vi bör inte bli förvånade. Aposteln Paulus skriver att alla som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus kommer att bli förföljda (2 Tim 3:12). Nu har även Dagen ställt sig i ledet bland dem som förföljer.

Men vi fruktar inte. Vi står fasta. Och vi fortsätter att kalla människor till omvändelse, tro och helgelse — inte i världens ögon, men inför den levande Gud som ser och dömer rättfärdigt.

Kommentaren om regnbågsmässor som YLE censurerade

2025-04-04T09:13:00.000+02:00

Min kommentar om en konflikt i Vasa om förbudet mot regnbågsmässor, där jag påpekade hur den "evangelisk"-lutherska kyrkan har förlorat sin teologiska kompass till förmån för progressiv aktivism, refuserades av YLE (Finlands svar på SVT). Inte för att den innehöll hat eller lögner – utan för att den var för tydlig, för biblisk och för sann.

Jag skrev att kyrkans uppgift inte är att skapa "trygga rum" för att människor ska kunna stanna kvar i sin synd, utan att predika omvändelse och frälsning i Kristus. Givetvis finns det många djupa underliggande problem i själva maktstrukturen och styrelseformen av lutherska kyrkan som gör att den centralstyrs uppifrån av korrupta ledare som tvingar lokala församlingar till att göra sådant som strider mot Herrens Ord. Det här är alltid problemet med samfund. Men jag höll mig till att kommentera sakfrågan.

YLE:s refusering säger allt om vad som händer när statsmedia, kyrkans ledning och politisk aktivism går hand i hand: Biblisk kristendom tystas. Progressiva slagord lyfts fram som "rättvisa", medan Jesu ord anses "olämpliga".

Det här är inte objektiv journalistik. Det är statligt sanktionerad ideologiproduktion och censur.

Men Guds ord går inte att stoppa. Även om YLE stänger kommentarsfältet, kommer sanningen alltid att predikas av dem som fruktar Herren mer än människor.

Detta är meddelandet från dem angående att de censurerade min kommentar, samt kommentaren inkluderad i mailet:

Hej,

Din kommentar i diskussionen under Konflikten om förbudet mot regnbågsmässor i Vasa blir ärende för domkapitlet kunde inte publiceras eftersom

den upprepar något som redan sagts tidigare i diskussionen eller den är inte relevant med tanke på det ämne som diskuteras
kommentarens innehåll eller ditt användarnamn är olämpligt

Vi granskar diskussionen som en helhet, och även en bra kommentar kan refuseras om det som framförs redan har sagts eller om den inte är relevant för den fråga som behandlas. Läs mer i Yles diskussionspolicy.

Ditt meddelande skrivet den 14.2.2025 kl 8.04:

Den här konflikten visar tydligt hur den finska lutherska kyrkan har tappat sin teologiska ryggrad och blivit en plattform för progressiv aktivism snarare än biblisk kristendom. Istället för att stå fast vid Guds ord och predika omvändelse och tro på Kristus, lägger kyrkoråd och domkapitel sin energi på att integrera ideologiska agendor som går rakt emot Skriftens undervisning om synd, helighet och församlingens natur. Kyrkoherden Teijo Peltola gjorde helt rätt i att förbjuda regnbågsmässorna. Det är inte kyrkans uppgift att skapa ””tryggare rum” för att människor ska kunna leva kvar i sin synd, utan att kalla alla människor till omvändelse och ett nytt liv i Kristus. Regnbågsmässor är inte inkluderande, de är en skymf mot den helige Guden och ett sätt att normalisera något som Bibeln tydligt fördömer. Att församlingsrådet och domkapitlet nu försöker köra över kyrkoherden visar hur långt kyrkan har avfallit. Istället för att grunda sin verksamhet på Bibeln och bekännelseskrifterna, svänger man sig med termer som “jämställdhet,” “FN-principer” och “tryggare rum” - helt sekulära koncept som inte har något med kristen tro att göra. En sann kyrka står för Guds ord, oavsett hur många namnunderskrifter som samlas in.

Skandalen kring Daniel Alm och Pingströrelsens moraliska kollaps

2025-04-02T17:51:00.002+02:00

Detta senaste drama kring Daniel Alm och Pingströrelsen är bara ännu ett symptom på en rörelse som för länge sedan har övergivit Evangeliet och Guds ord. Detta handlar inte enbart om en arbetsrättslig tvist eller en ledarkris i en lokal församling. Det handlar om en rörelse som har byggt sin grund på sand och nu skördar frukterna av sitt avfall.

Pingströrelsens falska lära

Pingströrelsen i Sverige har sedan länge övergett sund biblisk lära och ersatt den med karismatiska utsvävningar, subjektiv mysticism och en obiblisk syn på Evangeliet, omvändelse, frälsning och väckelselära. Man sätter människors upplevelser och manifestationer framför Guds oföränderliga ord. Falska profetior, irrationellt tungotal och en ohelig blandning av kristendom och modern underhållningskultur har ersatt den bibliska förkunnelsen om synd, omvändelse och tro på Kristus.

Vad vi ser i denna rörelse är frukten av en felaktig syn på församlingens struktur och auktoritet. Istället för att låta församlingen ledas av kvalificerade äldste som lever i enlighet med Skriftens krav, har Pingst byggt upp en kändiskult där karismatiska individer kan komma in genom sidovägen och ges en närmast oinskränkt makt. Detta har lett till maktmissbruk, manipulation och en brist på andlig redovisningsplikt.

Sexuell omoral och urvattnad förkunnelse

Pingströrelsen i Sverige har också kompromissat när det kommer till moralisk renhet. Samboskap är accepterat och församlingarna är fyllda av människor som lever i otukt utan att konfronteras med sin synd. I många fall vågar pastorer inte predika emot synd, då de själva lever med kompromisser och saknar moraliskt mandat att kalla till omvändelse. Detta är raka motsatsen till den tydliga undervisning vi finner i Skriften, där Paulus gör klart att de som lever i sexuell omoral inte ska betraktas som en del av församlingen (1 Kor 5:9-13).

Detta moraliska avfall är talande. En rörelse som inte längre predikar om synd och rättfärdighet kommer oundvikligen att sjunka ner i samma förfall som världen. En rörelse som inte tillämpar församlingstukt förlorar sin trovärdighet och blir en social klubb istället för en församling av heliga.

Maktmissbruk och brist på redovisningsplikt

Det som nu avslöjas i samband med Daniel Alm är en kultur där ledare kan styra och ställa utan att hållas ansvariga av församlingen. Detta är resultatet av en obiblisk församlingsstruktur där ledarskap byggs på karisma och position snarare än på bibliska kvalifikationer. En pastor är inte en vd, en styrelseledamot eller en livscoach – han är en herde som ska föra fåren till den sunda läran och leva som ett föredöme i fromhet och lydnad till Guds ord.

Vid avsaknad av efterföljd av sund, biblisk lära kring ledarskap och kraven på de äldstes kvalifikationer, blir det naturligt att maktmissbruk, manipulation och ekonomiska skandaler blir en del av kulturen. Detta är nämligen raka motsatsen till vad Skriften lär om församlingens ledarskap (1 Petr 5:2-3).

Sedan är det intressant hur man pratar om "upprättelseprogram" för fallna ledare. Paulus och apostlarna upprättade inga korrupta ledare tillbaka till tjänst – de avsatte dem (1 Tim 5:20). Det finns en grundläggande skillnad mellan personlig förlåtelse och att vara lämplig som församlingsledare. Om en man har bevisat att han inte kan hantera makt, varför skulle han återinsättas i en roll där han kan utnyttja människor igen?

Som ursäkt tar man upp att Petrus blev återupprättad. Men att jämföra en apostel som förnekar Kristus, innan korsfästelsen, uppståndelsen och Andens utgjutelse på pingstdagen, med pastorer som säger sig vara andedöpta(!) och lever i systematiskt maktmissbruk, manipulation och sexuell omoral är helt enkelt att likställa äpplen med giftiga frukter. Petrus var ingen maktmissbrukare, han var en ångerfull lärjunge.

En kallelse till omvändelse

Den enda vägen framåt för Pingströrelsen är att omvända sig och återvända till Skriften. Den måste kasta ut sina falska profeter, avvisa sin subjektiva och mysticistiska andlighet och återgå till en sund, biblisk församlingsstruktur. Det innebär en tydlig förkunnelse om synd, dom och nåd, det innebär att utöva församlingsdisciplin och att avvisa alla former av sexuell omoral.

Men allt tyder på att detta inte kommer att ske. Pingst i Sverige har redan länge gått i samma riktning som liberalteologin och anpassat sig till världens värderingar snarare än till Guds ord. Den som verkligen vill följa Kristus måste lämna denna avfälliga rörelse och söka sig till församlingar som håller fast vid den sunda läran och lever i enlighet med Skriften.

"Gå ut från henne, mitt folk, så att ni inte tar del av hennes synder och drabbas av hennes plågor." (Upp 18:4)

Skeptic’s Annotated Bible: En löjeväckande kritik mot Bibeln, pt. I — Att slå ifrån sig relevanta frågeställningar

2025-03-17T17:01:00.000+01:00

Det finns få saker som är mer tragikomiskt än när Bibeln kritiseras av människor som saknar grundläggande förståelse för dess historiska, språkliga och teologiska kontext. Skeptic’s Annotated Bible (SAB) är ett typexempel på detta. Den marknadsförs som en "skeptikers uppslagsverk" över Bibeln, men vad den egentligen erbjuder är en samling lösryckta verser, dåliga argument och felaktiga tolkningar. Ett av de mest intellektuellt ohederliga argumenten som SAB använder sig av är idén att Bibeln kan förstås av vem som helst utan någon form av djupare studium – och att dess brister är "uppenbara". Detta framgår tydligt i deras FAQ-svar på frågan "What training do you have?", där skaparen av SAB försöker slå ifrån sig kravet på formell utbildning inom relevanta ämnen.

Den falska analogin med "Kejsarens nya kläder"

I ett försök att underminera teologisk expertis liknar SAB försvaret av Bibeln vid sagan om Kejsarens nya kläder. Analogin är att endast "de invigda" kan förstå Bibelns skönhet, medan vanliga människor ser den för vad den "verkligen är" – en samling motsägelser och moraliska absurditeter. Detta är en grovt missvisande och intellektuellt ohederlig jämförelse.

Till att börja med handlar Kejsarens nya kläder om en illusion, där folk låtsas se något som inte existerar. Bibeln är dock inte en illusion – den är en faktisk, komplex och djupgående samling texter som kräver kontextuell förståelse.

Om det vore så enkelt att se Bibelns "fel och brister" som SAB påstår, varför har då några av världens skarpaste intellekt genom historien – inklusive lingvister, filosofer och teologer – inte kommit till samma slutsats? Om Bibelns sanning var så uppenbar som skeptiker hävdar, skulle inte även de mest lärda inom de relevanta fälten avvisa den? Men istället har de ägnat sina liv åt att studera och försvara den.

Brist på kunskap om hermeneutik och exeges

En av de största svagheterna i SAB:s argumentation är dess totala avsaknad av korrekt hermeneutik (tolkningslära) och exeges (textanalys). Skeptikerna bakom SAB verkar anta att en ytlig läsning av Bibeln utan någon form av historisk eller språklig förståelse, räcker för att bedöma dess värde och sanning.

Bibeln skrevs under en period av flera tusen år, på hebreiska, arameiska och grekiska, av författare med olika stil, syfte och publik. Att ignorera dessa faktorer leder till en skev och ohederlig tolkning.

En obefogad tro på sin egen expertis

För att försöka ge sitt arbete mer trovärdighet påpekar SAB:s skapare att han har en examen i botanik, 50 akademiska poäng i kemi och matematik, samt 20 års erfarenhet som statistiker. Frågan är: hur är detta relevant?

Att ha en naturvetenskaplig bakgrund betyder inte att man automatiskt har kompetens att tolka antika texter. Skulle vi ta en bibelforskares åsikter om kvantmekanik på allvar bara för att han är lärd inom ett helt annat fält? Naturligtvis inte. Exakt samma princip gäller här: kompetens inom statistik och kemi ger ingen särskild auktoritet att tolka bibeltexter.

Ett cirkelresonemang och en felaktig slutsats

SAB:s argumentation bygger dessutom på ett cirkelresonemang. De börjar med att anta att Bibeln är en mänsklig produkt full av fel, och sedan "bevisar" de detta genom att läsa in sin egen förförståelse i texten. När de hittar något de inte gillar, utgår de ifrån att detta måste vara en motsägelse eller en absurditet – istället för att ställa sig frågan: "Har jag missförstått sammanhanget?"

Författaren säger: "Det är uppenbart för alla som tar sig tid att läsa Bibeln att... det inte är en bok som inspirerats av en god, rättvis, kärleksfull och allvetande Gud." Detta förutsätter slutsatsen innan det bevisas. Påståendet att Bibeln är oinspirerad är just det som måste demonstreras, men författaren hävdar helt enkelt att det är "uppenbart". Om det verkligen var så "uppenbart" att Bibeln är oinspirerad, varför har då miljoner genom historien – inklusive de som förstår hebreiska, grekiska, historia och teologi – kommit fram till något annat? Detta är inte ett argument, utan ett påstående förklädd som ett sådant.

En ytlig förståelse av vad som är "uppenbart"

SAB påstår att "vad som är uppenbart för ett barn borde vara ännu mer uppenbart för en vuxen". Detta är en naiv och felaktig syn på kunskap. Han förutsätter att barn är pålitliga domare i djupa teologiska och filosofiska frågor, vilket helt enkelt är falskt. Det som är "uppenbart" för ett barn är ofta felaktigt. Mycket av vad som är sant är inte uppenbart vid första anblicken – och ju mer man studerar, desto mer inser man att saker är komplexa.

Om vi tog detta argument på allvar skulle vi också behöva säga att barnens tro på att jorden är platt eller att solen kretsar runt jorden är lika giltig som en astrofysikers förståelse. I själva verket är det ofta så att det som först verkar enkelt visar sig vara mycket djupare vid noggrannare granskning. Samma gäller Bibeln.

Slutsats: SAB är ett oseriöst projekt

Skeptic’s Annotated Bible försöker framstå som en akademisk och kritisk analys av Bibeln, men i verkligheten är det inget annat än en samling illa underbyggda argument, lösryckta citat och cirkelresonemang. Den misslyckas på alla plan – historiskt, språkligt och teologiskt – och drivs mer av ideologisk förutfattad mening än av genuin akademisk nyfikenhet.

Om skeptiker verkligen vill förstå Bibeln borde de studera den på dess egna villkor: genom att lära sig dess språk, dess kulturella kontext och de historiska sammanhang den skrevs i. Först då kan de göra en rättvis och hederlig bedömning av dess budskap.

Ett korrekt bemötande av Bibeln kräver seriösa studier, intellektuell ödmjukhet och en öppenhet för historiska, språkliga och teologiska bevis – inte bara personliga åsikter och läsningar på ytan.

Tills dess förblir Skeptic’s Annotated Bible en tragikomisk övning i intellektuell ohederlighet.

Trumps tal, vänsterns hysteri och en kallelse till sanning

2025-03-07T15:39:00.001+01:00

SVT:s propaganda om Trumps tal till nationen försökte, föga förvånande, framställa det som en "cirkus". De vill få oss att tro att den amerikanska presidenten är en clown snarare än den välvillige ledare han visade sig vara under sitt tal. SVT:s program "Ekonomibyrån" hade till och med en episod med titeln "Cirkus Trump", där man framställde hans agerande som kaotiskt och irrationellt. Dessutom beskrev Svenska Dagbladet Trumps tal som en "politisk cirkus", vilket ytterligare understryker hur medierna vinklade evenemanget för att misskreditera honom. Men vad var det egentligen som hände? Jo, en ledare som sätter sitt land först talade till sitt folk – och vänsteretablissemanget kunde inte hantera det.

Demokratins sammanbrott i direktsändning

Cirkusen var det de s.k. "Demokraterna" som stod för med sitt skamliga och barnsliga beteende. Inte ens när oskyldiga offer för illegala invandrares våld nämndes kunde de förmå sig att stå upp och visa respekt. När Trump hedrade mödrar vars barn dödats av kriminella gängmedlemmar som släppts in i landet av den tidigare administrationen, satt Demokraterna med sura miner och höll upp skyltar med lögner. En av dem, Al Green stod och skrek ohörbart i protest för att försöka avbryta talet, och blev med rätta utkastad i enlighet med ordningsstadgarna. Detta var inget annat än ett tydligt bevis på att Demokraterna har förlorat all kontakt med verkligheten och numera ägnar sig åt ren teater. Ett annat ögonblick som tydligt avslöjade Demokraternas demoniska natur var när Trump visade uppskattning för ett litet barn som överlevt cancer, en symbol för hopp och styrka. Republikanerna stod upp och applåderade – men Demokraterna vägrade resa sig ens för ett barn som överlevt en fruktansvärd sjukdom. Allt detta visar att deras hat för Trump är större än deras kärlek för oskyldiga barn, vilket avslöjar den andliga tomheten i deras ideologi.

Kristna värden

Det fanns många positiva inslag i Trumps tal ur ett kristet perspektiv. Han lyfte fram kampen mot den marxistiska woke-ideologin i skolorna och nämnde att han nu förbjudit offentligt finansierade institutioner att delta i könsförvirrande indoktrinering av barn. Han försvarade kvinnors rättigheter genom att stå upp för de idrottskvinnor som tvingats tävla mot biologiska män. Det är nu förbjudet för män som låtsas vara kvinnor att delta i kvinnosporter. Detta är en president som inte böjer sig för tidsandans dekadens utan försvarar de grundläggande ordningar som Gud har satt i skapelsen – man och kvinna, sanning och rätt.

Trump tog även upp nationens moraliska förfall och påpekade att brottslighet måste bekämpas genom lag och ordning. Detta är bibliska principer i praktiken: De styrande satta till att bära svärdet för göra sin rätta uppgift, att straffa ondskan (Rom 13:4).

Han gav flera absurda exempel på statens slöseri på att istället främja ondskan, som avslöjats av Department of Government Efficiency (DOGE) ledd av Elon Musk. Miljarder dollar har gått till USAID-projekt, inte för att hjälpa människor i nöd, utan för att sprida kulturmarxistisk ideologi i andra länder. USA har bland annat finansierat "drag queen literacy programs" i Latinamerika, "feministiska empowerment-workshops" i Mellanöstern, manlig omskärelse i Mocambique och HBTQI+ främjanden i Lesotho. De har till och med lagt miljoner på att experimentera med könsbyten på möss. Detta är ytterligare ett bevis på att den djupa staten hellre satsar på globalistisk omstörtning än att faktiskt stärka sitt eget folk.

Minnesvärda citat och gripande stunder

Flera delar av talet var särskilt minnesvärda och gripande, som när Trump lyfte upp tragedierna orsakade av den öppna gränspolitiken. Historier om små flickor som brutalt våldtagits och mördats av illegala invandrare och hur deras familjer (som fanns i publiken, som sagt) nu kämpar för rättvisa var hjärtskärande. Han lovade att sätta stopp för detta och genomför redan nu historiens största deporteringsoperation.

Trump betonade åter vikten av att skydda barn från den radikala könsideologin och klargjorde sin ståndpunkt med följande kraftfulla ord:

"Jag har också undertecknat en order för att stoppa all skattefinansiering till institutioner som ägnar sig åt könsstympning av våra ungdomar, och nu vill jag att kongressen antar en lag som permanent förbjuder och kriminaliserar könsbyten på barn och för alltid avslutar lögnen att något barn är 'fött i fel kropp'. Detta är en stor lögn, och vårt budskap till varje barn i Amerika är att du är perfekt, precis som Gud skapade dig."

Det negativa: Statlig inblandning och skatter

Trots många goda poänger fanns det också delar av talet som vi måste vara kritiska mot. Trump talade om nya statliga regleringar och skattehöjningar, även om han också förespråkade avregleringar och skattesänkningar på andra områden. Staten kan aldrig vara lösningen på nationens problem – frihet och ansvar är det enda hållbara. Även om Trump går i rätt riktning i vissa frågor, är det fortfarande en stat han styr över, och staten är alltid ett hinder för verklig frihet.

En kallelse till omvändelse

Det är särskilt talande hur många som kallar sig kristna lider av "Trump Derangement Syndrome" (TDS) och hellre föredrar globalistiska, gudsföraktande ledare än någon som faktiskt försvarar kristna värden. Att blunda för verkligheten och kalla det "evangelisk" neutralitet är inget annat än feghet. Guds ord kallar oss att stå upp för sanning, att avslöja mörkrets gärningar och att försvara de förtryckta.

Så till alla "kristna" med TDS: omvänd er. Sluta sätta er lojalitet till vänstermedia över sanningen. Sluta gå världens ärenden genom att demonisera en ledare som, trots sina brister, gör mer för att försvara kristna värderingar än någon annan i världspolitiken. Kom tillbaka till Bibeln, sök sanning och stå upp för rättfärdigheten.

Gud välsigne Amerika – och må han omvända dem som fortfarande väljer att leva i lögn.

J.D. Vance har rätt

2025-02-17T14:55:00.004+01:00

J.D. Vance har rätt – Europa är på en farlig väg. När yttrandefriheten stryps och den politiska eliten försöker tysta oppositionella röster genom att kalla allt de ogillar för "desinformation" eller "hat", är det tydligt att vi inte längre lever i verkliga demokratier. Europas ledare säger sig värna demokratiska värderingar men visar i handling att de endast accepterar "demokrati" när folket röstar rätt.

Jag har själv blivit utsatt för censur i Europa. Ett exempel nyligen är när jag skrev en helt saklig kommentar på statligt ägda YLE om regnbågsmässor, och den blev inte publicerad. Inte för att den innehöll hat, hot eller lögner, utan för att den avvek från den rådande ideologin. Det är exakt den typ av repression Vance talar om – där staten, media och institutioner systematiskt marginaliserar dem som inte anpassar sig till den officiella linjen.

Detta är inget nytt. Vi vet att världen hatar sanningen och att Kristus förklarade att hans efterföljare skulle bli förföljda (Joh 15:18-20). Att västvärlden nu fängslar kristna för att de ber utanför abortkliniker, beslagtar biblar på flygplatser och tvingar kyrkor att anpassa sig till regnbågsideologin är bara tecken på det avfall vi förväntar oss när staten gör anspråk på en gudalik roll.

Detta är ännu en påminnelse om varför staten är den största fienden till frihet. De som försvarar "demokrati" genom att tysta oppositionen visar att staten alltid kommer att prioritera sin egen makt över folkets rättigheter. Europas regeringar har öppnat gränserna för massinvandring utan folkligt mandat och ignorerar nu de säkerhetsproblem de själva skapat. När människor protesterar eller röstar på invandringskritiska partier, blir de kallade "extremister", "rasister" och "nazister". Trots att det är regeringarna som följer nationalsocialistiska partiets riktlinjer för propaganda och censur till punkt och pricka.

Som Vance säger: Det verkliga hotet mot Europa är inte Ryssland eller Kina, utan Europas egna ledare som har vänt sig mot sina egna medborgare. Vi ser det i hur de behandlar yttrandefrihet, kristen tro och grundläggande rättigheter.

Den fria viljans avgud

2025-01-29T15:49:00.001+01:00

Arminianismen gör människans fria vilja till en avgud som Gud själv måste offra till. I detta system är det inte bara skapelsen som lider konsekvenserna av synd och ondska, utan även Gud tvingas "offra" mänsklighetens väl för att bevara en absolut och okränkbar fri vilja. Detta skapar en teologisk bild där människans fria vilja blir den högsta principen – en avgud – som står över Guds suveränitet och godhet.

Arminianismen lär att Gud låter ondskan existera och människor dö, ja till och med gå förlorade till Helvetet, för att bevara deras rätt att välja. Men vad är detta annat än att göra människans vilja till den yttersta auktoriteten? Enligt denna logik är människans valmöjlighet så viktig att Gud till och med offrar sitt Son – inte för att säkerställa frälsningen för de utvalda, utan för att bevara ett teoretiskt koncept om mänsklig autonomi. På detta sätt reduceras Kristi offer till en handling som enbart gör frälsningen potentiell, inte effektiv, och gör människans fria vilja till det verkliga villkoret för räddning.

Tänk på detta: Om Gud i Arminianismens värld låter ondskan fortsätta, låter miljarder människor lida, dö och gå förlorade, och till och med låter sin egen Son dö, allt för att skydda den fria viljan – vad är då viktigast i detta system? Det är uppenbart att människans fria vilja ges högre värde än människors själar, än Guds ära, och än frälsningens fullbordande.

Detta är helt oförenligt med Skriftens vittnesbörd om Guds karaktär och syfte. Bibeln lär oss att Gud är suverän, god och helig. Han tillåter inte ondskan för att passivt värna människans fria vilja, utan använder till och med ondskan för att förverkliga sina heliga och goda syften (Rom 8:28). Han är inte en Gud som står vid sidan och hoppas att människor ska välja rätt; Han är en Gud som aktivt verkar för att dra sina utvalda till sig och garantera deras frälsning genom Jesu Kristi fullbordade verk (Joh 6:37-39).

Det arminianska systemet, där människans fria vilja väger tyngre än Guds suveräna plan, vänder hela ordningen upp och ner. Gud blir underordnad människans val, och Helvetet fylls av själar som Gud tillät gå förlorade, inte för att Han inte kunde rädda dem, utan för att Han inte ville kränka deras vilja. Detta är inte den Gud vi finner i Bibeln. Bibelns Gud är suverän, helig och mäktig att frälsa – och Han gör det utan att kompromissa med sin rättvisa eller tillbedja människans fria vilja.

Låt oss därför förkasta denna idol av den fria viljan och återvända till den sanna och suveräna Gud som inte behöver be om människors tillstånd för att verka sin frälsning. Det är i Hans nåd och suveräna kärlek vi finner sann frihet – inte i vår egen vacklande och syndiga vilja.

Trumps sakpolitik ur ett bibliskt perspektiv

2024-11-07T09:28:00.010+01:00

I en tid när vi mer än någonsin behöver biblisk skarpsynt och grundlig reflektion över samhällets framtid, tycks många kristna skribenter i Sverige ändå bara haspla ur sig anti-Trump-propaganda från det statliga SVT och andra propagandaverk utan vidare granskning. Hur kan dessa troende, kallade att vara ljus och salt i världen, tillåta sig att blindfölja politiska narrativ som står i konflikt med Bibelns principer? Hur kan vi acceptera ytlig analys som snarare söker popularitet än att försvara sanning och rättvisa? Låt oss inte vandra i denna bekväma likgiltighet. Det är både dåraktigt och andligt oansvarigt att upprepa världens perspektiv utan prövning och eftertanke.

Ur ett bibliskt perspektiv är Donald Trump ett bättre alternativ än Kamala Harris – inte på grund av hans personlighet, betéende eller alla delar av hans förflutna, utan snarare för den sakpolitik han drivit. Här är några av de viktigaste skälen till varför hans politik är mer i linje med bibliska värden.

Decentralisering, frihet och ekonomisk självständighet

En av grundpelarna i Trumps politik har varit att minska den federala regeringens makt och stärka individers och delstaters frihet. Med insatser som skattesänkningar, förenklade regleringar och stöd för kryptovalutor har han uppmuntrat ekonomisk frihet och självständighet, vilket ligger nära ett bibliskt ideal om att arbeta för sitt uppehälle och vara oberoende av onödig statlig kontroll (1 Thes 4:11-12). En stat som tjänar och skyddar sina medborgares friheter – och inte angriper och inskränker dem – är något speglar Bibelns syn på överhetens roll (Rom 13:3–6).

Rätten till liv och abortfrågan

Frågan om abort är av särskilt stor betydelse för kristna. Trumps utnämningar av domare som till slut ledde till att Roe v. Wade upphävdes, är en betydande seger för dem som värnar om rätten till liv. Bibeln lär att livet börjar vid befruktningen och att alla människor har rätt till liv, att mord är förbjudet (2 Mos 20:13; Psalm 139:13-16). Harris, å andra sidan, förespråkar utökade möjligheter till abort, vilket är ett brott mot det ofödda barnets rätt till liv, motarbetar Guds befallning till människan att föröka sig (1 Mos 1:28) och går emot den bibliska principen om att värna om de mest utsatta (Ords 24:11–12; Jes 1:17).

Vapenkontroll och individens rätt att skydda sig

Ett annat viktigt område för kristna att överväga är rätten att försvara sig själv och sina nära. Trump motsätter sig striktare vapenkontroll och står för individens rätt att skydda sig själv. Bibeln erkänner individens rätt och ansvar att skydda sitt hem och sin familj (en kontroversiell punkt för kristenheten präglad av pacifism, men den har starkt stöd i Bibeln: 2 Mos 22:2; Neh 4:14; 1 Tim 5:8; Luk 11:21 som illustration). Detta innebär att vapenkontroll, som skulle begränsa laglydiga medborgares möjlighet till självförsvar, är en inskränkning av både frihet och säkerhet.

"Könskorrigering" – stympning av minderåriga

En annan viktig fråga ur ett bibliskt perspektiv är det ökande stödet för "könskorrigeringar" på minderåriga, något som Harris och andra progressiva politiker ofta stödjer. Bibeln lär att Gud skapade människan till man och kvinna (1 Mos 1:27), och att kroppen är en gåva som bör respekteras och värnas. Att utsätta barn och unga för irreversibla ingrepp som gör dem ofruktsamma innan de är mogna att fatta sådana beslut är självklart mycket skadligt och i strid med Bibelns syn på skapelsen, könen och Guds befallning om mänsklighetens fortplantning. Trumps administration har kritiserat denna praxis och betonar istället vikten av att låta barn utvecklas naturligt innan man överväger medicinska ingrepp.

Vad betyder detta för kristna och framtiden?

Vi – alla sant kristna som tror på Bibeln och inte på den gudlösa svenska (och finska) statens propaganda – kan glädjas åt Trumps valseger som ett steg mot att främja frihet och bibeltrogna värderingar i samhället. Trots hans brister som person, tycks hans sakpolitik driva frågor om decentralisering, ekonomisk frihet, värnande om livet, individens rätt till självförsvar och respekt för skapelsen. Kamala Harris och likasinnade politiker, med sin betoning på utökad statlig kontroll och stöd för socialt liberala frågor, gör det fullständigt omöjligt att förena en kristen världsbild med deras politik.

Som kristna ser vi med glädje på möjligheten att få se mer frihet och mindre statlig kontroll, som är gott för alla människor (Jer 29:7; 1 Tim 2:1–2; Gal 6:10; 1 Thess 5:15). Men vi förstår också att alla historiens framgångar och motgångar är flyktiga. De sker under Guds suveränitet, där Han i sin vishet låter både goda tider och prövningar äga rum för sitt folks bästa och till Sin ära (Rom 8:28; Dan 2:21). Trump kommer att ha sina fyra sista år som president, och vad som händer sedan vet bara Gud. Vårt yttersta hopp ligger inte i något jordiskt styre, utan i Jesu återkomst och Guds eviga rike, där rättfärdighet och sanning en dag kommer att råda för alltid (Upp 21:4; Hebr 12:28). Oavsett vad som sker i den här världen kan vi därför vila i tryggheten om vårt eviga hopp i Kristus (Fil 3:20-21; Rom 15:13).

Betraktelser över Steve Lawsons syndafall: Lärdomar om förkunnelse och helighet

2024-10-02T11:09:00.001+02:00

Steve Lawson, en uppskattad bibellärare och predikant, som också jag har uppskattat, har blivit avsatt från sin tjänst och sina positioner efter att det uppdagats att han haft en utomäktenskaplig relation med en kvinna i 20-årsåldern (han är över 70 år). Till en början kom ett utlåtande från hans församling, Trinity Bible Church i Dallas, där det sades att Lawson själv bekänt en olämplig relation inför de äldste. Men sanningen visade sig vara värre. Förhållandet hade varat i flera år, och han erkände först efter att kvinnans pappa ertappat dem och hotat med att avslöja relationen om inte Lawson själv gjorde det. Både Lawson och kvinnan nekar till att ha bedrivit otukt och jag hoppas att de inte ljuger i obotfärdighet och förvärrar fördömelsen.

Detta är allt vi vet i nuläget, och det är viktigt att vi undviker att sprida rykten eller onyttig kritik angående hans övriga beteende i efterhand. Men som reformert baptist måste jag också ta tillfället i akt att reflektera över de lärdomar vi kan dra, inte bara från Lawsons fall, utan också från hans undervisning och vår egen syn på helighet, synd och nåd.

Överdrifter

En sak som jag personligen reagerat på i Lawsons undervisning är dock hur han framställt figurer som Jonathan Edwards, Jean Calvin och puritanerna i rena hagiografier. Lawson höll en predikan om Jonathan Edwards beslut (Resolutions) där han framställde Edwards som en mycket from man som strikt höll alla dessa beslut. Men när jag själv förberedde ett föredrag om Jonathan Edwards biografi och gjorde mina efterforskningar, upptäckte jag att detta var en kraftig överdrift.

Edwards skrev visserligen inspirerande beslut som vittnar om höga och heliga strävanden för Guds ära, men i hans dagbok ser vi en annan sida. Där uttrycker han ofta hur han misslyckas med att följa sina beslut och betraktar sig själv som en eländig syndare, ständigt beroende av Guds nåd. Lawson tycks ha missat denna centrala poäng – att även de heligaste män är bristfälliga och i desperat behov av Guds nåd varje dag. Det är en viktig påminnelse för oss alla. Predikaren 5:4 varnar "Det är bättre att inte lova något än att lova och inte hålla det." Vi bör se till att vi inte med våra ideal överskrider Guds Ord och lägger tunga bördor på oss själva och andra. Vi måste i allt förlita oss på Kristus och hämta hjälp av den helige Ande.

I en annan video som nu har blivit uppmärksammad, talar Lawson om renhet och om hur den Helige Ande endast kan fylla och använda ett "heligt kärl." Det är ironiskt att han talade så när han själv levde i synd. Detta strider mot Bibelns grundläggande sanningar om nåd och helgelse. Aposteln Paulus skriver i 2 Korintierbrevet 4:7 att vi har denna skatt i "lerkärl" för att visa att kraften är från Gud och inte från oss. Det handlar inte om att vi redan är heliga och att därför Gud kan använda oss, utan om att Gud använder bristfälliga, trasiga människor för att göra sitt verk. Den Helige Ande fyller oss för att vi ska bli mer heliga, inte för att vi redan är det.

Vi som predikar har ett stort ansvar att efterleva vad vi predikar. Samtidigt måste vi rent och troget predika Guds Ord och veta att vi själva inte kan uppnå den perfekta standarden vi predikar. Vi är alltså beroende av Guds hjälp och nåd. Öppen synd och utomäktenskapliga relationer är dock diskvalificerande för församlingens äldste (1 Tim 3:2, Tit 1:6), och det faktum att Gud använder trasiga och bristfälliga människor, som vi alla är, är inte en ursäkt för att någon av oss (förkunnare eller ej) får hålla på med öppen, obotfärdig synd (Rom 6:1-2).

Ett varningens ord

I en ytterligare video, som nu känns särskilt slående, talar Lawson om en annan pastor som blivit avsatt på grund av sexuell synd.

Jag hade en professor som skulle komma in, som är lite av en rockstjärna i mångas ögon, för att undervisa om hur man predikar. Bara några dagar innan kursen skulle börja fick jag ett mejl från de äldste i hans församling, där han var huvudpastor, där de sa att han hade diskvalificerat sig själv på grund av sexuell omoral. Denna man är mycket välkänd, så jag bestämde mig för att tala till våra doktorandstudenter. Jag hade runt 80 studenter där, och jag satte mig ner med ett blankt papper och gjorde en lista över vad sexuell omoral kommer att göra med ditt liv och din tjänst. Jag kom upp med en lista på runt 26 saker som sexuell omoral kommer att förstöra i ditt liv, din tjänst och din familj. Jag tog två timmar, utan paus, för att gå igenom den listan. Jag ville medvetet varna männen. Du är dårarnas dåre för 15 sekunders njutning, och nu är du inte längre pastor. Nu är du butiksbiträde. Nu är du ute på gatorna och delar ut tidningar. Vilken dåre du var att offra ett helt liv i tjänst för 20 sekunders synd. Så, förlåter Herren? Självklart, men du förlorar också din tjänst.

Otroligt nog var detta under samma period som han själv levde i synd. Hans ord talade lika mycket om honom själv som om den pastor han kritiserade. Vilket sätt att förstöra ett långt liv av trogen tjänst och trilla på mållinjen, genom att störta sig in i öppen synd som Lawson!

Detta borde vara en varning för oss alla. Syndens makt är stark och den kan gömma sig även där vi minst anar det. Kampen mot synden pågår hela livet och vi måste hålla ut och fullborda loppet (2 Tim 4:7). Det blir uppenbarligen inte lättare för att vi blir äldre. Vi kan inte vila på gamla meriter. Vi måste ständigt vaka över våra hjärtan och förlita oss på Guds nåd, för vi är alla sårbara och kan falla. "Därför ska den som tror sig stå se till att han inte faller" (1 Kor 10:12).

Bön

Låt oss som Kristi kropp be för Steve Lawson, hans familj, och hans församling i denna svåra tid. Det är en sorgens tid, men vi vet att Gud kan använda även de mest förödande händelser till att visa sin nåd och återupprätta människor. Vi ber också för den unga kvinnan som bär detta på sitt samvete och sitt hjärta.

Till slut, låt detta påminna oss om vår egen bräcklighet och vårt behov av Guds nåd i allt. Låt oss sträva efter helighet, inte genom våra egna ansträngningar, utan genom att förlita oss på den Helige Ande som verkar i oss, och låt oss alltid peka på Kristus som den enda källan till vår rättfärdighet och vår styrka.

“Helighet” av J. C. Ryle för första gången på svenska!

2024-07-30T13:26:00.002+02:00

Nu finns J. C. Ryles bok Helighet att beställa på svenska.

Läs mer om boken och hur du beställer den här.

Ett citat ur boken:

Visst kostar det mycket att vara en sann kristen. Men vem som är vid sina sinnens fulla bruk kan tvivla på att det är värt vad det än kostar att få sin själ frälst? När skeppet är i fara och sjunker, ser besättningen det som självklart att kasta den dyrbara lasten överbord. När en kroppsdel är sjuk är en människa redo att undergå varje svår operation, rent av amputering, för att rädda livet. Visst borde då en kristen vara villig att ge upp allt som står mellan honom och himlen. En religion som inte kostar någonting är inte värd någonting! En billig kristendom, utan kors, kommer till sist visa sig vara en värdelös kristendom, utan krona.

En enda dag i helvetet kommer vara värre än ett helt liv av att bära korset.

Råd till en 35-åring som aldrig har haft en flickvän

2024-06-14T12:59:00.002+02:00

Att ha en flickvän är inte ett självändamål. Målet med en relation är att den ska leda till äktenskap, vilket är en helig institution instiftad av Gud. De kvinnorna som du har råkat ut för, detta skedde för ditt bästa, för att visa att de inte hade varit lämpliga. De har sorterats bort – en del av din resa mot att hitta en god hustru.

Det är bra att du är oskuld. Spara dig själv för den kvinna som Gud har avsett för dig. Oskuld, som ordet antyder, är något gott och värdefullt; det innebär att man inte har gjort sig skyldig till otukt. Att vara otuktig är en skamlig sak, även om vårt samhälle idag har förletts att tro motsatsen. Guds anseende är viktigare än människors.

Sträva istället efter renhet, dygd, helgelse, rättfärdighet och alla goda egenskaper. Låt dig omformas till Kristi avbild, så att du blir en man som älskar sin hustru som Kristus älskade församlingen (Efesierbrevet 5:25). Genom att bli mer lik Kristus i din karaktär, kommer du inte bara att förbereda dig för en framtida hustru, utan även fördjupa din relation med Gud och ditt vittnesbörd.

Eskatologins väsentliga och oväsentliga sanningar: Ljus över förvirringen

2024-05-14T10:06:00.002+02:00

Det är alltid intressant med studier och diskussioner om eskatologiska spetsfundigheter, såsom huruvida uppryckandet sker före, mitt i, eller efter vedermödan — eller om det alls sker något hemligt uppryckande eller någon vedermöda!; om Jesus kommer före eller efter Tusenårsriket; om Tusenårsriket bara är symboliskt; och vilken politiker idag som kanske är Antikrist, eller om vi ens får leva för att se Antikrist. Det här är intressanta frågor, men vissa börjar ta det på för stort allvar och stämpla varandra som kättare, heretiker, villolärare och annat för att man inte tror exakt likadant. För mig är en sådan approach till sådana komplexa och avancerade detaljrika ämnen, där texter är kniviga att tolka, för att inte tala om oliktänkande, en skrattretande parodi.

Tillåt mig att sprida lite ljus över all förvirring.

Eskatologi är absolut viktigt och det finns absolut grundläggande sanningar om de yttersta tingen och den sista tiden, som Bibeln är mycket tydlig med och som alla kristna måste hålla fast vid:

Kristi fysiska, synliga återkomst: Det är ingen andlig händelse utan en konkret, kroppslig återkomst.
Allmän fysisk uppståndelse och dom: En dag kommer både de rättfärdiga och de orättfärdiga att fysiskt återuppstå och bli dömda av Kristus.
Nya himlar och en ny jord: Gud har lovat en förnyad, fysisk skapelse för evigheten.

Vi tror att Gud skapade den fysiska världen och att vårt öde är knutet till dess eviga återställande. En allmän dom väntar oss, och det finns en plats för de återlösta i "den nya himlen och den nya jorden", medan de fördömda står inför ett fysiskt Helvete med evig medveten plåga.

De som avviker från dessa grundläggande sanningar är villolärare.

Däremot, när det gäller icke-väsentliga frågor som ordningen i vissa händelser – såsom tidpunkten för ett eventuellt uppryckande i förhållande till en eventuell vedermöda (pre-trib, mid-trib, post-trib) och Jesu återkomst i förhållande till ett eventuellt Tusenårsrike (pre-mill, post-mill); osv. – är det värt att utforska dem, men vi bör inte låta dem splittra oss. Låt oss engagera oss i givande studier och diskussioner utan att stämpla varandra som kättare eller falska lärare till höger och vänster.

Charles Spurgeon påminner oss om att det viktigaste är att fokusera på Jesus Kristus och honom korsfäst:

Större män med större sinnen än jag har närmat sig denna lära om Jesu andra tillkommelse, men till ingen nytta. Det är en stor och mäktig lära. Jag har bestämt mig för detta: att försöka förstå någonting om Jesus Kristus och Honom korsfäst.

Paul Washer uppmanar oss att lägga tiden på att förstå betydelsen av Kristi offer på korset:

Min vän, den dag Jesus kommer tillbaka kommer du att förstå absolut allt om Jesu återkomst, men efter evigheters evighet i himlen kommer du ändå inte ens att vara i närheten av att börja förstå Guds härlighet på Golgata. Det är vad allt handlar om. Unge man, unge predikant, lyssna på mig. Sök Honom, sanningen om det trädet. Fatta vad det betyder!

Wayne Grudem påpekar vikten av att ha nåd gentemot andra som har olika åsikter om eskatologi

Det är viktigt att inse att tolkningen av detaljerna i profetiska avsnitt om framtida händelser ofta är en komplex och svår uppgift som involverar många varierande faktorer. Därför kommer graden av säkerhet som är kopplad till våra slutsatser på detta område att vara mindre än med många andra läror Även om det är viktigt att kristna undersöker bibeldata och försöker nå övertygelser om vad Bibeln lär om millenniet, tror jag också att det är viktigt för oss att inse att detta forskningsområde är komplext och att vi behöver ha ett stort mått av nåd till andra som har olika åsikter om millenniet och vedermödan.

Låt oss därför fokusera på det väsentliga, utöva nåd i det oväsentliga och engagera oss i förkunnelsen av Evangeliet. Det enda som kan rädda folk från det eskatologiska Helvetet.

Varför det inte sker så många tecken och under idag

2023-10-10T10:17:00.003+02:00

Med tanke på de bibliska referenserna till sådana händelser kan man fråga sig varför det inte sker så många tecken och under i Sverige och Finland idag. Från ett reformert cessationistiskt perspektiv skulle jag vilja ge följande tankar:

Historisk kontext: Tecken och under utfördes huvudsakligen under apostlarnas tid och i övergångsperioden mellan Gamla och Nya förbundet. Denna period var unik eftersom Guds rike och församlingen introducerades till världen. De tecken och under som förekom var ett bevis på apostlarnas auktoritet och Guds godkännande av deras budskap (Apg 14:3; 15:12; 2 Kor 12:12).
Vad Bibeln faktiskt lär: Bibeln talar om att dessa tecken och under inte skulle vara normgivande för hela den nyförbundsliga tidsåldern. Verser som Hebreerbrevet 2:3-4 talar i dåtid. Att under inte sker så mycket idag är både en väntad följd av Bibelns undervisning om detta och en bekräftelse på att den uppfattningen är korrekt. Vi ser också att Paulus instruerade Timoteus att använda vin för sina magproblem istället för att utföra ett mirakel (1 Timoteus 5:23). Detta var mot slutet av hans liv och hans lopp var fullbordat. Apostlarna hade fullgjort sin uppgift (Apg 1:8, Kol 1:6). Undren och tecknen hade slutat. Det normala är att råda sjuka att använda de läkemedel som man kan få fram genom det Gud redan lagt i skapelsen. Om de inte funkar kan vi ju be om helande. Cessationism är inte emot det och tror att Gud fortfarande kan hela och älskar att hjälpa de mest desperata.
Evangelisation och förkunnelse: Att fokusera på spektakulära tecken och under har alltför ofta distraherat kristna från det centrala budskapet om Evangeliet. I pingst/karismatiska kyrkor predikas sällan om Lagen, synd, dom, Guds vrede, helvetet, det är mycket otydligt hur Jesus straffades med Guds vrede för våra synder på korset och att det är nödvändigt att omvända sig, det är i princip obefintligt. Desto mer predikar man istället om att Gud vill hela ens sjukdomar och man försöker göra under för att få icke-troende att tro på Guds existens. Människor behöver bli frälsta av nåd genom tro på Kristus, inte genom att bevittna tecken och under. En oandlig/själisk människa låter sig inte övertygas ens om någon uppstår från de döda, så länge hon är andligt död. De vet redan att Gud finns och är sann, men älskar ju sin synd (Rom 1:18 ff). Frälsning är ett andligt mirakel i sig, där den döda syndaren blir pånyttfödd av Anden och Gud använder Evangeliets predikan för att föda människor på nytt.
Guds suveränitet: Det är Gud som bestämmer när och hur tecken och under sker. Vi kan inte manipulera eller kontrollera Guds suveräna handlande. Ibland kan Han använda tecken och under för att bekräfta sitt budskap, men det är inte alltid Hans vilja att göra det. Sjukdomar och uteblivet helande är också suveränt förordnade av Gud för vårt eget bästa (Rom 8:28).

Så, låt oss fokusera på förkunnelse av Evangeliet, tro på Guds suveränitet och förlita oss på att Hans Ord är tillräckligt för att övertyga människor om deras behov av frälsning i Kristus. Vi bör be om och söka väckelse i våra länder i vår tid, men inte med en primär fokus på spektakulära tecken och under, utan med fokus på att predika Kristus och Honom korsfäst.

Se även: Om tecken och under, Andens dop och nådegåvorna