Kolportören

Mer om Israel/Palestina

2010-09-04T22:50:00.000+02:00

I början av nästa vecka bär det av till Det heliga landet. (okej, jag tror inte att länder är heliga men speciellt är det onekligen)

Jag fortsätter att förbereda mig så gått det går. En film jag tyvärr inte kommer att hinna se innan jag åker är With God on our side. (Tack Egon Berglund för tipset) Den tar upp de stora problem som "kristen sionism" orsakar för människorna i Israel/Palestina, judar såväl som palestinier.

Vår uppgift som Jesus efterföljare är inte att ta ställning för bara den ena sidan (vilken det vara må).
Vår uppgift är att komma med försoning!

Se det här klippet med Salim Munayer.

Theology of Reconciliation from Porter Speakman Jr on Vimeo.

Se mer på Vimeo

Inför min resa till Israel/Palestina

2010-08-31T15:30:00.002+02:00

Nästa vecka ska jag och övriga i ledningsgruppen för Frizonfestivalen resa till Israel/Palestina. Det ska bli jättespännande, det är första gången för mig. Som förberedelse har jag bla sett dokumentären Occupation 101.

Dokumentären är upprörande och jag rekommenderar den speciellt till oss frikyrkokristna som är uppvuxna med en ofta förenklad och ensidig pro-Israelisk retorik. Se den och bli berörd!

"Du ska inte vara cynisk och bitter"

2010-08-26T11:55:00.000+02:00

Ett problem som uppstår när människor lämnar osunda andliga miljöer/upplevelser är att de ofta får brottas med en dos av cynism och bitterhet. Det är naturligtvis inte bra. Ingen människa mår bra av att vara cynisk och bitter. Det som gör det hela dubbelt grymt är att ledare i dessa miljöer ofta gör sitt bästa för att trycka på denna ömma punkt. Det är lätt att fördöma och det görs flitigt.

Det är alltför sällan dessa ledare stannar upp och ställer sig frågan varför människor blivit på det här viset. Tänk om ledaren vågar fråga sig själv: "Är jag en del av problematiken, är jag till och med orsaken till den?" Dessa frågor är helt avgörande. Jesus varnar vid ett tillfälle å det starkaste mot att förleda "en av dessa mina minsta".

Om bitterhet och cynism är synd så vilar också ett stort ansvar på den ledare som genom sina (hårda) ord och handlingar förlett människor dit.

Samtidigt är vi alla ansvariga för våra handlingar och reaktioner, jag ursäktar inte bitterhet. Jag är också övertygad om att det finns en väg ut ur den oavsett vad den som orsakade den gör eller förstår. Den fred Jesus kommer med kan övervinna alla oförrätter och bringa försoning.

"Jesus hjälp oss att inte skapa bitterhet i människors hjärtan."

Pragmatisk tradition?

2010-08-24T13:56:00.002+02:00

En vanlig kritik är att många kyrkor blir för pragmatiska, alltså man låter det som "fungerar" bestämma vare sig det är teologiskt sunt eller inte. Åter andra kyrkor håller traditionen väldigt högt, vare sig det är teologiskt sunt eller inte. Man vördar väldigt starkt sin historia, de liturgier, mönster och traditioner man ärvt. Ofta ses dessa två som varandras motpoler. Med det här som inledning vill jag berätta en historia:

Det berättas om en baptistförsamling någonstans i Sverige som hade ett lite annorlunda moment när de firade dop. Direkt efter dopet så fick de nydöpta en kopp varm mjölk. En ung pastor ställde sig undrande till varför. Svaret han fick var "Så har vi alltid gjort". Här skulle man kunna stanna upp och söka efter en djup tanke som gått förlorad genom åren.

I urkyrkan så lär de nydöpta ha fått mjölk och honung i samband med dopet som en påminnelse om att de gått in i det förlovade landet. Kanske är det samma bild och tänk här? Kanske finns det någon annan djup sanning som är fördold?

Enligt berättelsen så lyckas den unge pastor tillslut spåra handling till församlingens första dop på 1800-talet som skedde i en vak mitt i smällkalla vintern. För att inte de nydöpta skulle förfrysa sig alldeles så ordnade några damer i församlingen med något varmt att dricka. När man sen väl hade byggt ett kapell med egen dopgrav så behöll man "mjölkmomentet". Åren gick och tillslut var ursprunget till den varma mjölken förlorat även om själva handlingen överlevde.

Vad vill jag säga med det här? Jo är inte alla traditioner, eller i alla fall många av dem, endast från början pragmatiska grejer som införlivats och sen hängt med av bara farten?

Hur förhåller vi oss till det här idag som kyrkor och församlingar? Behöver vi "avslöja" traditionerna och kanske sluta med en del av dem? Eller ska vi se dem som ett pittoreskt inslag även om deras en gång pragmatiska funktion för länge sedan gått förlorad?

Vissa saker är alltid sanna, men andra saker är ohjälpligt bundna till en viss tid och en viss situation men hur håller vi isär vilket som är vilket? Vilka risker finns när vi låter dessa handlingar definiera oss?
Ja ni hänger med.

Vad säger ni?

PS. Jag tänker alltså inte bara på mer "högkyrkliga liturgier" utan på saker som hur vi sitter i kyrkan, hela inredningen, predikans utformning, sångerna vi sjunger, hur vi sjunger etc, etc. DS.

Frizonpredikan

2010-08-13T19:05:00.000+02:00

Sitter mitt på frizonområdet och skriver. Här kommer presentationen från min predikan i går kväll. Temat var skaparen och jag utgick från Joh 20:11-18:

Inför Frizon

2010-08-10T10:29:00.001+02:00

Jag är precis hemkommen från en härlig semester med familjen. (Då vi bla besökte den vackra och idylliska småstaden Röros) Sitter nu och försöker ladda om för nästa stora utmaning. Frizon!

Jag har ju förmånen att vara med i ledningsgruppen för den här förnämliga festivalen, dessutom ska jag predika på torsdagskvällen i Magasinet. Temat för predikan är "Skaparen" och jag ska ta avstamp ifrån tre rubriker:
1. Ny skapelse 2. Ny mänsklighet och 3. Ny berättelse.
Sitter just nu och klurar på upplägget...

Jag lovar också på heder och samvete att det ska bli lite mer positiva bloggposter i framtiden. Jag gillar inte att såga någon och det är skönt att Benny Hinn historien är över. Egentligen trivs jag inte alls i rollen som "villolära-jägare". Det är ett minfält. Jag har själv av och till fått brottas med det epitetet. Samtidigt måste jag säga till om något felaktigt (som jag förstår min bibel och min tro) riskerar att påverka väldigt många. .
Nåväl, skönt att det är över för den här gången.

Semester och Pablo!

2010-08-02T20:15:00.001+02:00

Nu lämnar jag alla överkokta evangelister för en klassisk Disney berättelse av kyligare slag. Jag har läst "Pingvinen som alltid frös" för min treåring (En av få böcker som överlevt min egen barndom).

Efter en snabbtitt på YouTube så hittade jag storyn i sin helhet. Se och njut. Den har en del att säga om utanförskap och att våga vara annorlunda men också om vänskap, äventyrslängtan och förnöjsamhet. Ja, se den själva:

"Myten om det överkokande vattnets förträfflighet"

2010-07-30T09:39:00.003+02:00

Nån som hört det här: "Det är bättre att det kokar över än att det inte kokar alls"? Är man uppvuxen i svensk Frikyrka är sannorligheten hög. Citatet brukar tillskrivas Lewi Pethrus. Det här låter ju vist och bra. Eller?

Problemet är att det inte är sant. Jag vill hävda att det här tänket gång på gång sätter snubbelben för oss, speciellt i vår relation till spektakulär och excentrisk andlighet. För tänk efter, när är det bättre att det kokar över? Jag finner väldigt få exempel där det här är sant. Om du tex tar ett varmt bad vill du inte ha kokande vatten. När du kokar te räcker det att det kokar upp, inte över. Ändå hör jag det här gång på gång. Tänk om det inta bara är osant. Tänk om det är farligt? Föreställ dig den här filosofin i ett kärnkraftverk. Katastrof! Ändå har vi låtit den här myten vara rådande på den andliga bedömningens område alldeles för länge.

Nej! Den här "sanningen" funkar inte när du värmer chokladen inför picknicken med barnen. Det är inte alls bättre att den kokar över och du får sanera spisen och köket, då är tom kall choklad bättre.

Jag lovar dig att överkokad andlighet inte är att föredra heller, inte någonsin. Tvärt om! I bästa fall räcker det med att städa och sanera efteråt, i värsta fall får vi en härdsmälta med oöverskådliga konsekvenser.

Så varför lever myten om det överkokande vattnet vidare?

Nu släpper jag Benny Hinn med: "Vad var det jag sa"

2010-07-30T09:09:00.003+02:00

Det är väldigt sällan fruktbart att säga: "Vad var det jag sa". Men jag gör det ändå. Jag har konsekvent varnat för den typ av andlighet och kristendomstolkning som Benny Hinn står för. Ibland har jag känt mig både antikarismatisk och som en "Party Crasher".

När nu hela Hinn-affären är över är jag stärkt i min skepsis. Jag delar helt Håkan Arenius uppfattning när han slår fast att det här aldrig hade behövt äga rum om Livets ord ödmjukt lyssnat på den väl underbyggda kritik mot Hinn som faktiskt finns från hela världen.

I dagens Dagen så undersöks sanningshalten i en rad av Benny Hinns påståenden, föga förvånade är mycket väldigt tveksamt. Lite mer förvånade är att Benny Hinn säger sig vilja ha hjälp av både Ulf Ekman och Stanley Sjöberg. Det är positivt! Han ångrar enligt uppgift sina uttalanden som han kallar "felformuleringar". Men för mig är det uppenbart att det handlar mer om en felaktig teologi i botten än bara olyckliga formuleringar.

Säger man att Jesu kropp var av ett annat material än vanliga kroppar och liknande så är det en del av ett större tänk. Säger man att vi är våra andar men inte våra kroppar så visar det ett i grunden annat sätt att se på tillvaron än det som bibeln och kristen tro presenterar. Men Hinn menar ändå att det bara handlar om felformuleringar: "Han säger inte i det här läget att han har någon teologi att omvända sig ifrån" enligt Stanley Sjöberg.

Det är ändå bra att Hinn vänder sig till Sjöberg och Ekman. Han verkar genom det ändå visa på en villighet att ompröva och ändra sig. Emanuel Karlsten funderar på hur det ser ut med kritiken mot en person som Hinn. Är han bara omgiven av "ja-sägare"? I så fall är det djupt tragiskt. Den diagnos Stanley Sjöberg sätter på Benny Hinn är talande och faktiskt ganska sorglig: ”en bländande estradör och stor evangelist, och samtidigt en väldigt bräcklig personlighet”.

Slutligen så konstaterar jag att min kommentar på Stefan Swärds blogg fått återklang på nätet. Stefan svarar mig också igår kväll. Jag gillar som sagt Stefan, men här tänker vi visst olika.

Slutligen. Hjälp mig att fundera kring:
"Myten om det överkokande vattnet"

Jaktlunds avrapportering

2010-07-27T09:13:00.002+02:00

Jag är ledsen att det blivit så mycket internfrikyrkligt subkultursnack om Benny Hinn här på bloggen, men nu är det slut. Jag vill bara rekommendera Carl-Henric Jaktlunds reportage i Dagen från Hinn-möterna. Han uppehåller sig vid det urspårade lördagsmötet och visar tydligt på problematiken med att kalla en kille som Hinn. Carl-Henric pekar på riskerna med gnostisk undervisning och han vittnar om möten med lojala mötesdeltagare som köper allt med hull och hår. Jag är inte förvånad, det finns överlag en brist på kritiskt tänkande hos många kristna i vårt land. Något man som ledare alltid måste ta med i beräkningen. Läs Jaktlunds fundering kring Magnus Malms varningar mot just gnosticismen.

Jag orkar inte ens fundera hur Benny Hinn själv är funtad som far runt över hela världen och pratar om Jesus och bibeln, mirakler och under men verkar sakna all förankring i klassisk teologi och troslära. Hur är det ens möjligt? Ulf Ekman är chockad, vilket är märkligt, det var ju inte som att de köpte grisen i säcken direkt.

Uppdatering: Såg precis att Kolportören citeras i Världen idag.

Jag hör det ständigt. "Livets ord har förändrats", och visst mycket tyder på det men om det är sant så måste det också påverka vilka talare man kallar och vad man i praktiken släpper upp på sina estrader och trycker i sina böcker. Man ger fortfarande ut Joel Osteen och Kenneth Hagin, Benny Hinn och Joyce Meyer. (personer som alla står för det vi slarvigt brukar kalla "framgångsteologi") Samtidigt hejar jag verkligen på alla goda krafter som finns inom Livets ord som verkar för sund teologi och praxis, de finns och behöver allt vårt stöd.

Missa förresten inte Emanuel Karlstens välskrivna och ärliga rapport från det som anses vara det bästa mötet på söndagskvällen.

Jaktlund slutar sitt reportage med orden:

Det är det märkligaste konferensdygn jag någonsin upplevt. Och även om Livets ord låser in filmen från lördagskvällen och kastar bort nyckeln medan söndagens möten trycks upp och sprids för vinden så är jag rätt säker på att teologin från den första kvällen kommer bli det bestående minnet av Benny Hinns besök sommaren 2010.

En gigantisk minneslucka?

2010-07-26T16:41:00.006+02:00

Vi är många som gläds över Ulf Ekmans starka reaktion mot Benny Hinns konstigheter. Det visar på en ändring hos Livets ord som är mycket positiv. Josef Bengtson har skrivit bra om det här. Det är dock en sak som förbryllar mig. När jag var aktiv i trosrörelsens yttermarker under tidigt 90-tal så läste jag i böckerna från Uppsala den klassiska trosrörelseteologin om människan (sk antropologi). "Du är en ande som har en själ och bor i en kropp". Från vänner på bibelskolan förstod jag att det här var det som undervisades. Alla framgångsteologins (jag vet, ett slarvigt uttryck) fäder i USA, Kenneth Copeland, Kenneth Hagin och även Lester Sumral undervisade detta så har även Benny Hinn alltid gjort. Det är liksom en del av paketet.

Därför förvånar det mig att Ulf är förvånad? Inte kan han väl glömt hur viktig den här synen alltid varit i den gren hans rörelse växer på. Det är som sagt mycket positivt att Ulf Ekman och Livets ord distanserar sig från den här mycket dualistiska och problematiska undervisningen. Men bjuder man in klassiska företrädare för den synen kan man väl inte bli förvånad om de säger det de alltid sagt. Eller?
När Benny Hinn sen kommer in på Jesus och treenigheten blir det än snurrigare och allvarligare. Det är bra att Ulf markerar men vissa frågetecken kvarstår som sagt.

Ulf har gjort klart att karaktär är viktigare än "smörjelsen", men är även teologin viktigare? Det är frågan.
Den bästa kommentaren så här långt står Mattias Agnesund för han skriver:

Det är häpnadsväckande hur Ekman kan ha så förödande kritik mot Hinns teologi - "skenbar Jesus", jisses! - för att sedan släppa fram samme man i rollen som helbrägdagörare. Det är väl också ett sätt att säga att teologin är sekundär?

Vad svarar Ulf på det?

Reaktionerna på Hinn strömmar till...

2010-07-26T14:25:00.002+02:00

Nu har reaktionerna på Benny Hinns märkliga besök i Uppsala börjat strömma in. Vad jag tycker om saken är sedan länge känt. Det som är nytt är att teologen David Nyström sätter ner foten och markerar mot några av Hinns märkliga läror från lördagskvällens möte. Till och med inbjudaren till Livets Ord, Ulf Ekman själv, tar avstånd från det Hinn lärde ut den kvällen. Dagen skriver om det. Men andra är positiva, Världen idag tex, kanske inte så anmärkningsvärt med tanke på det hörn Ruben Agnarsson målade in sig i häromdagen.

Men en sak som gör mig ärligt förvånad är min kollega Stefan Swärds reaktion. Lite olikt Swärd som förra sommaren inte hade några problem att såga Brian McLaren vid fotknölarna och nyligen ifrågasatte han "akademisk teologi". Jag gillar verkligen Stefan men här förstår jag inte alls hur han tänker. Bästa analysen av det står nog Josef Bengtson för.

När det gäller Brian McLaren så kan jag se risker och brister med hans teologi men hur jag än vrider och vänder på det är den kristendomstolkning Hinn står för i min värld långt farligare. Men det är jag det, tur att både jag och Swärd är en del av ett sammanhang med högt i tak och jag respekterar verkligen Stefan Swärd även om vi ser olika på just det här.

En anspråkslös analys är att trots att vi båda får räknas till den "evangelikala fållan" så ser vi hoten från olika håll. Swärd ser dem främst från liberalteologi och "flummig kristendom" medan jag ser dem mer från fundamentalistisk och oreflekterad bokstavstro. Vi har alltså båda rätt. Kanske är det så, olika perspektiv helt enkelt. Men just i fallet Hinn har han fel...

Nu väntar jag på Dagens rapportering.

Benny Hinn, en kort reflexion så här långt

2010-07-25T19:07:00.003+02:00

Det som slår mig med predikanter som Europakonferensaktuelle Benny Hinn är att de nästan obemärkt glider från trons självklarheter in i absurditeter. Från bibelutläggningar till sanslösa spekulationer. Varför kallar Livets ord honom?

Mer kommer...
Tillsvidare, läs här!

Inga mirakler, bara missriktad förväntan och brustna förhoppningar

2010-07-22T09:31:00.004+02:00

I dagens Dagen så skriver Anders Gustafsson ett bra reportage om Benny Hinn, han lyfter på ett balanserat sätt fram alla de tveksamheter som omger Hinns verksamhet. Bristen på dokumenterade helanden, lyxliv etc. Reportaget bygger till stor del på en CBC:s utmärkta dokumentär. Men Anders har också ställt frågor till svenska profiler. Torsten Åhman står för en klockren beskrivning när han menar att orsaken till att Benny Hinn och andra som honom drar fulla hus är att vi inte "gjort upp med svärmeriet".

Ulf Ekman talar däremot väldigt luddigt om "stark Gudsnärvaro". Men jag undrar, är det vist att överhuvudtaget koppla "Gudsnärvaro" till jättelika "kristna jippon" som de shower Hinn står för? Jag är väldigt tveksam. Tänk om hela upplevelsen, alla effekter, trick och knep endast bidrar till en förljugenhet som ytterligare främjar oss från att bli verkliga människor som på ett realistiskt sätt hanterar våra liv och våra omständigheter? Tänk om det helt enkelt handlar om verklighetsflykt?

Jag kände mig väldigt träffad av Peter Rollins analys när han skriver om vad vi som församlingar erbjuder människor. Han menar att vi till varje pris måste undvika just förljugenhet och att lova för mycket. Peter skriver:

In the collectives that I am part of such promises are avoided. Rather the good news comes down to offering people the possibility of facing up to their suffering and darkness and sharing them with others in some (often ritualistic) way. The good news is found in offering those present the space to face their anxieties (rather than repressing them or falling into dispair) and develop the courage to embrace them. This of course is not something that brings in the masses. Stadiums are more often filled by smiling men in good suits offering a lot more (in exchange for a little cash).

Det här perspektivet verkar helt saknas hos Ulf Ekman, enligt reportaget önskar han tvärtom att skeptiska nordeuropéer gick till de här sammanhangen med lite mer sympati. Vad menar han? Ska vi frivilligt låta oss luras in i verklighetsflykt?

Må Gud bevara oss från en religion som blir likt opium, en religion som ger oss engångskickar och upplevelser men som lämnar oss hungrigare än när vi kom. En religion som lovar guld men lämnar oss med sand och må Gud bevara oss från de som skor sig och lever i lyx på grund av dessa våra förhoppningar.

Nej Agnarsson och Ekman, det handlar inte om cynism. Jag är bara ledsen, ledsen och bekymrad.

Bottennapp från Världen idag

2010-07-21T23:04:00.000+02:00

Ni som läst min blogg vet att jag varit kritisk till Välden idag ibland. Men jag har faktiskt inte läst något värre än Ruben Agnarssons inlägg om Benny Hinn. Läs själva! Ruben saknar all form av förståelse för andra sätt att resonera än det egna, han ser inga nyanser. Logiken är som följer: Benny Hinn ber för sjuka okej då är allt karln gör bra för det är ju bra att be för sjuka. Det vet väl alla! Hur det görs, vilka metoder som använd, vilka löften som ges, hur de kopplas till givande etc är helt ointressant.

Agnarsson menar vidare att att Hinns ursprung i mellanöstern skulle vara en orsak till kritiken mot honom (Okej, det var en ny vinkling), vidare drar han paralleller till Jesus (inte så oväntat) och Frank Mangs (Oväntat! Läs gärna Mangs "Högst personligt" och leta likheter med Hinn, chansen att hitta några är ungefär lika stor som att hitta Noas Ark. Jo jag vet att hans fru också lämnade honom men kom inte och säg att deras tjänster påminner om varandra!).

Vad gör då kritikerna enligt Agnarsson? Jo vi: "kombinerar en självgod svensk inställning med att göra föraktet och otron till en kristen dygd" Vidare så sysslar vi med "hånfull överlägsenhet och intellektuell skepsis" Så mycket för att lyssna på andra åsikter än de egna. Vad hände med prövandet? Vad hände med att ta sina erfarenheter på allvar? Vad hände med ett sunt kritiskt tänknade?
Nej, där har vi en tidning som jag inte ens kommer att provprenumerera på!

Nu ser jag istället fram emot Dagens belysning av ämnet imorgon!

Ulf kommenterar Benny Hinns besök

2010-07-21T10:19:00.003+02:00

Det har varit tyst från Uppsala när det gäller kritiken mot Benny Hinns besök. Jag har själv ställt mig kritiskt till varför man bjuder in honom. Men nu, dagarna innan konferensen, svarar Ulf Ekman på några frågor i Världen idag.

Ulf ställer sig som väntat (tyvärr) helt oförstående till kritiken och sopar bort den med: "Vi har väldigt mycket spekulativ otro i vårt land och är cyniska i vår inställning till det övernaturliga.". Jag får väl anta att det är människor som jag, som ställer de frågor jag ställer, som Ulf inte kan med. Eller?

Men kan inte Ulf någonstans ana att en cynisk inställning faktiskt i många fall har sin grund i en rättmätigt skepsis till excentriska predikanter som tycks leva efter andra regler än vanliga dödliga som dessutom mer än gärna talar om pengar (lovar mirakler) lever i lyx och far omkring i jetplan?

Jag är besviken!

Uppdaterat: Läs gärna Christofer Laurins bloggpost: "Har Livets Ord ändrat sig?"

Antikrist som fredsmäklare?

2010-07-16T08:51:00.005+02:00

I kölvattnet av min Israelfråga så har ett påstående dykt upp som jag hört många gånger från dispensationalistiskt håll och det är att antikrist (Läsa gärna den här posten där jag funderar kring antikrist) kommer med fred i mellanöstern. Den dagsaktuelle Benny Hinn får stå som ett typexempel på en sån hållning i det här klippet.

Jag har hört kristna på allvar argumentera att det är fel att verka för försoning mellan palestinier och israeler därför att vi då "går antikrists ärenden". Någon som vet teologin bakom den här läran? Jag är bered att lyssna på en saklig genomgång av tänket. Men såna här påståenden måste kunna backas upp av mer än spekulativa predikanter med näsa för lyx och undergångsromantik.

Den här läran gör några livsfarliga antaganden med stora konsekvenser. Den säger att fred är något vi ska akta oss för, den säger att försoning mellan människor (israeler och palestinier) är omöjlig och till och med olämplig. Rent spontant så skulle jag säga att det är den här läran som är antikristlig. Den går ju tvärs emot den Jesus som kallas fredsfursten och vars rike består av fred. Han säger: "Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner.". Jag tror att i vår kallelse som lärjungar ingår att alltid verka för fred.

En sak till som jag inte begriper med "Left behind" kristendom. Hur kan folk tro att de vet precis vad som kommer att hända? Tre år dit, sjuttio årsveckor dit. etc? "Sen kommer det att hända och sen det och sen..."

Bibeln reduceras i det här tänket till något som närmast liknar en manual till ett linjärt gammalt dataspel med olika förutsägbara banor att spela sig igenom. Underskattar inte också ett sånt här tänk ondskan?
Framför allt, förminskar det inte Gud till någon sorts marionett-mästare som sitter långt bort någonstans och drar i trådarna?

Hur tänker ni?

Uppdaterat: Bloggkompisen Monica hänger på med en bra text och intressanta länkar!

Sant då, sant nu

2010-07-14T12:29:00.002+02:00

Jag är med barnen ute i sommarstugan där jag hittade en gammal Missions Baneret från 1987. Däri fanns den här teckningen. Kunde inte sagt det bättre själv!

Uppdaterat: Efter lite sökande på nätet upptäckte jag att Lennarth Nilsson, mannen som tecknar Helge From fortfarande är aktiv. Du hittar mer av honom här.

Published with Blogger-droid v1.4.7

N.T. Wright mina vänner!

2010-07-12T22:54:00.001+02:00

Hittade de här klippen med Tom Wright. De ser ut att ha några år på nacken, Wright ser något yngre ut men det han har att säga är förstås lika vettigt som vanligt. Något för regniga dagar!

Några frågor om Israel

2010-07-09T10:42:00.006+02:00

Varning lång post! Israel tycks vara ett ämne som aldrig upphör fascinera oss. Nils-Eije Stävare skriver en i mitt tycke bra debattartikel i Dagen men får snabbt svar på tal. Även på pingstpastor Mikael Karlendals blogg så behandlas frågan om Israel. Under min uppväxt så presenterades engagemang för staten Israel som minst lika viktig som missionsbefallningen. Nu är jag betydligt mer tveksam. Låt mig dela varför.

Jag predikade för några veckor sedan om dopet med utgångspunkt att det är tecknet på en ”ny mänsklighet”. (Drastiskt men så läser jag bibeln) Paulus gör ganska radikala påståenden om dopet, han skriver bla att det har ersatt omskärelsen. (Kol 2:11-12. Rom 2:29). Det är ett nytt identitetstecken. Paulus är noga med att han inte längre bedömer någon på ”mänskors vis”. (2 Kor 2:16-17) Den nya skapelsen kan med fog kallas en helt ny mänsklighet.

Okej vad har det här med Israelfrågan att göra? Jo konsekvenserna av det här resonemanget ser vi glasklart i Gal 3:27-29: ”Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Men om ni tillhör Kristus är ni också avkomlingar till Abraham och arvtagare enligt löftet.”

Det spelar alltså ingen roll vem/vad du var innan. Det spelar till och med ingen roll om du var jude eller grek! (Paulus är superradikal här) I Kristus har något helt nytt skett. Det är evangelium. När det gäller evangeliet så är Paulus glasklar att det gäller alla. (Rom 1:6). Att det står juden först stämmer med den naturliga ordningen som vi också ser i apg 1:8. Allt börjar ju där. Han är också glasklar över att skiljemuren mellan hedningar och judar är riven. (Ef 2:11-22)

Det här leder till följande frågor:
Blir det inte problematiskt om vi som följer en Jesus som var helt ointresserad av att bygga jordiska riken och länder har en teologi där Gud riskeras att reduceras till en "stamgud" som bryr sig om ett geografiskt och politiskt land mer än alla andra?

Hur kan man som en del på allvar mena att Gud fortfarande har två olika folk (Israel och församlingen) utan att ta bort allt det som är revolutionerande i evangeliet? Nämligen att Jesus river ner skiljemuren. Vad blir det i så fall med perspektivet att Jesus för fram en ny mänsklighet överställd nationalitet, etnicitet, kön, etc som ju är ett dominerande tema genom hela Nya Testamentet?

När det gäller löfterna i Gamla Testamentet så uppfylls de i Jesus. Allt som beskrivs som "evigt" måste ses i det ljuset. Den "eviga" påskmåltiden (2 Mos 12:14) finner sin fullbordan i Jesu död och försoning. Tabernaklet (2 Mos 27:21) och templet fullbordas i honom. Varför skulle inte det "eviga" landet också få sin fullbordan i Jesus och den nya skapelse han för fram?

Ja men Romarbrevet 11 då? Jag ser rom 9 -11 som ett resonemang där Paulus söker ge församlingen i Rom en tydlig grund i sin judiska historia. Han vill visa dem att de inte hänger i luften utan är förbundna med Guds handlande i historien. Det finns några verser mot slutet av kap 11 som kan tolkas som att Gud har en special plan för judarna men dessa verser måste vägas mot helheten i evangeliet.

Den övergripande storyn i bibeln handlar om att Gud vill upprätta gemenskapen med sin vilsna skapelse. (oss) I sin räddningsplan väljer han en man som hette Abram och hela Israels historia följer. Men Guds tanke från början var inte enbart ett folk eller ett land. Det är praktiska och viktiga nödvändigheter men Gud vill nått mer, han vill upprätta hela sin skapelse. Det inte sagt för att förminska Israels betydelse i historien. tvärt om. Men när Jesus kommer bryter något helt nytt fram.

När jag ställer frågor som de ovan så brukar en del kalla mig för "ersättningsteolog". Själv kallar jag mig för "fullbordansteolog", det var Jonas Qvarsebo som myntade uttrycket. Låt mig citera samme Jonas: "Kyrkan skall inte ses som en ersättning av Israel, utan som uppfyllelsen av Guds löften till Israel". Jag håller med!

Till sist. Ja men har Gud ingen tanke med dagens Israel? Först. En fråga som alla borde ställa sig är vad som kom först, hönan eller ägget när det gäller Israel och olika teologiska inriktningar? Är staten Israels tillkommelse ett bevis för att den dispensionalistiska bibeltolkningen är den enda rätta? Eller är den starka betoningen på en dispensionalistisk bibelotokning i USA under hela 1900-talet en av anledningarna till Israels existens? Jag tycker frågan är relevant.

Slutligen så unnar jag verkligen judarna ett eget land. Historien visar att de behöver ett hem. Men när man blandar in teologiska ståndpunkter och teorier finns risken att Gud reduceras till en "tribal god" och att fredsförsök demoniseras, därmed går viktiga delar av evangeliet om Guds rike förlorade. Jag misstänker starkt att en del kristna totalt tappat perspektiven här. Vad tror du?

Peace in the Middle East!

Uppdatering: Jag bara måste slänga in den här artikeln av N.T. Wright: The Holy Land Today Den har några år på nacken men den är så bra. Läs!

"To suggest, therefore, that as Christians we should support the state of Israel because it is the fulfilment of prophecy is, in a quite radical way, to cut off the branch on which we are sitting. It is directly analogous to the mistake of the Galatians, who thought that if they were members of Abraham’s family they should go the whole way and get circumcised..." Tom Wright

Stödda länkar 12

2010-07-04T11:03:00.002+02:00

Det var längesedan jag kom med några länktips. Det beror inte på att det inte skrivs många bra saker där ute utan mer på att jag inte riktigt har haft tiden att samla ihop det. Nåväl här kommer i alla fall några länkar.

Josefine Arenius skriver fantastiskt bra om ett svårt ämne: Homosexualitet.

Det har skrivits mycket om Israel (som alltid) i kristen press och på bloggar den senaste tiden. Även om det inte är hans huvudärende så säger Greg Boyd det väsentligaste utifrån ett gudsrikes perspektiv i sin artikel om patriotism.

Bloggen Kingdom Grace ställer några frågor om Guds vilja att straffa och intressanta kommentarer följer.

The naked pastor tecknar och funderar: Varför blir religiösa människor så lätt svartvita i sitt tänkande?

Dagens citat om evangelisation

2010-07-02T13:36:00.000+02:00

"Go to the people. Live among them. Learn from them. Love them. Start with what they know. Build on what they have."

The Celtic Way of Evangelism

Fred och Kärlek mina vänner!

2010-07-01T11:05:00.000+02:00

Det blir inte mycket bloggande nu, Peace & Love tar all tid i stort sett dygnet runt tills på söndag...

Att vara ledare och höra Gud tala

2010-06-23T16:44:00.004+02:00

Jag tror att Gud visar mig saker, jag tror han leder mig och faktiskt talar till mig ibland. Ändå kommer du aldrig höra mig säga från en plattform eller predikstol: "Gud har sagt det och det till mig därför måste ni". Eller "Så säger Herren...". Varför? Jo jag tror att bland det värsta som kan hända i en församling är när ledaren söker stänga av folks förmåga att tänka kritiskt och ifrågasättande. Det är precis så sekter uppstår och människor kommer hur fel som helst. Vem vill gå emot Gud? Vem vill vara i vägen för Guds plan? Svar ingen. Alla tystnar...

Hur gör vi då? Kanske du undrar. Jag tror på bibelundervisning, jag tror att vi kan och ska utmana varandra med Guds rike, med Jesu ord till oss. Det räcker väldigt långt. Du kommer väldig ofta höra mig säga saker som: "Jesus säger så här, vad tror ni det betyder för våra liv?". "Om Guds rike är så här, vad gör det med oss?". Jag tror Gud verkar i såna samtal och i såna processer på ett långt sundare sätt än när ledare slår fast saker från en plattform utan möjlighet till följdfrågor och funderingar.

Riktigt fel blir det när ledare försöker få folk att ge mer pengar med "Gud har sagt det och det till mig, därför måste ni..." eller "Så säger Herren..." Då blir det riktigt illa. Manipulation är bara förnamnet. Ändå händer det gång på gång i våra kyrkor och församlingar. Ibland behöver vi pengar och då får vi naturligtvis sakligt förklara varför och om vi som ledarskap felsatsat så ska vi vara väldigt öppna med det. En tumregel är att saklig argumentation alltid är att föredra framför känsloyttringar om ekonomiska behov uppstår. Om behovet är verkligt och viktigt så går det att visa på det utan att ta till ett manipulativt språk.

Jag gjorde en snabbanalys av de förkunnare jag lyssnar till och läser nuförtiden och kunde konstatera att ingen av dem använder ett manipulativt "kristet språk". De gör stora satsningar på bla nödlidande och betydande insatser i sin omgivning men helt utan: "Så säger Herren" men däremot med en målmedveten fokus på Jesus och hans sändning ut i världen. Jag har så svårt för det här att jag naturligtvis riskerar att slänga ut barnet med badvattnet. En del som säger "Så säger Herren" har naturligtvis hört Herrens röst och har något viktigt att förmedla men deras pedagogik blir helt kontraproduktiv på mig, det får jag jobba på. Paradoxalt nog så verkar det som om det jag upplever som manipulativt är det enda en del kristna förstår. Då blir jag rädd på riktigt...

Hur tycker ni de ledare och pastorer ni mött har tacklat det här? Hur presenterar de det de upplever att Gud sagt? Lämnar de utrymme för prövning och tvivel? Hur många av er möter idag "Gud har sagt" argumentet?

Uppföljning på artikeln i DI

2010-06-22T17:12:00.002+02:00

Reportaget om frikyrkans utveckling i Dagens Industri har lett till samtal både här på bloggen och hos Stefan Swärd. Det är intressant att se vilka slutsatser vi drar av en sån artikel, en del stirrar sig blinda på att folk har fördomar om oss i frikyrkan (vilket tydligt syns i kommentarerna till artikeln). Åter andra kommer med standardsvar som "Vi måste få mer människor till kyrkan". Åter andra blir uppgivna av alla rapporter som kommer om minskande medlemsantal.

Personligen uppmuntras jag av det här. Jo faktiskt, det ger oss en chans att fundera kring vad "kyrkan" är för nått. Jag brukar gång på gång säga: "Vi går inte till kyrkan, vi är kyrkan". (eller församlingen för den som gillar det ordet bättre). Vi behöver inte fler byggnader att förvalta, vi behöver inte fler projekt att entusiasmera folk till. Det enda projekt vi egentligen behöver är att göra lärjungar, att hjälpa varandra att följa Jesus i vardagen helt enkelt. Personligen tror jag vi bör röra oss bort från alla former av "institutionsbygge", vare sig det handlar om hierarkiska ledarskapsmodeller (där vi ofta idealiserar näringslivets chefer) eller jättelika fastighetsprojekt, typ allaktivitets hallar etc. Allt det här behöver inte vara fel men det gör oss allt för lätt till förvaltare, förvaltare av modeller, prylar och saker.

Personligen tror jag vi har mycket att lära av förenklingar. Jag tror mycket på "enkla" sammanhang. Jag är själv en anställd pastor i en relativt traditionell församling (även om vi jobbar på det) men jag kan mycket väl se fungerande församlingar utan anställda som bygger på enkelhet, delaktighet och allas gåvor. (både ekonomiska och andra). Där någonstans tror jag framtidens kyrka/församling finns.