Kalejdoskopet

Parentetiskt

noreply@blogger.com (Uffe H) — Tue, 11 Sep 2007 13:09:00 +0000

”Utan kännedom om det främmande språket kommer du aldrig att kunna förstå utlänningens tystnad.”

Stanislaw Jerzy Lec

Vi kan ju inte längre låtsas. Eller hur Skolan?

noreply@blogger.com (Uffe H) — Tue, 11 Sep 2007 12:48:00 +0000

Nu tror jag att jag i alla fall har kunnat reda ut det mesta av HTML-trasslet jag hade nyss. Obegripligt att det fungerar alls när man kikar in bakom kulisserna så att säga. Tar gärna emot en vink om bloggen inte fungerar korrekt!

Såg i söndags att DN åter drar igång en artikelserie och skolans mörkare sidor. Det lär vara så att den vågskålen häftigt överväger. Jag är inte särskilt konspiratoriskt lagd, synd kanske för det verkar vara kul, men frågan dyker upp i bakhuvudet – vilka intressen ser gärna den skålen fyllas? Varför? Inte Jan Björklund skulle jag gissa för han är säkert djupt förankrad i sin tro att det han gör är riktigt. Han är liksom äkta i sitt patos och det ska hållas honom högt!
I den svarta vågskålen hörs slitna, frustrerade och förtvivlade lärare ropa – vi är lärare, inte poliser, kuratorer, socialarbetare och mycket annat. Dessutom allt slit till låg lön! Vi har lätt att förstå deras frustration. Man kan ana både ett individproblem och strukturellt problem här. Till den unga läraren som djupt desillusionerad i den svarta skålen avslutar sitt lärarjobb efter bara tre år branschen skulle jag vilja ställa följande två frågor:

Utifrån vilka föreställningar (bilder, fantasier, idéer, behov) bestämde du dig för att bli lärare?
Fick du adekvat utbildning som hjälpt dig att lösa de problem du mött?

Det kan ju hända att just denna lärare valt fel jobb, åtminstone för den skolan som är idag? Liksom att JB odlar sitt patos så kännetecknas väl även lärarkåren generellt av hög patos, en stark vilja att göra gott för andra och en hög ambition? Hon/han ställer höga krav på sig själv och andra. Starka krafter som inte sällan kan spela en stora spratt och visa sig motarbeta ens egen framgång.

Jag gissar att många valde lärarjobbet utifrån föreställningar vi hyser om den skolan som var då. Den vi själva gick i. Skolning. Undervisning med rötter långt tillbaka in i antiken. Sen har samhället utvecklats med en fart vi aldrig kunnat ana. Jag har en bok av Albert Maori Kiki, bördig från Nya Guinea, som heter Tiotusen år i ett liv. En talande titel som mer eller mindre speglar allas vår resa på många sätt.

En liten anekdot att lägga i den svarta vågskålen kan vara följande: Tag en läkare från mitten av 1800-talet och släpp in honom på ett modernt sjukhus idag. Han skulle vara bli helt förvirrad och börja leta efter sina blodiglar. Tag en lärare från samma tid och ställ honom i dagens skola. Han skulle genast börja undervisa. Elak men med en gnutta sanning i ändå?

Självklart slår det gnistor när den bild, den föreställning om skolan vi hyste, möter dagens fullständigt bisarra verklighet! Och här står nu den enskilda och slitna läraren och förmodligen känner sig sviken. Besviken helt klart men säkert också sviken. Av vem då? Det är just det. Vi kan alltid sparka på samhället – men det är ju du och jag och alla andra – så vad gagnar det? Dock tycker jag nog att Lärarhögskolan bör ta på sig en stor del av ansvaret. hur som helst är det knepigt att slåss mot en väldigt otydlig motståndare.

Kanske att vi behöver bli väldigt tydliga och skarpa? Nästan cyniska. Du som hyser föreställningar som grundas i den gamla traditionella skolan där lärarens huvuduppgift var skolning och undervisning, du bör nog inte minst för din egen skull avstå läraryrket.

Som verkligheten ser ut idag är lärarens roll splittrad – du kommer att behöva vara mycket kurator, psykolog, polis, socialarbetare men också kunna undervisa efter de villkor som gives. Du har oregelbundna arbetstider men du kompenseras med hög lön. Du är välkommen! Sen är det upp till Lärarhögskolan att utifrån en oavvislig verklighet finna ut lämplig utbildning. Den kommer att se mycket annorlunda ut!

Krasst! Men glöm inte att det också ligger mycket i den ljusa vågskålen!

Befria oss från reklam!

noreply@blogger.com (Uffe H) — Tue, 11 Sep 2007 10:26:00 +0000

Temat är inte nytt på bloggen. Reklam. All kväljande reklam! Jag har en god vän som nyligen gick och oroade sig för en infektion hon led av och som inte ville släppa. Hon gick till doktorn. Så här berättade vännen i ett mejl: ”Var hos doktorn i går. Inget bakteriellt. Vet du var hon gav mig för medicin? Vila, värme och vänlighet. Hon SER sina patienter!”

Ingen dålig ordination! Den doktorn var också läkare, där finns en skillnad. Jag tror att motsvarande ordination, t.ex. en månads vila från all reklam som trycks på oss från alla håll också skulle kunna bota många åkommor. I verkligheten förstås en omöjlig önskedröm, vi har redan byggt fast oss. Förr kunde jag öppna Aftonbladets nätupplaga med viss positiv förväntan. AB var snabbt på plan, hästlängder fram alla andra drakar i branschen, och hade en juste layout. Om inte direkt tilltalande så i alla fall överskådlig. Balanserad. Idag vet jag inte vad som har hänt? Har de släpp alla troll lösa? Det känns som om man hamnat på en mer eller mindre slipprig hem- och chattsida för 16-åringar eller så. Inget fel med i det sig. Sådana sidor, bortsett från just slipprig, måste väl också få finnas, men nu var det seriösa nyheter jag förväntade mig på AB:s nyhetsportal.

Jag är inte karl nog att ens skilja nyheter från halvnyheter eller ren skit. På något märkligt sätt flyter allt samman på sidan och mitt i alltsammans blinkar det, rör sig, byter plats och har sig på alla möjliga tröttsamma sätt. Det verkar som om tidningen idag skapas efter konceptet – finns där en teknisk möjlig att få något att hända, låt det hända! Utan tanke på struktur, läsförståelse och annat oviktigt (sarkasm) i en tidning. Antagligen kan man på så sätt locka till sig läsare under den ljuva åldern under 30. Kan man förresten tala om läsare numera, borde det inte vara (reklam)mottagare? Men alla vi andra då? Vi kan ju alltid byta blad. Som tur är ligger de andra drakarna fortfarande några steg efter. Hoppas det är efter en medveten strategi denna gång?

Eftersom jag är sjukskriven har jag tittat ovanligt mycket på TV. Vi har också begåvats med fler kanaler sedan vi tvingades skaffa en digitalbox. Nu har begreppet zappa fått en substantiell innebörd även för mig. Först tyckte jag att repriserna duggade tätt. Det gör de förvisso – också - men sen förstod jag att det handlade om reklamavsnitt eller trailers (egenreklam s.a.s. för kommande program?) som tenderat att bli allt längre eller hur? Snart blir det riktigt omöjligt att också här skilja riktiga programinslag från reklam. Åtminstone om man sitter där och zappar för du kan ge dig på att du får fler träffar i ett reklamavsnitt än i ett program. Möjligen kan du använda det där med täta repriser som ett skiljeinstrument. Alltför täta repriser, troligen reklam. Och, där de skriker och flåsar högst, troligen reklam.

Snikvarianten, eller vad det nu är, varianten av Discovery som nästan bara handlar om hot rod, är min personliga favorit. De kör lika delar reklam och program på ett ungefär. Programmen är de som för en mager handling framåt. Reklamen är de inslag som kör samma grej om och om igen tills man inte längre står ut och trycker på röda knappen. Kan väl inte vara en hållbar och önskad utveckling? Själklart har även reklam existensberättigande, hur skulle vi annars få reda på utbud och nyheter? Det är den massiva mängden och den påträngande burdusa tonen.

Men nu får det nog vara nog. Idag blev det kanske lite magsurt men det var skönt att få "kräkas" lite! Så tack för att du orkade dig igen texten ända hit!

Parentetiskt

noreply@blogger.com (Uffe H) — Sun, 02 Sep 2007 09:06:00 +0000

Lär oss
att säga "nej"
med smak av "ja"
och att aldrig säga "ja"
så att det smakar "nej".

Följa John till Åmål

noreply@blogger.com (Uffe H) — Sat, 01 Sep 2007 10:21:00 +0000

Alltid något, sa Fan när han fick se Åmål. Den har du säkert hört förr. Elaka tungor vill förstås låta göra gällande att det var efter att han hade besökt Säffle. När Fan blir gammal blir han religiös - en annan klassiker. Numera får jag väl i alla fall räkna in mig i de halvgamlas skara och för all del, inte mig emot, men jag vet inte om jag blivit särskilt religiös. Vad som hänt är att jag har återknutit en tätare kontakt med några riktigt gamla och goda barndomsvänner och klasskompisar från Skönstavik/Sköndal. Fast jag ska verkligen inte ta åt mig äran för det återknytandet, snarare har det varit precis tvärtom.

Hur som helst, vi har återfunnit varandra mer frekvent om jag säger så – Perre, Gugge, Mikael och jag. Dock får Mikael finna sig i att heta Ankers i mitt sällskap, liksom Gugge oftast blir Hagberg. Det är en relikt från läroverkstiden där lärarna alltid tilltalade oss med efternamnet. Vi var inte sena att kopiera mönstret och sen har det gått av bara farten.

Nu kommer det att handla om just Ankers. Vi har liksom ”följt John” genom livet. Ända till Åmål - som brinner också i Ankers hjärta. Så pass att han nyligen per tåg företog sig en nostalgitripp till Åmål, Dalslands enda stad. Visste du det? Ankers passade på att ta lite bilder som han, vänlig som han är, gav mig på en cd. Jag tänkte visa några av dem mot slutet.

Så här var det. Som små parvlar i tvåårsåldern råkades vi för första gången i det östra av de fyra höghusen i gult tegel – säger man fortfarande höghus? – på Olaus Magnus väg 12 i Johanneshov. Anledningen var enkel - vi bodde där. Ankers på andra våningen, jag på femte. Det var alltså roligare att släppa ner saker från min balkong än från hans kom vi på. Om jag minns rätt så var det så som bl.a. min trehjuling gick åt. Bannor fick vi i massor men vi körde med samma taktik som vanligt trots att den aldrig funkade. Vi blånekade. Antagligen var det här nog några år senare, när vi hunnit växa till oss lite. Man fick ju baxa allt över det ganska höga räcket. Allt utom småsaker som man kunde skjuta ut i springan under. Hur som helst, tycke uppstod vilket gällde våra föräldrar också. Kanske var det rent av de som började? Så gick vi där en dag och gruvade oss inför den separation vi visste skulle komma med den snabbt antågande julen.

Att det var jul var ju kul, att åka nattåg till Åmål draget av ånglok var kul, att vara hos farmor och farfar och träffa kusinerna var kul. Men då under julen, om någonsin, ville man ju leka ihop med sin bästis och jämföra alla julklappar och så. Ack du grymma värld! Kanske var det första gången i mitt liv som jag fick smaka på ett rejält dilemma? Minns du förresten, på juldagen fick man inte leka alls. Knappt ens träffa varandra. Det var en stillhetens dag, rena pinan för oss barn, men sjutton vet om vi inte skulle behöva lägga in några sådana livspauser under året igen? Några vilsamma tråkdagar?

Hur det nu uppdagades vet jag inte, men glädjen var inte att ta miste på när det sedan visade sig att båda familjerna skulle fira jul i Åmål! För så vist var det nu ordnat att Ankers farmor och farfar bodde i våningen ovanpå min farmor och farfar på Torggatan 4, dessutom som goda vänner! Ankers farfar var bankir på banken, rätta mig om det inte var Enskilda Banken, mitt emot farfars apotek på gatuplanet. Det som idag är Nordea. Vi hade därefter många fina jular ihop. Inte bara jular för övrigt.

Här i Stockholm blev det så att vår familj 1954 flyttade från Johanneshov ut på landet - som det då var med grusvägar, bondgårdar, flygfält (Skarpnäck) och allt - till radhusområdet Skönstavik i Sköndal. Tappra gamla morsan bor kvar där ännu liksom Ankers mamma och pappa. Egentligen var det inte slut på John ännu men det lämnar jag för stunden. Istället kommer här Ankers Åmålsbilder. Klicka på bilderna om du vill förstora dem.

Det gamla stationshuset som fortfarande ser tågen komma och gå fast det sedan länge tjänat ut sitt uppdrag som station. Stinsen är ett minne blott liksom ångloken!

Mitt i Åmål ligger Plantaget. Tack och lov inte den groteska affärskedjan som slår ihjäl alla andra handelsträdgårdar utan Åmåls vackra park kring vilken du hittar den gamla bebyggelsen. Blomsterprakten där är omtalad och på senare tid också omdiskuterad. Blommor kostar stora pengar och smaken är liksom baken delad. Fontänen finner du förstås mitt i parken

Vid Plantagets norra sida ligger den vackra Vågmästargården som berört i flera tidigare bloggtexter.

Den vackra stenbron som leder från Mellanbrogatan, över torget och in till Plantaget. Torget förresten, det har som i så många andra vackra städer förvandlats till bilparkering. Mestadels i alla fall. Den vita byggnaden i bakgrunden är Statt - Stadshotellet. Mellan björkarna skymtar en balkong. Där sitter videokameran som "bevakar" torget. Klicka här ska du se!

Åmålsån renoverades för några år sedan och blev jättefin. Synd bara att de trevliga "överfallen" hindrar en att med båt ta sig nästan ändå upp till tågstationen. Det gick tidigare. Käckt att hämta tågresande besökande vänner med båt!

Åmål är en stad i blomsterprakt. Inte bara i Plantaget. De här blommorna smyckar ut bron som bär Kyrkogatan över Åmålsån. Framför det vita huset i bakgrunden ligger, eller snarare låg, fisketorget där Åmåls yrkesfiskare landade sin fångst tidiga mornar. Det var länge sedan man hörde dunket från deras tändkulemotorer, ofta av det klassiska fabrikatet Säfflemotor. Idag är det en vacker rastplats med bänkar och bord.

Nu har Ankers vänt på sig ett halvt varv från förra bilden. Kyrkan helt uppenbart för var ska Kyrkogatan sluta om inte vid kyrkan? Där döptes jag på den tiden då det begav sig.

Du ser järnvägsövergången. Vad var det Ankers nu sa? Slog klockan vid bommarna exakt 37 slag innan tåget susade förbi? Han räknade slagen i nån livsfas av tågfixering anno datzumal. Torggatan korsar Kyrkogatan precis framfötterna på honom där han nu står och tar bilden så det var inte långt att kuta som rask parvel för att hinna se tåget. 37 slag hade han på sig. Och det stämmer tydligen fortfarande? Du skymtar lokaltidningens - PD:s - kontor till höger. Prenumerera på den så vet du vad som händer i Åmål, tex att det är ljusfest den 8 september - en fest väl värd att besöka!

"Vårt" kära Torggatan 4 där Ankers sprang omkring på övervåningen och jag i våningen under. Idag ser huset tyvärr ganska slitet ut. I fönstret i den runda alkoven kunde jag sitta i timmar och glo på bussarna som hade sina hållplatser nedanför. Det var sådana där halva bussar - som inte fanns i Stockholm - hälften buss, hälvten lastbil och så hade de hade motorhuv. Spännande grejer! Mycket annat hände också förstås på torget. Jag var helt enkelt en liten voyeur, en gluttare.

Torggatan och Kyrkogatsbron (den heter något men jag minns inte) i skymning sedd från hamnen. Tyvärr var den gamla stenbron - en likadan som den på bilden strax ovanför - för klen och i för dåligt skick för dagens behov och revs.

Åmålsviken. Därborta bakom den högra segelbåten ligger min älskade udde i Vänern!

Tankar om aforismer och sentenser

noreply@blogger.com (Uffe H) — Tue, 28 Aug 2007 17:00:00 +0000

Som du kanske anat, du som varit med mig ett tag, är jag fascinerad av aforismer och sentenser och sånt. Naturligtvis främst av innehållet men också av själva konsten att så kortfattat uttrycka kärnfulla och kloka saker. Lite spännande är det ju också hur de kommer till. Kommer i tryck. Vem går omkring och snappar upp dem när de så att säga precis trillar ur munnen på klokt folk? Finns det sedan någon form av central som man lämnar in sina uppsnappade klokheter till? Nån myndighet? Eller kanske en butik att sälja dem till?

- Hej! Idag har jag fångat in två verkligt fina grejer! Du får aforismen för 25 spänn och sentensen för 50. 75 spänn för två verkligt högklassiga grejer och inget gammalt Voltairemummel. Vad säger du?
- Nu har jag ju redan rätt många sentenser på lager….
- Inte så här bra.
- Ok, kör till då!

Eller sitter det en massa klokt folk hemma och knepar och knåpar för sig själva bland ord och tankar? Man kan förledas att tro det för några förekommer nästan överallt, de tycks aldrig gjort något annat än sagt kloka saker. Oscar Wilde och La Rochefoucauld t.ex. Bara promenerade runt och strödde visheter omkring sig. Apropå vishet, det sägs att vi i Sverige har en visskatt vi bör vara rädda om. Betyder det då månne att det är Anders Borg vi ska vara rädda för? Att han nu tänker införa skatt på aforismer och sentenser? Men ok, inte mig emot bara pengarna går till återuppbyggnaden av ett solidariskt och jämlikt samhälle.

Efter den tramsiga inledningen måste jag naturligtvis bjuda på några pärlor. Ja, inte direkt mina egna då….. Så var så god:

Hon hinner mycket. Hon har ju inget annat att göra. Lars Gyllensten
Finurligt så det räcker och blir över.

Bedöm en människa efter hennes frågor, inte efter hennes svar. Voltaire
Du ser, Voltaire igen! Jag har själv svårt med tanken att alls bedöma människor. Våra omdömen slår så lätt fel och där finns ingen instans att överklaga till! Det där får Jan Björklund grubbla på.

Ser jag på mitt liv som en bestulen, vem var största tjuven? Det var jag. Bo Bergman
Uppriktigt. Apropå det här med egetansvar kanske? Var det alltså aktuellt redan på hans tid?

Jag vill ha sommar
och ingenting att göra.
Jag vill ha fred,
jag vill vara i fred
och ha så mycket dåligt samvete jag vill. Beppe Wolgers
Vem annars? Go’a Beppe.

Om mina vänner är enögda betraktar jag dem i profil. Joseph Joubert
Motsatsen mot att döma eller hur?

Man längtar inte efter omväxling där det finns rymd. Josephine Tey
Det är annars ingen kvinnodominerad bransch den här…….Kan bero på att kvinnan inte är lika vis som mannen. Kan alternativt bero på att mannen inte riktigt fattat galoppen, aldrig riktigt hann uppfatta det visa och kloka som sades. Förutsatt att mannen också är den som samlar in våra aforismer och sentenser.

Ur Orgelpunkt

noreply@blogger.com (Uffe H) — Tue, 28 Aug 2007 16:10:00 +0000

Jag önskar alla andra
det bästa som jag vet.
Jag kan ju inte be för dem
i all min gudlöshet.
Men skulle jag försöka,
då tror jag det kom:
”Låt inte någon finnas till,
som ingen tycker om!”

Om människor är ringa
och fattiga – än sen,
om bara de blir älskade,
åtminstone av en.
För rikedom och ära,
det låter kanske bra.
Men kärlek är i alla fall det enda vi vill ha.

Anna-Greta Wide

Parentetiskt

noreply@blogger.com (Uffe H) — Tue, 28 Aug 2007 16:04:00 +0000

Omoral bör alltid klandras.
Inte min - men alla andras.

Gösta Frick

Kan det sägas bättre?

noreply@blogger.com (Uffe H) — Mon, 27 Aug 2007 16:07:00 +0000

”Klimatet är ett komplicerat, kaotiskt system. Men människan bär sig åt som ett maniskt barn som leker med knapparna i ett flygledartorn?…?vi är som ett barn som leker med knapparna i ett kärnkraftverk och hoppas att inget händer.”

Kan det sägas bättre? Citerat från Harro Meijer, professor i isotopfysik vid Groningens universitet i Holland, i måndagens Aftonbladet.

Minnesvärt?

noreply@blogger.com (Uffe H) — Sun, 26 Aug 2007 20:51:00 +0000

Det finns möten och det finns möten. En del vill man kärt bevara i minnet, andra vill man helst bara glömma. Satt vi så häromdagen några vänner och pratade gamla båtminnen. Jag tror att mötet som jag nu tänker berätta tillhör den senare kategorin – ett sådant man helst vill glömma - fast även sådana minnen med åren ibland kan förlänas ett visst skimmer och till och med väcka munterhet emellanåt.

Sålunda låg vi i Karlsborg på väg från udden i Vänern upp mot Stockholm via Göta kanal. Anno 1972, i mitten av augusti när sommaren är som bäst. Augusti är tid till eftertänksamhet efter vårens yra och högsommaren med alla sina måsten. Augusti är lite kravlös. Lite laid back så där.

Få båtar i kanalen även för att vara på den tiden. Avstressade slussvakter. Med sug i magen gav vi oss av på en liten promenad in mot centrum för att söka lite föda. Varsin grillad kycklinghalva med pommes frites på typ Kalles Grill fick duga. Vi lät oss väl smaka och vandrade tillbaka mot båten samtidigt som vädret plötsligt ändrade karaktär. Det tornade upp sig till en rejäl åskskur. Mätta och belåtna kröp vi ner i kojerna för att vila middag och umgås en stund med lite god litteratur i avvaktan på att skuren skulle dra över. Sjutton vet om vi inte båda rent av slumrade till en aning också, det är ju rätt rogivande med regnet smattrande mot rufftaket.

Antingen var det åskan eller så var det min mage. Mullret var i alla fall mäktigt. Antagligen var det magen att döma av hur jag mådde. Det så att säga körde runt! Var kycklingen trots allt inte riktigt genomstekt? Nu var inte vår lilla POP 16 av det formatet att den var utrustad med toa. Potta hade vi förstås ombord men jag vågade helt enkelt inte pröva en så vansklig balansakt. Jag visste att det fanns ett rejält dass ett par hundra meter upp från båten och valde att satsa på en språngmarsch utan regnställ, det bedömde jag att jag varken skulle hinna ta på mig eller ta av. Upp med luckan och full fart framåt med sikte på det röda skjulet. Skulle jag hinna? Dörren var försedd med en stadig klyka till handtag. Jag slet tag i klykan så att haspen på insidan flög all världens väg och var med halvt neddragna byxor på väg att hoppa upp i knäet på farbror’n som redan satt där och filosoferade i godan ro. Filosoferandet är förstås min egen fantasi men han var absolut inte förberedd på några sådana här påhopp, så mycket är klart. Vad säger man? Ursäkta min påflugna hållning? Finns det hjärterum finns det stjärterum? Bara förlåt kanske? Minns inte riktigt vad det blev men jag fick i alla fall lomma tillbaka till båten i skitbyxa. Jag kunde trots allt ta det lite lugnare om man bortsåg från regnet.

Regnet höll i sig även dan därpå så vi avvaktade med avresan, vi hade ingen tid att passa och en överfart över vackra Vättern bör avnjutas i fint väder. Vi tog en promenad. Man rör sig ju inte så mycket i en båt som totalt mäter 4,95 meter. Efter promenaden satte vi oss på en hederlig gammal ljugarbänk längs ett av skjulen i hamnen och beundrade den andra båten som låg vid gästbryggan, en stadig dubbelruffad och tvåmastad motorseglare i mahogny.

Kvinnan i båten vinkade oss till sig – får vi bjuda er på en kopp kaffe i regnrusket? Det tackade vi förstås inte nej till och klev ner i denna vackra, rymliga och ombonade båt. Ja, Greta heter jag, presenterade sig kvinnan. Och det här är självaste kapten, Olle, presenterade hon också lite svepande sin man som precis hade frågat om han fick bjuda herrskapet på ”något starkt” till kaffet (vilket gick för sig). Våra blickar möttes och, ja, du fattar eller hur? Vi är redan gamla bekanta – kändes liksom som en helt galen replik. Lösningen var enkel som klassisk: på sedvanligt manligt manér blev det bara inget mer ordat om den saken. Men en trevlig eftermiddag och kväll blev det. Morgonen därpå lade vi ut tidigt från Karlsborg i strålande väder.

Bilden visar en POP 16:2, en modell som är yngre än vår POP 16 och är hämtad från hemsidan - maringuiden.se

Parentetiskt

noreply@blogger.com (Uffe H) — Sat, 25 Aug 2007 12:32:00 +0000

Ett politiskt parti är en grupp människor som är helt överens om att statsministern har fel.

Markus 8 år.

Man kan förstå att han håller sig lite för sig själv, han Reinfeldt.

Kaos & paradigmskifte

noreply@blogger.com (Uffe H) — Fri, 24 Aug 2007 08:32:00 +0000

Förra våren och försommaren var jag rätt mycket inne på det här med kaos och paradigmskifte. Bortsett från att jag inte begriper vart tiden tagit vägen sedan dess så tycker jag att tecknen på att vi verkligen är inne i paradigmskiftets begynnelsefas, - kaosperioden - bara blir allt tydligare. Jag har förresten fortfarande inte funnit min förlorade bok ”Don’t panic”!?

Är det inte så att vi oftast föreställer oss kaos som att allt brakar sönder och samman på en och samma gång? Pang och tjong i en jäkla röra. Så är det väl också vanligtvis men inte nödvändigtvis. En orkan, som exempelvis aktuella Dean, skapar liksom en jordbävning ett omedelbart och komprimerat kaos medan det kaos som jag föreställer mig föregår ett paradigmskifte sker så långsamt att vi inte uppfattar rörelsen. Accepterar vi tanken att kaos kan uppträda i olika tidsskalor, och att vi faktiskt kan vara mitt uppe i ett kaos just nu, blir det intressant att fundera lite mer över innehållet, det som kännetecknar det eventuella kaoset. Härjningarna efter orkaner och jordbävningar behöver vi inte orda vidare om, de känner vi.

Så här tror åtminstone jag att några kriterier ser ut som måste uppfyllas för att vi ska kunna tala om det kaos som föregår ett paradigmskifte. Men först bara - ett paradigmskifte är inte någon liten omställning som snart blåser över. Vi talar om en kolossal strukturförändring där hela världssamfundet behöver omtolka den rådande världsbilden. I vår tid när det gäller att skrika högst för att bli hörd finns risken att vi i värsta feta rubrikstil gör varje liten ynklig förändring till ett paradigmskifte. Vi urholkar begreppet och gör det till en banal klyscha.

Det handlar inte om att lappa och laga, inte om att lära sig fler glosor i invanda och trygga språk, det handlar om att tillägna sig ett helt nytt språk från grunden. Ett språk som ger oss möjlighet att (om)tolka och uttrycka den nya tidens (obegripliga) förutsättningar. Och helt riskfritt är det nu inte att tillhöra pionjärerna, de som snabbast anar nya samband och vågar utmana det gamla. De första att antyda att - jo, det är nog jorden som snurrar kring solen och inte tvärtom - de blev huvudet kortare.

Tillbaka till kaoskriterierna. Uppenbarligen krävs det en kritisk massa för att det nya ska kunna tränga ut det gamla tänkandet och ”slå igenom”. Att tillräckligt många konstaterar och accepterar att – jo, så är det nog. Jorden snurrar kring solen. Det är ju tiden för den processen, fram till genomslaget, som är kaosperioden. Mycket makt ligger investerat i det gamla, privilegier som kommer att försvaras med näbbar och klor. Kanske att ett par tre generationer behöver försvinna ur tiden innan en kritisk massa kan befästas. Ett möjligt mått på kaosperiodens utsträckning kanske?

Vi har sannolikt att brottas med ovanligt många paradoxer. I Sverige är vi rikare än vi någonsin har varit men vi har inte råd med god kvalitet. Vi överproducerar mat men halva jorden (lite vårdslöst) svälter. Det lär vara så, men det törs jag inte gå i god för, att vi aldrig tidigare producerat så många policy- och kvalitetsdokument som idag när vi rimligtvis bättre skulle behöva fri kreativitet och experimenterande. Ord, ord, ord. Mycket snack, lite verkstad.

Aldrig tidigare har vi haft så stor valfrihet som nu, åtminstone vad gäller varu- och tjänsteutbud. Ändå väljer vi inte. Många upplever tvärtom valfriheten som en belastning. En ökad börda. Vi är i hög grad medvetna om det negativa sambandet mellan bilkörning och oönskade koldioxidutsläpp. Trots det säljer de törstiga stadsjeeparna (som i sig själva är en paradox) som smör smälter i solsken. Det känns som om vi gör allt mer mot vårt allt bättre vetande. Vad är det vi egentligen säger med det beteendet kan man undra? Gör vi så på ren trots t.ex. mot en alltmer svårbegriplig omvärld med just en massa motstridiga krav, mot alla paradoxer. Och så länge som vi inte ser det nya – som ändå likt skärvor finns där någonstans – biter vi oss mänskligt nog fast vid det gamla.

Utmaningarna är gigantiska och – nota bene – är av det slaget att de saknar motstycke, d.v.s. vi saknar erfarenhet av något motsvarande att mäta, väga och jämföra med. De är historiskt sett unika. Jag nämnde inledningsvis att hela världssamfundet behöver omtolka den rådande världsbilden. Något sådant har t.ex. aldrig tidigare inträffat i historien av den enkla anledningen att behovet inte funnits. Först nu när globaliseringen är en realitet blir också sådana behov en realitet.

Det som gör utmaningarna gigantiska är inte bara omfattningen i sig utan också komplexiteten. Globaliseringen ger oss nya möjligheter men kräver samtidigt att vi finner ut nya system och strukturer. Och det räcker nog, som sagt, inte med att bara lappa och laga på det gamla.

Man behöver bara tänka på klimatproblematiken med alla sina sammanhängande subproblematiker. Eller på börsen. Ett system där en nysning i New York, en banal felsatsning i Singapore eller ett rykte i Frankfurt devalverar min pension här i Sverige, kan det verkligen vara ett hållbart system för framtiden? En spindelväv har åtminstone struktur. När det gäller den komplexa och finmaskiga väv som världsekonomin vävt känns det mer som om vi snott in oss i klibbig sockervadd. Åtminstone jag undrar - inte om, utan när hela systemet ska kollapsa. Det är ett gårdagens system så ju tidigare dess bättre.

Om än i mindre skala så anar jag att det är ett problem att våra ekonomiska experter i stort sett förlorat sin auktoritet. Delvis oförskyllt för vem kan som sagt begripa ett system som på sätt och vis i sig själv är ett kaos? Problemet bottnar i första hand inte i sakliga skäl, ingen kan ändå göra anspråk på att ha kontroll över ekonomin, inte ens på nationell nivå, utan i psykologiska skäl. Ekonomin är självklart en viktig del i allas våra liv. Hur får vi det då med tryggheten när vi behöver lägga det övergripande ansvaret i händerna på experter vars trovärdighet devalverats bara för att vi inga andra har?

Världen upplevs inte intellektuellt. Fundera över den frasen. En klok och underfundig sammanfattning över hur vi nog vill ha det med våra liv men som vi inte gör dem till. Snarare tvärtom. Vi kan säkert ha delade meningar om varför men visst har vi väl gjort oss av med alla våra etiska guider? Som om det var så att världen upplevdes intellektuellt. Men de andliga och emotionella behoven lever kvar och trängtar efter ersättning.

I en omvärld präglad av ständiga krav på rationaliseringar och produktivitetsökningar har vi lämnat oss själva i sticket, vilsna och sökande som emotionella varelser med stora andliga behov. Kyrkan, vår tyngsta andliga institution, har svikit sitt uppdrag. Inte förmått tolka samtidens krav och behov och behöver sannolikt ytterligare lång tid för att komma ikapp. För det tror jag den gör vad det lider. Fältet har lämnats fritt åt en massa charlataner och amerikanska TV-predikanter av värsta sort. Tillit, omsorg, solidaritet har fått ge vika för krafter som gynnar girighet, cynism och rå egoism. I skrämmande snabb takt. Jag vill ogärna politisera den här texten men när man i förklenande ordalag använder ordet snällism så uttrycker man också något annat. Något önskvärt? Jag frågar mig om ett hållbart samhälle, ett världssamfund, verkligen kan byggas på krafter och värden som tar sig uttryck som - girighet, cynism och rå egoism.

Så här tänker jag. Finns dessa kriterier med i den omvärld jag kan notera så är min övertygelse just att vi är i det kaos som röjer väg för det nya. Ett nytt som är svårt att ana, då vore det ju per definition inget paradigmskifte. Det är naturligtvis upp till var och en att tolka och tolka sakernas tillstånd och det enda sanna man kan säga är ju att det nya kommer och att det kommer att vara annorlunda.

Reklam i repris

noreply@blogger.com (Uffe H) — Wed, 22 Aug 2007 11:34:00 +0000

För att det inte ska bli tomt i bloggen idag, medan jag knåpar vidare på en text om kaos och paradigmskifte, så kör jag på begäran en gammal goding i repris. Begäran förresten, man ska inte ljuga. Det är jag själv som tycker det här är lite kul. Så följ med och tryck på länken:

SKÄNK LITE REKLAMGLANS ÅT VARDAGEN!

Fridens liljor!

Fars mor och mors mor

noreply@blogger.com (Uffe H) — Tue, 21 Aug 2007 08:26:00 +0000

Nostalgi (grekiska nostos, hem, och algos, sjuka) betyder längtan efter ett ofta idealiserat förflutet. Så står det i alla fall att läsa i Wikipedia, denna fantastiska idé och hemsida! Jag blev lite så, nostalgiskt alltså, när jag nyss skrev om min varma, runda och sockstickande mormor i Örebro. Farmor var också rund och go’ men på ett annat sätt. Framför allt ogillade hon att sticka, det var liksom inte hennes grej.

Det fanns ett spännande rum hos hemma farmor och farfar på Torggatan 4 i Åmål, ovanpå farfars Apoteket Lejonet där vi barn emellanåt smet ner för att nalla lite saltlakrits. Salmiak. Rummet ja, det var farmors jättelika garderob, i barnaögon fullständigt gigantisk. Nu var det nog inte själva storleken som kittlade nerverna, det var alla mystiska saker. Längst in i ena hörnet stod t.ex. farmor liksom upphängd på en stålställning. Inte hon själv förstås utan som en docka i naturlig storlek. Huvud- och benlös förvisso. Och utan armar. En torso. Ändå var det tvivels utan farmor. Det är klart att något så mystiskt kittlade fantasin hos en rosenkindad och troskyldig liten 10-årig pojke.

Farmor var en intellektuell stadsdam bördig från Åsögatan i Stockholm medan mormor var bondmora från Asker utanför Örebro. Mormor var en riktig matmor, lugn och trygg i sin tro. Hon gav förnöjsamheten ett leende ansikte. Farmor var mer rastlös och älskade att tala politik. Tvi, tvi, tvi – sa hon och låtsades spotta så fort man nämnde Olof Palme och det gjorde jag naturligtvis ofta under min rödvinsvänsterperiod då på 60-talet. Å andra sidan kan man säga att farmor nästan tiggde om det, hon älskade som sagt att debattera. Men nån tro att vara trygg och förnöjsam i, som mormor, det hade hon inte. När farmor fyllde 95 och fick besök av prästen i församlingen, så som seden bjöd, väste hon till mig i mungipan – kan ingen få ut honom! Då bodde hon på Tunnelgatan, den som alltför snart efter skulle komma att bli Olof Palmes gata. Tyvärr dog hon några år före mordet på Olof Palme och fick aldrig uppleva ironin att bo på just hans gata av alla. Säkert som ame… nåja, säkert hade hon ändå bara skrattat åt sitt öde. Humor saknade hon sannerligen inte!

När farfar dog övergav hon Åmål för att flytta tillbaka till Stockholm. Till barn och barnbarn. Jag tror förresten att hon upplevde alla år och all tillvaro utanför storstan som en påtvingad exil. När farmor dog 97 år gammal hade hon fortfarande stor livsaptit till skillnad från mormor som somnade in – trött men förnöjsam - 90 år gammal. Ett hade de gemensamt, båda var ena hejare på att göra syltor och aladåber. Och farmors leverpastej kan kvittas mot mormors struvor. Båda gillade också sherry men mormor kände den religiösa plikten att säga "USCH" innan hon skålade.

Jag skulle önska att jag kunde få några timmar nu i vuxen ålder tillsammans med de båda. Bortsett från att farmor ogillade Olof Palme så var hon nog ganska radikal och ofta före sin tid. Hade hon levt idag är jag övertygad om att hon varit en framgångsrik affärskvinna och kanske att hon t.o.m. skulle ha kallat sig feminist. Det var nog så att hon i praktiken var den som drev apoteket medan farfar, som var en erkänt skicklig apotekare, också var lite mer av spjuvern som trivdes bra i sällskap av Åmåls legendariska provinsialläkare doktor Albin Reimar, en kupa konjak och sin Camel med munstycke i mungipan.

Mormor var så jordnära, i flera bemärkelser, att hon säkert också idag skulle sitta förnöjsam och sticka raggsockor. På något sätt orubblig. Hon skulle liksom bara vara som vanligt, vara sig själv. Jag skulle fråga mormor om hon inte någon enda gång kände sig lite åsidosatt, för det var hon nog kan jag känna med ett sting av skuld i bröstet. Förnöjsamhet kan så lätt missbrukas. Sen är det ju så att Örebro ligger på vägen mot Åmål. Åmål var, och är fortfarande på många sätt släktens andliga hemvist med släkttorpet och sommarstugorna som nav. Sommarparadiset dit vi alla med oss ungar i spetsen längtade. Och jularna på Torggatan var i stil med Fanny och Alexander. Mormor fick nöja sig med att vi på tur- och returresorna till Åmål stannade över en natt eller två. Åtminstone vad gäller sommaren. På julen var mormor naturligtvis en självklar gäst. Men ändå, hur kände hon innerst inne? Att de - farmor och mormor - trots sina olikheter eller kanske tack vare fann glädje i varandra , det vet jag.

Parentetiskt

noreply@blogger.com (Uffe H) — Mon, 20 Aug 2007 09:55:00 +0000

Kom, så ska jag pigga upp dig, sa igelkotten till hunden.

(Klicka på bilden för större bild)

Leveransklar!

noreply@blogger.com (Uffe H) — Sat, 18 Aug 2007 14:53:00 +0000

Att lägga näsan i blöt. Är inte det ett ganska underligt ordstäv egentligen? Svårt att härleda. Ibland kan man ju fundera över folks beteende, det finns många underliga böjelser att ägna sig åt, men aldrig att jag sett nån lägga sin näsa i blöt. Fast jag kan ju för min inre syn föreställa mig en rad dråpliga scenarier. Till att börja med måste man bestämma sig; tar man av sig näsan först, likt löständer man tar ut för att sen stoppa i vattenglaset (= i blöt)? Inte så troligt eller hur?

Men så här då: tänk dig att du en vacker dag som den här promenerar längs exempelvis Djurgårdsbrunnskanalen. Plötsligt ser du en massa rumpor puta upp nere vid strandskoningen som vore folk hundlikt sörplande kanalvatten. Men icke så, de håller just på att blötlägga sina näsor! Även om det låter som en relativt otrevlig sysselsättning så verkar det ju ganska harmlöst och gör det ännu svårare att begripa hur ordstävet sedan har fått den negativa betydelse som det har idag. Hörrudu, lägg inte näsan i blöt!

Fast nu var det inte alls det som jag hade tänkt att dagens betraktelse skulle handla om. Leverera var ordet jag tänkte leverera lite funderingar kring. Detta nya populära mantra som väl närmast slagit ut mantrat utanförskap. Idag ska alla leverera gud bevars. Ta Fredrik Ljungberg som exempel. Nu är ju jag idrottsanalfabet och har alltså noll koll vad gäller sport men jag vet att Fredrik Ljungberg spelar fotboll och nu ”anklagas” för att inte ha levererat sedan 2004 – för så står det i tidningen. Visst, jag har också läst mig till att han varit skadad emellanåt men ändå, man kan ju undra vad han gjort på plan sedan 2004 om han inte levererat? Spela fotboll som uppenbarligen är hans yrke räcker tydligen inte i alla fall. Kanske att han bara glömt att skicka sina leverensfakturor?

Eller ta en präst. Hur ska hon/han marknadsföra sig? Vi levererar allt från bröllop till begravningar? En skola får väl skylta med att till våren 2008 ha ett visst antal elever leveransklara för vidareförädling i nästa led i utvecklingsprocessen.

Man kan begrunda vad i den samtida kulturen som under så stor förtjusning låter sig återspeglas i det lilla oansenliga ordet leverera? Vari ligger dess stora dragningskraft? Vad är det som leverera levererar?

Parentetiskt

noreply@blogger.com (Uffe H) — Sat, 18 Aug 2007 09:16:00 +0000

Boetten upp sa urmakaren och drack ur!
Och apropå tid:
Den här veckan kommer att gå fort, i övermorgon är det redan onsdag, sa dagkarln.

Ring eller plink och plonk

noreply@blogger.com (Uffe H) — Fri, 17 Aug 2007 17:44:00 +0000

När Bell uppfann telefonen kunde han bara ringa till sig själv och där tutade det upptaget. Vilket öde! Dessutom påstås det numera att det inte var Bell som uppfann telefonen, idén hade han knyckt men det är en annan historia. Tjuv eller ej, han hade knappast kunna föreställa sig utvecklingen sedan dess. Sen kan man ju alltid – som jag – fundera över skillnaden mellan utveckling och förändring.

Ring, ring, ring - sa det förr, för inte alltför länge sedan. Telefonen stod på hallbyrån dit alla rusade när så påkallades. Visst, sen var man bunden till pallen bredvid byrån, en pall som medvetet inte var alltför bekväm. Att telefonera var dyrt. Framför allt rikssamtal. Perioderna tickade liksom på snabbare då. Och med integriteten var det väl lite si och så där man satt i hallen till allmän beskådan och åhöran så att säga. Det var alltid lika roligt när salig mormor kom på sina årliga besök. Hon struntade fullständigt i integriteten och skrek i luren – så att samtalet verkligen skulle nå ända hem till Sturegatan i Örebro där hon bodde och hade sina väninnor vars hälsa hon kände sig manad att informera sig om lite då och då. Mormor var en omtänksam person. Hon brukade stanna ett par veckor och lämnade alltid efter sig ett berg av varma raggsockor och lovikavantar. Sticka, det kunde hon min runda varma mormor.

Sen kom den stora förbättringen, där utvecklingen gott kunde ha stannat för min del; förlängningssladden. Med dosa och vev för att rulla ihop sladden efter avslutat samtal. Men hur är det idag? Utöver den ”riktiga” telefonen, som för all del också är mobil, så måste du släpa runt på nallen. Tar du bara med den ena så ringer det klockrent på den andra som du exempelvis lagt på bordet längst bort i hörnet av trädgården bara för att den var bra att ha just där just då men inte just nu! Det slår aldrig fel. Du måste alltså släpa runt på båda telefonerna.

Inte nog med det. Ryms det tonårsbarn i flocken, inte helt ovanligt, så har de olika signaler för olika vänner. Och särskilda pling för sms. Alltså, det är helt enkelt ett jädrans plinkande och plonkande. Nu lär det ska finnas en avstängningsknapp på nallarna. Till ingen nytta alls eftersom vi tydligen behöver vara ständigt uppkopplade. Nåbara in på bara skinnet. Stand by. Förr var det en oskriven regel att aldrig ringa någon efter kl. 21.00, så under natten var man i alla fall fredad. Etiskt bortkopplad. Den etiska kartan var över huvud taget ett mycket tydligare och strängare styrdokument – som det väl numera heter – än idag och ett utmärkt hjälpmedel att navigera efter bland livets alla grynnor och försåtliga grund. Dags att återupprätta den etiska kartan kanske?

Å andra sidan, varför gnälla? Tänk om det aldrig ringde, pep eller spelade då. Tänk om det aldrig plinkade och plonkade.

PS Heter det plånkande måhända? DS

Välkommen Rufus!

noreply@blogger.com (Uffe H) — Thu, 16 Aug 2007 22:16:00 +0000

Gilla läget! Det blir inte alltid som man tänkt sig. Den här sommaren kommer att gå till historien som sommaren när absolut inget blev som tänkt. Som jag tänkt i alla fall. Och då menar jag inte i första hand vädret som väl inte blev vad nån hade tänkt sig. Bara det att jag för första gången under mina sextio levnadsår inte en enda gång varit hemma i stugan på udden i Vänern! Hemma i Dalsland. Med all rätt talas det numera mycket om egetansvar, inte minst i samband med alla stolligheter kring det här med sjukskrivning, men ibland rår man inte över omständigheterna. Så här sitter jag och inte rår över dem. Dock – och det är viktigt – inte som martyr även om min dalslandslängtan brinner i bröstet! Jag har abstinens.

Vi har begåvats med ytterligare en familjemedlem. Rufus har traskat rakt in i vårt liv och i våra hjärtan. En liten westie. Naturligtvis är han den sötaste, mest begåvade, sociala och helt unika lilla vovve! Hav tröst, även om det är sant lovar jag att inte förlora mig i den fällan. Jag har lite svårt för folk som tror de är de enda som fått barn eller hund eller vad det nu må vara. Just nu är vi i den fasen att vi tror att lilla herr´n är rumsren samtidigt som man plötsligt kan känna något våtvarmt under foten. Vi går ändå mest barfota eftersom sommaren faktiskt fortfarande gäller även om SL påstår att det råder vinter i en ovanligt intelligent information/reklam bland all skitreklam som prackas på oss i det offentliga rummet.

Våndas gör jag över att inte ha sålt gamla Madame än. Sölet har väl sina skäl. Man väljer som sagt. Trots att vi är mer än nöjda med vår nya Citroën C5 Diesel med partikelfilter, inget slår Madame i komfortväg. En glidardrottning som man kan andas i. Nu är frågan om vi köpt en ny miljöbil eller inte? Jag har förstått att begreppet miljöbil inte entydigt låter sig definieras.

Och på börsdagis är det tydligen full fart igen. Nu tycker till och med jag att det verkar vara dags för JB – Jan Björklund – att skrida till handling och bringa lite ordning och reda i klassen. Man kunde börja med att plocka av dem nallarna och införa datorförbud. Nu ringer de ju bara runt och hetsar upp varandra! Och vad har eventuella amerikanska övertrasserare att göra med mina surt förvärvade pensionspengar?

För stunden var det väl inget mera. Nu ska jag försöka bli kvitt en envis hicka. Kanske att en liten skvätt whisky kunde utgöra ett bra botemedel?

Jag har mött en ängel

noreply@blogger.com (Uffe H) — Tue, 12 Jun 2007 08:53:00 +0000

I en tid där själlös och krass ekonomism i frihetens namn blivit upphöjd till ideologi, där medel blivit mål, där allt som hör till vänster hjärnhalva betecknas som kunskap medan det som hör höger hjärnhalva till - empati och intuition, förmåga att se helheter och samband, kreativitet och fantasi – i nedlåtande ton ofta stämplas som flum. I en tid där girigheten har skiftat skepnad från att vara en av de sju dödssynderna till att bli ett åttonde sakrament. I en tid när vi springer förbi varandra och oss själva i jakten på nuet, eller lyckan, finns det fortfarande hopp.

Det är på Akademiska jag möter en ängel. Du heter Therese och är 27 år gammal. Du är en ganska nyutexaminerad sjuksköterska. Absolut inget ont om någon annan i personalen på avdelningen men du Therese äger den där alldeles speciella gåvan vad den nu är. Kanske, och trots din ringa ålder, den naturliga auktoritet i handlaget som är något helt annat än den auktoritet som numera så hett efterlyses i kraven på ordning och reda? Kanske att du lyckas förena professionalitet med en stor portion empati? Må du aldrig förlora den goda kombinationen! Kanske att din självkänsla är lika hög som din självsäkerhet är låg?

Nu slutade du Therese på Akademiska för att börja ett nytt jobb på lasarettet i Örebro. Det må låta patetiskt men den värme du förmedlade när du civil kom upp på avdelningen bara för att ge detta vårdpaket till gubbe som var jag en avskedskram och önska lycka till, den värmen hade en starkt läkande kraft, det kan jag lova dig. Jag tror att filosofen Martin Buber skulle ha kallat mötet med dig för ett äkta jag-du-möte, en nådegåva.

Jag har sedan dess naturligtvis funderat över detta varma möte under några för mig svåra dagar. Ju mer jag tänker på det, i desto bjärtare kontrast träder tidens aggressiva, arroganta och egofixerade anda fram. Handlingar och förhållningssätt med rötter i den värdegrund du verkar stämplas lika enkelt som enfaldigt som flum. Det har kliat i fingrarna, och jag har gjort mina försök, att skriva om skillnaden mellan den värdegrunden respektive den ihåliga och fyrkantiga omsorg som kännetecknar räknenissarnas syn på utanförskap. Även om många säkert har ett gott uppsåt paradoxalt nog. Det har kliat i fingrarna att klä upplevelsen i ett politiskt perspektiv men jag har avstått, det har känts så himla jäkla futtigt! Istället önskar jag att alla fick uppleva ett äkta jag-du-möte.

Och lycka till Therese! Du är en mycket viktig person i ett viktigt arbete! Örebro är bara att lyckönska. Som sagt, än finns det hopp!

PS Nu blir det åter tyst på bloggen en tid framöver. Nya utmaningar väntar. DS

Paus i bloggandet

noreply@blogger.com (Uffe H) — Sun, 27 May 2007 07:43:00 +0000

Nu gör jag ett litet uppehåll i bloggandet för att lägga mig i kirurgernas trygga händer på Akademiska Sjukhuset i Uppsala.

Njut hejdlöst av vår underbara svenska försommar!

Munviga - vart fan ska ni ta vägen?

noreply@blogger.com (Uffe H) — Thu, 24 May 2007 08:06:00 +0000

Ett brev betyder så mycket, heter det. Jag fick ett trevligt mejl från kören Munviga i Uppsala – vilket naturligtvis väckte en massa nostalgi. Åsa, Signe, Nalle, Lasse, Lennart och jag Uffe – det var vi som var musikgruppen Munviga som härjade runt på det glada 80-talet. Då när nygammalt var hetaste lördagsunderhållning på TV. Där medverkade vi för övrigt. När man ser våra namn så här på rad så inser man lätt att vi alla tillhör en generation som sedan länge är torr bakom öronen och väldigt snart kommer att belasta våra ungdomar å det gruvligaste.

Lustigt förresten att vi och uppsalagänget oberoende av varandra kommit på samma namn - Munviga. Munviga, viga i munnen. Det handlar inte om, som många åtminstone på den tiden trodde, en felstavning av instrumentet mungiga. Och nu vilar alltså ansvaret tungt på Uppsalakören att stolt föra namnet vidare.

Så här kunde det vara. Då. Vi hade blivit kontaktade för en spelning på Gällnö i skärgården. Den skulle äga rum nån gång i slutet av april, i bygdegården eller i nån skola på ön. Kanske samma sak? Vi tackade förstås ja. Lät ju trevligt. Såg framför oss skärgården i lite pilsk vårvärme och en vacker solnedgång i havet. Sånt är ju aldrig fel. Vi skulle bli hämtade av en sjötaxi vid Boda brygga på Värmdö.

När dagen infann sig var det lätt att inse att det handlade varken om värme eller solnedgång utan om ett formidabelt oväder med massor av tung blöt snö. Decimetertjockt. Vi halkade iväg mot Boda i våra tre bilar – för att få plats med alla instrument – och parkerade utmed vägen strax före den helt öde vändplanen vid bryggan. Allt var tyst och öde här ute, inte en bil, inte en människa, och så skulle det säkert förbli resten av den här dagen i alla fall. Ut kommer nån mer eller mindre självutnämnd parkeringsvakt och gormar och skäller – här kan ni ju för fan inte stå! Det begriper ni väl! Vi gjorde inte det, begrep det alltså, men flyttade ändå om än motvilligt ut bilarna på den snötäckta åker som tydligen var parkering och som vi blev anvisade. Skulle vi alls lyckas komma upp därifrån sedan? Vi antog att parkeringsvakten hade en dålig dag. Kanske att han hade för få bilar att härja med så nu gällde det att passa på? Och regler är regler. Nåväl sjötaxin kom och tog oss tryggt och säkert ut till Gällnö i snögloppet.

Nästa utmaning: att i mörker över hala klippor och på smala stigar ta sig upp till stugan. Lennart svor över att han nånsin börjat spela ståfela. Nalle fick i alla fall låna en skottkärra att köra sina congas i. Vi halkade och svor och försökte skydda våra instrument bäst det gick. Genomblöta kom vi i alla fall fram och steg in i den varmfuktiga stugvärmen. Kondensen flödade över fönstren. Mycket folk hade slutit upp och det var ju kul ändå. Säga vad man vill om skärgårdsfolk men de bangar inte för lite skitväder! Jag insåg snabbt det hopplösa i att stämma nyckelharpan i detta subtropiska mikroklimat, om det alls hade gått så hade det tagit hela kvällen i anspråk. Jag lät den ligga kvar i sin låda. Skinnen på congasena (?) kändes som blöta disktrasor. Ett dovt pladusk var allt de släppte ifrån sig. Vi fick gräva lite djupare i vår a capella-repertoar och kompa lite varsamt med gitarrerna. Nalle och jag har en favoritlåt som vi gör tillsammans, en av Evert Taubes mer okända men finstämda låtar - Första Torpet. Just när stämningen nått ståpäls fick brandlarmet ett nervöst sammanbrott av den oväntade och stora skaran människor så här års, var och en spridande värme ungefär som en 75-watts glödlampa, och började stämma in i sången. Milt uttryckt. Den ylade. Stämningen var förbytt och kom nog aldrig riktigt igen. Det gjorde inte gitarrerna heller där strängarna blev alltmer sladdriga i fukten. Trots allt verkade vår lilla konsert uppskattad och vi kände oss relativt nöjda. Vi hade gjort vårt bästa, packade och gjorde oss klara att åter halka över klipporna tillbaka till den beställda och väntande taxibåten. Då kliver en bjässe fram och undrar eller snarare dundrar:

- Vart fan ska ni ta vägen?
- Vi ska hem förstås. Taxibåten väntar.
- Hem? Men vad sjutton, ska ni inte spela till dans!? Varför tror ni att alla vi har kommit hit!?

Vad svarar man? Man käftar liksom inte emot en sån. Smockan hängde nästan i luften trots att Lasse pep ur sig att visst, visst kunde vi dra nån vals eller så. Bjässen knallade helt sonika rakt ut i mörkret, ner till sin eka och rodde hem för att hämta sitt dragspel. Som sagt, det råder inte brist på handlingskraft därute mellan kobbar och skär. Vi hoppades för deras skull att dansen blev lyckad när vi försökte skjuta upp bilarna på vägen igen. Och, tja, vi slapp i all fall myggen.

Illusioner eller taktik?

noreply@blogger.com (Uffe H) — Tue, 22 May 2007 09:49:00 +0000

Gåtan Reinfeldt upphör inte att fascinera. Vad han än tar sig för blir det underligt. Förvandlingen från det karska självsäkra statsministerämnet med tung auktoritet i valrörelsen till dagens naiva, försagda och lite fumliga Barbapappa är anmärkningsvärd. Lika spännande är dörrkaruselltricket: att knalla in i dörrkarusellen som total miljöanalfabet för att sekunden senare snurra ut igen som grön gubbe. Ooopppss! Hej, jag är klorofyllens främste advokat! Klart folk blir förbryllade. Att han sedan också vill bli tagen på fullaste allvar gör ju tricket inte mindre fängslande. Sådant ankommer endast en fullfjädrad illusionist alternativt en som släppt kontakten med verkligheten för att istället ägna sig åt självbedrägeri men så illa tror vi väl inte att det är ställt. Elaka tungor gör gällande att det handlar om ingetdera utan om den sluge taktikerns populistiska drag. Man bör dock aldrig låna sitt öra till dessa elaka tungor ity de svedja ens öron och göra en ofri.

Dock har man all rätt i världen att ställa sig frågan: blir Moderaterna - det nya arbetarpartiet nu Moderaterna – det nya miljöpartiet? Den konspiratoriskt lagde kan här börja ana en djävulusiskt skickligt upplagd plan enligt principen - if you can’t beat them, join them. Här genialiskt förädlat till - if you can’t beat them, be them!
De elaka tungorna har kanske på sätt och vis rätt ändå. Tänk efter. Sossarna är onödiga eftersom vi har ett nytt arbetarparti - nu i större och lyxigare förpackning med den nya formulan LO-NJET. Nästa parti på tur är alltså Miljöpartiet. Trollen i Vänsterpartiet får fortsätta att dansa runt granen eller vad de nu hålls med för terapi, de är harmlösa. Något Moderaterna – det nya vänsterpartiet behövs inte. Vips, hela vänsterblocket borttrollat och folk står där som fågelholkar och undrar – hur sjutton gick det här till?

Innan planen är fullbordad finns dock en del tokstollar inom den egna sfären att ta itu med. Moderaterna – de nya kristdemokraterna – nu lite mindre kristna, lite mer demokratiska? Av någon anledning funkar inte det. Kanske att ingen i praktiken skulle förstå skillnaden? Hur som helst spelar det mindre roll eftersom man satt stackars Göran att slakta sjukvården, den heligaste av heliga kor, medan Barbapappa med sina troskyldiga hundögon får vara den gode som förnekat slakten i sanningens namn. Att Göran dessutom har fått djävulen i knät i form av abortlagstiftning gör knappast hans kneg lättare och kommer att få Kd att sönderfalla fortare än Protaktium-234. Ett slags bakvänd hängslen- och livremsstrategi alltså. Göran är chanslös. Kd är chanslöst. Schack matt!

Samma taktik kan gälla Fp fast här gäller snarare ett slags självdestruktion. Har Fp förresten inte alltid präglats av lite masochistiska drag? Lasse snubblade till slut ut sig själv. Eller var där nån framme och sparkade undan kryckan? Att sen se till att den nya härföraren blir en lomhörd före detta militär med samma känsla för nyanser som en färgblind med solglasögon och vars bäst-före-datum gick ut samma år som katekesen begravdes är glimrande. Partiet förvandlar snabbt sig själv till ISLC - Intresseföreningen Stöd Liberala Cykloper. Finemang!

Kvar är nu bara att ta hand om Centerpartiet. En hård nöt att knäcka innan den lika självklara som geniala lösningen uppdagades: Centerpartiet – de gamla moderaterna! Och loopen är fullbordad. Hokus pokus. Borta är Centern eftersom de gamla Moderaterna inte längre existerar. Målet är nått, kort och gott - Moderaterna! Logiken har sina brister och taktiken sina risker men so what. That’s life.

Minns nu att detta knappast är en sanning utan bara vad elaka tungor kan viska i ditt öra. Du gör nog som sagt bäst i att inte lyssna!

Tack för god omsorg avd 65!

noreply@blogger.com (Uffe H) — Mon, 21 May 2007 08:52:00 +0000

Hade ju planerat att under helgen sitta i stugan på udden i Vänern och njuta av lite ost och vin, eller varför inte en enkel kaffekask, något som bara smakar precis rätt just där, så hamnade jag istället på avdelning 65 på SÖS efter en aggressiv infektion. Visst, hade jag fått välja fritt så… Trots vädret som blev. En lagom het kask när regnet smattrar och kaminen sprakar är aldrig fel, inte ens i maj. Å andra sidan, på SÖS har jag beståtts den bästa omsorg och vård som tänkas kan och gavs rika tillfällen till reflektion. Jag tror kanske nån högre makt beordrade eller unnade mig lite lugn och stillhet och, som sagt, möjlighet till reflektion. Märkligt ändå hur lätt det är att bara halka in i det turbulenta ytflyt vi plaskar runt i, i det moderna samhället där tankarna aldrig hinner bli mer än halva.

Men nu var det SÖS och avdelning 65. Det kunde också ha varit onkologen på KS (på SÖS), eller kirurgen på Akademiska i Uppsala. Det kunde säkert ha varit de flesta avdelningar inom vården, men här är jag inte vittnesgill. Överallt möter jag värme, respekt och inte minst kompetens. Humor och skratt. Det senare kan man kanske tycka vara opassande uttryck på sjukhuset men tänk efter – hur kusligt vore det väl inte med gravallvaret? Och blanda för all del inte ihop humor med brist på seriositet! Skrattet, och en god stämning, har säkert en starkt läkande effekt. Folk som skrattar när de jobbar gör dessutom antagligen ett bättre jobb. Som nån uttryckte det på Mp:s kongress – politikens yttersta mål måste väl vara att skapa lyckliga människor?

Jag möter människokärlek och tjänstvillighet. Viljan att göra gott. Låter det högtravande? Smakar det liksom lite rostigt i munnen? Värden som sorgligen tycks vara på väg att trängas allt längre bort i den fyrkantiga ekonomismens helga namn där lönsamhet främst räknas i kalla stålar. Värden som ändå funnit en fristad på avdelning 65 och andra ställen i vården där de kan överleva och förhoppningsvis åter växa sig starka nog för en revansch.
Men tjänstvillighet? Det finns väl gränser! Förknippas inte det med den sämsta sortens kränkande pighållning? Må så vara av historiska skäl, men ligger inte mycket i betraktarens öga och tolkningen säger kanske mer om den person som tänker så än den tjänstvillige? Att finnas till hands när någon behöver en hand behöver inte vara detsamma som att vara till lags i alla lägen. Man kan kanske till och med fritt välja att betjäna i den sanna glädjen av att ge. Så har jag en känsla av att det ligger till här. Skulle någon kunna ge mig tillbaka tron på altruistisk kärlek så vore det någon inom vården.

Det fyller mitt hjärta med nytt friskt hopp att se hur många härliga ungdomar som trots underbetalning och möjligen taskiga arbetstider ändå väljer yrken – alla lika värda på sitt sätt – inom vården. Och inte beror det på sänkt a-kassa tror jag…… Däremot kan underbetalningen möjligen säga något om resten av oss – samhället? Det finns liksom inga andra att skylla på.

Till slut bara en varning till klåfingriga politiker, idag när alla priser räknas i pengar och det mesta inklusive våra sjukhus är till salu. En aldrig så pampig byggnad, en aldrig så dyr operationssal ger ingen vård. Det gör människan och hon gör det i samverkan. En fungerande sjukvård bygger man inte av legobitar. Dessutom är det ju så, som alla vet, att trollen behövs. Alla de små troll som är så svåra att se men som liksom får det hela att förvandlas från maskineri, logistik och hantverk till just värme, glädje och omsorg. Till mänsklighet. Hus, apparater och hantverk går att köpa men aldrig ett troll! Glöm inte det!

Tack för god omsorg avd 65!

Det vill sig inte riktigt x 3

noreply@blogger.com (Uffe H) — Sun, 13 May 2007 10:39:00 +0000

Surt så räven om rönnbären. Lite så kan man väl tolka många kommentarer om gårdagens stora begivelse – melodifestivalen. Eller snarare bör man kanske säga musikfestivalen. Ingen skugga över The Ark, de gjorde vad de skulle och det är knappast deras fel att de på sedvanligt svenskt manér har blivit så haussade. Jag tror fortfarande att Sarah Dawn Finer hade haft en bättre chans med sin oerhört finstämda ballad men det är bara en gissning. Själv tyckte jag det var spännande med så blandad musik som vi bjöds på. Många fina låtar och imponerande framträdanden. Känns som en utveckling åt rätt håll. Det här med den förmenta uppdelningen mellan öst och väst struntar jag i. De flesta sjöng sina låtar på engelska och även många västländer röstade på vinnarlåten. Och snacka förresten om kompisröstning här uppe i Norden! Det tillhör väl också showen lite grand. Om jag ser nån ”fara” så skulle det tvärtom vara att musikutbudet trots en stor genrebredd igår ”mainstreamas” på bekostnad av kulturens och nationalkaraktärernas mångfald.
Jag blev också imponerad av den höga professionalism hos nästan alla medverkande, de flesta så unga dessutom. För mina tankar på något diffust och möjligen långsökt sätt till den nödvändiga men obefintliga debatten här hemma om vad kunskap är. Ett välment grattis till vinnaren! För övrigt var det oåtkomliga och söta vindruvor räven sa surt om i original vilket givetvis ger ett annat och mer korrekt stuk åt vårt gamla talesätt.

Aftonbladet

Expressen

Om det inte ville sig för den svenska låten och The Ark så gällde detsamma för våra Tre Kronor. Jag är enligt salig farsan, heder åt honom, född på en främmande planet och vet därför inget om idrott men så mycket vet jag att hockey spelas på is med klubba och puck och att vårt stolta Tre Kronor också ofta haussas upp. Nu förlorade man semifinalen, antagligen av precis samma anledning som The Ark – motståndarna var bättre. En företeelse som tillhör begreppet tävling. Fast visst är det roligare att vinna!

Inte heller nu vill det sig riktigt för Fredrik Reinfeldt. Nu nekar tydligen Bush, även om han gör det på ett sofistikerat diplomatiskt sätt, att tillsammans med FR teckna under någon gemensam miljödeklaration som uppenbarligen var tanken. Vad den skulle innehålla har gått mig helt förbi? Har den verkligen diskuterats? Men strunt samma, när amerikanerna upptäcker att det är good business så kommer de att sätta en väldig fart, säger Reinfeldt till TT. Heja Fredrik, friskt humör! Lite naivitet får man acceptera hos predikanten med den nyfrälstes röda rosor på kinden. Men som jag skrev igår, FR måste börja nånstans. Vi får ha tålamod och hoppas på det bästa när det gäller miljöfrågorna. Jag lovar verkligen försöka att inte vara sarkastisk.

SvD

Det som förenar The Ark, Tre Kronor och Fredrik Reinfeldt – alla har och har haft ett gott uppsåt och alla gör sitt bästa. Värt att respektera även om de inte nådde ända fram!