Jag inser det provokativa i när Fredrik Reinfeldt går ut och utmanar synen på pensionsåldern och säger att vi måste kunna tänka oss att arbeta så länge som till 75 års ålder. Jag har själv svårt att se mig själv arbeta så länge och jag inser att det finns så många runt om i vårt land som aldrig någonsin skulle kunna fortsätta att arbeta så länge alldeles oavsett vilket uppdrag dom placeras på.

Samtidigt så tror jag att det just handlar om en utmaning som är betydligt större än att enbart prata om en bortre åldersgräns för hur länge vi ska arbeta. Det är en komplicerad och svår balansgång som innehåller så mycket mer än så.

Problematiken ligger i att yrkeslivet i mångt och mycket har blivit så mycket mer intensivt och fokuserat på effektivitet bara jämfört med för 10, 15 eller 20 år sedan. Detta har skett samtidigt som även övriga delar i livet, utanför arbetsplatsen, har blivit minst lika mycket stegrad i intensitet.

Vi vill uppleva ett mångfassetterat liv och det ska på något vis också betalas både när vi är unga och pigga, när vi blir äldre och fortfarande arbetar och den dag vi lämnar yrkeslivet. Vi vill i alla dessa skeden av livet ha tillräcklig handlingsfrihet för att kunna skapa ett rikt liv.

Frågan är bara hur vi ska klara det för alla som är friska samtidigt som vi ska kunna bibehålla, och helst stärka, en grundläggande trygghet för de medmänniskor som inte har möjlighet att själva bidra till det gemensamma utan istället behöver vår assistans i form av sjukvård och andra delar av trygghetssystemen.

Arbetslinjen syftar klart och tydligt till att vi ska välja arbete före det motsatta. Vi som arbetar har fått det kraftigt bättre sedan 2006 och detta förväntas att vi ska återinvestera i konsumtion och annat som skapar ringar på vattnet och ger ännu fler möjlighet att arbeta.

Samtidigt ser jag en annan problematik som hänger samman med diskussionen om vilken ålder vi kan gå i pension. Jag tror nämligen att det ligger en hel del av lösningen i hur vi väljer att förvalta de stärkta resurser som ändå är något som så många av oss har fått. Vi ser flera generationer som inte har en grundinställning att spara pengar utan är istället uppväxta med det motsatta där lån till låg eller ingen ränta och konsumtion är prioriterat på ett helt annat sätt än generationerna födda på tidigt 60-tal och tidigare.

Vi väljer att se dagen före morgondagen i mycket högre utsträckning idag än för några decennier sedan och brytpunkten för detta tror jag skedde någongång under andra halvan av 80-talet och början av 90-talet.

Vad allt detta innebär, tror jag, är att den mentala inställning vi har till att sluta arbeta ligger kvar i en dåtid när vi i mycket högre utsträckning hade en samhällsbild som tillät detta. Sedan dess har det skett en enorm utveckling på i stort sett alla områden, många av dom positiva, och vi har inte klarat av att sätta en samhällsstruktur som har gått i takt med tiden och vi har som individer i alldeles för hög utsträckning inte en privatekonomi som bygger på eget ansvar för sin framtid utan istället vilar på myten om att samhället ska ta hand om oss "kostnadsfritt" i alla de avseenden som tidigare var fallet. 

En av dessa delar är synen på pensionsålder och synen på vårt dagliga arbete. Det finns många saker som har blivit bättre, men det är också många delar där en konservativ och gammal syn bidrar till problematiken.

Jag har ingen lösning på hur vi ska komma rätt i detta, men det jag är fullkomligt övertygad om är att den som vill sluta arbeta när man är 62 eller 65 år och fortsätta leva ett gott och innehållsrikt liv på samma vis som tidigare i livet nog får se till att skapa sig den möjligheten på egen hand i mycket högre grad.

Hur vi annars ska lyckas ha resurser i samhället för att hjälpa dom som inte kan arbeta en dag längre än till 62 års ålder kan i alla fall inte jag förstå.

Problemet är i alla fall betydligt större än vilken dag vi själva skulle vilja sluta arbeta.

Stefan Löfven får goda råd från höger och vänster under sin första vecka.

Ett av dessa serveras Rebecka Bohlin som idag vill att han ska ta de 1,4 miljarder kronorna som Rut-avdraget kostar skattebetalarna per år till arbetsmarknads­utbildningar gör han en feministisk gärning.

För som feminist, punkt slut kan man nämligen inte vara förespråkare för RUT-avdraget enligt Bohlin. Det är något som enbart innebär att kvinnor utnyttjas och betalas sämst av alla på arbetsmarknaden.

Det finns ingen anledning att kvinnodominerade yrken ska vara detsamma som låglöneyrken. Här har Stefan Löfven och många andra i alla olika partier och i inte minst i det stora LO-kollektivet ett enormt stort ansvar att ta.

Men det finns heller ingen som helst anledning att nedvärdera ett arbete bara för att det är lågavlönat idag.

Det handlar inte bara om en märklig syn på olika arbetsuppgifter som någon måste utföra för att vårt samhälle ska fungera.

Det är också något som gör att man klassar in människor som utför dessa jobb i ett fack och med en etikett som tar bort all stolthet och heder från deras jobb.

Man väljer då att nedvärdera ett yrke och man väljer att tala om för dessa människor att de utför ett skitjobb och Rebecka Bohlin är senast i raden som gör det.

Jag har varit en ivrig förespråkare för förskolans betydelse för våra barn och är så fortfarande. Frågan är inte om barnen ska vara på förskolan eller inte. Frågan handlar snarare om hur många timmar de ska vara där varje dag.

Förskolan är inget sjävländamål och givetvis finns det sådant som inte är positivt där. Men generellt sett är det en utmärkt del av sina första 5-6 år i livet.

Vad kristdemokraternas familjepolitik har fokuserat på vet vi. Vårdnadsbidraget är ett av Alliansens största misslyckanden och det är just KD som är huvudansvariga för detta. 

Att det varit misslyckat är man nog själva smärtsamt medvetna om och man försöker nu att finna en ny modern väg att vandra med sin familjepolitik. Det går sådär kan man säga.

Dagens redogörelse från partiets familjepolitiska grupp handlar egentligen bara om samma gamla syn i en lite annorlunda förpackning:

• Familjer som väljer att inte använda offentligt finansierad barnomsorg ska premieras med avdrag/bidrag.
• Alla regleringar av antal dagar i föräldraförsäkringen mellan mamman och pappan ska i valfrihetens namn tas bort.

Jag är ingen vän av kvoteringar men det finns just i uppdelningen av antalet dagar i föräldraförsäkringen någonting som inte i första hand handlar om valfrihet för föräldrarna utan om en möjlighet för barnen att vara hemma både med sin mamma och pappa.

Jag är med på att det finns ett problem i dagens samhälle där tiden inte räcker till för att umgås tillräckligt mycket i familjen under veckornas hets och stress mellan jobb, dagis och skola. Inget snack om den saken. Men den problematiken handlar ändå inte om att välja bort förskolan för att vara hemma på heltid. Det handlar om så många andra faktorer än bara valfriheten som serveras från statens sida. 

En sådan viktig faktor är hur arbetsgivarna ser på den tid som går åt för att föräldrar till barn under tio år ska kunna sköta sitt arbete utan alltför stort dåligt samvete. Hur bemöts VAB och föräldraledighet? Vilka möjligheter ges till att om möjligt sköta en del av sitt arbete hemifrån?

I vår familj är vi extremt priviligierade i synen och möjligheterna från vår arbetsgivare. Det existerar inte en problemställning i att ta hand om sin familj i kombination med att sköta arbetet. Men ändå så blir det mer och mer påtagligt ju äldre barnen blir (just nu 4 och 6 år) hur det ändå är svårt att få till allt så att det fungerar utan stress och helger som går åt till att röja och städa istället för att koppla av och umgås.

Nu har vi en tid fokuserat på något som verkligen ska bli en tid av guld för hela familjen, vilket till viss del har gjort prioriteringarna lite annorlunda än vad som annars varit fallet. Men så fort det blir vardag igen så kommer vi att göra annorlunda och exempelvis ge oss tid att slippa städa genom att återigen köpa lite hushållsnära tjänster. Vi kommer nog också att fundera på hur dagarna och veckorna ska fördelas mellan arbete och fritid för att kapa det som idag är en negativ stress.

Istället för att göra stora reformer i syfte att skapa, vad kristdemokraterna betecknar, som en större valfrihet så bör resurserna snarare användas för att höja kvalitet och bemanning i förskolorna.

Det är där grunden för vår framtid i första hand läggs. Inte bland dom som händelsevis vill att landets mammor ska vara hemma med barnen fram till den obligatoriska skolgången börjar.

Att Socialdemokraterna har mycket att arbeta med i sin politik vet vi om. Men frågan är om inte Kristdemokraterna ligger ännu värre till med sitt visionsarbete och förnyelse och faktiskt på allvar riskerar att åka ur riksdagen 2014.

Det blev nu inte Jan Eliasson, så som det pratades om, utan en annan person som tidigare sagt nej tack att vilja ställa upp.

Min första spontana reaktion när jag igår hörde att Stefan Löfven skulle bli ny partiledare var att det inte kunde vara rätt.

Efter lite funderingar om vad jag egentligen visste om honom, ha läst på lite och efter att ha hört honom efter det officiella utnämnandet idag så är jag betydligt mindre skeptisk.

Jag vet inte om det beror på att vi blivit vana vid att ha låga förväntningar och mest kunna se negativa nyheter och en enorm svajighet i politiken, men det Stefan Löfven i alla fall lyckas förmedla bättre i sitt tacktal än vad en socialdemokratisk partiledare har gjort sedan Göran Persson absoluta glansdagar är en trovärdighet i orden som sägs.

Det behöver inte betyda ett dugg i ett parti som har enorma problem, men bara det faktum att en ledare uttrycker det som behöver sägas, just med trovärdighet, är helt nödvändigt för att vända en negativ utveckling.

I trovärdigheten ligger inte bara orden som sådana utan att det sker med rätt balans och utan de överord och överdrivna retorik som exempelvis Håkan Juholt ägnade sin korta tid som partiledare med från första sekunden när han presenterades av Berit Andnor för snart ett år sedan.

I Stefan Löfven hör jag en sympatisk person som inte använder överord och ett polariserande språk som direkt kickar bort ett antal potentiella väljare som absolut inte vill höra just detta. Det kändes befriande att slippa höra en socialdemokratisk partiledare hålla sig borta ifrån överord.

Det är en lång väg att vandra och det kräver enormt mycket för att vända det hela. Men nu är tärningen kastad och ett bättre första intryck av en ny partiledare kunde nog inte lättade socialdemokrater ha fått.

Bristen på riktig debatt i svensk politik, utan pudlar och juholtare om vartannat, har gjort det politiska samtalet ganska trist det senaste året.

Alliansen har kunnat tugga på utan riktigt motstånd och kanske har man lutat sig tillbaka lite för mycket. Jag hoppas att det nu kan bli en nytändning inte bara för Socialdemokraterna, för det behövs verkligen, utan även för hela det politiska samtalet.

Det krävs tuggmotstånd för detta och Stefan Löfven känns som ett betydligt bättre sådant för Alliansen än vad både Sahlin och Juholt var.

Spontant känns det som om Löfven kommer att sikta in sig på sossar som flytt till Alliansen och att Jonas Sjöstedt kommer att locka vänstersossar in i sitt nya vänsterparti.

Han har varit med hur länge som helst och har ett, vad jag kan komma fram till, mycket stort förtroendekapital både bland socialdemokrater och långt utanför det egna partiet.

Jan Eliasson är i första hand känd som en utrikespolitiker och toppdiplomat. Att han, tillfälligt eller på längre sikt, skulle vara alternativet för Socialdemokraterna nu när Håkan Juholt är bort kanske ses som märkligt hos många.

Han är som sagt i första hand erkänd för sina utrikespolitiska kunskaper på toppnivå. Han är över 70 år, vilket av vissa anges som ett argument, och han tillhör därmed en generation som kanske inte är den som logiskt sett skulle ta Socialdemokraterna in i framtiden. 

Men jag tror precis tvärtom. För det första är åldern en lika oviktig fråga här som det var när Annie Lööfs unga ålder debatterades när hon efterträdde Maud Olofsson. Sedan tror jag att vad Socialdemokraterna nu behöver mest av allt är en ledare som från början har förtroende med sig och som inte riskerar att hamna i ett läge där felsägningar och pudlar blir en vardag som bjuder in till andra att bakom ryggen arbeta med en dold agenda.

Jag tror kanske inte att Jan Eliasson är mannen att skapa en visionär framtidspolitik för Socialdemokraterna, men han har, tillsammans med tryggheten och förtroendet, en grunduppfattning och grundinställning som jag tror kan skapa arbetsro för andra att, om möjligt, använda detta för en ny egen framtida politik.

Han var, efter det att Laila Freivalds avgick, utrikesminister i ett halvår från våren 2006 fram till valförlusten samma år. Även när Göran Persson den gången utnämnde honom till detta tyckte jag att det var ett bra val.

Jan Eliasson är inte någon mirakelman som kan vända på hela den kris som hans parti har suttit med i under så många år nu på det sluttande planet. Men han har förmågan att inge det förtroende, både internt och ut mot väljarna, som i alla fall kan ge Socialdemokraterna möjligheten till en arbetsro som man har varit berövade på så länge nu.

Det är inte säkert att det hjälper, men jag tror i alla fall inte att någon annan tillfällig lösning är bättre.

Kommer sedan Margot Wallström tillbaka, även om hon aldrig vill bli partiledare, så har man med ens två personer med ett mycket stort folkligt förtroende att luta sig mot.

Då är stenen i rullning och vändningen kan komma mycket snabbare än vad många tror. Men förutsättninge är fortfarande att en ny politik skapas. Annars är vändningen bara temporär.

Personligen tror jag att alla som hoppats, och fortfarande hoppas på Wallström, tänker fel. Hon kan skapa positiva saker för partiet men inte som ledare. Där hade hon gått in med så stora förväntningar på sina axlar att risken för besvikelse är överhängande. Även av den anledning tror jag att Jan Eliasson är bättre. Han skulle gå in med "lagom" stora förväntningar och ett mycket stort förtroende.

På en öppen marknad är det själklart dess aktörer  som sätter priset på sina tjänster - så även gällande bredbandsleverantörer.

För samhällets bästa, i ett antal olika perspektiv, finns det ingen som helst anledning för staten att lägga på några skatter utöver det normala på just bredband.

Så när socialdemokratiska ordföranden i riksdagens kulturutskott Berit Högman vill införa en bredbandsskatt i Sverige på grund av att bredbandsleverantörer tjänar pengar på otillåten fildelning så är det ett ogenomtänkt förslag som går stick i stäv med vad som borde ligga främst för en socialdemokrat.

Att göra bredband till något som plånboken ska avgöra mer än vad som är fallet idag går tvärtemot vad som borde ske i ett modernt samhälle på 2000-talet. Tillgången till bredband, och därmed internet, för så många som någonsin är möjligt till en så försumbar kostnad som möjligt är att betrakta som en medborgerlig rättighet i mina ögon.

Till detta borde även läggas den medborgerliga rättigheten att i användandet av detta bredband inte bli övervakad och utsatt för integritetskränkande behandling av samma samhälle. Tyvärr vet vi ju att det inte är någon självklarhet heller.

Juholt åkte hem till Oskarshamn igår och sov, eller i alla fall vilade upp sig, över natten och fram till eftermiddagen idag innan han ställer sig i ett köpcentrum i stan för att meddela att han offrar sig själv för partiets bästa i framtiden.

Jag ska inte sticka under stol med att det var lite gripande att se hans farväl. Det var starkt och tydligt gjort. Det är inte hans förmåga  att tala som är orsaken till att han kom till vägs ände. Det är så många andra faktorer som vi redan har sett ältas i media, bloggar och lunchrum på våra arbetsplatser.

Håkan Juholt tog på sig den tuffa uppgiften att bli partiordförande av lojalitet till sitt parti. Han fick en fråga och ställde upp när valberedningens inte lyckades vaska fram en annan kandidat i enighet.

Håkan Juholt tog också konsekvenserna av sina egna tillkortakommanden och sitt partis oförmåga att lyfta i opinionen. Även detta gjorde han av lojalitet till sitt parti.

De senaste 18 månaderna i socialdemokraternas historia måste vara grund för hur många framtida böcker som helst. Dessa kommer att innehålla rena Juholt-porträtt, intrigerna inom partiets högsta ledning och hur media agerat i allt detta. Inte minst Juholt egen osminkade sanning kommer att vara högvilt.

Håkan Juholt har inte haft det lätt. Hans parti har haft det svårt i många år nu. Tillsammans har detta blivit en ohållbar kombination och där Håkan Juholt är bara symptomen och en del av sjukdomstillståndet i partiet.

Redan igår skrev jag att partiets företrädare har under lång tid inte haft förmågan att modernisera sitt parti tillräckligt och när det dessutom har saknats en ny karismatisk ledare som lyckats skapa en känsla av framtid omkring sig så står man nu där man gör med Håkan Juholt som en misstrodd ledare och en ledning som i övrigt mest tycks vara oförmögen att skapa någon form av lugn och ro och förnyelse omkring sig.

Media har sin del i det hela, men det är inte dreven som fällt Juholt. Det är kombinationen av ett parti i djup kris, en ledare som inte klarat av att vara tydlig och hålla koll på ren fakta och ett till synes alldeles för svagt stöd runt omkring sig.

Visst är det så att media har haft ett enormt fokus på Juholt i de olika delar där det har osat bränt. Och visst är det säkert så att det finns en rad mer än lovligt blodtörstiga delar i hur det hela har hanterats. Men medias fokus har inte på något vis dämpats av att ett antal ledande företrädare i omgångar har vägrat att uttala sitt stöd för Juholt.

Vi har sett Tomas Östros och Sven-Erik Österberg sväva på målet och vi har läst om Björn Rosengrens inställning till Juholt. Mona Sahlin gjorde runt jul inte  det minsta för att dämpa tvivlen kring Juholt som rätt man på platsen.

Det räcker med att fundera på detta för att undra hur medias fokus hade sett ut med ett kraftfullt unisont stöd till Juholt. Media har spelat på hur Juholt och andra ledande sossar har betett sig i det interna spelet om makten i partiet.

En stor del av ansvaret, inte det direkta för vad som skett konkret, men för att Juholt ens kom ifråga ligger hos den valberedning som Berit Andnor var ordförande för när Mona Sahlins efterträdare skulle vaskas fram i en intern och stängd process där olika fraktioner inte kunder enas om ett namn vilket till slut ledde fram till att Håkan Juholt blev en kompromiss.

Sedan ska vi också komma ihåg att om Juholt hade gått på sin egen uppfattning sig själv och inte låtit partilojaliteten förblinda honom att anta utmaningen så kanske, kanske det parti han är så lojal emot hade varit i ett betydligt bättre läge än idag.

En efterträdare till Juholt kan inte vara lätt att förutspå. Jämfört med för bara ett år sedan är förutsättningarna så enormt förändrade att jag inte tror att dom som då inofficiellt var sugna på uppdraget idag är så sugna längre.

Samtidigt är det i ett läge där, om nu inte partiet helt bryts samman, knappast kan bli värre.

En ledare som lyckas hålla tungan rätt i mun och uppträda på ett trovärdigt sätt kan, alldeles oavsett bristen på nya politiska idéer, ändå snabbt kapa tillbaka rollen som oppositionens starkaste röst som just nu likaväl skulle kunna landa hos V eller MP.

Sedan återstår det svåra arbetet att skapa den politik för framtiden som partiet behöver för att ha en chans att kunna ta över ledartröjan igen.

Partiordförande Juholt har sin stora beskärda del av ansvaret för var Socialdemokraterna i dag befinner sig.

Under hans tid har det som kommit ut ur hans mun och det som inte kommit fram i form av ny politik lett till vad man i det närmaste kan kalla fritt fall för det största partiet.

Det som i två dagar har utspelat sig på Sveavägen 68 är bara en i raden av bisarra delar i berättelsen om förfallet och alldeles oavsett vem som vinner den här ronden så kvarstår faktum att Socialdemokraternas förtroende och självförtroende sannolikt aldrig har varit lägre än vad det är just nu.

Med en envis Håkan Juholt kvar kommer det bli enormt svårt att återupprätta en stabilitet och en bas att stå på där väljarna kan komma tillbaka och känna att det är värt att rösta på Socialdemokraterna.

Men Håkan Juholt borta från posten skulle inte heller det vara någon speciellt mycket enklare väg tillbaka. Håkan Juholt är bara symptomen och en del av sjukdomstillståndet i partiet. Men de djupaste problemen är betydligt mer komplicerade än att återigen byta partiledare.

Moment 22 kan det tyckas och till detta kommer en ny vänsterledare ett miljöparti som stegrar i förtroende.

Frågan som behöver få ett svar för att Socialdemokraternas riktiga comeback ska kunna grundläggas är varför man ska lägga sitt förtroende på partiet och varför det inte istället är Miljöpartiet, Vänsterpartiet eller Moderaterna som är alternativet? 

Jag har tjatat ända sedan mitten på 00-talet om att Socialdemokraterna saknar visioner och en berättelse om Sverige in i framtiden. Jag trodde att det var Göran Persson som tappat lusten och att det var hans håglöshet som gav förlusten 2006. När sedan Mona Sahlin kom istället, och inte lyckades driva fram något nytt mer än ett treparti-samarbete, som egentligen skulle varit två partier, så var det bara en uppföljning av vad som uppenbarligen pågått under längre tid.

Partiets företrädare har under lång tid inte haft förmågan att modernisera sitt parti tillräckligt och när det dessutom har saknats en ny karismatisk ledare som lyckats skapa en känsla av framtid omkring sig så står man nu där man gör med Håkan Juholt som en misstrodd ledare och en ledning som i övrigt mest tycks vara oförmögen att skapa någon form av lugn och ro och förnyelse omkring sig.

Hur i hela världen ska man lyckas skapa förtroende och nya entusiastiska medlemmar när inte ens de gamla och garvade medlemmarna på olika nivåer längre vill vara med?

Socialdemokraterna är nu inte bara ett parti i kris det är dessutom ett parti som håller på att brytas isär i synen på sin partiledares framtid.

Att säga vad var det jag sa kan vara lätt att påstå med facit i hand. Men när det gäller FRA-lagen så är vi många som unisont kan utbrista vad var det vi sa på mycket goda grunder.

Om inte annat visar den granskning som har skett av Försvarets Radioanstalt att det inte finns rutiner och att det lämnas ut information utan att så borde ske.

Som om inte FRA:s nuvarande mandat vore nog så är ambitionen från regeringen och Socialdemokraterna att Säpo och Rikskriminalen ska få beställa spaning från FRA.

Till detta har vi sett rapportering om att polisen tar hjälp av privata bolag som säkrar bevis och tar fram underlag som sedan ligger till grund för domstolar att ta ställning till och vad som sker i USA med SOPA och PIPA.

Den del kan vi påverka mindre än annat, men just FRA och det som helt ligger i händerna på våra politiker borde snart någon med position att göra skillnad ta tag i. Eller vad säger Centerpartiet med Annie Lööf i spetsen?

Det känns inte som om vi är inne i den mest lysande tiden för personlig integritet och möjligheterna att fritt uttrycka sig och demokratiskt sprida sitt budskap över bygden och världen.