Kolportören

Evangelium = Broillustrationen = Falskt?

2012-01-27T10:50:00.001+01:00

Det finns en bok som jag läst parareellt med alla helvetesböcker från förra året och det är Scot McKnights utmärkta bok: The King Jesus Gospel: The Original Good News Revisited. som ni kanske märkt hinner jag helt enkelt inte med bloggen i den utsträckning att jag haft tid med en ordentlig genomgång.

Glädjande nog kan jag meddela att Levi Häggkvist på bloggen Exit Babylon börjat men en sådan genomgång. Så häng på samtalet där och beställ gärna boken själva.

Boken är för dig som vill veta vad "evangelium" är för något och kanske speciellt för dig som ruskar på huvudet och tänker att det är väl helt självklart. Om du sen tänker evangelisation, broillustation och frälsningsbön så bara måste du läsa. Boken vill nämligen mena att du riskerar missa något väldigt väldigt centralt och avgörande.

Är vi så totalt urkassa?

2012-01-18T15:26:00.000+01:00

Ända sen jag var liten har jag hört hur dålig kristenheten i Sverige är, vi är ljumma, apatiska, tandlösa och slätstrukna. m.m.

Över allt så har väckelseprofetiorna legat som en hägring. Sen när väckelsen (ofta väldigt diffust vad det verkligen är) kommer, då kommer allt att bli bra. Det är alltid sen, någon gång långt, långt borta. Ibland lika långt borta som skatten vid regnbågens slut. Men i alla fall, då blir det bra.

Men återigen hur ska det ske? Vi ju är så fruktansvärt ljumma, apatiska, tandlösa och slätstrukna...

Jag tror det här kan hanteras på flera sätt.

Det är bra med självinsikt OM den leder till positiv förändring. Där tror jag diffusa profetior och allmänt beklagande har en motsatts effekt. Istället behöver vi bra exempel här och nu på församlingar och gemenskaper som gestaltar Guds rike. Vi behöver be "Tillkomme ditt rike" inte drivna av fruktan och uppgivenhet utan av en vision om en upprättad värld.
Risken är överhängande att den här känslan av uppgivenhet och totalt misslyckande skapar en oönskad effekt som jag kallar fariseefällan.
Vilka var fariseerna? Jo de var frustrerade över Israels situation. Israel var ju ockuperat av en fjärran stormakt, det såg ut som om alla Guds löften skulle gå åt skogen. Varför? Frågade man sig. Svaret tedde sig solklart. Det beror på avfallet så klart! ( folket var ljumma, apatiska, tandlösa och slätstrukna.) Deras svar blev att om man bara skärpte sig ordentligt och följde lagen till punkt och pricka. Då skulle Gud komma och förbarma sig och på nytt upprätta Israel. Då skulle väckelsen komma!

Känns resonemanget igen? Får vi bara ordning på förfallet inom kristenheten och i vårt samhälle då kommer väckelsen. Fariséerna hade inte helt fel, men i sin iver glömde de bort det viktigaste. Någonstans föll kärlek och barmhärtighet bort och deras tro blev kall och hård, gränserna mellan syndare och rättfärdig, utanför eller innanför blev knivskarpa.

Sen, när Gud väl kommer i Jesus så missar de alltihop!

Tillbaks till vår situation. Hur hanterar vi den här frustrationen? Hur gör vi något bra av det utan att trilla i i fariséefällan?

Evangelikal bibelsyn

2012-01-12T11:18:00.002+01:00

Bekymras lite av ängsligheten jag anar i det här inlägget. Det största hotet mot "evangelikal" tror jag är att bygga snäva gränser kring begreppet. Tycker inte Lausannedeklarationen gör det men att skribenterna vill dit. Jag tycker Missionsskolan svarat bra på de frågor de fått, förstår faktiskt inte vad skribenterna fiskar efter. Jag anar en agenda där man vill få Örebro Missionskola att framstå som mer "liberal" än den är.

Ängsligheten de uppvisar känns i mina öron mer åt det "fundamentalistiska" hållet än det "evangelikala" om man nu ska bolla med begrepp. Speciellt det de skriver om "myter, sagor och legender" känns fattigt och fantasilöst. (Här ger N.T. Wright en bra syn på begreppet "myt") Självklart är bibeln en historiskt förankrad bok, men den är inte bara det. Den är långt större än uppradande av historiska händelser och fakta. Anar en nervös dominobricksliknande syn där allt till varje pris måste stämma enligt snäva ramar. Typ om inte Daniel skrevs exakt då så rasar allt.

Evangelikal är ett vitt begrepp där allt från republikanska presidentkandidater till anabaptister befinner sig. Vore ärligare och mer insiktsfullt om de tex skrivit så här om GT-Guiden som de kritiserar:
"...GT-guiden har långt fler utsagor som rimmar illa med vår variant av en evangelikal bibelsyn..."

Men kanske är det jag som läser in för mycket?

Uppdaterat: Idag (19 januari) svarar Missionsskolan, jag delar deras undran vad artikelförfattarna har för syfte.

Gud, upprätta oss

2012-01-11T13:44:00.000+01:00

Gud, upprätta oss, låt ditt ansikte lysa så att vi räddas!
Ps 80:4

Frågor som avgör var vi landar i fråga om helvetet.

2012-01-09T11:24:00.000+01:00

Känns lite dumt att så här i början av 2012 fortsätta skriva om helvetet. Helvetet blev ju ett riktigt helvete i bloggvärlden förra året och jag tror inte det har kallnat än. Torsten Åhman har tex skrivit sin slutreplik och Stefan Swärd har svarat men något säger mig att samtalet är långt från över.

Hittade några riktigt bra frågor, som beroende på hur vi svarar jag finner avgörande för hur vi resonerar och var vi landar i hela diskussionen. Läs den ursprungliga artikeln här. Jag har i all hast översatt dem (lite slarvigt) här.

1. Är Gud oberoende av universum eller är Gud själva källan till universums existens?

2. Är Guds primära agenda att älska skapelsen eller försvara sin ära?

3. Är Guds rättvisa främst straffande eller upprättande?

4. Är Guds helighet intolerans för ofullkomlighet eller så perfekt att den blir outhärdlig?

5. När vi undflyr helvetet är det för att Gud ändrade sig om oss eller för att vi ändrat våra sinnen om Gud?

6. Är vi räddade genom att bevisa något för Gud eller är vi räddade från att behöva ha något att bevisa för Gud?

Två frågor till från den här sidan:

7. År frälsningens storhet fokuserad på att rädda enskilda personer eller på upprättandet av kosmos som helhet?

8. Är evangeliet centrerat kring räddandet av den enskilde eller är det centrerar kring Jesu herravälde och rike?

Självklart är det inte antingen eller frågor, snarare en hjälp för oss att se vartåt vi ligger.

Här är mina svar:

1. Universum är helt beroende av Gud, det existerar inte utan Gud som upprätthåller allt. Gud å sin sida är dock inte beroende av universum för sin egen existens.

2. Inte antingen eller men primärt att älska.

3. I första hand upprättande.

4. Jag tänker mer åt det andra än det första.

5. Tror korset och uppståndelsen påverkar hela kosmos och jag tror något händer i Gud själv men jag lutar åt tvåan här.

6. Tror inte gärningar frälser så jag lutar åter åt det andra alternativet.

7. Både ock men jag tror vi allt för ofta missat att det handlar om alltings upprättelse.

8. Åter svarar jag båda men också att vi med vår "Jesus i hjärtat som en maskot retorik" allt för ofta missat att betona det andra. .

Hur skulle ni svara!

PS. Ser att David Nimmersjö redan svarat på dessa frågor. Han utvecklar det hela mer. Läsvärt! DS

"Må ni få ett år av misstag..."

2012-01-02T10:21:00.000+01:00

En dyster rubrik kanske någon tänker. Det är ju nu man ska avge svulstiga nyårslöften, visionera och boosta upp sig värre, eller?

En av mina favoritförfattare är Neil Gaiman. Han skriver fantasyböcker på ett sätt som gör honom till en värdig efterföljare till MacDonalds, Tolkien och C.S. Lewis. På sin blogg har han en önskan inför det nya året.

And for this year, my wish for each of us is small and very simple.
And it's this.
I hope that in this year to come, you make mistakes.
Because if you are making mistakes, then you are making new things, trying new things, learning, living, pushing yourself, changing yourself, changing your world. You're doing things you've never done before, and more importantly, you're Doing Something.
So that's my wish for you, and all of us, and my wish for myself. Make New Mistakes. Make glorious, amazing mistakes. Make mistakes nobody's ever made before. Don't freeze, don't stop, don't worry that it isn't good enough, or it isn't perfect, whatever it is: art, or love, or work or family or life.
Whatever it is you're scared of doing, Do it.
Make your mistakes, next year and forever.

Läs hela posten, han tar med de önskningar han haft tidigare år. Bra läsning alltihop!

MacDonalds julpredikan

2011-12-25T08:00:00.000+01:00

"It is as if God spoke to each of us according to our need. My son, my daughter, you are growing old and cunning; you must grow a child again, with my son, this blessed birth-time. You are growing old and careful; you must become a child. You are growing old and distrustful; you must become a child. You are growing old and petty, and weak and foolish; you must become a child --- my child, like the baby there, that strong sunrise of faith and hope and love, lying in his mother's arms in the stable."
En del av en julpredikan från boken Adela Cathcart av George MacDonalds.

God Jul från familjen Elsander

2011-12-23T20:00:00.002+01:00

God Jul & Gott Nytt År!

Önskar Joachim, Emma, Clara, Hilda, Adrian och Lydia

Allt Gott!!!

Kortet är taget under sommarens äventyr framför Njupeskär

Året som gått

2011-12-21T11:39:00.000+01:00

Började skriva en längre sammanfattning av 2011 men snubblade på orden. Det är ingen hemlighet att året varit det mest turbulenta sen jag började blogga 2007.

Istället vill jag tacka nya läsare såväl som gamla. Kolportörens styrka är alla trevliga och resonabla kommentatorer.

Dagens citat om att lyssna på livlösa predikningar.

2011-12-20T13:37:00.003+01:00

George MacDonald 1901
från Wikipedia

"Thoughts began to burn in me, and words to come unbidden, till sometimes I had almost to restrain myself from rising from the pew where I was seated, ascending the pulpit stairs, and requesting the man who had nothing to say, to walk down, and allow me, who had something to say, to take his place."
George MacDonald

Av skönhet överfallen

2011-12-20T09:35:00.002+01:00

I morse när jag åkte till kyrkan var en sån där morgon då jag bara fick lov att parkera bilen kliva ur och njuta av den perfekta soluppgången. Återigen visade det sig stämma att den bästa kameran är den man har med sig så jag tog några kort med mobilen, inte för att de gör rättvisa åt stundens skönhet.

Skönheten höll i sig ända till kyrkans parkering:

Visst är det gott ibland att stanna upp och låta sig överfallas?

Dagens citat (och bild)

2011-12-12T16:50:00.002+01:00

Apropå Carl-Henric Jaktlunds blogginlägg om engagerade talare.

"Var naturlig. Jag försöker vara det. Jag har ej ett tonfall i rösten då jag predikar och ett annat då jag är i handelsboden."
Billy Sunday 1862 - 1935

Bilder från Sundays möten antyder att en viss oro
säkerligen infann sig även i handelsboken...

Hopplösa republikanska presidentkandidater

2011-12-12T09:36:00.001+01:00

Det var länge sedan jag skrev nåt om Israel/Palestina, ju närmare jul vi kommer har jag dock tänkt på de människor jag lärde känna i Betlehem och deras svåra situation med muren som skär rakt genom kvarter och odlingar och det ständiga hotet från judiska bosättare.

USA har ju ambitioner att skapa fred i regionen, även om jag måste säga att Obama är en besvikelse. Han han har allt för ensidigt stått på Israels sida men tittar man på de republikanska presidentkandidaterna blir man riktigt mörkrädd.

+972 visar det i följande inlägg där kandidaterna uttalar sig. Slutsatsen är följande:

These politicians become so focused on satisfying a microscopic group of individuals on the grand scale of things that they forget the entire world is beaming in to hear them speak. Who could ever take American peacemaking efforts seriously when these are the type of people running for the highest office in the land?

Tidningen Dagen berör det här.

Snö!

2011-12-08T13:25:00.001+01:00

Igår började det snöa, de som känner mig vet att jag älskar att plocka upp mobilen och fota allt möjligt, igår tog jag ett foto för att försöka fånga snöyran och vinterkänslan. För att få det hela lite bättre använde jag mig av de enkla filter mobilen har. Resultat blev faktiskt en ögonblicksbild av vinter och snö jag är rätt nöjd med.

Är du frälst?

2011-12-08T10:20:00.001+01:00

Jag är uppvuxen i en miljö där man ofta talade om "frälsta" och "ofrälsta". Jag blev frälst när jag var tio år på ett läger. Jag minns det som igår, det var sent och jag grät och bad "frälsningsbönen". Det är en sak med hela händelsen som fastnat och som jag tänker på ibland och det var när jag kom hem från lägret. Vi bodde då i sommarstugan ett stenkast från där min morfar och mormor bodde. Jag sprang in till min morfar för att berätta att jag blivit frälst. Jag minns fortfarande hans svar: "Tok, det var du redan"
Då minns jag att jag blev konfunderad att inte morfar blev gladare att hans barnbarn funnit frälsningen. Nu däremot så inser jag att han naturligtvis hade rätt. Jag är uppvuxen i en kristen familj och jag bad regelbundet redan innan erfarenheten på lägret. Jag hade en väldigt naturlig och avslappnad relation till Gud.

Samtidigt vill jag inte förringa erfarenheten på lägret, den var viktig för mig och året efter så döptes jag som elvaåring. Så här i efterhand kan jag tycka att jag var lite ung men å andra sidan är det en erfarenhet jag aldrig glömmer, jag visste vad jag gjorde så mycket som en elvaåring kan. Hur ser det ut nu 30år senare (nästan) Jag vandrar dagligen med Jesus, jag brottas med vad det innebär att han är min Herre. Ibland misslyckas jag, ibland tvivlar jag. Men likväl vill jag "ta mitt kors" och följa honom. Den processen är idag långt viktigare än ett bönemöte på ett läger i min bandom.

Igår kväll så snubblade jag över det här videoklippet. Det är taget alldeles efter ett samtal mellan den progresive teologen Tony Jones och den mer konservative pastorn John Chisham. Jones undrar om Chrisham har någon ytterligare fråga, Chrisham frågar då om Jones är "född på nytt". Jag finner hans svar mycket intressant i ljuset av min egen erfarenhet.

Det här väcker några frågor hos mig kring hur vi talar med våra barn om tron. Hur viktig är den här betoningen på "frälsningsbönen" etc. Hur kommer ett barn, eller vilken människa som helst till tro? Har vi ibland överbetonat datum på bekostnad av process? Hur håller vi en bra balans?

Vore intressant med ett samtal om det här.

Åhman, Bell och MacDonald

2011-12-02T08:15:00.001+01:00

Torsten Åhman fortsätter sin serie han kallar "Swärd versus Bell". Jag tycker fortfarande att han fångar min egen syn på både Bells bok och hela den här frågan. Hela posten är intressant och kan sammanfattas i följande Bell-citat från Kärleken vinner:

”Gud upphöjs inte, görs inte större av, att oräkneliga människor tillbringar evigheten i de svåraste plågor. Gud upphöjs inte av ändlöst lidande, men däremot av återupprättelse. Genom förnyelse och återvändande skiner Guds storhet igenom universum, men inte genom straff utan ände.”

George MacDonald är inne på samma spår. Han för i sin predikan Justice ett längre resonemang om straff och dess funktion. Han tar bilden av en stulen klocka. Om jag stjäl din klocka och förskingrar den och sen grips så spelar det ingen roll hur hårt straff jag får. Klockan är ändå borta. Jag kan dömas till allt från böter till svåraste tortyr och död. Klockan förblir borta. Den enda tillfredsställande lösningen är att jag inser vad jag gjort och ber dig om förlåtelse. Klockan är visserligen borta men vår relation upprättas.

På samma sätt måste det vara med Gud resonerar MacDonald, när vi genom vår synd och vårt uppror berövat Gud något, kränkt hans helighet, brutit hans bud och hans rättvisa eller hur vi nu förstår det. Oavsett vilket så kan inte straffet, inte ens ett evigt helvete, någonsin ge "klockan" tillbaka till Gud. En evighet av lidande förändrar ingenting synden är fortfarande kvar, brottet är kvar. Straffet förmår kort och gott inte ta bort konsekvenserna av brottet. För att citera MacDonald:

Punishment, I repeat, is not the thing required of God, but the absolute destruction of sin. What better is the world, what better is the sinner, what better is God, what better is the truth, that the sinner should suffer--continue suffering to all eternity? Would there be less sin in the universe? Would there be any making-up for sin?

MacDonald (som inte förnekar ett helvete, bara att det är evigt) menar att den enda goda lösningen är att synden själv tas itu med och försoning kommer till. En försoning som Jesus gjort möjlig. Det är den enda rimliga tolkningen av bibelord som Kol 1:20. Då vinner kärleken för evigt.

och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen.

Tycker MacDonalds argument har tyngd, en annihilationistisk variant skulle vara att den människa som inte vill ha med Gud att göra tillslut straffar bort sig själv ut ur historien. Om någon undrar så håller jag, trots att jag gillar MacDonalds sätt att resonera kring straff och dess funkton, fast vi tron på en dubbel utgång.

Advent, en tid för sagor

2011-12-01T09:03:00.001+01:00

Ser man till skägget skulle George platsa på Frizon.
Skägg är åter inne bland unga kristna män.

En sak jag stör mig på är när sagor förminskas och förringas. Ta det här när någon vill avfärda nåt dumt med orden "Det där är bara sagor" eller "Dra den om rödluvan också". Sagor blir samma sak som dumheter. Även i kristna kretsar så använs ibland sagor på samma sätt. "Bibeln är ingen saga!" eller "Jesus berättade minsann inga sagor!" (Ursäkta, men han kallade dem liknelser). Jag förstå vad man vill åt, man har köpt en dyster och mörk världsbild där sagor och fantasi är något suspekt och negativt, något som står i motsatts till det som är sant och "verkligt". De har mitt medlidande och jag gör vad jag kan för att upplysa dem

På sagofronten har jag blivit rejält uppmuntrad av George MacDonald, författaren jag nämnde om tidigare. Jag firar advent och förbereder mig inför julen genom att med stor behållniong läsa boken "Adela Cathcart" (Boken utspelar sig under julen men sprakande brasor och julstämning värre), du kan köpa den här men det finns en massa gratis varianter att läsa på nätet. Har du Kindle eller annan läsare så är det bara att tanka hem.

Den börjar så här:

It was the afternoon of Christmas Eve, sinking towards the night. All day long the wintry light had been diluted with fog, and now the vanguard of the darkness coming to aid the mist, the dying day was well nigh smothered between them. When I looked through the window, it was into a vague and dim solidification of space, a mysterious region in which awful things might be going on, and out of which anything might come; but out of which nothing came in the meantime, except small sparkles of snow, or rather ice, which as we swept rapidly onwards, and the darkness deepened, struck faster and faster against the weather-windows.

Boken handlar om hur sagor och berättelser faktiskt kan förvandla en människas liv. 21-åriga Adela Cathcart lider av en mystiskt sjukdom (kanske depression) och inget hjälper utom bra berättelser (och kärlek förstås) Sagor verkar helande och upprättande är poängen, en poäng som dock ifrågasätts och utvecklas.

Boken gavs ut i en tid när sagor sågs som något väldigt suspekt. Därför tvingas MacDonald stoppa in dem i en "vanlig" vuxenberättelse, som även den är spännande ska tilläggas. Han gör det skickligt och han låter olika röster avbryta sagorna för att komma med invändningar typ: "Kan man uppskatta det där om man är kristen?". Fastän boken är skriven 1864 så känner jag igen problematiken. Vi har ju idag kristna som fördömer Harry Potter. De har uppenbarligen inte läst sin MacDonald. Han skulle ta dem i örat.

Nu har ni fått ett boktips till jul!

Här följer några citat om sagor, ett av Einstein och ett annat annat av Chesterton

(som sa att läsningen av MacDonald förvandlade hela hans liv)

En ängslig mor lär en dag ha vänt sig till Albert Einstein för att få vägledning för sin pojkes räkning. Vad borde hon läsa för honom för att han skulle utvecklas till en framstående vetenskapsman? ”Sagor”, svarade Einstein. ”Fint”, svarade modern, och sen då?” – ”Mer sagor”, sa Einstein. ”Och efter det?” frågade modern. Ännu mer sagor”, svarade Einstein.

“Sagor är mer än sanna: inte för att de lär oss att drakar finns, utan för att de lär oss att drakar kan besegras.“
G.K. Chesterton

Det här med empati och bibelläsning

2011-11-25T08:42:00.000+01:00

I mitt tidigare inlägg om utplånade vs evig pina så kom argumentet upp gång på gång att läran om ett utslocknade uppenbart är humanare och därför fel. Resonemanget går i stil med att mänsklig empati är något som leder fel och som vi ska lämna därhän när vi läser bibeln.

Henrik Lööv sätter fingret på det när han skriver:

"En del tycks mena att tolkningen av helvetet som ett utsläckande är ett sätt att välja en enkel väg. Men jag tycker man ofta kan vända på det, många av dem som menar att helvetet ska förstås som ett evigt lidande ser lärans obekvämhet, dess brott mot all mänsklig empati, som ett argument för dess sanning. Det är en väldigt konstig tolkningsnyckel tycker jag. För en del tycks det nästan vara så att ju svårare det är att tro att något är sant och riktigt, ju viktigare är det att inte ifrågasätta det. Man behöver väl knappast radas upp alla de inhumana övergrepp som diverse bibeltolkningar har sanktionerat."

Argumentet är att vi människor är för "fallna" för att blanda in känslor i läsningen. Risken är då uppnebar att vi hela tiden söker att förmildra Gud i tex helvetesfrågan. Läran om ett utplånande blir med det tänket bara första stegen mot ren och skär universalism. Vi kommer att välja en "snäll" gud istället för en god säger man.

En grundbult i hela resonemanget är att vi inte kan förstå Gud. Hans vägar är högre än våra vägar. Om bibeln säger att Gud är god och kärleksfull samtidigt som den säger att människor skapta till hans avbild för alltid kommer att plågas i ett medvetet lidande. Då är det så. Att rucka det minsta på den punkten är att ge efter för mänsklig empati och världslig humanism. Då väljer vi den breda vägen som alla vet leder till fördärvet.

Jag förstår vad man vill åt, även jag tror att vi människor är drabbade av synden och därför skeva, vår moraliska kompass är många gånger fel. (Så ingen tror något annat, i fråga om räddning är vi helt beroende av Jesus och det han gjort för oss) Det här riskerar faktiskt att leda vår förståelse av bibeln fel. Jag ser det. Samtidigt tror jag att något lite av guds avbild finns kvar i varje människa (åter igen, absolut inte i bemärkelsen att vi inte behöver Jesus), vi kan inte förneka att godhet trots allt förekommer i den här mörka världen kan inte frågan om mänsklig empati viftas bort allt för fort.

Jag reagerar starkt emot uppfattningen att allt vi känner till om godhet, barmhärtighet och rättsuppfattning skulle ställas på ända och betyda nåt helt annorlunda för den Gud som uppmanar oss att vara barmhärtiga som han är barmhärtig.

Till er som i fråga om helvetet varnar för att låta sig påverkas av mänsklig empati i bibelläsningen vill jag fråga hur ni gör ni med det faktum att bibeln har en hel del uppmaningar att inte spara riset i samband med barnuppfostran (Ord 13:24, Ord 22:15, Ord 23:13-14, Heb 12:7-11)? Jag tror att ingen av er skulle få för er att någonsin slå era barn. Vi lever i ett samhälle som visserligen har många problem och som verkligen inte är idealt på nåt sätt men där vi i alla fall förstår att slå barn inte är något bra. Alla studier visar att det skapar osäkerhet, fruktan, otrygghet och en känsla av maktlöshet hos barnet.
Dessutom är det straffbart enligt svensk lag.

Jag har aldrig (i Sverige) mött en kristen som i den här frågan mumlat nåt om västerländsk humanism och riskerna med att låta empati styra bibeltolkningen eller att vi tolkar för "snällt" enbart för att vi är onda och fallna. Nej, de allra allra flesta fattar lyckligtvis att man inte slår barn. Här tillämpas inte principen att ju brutalare och svårare nåt verkar, desto sannare måste det vara.

Varför det här drastiska exemplet? Jo resonemanget mynnar ut i en fundering:

Hur gör vi med det här? När ska vi stänga av vår "mänskliga empati" i bibelläsningen och när ska vi ha den på, när leder den fel och när leder den rätt?

Ett annorlunda citat om helvetet...

2011-11-24T20:54:00.001+01:00

Er som läst bloggen vet att jag älskar fantasy. Jag har precis upptäckt författaren och teologen George MacDonald. Han dog 1905 och var pastor, poet och författare. Han skrev både teologi och fantasy! (Ni gillar honom redan va?) En mycket fascinerande person.

MacDonald var kompis med Mark Twain och Charles Dickens. C.S Lewis kallade honom sin läromästare. Tolkien hade honom som stor inspirationskälla. G. K. Chesterton menade läsningen av MacDonald förändrade hela hans liv. Sa jag att han hjälpte Lewis Carroll att skriva Alice i underlandet?

MacDonlad var också kontroversiell, speciellt för att han problematiserade bilden av helvetet. Han kunde inte tänka sig himlen som en plats där medmänsklighet och empati inte skulle driva oss. Här får ni ett citat att smaka på:

"Who, that loves his brother, would not...arise from the company of the blessed, and walk down into the dismal regions of despair, to sit with the last, the only unredeemed, the Judas of his race, and be himself more blessed in the pains of hell, than in the glories of heaven?"
George MacDonald

Ett lite annat perspektiv va?

Varför offer? Del 3 ett tips

2011-11-24T14:29:00.000+01:00

Jag upptäcker ständigt nya bloggar, den senaste heter Experimental Theology och skribenten heter Richard Beck. Beck är professor i psykologi på Abilene Christian University. Han skriver långa men bra och tänkvärda texter. Han har precis skrivit en bok som verkar mycket spännande. (Som jag inte har läst men funderar på att skaffa). Tyckte den här videons perspektiv passade in i vårt samtal om offer. Beck utgår från Walter Brueggemanns tankar om två spår i GT, den levitiska och den profetiska.

Verkar spännande, eller hur?

Varför offer? Del 2

2011-11-24T10:46:00.001+01:00

Jag lovade i ett svagt ögonblick att jag skulle skriva om offer. Carl-Henric Jaktlund hjälper mig på traven i sin senaste bloggpost där han ställer frågor om berättelsen om när Abraham ska offra sin son Isak.

Det är verkligen en svår berättelse. Man har försökt förmildra den genom att säga att Isak inte var en pojke utan i 30års åldern och att han frivilligt lade sig på altaret. Men berättelsen förblir helt enkelt fruktansvärd. Som min lärare på Missionsskolan Göran Sahlberg sa:
"Den där berättelsen funkar inte vidare bra efter Freud och den moderna psykologins inträde, jag menar hur skulle Isak någonsin vilja gå på en promenad med sin pappa igen. För vem vet vad Gud skulle säga nästa gång".
(Citatet är hämtat fritt från minnet)
En lösning, som Jaktlund också nämner, är att förmildra det hela genom att kalla det en myt. Men hjälper det?

Rob Bell har gjort en DVD som heter "The Gods Aren't Angry" där han presenterar den i mitt tycke bästa förklaringen på berättelsen. (Bell har troligtvis i sin tur snott den från GT-teologer, den som vill får forska djupare)

Så här går förklaringen. Alla människor i alla kulturer överallt har känt sig tvingade att offra till gudarna. Det gör detsamma om det är en stenålders-by i Skåne eller Asien, Nordamerika eller Afrika. Alla bosättningar vi hittar har lämningar av offerplatser. Rent religionpsykologisk går förklaringen så här (grymt förenklat) Människan förstod att hon var utlämnad till krafter större än hon själv. Varför misslyckades jakten ibland? Varför blev det missväxt? Varför dog det nyfödda barnet? Frågorna var många och tidigt fanns en vilja att blidka dessa makter. Man gjorde det genom offer. Problemet med det var bara att gudarna aldrig blev nöjda. Om det blev ett bra år så måste man offra mer för att gudarna skulle fortsätta vara nöjda och blev det ett dåligt år var det givet att offren måste öka. Människan levde helt utlämnad.

Precis så var det i Mesopotamien där Abraham kom från. Man hade sin avgudar och man offrade. Så var det för alla och så var det där. Gudarna kunde kräva stora offer, tom människor offrades ibland. Så var det överallt och så var det där.

Nu tar vi Guds perspektiv. Den ende sanne skapar Guden, han som älskar dessa vilsna människor och vill visa vem han är. Han väljer då denne Abraham och vill visa vem han är för honom och genom honom hela världen. Det är så mycket Gud behöver göra upp med, så många missförstånd om vem han är och hur han är. Gud väljer en drastisk pedagogik men en som Abraham förstår och kan relatera till. "Offra din son". I våra västerländska öron låter det bara barbariskt men för Abraham lät det, om än hemskt på alla vis, fullt rimligt. Det är ju så här gudarna gör, det är ju så här de alltid gjort. Det är ju så under dessa villkor hans förfäder levt i oräkneliga generationer.

Chocken kommer när den här Guden säger: "Stopp!" Den här Guden förklarar att han är annorlunda, den här Guden ordnar själv ett offer. Abraham lär sig att den Gud han följer är någon helt annan än de avgudar han tidigare relaterat till.

Vad säger ni om den?

Vår teologi, våra övertygelser och val.

2011-11-21T09:40:00.001+01:00

Det blev reaktioner när jag i ett tidigare inlägg hävdade att vi väljer vår teologi. Mycket av kritiken är berättigad, vi levet i ett samhälle som överbetonar valen, som dessutom skapar illusioner av val. Reklamen vill förleda våra sinnen och helst ska vi inte ens märka det. Telefonen går varm här hemma, olika el och telebolag vill att vi ska välja dem. Alla val och alternativ stressar sönder oss. Jag förstår det motbjudande i att avgörande övertygelser handskas på samma sätt.

Jag förenklade och spetsade till det, sådär då vad det sagt. Det är så vi gör vi bloggare. Fördelen är att ni läsare kan, får och ska reagera och så blir det ett samtal. I det här fallet ett spännande sådant.

Motståndet mot tanken på val i teologiska frågor kan vara många. En del motsätter sig det helt enkelt därför att de aldrig i första hand reflekterat över varför de tror som de gör i olika frågor. De har vuxit upp i ett sammanhang där man bara tror på ett visst sätt. Inga frågor och därför inte heller någon omprövning. Val blir i det fallet en ickefråga.

Andra ser problemen jag skissade på inledningsvis och tycker att val och teologi riskerar blir en alltför godtycklig mix. Bibeln är för viktig för att bara välja och vraka ifrån. Men den inställningen blir tal om val lätt något både nonchalant och obegripligt.

Andra hävdar att övertygelser är något väldigt cementerat, något som gör val och omprövning så gott som omöjliga. Teologi tycks vara som att väga olika bibelord i en vågskål och när den väl väger över åt ett håll då är det så. Ungefär som att fem kilo alltid är tyngre än tre. Det är inte ett val man gör, det bara är så. Har man väl lagt de där bibelorden i vågskålen och den tippat över då är övertygelsen befäst för tid och evighet.

Problemet är bara att andra människor med samma bibelord och samma övertygelse får den andra vågskålen att väga över. Människor omprövar och omvärderar och upptäcker att det kanske finns mer än en väg att gå i en specifik fråga och det i sin tur gör att deras våg kanske skiftar.

Så jag erkänner problemen med slarvigt tal om val men jag insisterar att de ändå finns där.

Eller, vad säger ni?

Söndagseftermiddag

2011-11-20T17:43:00.001+01:00

Idag hade vi storfrämmande i kyrkan. Anders Blåberg från EFK gästade oss. Alltid roligt att träffa Anders, han predikade och åt lunch med församlingsledningen. Anders uppmuntrade oss och delade vad som är på gång i vår rörelse och vi uppdaterade honom om läget i Borlänge.

I övrigt så är jag förfärad och beklämd över hur vi i Sverige behandlar människor. Läs Stefan Swärds inlägg om hur det gick till när en pastor skulle utvisas.

Övernaturligt = onaturligt?

2011-11-20T17:16:00.001+01:00

Jag har funderat en hel del på ett ord som ofta återkommer i karismatiska sammanhang och det är ordet övernaturligt. Någon som hört följande eller liknade formuleringar?: "Gud kallar oss att verka i det övernaturliga". "Livet med Gud är ett övernaturligt liv" etc, etc.

För några veckor sedan så läste jag följande på en blogg jag följer:

I believe in the miraculous but I do not believe in the supernatural. The supernatural is a construct that come with too much baggage. God’s work is all around us and is the most natural thing in the world.

Jag håller helt och hållet med. Övernaturligt förminskar det naturliga och blir lätt det samma som det onaturliga. Vi tror på en Gud som verkar i vardagen, en Gud som i Jesus Kristus har blivit kött och blod och vandrat ibland oss. Han gör under och han är större än vi kan greppa. Men det är inte övernaturligt utan något i högsta grad naturligt.

Vad säger ni, ska vi skippa snack om "det övernaturliga" eller?

Swärd vs Åhman om helvetet

2011-11-18T09:31:00.001+01:00

Av de "helvetesböcker" som kommit tycker jag Swärds Efter detta är bra. Jag rekommenderade den senast igår på en pastorssamling Som jag ser det är den bättre än Chans Avskaffat helvete. (som mer har karaktären av en "motbok" mot Bell och "motböcker" blir sällan vidare bra) Om du känner behov av en "hellfirebok" och valet står mellan de båda så välj Swärds. Men jag skulle verkligen rekommendera att först läsa Rob Bells Kärleken vinner som nu finns på svenska. (Min recension)

Trots detta så är jag besviken på Swärds bok (och aningen förvånad) av en för mig viktig anledning och det är att Swärd väljer tron på ett evigt medvetet lidande för de som går förlorade. Han presenter olika synsätt, ändå landar han där. För mig är det faktiskt obegripligt. Självklart är han inte ensam om det och självklart har han alla rätt att tänka så men jag förstår det inte.

Jag får helt enkelt inte ihop Gud som god, kärleksfull och rättvis i det tänket. Det går helt enkelt inte. Omöjligt. Redan när jag läste teologi i Örebro så lutade jag år annihilationstanken. Nu säger jag inte längre "luta åt" (Hint, när en pastor eller teolog säger att hon/han lutar åt nåt så betyder det ofta att man är rätt övertygad).

Jag tycker Torsten Åhman hittills i sina poster träffsäkert beskrivit exakt vad jag själv står i den här frågan. Missa inte dagens inlägg.

Väntar med spänning på Stefan Swärds svar och hoppas att det blir ett bra samtal. Torsten Åhman är en duktig förkunnare och teolog så jag tror Swärd får ett och annat att fundera på. Spännande!