Vadå bloggar!?

Alex Schulman påstår att bloggar är onödiga och betydelselösa. I någon bemärkelse är det säkert sant. Precis som vilket påstående som helst. Fast det är konstigt att Schulman säger det eftersom han verkar ha fått ut en hel del av sin variant av bloggande.

För bloggaren torde bloggen vara betydelsefull. Även om det inte har betydelse för någon annan. Alex Schulman menar förstås att bloggar inte är betydelsefulla om de inte har utnämnts till betydelsefulla av en därför utnämnd auktoritet. Och så vidare.

Själv säger Schulman att bloggar samtidigt är betydelselösa och att media är rädda för att stöta sig med dem. Det är faktiskt ett påstående som inte går ihop.

De traditionella medierna trippar på tå runt bloggosfären. De lägger sig på rygg och visar strupen. I rädsla för att stöta sig säger ingen sanningen – att den svenska bloggosfären både är rakt igenom ointressant och fullständigt betydelselös.

Ja, egentligen vet ju alla som har koll på blogg- och webbsfären att den har en stor betydelse.

En blogg som Kulturbloggen har växt i uppmärksamheten den får och därmed i inflytande. Den är viktig om den har en besökare eller tiotusen. Orsaken är att den inte planeras på någon av stor-medias kulturredaktioner eller partihögkvarter. Medges att jag själv skriver där, ibland. Det är ett nöje. Jag vågar i alla fall lyfta fram den som ett exempel på att bloggar är betydelsefulla (även om det inte stämmer med någon annans definition av ordet).

Läs det här.

Precis som andra branscher försöker nyhets-media stoppa utvecklingen och de använder vilka trick som helst. Nu är det Alex Schulman som får gå i bräschen. I morgon är det någon annan.

Läs även andra bloggares åsikter om Kulturbloggen, bloggar, medi, sociala media, Bloggtidningen

Besök gärna bloggen

Bloggar betyder något

I måndags var  det konsert på Cirkus, Pet Shop Boys spelade.

Det var en fantastisk konsert på många sätt. Dels för att det var första gången jag hörde dem live och dels för att den typen av pop är ny för mig.

Min musiksmak är rätt bred men den musik jag tenderar att lyssna på är rätt traditionell, det vi kallar Rock. Det vill säga 3-4 killar med gitarrer och en med trummor. Lägg till blås/kör/key-board efter smak.

Det kanske är därför det blir en sådan stark upplevelse som det var i Måndags. Helt fantastiskt. En läcker show med färg, former, dans och kulisser som påminnde om teater (jag är galen i teater). Supersnyggt!

Platta de turnerar på heter Yes. Jag har laddat ner den och har den i telefonen för lyssning när jag åker tåg. Min favorit låt är: Did You See me Coming?

Mitt behov av nya intryck är väl täckt för ett tag. Framförallt tror jag att sommarens projekt blir att lyssna på ny musik och göra saker jag inte brukar.

Vill ni läsa en bra recension av konserten kan ni surfa bort till Kulturbloggen. Bilden har jag lånat där.

Så här skriver Rosemari:

Pet Shop Boys är The Kings of Pop.
Deras spelning på Cirkus på söndagskvällen 28 juni fick lokalen att koka. Publiken hoppade, dansade, lyfte armarna högt och klappade.

Läs även andra bloggares åsikter om Pet Shop Boys, musik, konsert, Cirkus, Kulturbloggen

Besök gärna bloggen

Pet Shop Boys på Cirkus

Facklan snappade direkt vad verksamheten kretsar kring. Hon är ju inte helt ovan eftersom hon jobbar på Kulturbloggen i vanliga fall.

Vi kommer kanske att få jobba lite med relationerna här på redaktion men det kommer att bli en kul bloggsommar, det kan jag lova. Vi har till och med släppt på principen att inte blogga om katter .

Kul att få lite sommarbesök men vissa behöver kanske vänja sig lite .

Läs även andra bloggares åsikter om Facklan, katter, praktikant, Helig Birma, Kattkorgen

Besök gärna bloggen

Praktikant på Kattkorgen

Annars var det en underbar midsommar. Jag frös inte och blev inte blöt. Dessutom fick jag träffa min gamla vän Anna. Hon är mamma och svärmor till paret.

Jag har känt henne i över 20 år och varit med och firat hennes 70, 80 och 90-årsdag. Det ni. Anna har passade katten Felix, tills hon flyttade (Anna alltså, inte katten)

Nu träffas vi ändå då och då. Hon ringer och frågar hur det går. En bra vän.

Det fanns mycket annat att titta på och fotografera. Det finns en hel drös nya bilder på Flickr.

Här är några till. De ser mycket bättre ut i Flickrs “slideshow” prova den här länken.. Då var det nästan som em stunds meditation. Undrar om det finns något sätt att lägga till musik?

Läs även andra bloggares åsikter om Flickr, bilder, midsommar 2009, bröllopsdag

Besök gärna bloggen

Bilder gör bloggen

Utan anonymitet hade han inte kunnat göra bloggen som han gjorde. The Times argument om “allmänt intresse” är oroväckande. I det här fallet har allmänheten visat stort intresse för bloggen och de personliga, avslöjande inläggen.

Det finns de som bloggar med fara för sitt liv. Iran och Kina brukar användas som exempel. Storbolag som Google och Yahoo har lämnat ut uppgifter som avslöjat regimkritiker. Tidningar brukar inte ställa sig upp  och applådera och säga att det sker i allmänhetens intresse.

Just nu pågår det en diskussion på Bloggtidningen. Om du vill diskutera föreslår jag att du gör det där.

Fler synpunkter kan du läsa på journalism.co.uk.

Kristin Löwe har skrivit på NONA-bloggen, också.

Läs även andra bloggares åsikter om anonymitet, bloggare, yttrandefrihet, NightJack

Besök gärna bloggen

Anonymiteten är i fara

Fritt är ju inte detsamma som gratis och jag har gladeligen betalat för underhållning i hela mitt liv. Nu känner jag att jag gladeligen skulle avstå från samma underhållning om det lär mediamonopolen en läxa.

För att förstå musikindustrin måste man också förstå musikens historia. Frank Kofky har skrivit om exploateringen av svarta musiker i USA. Det handlar om samma skivbolag som gnyr om hur mycket de bryr sig om artisterna. Hursomhelst är inte det här någon ny bok men så vitt jag vet ensam i sitt slag. Det finns mycket bra skrivet i den aktuella debatten men ibland kan det vara bra att läsa lite historia.

Läs även andra bloggares åsikter om Jazz, musik, historia, bok

Besök gärna bloggen

Digitala medier och digital frihet

Ett skäl är att det finns en hel del där som jag inte vill skall försvinna. Det finns inget jag skäms för (min hemsida har nittiotalet redan ringt om och bett att få tillbaka ) eller som kan skada någon. Det finns sånt som jag är mer eller mindre nöjd med men i och med att det lever på nätet har andra redan bedömt det.

Alla konton då? Jag funderar på att göra en lista och lägga dem på samma ställe som annat som skall omhändertas. Det kommer att finnas människor som jag aldrig träffat i verkligheten som måste underrättas. Vem gör det?

Det är hög tid att alla som har till uppgift att bistå efterlevande får utbildning i hur de skall bära sig åt med digital kvarlåtenskap. Det är också dags för alla att börja tänka på att lämna tydliga anvisningar. Om jag vill att min blogg skall finnas kvar kan jag säga det.

Läs även andra bloggares åsikter om SvD, testamente, kvarlåtenskap, arv

Besök gärna bloggen

Jag skall ta med bloggen i testamentet

Valet i Iran har varit på tapeten ett tag nu men jag har inte sett något som ger en så tydlig bild av situationen som de här bilderna. Det blir uppenbart att traditionell media inte kommer att komma ifatt den här utvecklingen.

För en stund sedan satt jag och kollade vad som händer på Friendfeed. Friendfeed uppdateras ju numera i realtid. Medan jag läste såg jag att kommentarerna till ett inlägg från Twitter uppdaterades. På kort tid kom det in 28 kommentarer till en tweet från Robert Scoble. Han råkade sitta med Ev, en av Twitters grundare.

Det här är realtidswebben och den är här för attt stanna.

Läs även andra bloggares åsikter om Twitter, Friendfeed, realtidswebben, Flickr, nyheter, Iran, val, kravaller

Besök gärna bloggen

En av orsakerna till att webben är en viktigare nyhetskälla än pappersmedia

När jag var i 20-årsåldern lärde jag mig att fotografera och kopiera bilder. Det som fascinerade mig var möjligheten att se detaljer som inte var uppenbara annars. Den sociala webben fungerar på samma sätt men tusenfaldigat. Den är som ett kaleidoskop som filtrerar nyheter, händelser och historier.

Neurologen jag träffat tror att något är trasigt i mitt nervsystem, kanske i hjärnan. Vi vet inte vad det är men undersökningar skall göras. Först ett ryggmärgsprov och sedan en magnetröntgen av hjärnan. Därefter antar jag att det blir en del neuropsykologiska tester för att ringa in vad som är påverkat. Jag vet hur det går till men det är en ny upplevelse att vara föremål för den här typen av undersökningar. Hjärnan känns ibland som ett fängelse.

Ni som följer Read Write Web har kanske tänkt på samma sak som jag. Lansering av Wolfram Alpha som är mer en databehandlingsmotor än sökmotor. Den fungerar så att du skriver in ett (eller flera) sökord och får fram data som är relevant för sökorden, inte webbresurser. Google har en liknande tjänst som heter squared . Google Squared är inte så jätteintressant eftersom det mest verkar vara ett nytt sätt att presentera sökresultat på, inte presentationer av nya typer av data.

För några veckor sedan öppnade data.gov.  Det är en datareservoir med data från amerikanska regeringen men är än så länge rätt blodfattig, berättar RWW. Själv gjorde jag en sökning inom polis-, fängelse- och domstolsväsendet och kopplade ihop det med Department of Homeland Security och Department of Defence. Det borde ha gett en del intressant data men icke. Idén och möjligheten finns dock.

Vi står inför möjligheten att få tillgång till nya datakällor och verktyg för att manipulera dem. RSS är ett verktyg för textflöden och vi kommer att ha verktyg  för att flytta, använda och presentera andra dataflöden.

En tråkig tid att tappa min egen förmåga att bearbeta data. Just nu känns det som om jag sitter på brunnskanten och tittar ner i vattnet. Mer en åskådare än en deltagare.

Läs även andra bloggares åsikter om RWW, data.gov, datakällor, Wolfram Alpha, Google Squared

Besök gärna bloggen

Vad skall man skriva om när hjärnan känns som ett fängelse

har man en gång korkat upp minnena är det svårt att få i korken igen. Därför fortsätter jag tills jag känner mig klar.

Orsaken (tror jag) är att jag skall göra en demensutredning. Oron att det är något oåterkalleligt fel i hjärnan skrämmer mig. Rent konkret betyder det att jag om några veckor skall genomgå ett ryggmärgsprov. Det känns läskigare än den möjliga diagnosen. Den tror jag inte på förrän det är bevisat.

Bilden är på mig och Ungen. Hon som är mamma nu. Det är en fantastisk bild, även om den får mig att känna mig gammal. Jag har ett barnbarn som snart är i samma ålder som Ungen är här.

Den här sommaren hade jag precis flyttat från en by, utanför Kiruna, till en annan by utanför Kiruna.

Det här var något år innan det var dags att flytta till Stockholm och ta upp karriären som plåtslagare, alltså flera år innan den där morgonen i plåtgården när ballongen landade.  Det var en stor omställning och vi hade precis gjort oss av med en hel drös hundar. Som de på bilden. Det där är valpar. De vuxna bodde i varsin koja.  Det var som sagt ett annorlunda liv. Min enda kontakt med datorer var en kompis som var fascinerad av de nya “ordbehandlingsmaskiner” som börjat dyka upp.  Han hade en Microbee.

Här är en fin hund. Hon heter hette Minna. En duktig men egensinnig hund. En del av de här hundarna var mer som katter. De hade respekt för flocken och ledaren men jag upplevde inte att jag hade någon individuell relation till dem.

Minna är mamma till några av valparna på bilden. Hon var kvar ett bra tag efter att de andra var sålda. Tyvärr anpassade hon sig aldrig till att bo i lägenhet. Hon saknade andra hundar och skrek och levde rövare när hon var ensam. Till slut fick hon flytta någonstans där hon fick bo och jobba med andra hundar.

Läs även andra bloggares åsikter om Draghundar, husky, valpar, Finnboda Varv, slädhundar

Besök gärna bloggen

Innan jag blev plåtslagare levde jag med hundar

Båten som låg inne var från Egypten och hade gått på något (jag minns inte vad). Den skulle byta massor med plåt. Det betydde mycket jobb och övertid. Plåtslagarna i dockan jobbade dygnet runt och en kväll (när jag och Gunnar jobbat till 20) kom basen förbi i verkstaden och bad hos stanna under natten. Vi skulle alltså malla och förse ett gäng inhyrda plåtslagare med jobb under natten. Vi sa ja förstås.

Gunnar stack hem och hämtade mackor som hans fru gjorde i ordning. Vi jobbade till 5 på morgonen. Då var vi klara. När vi ätit gick vi ut i en underbar vårmorgon. Då fick vi se en luftballong som långsamt sänkte sig mot plåtgården. Den landade strax utanför varvsområdet, på vägen som går ner mot Danvikstull. En enormt stor säck med luft som sjunker till jorden utan ett ljud. Den var blå och gul.

Ja, det är en av mina sista minnen av varvet. Jag han jobba där i drygt tre år innan det la ner. Sista gången jag träffade Gunnar var för några år sedan, på bron från skeppsholmen. En sen vårkväll. Vi bytte några ord och gick sedan åt var sitt håll.

I vintras dog han. Av asbestlunga som utvecklades till cancer.

När den där luftballongen landade ovanför plåtgården hade vi ingen aning om framtiden. Om internet eller att jag skulle minnas det hela i en blog drygt 20 år senare. Vi visste inte att Gunnar skulle dö av dammet han redan då hade i lungorna.

Det rä en gåva att kunna dela en upplevelse med en annan människa. Jag tror att vi gör det hela tiden men sällan är medvetna om det. När vi plötsligt blir medvetna om det kanske vi delar ett perfekt ögonblick.

Läs även andra bloggares åsikter om Finnboda Varv, Asbestlunga, plåtslagare

Besök gärna bloggen

Ett perfekt ögonblick

Egentligen vill jag bryta ut i hysteriskt skratt men det fastnar i halsen.

Övervaka dig själv|IDG

Läs även andra bloggares åsikter om övervakning, IDG, HD

Besök gärna bloggen

Övervaka dig själv

Den stora grejen är väl att PP har gått framåt. Grattis! Jag hoppas att våra stora partier fattar vinken. Att de skall vara tydliga med svaren på våra frågor. Tyvärr säger Moma Sahlin att allt har gått bra och de röd/gröna går framåt i nästa val. Trots att det inte är sant.

Ja, jag skulle bara säga att jag varit och röstat. Nu vet ni.

Läs BT och Kulturbloggen.

Svenska Dagbladet x 2

Besök gärna bloggen

Jag har röstat

Förra veckan träffade jag en specialist i neurolgi som genast sa att han vill göra en demensutredning. Hupp, tänkte jag. Det var ju inte det jag  ville höra och jag blir orolig inför utsikten att förlora det som jag upplever gör mig till mig. Inte minst bloggninen och allt som hör till.

Det är förlusten av viktiga funktioner som gjort att jag sökt hjälp. Det andra jag försöker  hålla i minnet (ahaha) är att jag bara är i början av den här resan och ingen diagnos kommer att förändra mig som människa. Det kan bara tiden och eventuell sjukdom göra. Det tredje är att jag är begåvad med ett stort och kärleksfullt nätverk.

Bloggandet håller igång hjärnan och jag hoppas få hålla igång länge än. Det har doktorn lovat (om det skulle visa sig vara någon form av demens, vill säga).

När jag berättade om utredningen fick jag olika reaktioner. Någon sa “det tror jag inte på” andra var inte förvånade. Ungen sa at hon hade tänkt skicka ett minnestest till mig. Själv vet jag att det är något fel eftersom skakningarna i armar och ben har tilltagit och minnet har blivit som en schweitzerost. Svårigheter att organisera vardagen och bristande ork är det värsta.

Alla kontakter med sjukvård, arbetsgivare och försäkringskassa har varit frustrerande. Det beror mest på att jag har svårt att acceptera mitt tillstånd. För det mesta får jag hjälp med det jag behöver.

Det jag siktar på är att så småningom komma tillbaka till mitt jobb som familjeterapeut och fortsätta skriva om att läsa skriva på webben. Som det senaste på Bloggtidningen. Det är en fascinerande live-chatt som Jay Rosen, professor i journalistik, höll. Ämnet är att lära ut bloggning. Är du intresserad av webbjournalistik, journalistik och bloggning skall du läsa.

Läs även andra bloggares åsikter om Demens, neurologi, Bloggtidningen, webbjournalistik, bloggare

Besök gärna bloggen

När orken kommer och går (och mest går)

1. Vilken är din favoritbok av Astrid Lindgren?

Madicken, säger jag. Det är den första bok jag hörde som radioföljetång.

2. Vem är din favoritkaraktär i Astrid Lindgrens böcker?

Karlsson på taket fast jag tyckte att han var konstig. Eller därför.

3. Vilken karaktär är mest lik dig?

Kan det vara Karlsson på taket? Jag vet inte, jag identifierar mig med helt andra karaktärer

4. Vem tycker du borde få Astrid Lindgren-priset?

Ingen aning. Sara Lövestam, kanske

Det här med barnböcker är svårt. Ofta tycker jag att barnboksförfattare försöker manipulera barn och dyvla på dem värderingar. Förvånasvärt ofta uppskattar barn vuxna böcker. Själv läser jag ofta ungdoms böcker. Gärna Terry Pratchetts.

Läs även andra bloggares åsikter om Kulturbloggen, Kulturfyra, barnböcker, Sara Lövestam

Besök gärna bloggen

Kulturfyra

Boken handlar enligt Sara Lövestam om ”en helylle amputationsfetischist, en tvär språkforskare och en lesbisk player”.

Eftersom Sara inte vann när hon var nominerad till Kulturbloggen Award tycker jag det är mer än välförtjänt att hon vinner det här.

I september kommer boken ut.

Tvärbra att unga kvinnor idag får sådana här förebilder. Sådana som tar plats och är det de är. Dessutom är hon löpare .

Hoppas ungen ser det här och fäller någon lämplig kommentar. Mer grattis på Kulturbloggen.

Läs även andra bloggares åsikter om Justew, vårruset, Kulturbloggen Award, Bok-SM

Besök gärna bloggen

Sara Lövestam har vunnit Bok-SM

När Israel Hyman reste på semester twittrade han om det. När familjen kom tillbaka hem upptäckte de att de haft inbrott.

Även om polisen inte är beredd att göra en koppling mellan inbrottet och Hymans tweet är han själv övertygad.

Läs mer…

Läs även andra bloggares åsikter om Twitter, sociala media, inbrott, video

Besök gärna bloggen

Twitter kan vara ett verktyg för tjuvar

Jag fick veta det i ett mail från Rosemari.

Hej
Kan du hjälpa mig och meddela Twitter att de gör fel som stängt av mig?
mvh

Rosemari

Informationen var dålig och att Twitter svarade inte på mail. Det var inte förrän jag twittrade om Rosemaris problem som jag fick veta vad som var på gång. En del konton hade angripits av ett virus och skulle städas!

Twitter har tigit om sådana här problem förut. De meddelar inte berörda användare och lämnar bara information på engelska.

Eftersom Twitter lämnar information om orsaken kan man ju tro vad som helst och det är inte ett bra sätt att behandla användare.

Följ @Chadie på Twitter.

Läs även andra bloggares åsikter om Twitter, virus, @Chadie, Bloggtidningen

Besök gärna bloggen

Hallå, Twitter! Det här funkar inte.

Så här är det: Skivan är skitbra. Köp den! Jag pratade med en journalist från SvD (egentligen såg jag Rosemari prata med henne och la mig i ). Hon kom att tänka på Monika Törnell, vilket är ett bra betyg. Jag höll med.

Nu till något annat:

Sara har skitsnygga tatueringa. Ni får kalla mig fetischist men jag gillar när tjejer vågar ta i när de gaddar sig. förmodligen har det med att göra att jag är pappa, morfar och farbror till en hel drös flickor och vill att de skall ta för sig och ta plats. Jag vill inte att de skall finna sig i givna ramar. De skall bli det de själva vill.

Ett stort tack till Sara för att hon skrev så fint på skivan jag köpte. Översta bilden.

Jag tror att till och med en skeptiker som tomascarneheim.com kan omvändas av Saras fina tatueringar.

Titta på filmklippet. Sara sjunger Maskrosor från sitt nya album. Inspelningen är gjord med min Nokia N95 med uppdaterad programvara. Imponernande även om det inte kan mäta sig med en professionell upptagning. Tyvärr skakar jag för mycket numera. Det är inget att  göra åt och det är nog slut med frihandstagningar av den här typen. Tips om alternativ tas tacksamt emot.

Alla bilder är tagna av mig inklusive videon. Gillar du någon finns de på Flickr. Änvänder du dem kan du gärna tala om vem som tagit dem.

Läs även andra bloggares åsikter om Release-party, skiva, Maskrosor, Där maskrosorna blommar, tatueringar, musik, pop, Youtube, musikvideo

Besök gärna bloggen

En kväll med Sara Löfgren

Kul idé med en bloggare i en nästan-huvudroll men det har Russel också  (Helen Mirren snor hela föreställningen). I den här filmen får vi veta att bloggare egentligen vill bli journalister och att det inte är fel på systemet. Problemet är enskilda rötägg. Storföretag är tuffa och fula men det är politikerna som är svaga och farliga.

För mig blev bloggaren behållningen i den här filmen. Om det kommer en tvåa där hon har blivit “riktig” journalist tänker jag skriva något mycket elakare. Alla bloggare vill eller behöver inte konkurrera med journalister. Vi har en alldeles egen plats i media-ekologin. Dessutom skall man inte blanda ihop journalistik med trycksvärta på döda träd. Det är inte. Papperspressen verkar så utdöd att mybildningen har börjat.

Läs även andra bloggares åsikter om bloggare, film, mytbildning, journalistik, webbjournalistik

Besök gärna bloggen

Tappa inte modet