Jag vet inte när detta språkliga problem började accelerera men jag upplever det som ett mycket större problem idag än för 20 år sedan. Jag ser det som något som sänker trovärdigheten i det som skrivs. Vet man inte hur ett ord ska skrivas, att det ska skrivas så som man säger det, så faller det ganska platt. Fokus hamnar på särskrivningarna istället för på innehållet. Så är det i alla fall för mig.

Jag tror inte heller att alla riktigt förstår hur problematiskt det kan vara med dessa särskrivningar. Här ett exempel som visar hur galet det kan bli:

1. brunhårig sjuksköterska tvättar barnunderkläder
2. brun hårig sjuk sköterska tvättar barn under kläder

Det första exemplet säger att det är en sjuksköterska som har brunt hår och tvättar barnunderkläder. Fullt rimligt och inget konstigt alls.

Det andra exemplet påstår istället att det är en sköterska som är sjuk, brun, hårig och tvättar barn som befinner sig under kläder. Viss skillnad och sannolikheten att det är detta skribenten vill förmedla är mer eller mindre lika med noll.

Det är många i vårt land som förväntar sig att invandrare som kommer hit ska klara av det svenska språket men hur i hela världen ska vi kunna förvänta oss detta när det finns så många svenskar som inte klarar av att skriva sitt eget språk korrekt?

En annan aktuell språklig fråga är den om smileys i olika sammanhang. Jag postade igår ett inlägg där jag gav uttryck för några av mina tankar kring detta. Smileys kan vara ett bekymmer men det behöver inte på något vis vara en begränsning utan snarare något som hjälper till att lyfta fram ett budskap som författas i kortare form i chattar, på Facebook och i mikrobloggar.

Däremot har jag mycket svårt för smileys när det handlar om längre texter i bloggar där man rimligtvis borde kunna framföra sitt budskap så tydligt att det inte krävs några smileys för att lyfta budskapet. Personligen använder jag aldrig smileys just i blogginlägg utan låter det vara något som fyller sin funktion, för min del, i sms, i chattar och på Facebook eller Twitter.

Smileys fyller, precis som jag skrev igår, en funktion på internet men det gäller självfallet att använda även dessa med förnuft.

Vårt språk i tal och skrift är inte bara ett sätt att kommunicera. Det är ett mer eller mindre skarpladdat vapen som rätt använt kan desarmera någon annan och fel använt kan få samma person att totalt tappa fokus och intresse. Språket är i allra högsta grad en viktig sak för oss alla att kunna hantera samtidigt som det även gäller att har en mycket större toleransnivå för andra länders språk när vi är ute och reser.

När jag har varit utomlands har jag många gånger tänkt på hur vi svenska förväntar oss att kunna ta del av information i olika sammanhang på engelska istället för på det inhemska språket som vi inte förstår. Det fungerar oftast väldigt bra.

Samtidigt har jag tänkt på hur extremt dåliga vi är i vårt land på att skylta och informera på något annat språk än just svenska. Tänk på det nästa gång du är ute på offentliga platser, butiker och restauranger.

För att runda av det hela med något som är mycket värre än texter övergödda med smileys så är det alla som inte ens använder dessa utan istället skriver "Hahahahaha" eller lägger in sjutusen utropstecken, kanske även blandat med några frågetecken, efter det som har skrivits. Det känns inte heller seriöst och kan mycket lätt förta innehållets riktiga värde.

Jag använder det men inte som den form av missbruk som Joakim Jardenberg uppenbarligen känner att han gör.

Av den här anledningen har han nu bestämt sig för att från imorgon måndag och fram till nästa söndag inte använda sig av några smileys alls. På Twitter har han utnämnt denna veckan till #nosmiley och uppmanar andra att hänga på hans avvänjningsvecka.

Mymlan skriver att hon också hänger på mer som ett experiment och för att få svar på frågorna om vi verkligen behöver smileys, vad de tillför, och kanske också för att vässa pennorna, bli mer stringenta och tänka efter hur vi formulerar oss.

Jag kan helt klart förstå varför testet genomförs, men jag kan inte riktigt köpa argumenten. Ja, att göra det för att man själv tycker att det går till överdrift är en sak. Men att göra det för att tänka efter hur vi formulerar oss kan jag inte riktigt köpa.

Även jag inte är någon storkonsument själv så ser jag ändå att det fyller en funktion. En saknad smiley i en sarkastisk tweet garanterar nästan en kommentar från någon som inte fattat. Det hände mig så sent som i eftermiddags.

Jag anser att smileys helt klart är att föredra framför alla som istället skriver"Hahahaha" eller, som Mymlan nämner, skriver *ler*, LOL eller nån annan bokstavskombination. Smileys är alldeles oavset hur stringent och duktig man är på att formulera sig ett komplement som kan lyfta det hela till sitt rätta värde.

Det finns dom som missbrukar det och det finns dom som använder det för att de inte kan formulera sig tillräckligt väl. Men det är inget argument för att alla vi som faktiskt för det mesta formulerar oss korrekt använder det som ett komplement.

Att det då sker i fallet med Stieg Larssons postumt intjänade miljoner är inte konstigt alls.

Han sambo under 32 år, Eva Gabrielsson, vill självfallet ha en del av arvet. Hennes problem är dock att det inte finns något som juridiskt binder henne till Stieg Larssons arv. Att ha levt tätt tillsammans i 32 år räcker inte i den meningen. Detta hur mycket man än kan förstå den närhet som dessa två människor har haft under hela sitt vuxna liv.

Finns det inte ett enda papper som säger något annat så hamnar det i händerna på den goda viljan vilket i det här fallet är far och bror till Stieg Larsson som nu utan någon egen insats har blivit mångmiljonärer och sannolikt skrattar hela vägen till banken.

Att det nu ändå, efter många hårda ord, verkar finnas en god vilja som vill ge Eva Gabrielsson en nätt liten summa på 20 miljoner borde vara tillräckligt för att släppa det hela.

För om så inte sker så är det Eva Gabrielsson själv som kommer att ses som den giriga parten i denna tvist och det är väl inte det hon vill förmodar jag. Och det vill hon väl inte?

För övrigt är jag en av 403 nu levande människor i Sverige som ännu inte läst någon av Stieg Larssons böcker och har därmed inte heller medverkat till att underblåsa denna arvstvist ytterligare.

Det är möjligt att det är en jämn och hög nivå på den musikaliska kompetensen, och att denna har höjts i takt med åren och att de som ställer upp är förberedda på vad som krävs, men det märks inte på att att det kommer fram talanger som har den där självklara stjärnan tatuerad i pannan. Visst glimtar det till i auditon-programmen, men det blir inte mer än så. De som till synes har nån form av star quality når inte igenom de olika testerna och ratas av juryn innan det är dags för tittarna att vara med och bestämma.

Jag är övertygad om att trion Bagge, Bagge och Carlsson har kompetens att producera färdiga artister men de har en mycket sämre förmåga att sålla fram de riktiga guldkornen ur kvicksanden jämfört med hur den tidigare juryn klarade av det uppdraget. Kvalitén på toppen, bland de som får en plats i fredagsfinalerna, har blivit sämre de senaste två säsongerna. Möjligtvis är jämnheten mer påtaglig. Men de riktiga topparna, och de riktigt usla för den delen, lyser med sin frånvaro.

Jag ska inte tjata om Amanda Jenssen, men hon är ändå det som borde vara ledstjärnan i jakten på en ny idol. En egen röst, en framtoning som osar stjärna, en förmåga att trollbinda idol-tittarna och sedan även lyckas skapa egna album som är långt ifrån mainstream men ändå med ett säljande sound och en trovärdighet som få andra i det programmets svenska historia har lyckats med.

Visst har flera andra lyckats också. Men det har skett på en annan nivå även om Agnes Carlsson nu just nu har en låt överst på Billboards dance/club-lista, framgångar som kommer fyra år efter Idol-segern och som inte direkt kan kopplas till just idol. I övrigt handlar det om framgångar på beskedlig melodifestivalnivå även om Darin har haft sina framgångar vid sidan om just melodifestivalen som han för övrigt nu tycks ha tackat ja till.

I årets Idol fanns det på förhand potential att någon eller några skulle kunna ha det där extra som lyfter hela tillställningen, men det finns precis som förra året inte någon som har den samlade förmågan att, i alla fall just nu, visa upp sig så som en stjärna.

Förra året fanns Anna Bergendahl som i sin audition visade prov på vad jag förväntar mig när hon där sjöng Have a heart. I år har det det varken i audition eller i finaler varit någon som mer än glimtvis varit uppe på Amanda-nivå och visat prov på förmågan att sticka ut med sin egenhet, så som ändå måste vara meningen med uttalade målsättningar att hitta en unik röst och person.

Jag tror att det delvis beror på en jury som plockar ut de tävlande ifrån lite felaktiga kriterier. De går för mycket på vilka de vill kunna producera sina egna låtar för och för lite på den äkta känslan oberoende av om det är en popstjärna eller inte.

Det saknas någon som gör det oväntade, väljer en låt och gör den till sin egen och tar för sig av de möjligheter som serveras.

Eller så är det helt enkelt så att de som vill vara med i Idol inte är så jävla mycket världsklass som juryn med så lite trovärdighet hasplar ur sig i tid och otid. Vad ska de säga när det verkligen dyker upp någon som sopar de andra av scengolvet?

Erik kommer säkert att vinna Idol 2009. Han gör det för att han är säker men han gör det inte med en gnutta större chans att bli en riktig stjärna än vad som har varit fallet för Marie Picasso eller Kevin Borg.

Det känns dock extremt beklämmande när svenska riksdagsmän ansluter sig till upprop som kan kopplas samman med Sanningsrörelsen som påstår att USA:s regering var med och iscensatte attentaten den 11:e september 2001.

Den som har gjort detta är vänsterpartisten Egon Frid, något som nu gör att han får kalla fötter när Kalla Fakta snappat upp hans engagemang för frågan ”Political leaders for 9/11 truth” som kräver en ny utredning av attackerna.

Det han nu gör, något som säkert är det enda rätta, är att på sin blogg ta avstånd ifrån att ha skrivit på detta upprop för ett halvår:

I april i år lockades jag, av min nyfikenhet kring hur attentaten den 11 september kunde ske, att skriva på ett upprop för politiker med en begäran om att president Barack Obama skulle göra en oberoende utredning kring attentaten den 11 september.
Om jag då ett halvår tidigare vetat det jag vet i dag och med den insikt jag i dag har kring att ha blivit en del av frågan 11 september hade jag naturligtvis inte skrivit på uppropet. Det var en missbedömning att tro att ett till det yttre oskyldigt upprop inte skulle få några ytterligare konsekvenser för mig.
Jag har inga belägg för att en ytterligare utredning skulle kunna förändra någonting. Den officiella slutsatsen att det var ett terroristattentat måste få stå som förklaring.

Samtidigt som han tar tillbaka sitt engagemang för detta upprop så känns det inte riktigt trovärdigt. Hans statement för uppropet (The truth about 9/11 is important!) uttalar med eftertryck att han hyser stora frågetecken kring vad som hände där och då.

Vad det är som har framkommit det senaste halvåret som gör att han nu kan vända på en femöring och anse att det inte finns något skäl att ifrågasätta den officiella förklaringen vet jag inte och jag tror inte heller att han själv kan förklara detta. Enda orsaken är att han blev skiträdd av faktumet att Kalla Fakta hittade hans namn i det här sammanhanget.

Att som politiker tvingas ta avstånd ifrån ställningstaganden som har skett för 10, 15 eller 25 år sedan är ganska naturligt. Tiden har sin gång och omständigheter förändrar bilden. Men att tvingas ta tillbaka en uppfattning av det här slaget efter ett halvår är ganska pinsamt.

Att vilja få fram sanningen om olika händelser är en hedervärd inställning men det kanske kräver en något starkare röd linje än den Egon Frid har lyckats hålla.

Vi kommer alltid att få leva med konspirationsteorier om stora omvälvande händelser i historien, men att de får bränsle av folkvalda svenska politiker känns beklämmande.

Noterbart är att även en sverigedemokrat vid namn Roland Gustafson från Haninge, sittandes i kommunfullmäktige där, har skrivit på uppropet med sitt statement "My stand is...that those powerful persons behind the scene responsible for the 911 events, from now on must come up in the light with their full identities."

Det vore spännande att även få höra hans utvecklade förklaring till vad those powerful persons innebär.

Denna teori innehas även av självaste Alex Schulman som i sin krönika anser att tittarna blir lurade av det som är regisserade och castade deltagare i olika sk work place reality-program.

Jag vet inte om man ska dra det så långt som att säga att det handlar om att luras. De flesta inser nog att det inte är riktigt på riktigt när en blonderad transvestit svassar omkring på Gekås med sin mamma eller när den skånske mannen står på campingen och briljerar samtidigt som frugan shoppar loss inne på varuhuset. Det finns delar av sanning i det hela men det är självfallet styrt av produktionsteamet.

Givetvis kan tv-tittaren få känna sig lurad men är det några som ska reagera över en felaktig bild så är det väl företagen själva som upplåter sina lokaler för produktionen av en tv-serie. Det spelar ingen roll om det är ett färjerederi på Östersjön eller nordens största varuhus i de halländska skogarna.

Det är en styrd bild som inte representerar den genomsnittlige resenären eller varuhusbesökaren. Det handlar här, precis som i alla andra underhållningssammanhang, om att hitta någon som tillför programmet sådant som kan intressera tittaren i tillräckligt hög utsträckning. 

Vi vill bli lurade av något som underhåller oss en stund och som skapar något att prata om och blogga om dagen efter.

Andra bloggar om ullared, gekås, shopping, freakshow, white trash, samhälle, kanal 5

Jag bara undrar hur man i en situation likt den Per-Anders Pettersson hamnade i ska veta när man tillfogar en gärningsman tillräckligt stor skada för att han inte ska återuppta sitt överfall och när man har passerat den osynliga gräns som gör att gärningsmannen istället uppenbarligen är satt ur spel och oskadliggjord?

Hur ska man som privatperson kunna visa prov på civilkurage ingripa och undsätta en medmänniska i nöd när det agerandet kan rendera ett år i fängelse samtidigt som gärningsmannen dömdes till villkorlig dom och 8000 kronor i böter.

När övergår det från vad nöden kräver till något som ger ett års fängelse och vem vågar i fortsättningen testa sitt civilkurage och förmågan att slå lagom hårt utan att passera gränsen?

Uppdatering:

Niclas Strandh utvecklar sina tankar kring det hela bland annat med utgångspunkt från regeringens förslag till en civilkuragelag:

Det är galet dels utifrån hur man ska kunna lagstifta om mod att faktiskt ingripa på annat sätt än att ringa polis, dels för att såna här situationer kommer att uppstå många fler gånger. För det kommer innebära att du som ingripare riskerar tre saker: du ingriper inte tillräckligt och blir därmed dömd för underlåtelse. Om man griper in och gör som PAP i adrenalin och rädsla så kan du dömas för grov misshandel. Om man griper in lagom och det visar sig att gärningsmannen inte bryr sig utan har vapen eller på annat sätt tillfogar dig skada så blir du antingen dödad eller skadad – och vad man kan se på domarna i det här fallet får man inte så mycket i skadestånd.

Uppdatering 2:

Även Johan Ingerö bloggar om domen och uppmanar alla att skriva på namninsamlingen och gå med i den Facebook-grupp som finns till stöd för Per-Anders Pettersson.