På kyrkbacken vid Näskotts kyrka, som ligger ca 15 km nordväst om Östersund, står ett monument i granit och brons. Det avbildar realistiskt en stående karolin med stolt kroppshållning och manande gestikulering. Han är iförd uniform med värja och gevär och delvis omsvept av en fana. På sidorna en hukande plågad fånge med kedjor, och en tryggt sittande lantbrukare med spade. Karl XII:s namnchiffer daterar motivet ytterligare. Konstnären Felix Söderberg har velat skildra de tappra karolinernas kamp vid kungens sida, nederlagets bitterhet och vånda, samt belöningen i form av en jordtorva när de kom hem till Sverige. Bohusländsk granit hade valts eftersom de första karoliner som kom till Jämtland var en enhet ur Bohus bataljon. I stenen är inhugget texten ”Till minne av karolinerofficerarna Eric Lundman 1682-1746 Alexander Johan Planting Bergloo 1688-1758 Eric Casimir Trafvenfelt 1697-1750 samt Näskotts soldater stupade 1719” (versaler).

De tre nämnda officerarna hade alla varit bosatta i Näskott, och blivit begravda i den gamla kyrkan. När den nya kyrkan byggdes på 1870-talet och den gamla revs flyttade man deras stoft till mitten av kyrkogården på ett så slarvigt sätt att det förfasade senare  generationer. Nationalisten och karolinerentusiasten Nils Zetterström, som var pensionerad mejeridisponent, ville hedra dessa tre karoliner, och de från trakten som stupat på fjället 1719 under Armfeldt-tåget. Efter ett par års insamlingsarbete bland Näskottsbor ”hemma och i förskingringen” kunde monumentet invigas den 6 september 1958 (vilket gör det till ett sent tillkommet monument, i övriga Sverige hade sådana nationella manifestationer blivit allt mer sällsynta). Närvarande vid invigningen var fanvakter från Dalregementet, Hälsinge regemente, Jämtlands fältjägarregemente, Rödöns hemvärn och Näskotts lottakår.

Armémusikkåren i Östersund spelade Marcia Carolus Rex varpå fil.dr. Janrik Bromé höll ett anförande där han beskrev de tre karolinernas levnadsöden. Sedan musikkåren spelat Stenhammars ”Sverige” höll överste Nils Bouveng ett minnestal där han bl.a. sade: ”Denna minnesvård vill för nutidens svenskar frammana bilden av hjältarnas gärning till erinran om att deras offer icke var förgäves. Må den ock för kommande släkten utgöra en maning att aldrig svika plikterna mot fosterlandet”. Därefter lät han täckelset falla. Efter ”Hjältar som bedjen”, Fältjägarregementets marsch och kransnedläggning förrättade regementspastor Einar Öberg bön. Nils Zetterström avtackades, och högtiden avlutades med svenska arméns tapto.

Eric Lundman kom i tjänst 1699. Trött på en stillasittande kommendering bytte han till en mer aktiv krigstjänstgöring vid Hälsinge regemente, men förflyttades snart till kavalleriet. Som kornett vid Karl Kruses kavalleriregemente deltog han vid Janizki i februari 1703 och i fäktningarna vid Saladen i mars samma år. 1704, vid ryssarnas överfall i Mitau, söder om Riga, blev han sårad i huvudet och lämnad som död på slagfältet. Efter att ha kryat på sig blev han senare samma år sekundlöjtnant vid Hälsinge regemente. Han deltog 1706-07 i fälttågen i Litauen och omkringliggande områden.

Efter uppbrottet mot Ukraina 1708 tillhörde han de trupper som blev överfallna av ryssarna vid Ljesna. Hans deltagande i dessa strider har beskrivits av Robert Petré i Karolinska krigares dagböcker. På ett tidigt stadium blev han träffad av en kula i huvudet, och i fångenskap så illa misshandlad att han aldrig återfick sina krafter. Efter frisläppandet fick han därför en lättare tjänstgöring vid gränsbevakningen i Jämtland och Härjedalen. När hans trupp beordrades till Tyskland 1712 fick han avsked för sin svaghet. Han gifte sig med en rik prästdotter från Offerdal och slog sig ned på en gård inte långt därifrån, närmare bestämt i Kingstamo, Näskott. Manbyggnaden står kvar än i dag. Svårigheter att få ut sin kaptenslön motiverade honom att ägna sig åt bergverksamhet, bl.a. med utvinnande av blymalm från Oldfjället i Offerdal.

Eric Lundmans dotter Katarina blev 1747 gift med den 37 år äldre Alexander Johan Planting-Bergloo. Han hade börjat sin bana vid Jämtlands regemente 1702, men bytt till Västgöta ståndsdragonregemente. Vid Livgardet blev han sergeant 1706 och vid Dalregementet sekundlöjtnant 1708. Han sårades i högra låret vid Grodno och deltog i slagen vid Holofzin, Meskowitz, Veprik och Poltava. Vid Poltava blev han sårad i ansiktet och i armen/axeln. Flera av kulorna kunde inte tas bort, (i Näskotts dödbok står antecknat att han begravts med en kula i armen och en i huvudet). Han togs till fånga och tillbringade de kommande 13 åren i Sibirien.

Vid frisläppandet 1722 vandrade Planting-Bergloo en sträcka om 4403 mil till Stockholm (åtminstone enligt Näskotts dödbok). Efter återupptagen militär karriär fick han löjtnants indelning vid Dalregementet. Nya motgångar väntade, han förlorade en viktig rättsprocess och hans ära sattes i fråga. Många officerskollegor ville inte ha med honom att göra, och han avstängdes från sin tjänst. På äldre dagar flyttade han till svärfaderns gård i Kingstamo, Näskott. Planting-Bergloos dagböcker från 1709 och framåt har bildat underlag till Jonas Stadlings roman En karolins öden (1904), samt till Sven Z. Sundins romaner Efter Poltava: Karoliner i Sibirien (1993) och Hemma efter Poltava: Kapten Alexander vid Dalregementet.

Alexander Johan Planting-Bergloos syster Christina Elisabeth var gift med Eric Casimir Trafvenfelt. Dennes militära bana inleddes vid Upplands tremänningskavalleriregemente 1712. Han förflyttades till Jämtlands regemente där han blev sergeant 1715 och löjtnant 1718. Under Armfeldt-tåget 1718-19 drabbades han svårt av förfrysning, blev skadad i en fot som senare fick amputeras. Han kvarstod i tjänst vid Hallens kompani och fick avsked som kapten 1743. Efter detta brukade han furirsbostället Trollsåsen i Näskott på sina två minderåriga söners vägnar, vilka innehade det i egenskap av ”gradpasserare”. I det s.k. museirummet i Näskotts kyrka hänger hans porträtt. Där hänger även en värja som troligen tillhört någon av dessa tre officerare.

Källor och litteratur

Källor

Landsarkivet i Östersund

Näskotts kyrkoarkiv, död- och begravningsbok C:2 (SVAR mikrokort nr. 700009)

Litteratur

Dalregementets personhistoria. Bd 2, 1700-1799 (1989). Falun.

Hedberg, Magnus (1991). Bergverk i Jämtlands län: dröm och verklighet 1651-1871. Lidingö.

Lewenhaupt, Adam (1921). Karl XII:s officerare: biografiska anteckningar. Stockholm.

Lund, Gustaf (1956). Kyrkböckerna berätta. I: Fältjägaren. Nr. 27.

Lund, Gustaf (1958). Karolinerstenen vid Näskotts kyrka. I: Fältjägaren. Nr. 29.

Nilsson-Tannér, Per (1967). Carl Felix Söderberg. I: Svenskt konstnärslexikon. Bd 5. Malmö.

Stadling, Jonas (1904). En karolins öde. Stockholm.

Stafwerfeldt, Alexander & Zetterström, Nils (1958). Näskott: en hembygdsbok. Näskott.

Sundin, Sven Z. (1993). Efter Poltava: Karoliner i Sibirien. Stockholm.

Sundin, Sven Z. (1997). Hemma efter Poltava: Kapten Alexander vid Dalregementet. Stockholm.

Telhammer, Ingrid (1991). Näskotts kyrka. I: Jämten.

Westerberg, Lennart (1978). Offerdals kompani-ÖfwersteLieutnantens Compagnie. I: Fältjägaren. Nr. 49.

Östersunds-Posten 1958-09-08

Exhib. på Christ. Rådhuus den 5 Decembr. 1720

Edla Högacktad och Lagfahrne H:r Borgmästare och Råd
Höggunstige Herrar!

För Edla och Högacktad Magistraten är Jag fattig och Een sörjande Enckia högel: föranlåten mig beklaga och uptäckia dhet I går som war d. 3 hujus när Bönestunden war fulländat i Stora Kyrckian, gingo Scholedisciplarna på hemwägen, när dhe kommo wed H:r Rådman Wannebergs boo, der kommo några aff Hantwärckarnas lärodrängar och antastade dem på det Lilla Torget, slogo och förfölgde dem att dhe måtte taga flyckten till mitt huus, och der dhe woro inkomne och Jag förnam att dhe wille slå och tracktera dhem, då slog Jag min dörr i låss, och där dhe förfölljare  kunna iche komma ind, som war Mest. Jören Sallamackares Gesäll och dräng med flere och spjärnade på dörren, att den språng up, så att låsen blef förderfwat och nökelen i stycken bruten och war så många Poikar och Lärodränger, att Jag intet kunna observera huru många dhe woro, ty dhe foro in i Husen och på Lofften, sökiande effter Scholepäblingarna, som dhe kallar dem att wille slå och illa hantera dhem, så att Högwällborne H:r Baron och Landzhöfdingens folck hörde den tumult och upror som dhe föröfwade, att Hans Höga Nådes Karl kom sielf In till mig och förmanade them att the skulle fara med fred elliest skulle Hans höga Nådh låta straffa dhem.
Jag har alla dagar hafft Scholes personer till huse, som nu äro både Präster och studenter, och den manneer håller Jag så lenge Gudh unner mig sielf Huuswarelse, ty dhersom dhe giörer intet det som  Rätt är, så är dher Rector och Colleger i Scholan, klaga för dem så kan dhe få sin tillbörlig straff och icke sielfwa hembna dhem, in summa dhe kan hwarcken gå i Chorsång i bönestunden eller i Skolen för Lärodrängarnes Lurande, hugg och slag; Men Jag fattig Enckia infaller med ödmiuck bön till Edle Magistraten, att dhe som har giort wåld och hemgång på een fattig Enckias Huus, måtte blifwa lagl. afstraffade, ehuru dheras Mästare håller med dhem, Jag är een fattig Enckia Jag har intet förswar uthan Gudh och den Nådiga Öfwerheten, bewacktandes här öfwer een Nådgunstig Resolution och stedse förblifwandes

Edle, högacktad och lagfahrne
Magistratens

Ödmiukaste Tiänarinna
Gunnel Sahl. Bodel Wagnmans

Källa: Landsarkivet i Lund, Kristianstads rådhusrätts och magistrats arkiv F I a : 117

As expected the information given in these records fully confirm the chronology. I do not wish to go into too much detail, as a full account of what these files contain would be quite impossible to give here. There is just too much material. However, these records quite clearly show that Orlyk arrived in Kristianstad as early as December 1715 (I don’t know the exact date – yet). They also confirm that he and his family did live in no 72 at Norregatan (a house belonging to the customs official Bastian Maville) from early February 1717 until October 1720, just as I had concluded.

So the following is an accurate outline of hetman Orlyk’s stay in Kristianstad. This can be expanded through a complete analysis of all relevant material in the Regional Archives in Lund and in other Swedish archives. Alfred Jensen did quite a lot in the beginning of the twentieth century, but everyone with an interest in this subject should understand that there is much more. I believe it would be entirely possible to write a fairly voluminous book on the subject, provided the aspiring author is willing to spend weeks and months in Swedish archives and libraries. But for now, the following will have to do as an accurate but brief outline of events:

23 November 1715: Charles XII sends three letters concerning Orlyk’s intended journey to Scania (to Governor Burensköld, to Field Marshal Gyllenstierna and to the Councillor Meyerfeldt – copies of the letters can be found in ”Riksregistraturet”).

27 November 1715: Orlyk & his retinue arrives at Ystad (Source: Letter from the postmaster in Ystad, dated 30 November)

7 December 1715: Burensköld writes to the town council of Kristianstad, informing them that Orlyk & his retinue (in total 37 people) will come to the town and need somewhere to stay. (The minutes of the town court, 10 December 1715)

12 December 1715: Burensköld writes a new letter containing further instructions (The minutes of the town court, 14 December 1715)

14 December 1715: Burensköld writes an additional letter to the town council. He directs them to pay 500 thaler in silver to hetman Orlyk. (The minutes of the town court, 19 December 1715)

17 December 1715: Governor Burensköld writes again, this time to inform the town council that Charles XII has arrived at Ystad. The Governor believes the King will move to Kristianstad fairly soon and instructs the council to make the necessary preparations. The Governor suggests that the house of the wealthy merchant Cortmeijer will be suitable for Charles. In that case hetman Orlyk should be moved to a house belonging to the widow of the late mayor Sundell. (The minutes of the town court, 19 December 1715)

19 December 1715: The letter from Governor Burensköld, dated 17 December, is discussed. Mayor Poppelman remarks that he has already the day before written to the Governor, offering to let the King stay in his house. The town council decides to wait for the Governor’s reply and in the mean time make no changes in the arrangemants for hetman Orlyk. (The minutes of the town council, 19 December 1715)

27 January 1716: The census register (mantalslängden) states that Orlyk lives in the Hildebrand house. (Available online through SVAR)

28 January 1716: The garrison commander Colonel Adam Johan von Feilitzen (166?-1721) writes a letter to the town councillors, reminding them that the Governor has ordered that Orlyk should have two (honorary) guards outside his door. The gates to the house must also be guarded (This may have to do with the fact that the garrison apparently was instructed to march elsewhere). (The minutes of the town court, 30 January 1716)

30 January 1716: The town council discusses the Feilitzen letter, dated 28 January, and notes that the matter has already been taken care of. (The minutes of the town court, 30 January 1716)

4 June 1716: Charles XII dismisses Governor Burensköld and appoints Lieutenant General Carl Gustaf Skytte (1647-1717) as his replacement.

21 August 1716: A muster roll of the burghers has Orlyk living in the Hildebrand house (The town archives, vol.D II:2)

2 November 1716: Conrad Kampf, who acts as guardian of those Hildebrand children still under age, puts some questions to the town councillors. In their reply they claim that the Hildebrand house was the only place they could find for Orlyk when informed by Governor Burensköld that the hetman was coming (The minutes of the town court, 2 November 1716)

23 November 1716: Governor Skytte acts after receiving instructions from Charles XII, who has been made aware of Orlyk’s complaints. Skytte instructs the town council to move the hetman to a house belonging to the customs official Bastian Maville. If the present tenant, a customs official called Lorich, refuses to leave he must be evicted. (The minutes of the town court, 26 November 1716 & Skytte’s letter, printed in Mr Häggman’s article in ”Ale”)

26 November 1716: The town council receives the Governor’s letter. It decides to ask Lorich and others living in Maville’s house to leave immediately. (The minutes of the town court)

20 December 1716: Orlyk writes a letter of gratitude to H. G. v. Müllern. He describes the terrible state of the Hildebrand house. He mentions that a certain ”de la Walle” (most likely Lieutenant Colonel Carl Magnus de Laval) had tried to help him. Orlyk admits to having complained to Governor Skytte about the conditions. (Letter printed in Jensen, A., Les emigrants Ukrainiens en Suède, p. 7)

19 January 1717: Governor Skytte visits Kristianstad and is present during a meeting of the town council. (The minutes of the town court)

4 February 1717: Since hetman Orlyk is preparing to move to the Maville house, the town council decides that there will be an inspection of the house the following day. A similar inspection will then be conducted on the Hildebrand house. The final arrangements for the transfer were made by Governor Skytte during his recent visit. (The minutes of the town court)

5 February 1717: The inspection of the Maville house has taken place, reports one of the participants. (The minutes of the town court)

11 February 1717: Conrad Kampf informs the town council that Orlyk has moved from the Hildebrand house (The minutes of the town court)

11 June 1717: Governor Skytte dies in Malmö.

28 June 1717: General Carl Gustaf Hård (1674-1744) is appointed Governor of Scania.

6 November 1717: A bill for road work close to the Maville house in Kristianstad is presented to the town council. It’s stated that the house is situated at ”Norregatan” and that hetman Orlyk lives there. (The minutes of the town court)

9 May 1719: As Scania has been divided into two administrative parts, Samuel von Hylten (1671-1738) is appointed Governor (Landshövding) of the County of Kristianstad. He will be the highest local representative of the government in Stockholm for the last 17 months of Orlyk’s & his family’s stay in Kristianstad (although the hetman probably spends most or all of this time in Stockholm).

5 December 1719: Maville complains to the town council that he hasn’t received any rent for his house and cannot use it himself as hetman Orlyk lives there (The minutes of the town court)

14 October 1720: The town council is informed that Orlyk & his retinue has moved out of the Maville house the previous day. (The minutes of the town court – which can be compared to Orlyk’s journal which states that he met his family in Broby on the 20 October and that they had been waiting for him since the 13th after leaving Kristianstad. The distance between Kristianstad and Broby is about 30 km.).

Carl Bergsten blev sedan influerad av klassicismen och mer lågmäld i uttrycket. Kända byggnader från denna senare period är Liljevalchs konsthall i Stockholm och Göteborgs stadsteater. Men han ritade även flera villor i Stockholmsområdet och i Kalmar. Alster som Skånska Handelsbanken i Lund och Skandinaviska Kreditaktiebolagets bank i Norrköping passerade även ritbordet.

Under hela sin verksamhetstid var Carl Bergsten en överraskningarnas arkitekt som ofta var i otakt med de inhemska strömningarna. Man finner många oväntade detaljer och lösningar efter att ha studerat byggnaderna ett tag. Han nöjde sig inte med att rita husen utan i sann Arts and craft-anda designade han även ofta dess inredningar, och mer för den egna familjen även kläder och smycken.

Just eftersom arkitekten även ritade inredningar och idag rätt okända hus är författarens metod lyckad. Hon har nämligen rest till objekten med en fotograf för att dokumentera och samla intryck. På så sätt och genom annan forskning har hon kunnat ta fram uppgifter om inredning och arkitektur som annars fått högst begränsad spridning. Det är resultatet av ett idogt pusselarbete som sedan kommer läsaren till del, liksom en både kunnig och personlig presentation av byggnaderna. Att sitta och bläddra i boken och ta del av bildmaterialet är en upplevelse.

Betänksam blir jag över källförteckningen. Här saknas flera viktiga verk om Bergstens byggnader som Ulla Thams bok om S:t Olofsskolan i Norrköping och Bengt O.H. Johanssons om Hjorthagens kyrka. Inte heller nämns avsnittet om Villa Andén i ”Elva interiörer – från renässans till modernism”. I texten hänvisas flera gånger till Stockholms stadsmuseum utan närmare förklaring. Min egen uppsats som ventilerades vid Karlstads universitet år 2001 uppges vara från Örebro universitet år 1978. Något mitt ego överlever men gör det svårt för den som vill gå till källorna.

Flera sidor av Carl Bergstens verksamhet är relativt okända. I hans arkiv på Arkitekturmuseet i Stockholm finns många intressanta skisser och tävlingsbidrag som dem till en svensk kyrka i Paris och till ett nytt rådhus i Östersund. Vilken betydelse fick resan till Turkiet 1907 och vad uträttades egentligen under tiden som chef för möbelavdelningen på NK? Han var även en ledande arkitekturdebattör och undervisade på Kungliga Tekniska högskolan och Konsthögskolan. Att foga samman dessa verksamheter till en mer heltäckande biografi återstår fortfarande men med denna bok har ett viktigt steg tagits.

Titel: Carl Bergsten – en arkitekt och hans former. Författare: Bonnie Festin. Utgivningsår: 2005. Antal sidor: 86. Utgiven av Norrköpings stadsmuseum.

Författaren visar hur det tyska kejsardömet växte fram och expanderade under slutet av 1800-talet och beskriver hur de tyska borgarna trots ekonomisk framgång aldrig fick lika starkt självförtroende som borgarna i andra länder. Den tyska borgarklassens ideal var aristokratiska, och troheten till kejsaren sattes främst. Ett manligt soldat- och medborgarideal växte fram bland stora delar av befolkningen liksom ett uppoffringsideal med hjältedöden som hägrande mål. Författaren ser detta som en lång preussisk tradition, med början hos soldatkungen Fredrik Wilhelm I på 1700-talet, och med litterära företrädare på 1930-talet som Ernst Jünger.

Ett sådant soldat- och medborgarideal får förstås ett sårat självmedvetande vid militärt nederlag följt av förnedrande fredsvillkor, och det var precis vad som hände efter det första världskriget. Däri ligger även enligt författaren en viktig förklaring till Hitlers uppstigande till makten. Eftersom han förkroppsligade detta sårade självmedvetande, och vägleddes av en stark vilja att återupprätta det visste han vad det handlade om när han kommunicerade med massorna. Tyskland stod inför ett vägskäl i början av 30-talet, men genom valet av nazismen tog man avstånd från modernismen och demokratin. Den väg som valdes hade sina rötter i det starkt autokratiska kejsartida Tyskland och i ett slags masochistiskt förnekande av den egna viljan underställdes alla ledarens vilja.

Perioden efter 1945 ges förhållandevis litet utrymme. Enligt författaren kännetecknades Östtyskland av samma slags avståndstagande från modernismen och tillbakablickande mot de preussiska idealen som Hitlertyskland. Västtyskland däremot blev en del av det demokratiska och moderna Västeuropa. Tysklands framtid beskrivs som präglad av ovisshet, där man har svårt att veta om de uppsatta målen ska vara värda att arbeta för, eller om det ännu en gång ska sluta i undergång.

Boken skrevs 1990 när Berlinmuren just fallit och det hade varit intressant att få författarens mening om den senare tyska utvecklingen. Det faktum att boken har ett par år på nacken gör ändå inte att den känns inaktuell. Att hitta de historiska rötterna till Hitlertyskland ger nya eller ofta bortglömda perspektiv och i denna bok sker det analytiskt och väl förankrat i olika slags källor och litteratur.

(Först publicerad på Skalman.nu)

”Wälbohrne H:r Baron och Öfwer Intendent

Såsom Hans Kongl. M:t gärna skulle see att dhet Kl. Huset uthi dess frånwahru widh infallande långa afftnar hade något divertissant att roa sigh widh, Så har Hans Kongl. M:t migh i befallningh gifwit att jagh H:r Öfwer Intendenten skulle tillskrifwa dhet han skulle sökia förmå Hennes Maij:tt Enkiedrottningen till att låta på Kl. Palais om afftnorna spela Comoedier af dher warande frantzöske commoedianter.

Jagh har altså intet underlåta kunnat dhetsamma herigenom att giöra, eij twiflandes att Hennes M:t ju dhertill låter sigh öfwertala, när hon förnimmer sådant Kongl. Maij:t angenehmt wara.

För dhet öfrige förblifwer jag
H:r Öfwerintendentens                                       Tienstwilligste Tiänare
Pernow d. 23 Octobr.                                           /C. Piper/
A:o 1700

Källa: Riksarkivet, Ericsbergsarkivet, Autografsamlingen, vol. 163

För den tidiga frihetstidens ledande män var detta alls inte självklart. Drömmarna om revansch var i högsta grad levande under 1720- och 1730-talen och mot slutet av sistnämnda decennium började de få en alltmer konkret form. Det 1736 utbrutna kriget mellan Turkiet och Ryssland föreföll ha skapat utomordentliga förutsättningar för en framgångsrik väpnad svensk aktion. När så budet om att den från Konstantinopel återvändande svenske kuriren Malcolm Sinclair den 17 juni 1739 hade mördats av ryska agenter nära den schlesiska staden Naumburg (pol. Nowogród Bobrzański) blev upphetsningen stor i Sverige. På det poetiska planet resulterade den bl.a. i Anders Odels bekanta Sinclairsvisa och på det politiska i ett beslut om att trupper skulle sändas till Finland. Enbart detta skulle, hoppades vissa, komma ryssarna att darra och förmå dem till omedelbara landavträdelser.

I detta spända läge fattade riksrådet Per Adlerfelt (1680-1743) pennan för att informera Carl Gustaf Tessin, i Paris på viktigt diplomatiskt uppdrag, om den senaste utvecklingen (texten är för klarhetens skull försedd med några extra skiljetecken):

”Mon tres honoré et cherissime Comte

Jag önskar af alt mit hiärta at detta måtte finna min hiärtans grefwe wid ett godt och nöijsamt tillstånd. Mästa orsaken hwarföre iag med denna påst har den ähran at skrifwa Hr Grefwen till, gifwer mig anledning at när iag idag kommer utur Rådet, kom en wiss man och berätta mig at tijdningarna skola löpa omkring här i staden att herr Grefwen wore olyckligtwijs utj Paris ihiählstucken och at sådant skedt af folck som där till warit bestälte och kiöpta. Men som sådant ryckte med Guds hiälp är falskt, och det så mycket mer som baron Flemmings bref i dag från Paris af d. 17 Augusti därom aldrig ett ord nämner, så hoppas iag at detta lärer finna min Grefwe i godt och önskligt tillstånd. Riksrådet Rosen har sannerligen intet kunnat därföre med roo äta middag, men iag har tröstat honom och försäkrat at rycktet är falskt. Min kiära grefwe war likwähl så god och tag eder litet i ackt och war på eder Guarde, ty man seer at Ryssarna intet giöra sigh Samwete at låta mörda folck, när dee kunna genom sådanne infame actioner komma till deras ändamåhl, gud beware eder.

Nu är alt i rörelse här med transportens öfwersändande till Finland, desse 6 000 man äro utwald folck, gen. major Buddenbrok går öfwer med denna transport. Öfwerste Wrangel, Pahlen, Diedron och Silfwersparre äro commenderade at gå med, samt nödige regements och compagnieofficerare. När desse 6 000 man näst Guds hiälp komma wähl öfwer till Finland, hafwa wij där en Armée af 20 000 man Combattants, och så starck armée har aldrig sahl. Konungen på en gång utj någon enda action hafft med Ryssarna, och wår herre har altid hulpit oss, det samma hoppas wij och hädan effter.

Jag troor at desse tijdningar lära öfwermåttan Surprenera Petersburgska Håfwet, emädan detta godt så hemligt till i Rådet, at icke en enda främmande Ministre wetat det ringaste däraf, förr änn ordrerne till Landshöfdingarna och öfwersterna därom afgingo, och at det blef allmänt kunnigt, som skiedde d. 20 Aug. då äfwen H:r Bestuchef war med H:r Walter utrest på jackt och fick intet weta däraf förrän d. 23 då han kom tillbaka och med altför stor bestörtning fick detta höra, då han d. 24 affärdade en exprès till sitt hoff.

War så god och behåll detta hos eder sielf, officerare med de gemena gå med glädie dijt, Gud ledsage dem, tusendefalt. Hälsningar till den Kiära grefwinnan och fröken Sparre, iag är af alt hiärta

Mon tres cherissime Comte

Votre tre humble et tres obeissant Serviteur

Stockholm d. 31 Aug:                                             /P. Adlerfelt/
1739

Gen. Major Wrangel är och redan commenderad och afrester till Finland.

Gustave Rosen som nu sitter hos mig ber tusendfalt hälsa.”

Källa: Riksarkivet, Ericsbergsarkivet, Autografsamlingen, vol. 2 (tillgänglig online via SVAR)

Jag har med hjälp av rådhusrättens dombok och mantalslängden från januari 1716 kunnat konstatera att Baltzar Lorich intill påsken 1716 var hyresgäst hos Jöns Munck. I rullan över borgerskapet från augusti samma år återfinns Lorich däremot i en fastighet vid Norregatan, i rullan betecknad som nr 72.

Jag har också tidigare kunnat visa att hetman Orlik verkligen bytte kvarter och att detta skedde i början av februari 1717, efter ett direkt ingripande av guvernör Skytte under dennes besök i Kristianstad i januari samma år. Jag har även visat att den fastighet till vilken Orlik & hans sällskap flyttade och sedan bebodde fram till den 13 oktober 1720, i rådhusrättens dombok vid flera tillfällen under åren 1717-1720 uppges tillhöra Bastian Maville.

I tredje delen av artikelserien kunde jag visa att samma fastighet som beboddes av Baltzar Lorich i augusti 1716 nästan exakt 20 år senare såldes av Bastian Maville till regementsfältskären Fredrik Christiani.

Alla tecken tyder följaktligen på att Maville redan 1716 ägde nr 72, att Baltzar Lorich var hans hyresgäst och att samme Lorich i början av februari 1717 fick lämna plats för hetman Orlik. Några andra reella möjligheter torde överhuvudtaget inte existera.

Nu är då slutligen frågan när Maville köpte nr 72 och av vem han köpte den. I uppbuds- och lagfartsprotokollet för den 19 januari 1713 återfinns följande information:

”Upbödz den gård som öfwer Inspectoren Sebastian Maville sig tillhandlat af  [?] Jacob Elers barn.”

Uppbuden två och tre återfinns i rådhusrättens dombok för den 9 februari och den 16 februari 1716. Där framgår att en köpman i Karlshamn vid namn Johan Bötker (sannol. Bödker)  först inlagt protest mot köpet, men därefter ångrat sig. Anledningen framgår inte helt tydligt, men det förefaller som han har agerat på uppdrag av en dotter till Elers.  Köpet gick hur som helst igenom.

Som tidigare nämnts uppges i Sune Friströms bok att rådman Jacob Elers ägde nr 72 vid Norregatan fram till sin död i slutet av 1698. 1713 köpte Bastian Maville en fastighet vid samma Norregata av rådmannens barn och år 1736 sålde samme Maville nr 72 vid Norregatan till fältskären Christiani. Åren 1716-1720 ägde Bastian Maville en fastighet vid Norregatan, i vilken först Baltzar Lorich och sedan hetman Orlik bodde.  Den fastighet Lorich bodde i när rullan över borgerskapet gjordes upp i augusti 1716 ges i samma rulla nr 72.

Det torde alltså vara klarlagt bortom rimligt tvivel att det var till just nr 72 vid Norregatan (nuv. Östra Storgatan) som hetman Orlik och hans sällskap flyttade i början av februari 1717 och att samma fastighet disponerades av de långväga gästerna ända till dess att de sista familjemedlemmarna lämnade Kristianstad den 13 oktober 1720.

Källor:

Landsarkivet i Lund, Kristianstads rådhusrätts och magistrats arkiv A I a:17 (rådhusrättens dombok 1713 – tillgänglig på mikrokort via SVAR)

Landsarkivet i Lund, Kristianstads rådhusrätts och magistrats arkiv A II a:1 (Uppbuds- och lagfartsprotokoll 1701-1752 – tillgängliga på mikrokort via SVAR)

Friström, Sune, Kristianstad : Christians stad. Del II, Norr Tvärkanalen. – Lönsboda, 2007

Låt oss börja framifrån och gå igenom mantalslängderna. 1753 uppges att nr 72 (och även 74) beboddes av nämnde regementsfältskär. 1751 kommer en mycket intressant uppgift, nämligen att gården bebos av ”Afledne regements och stadsfältskären Fridrick Christianus doter Jungfru Gertrudh…”. Genom den av C. G. von Platen utarbetade regementshistoriken över Södra skåningarna är det känt att F. W. Hoppenstedt i juli 1751 gifte sig med Gertrud Christiani, dotter till föregångaren som regementsfältskär Johan Fredrik Christiani (1687-1750).

I mantalslängden för 1743 är det också denne Christiani som finns noterad under nr 72 vid Norregatan. Före 1743 är det tyvärr en stor lucka i de via SVAR tillgängliga längderna. Det måste alltså till någon annan typ av källa för att klargöra när Christiani inköpte fastigheten.  Ett gott hjälpmedel utgör Platens arbete, eftersom det däri uppges att Christiani den 1 december 1730 förflyttades till Kristianstad från Stralsund.  Någon gång mellan 1730/31 och 1743 bör han följaktligen ha kommit i besittning av nr 72 vid Norregatan.

Med hjälp av dessa utgångspunkter är en genomsökning av uppbuds- och lagfartsprotokollen en ganska enkel uppgift. 1736 blir det napp.

Den 4 oktober 1736 var alltså tredje och sista uppbudet för en fastighet betecknad som nr 72 & 61, belägen vid Norregatan och Kyrkogatan. Säljare var överinspektoren Maville och köpare regementsfältskären Christiani. Priset var 2 500 daler silvermynt.

Det är alltså klarlagt att Bastian Maville verkligen ägde en fastighet vid Norregatan. Det är också klart att denna bar samma nummer som den gård i vilken Baltzar Lorich bodde sensommaren 1716.  Jag har dessutom redan tidigare visat att Lorich var den person som vräktes så att hetman Orlik i början av februari 1717 kunde flytta in i ett hus vid Norregatan.

Redan detta pekar mycket starkt mot att nr 72 vid dåvarande Norregatan (nuv. Östra Storgatan) var den fastighet som guvernör Skytte den 23 november 1716 syftade på när han skrev ”tullförwaltaren Mavilles gård, utij hwilken Lilla Tullnären Lorich nu bor”.  Dock blir självfallet kedjan ännu starkare om det går att minska luckan i ägarlängden ytterligare, genom att exempelvis fastställa när Maville köpte gården och vem han köpte den av.

Forts. följer…

Källor:

Landsarkivet i Lund, Kristianstads rådshusrätt och magistrats arkiv A II a:1 (Uppbuds- och lagfartsprotokoll 1701-1752 – tillgängliga på mikrokort via SVAR)

Riksarkivet, Mantalslängder 1642-1820, Mantalslängder för Kristianstad stad 1743, 1751 & 1753 (tillgängliga online via SVAR)

Friström, Sune, Kristianstad : Christians stad. D. 2, Norr Tvärkanalen. – Lönsboda, 2007

Platen, Carl  Gustaf von, Kongl. Skånska Dragonregementets historia. [1], Personhistoriska anteckningar… – Stockholm, 1901

En dylik källa är lyckligtvis lätt tillgänglig via Arkiv Digital (AD). En rulla över borgerskapet och dess gesäller, daterad den 21 augusti 1716, bekräftar att nr 4 vid Södergatan (se avsnitt 1)  inte längre beboddes av Baltzar Lorich utan av artillerimajoren Erik Schalin. För att hitta tulltjänstemannens nya bostad måste man söka sig vidare in i rullan, till rubriken ”Norregatan”

Som framgår av bilden bodde Lorich i augusti 1716 vid Norregatan, i en fastighet som i rullan bär nummer 72. Var det dit hetman Orlik flyttade i februari 1717? Mycket talar för det, men det återstår att fastställa vem som då ägde gården. Var det Bastian Maville faller alla bitar på plats, men var det någon annan är gåtan alltjämt olöst.

Vad är då känt om tomt nr 72? Sune Friström berör den kortfattat i del 2 av sin bok Kristianstad : Christians stad (2007), s. 103. Enligt Friström ingick den under senare delen av 1600-talet i rådmannen Claus Fries (död 1688) fastighetsimperium. Nr 72 som vätte mot Norregatan (nuv. Östra Storgatan) var under hans tid sammanslagen med nr 61, som låg vid dåvarande Kyrkogatan (nuvarande Västra Storgatan). Tomternas ungefärliga läge framgår av kartan från 1671 (Fries fastigheter har nummer 47).

Efter Fries död tillföll nr 72 & 61 dennes änka Catharina Hansdotter, som dock avled redan 1690. Som hon saknade arvingar övertogs, säger Friström, hennes kvarlåtenskap av kronan. 1691 inlöstes gårdarna av rådmannen Jacob Elers, som också ägde båda grannfastigheterna i norr. Rådmannen avled i slutet av 1698 och därefter finns i Friströms redovisning av ägarna en lucka. Först vid 1700-talets mitt, då 61, 63 & 72 innehades av regementsfältskären Fredrik Wilhelm Hoppenstedt (1713-1787), täpps denna till.

Nästa steg blir följaktligen att undersöka om nr 72 under åren 1716-1720 ägdes av Bastian Maville. Resultatet kommer i nästa avsnitt.

Forts. följer…

Källor:

Landsarkivet  i Lund, Kristianstads rådhusrätt och magistrat D II:2 (Rullor 1716, 1823-27 – tillgängliga via AD)

Friström, Sune, Kristianstad : Christians stad. Del II, Norr Tvärkanalen. – Lönsboda, 2007

Wester, Ethel, Kristianstad och dess befolkning i slutet av 1600-talet // Staden vid Helgeå. – Kristianstad, 1964. – S. 245-272. – URL: http://www.angelfire.com/ks3/kristianstad/mantalslangd1672.html resp. http://www.angelfire.com/ks3/kristianstad/karta1671.html (2010-07-09)