Det blev nu inte Jan Eliasson, så som det pratades om, utan en annan person som tidigare sagt nej tack att vilja ställa upp.

Min första spontana reaktion när jag igår hörde att Stefan Löfven skulle bli ny partiledare var att det inte kunde vara rätt.

Efter lite funderingar om vad jag egentligen visste om honom, ha läst på lite och efter att ha hört honom efter det officiella utnämnandet idag så är jag betydligt mindre skeptisk.

Jag vet inte om det beror på att vi blivit vana vid att ha låga förväntningar och mest kunna se negativa nyheter och en enorm svajighet i politiken, men det Stefan Löfven i alla fall lyckas förmedla bättre i sitt tacktal än vad en socialdemokratisk partiledare har gjort sedan Göran Persson absoluta glansdagar är en trovärdighet i orden som sägs.

Det behöver inte betyda ett dugg i ett parti som har enorma problem, men bara det faktum att en ledare uttrycker det som behöver sägas, just med trovärdighet, är helt nödvändigt för att vända en negativ utveckling.

I trovärdigheten ligger inte bara orden som sådana utan att det sker med rätt balans och utan de överord och överdrivna retorik som exempelvis Håkan Juholt ägnade sin korta tid som partiledare med från första sekunden när han presenterades av Berit Andnor för snart ett år sedan.

I Stefan Löfven hör jag en sympatisk person som inte använder överord och ett polariserande språk som direkt kickar bort ett antal potentiella väljare som absolut inte vill höra just detta. Det kändes befriande att slippa höra en socialdemokratisk partiledare hålla sig borta ifrån överord.

Det är en lång väg att vandra och det kräver enormt mycket för att vända det hela. Men nu är tärningen kastad och ett bättre första intryck av en ny partiledare kunde nog inte lättade socialdemokrater ha fått.

Bristen på riktig debatt i svensk politik, utan pudlar och juholtare om vartannat, har gjort det politiska samtalet ganska trist det senaste året.

Alliansen har kunnat tugga på utan riktigt motstånd och kanske har man lutat sig tillbaka lite för mycket. Jag hoppas att det nu kan bli en nytändning inte bara för Socialdemokraterna, för det behövs verkligen, utan även för hela det politiska samtalet.

Det krävs tuggmotstånd för detta och Stefan Löfven känns som ett betydligt bättre sådant för Alliansen än vad både Sahlin och Juholt var.

Spontant känns det som om Löfven kommer att sikta in sig på sossar som flytt till Alliansen och att Jonas Sjöstedt kommer att locka vänstersossar in i sitt nya vänsterparti.

Han har varit med hur länge som helst och har ett, vad jag kan komma fram till, mycket stort förtroendekapital både bland socialdemokrater och långt utanför det egna partiet.

Jan Eliasson är i första hand känd som en utrikespolitiker och toppdiplomat. Att han, tillfälligt eller på längre sikt, skulle vara alternativet för Socialdemokraterna nu när Håkan Juholt är bort kanske ses som märkligt hos många.

Han är som sagt i första hand erkänd för sina utrikespolitiska kunskaper på toppnivå. Han är över 70 år, vilket av vissa anges som ett argument, och han tillhör därmed en generation som kanske inte är den som logiskt sett skulle ta Socialdemokraterna in i framtiden. 

Men jag tror precis tvärtom. För det första är åldern en lika oviktig fråga här som det var när Annie Lööfs unga ålder debatterades när hon efterträdde Maud Olofsson. Sedan tror jag att vad Socialdemokraterna nu behöver mest av allt är en ledare som från början har förtroende med sig och som inte riskerar att hamna i ett läge där felsägningar och pudlar blir en vardag som bjuder in till andra att bakom ryggen arbeta med en dold agenda.

Jag tror kanske inte att Jan Eliasson är mannen att skapa en visionär framtidspolitik för Socialdemokraterna, men han har, tillsammans med tryggheten och förtroendet, en grunduppfattning och grundinställning som jag tror kan skapa arbetsro för andra att, om möjligt, använda detta för en ny egen framtida politik.

Han var, efter det att Laila Freivalds avgick, utrikesminister i ett halvår från våren 2006 fram till valförlusten samma år. Även när Göran Persson den gången utnämnde honom till detta tyckte jag att det var ett bra val.

Jan Eliasson är inte någon mirakelman som kan vända på hela den kris som hans parti har suttit med i under så många år nu på det sluttande planet. Men han har förmågan att inge det förtroende, både internt och ut mot väljarna, som i alla fall kan ge Socialdemokraterna möjligheten till en arbetsro som man har varit berövade på så länge nu.

Det är inte säkert att det hjälper, men jag tror i alla fall inte att någon annan tillfällig lösning är bättre.

Kommer sedan Margot Wallström tillbaka, även om hon aldrig vill bli partiledare, så har man med ens två personer med ett mycket stort folkligt förtroende att luta sig mot.

Då är stenen i rullning och vändningen kan komma mycket snabbare än vad många tror. Men förutsättninge är fortfarande att en ny politik skapas. Annars är vändningen bara temporär.

Personligen tror jag att alla som hoppats, och fortfarande hoppas på Wallström, tänker fel. Hon kan skapa positiva saker för partiet men inte som ledare. Där hade hon gått in med så stora förväntningar på sina axlar att risken för besvikelse är överhängande. Även av den anledning tror jag att Jan Eliasson är bättre. Han skulle gå in med "lagom" stora förväntningar och ett mycket stort förtroende.

På en öppen marknad är det själklart dess aktörer  som sätter priset på sina tjänster - så även gällande bredbandsleverantörer.

För samhällets bästa, i ett antal olika perspektiv, finns det ingen som helst anledning för staten att lägga på några skatter utöver det normala på just bredband.

Så när socialdemokratiska ordföranden i riksdagens kulturutskott Berit Högman vill införa en bredbandsskatt i Sverige på grund av att bredbandsleverantörer tjänar pengar på otillåten fildelning så är det ett ogenomtänkt förslag som går stick i stäv med vad som borde ligga främst för en socialdemokrat.

Att göra bredband till något som plånboken ska avgöra mer än vad som är fallet idag går tvärtemot vad som borde ske i ett modernt samhälle på 2000-talet. Tillgången till bredband, och därmed internet, för så många som någonsin är möjligt till en så försumbar kostnad som möjligt är att betrakta som en medborgerlig rättighet i mina ögon.

Till detta borde även läggas den medborgerliga rättigheten att i användandet av detta bredband inte bli övervakad och utsatt för integritetskränkande behandling av samma samhälle. Tyvärr vet vi ju att det inte är någon självklarhet heller.

Juholt åkte hem till Oskarshamn igår och sov, eller i alla fall vilade upp sig, över natten och fram till eftermiddagen idag innan han ställer sig i ett köpcentrum i stan för att meddela att han offrar sig själv för partiets bästa i framtiden.

Jag ska inte sticka under stol med att det var lite gripande att se hans farväl. Det var starkt och tydligt gjort. Det är inte hans förmåga  att tala som är orsaken till att han kom till vägs ände. Det är så många andra faktorer som vi redan har sett ältas i media, bloggar och lunchrum på våra arbetsplatser.

Håkan Juholt tog på sig den tuffa uppgiften att bli partiordförande av lojalitet till sitt parti. Han fick en fråga och ställde upp när valberedningens inte lyckades vaska fram en annan kandidat i enighet.

Håkan Juholt tog också konsekvenserna av sina egna tillkortakommanden och sitt partis oförmåga att lyfta i opinionen. Även detta gjorde han av lojalitet till sitt parti.

De senaste 18 månaderna i socialdemokraternas historia måste vara grund för hur många framtida böcker som helst. Dessa kommer att innehålla rena Juholt-porträtt, intrigerna inom partiets högsta ledning och hur media agerat i allt detta. Inte minst Juholt egen osminkade sanning kommer att vara högvilt.

Håkan Juholt har inte haft det lätt. Hans parti har haft det svårt i många år nu. Tillsammans har detta blivit en ohållbar kombination och där Håkan Juholt är bara symptomen och en del av sjukdomstillståndet i partiet.

Redan igår skrev jag att partiets företrädare har under lång tid inte haft förmågan att modernisera sitt parti tillräckligt och när det dessutom har saknats en ny karismatisk ledare som lyckats skapa en känsla av framtid omkring sig så står man nu där man gör med Håkan Juholt som en misstrodd ledare och en ledning som i övrigt mest tycks vara oförmögen att skapa någon form av lugn och ro och förnyelse omkring sig.

Media har sin del i det hela, men det är inte dreven som fällt Juholt. Det är kombinationen av ett parti i djup kris, en ledare som inte klarat av att vara tydlig och hålla koll på ren fakta och ett till synes alldeles för svagt stöd runt omkring sig.

Visst är det så att media har haft ett enormt fokus på Juholt i de olika delar där det har osat bränt. Och visst är det säkert så att det finns en rad mer än lovligt blodtörstiga delar i hur det hela har hanterats. Men medias fokus har inte på något vis dämpats av att ett antal ledande företrädare i omgångar har vägrat att uttala sitt stöd för Juholt.

Vi har sett Tomas Östros och Sven-Erik Österberg sväva på målet och vi har läst om Björn Rosengrens inställning till Juholt. Mona Sahlin gjorde runt jul inte  det minsta för att dämpa tvivlen kring Juholt som rätt man på platsen.

Det räcker med att fundera på detta för att undra hur medias fokus hade sett ut med ett kraftfullt unisont stöd till Juholt. Media har spelat på hur Juholt och andra ledande sossar har betett sig i det interna spelet om makten i partiet.

En stor del av ansvaret, inte det direkta för vad som skett konkret, men för att Juholt ens kom ifråga ligger hos den valberedning som Berit Andnor var ordförande för när Mona Sahlins efterträdare skulle vaskas fram i en intern och stängd process där olika fraktioner inte kunder enas om ett namn vilket till slut ledde fram till att Håkan Juholt blev en kompromiss.

Sedan ska vi också komma ihåg att om Juholt hade gått på sin egen uppfattning sig själv och inte låtit partilojaliteten förblinda honom att anta utmaningen så kanske, kanske det parti han är så lojal emot hade varit i ett betydligt bättre läge än idag.

En efterträdare till Juholt kan inte vara lätt att förutspå. Jämfört med för bara ett år sedan är förutsättningarna så enormt förändrade att jag inte tror att dom som då inofficiellt var sugna på uppdraget idag är så sugna längre.

Samtidigt är det i ett läge där, om nu inte partiet helt bryts samman, knappast kan bli värre.

En ledare som lyckas hålla tungan rätt i mun och uppträda på ett trovärdigt sätt kan, alldeles oavsett bristen på nya politiska idéer, ändå snabbt kapa tillbaka rollen som oppositionens starkaste röst som just nu likaväl skulle kunna landa hos V eller MP.

Sedan återstår det svåra arbetet att skapa den politik för framtiden som partiet behöver för att ha en chans att kunna ta över ledartröjan igen.

Partiordförande Juholt har sin stora beskärda del av ansvaret för var Socialdemokraterna i dag befinner sig.

Under hans tid har det som kommit ut ur hans mun och det som inte kommit fram i form av ny politik lett till vad man i det närmaste kan kalla fritt fall för det största partiet.

Det som i två dagar har utspelat sig på Sveavägen 68 är bara en i raden av bisarra delar i berättelsen om förfallet och alldeles oavsett vem som vinner den här ronden så kvarstår faktum att Socialdemokraternas förtroende och självförtroende sannolikt aldrig har varit lägre än vad det är just nu.

Med en envis Håkan Juholt kvar kommer det bli enormt svårt att återupprätta en stabilitet och en bas att stå på där väljarna kan komma tillbaka och känna att det är värt att rösta på Socialdemokraterna.

Men Håkan Juholt borta från posten skulle inte heller det vara någon speciellt mycket enklare väg tillbaka. Håkan Juholt är bara symptomen och en del av sjukdomstillståndet i partiet. Men de djupaste problemen är betydligt mer komplicerade än att återigen byta partiledare.

Moment 22 kan det tyckas och till detta kommer en ny vänsterledare ett miljöparti som stegrar i förtroende.

Frågan som behöver få ett svar för att Socialdemokraternas riktiga comeback ska kunna grundläggas är varför man ska lägga sitt förtroende på partiet och varför det inte istället är Miljöpartiet, Vänsterpartiet eller Moderaterna som är alternativet? 

Jag har tjatat ända sedan mitten på 00-talet om att Socialdemokraterna saknar visioner och en berättelse om Sverige in i framtiden. Jag trodde att det var Göran Persson som tappat lusten och att det var hans håglöshet som gav förlusten 2006. När sedan Mona Sahlin kom istället, och inte lyckades driva fram något nytt mer än ett treparti-samarbete, som egentligen skulle varit två partier, så var det bara en uppföljning av vad som uppenbarligen pågått under längre tid.

Partiets företrädare har under lång tid inte haft förmågan att modernisera sitt parti tillräckligt och när det dessutom har saknats en ny karismatisk ledare som lyckats skapa en känsla av framtid omkring sig så står man nu där man gör med Håkan Juholt som en misstrodd ledare och en ledning som i övrigt mest tycks vara oförmögen att skapa någon form av lugn och ro och förnyelse omkring sig.

Hur i hela världen ska man lyckas skapa förtroende och nya entusiastiska medlemmar när inte ens de gamla och garvade medlemmarna på olika nivåer längre vill vara med?

Socialdemokraterna är nu inte bara ett parti i kris det är dessutom ett parti som håller på att brytas isär i synen på sin partiledares framtid.

Att säga vad var det jag sa kan vara lätt att påstå med facit i hand. Men när det gäller FRA-lagen så är vi många som unisont kan utbrista vad var det vi sa på mycket goda grunder.

Om inte annat visar den granskning som har skett av Försvarets Radioanstalt att det inte finns rutiner och att det lämnas ut information utan att så borde ske.

Som om inte FRA:s nuvarande mandat vore nog så är ambitionen från regeringen och Socialdemokraterna att Säpo och Rikskriminalen ska få beställa spaning från FRA.

Till detta har vi sett rapportering om att polisen tar hjälp av privata bolag som säkrar bevis och tar fram underlag som sedan ligger till grund för domstolar att ta ställning till och vad som sker i USA med SOPA och PIPA.

Den del kan vi påverka mindre än annat, men just FRA och det som helt ligger i händerna på våra politiker borde snart någon med position att göra skillnad ta tag i. Eller vad säger Centerpartiet med Annie Lööf i spetsen?

Det känns inte som om vi är inne i den mest lysande tiden för personlig integritet och möjligheterna att fritt uttrycka sig och demokratiskt sprida sitt budskap över bygden och världen.

Att Håkan Juholt beskrivs som en brunbränd Juholt som kom till Folk och Försvars rikskonferens i Sälen på söndagen efter bland annat semester i Mexiko låter mest som en lika ovidkommande kommentar som när Bosse Hansson en gång i tiden utropade och in kommer Dan Corneliusson brun och fin.

Det som är intressant är att läsa hur han uttalar sig om sig själv och om all turbulens.

Om kaoset kring den egna skuggbudgeten i höstas säger han nu att den beskrivning Tommy Waidelich återger och där han tar på sig det fulla ansvaret är den korrekt:

Det han säger stämmer in i minsta detalj.

Frågan är då fortfarande hur detta ställer sig i relation till den beskrivning som kommit från flera olika håll som går ut på att tjänstemännen fick ta skiten när kritiken från riksdagsgruppen kom.

Hur kunde det vara så om det nu var Waidelich som var ansvarig enligt det Juholt nu säger stämmer in i minsta detalj?

När Juholt nu är tillbaka efter en säkerligen välbehövlig ledighet så sker det direkt med att han svingar vilt omkring sig och anklagar regeringen för att ha gjort upp med Sverigedemokraterna om försvarets personalförsörjning.

Hans enda problem, eller i alla fall det största, är att beslutet togs 2010 innan valet och före det att Sverigedemokraterna ens befann sig i maktens boningar.

Ett till synes litet misstag, men satt i ett helhetsperspektiv så faller det in i ett mönster av missar, halvsanningar och rena lögner.

I efterhand säger Juholt att han verkligen inte tänker be om ursäkt för något felaktigt och att jag uttryckte mig medvetet drastiskt för att belysa det som faktiskt är regeringens och därmed svenska folkets problem, att de har slagit igen dörren i ansiktet på oss socialdemokrater när det gäller försvars- och säkerhetspolitiken.

Han fortsätter:

Självklart vet också jag att Sverigedemokraterna inte satt i riksdagen den förra mandatperioden. Det är så lågt, det är så dåligt och dumt av försvarsministern att påstå något annat. Det visar på vilken nivå han lägger försvarsdebatten.

Ja, det är en låg nivå och fel fokus debatten hamnar på. Men det är ju ingen annan än Juholt själv som tar ner debatten i sandlådan genom att debattera på det vis han gör och, framför allt, försätta sig själv i samma reträttposition gång efter gång.

Att Tolgfors utnyttjar misstaget hör till och är något Juholt själv inte skulle dra sig en sekund för att själv göra i samma läge.

Är det något Juholt borde ha kommit fram till under sin ledighet vore det att hålla sig så nära sanningen som det bara går och undvika minsta lilla möjlighet att, hur fjantigt det än är, bli ifrågasatt på rena faktafel.

Den viktigaste frågan av alla är hur någon, sosse eller vad det nu än må vara, som i sin vildaste fantasi kan se Håkan Juholt som statsminister i Sverige.

Man borde inte ens behöva ta ställning till frågan om man anser att fildelning är ett brott eller inte för att se det fullkomlig orimliga i hur just detta är något som polisen nu fokuserar än mer på.

Jag är helt övertygad om att den andel av svenska folket som anser att fildelning är ett område som av polisen ska prioriteras är så liten att den förmodligen går att finna bland berörda parter som hjälper polisen att underblåsa och förstora upp det hela.

Det är en stark lobby bakom och problematiken blir absolut inte mindre av det faktum att polisen tar hjälp av privata bolag som säkrar bevis och tar fram underlag som sedan ligger till grund för domstolar att ta ställning till.

Jag undrar inom vilket annat område där brott utreds som man en skulle komma på tanken att låta en utomstående part gör det jobb som sker just gällande fildelning.

Det är en svår debatt att föra om hur hur samhällets resurser ska hanteras. Men att denna prioritering inte bottnar i vad en förkrossande majoritet av svenska folket anser är viktigt för polisen att utreda och tillsätta större resurser för är ett som är säkert.

Att leva som man själv lär är en svår konst som vi alla till mans kan brottas med i det stora och det lilla i livet. 

Det är enkelt att uttrycka principer. Det är svårare att agera efter samma principer och ju högre man proklamerar sina principer desto större blir trovärdighetsproblemet när det väl kommer fram en annan bild.

Anna Wahlgren är en kvinna vars åsikter jag alltid har haft svårt för att ta på allvar. Visst finns det säkert en del i hennes syn på barnuppfostran som är tankvärda, men sättet på hur hon lagt fram helheten och hur hon, även i vad vi vetat redan tidigare, levt sitt liv har utan att vara konspiratorisk och fördomsfull till synes varit på det sluttande planet i förhållande till sina egna principer.

Bara det att ha sett henne mer eller mindre berusad i TV på bästa sändningstid räcker för att se en del av problematiken. Det är mycket långt ifrån att vara en ansvarstagande mångbarnsmamma.

"Det är farligt när man inte menar vad man säger" kan vi höra Anna Wahlgren säga i det här klippet. Så är det...

Det var därför inte speciellt förvånande när en av hennes döttrar, Felicia, i sin bild av uppväxten målar upp något som stämmer mycket bättre överens med med bilden av det sluttande planet än med hennes offentliga syn på barnuppfostran.

I tider av många böcker och texter på bloggar som på många sätt blottar en vardag som många tidigare varit tysta om är det viktigt att komma ihåg att det handlar om hur den som beskriver det hela har upplevt en tid i livet och olika situationer som skett under denna. Det är nödvändigtvis inte en sanning för alla, men det är en sanning, från den personens minne, för den som beskriver det hela.

Det går aldrig för någon annan att fullt ut sätta sig in i hur det är att känna sig sviken. Den känslan äger den svikna personen fullt ut och det är något som kan lindras och nyanseras med tiden. Men man måste, som en del av att hantera sina upplevelser få uttrycka det på det vis som känns bäst. Utan att det nödvändigtvis ska uppfattas som en hundraprocentig sanning.

Jag har skrivit en hel del om min pappa, men jag har gjort det först efter det att han dog. Att skriva en bok om sin mamma och de minnesbilder och upplevelser som finns från ens barndom när hon fortfarande lever är beundransvärt. 

Visst ska man ta ansvar för vad man skriver, men kom ihåg att det bara är du själv som äger din egen historia och upplevelsen av denna. Att vänta med att bearbeta något tills huvudkällan för det jobbiga är borta behöver nödvändigtvis inte vara något bra. 

Uppdatering:

Katerina Janouch skriver bra på Newsmill. 

DN recenserar Felicias bok liksom Expressen gör.

Jag kan spontant förstå reaktionen att det är fel att ta ut avgifter för att man ska få åka längdskidor i spår som finns på mark som omfattas av allemansrätten eller som till och med finns i naturreservat.

Att få röra sig fritt i natur och mark och utnyttja vår allemansrätt är något som i högsta grad är värt att bevara och som vi kan se mer eller mindre stora hinder för idag.

Men när det, så som sker på många ställen i landet även där snö finns naturligt, sker ett arbete med konstsnö för att göra det möjligt att ens ägna sig åt skidåkning de flesta vintrar, så hamnar situationen i en betydligt mer knivig avvägning än om det bara handlar om att spåra ett motionsspår på naturlig snö.

Just detta är läget på många ställen i landet de allra flesta vintrar. Konstsnö och en mer eller mindre stor ekonomisk insats är en förutsättning för att någon ska kunna åka skidor. Att i det läget prata om en lagstiftning om allemansrätten och att på så vis göra exempelvis detta till en laglig gratis rättighet, dessutom med argumentet att handlar om  en folkhälsofråga gör det mycket tveksamt och detta egentligen alldeles oavsett om det handlar om natursnö eller konstsnö.

Jag är rent prinicipiellt helt med på att motionsspår är något som aldrig ska kunna avgiftsbeläggas för att få beträda. Men det gäller bara så länge det inte handlar om att man, exempelvis vintertid, på ena eller andra sättet måste lägga ytterligare mer eller mindre riskfyllda kostnader på att göra det möjligt att utnyttja spåren i vad man skulle kunna kalla i förädlad form.

Skidspår är en sådan sak som, i mer eller mindre stor omfattning, blir ett risktagande för en kommun eller en förening som driver det hela. Om det är kommunen som sköter driften är det ett ställningstagande inom ramen för all annan kommunal verksamhet att ta beslut om evenetuella avgifter. Handlar det om en förening som sköter det hela så borde det inte finna några tvivel om att det faktiskt är både rimligt och korrekt att denna förening på samma vis får besluta om en avgift eller inte.

Risken är annars att det på många håll runt om i landet inte blir några spår alls och därmed inte heller någon som kan sköta om sin hälsa i skidspåren.

Min slutsats är att det borde ligga i varje kommuns intresse att säkerställa att deras motionsspår också går att åka skidor och att detta i förhållande till så många andra betydligt mer riktade, och betydligt dyrare ekonomiska satsningar i olika anläggningar som har ett mycket smalare fokus, är något som går att använda utan extra avgifter.

Men man kan inte bara bortse ifrån att det kostar pengar. En avgiftsbeläggning finns på sätt och vis alltid och det handlar bara om ifall denna avgift ska rymmas i ordinarie skatt eller inte.

Finns det en ambition om att året runt ge sina kommuninvånare möjligheten att sköta om sin hälsa så är detta i jämförelse med många andra mycket smalare satstningar, som redan är avgiftbelagda, en öppen och enkel möjlighet.