Klondike

Covid 19

2020-05-14T13:06:00.001-07:00

Det borde vara världens bästa namn på en punkgrupp - Covid-19. Nu är det istället en plåga, så vi lämnar den.
Trots allt sipprar det ut ny musik i alla fall! Här kommer en palett med nyheter.
Fontaines DC från Irland slog igenom som attan förra året och de gjorde som 60-talsbanden, spelade in uppföljaren fort som fan - medan de turnerade med första plattan. Första singeln ger ledtrådar om var de komponerat och spelat in. En givande kombination av Beach Boys harmonier och Fontaines vanliga slugger-pop.
I videon spelas huvudrollen av Aidan Gillen, mer känd som Game of Thrones Petyr "Littlefinger" Baelis. Gillen ville själv vara med. När bandet undrade vad de behövde betala, svarade han "köp en pint öl till mig."

Sedan har vi Stereo Honey från London, som insett att en bra liveshow är viktig för framgång. Några som följde detta recept var Inspiral Carpets från Manchester med en viss scenarbetare som senare blev Noel med hela pop-världen...
Sedan skadar det inte att ha en sångare med koll på stämbanden. Nåväl, kolla in den här ljusshowen:

Vi slänger också in China Bears som träffades på musikhögskola (tänka sig!) i Guildford. Här kommer en The National-doftande låt.

Ozzy och Elton John

2020-01-19T11:02:00.001-08:00

Ozzy Osbourne gör ny musik och tar hjälp av Red Hot Chili Peppers och Guns'nRoses . Som extra krydda på första låten som släpps finns Elton John med. Låten skulle kunna vara skriven och utgiven av ELO (alternativt Duran Duran, om de hade fått nån gudabenådad inspiration nån enstaka gång).

Slight return

2020-01-19T07:53:00.000-08:00

The 1975 skrev vi om redan i början av 2013, se här. Sen gick de och blev ganska stora. Nu släpper de en singel som låter som den vore släppt i början av 90-talet. Luftigt poppig.

2020 är året för dessa

2020-01-11T14:35:00.001-08:00

Nytt år - nya band.
Nu i januari flaggar vi för dessa, vi får se i december om de slagit eller ej.
Först ut är Buzzard Buzzard Buzzard från Wales. De har knappt skäggväxt men spelar sjuttiotalsrock.
Här debutsingeln med denim och allt.

I samma socken hittar ni Boy Azooga. De har köpt fuzzbox till sin elgitarr.

Från Isle of Wight kommer Coach Party med nån slags muzak från de senaste trettio årens musikstilar. Ligger på Chess Club Records (det betyder att det är coolt).

Lite tuffare och hårdare är Talk Show som är som en gitarrbaserad version av Sleaford Mods. Mycket adrenalin.

Glöm för all del inte Walt Disco och Working Men's Club som vi skrivit om tidigare. Vem vet...

Julmusik

2019-12-06T11:18:00.000-08:00

Det där med julmusik är ett känsligt ämne. Det kan bli smetigt, uttjatat, pekoral, intetsägande, ja, allt möjligt. Men det kan, i sällsynta fall bli bra. Här följer några sådana sällsynta fall.
Roy Wood var med och bildade Electric Light Orchestra, och fortsatte vidare med Wizzard som gjorde en av de bästa jullåtarna någonsin 1973, komplett med barnkörer och blås.

Sen har vi skottarna Glasvegas som gjorde sin A Snowflake fell (and it felt like a kiss) (vilken titel).
Här i en lite annorlunda version.

Samma år som Wizzard gjorde sin dänga, gjorde faktiskt Slade sin julsång nr 1.

Sen har ju faktiskt Botkyrkas egen Dogge gjort en fenomenal tolkning av Feliz Navidad.

Mest oemotståndlig måste ju The Waitresses från 1981 vara, med starka vibbar från Dexy's i refrängen...

Evolution

2019-10-31T15:01:00.002-07:00

För sex år sedan intervjuade vi Sisters från Irland. Den kan du läsa här. Nu har de döpt om sig och bytt inriktning. Nu låter sångerskan som Dolores och kompet därefter. Det är inte detsamma. Men det är bra ändå. Så härmed presenterar vi Whenyoung (sic)

Ketchupeffekten

2019-09-24T11:46:00.001-07:00

Först kommer inget, sen kommer inget, sen kommer en jätteblobba. Här kommer ett gäng av dagens bästa:

Walt DiscoTänk er att smälta samman Pulp, New Order och plocka in trummisen från Sisters of Mercy. Där har ni Walt Disco. Ja, ni hör ju själva..

Sen har ju Foals kommit tillbaka till nån slags form. Här med The runner. Bombastisk den med.

Och gamla minimalisterna Metronomy har också gjort en stänkare i form av Wedding bells, jobbigt när det är bästa kompisens bröllop...

Chromatics

2019-09-20T10:58:00.001-07:00

Amerikanska Chromatics började som ett post-punk/low-fi-band, men efter diverse medlemsbyten hamnade de sonika i italo-discofåran. Notoriskt sengångare har de hållit på med ett utlovat album sedan 2014 (!). Nu släpps en singel som lovar gott. Glassigt och synthigt.

När stjärnor slocknar

2019-09-12T11:53:00.002-07:00

När musikens stjärnor dör, står eftermälena som spön i backen. Vissa bra, andra mindre lyckade. När Kim Larsen dog samlades Danmark i en fantastisk manifestation på Rådhustorget i Köpenhamn. En nationalskald hade dött. Bäst var, enligt mig Danmarks Radios flick-kör som gjorde Om Lidt. Om Lidt skrevs som avslutningsnummer när Larsen gjorde turnén Circus Himmelblå (alltså före Eldkvarns Cirkus Broadway, mind you). Om Lidt avslutade varje föreställning med sin text om att nu är föreställningen över, fick du sett det du ville, fick du hört din melodi? Flick-körens tagning av låten blir ett perfekt avslut på en minneskonsert för en hel nation.

På samma sätt hedrades igår den amerikanska singer/songwritern Daniel Johnston av gruppen The National när de flätar in Johnstons Deviltown mitt i sitt extranummer Not In Kansas. Och Not In Kansas är en av de mest hudlösa, personliga texter som The National producerat nånsin. Man trycker inte in vilket kattskit som helst i en sån låt. Mycket respektfullt och kärleksfullt.

At the social club

2019-09-04T11:44:00.002-07:00

Working Men's Club tog sitt namn från tiden när allt som fanns att gå till i Todmorden, West Yorkshire. De säger själva att musiken inspireras av närheten till Manchester, att gå runt i Manchester och sedan komma hem till landsbygden igen på natten.
Det låter som om det vore 1983.

Disco på Statt

2019-08-22T11:45:00.002-07:00

Ni som känner miljön på discon på Statt i valfri svensk stad kan lätt känna igen stämningen när skotska poeten Declan Welsh (sic) och bandet Decadent West (likaså sic) gör en indie-pop-pastisch kryddad med disco-bas och tillhörande disco-kula. Quite nice.

Simma lugnt

2019-08-17T10:33:00.001-07:00

Vi har tidigare pratat om Swim Deep. De har släppt två singlar från nya albumet Emerald Classics. Det är fortfarande lättfotad pop som hittar hem i hjärnan, man nynnar refrängerna läääänge.
Båda singlarna har videos regisserade av up-and-coming regissören/producenten Georgina Cammaleri.
Först ut lite gospel á la Blur. Men där Blur blev ganska beige, tar Swim Deeps version av gospel tag och fastnar i hjärta och hjärna.

Sen har vi Sail away, say goodbye, som handlar om sångarens mormor som gled in i demens.

Manchester in the area

2019-08-13T12:42:00.000-07:00

För de som var med under Manchester-vågen på 90-talet och de som är intresserade av Manchesters roll som kulturbärare och fyrtorn i musik-England är Humans of XS Manchester en alldeles utmärkt podd kurerad av eminente Clint Boon, f d Farfisa-gud i Inspiral Carpets (bandet som en viss Noel Gallagher var roadie åt), sedermera DJ, där nyckelpersoner från Manchester får berätta sin historia. Rockstjärnor, konstnärer, grafiker, DJ's, skivbolagsdirektörer får komma till tals. Och eftersom det är Manchester så är det the finest of the finest.

Spector är tillbaka

2019-08-06T14:44:00.003-07:00

Spector sköt upp som en raket 2011 och var med på Jools Holland och var riktiga hotshots ett tag.Har för mig att jag skrev om dem 2012 eller 2013. Men det ville aldrig riktigt lossna för Roxy/Pulp/Watchmen-diggarna. Sen 2015 har det varit tyst, men nu är de här igen. Och låter som Duran Duran om du frågar mig.

Här är Half Life.

Ibland blir det något helt annat

2019-08-06T13:42:00.003-07:00

Det är 10 år sedan Oasis splittrades backstage i Paris. Liam gick sin väg med Beady Eye . Noel gick sin väg med sina High Flying Birds. Andy Bell gick tillbaka och återuppväckte Ride.

När Noel i våras släppte låten Black Star Dancing var det inte den Noel-låt vi förväntade oss. Han hade i princip hängt av sig gitarren och siktat på dansgolvet. Vem trodde det för 10 år sedan?

När han nu släpper nästa låt, This Is The Place, så krävs en stor portion bakgrundskunskap om både titel och ursprung. Oasis var från Manchester. Noel(och Liam) ÄR Manchester, på samma sätt som Stone Roses, Joy Division, New Order, Happy Mondays, 808 State, Inspiral Carpets och en lång räcka band var Manchester. Ett Manchester som alltid kaxigt bredbent ställt sig vid sidan av musikscenen i London. Som alltid, under helt oortodoxa processer, tryckt fram nya band med nya uttryck.
Ett Manchester som utsattes för ett terrorattentat 2017 i samband med en konsert med Ariana Grande på Manchester Arena.
Det säger ganska mycket om befolkningen i Manchester när de i efterdyningarna av dådet dels skapar den spontana allsången av Oasis-låten Don't look back in anger mitt i city, dels plockar upp lokala poeten Tony Walsh som reciterar sin fantastiska dikt This Is The Place (vars historia ni hittar här)

This is the place borde ingå som standard i varje engelska-lärares årshjul om de jobbar med högstadieelever eller gymnasister. Man kan spinna hur mycket som helst på denna tråd.
Här har ni Walsh när han läser den, mindre än 24 timmar efter dådet. Själva dikten kan vara bra att ha framför sig, här är den.

Det är som att Noel Gallagher sluter cirkeln när han ger ut en låt med samma namn, i samma anda. Och han är kvar på dansgolvet.
Bee Manchester.

Tempel

2019-08-05T10:18:00.002-07:00

Temples från England släpper nytt! De oförtröttligt turnerande Temples släpper ny singel från kommande albumet. Det är fortfarande fascinerande hur de som trio kan återskapa ljudbilden live, något de visade för några år sedan i Köpenhamn bl a. De kommer till Loppen på Christiania i Köpenhamn den 29 november.

Heart full of soul

2019-08-03T12:26:00.000-07:00

Vad gör en musiknörd som inspireras av Ghostface Killah och 70-tals soul? Sätter sig i pojkrummet och kokar ihop eget. Får tips om en sångare och voilá: ett band är fött. Black Pumas från Texas gör en följsam tolkning av 70-tals-soul. Här ett par smakprov. Eric Gadd - släng dig i väggen.

Cross-fit

2019-08-01T13:29:00.000-07:00

Att blanda stilar är ett vanskligt företag. Det kan bli briljant, det kan bli ur-kass. Mixen indie-pop och dansmusik har varit ganska tacksam, listan med lyckade exempel är lång (Primal Scream, New Order, och på senare tid Friendly Fires, Hot Chip bl a), nu kan vi lägga ytterligare ett namn till den listan: Husky Loops som hållit på sedan 2016.
Kommer med album i september.

Irländsk gryning

2019-07-30T12:15:00.000-07:00

Fontaines DC från Irland ville bli ett slags punk-Beatles. Tja, sämre målbilder kan man ha.
Efter en serie singlar (först var Liberty Belle)

kom albumet Dogrel. De har ansträngt sig för att behålla live-känslan hela vägen och senaste singeln Boys In The Better Land osar The Fall och Blue Aeroplanes.

Oscar igen och så en mustasch

2019-07-26T06:21:00.006-07:00

Oscar (nu med efternamnet Scheller) var en av de sista jag skrev om innan jag satte bloggen på paus för fyra år sedan. Nu gör han en duett med Lily Allen. Låten 1% handlar om om det jobbiga i att mobilens batteri håller på att ta slut...

Sedan har vi Joywave som också hållit på ett tag, och hela tiden har sångaren Armbruster haft sin snitsiga mustasch. Disco-kitsch när den är som bäst.

Glastonbury 2019

2019-07-24T13:47:00.002-07:00

Vi kan väl börja om med årets Glastonbury. Rockfestivalernas rockfestival. Roskilde får ursäkta, men Glasto ÄR bäst. The Killers var största namnet ena dagen, då de till extranumren bjöd in Pet Shop Boys (inte helt oväntat för er som följt Klondike) och gitarristen i The Smiths, Johnny Marr. När han spelade de inledande riffen till deras debutsingel This Charming Man kom det största jublet under hela festivalen. Men alltså först Killers med Pet Shop Boys och Always on my mind.

Sedan var de de gamla rock-dance-hjältarna Chemical Brothers igång igen med en riktig feting till fest. Här är de på Glasto med Hey Boy Hey Girl.

Härliga tider, strålande tider

2019-07-22T13:48:00.000-07:00

Nästan fyra år har gått sedan jag skrev sist här. Massor har hänt. Rockstjärnor har dött, ny musik har producerats, band har turnerat, nya stjärnor har tänts. För fyra år sedan hade jag gryn-koll på ny pop och rock och elektronika. Nu tar jag ett djupt andetag och dyker ner i musiklivet igen. Fortfarande med samma motto: att vaska fram guldkorn åt er. Jag skiter i namnet på artisten, är låten bra så... Botanisera gärna i de gamla posterna, nu kan jag inte lova att alla länkar lever längre, men en hel del guldkorn finns där. Några finns samlade på Spotify-spellistan i högerlisten. Under uppbyggnad, men uppdateras kontinuerligt. Så - nu kör vi igen! Dance to the music.

Gör det själv

2015-08-22T12:13:00.001-07:00

Nuförtiden sitter fortfarande tonvis med pojkar/flickor på sitt tonårsrum och kramar kudden och sjunger med i refrängen. Fast nu tar somliga av dem fram sin Macbook och låter sig inspireras. En av dessa är ung man från London som heter Oscar Scheller. Lyssna på hans två små mästerverk här.

Leeds Utd

2015-08-22T11:47:00.001-07:00

När vi ändå är inne på depp/svart/klaustrofobi/överdrivet allvar-svängen: ni minns Sisters Of Mercy och avknoppningen The Mission? De kom från Leeds. Nu dyker ett nytt band upp från Leeds och vad låter det som? Är det nedärvt i Leedsbornas DNA? Gud vet.
Här har ni Autobahn. Från Leeds. Nuff said.

Orgeln från helvetet

2015-08-19T11:38:00.002-07:00

Musikhögskolan i Piteå har en orgel i monsterklass. Ett vidunder som världen nog aldrig tidigare skådat. Den har såklart Anna Von Hausswolff gett sig på för att följa upp den monumentala Ceremony. Vi uppade ju Mountains of peace från den plattan 2012.
Nu är det dags igen. En ladugårdsvägg i form av 11 minuter orgel från helvetet. Gulp.