Efter det åkte vi till Stickan och hämtade ett par hekto amfetamin. Vi hade ju lämnat cirka ett kilo hos honom som vi fått för godset Tina och jag kommit över vid inbrottet.

Vi åkte till hotellet och tog det lugnt ett tag, Bjarne åkte ut och fortsatte jobba med tjacket, jag gick och lade mig och somnade gott. Det hade varit ett flertal stressiga dagar och jag behövde verkligen få den vilan. Jag tyckte att jag bara hade sovit en liten stund när jag vaknade av två damers glada pladder. Tina kastade sig på min ena sida och Nina på den andra, båda två kramade om mig och pussade mig glatt. De luktade himmelskt gott av någon exotisk parfym och jag kunde inte låta bli att låta mig bli pussad på och skönt omkramad av de båda sexiga damerna.

– Vill du vakna och ha det skönt med oss så kan vi hjälpa dig med det? viskade båda damerna i mina öron.

Ett sådant erbjudande kunde jag ju inte tacka nej till. Jag piggnade snabbt till, sedan gosade vi och hade det skönt i sängen och senare också i det väl tilltagna dusch-utrymmet.

Senare på kvällen när Bjarne Kärrskatt kom hem, efter att ha jobbat hårt med att bli av med nästan allt tjack, han räckte över 20-tusen samtidigt som han talade om för Tina att nattportieren ville tala med henne.

Tina åkte ner till receptionen, hon kände portieren ganska väl och det var genom honom hon hyrt rummen från start. Efter en stund kom hon tillbaka upp och talade om att polisen hade varit på hotellet och ställt frågor om oss, alltså de som bodde i de två rummen som vi hyrde. Vi bestämde oss för att checka ut, bilen skulle vi lämna vid hotellets parkering tills vidare. Tina åkte ner för att ordna med betalningen. Vi bestämde att vi skulle lämna hotellet under natten, Bjarne och jag var och en för sig. Tina och Nina tillsammans.

Vi skulle träffa tjejerna, vid 14-tiden dagen därpå, på en av de mera diskreta klubbarna som vi ibland besökte. Bjarne och jag skulle ta oss dit under natten. Vi drog i oss varsin ”rökare”, bytte om till de nya kläder som tjejerna köpt till oss, plockade med oss det som inte var skrymmande och gav oss diskret iväg. Tina skulle ordna med ett nytt hotell, sedan skulle de ta med sig resten av grejerna i sina resväskor när de lämnade hotellet.

Jag hade fått skoskav av de nya bootsen och den långa nattliga promenaden, på snirklande bakgator genom staden, för att ta mig till klubben och blev ompysslad av en av etablissemangets flickor i ett sidorum, när Bjarne svettandes och flinande anlände.

– Fan så du ser ut och vad fan skrattar du åt, frågade jag något irriterad.

– Hähähä, jag tog värsta omvägen för att ta mig hit, tyckte att jag hade snuten efter mig, så det vart lite svettigt ett tag. Och du förresten, jag har ett jävla skoskav av de nya bootsen tjejerna köpte till mig, ser att du har samma problem förresten, svarade han gapskrattande.

Jag kunde inte låta bli att stämma in i gapflabbet, vi kramade om varandra och skrattade så tårarna rann – eller om det var svett – på oss båda två. Det kom in ett helt gäng med bekanta män och kvinnor i rummet, trots att de inte visste vad vi skrattade åt så började alla gapskratta tillsammans med oss. Bjarne och jag visste säkert inte heller vad vi skrattade åt.

Vi beställde in fyra pavor Jack Daniels och ett par backar Åbro, skålade och drack och började dra lite rövarhistorier tillsammans med de övriga. Bjarne, sin vana trogen, passade på att göra lite diskreta tjackaffärer under tiden.

När vi blivit väl omplåstrade och fått oss ett rejält skönt bastubad började vi planerade för det fortsatta jobbet med checkerna. Vi bestämde oss för att åka ut till någon av de södra förorterna, men först måste vi skaffa oss en något diskretare bil än den svart-gula Volvo Bjarne köpt dagen innan.

exkriminell; fortsättning följer.

Efter att ha övat in namnteckningarna gick Bjarne till sitt rum, jag tog mig en liten dos amfetamin för att kunna slappna av och somna. När man använt amfetamin varje dag under många år vänjer sig kroppen vid drogen och ofta somnar man gott när man väl slappnat av efter att ha tagit en lagom dos.

Jag kvicknade till en stund då Tina kröp ner under täcket bredvid mig, men somnade skönt om efter att vi gosat en stund.

Bjarne och jag hade kommit överens om att han skulle komma in till mig vid 8-tiden på morgonen, när han och Nina kom hade jag beställt upp en god frukost för fyra som vi muntert knaprade i oss. Vi daskade i oss en rackare och sedan började jobbet. Det var tisdag morgon och Bjarne gav sig ut ensam för att ta ut den första checken. Han ville testa den första checken med 40 000 kronor, trots att jag menade att han kunde ta ut betydligt mer. Men för stunden var han inte bekväm med en större summa så han fick som han ville. Jag sa till honom att vi bara skulle gå på bankkontor eftersom posten hade andra administrativa rutiner än bankerna, därför var det säkrare med uttag på banker.

Tina och jag hade kommit överens om att hon också skulle gå på checkarna, men först var hon tvungen att öva in namnteckningarna ordentligt. Sedan skulle hon åka över till hälaren och lämna över kuverten med alla de konstiga utländska sedlarna. Dessutom tog hon med sig den stora bunten med ryska Rubler som vi också hade snott, dessa pengar kunde han säkert lämna över till sina ryska kontakter trodde Tina. Han skulle kolla upp värdet på pengarna och sedan lägga undan halva summan till Tina och mig. Men de svenska, europeiska och dollarsedlarna behöll vi.

Tina och jag kom överens om att hon skulle ge Nina en tredjedel av pengarna de lyckades ta ut, eftersom hon skulle följa med Tina, resten skulle hon och jag dela på. Bjarne och jag hade kommit överens om att dela fifty-fifty. Vi såg alla fram emot en inkomstbringande dag.

Tjejerna drog iväg och en stund senare kom Bjarne tillbaka, han gav mig 20 000 kronor och berättade att han köpt en bil. Nu ville han visa mig bilen och sedan skulle vi åka till nästa bank ta ut 80 000 kronor. Jag frågade vilken bank han varit på när han tog ut den första checken?

– Banken var ju stängd, de öppnade inte förrän klockan 10, så jag gick till posten på Sveavägen i stället.

Jag suckade, faan också.

Bjarne hoppade in i en gul och svart Volvo 242:a.

– Köpte den för 3 500 av Ove i garaget, sa han med ett flin. Jag kunde inte låta bli att flina jag med.

– Vad faan håller du på AIK? frågade jag

– Nej på Färjestad sa han på bred värmländska, men skit i det. Nu drar vi väl iväg till jobbet, sa han och körde lugnt iväg.

Jag tog fram den av checkerna han skrivit ut på 80 000 kronor och gav honom den.

– Vart ska vi? frågade han.

– Vi tar väl Handelsbanken på S:t Eriksplan först, sen kan vi ju dra till Kista Centrum och ta en av bankerna där, föreslog jag.

Sagt och gjort, Bjarne försvann in på Handelsbanken, efter 10 minuter kom han ut med ett nöjt leende, rättade till hängslena på overallen, satte sig i bilen och gasade på mot Kista.

– Faan det går ju bra det här, sa han samtidigt som han gav mig ett kuvert med sedlarna, jag slängde in det i handskfacket och tog fram nästa check. Den var utställd på 100 000 kronor.

Han parkerade vid norra entrén vid korvkiosken och bad mig köpa en tunnbrödsrulle och en Coca Cola till honom innan han gick iväg mot banken. Själv köpte jag en Pucko och en mosbricka med kokt korv och gurka, som jag slukade, innan jag gick tillbaka till bilen. Under tiden jag väntade fixade jag iordning varsin dos amfetamin, som jag tänkte vi skulle ta i lugn och ro vid Solvalla camping, innan vi åkte till nästa bank vid Brommaplan.

En liten stund senare kom han släntrande också nu med ett nöjt flin, rättade till hängslena och kepsen innan han satte sig och ville ha sin tunnbrödsrulle och Cola. Han gav mig kuvertet, som jag lade in i handskfacket.

– Bra jobbat Bjarne, ska vi dra till ”Nettis” vid ”Valla” och ta det lugnt en stund innan nästa uttag, föreslog jag. Han nickade instämmande.

På ett par tre timmar hade vi tagit ut 220 000 kr, vi tittade på varandra och garvade innan vi åkte iväg till Solvalla.

– Ta och räkna pengarna du, sa Bjarne, så kan vi dela upp dem innan vi kommer fram.

Jag tog ur tio tusen ur det sista kuvertet och stoppade i dem i det första, då skulle det vara 90 000 kronor i var och ett av dem.

– Jag räknar för sakens skull, sa jag och tog ut sedlarna.

Det är en skön känsla när man räknar ihop bytet efter ett bra jobb. Jag räknade upp 90 tusenlappar och lade ner dem i kuvertet, innan jag räckte över det till Bjarne. Sedan räknade jag resterande sedlar, det stämde också. Jag gömde kuvertet i en hålighet under handskfacket, Bjarne hade stoppat på sig sitt kuvert i en av de många fickorna på overallen.

Vi tog med oss lösningen in till Nettis, hon var utan tjack så vårt besök välkomnades dessutom fick Bjarne ett extra tillfälle att sälja av lite. Nettis hämtade pengar från sina bekanta i husvagnsparken. Jag tog min sil och gick tillbaka ut till bilen och väntade att Bjarne skulle komma, det drog ut på tiden.

– Ähh jag var tvungen att snacka lite skit med folket, men det grejade sig, sa han och slängde över 10 000 kr till mig. Vi måste ta en sväng förbi Stickan och fylla på förrådet, de köpte allt vi hade. Tio till dig tio till mig, sa han med ett brett flin.

– Ska vi ta Brommaplan först eller är vi nöjda för idag, frågade jag?

– Vi drar direkt till Stickan, jag fick lite andra beställningar på tjack också. Vi behöver nog hämta ett par hekto, så vi klarar oss själva också, tyckte Bjarne.

Sagt och gjort, vi tog det lugnt resten av dagen.

Fortsättning följer.

Exkriminell

http://www.sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/

I undertexten utmålar han sig själv som manusförfattare. Han påstår också att min berättelse är en dokumentär intervju, när den i själva verket är en bandad berättelse – inte som han påstår en intervjusituation. Jag kan sånt där, jag är utbildad journalist vid före detta Journalisthögskolan (nuvarande Institutionen för Journalistik Media och Kommunikation) i Stockholm 1986-87. Det är inte heller en dokumentär, utan det är en av mig dramatiserad berättelse om en lögn och dess konsekvenser. Berättelsen är avgiven i avsikt för att eventuellt spelas in som kortfilm, alltså en spelfilm, inte en dokumentär film.

Men Jonas Odell är en TJUV, han stal min upphovsrätt och han har stulit mitt manus. Han meddelade inte mig när mitt bidrag antogs till att filmas. Han gav mig alltså ingen som helst möjlighet att kunna skriva det avtal som garanterar mina rättigheter, något jag krävt för att min berättelse skulle få medverka i kortfilmen. Här nedan en länk till regeringens hemsida som tar upp lagen om Upphovsrätt.

“Broschyren behandlar vad upphovsrätten skyddar
och vilka rättigheter en upphovsman har…” “Upphovsrätt är rättsreglerna om författares, kompositörers, konstnärers och andra skapande upphovsmäns rättigheter att bestämma över hur deras litterära eller konstnärliga verk får användas…” “…lagen skyddar litterära och konstnärliga verk. Med det avser man till exempel framställningar i tal…”

http://www.sweden.gov.se/

Jonas Odell ligger pyrt till. Vad som hände var att min berättelse valdes ut, mig ovetandes, och klipptes ner till en fyra minuter kort berättelse som sedan spelades in till en kortfilm. Skådespelare tolkade de olika rollerna så som jag berättat i den bandade berättelsen och viss grafik lades in i filmen. Men filmen bygger hela tiden på min berättande röst som driver filmen vidare. En text på engelska visas också i filmen.

Saken är under process, jag har alltså anlitat en Advokat som hjälper mig driva min sak. Jag kräver naturligtvis upprättelse i de former jag har rätt till och ett erkännande av att min historia är min egendom och ingen annans. Manus tillhör dessutom mig och inte manus-TJUVEN Odell.

Men jag är villig att så småningom ingå en förlikning med Jonas Odell, jag kommer erbjuda honom en uppgörelse som han helt enkelt inte kan tacka nej till.

I mitt omedvetna medvetande, som hela tiden arbetar med en hel mängd olika vardagliga och extraordinära händelser, har ett synopsis utformats. Ett synopsis som leder in till ett par olika händelseutvecklingar. I den ena grenen av synopsis låter jag min avkriminaliserade hjärna styra det fiktiva författandet av manus. I den andra grenen av synopsis tillåter jag mig mitt gamla livsstilskriminella sätt att tänka och handskas med situationer komma fram. Jag författar ett manus helt och hållet i den fria fiktiva form som en författare gör när denne skriver romaner. I detta fall ett manus till en kortfilm i tre olika delar. Dessa delar i ett par olika fiktiva former, som var och en kan filmas av TJUVEN Odell som del 2 av kortfilmen “Lögner” eller Lies” som den heter på engelska.

Jag kommer att fortsätta håller Er alla trogna följare av min blogg informerade om fortsättningen av detta “drama”

Och nu ska jag sätta mig och skriva kapitel 11 av novellen “Revisorn”. Ett kapitel som läggs ut på bloggen snarast.

MVH

Exkriminell

Han har suttit och slö tittat på filmer på flyget då han helt plötsligt får höra min röst i en av filmerna. Han följer min blogg och min röst går det knappast att ta fel på. Filmen där min röst förekommer är min berättelse i nerklippt version om den novell jag för närvarande skriver här på bloggen “Revisorn”. 2007 lät jag berättelsen bandas för eventuell medverkan i en kortfilm.

Jag avtalade med personen som bandade min berättelse att om mitt bidrag skulle tas ut för medverkan i kortfilmen skulle ett avtal upprättas där jag skulle garanteras mina rättigheter. Jag hörde aldrig av personen igen och saken föll i glömska, ända tills Hasse i höstas sänder sitt meddelande.

Här följer en länk till filmen: http://martinlandquist.com/?p=650

Detta är anledningen till att jag inte publicerat några fler kapitel sedan ungefär den tiden.

Men storyn är min och ingen annan kan ta min upphovsrätt eller manusrättigheter till min personliga upplevelse och berättelse. Därav den kanske lite kryptiska rubriken till detta inlägg, saken är under process…

OkOk kära vänner. Vi hörs vidare…

MVH/Exkriminell

Det var ganska sent på kvällen när Bjarne Kärrskatt kom tillbaka, i sitt sällskap hade han en mycket snygg och sexig kvinna – Nina en tjej som ibland dansade på svart- och nattklubbar. Han hade ordnat så att allt gods hade blivit omhändertaget, fått betalt i amfetamin och lämnat över ett knappt kilo till Stickan, till oss hade han tagit med sig ett hekto. Vi gjorde det bekvämt för oss, någon satte på en av hotellets porrfilmer på Tv:n och vi provade tjacket. Efter en stund gick Bjarne och Nina över till sitt rum, innan de gick kom vi överens om att de skulle komma tillbaka på söndag eftermiddag, Tina stängde av Tv:n sen gick vi och lade oss för att gosa med varandra.

När vi vaknade beställde vi upp brunch och gick igenom hur vi skulle lägga upp strategin för att kunna börja ta ut pengar på företagscheckerna. Firmatecknarnas namnteckningar hade vi och kontots saldo var det inga problem med, dessutom skulle vi ha cirka två veckor på oss innan det blev revision på kontot. Ingenting skulle kunna gå fel kom vi fram till.

– Men ibland är det bra att inte ta ut för mycket pengar också, vakterna har ju kunnat få ett ordentligt signalement på dig. Risken är ju ganska stor att de kan spåra dig och fingeravtryck lär det ju finnas gott om, menade Tina.

– Jo, det har du ju rätt i, men ibland kan det vara bra att ha en rejäl laddning cash undanstoppade också. Jag tycker vi ska köra så det ryker, om jag torskar så flyger jag vare sig det är lite eller mycket pengar det handlar om, svarade jag.

Vi kom överens om att ta ett ordentligt snack med Bjarne Kärrskatt om vad han tyckte. Bjarne var en erfaren kriminell, han var i 60-årsåldern och hade gjort sina år på kåken. Han var en av de gamla rövare som hade gjort sina voltor som internerad och hade suttit på de flesta fängelser i landet.

– Finns det några affärer öppna idag, frågade jag Tina. Jag tycker vi ska dra ut på staden och köpa lite kläder till oss. Du kanske vill ha lite fräscha kläder om du ska plocka ut pengar i banker. Vi hör efter med Bjarne och Nina också om de vill följa med, jag behöver i alla fall kalsonger, skor och lite annat.

– Ja vad kul, vi drar ut och shoppar. Vi har ju pengar så det räcker till och blir över, vi tar med oss några häften Rikskuponger också, så kan vi dra på krogen, jublade Tina.

Hon ringde upp våra kompanjoners rum via hotellets interna telefonsystem och talade om den tydligen goda nyheten för Nina som genast kom över till oss glatt pladdrande om sexiga underkläder, tajta jeans, kortkorta kjolar med mönstrade nätstrumpor samt snygga pumps och läckra stövlar. Jag sprang in i duschen för att slippa höra tjejernas pladder om shopping, när jag duschat klart satt Bjarne också i vårt rum, nyduschad och fräsch, med en kall öl. Han öppnade en till mig också och vi skålade i varsin skummande bägare. Tjejerna hade fixat varsin drink ur spritförrådet som vi lagt undan till oss själva.

– Vad säger du Bjarne, ska vi gå på shoppingrunda med tjejerna, frågade jag.

Han stönade och menade att det inte riktigt var hans grej, han tyckte vi skulle släppa lös damerna och själva gå på någon rövarkrog och snacka rövarhistorier. Och förresten behövde han inga kostymer för att plocka ut pengar på checker, han föredrog att klä sig som en hantverkare. Om tjejerna tyckte han behövde några trasor så kunde de ju köpa med något i hans storlek.

Men jag visste var skon klämde, Bjarne Kärrskatt var inte den typen som ville gå på krog och bära på shoppingpåsar. Han ville hellre gå på svartklubb och bära på tjackpåsar, snacka skit med andra rövare och kanske sälja en påse tjack eller två. Även om han inte behövde pengarna för stunden, tyckte han att han gjorde en insats och dessutom höll han sig uppdaterad om vad som var på gång i svängen.

– Gå ner på staden och beckna av och lite tjack, jag följer med tjejerna så får de hjälpa mig välja lite kläder, vi ses på klubben sedan, sa jag.

Nina började hjälpa Bjarne att väga upp amfetamin i engramspåsar och Tina ringde efter en taxi. Jag städade bort skrymmande saker som städerskan eventuellt skulle kunna reagera negativt på. Pengarna, checkerna och blanketter låste jag in i rummets värdebox.

– Hur mycket pengar får vi ta med oss och handla för, undrade flickorna.

Bjarne och jag tittade på varandra och sedan på tjejerna, vi kom fram till att vi inte hade en aning om vad kläder kostade. De gånger när vi skaffade nya kläder så var det då vi hade tömt en klädbutik eller skoaffär.

– Ta med det ni tror att ni behöver, men bara svenska pengar, sa jag.

Tina och Nina kastade sig jublande runt halsen på oss.

Därefter delade Tina och jag på det sista fintjacket hon hade kvar, sedan drog vi alla ner på staden.

– Vi letar reda på kläder till Bjarne och dig först, sen kan väl Nina och jag få gå och shoppa själva, frågade Tina.

– Självklart, gör som ni vill så ses vi på hotellet någon gång i kväll, svarade jag lättad. Skulle aldrig klara av att gå på shoppingrond med dessa två pladdriga klädmedvetna damer.

Jag letade upp Bjarne och vi for runt på staden åtskilliga timmar, åkte hem och hälsade på bekanta och gjorde lite affärer. Bjarne sålde tjack och jag sålde av ett gäng Rikskuponger, nöjda och belåtna drog vi sent på kvällen hem till hotellet.

Vi gick till baren för att svalka oss med en kall öl, men där stod också våra damer uppvaktade av ett koppel sprättiga hotellgäster.

– Ja dem går det då ingen nöd på, skrattade Bjarne.

– Ähh, vi åker direkt upp och tar en bärs på rummet, sa jag.

Bjarne nickade instämmande, vi lämnade ett meddelande till bartendern att vi var hemma, som denne diskret vidarebefordrade till damerna.

Det var ett stort skåp med massor av utdragslådor och flera fack, några fack var låsta men nycklarna hängde i låsen. På hyllorna låg bland annat ett stort antal A4 kuvert, på dessa var skrivet namn på en rad olika länder. På en av hyllorna låg flera buntar med svenska sedlar, US$, engelska pund och annan europeisk valuta.

– Ojoj då, det verkar vara en hel del pengar, sa Tina och kramade min arm ganska hårt.

– Vi får packa ner allt i kabinväskan så kan vi räkna dem lite senare, men vad är det i kuverten, undrade jag.

Tina öppnade ett kuvert som det stod Venezuela på, i kuvertet låg en tjock bunt venezuelanska Bolivar, det landets valuta. Det var tydligen så att Oljebolaget var försett med olika oljeländers valutor för att snabbt kunna skicka representanter till respektive länder försedda med en rejäl handkassa. Vi rakade ner kuverten i kabinväskan.

De låsta facken innehöll mestadels aktiebrev utställda av olika oljebolag i världen, dessa lät vi ligga kvar. Vi låste skåpet och jag lade tillbaka nyckeln där jag hittat den, därefter gick vi till direktörens kontor tog med oss varsin dryck och satte oss att räkna pengarna.

– Skål på dig Tina, det här verkar ha gett en del kosing, sa jag. Hon skålade nöjt tillbaka.

När vi satt oss bekvämt tillrätta började Tina berätta om en polack hon träffat på det dygnet runt öppna rövarnästet Café Stockholm vid Norrtull. Denne polack körde svarttaxi och brukade ofta sitta på caféet och ragga kunder. Jag hade varit där periodvis under något års tid, mestadels för att träffa likasinnade rövare och berätta rövarhistorier men också för att göra upp någon affär eller planera för något kriminellt. I källaren fanns också en spelhåla där man kunde fördriva några timmar med att förlora pengar, eller i enstaka fall även vinna en hacka.

I alla fall hade denna polack fattat tycke för Tina och hade bjudit henne till sin familjs gård i Polen. Tina hade naturligtvis vägrat och frågat honom om han trodde att hon var någon sorts idiot, som utan vidare skulle kunna tänka sig att följa med en främling till hans hemland.

Polacken hade då erbjudit henne att ta med någon manlig bekant. Egentligen var han ute efter att skapa ett kontaktnät för att bygga upp en amfetaminliga och han trodde att Tina eventuellt kunde ha kontakter med storlangare som ville köpa större mängder amfetamin. Han ville helt enkelt visa Tina sin produktionskedja, för att övertyga henne om att han menade allvar. Han hade berättat att hans familj hade en etablerad amfetaminfabrik på gården och att de ville expandera också till Sverige.

Tina hade naturligtvis fortsatt vägrat, men hon hade blivit nyfiken och nu ville hon presentera mig för denne polack.

Om vi kom fram till att han var seriös kunde vi kanske acceptera hans erbjudande och åka på en rundtur i norra Europa, för att slutligen åka till Polen. Tina menade att vi kunde använda pengarna som vi tagit ur kassaskåpet för att finansiera resan, i vilket fall som helst skulle det ju kunna bli lite omväxling mot det monotona dygnet runt jobbet som knarkandet, inbrotten bedrägerierna och övriga verksamheter innebar.

Vi kunde ha lite kul för en gångs skull och unna oss en avkopplande rundtur i Holland, Belgien, Tyskland och eventuellt Polen, hon hade en del kontakter i dessa länder som vi skulle kunna hälsa på hos. Jag kände också några stycken.

– Det låter onekligen intressant, medgav jag. Vi kan ju börja med att du presenterar mig vid tillfälle då, sa jag.

– Vad roligt, sa Tina, jag vill verkligen bort från Stockholm ett tag och bara få koppla av och ha lite kul.

I vår bransch handlade det om att ”drifta”, att vara produktiv och att dra in så mycket pengar eller gods som möjligt, men att inte lyckas var också accepterat det vill säga om man var ute och i alla fall försökte. Låg man sin ”familj” till last och inte ens försökte, sparkades man ut ganska snart.

– Då kör vi på det, lovade jag. Men jag har inget giltigt pass och att ansöka om och att sedan få ut det tar ju så lång tid, hur ordnar vi det, frågade jag.

– Ähh, det grejar sig. Jag känner en person som jobbar med att förfalska pass och legitimationer. Min leg och mitt pass är ju förfalskningar som du vet, menade Tina.

Vi bestämde oss för att använda alla pengar förutom den valuta som fanns i kuverten till utflykten, det skulle bli alldeles för riskabelt att springa runt på banker och växlingskontor och växla in en massa konstiga pengar. Hälaren skulle få ta hand om dem. Den valuta från skåpet som vi skulle behålla, kunde vi låta hälaren ta hand om för vår räkning tills vi ville ta ut dem.

Vi började tycka att det var långtråkigt, det var bara natten till påskafton och det allra mesta var avklarat. Vi bestämde oss för att ringa till Stickan och tala om för honom att nu rensar vi haket på det vi tror att beställarna vill ha och ger faan i att stanna kvar här. Vi skulle bara passa in vakternas nästa rond, naturligtvis var det avgörande att vi skulle kunna få Bjarne Kärrskatt att komma med lastbilen i lagom tid förstås.

Stickan började domdera och stånka när vi ringde upp, han tyckte absolut att vi skulle stanna. Tina berättade att hon hade hittat allt på den lista han hade gett henne och då mjuknade han lite.

– Ring om en timma, sa han. Jag måste höra efter först om vad som kan vara viktigast att ni får med er.

Men nu hade Tina och jag bestämt oss för att avsluta brytet så fort som möjligt.

Vi drog i oss varsin saftig rökare och satte igång med nattarbetet. Vi prickade av det i kontoren som vi antog var attraktivt, i förråden hittade vi kartonger som skulle passa för att packa grejerna i. Vi gick igenom alla förråd och hittade lite andra nyttigheter, dessa packade vi och ställde på ett sådant sätt att de skulle vara lätta att lyfta ut och lasta på de lagerhyllor försedda med hjul som vi också hittat.

Vi räknade med att få ta hissen ner till lastkajen tre gånger för att kunna få med oss allt, dessutom kollade vi att hyllorna skulle få plats i hissen.

Jag ringde upp Stickan och han gav grönt ljus, Bjarne hade fixat lastbil och skulle kunna vara på plats sent på lördag eftermiddag. Jag räknade ut en tid som skulle passa utan att vi skulle riskera krocka med vakternas rond.

– Det fixar vi, Bjarne är på plats 20 minuter efter att du ringer, sa Stickan och bröt samtalet.

Tina och jag jobbade på, vakterna kom på sin rond och gluttade in i konferensrummet utan att besvära oss. Sent på lördagseftermiddagen hade vi packat allt vi skulle ta med oss och ringde upp och meddelade att Bjarne kunde komma. Vi hade redan börjat frakta ner godset till lastkajen, så om Bjarne kunde börja lasta in direkt när han kom skulle det bara vara bra.

Alla grejer vi skulle leverera till hälarens lager var packat i lastbilen och det vi skulle behålla hade vi lagt i en kartong som Bjarne kunde ta upp till Stickan. Det övriga som kabinväskorna med pengarna, kontoutdragen, firmatecknarnas namnteckningar och checkerna skulle Tina och jag ta med oss till det hotell hon bokat till oss.

Tina bad Bjarne att boka en tid hos hälaren åt henne på annandag Påsk, det var en angelägen sak hon måste diskutera med honom då. Jag visste att det var arrangemanget med pengarna som hon skulle prata med honom om, men det var onödigt att fler än hon och jag och i förlängningen hälaren visste om det.

Vi förklarade också att det var viktigt att Bjarne kom ner till hotellet så snart han var klar hos hälaren och hade levererat amfetaminet som vi skulle få för godset till Stickan, då kunde Stickan fördela de mängder som vi skulle få betala för våra vakters tjänster. Resten kunde han börja sälja av, men han måste lägga undan ett hekto till oss tre. Tina hade hyrt ett rum till Bjarne också.

Vi åkte med till närmaste taxiplats, på vägen dit såg vi några av våra vakter, de morsade och gjorde tummen upp. Bjarne släppte av oss och vi tog en taxi till hotell X som låg centralt inne i Stockholm. Väl där installerade vi oss och packade upp ett par öl och en flaska fin whiskey.

– Skål på dig Tina, det här gjorde vi bra eller vad tycker du, frågade jag.

– Jag vill älska, svarade hon med sin mest sensuella röst och började klä av mig.

Jag hade känt mig jätte dum under flera timmar när jag hade insett att jag kunnat avbryta inbrottet långt tidigare med ett betydande byte i bagaget. Men jag hade tagit upp en beställning på kontorsmaskiner och denna beställning hade inte gått att ta tillbaka. Som tur var hade Tina med Pistolen accepterat min inbjudan att komma och jobba som sekreterare under resten av den tid inbrottet varade. Vi hade älskat och sedan hade jag vaggats till söms vilandes på hennes yppiga bröst.

Jag vaknade av att Tina försiktigt kysste mig på kinden, jag låg bekvämt i soffan med en mjuk kudde under huvudet och en skön filt som hon måste ha lagt över mig när jag somnat.

– Hej, har du sovit gott, frågade hon.

– Som en stock, vad gott det luktar, sniffade jag. Har du kokat mannagrynsgröt?

– Hihihi, jag tog med lite för jag vet ju att du älskar det – med aprikosmarmelad. Det är klart nu om du vill äta och så finns det ostfralla också, fnittrade Tina.

– Åhh, du är en ängel Tina, sa jag och kramade om henne.

– Du hinner ta en dusch också, vakterna kommer inte förrän om en timma. Jag har lagt upp dina kläder på fåtöljen, där finns handdukar, rakhyvel, tandborste och schampo också, kvittrade hon.

Vi satte oss och åt och hon berättade vad hon gjort under tiden jag sovit. Hon hade fått med sig en lista på prylar som Stickan hade gett henne och allt på listan hade hon hittat. En hel del av grejerna var nya och fanns i ett av förrådsutrymmena i obrutna kartonger, det var bland annat flera bärbara- och stationära datorer. Hon hade också packat i ordning allt sprit som hon hittat, de flaskorna låg nu i kartonger.

– Och så har jag ringt till ”Kalle”, du vet larmkillen och han sa att det inte är några problem alls med att öppna kassaskåpet om man har nyckel, larmet kommer inte att gå. Vi kan väl öppna det tillsammans, bad hon mig bevekande.

Att som tjuv öppna kassaskåp vare sig det är med nyckel, kofot och slägga, dynamit, kap skiva eller skärbrännare är alltid en klimax, man har inte en aning om vad det innehåller. Det är känslan i den stunden som är det bärande – inte innehållet. Självklart är det en antiklimax om det är tomt men ovetskapen om innehållet styr adrenalinflödet och den känslan är obeskrivbart njutningsfull.

– Det är klart att vi ska Tina, det här hade gått åt helvete om inte du hade kommit hit och hjälpt mig ur knipan ska du veta, förklarade jag för henne.

Tina och jag delade på lösningen med fintjack som hon tagit med sig. Nyduschad, rakad och fräsch med kontorsnisse kläder – kostym med snygg skjorta och slips – och med den lika fräscha, eleganta Tina med Pistolen som moralisk och professionell stöttepelare kände jag att det här brytet skulle lyckas. Det var ingen tvekan längre nu kändes det lika bra som när jag lyckades dupera vakterna att jag var den Betydande Revisorn. Visserligen var jag välklädd då också men stress och svettningar hade gjort de kläderna lite solkiga tyckte jag, det yttre var för mig väldigt viktigt när jag skulle gå i land med bedrägerier. Nu kändes det alltså återigen riktigt bra, Tinas omvårdnad och närvaro samt fintjacket hade ju naturligtvis också gjort sitt till för att höja välbefinnandet.

Vi kopplade av en stund, jag med en öl och Tina med en liten drink, innan vi gick till konferensrummet för att avvakta vakternas rond. Tina hade när jag sov ställt iordning hela kontoret och konferensrummet så att det syntes att det var full aktivitet på revisionsarbetet.

Vakterna kom och gick snabbt vidare på ronden efter att ha avböjt en snabbfika, Tina satt bakom dataskärmen och hade bara ropat ett muntert hej när vakterna hastigt och blygt rabblat sitt hejsan och hejdå. Hon var en förslagen liten rackarunge vår lilla Tina, iförd sin åtsittande röda dräkt med kortkort kjol, svarta nätstrumpor och röda pumps hade hon satt sig strategiskt så att hennes ansikte var dolt men resten av kroppen var i blickfånget, hon var verkligt vacker. Vakterna gjorde vad de kunde för att inte stirra, därför hade de förläget snabbat sig iväg på sin fortsatta rond.

– Jaha, det var de det, kvittrade hon glatt när vi avlägset hörde att vakterna lämnade ”vårt” kontor. Snälla, kan vi inte gå och öppna kassaskåpet nu på en gång, bad hon mig bevekande, blinkande med sina långa ögonfransar och plutande med sina röda läppar.

Åhh min gud, vad hon är vacker, tänkte jag flinande.

– Hähähä, skrattade jag och slängde skåpnyckeln till henne. Hon fångade den elegant och gick före.

– Åhhhåååhhh vad spännande, njöt Tina lustfyllt när vi kom fram. Hur mycket tror du att det finns i det?

– Hehehe vi får strax se, låser du upp, sa jag, minst lika fylld av spänning och lust som hon.

Flinkt stoppade hon nyckeln i låset och vred runt två varv innan det tog stopp, hon försökte dra upp dörren.

– Du måste ta tag i vredet på dörren och vrida det neråt innan det går att öppna sa jag.

Dörren gled upp med en liten suck.

Jag bestämde mig för att ringa Tina och be henne komma så fort som möjligt, kände mig dum för att jag satt igång ett sådant ståhej med bevakningen. Jag kände mig dum för att jag tagit upp beställningen på maskinerna och så kände jag mig väldigt ensam. Egentligen borde jag ju ha varit nöjd och belåten.

Det var Tina som svarade.

– Hej Tina, tror du att du kan komma nu istället, om du kan det vore det jättebra? Jag känner mig deppig och ur form.

– Ja, jag hör det. Det är klart att jag kan komma nu, jag ska bara fixa till mig och plocka fram klädombyte till dig och mig. Jag kan vara utanför hos dig om 1 ½ timma, blir det bra? kvittrade Tina glatt i luren.

– Ja, vad snäll du är. Jag står nere vid entrén och öppnar åt dig när du kommer, sa jag lite muntrare än för en stund sedan.

Jag tog med mig kabinväskan och en flaska öl och gick till direktörssviten, satte mig bekvämt tillrätta i en av dess mjuka skinnfåtöljer och räknade pengarna under tiden jag väntade på Tina. Drygt 20 000 kronor i svenska sedlar och motsvarande ungefär dubbelt så mycket i US$ och pund utställda av Bank of Scotland, skotska pund hade jag aldrig tidigare hört talas om, men jag förmodade att de hade samma värde som de engelska. Förutom dessa valutor fanns det flera hundra tusen i ryska rubel, men den valutan gick det inte att växla in i väst. Jag förmodade att vår hälare kunde ta hand om de sedlarna, vad de nu kunde vara värda? Han hade ju öststats kontakter.

Hittills hade jag kommit över cirka 60 000 kronor i kontanter, 100 Rikskupong häften som vi skulle kunna sälja för halva priset – 20 000 till – de 40 företagscheckerna plus det som eventuellt fanns i kassaskåpet. Åhh vad jag ångrade att jag tagit upp beställningen på kontorsapparaterna. Förhoppningsvis skulle den affären ge så pass mycket att det skulle kunna betala för alla omkostnader som nu dragits på mig.

Men, det var bara att bita ihop, vissla och försöka se glad ut. Skönt att Tina snart skulle komma i alla fall.

– Hej Tina, gud vad fin du är, sa jag när jag öppnade porten till henne.

– Hahaha, till skillnad mot dig då. Du ser lite sliten ut, det här äventyret har visst tagit på dig ser jag, svarade hon. Men vi ska nog få fason på dig om en liten stund, fortsatte hon och gav mig en kyss och en varm smekande kram.

I hissen upp till plan fem, visade hon mig en påse amfetamin. ”Fintjack” sa hon, ”det blir man fin av som du vet”. Sedan tog hon upp en liten flaska med färdig lösning som hon gav mig. ”Det här räcker till varsin bra sil. Men tror du vi har tid med lite sex också”? kvittrade hon och log sitt allra kåtaste leende.

”Tina med pistolen”, det var en underbar kvinna. Hon var smart och intelligent, hade läst 120 poäng vid det internationella mastersprogrammet i statsvetenskap på Stockholms universitet. Hos henne vilade inga ledsamheter hon hade alltid ett leende på läpparna, hon var slagfärdig och snabb och pigg och rask. Förutom dessa kvaliteter var hon också vacker som en dag och de hon tyckte om, älskade hon förutsättningslöst. Var man älskad av Tina så kunde man inte låta bli att älska henne lika mycket tillbaka.

Men sina fiender, för hon hade trots allt också sådana, gav hon aldrig en blotta. Ville hon ta en ”tabbe” på någon av dem så gjorde hon det, med eller utan hjälp. Ville hon ha hjälp frågade hon och jag gjorde i princip allt för henne. Hon var lika tuff och hård som hon var mjuk och kelig och det fanns en verklig anledning till att hon kallades ”Tina med Pistolen”.

Vi gick till direktörssviten, där jag ville visa henne det byte jag dittills kommit över och planera för de kommande dagarna och det fortsatta tjyveriet.

– Det hinner vi med lite senare nu vill jag älska, sa hon, kysste mig och drog ner mig i soffan.

När hon var på det humöret blev hon som en tiger, smekfull och samtidigt vild. Det var inga som helst problem att haka på hennes temperament, jag blev som ett lejon. Efteråt kysste hon mig sakta och smekte mig över bröstet och skrattade i mitt öra.

– Nu har vi fått lite mer fason på dig. Du ser fortfarande sliten ut men bara så sliten som man blir av skönt sex, stressen verkar ha gått över, skrattade hon. Om du vill sova nu så väcker jag dig en timma innan vakterna kommer på sin rond, sa hon och vaggade mig vilandes på sina underbara bröst, till söms.

I ett av kontorets utrymmen hade jag hittat spritförrådet, det var ett rejält lager med flera kartonger sprit och vin samt några backar öl. Jag hade lagt in ett antal flaskor öl i kylskåpet som nu var kalla och immiga, jag tog med mig ett par stycken för bastubadet.

Bastun var rejält uppvärmd och jag gottade mig i hettan med att sakta dricka ölen, som svalkade skönt i värmen. Nöjd lade jag mig på bastulaven och började ångra att jag tagit upp beställning på kontorsmaskinerna. Bestämde mig därför att ringa Stickan och höra om det gick att boka av beställningen till hälaren. Jag hoppades att det skulle gå, därför att jag gott kunde nöja mig med det byte jag hittills fått. Dessutom hade jag ju kassaskåpet kvar att tömma och företagscheckarna, det enda jag behövde leta efter var namnteckningarna på de personer som tecknade bolaget som checkarna var utställda på och kontoutdraget på firman. Det trodde jag inte skulle vara några som helst problem.

Det jag mest oroade mig för var att jag skulle vara kvar ända tills måndagen – annandag påsk – det skulle bli besvärligt. Jag ville inte somna på kontoret eftersom jag visste att jag kunde föra en del oväsen när jag sov. Jag pratade i sömnen, obegripligt i och för sig, det blev mest en massa babbel men det skulle inte se bra ut om vakterna ertappade mig sovandes i det tillståndet.

Jag bastade färdigt och klev in i duschen för att skölja av mig, samtidigt sköljde jag upp kalsongerna, strumporna och skjortan. Drog på mig byxorna och satte på mig kavajen, de övriga kläderna hängde jag upp på de varma handduksrören.

– Tjena Stickan, de e jag. Har du lagt ut beställningen på kontorsmaskiner?

– Jepp, hur går det för dig?

Jag förklarade läget och frågade om det fanns en möjlighet att dra tillbaka ordern på maskinerna?

– Nja, du vet vilket jävla liv det kan bli om han tycker att han fått jobba i onödan. Men jag ska ringa och höra efter, ring mig om tio minuter, sa Stickan.

Under tiden jag väntade tog jag den dos amfetamin jag gjort i ordning innan bastubadet, lade mig ner och funderade ut vad jag skulle göra om det inte gick att dra tillbaka beställningen.

– Tjena, hur gick det?

– Nej, han har redan hört efter med sina grossister. Och de gubbarna vill vi inte stöta oss med som du vet. Så det blir att vackert vänta tills på söndag, då lägger han beställningen hos oss. Du kan ringa mig på söndag kväll så får du listan, sa Stickan och tänkte avsluta samtalet.

– Nej vänta lite, jag fortsätter alltså som vi kommit överens om då, men om jag är vaken för länge kommer jag bergis att klanta till hela skiten. Jag måste få sova några timmar imorgon i alla fall och jag vill inte riskera att sova när vakterna kommer på sin rond. Vi måste lösa det här på något sätt, jag ringer om en timma, sa jag och bröt samtalet.

Jag gick ner till kontor och hoppades hitta vad jag sökte i någon av de pärmar där prospekteringsbolagets namn fanns på pärmryggarna.

Under tiden funderade jag på hur situationen hade utvecklats.

Faan också, tänkte jag för mig själv, att jag lovade ta med kontorsmaskiner. Men nu var situationen som den var och det var bara att gilla läget.

Jag hittade ett ark papper där fyra namnteckningar fanns tecknade, undertill stod att de tecknade bolaget.

Åhh, fy faan, tänkte jag. Det här går mycket lättare än jag någonsin kunnat föreställa mig. I nästa pärm hittade jag kontoutdraget för bolaget.

– Åhh, fy faan, sa jag högt till mig själv. 252 miljoner kronor, det var som faan!

I en verksamhetsrapport, som tydligen skickats till den svenska staten, som tydligen nyligen sålt bolaget till Det stora Oljebolaget, förklarades hur prospekteringsbolaget skulle utvecklas efter den nya ägarens direktiv. Jaha, det var offshore olja som gällde. Nordsjön – och bara att leta efter olja på de block som upplåtits krävdes verkligt stora summor, därför kontots storlek.

Under kontoutdraget hittade jag bolagets tider för revision för kontot, denna skedde den 5:e varje månad. Perfekt, då visste jag hur många dagar jag hade på mig för att ta ut pengar på checkerna.

Jag tog fram nyckeln till värdeskåpet, öppnade och tog tio häften jag rev ur fyra blanketter i mitten ur var och en. Nu hade jag 40 blanketter, det bör räcka tänkte jag.

Jag hade åtskilliga 10 000 tals kronor i svensk valuta plus ungefär lika mycket i utländsk. Jag hade ett hundratal Rikskupong häften plus 40 företagscheckar och firmatecknarnas namnteckningar plus ett konto att plocka ut pengar ur under drygt två veckors tid utan att det skulle märkas. Uttagen skulle ju upptäckas först vid månadsrevisionen av kontot. Detta plus att jag hade kassaskåpet kvar att öppna gjorde mig riktigt förbittrad på mig själv. Jag kunde inte smälta att jag lovat leverera kontorsmaskiner. Jag ville avbryta inbrottet, jag ville ut från kontoret så fort som möjligt.

Precis när jag tog upp telefonluren för att ringa Stickan, kom jag på hur jag skulle göra om det krävdes av mig att jag skulle stanna, en reservplan. Jag slog numret.

– Tjena, det är jag. Jag förklarade snabbt vilket byte jag hittills kommit över och sa till om att jag ville avbryta så snabbt som möjligt.

– Tyvärr, det går inte. Gubbarna jobbar som fan nu för att få ihop beställningslistan. Vi har skärmat av hela området där du är med våra vakter. Alla pundare eller tjuvar i vårt revir stoppas från att komma in i området och kommer det tjuvar från andra delar av staden, varskor vi dem; Att för helvete dra iväg utanför våra gränser, vi har satt ut patruller vid de yttre gränserna också. Tidsgränsen är måndag förmiddag, sedan släpper vi spärrarna. Alltså sorry, du måste stanna. Det har blivit för stort nu, så det är bara att ta det lugnt, bita ihop, vissla och se glad ut, förklarade Stickan – muntert sammanbitet.

Faan, jag kunde föreställa mig honom sittandes i soffan, nöjt mysande med ett stort leende på läpparna, gloendes på någon dålig jävla porr rulle och äta påskgodis.

– Ska jag skicka över ”Tina med pistolen”? Det verkar som att du behöver ett par Fortalgesic, du förefaller vara stressad, frågade han.

– Jaaa, är hon hemma? Bra får jag prata med henne.

Det var tydligen så att jag skulle få använda mig av reservplanen i alla fall. Jag förklarade snabbt hur omständigheterna var och frågade henne om hon ville spela sekreterare från väldigt tidigt lördag morgon till måndag förmiddag – annandag påsk, då vi skulle lämna kontoret?

– Ja men visst, det vet du väl att jag gör vad som helst för dig, kuttrade Tina ljuvt ur luren.

– Bra Tina, nu har du räddat mig och antagligen hela det här inbrottet från totalt fiasko, jag skulle inte klara av att vara vaken ända tills måndag utan att ha blivit rejält ”pundig”. När du kommer får du vakta min sömn och väcka mig innan vakterna kommer.

Jag talade om för henne att hon skulle ta med sig ett antal Fortalgesic, hon skulle packa en bag med klädombyte till både henne och mig. Kontors Nisse kläder till mig och sekreterare look kläder till sig själv. Prydligt och fint. Porträttlikt falsklegg så klart och så bad jag henne ta en taxi från centralstationen så det inte skulle gå att spåra adressen när det blev ”knas”.

– Ska jag ringa dig innan jag kommer?

– Nej, det går inte ringa hit, då går samtalet genom en växel och det är inte bra. Jag kopplar ut mig direkt på linjen när jag ringer härifrån, då går det inte spåra samtalet genom växeln. Jag ringer dig när jag talat om för vakterna att min sekreterare kommer för att hjälpa mig med revisionen, eftersom jag inte kommer hinna bli klar annars, sa jag. Hälsa Stickan och påminn Bjarne Kärrskatt att han måste var klar med lastbilen senast måndag morgon, bad jag henne. Ta med lite amfetamin och ny pump och kanyl också, mina börjar bli slitna och glöm inte ”fortissarna”.

Jag pustade ut och satte mig vid pentryt, öppnade en påse potatischips och tog mig en kall öl.

Nu rann timmarna på ganska snabbt, jag utforskade de övriga kontorsutrymmena och noterade var det fanns maskiner som såg nya ut. Jag hade sett en del tomkartonger i ett förråd som skulle passa till vissa av maskinerna.

Nöjd och belåten väntade jag in vakternas nästa rond, satte mig vid konferensbordet och gjorde en del revisionsarbete.

– God kväll, på er hälsade jag vakterna när de kom på sin rond. Är allt lugnt i distriktet?

– Höhöhö, jag kan inte komma ihåg när det sist var så lugnt som det är nu. Det verkar nästan som om knarkarpacket och tjyvjävlarna har tagit påsk ledigt, skrattade den äldre vakten. Den yngre nickade ivrigt instämmande.

– Ja men så bra då, flinade jag. Jo, förstår ni. Det är som så att det här arbetet är mer invecklat och komplicerat än vad jag kommer klara själv, därför har jag beordrat min sekreterare att inställa sig här väldigt tidigt i morgon bitti, hon heter ”Si och Så”, bara så ni vet när ni stöter på henne, skrattade jag. Hon är en riktig läckerbit förutom att hon är väldigt duktig i sitt yrke, berömde jag henne.

Vakterna noterade namnet i sina anteckningsböcker och talade om att det absolut inte var några problem för deras skull. Förresten hade ju inte de med att göra vem av det stora Oljebolagets personal som skulle arbeta över påsken.

Vi nickade manligt till varandra och återgick var och en till våra respektive arbeten.

Ex-kriminell

Även tidigare har ecstasy (MDMA) varit känt för att angripa vissa cancertumörer, men det har krävts så stora doser att detta skulle döda patienten. Nu har man istället försökt modifiera drogen så att den blir 100 gånger effektivare att stoppa cancercellers tillväxt.

Forskarna vid universitetet i Birmingham hävdar i en studie, publicerad i senaste numret av Investigational New Drugs journal, att en nydesignad ecstasy i framtiden kan användas för att behandla leukemi, lymfkörtelcancer och myelom.

Försök har ännu bara gjorts i provrör och djurstudier och ytterligare ett tiotal år av forskning på området behövs.
– Även om vi inte vill ge cancersjuka falska förhoppningar, så har resultaten av den här forskningen potential att kunna förbättra behandlingar i framtiden, säger forskningsgruppens ledare professor John Gordon till The Telegraph.

Forskarteamet började undersöka om ecstasy kan användas som medicin redan för sex år sedan och fann drogen effektiv mot blodcancer. Forskarna fick kontakt med ett forskarlag vid universitetet i Västra Australien, som framgångsrikt studerat om ecstasy kan användas mot Parkinsons sjukdom, och ett samarbete inleddes.

I den nu publicerade rapporten hävdar forskarna att ecstasy skulle kunna användas som medicin, så snart drogen kan framställas i en för patienten säker form.
– Trots att överlevnaden vid leukemi har förbättrats de senaste 30 åren, behövs nya förhållningsätt för att behandla sjukdomen mera effektivt. Då MDMA är en farlig drog måste nu forskarna försöka hitta en absolut säker variant för att kunna behandla cancerpatienter, säger doktor Julie Sharp på brittiska Cancerforskningen.

• Ecstasy har både hallucinogen och centralstimulerande verkan. Hjärnan kan skadas då signalsystemet påverkas och kroppens värmereglering rubbas. Drogen prövades en tid inom psykiatrin i USA, men fick senare spridning som missbruksdrog runt hela världen och ledde till flera dödsfall. Ecstasy har senare år även prövats i behandling av personer som lider av posttraumatisk stress.

Ex-kriminell och S-L

Odlarna av cannabis uppdaterar sina odlingsmetoder och producerar därmed mycket starkare sorters cannabis. Nu funderar myndigheter ibland annat Holland på om de ska uppgradera drogens farlighetsgrad och klassa den i nivå med de allra farligaste drogerna.

Tiderna förändras och odlingsmetoder likaså, detta gäller för de allra flesta odlingsbara grödor och för cannabis finns inget undantag. Den franska marknaden domineras fortfarande av konventionellt odlad cannabis, som smugglas från Marocko, 200 ton marockanskt cannabis per år röks i landet. Men smugglarna har börjat leta efter mer potenta starkare sorter, eftersom dessa dels inbringar mer klirr i kassan och dels är lättare att avyttra. Rökarna föredrar ett kraftigare rus och betalar gärna lite extra för det.

Den naturliga cannabisen innehåller en jämförelsevis låg halt av det verksamma ämnet tetrahydrocannabinol (THC), cirka tre till fyra procent. Men på bara ett decennium har styrkan på drogen, med hjälp av genmanipulation, ökat till tio procent. Väldigt starka sorter genmanipulerad cannabis på upp till 30 procent THC har odlats fram. Odlingen sker främst i Holland, där fler än 5 000 växthus producerar högpotent cannabis med mycket hög THC halt. Storbritannien ligger inte långt bakom holländarna i de nya odlingsteknikerna, men där sker odlingarna främst i nedlagda industri- och källarlokaler.

Liknande framväxt av illegala odlingar högpotent cannabis sker också i Belgien, Tyskland och östra Europa, där Albanien har en framträdande roll. Marknaderna i Europa ropar efter starkare sorter och dessa konkurrerar nu med de naturliga svagare sorterna. Narkotikaligorna ser nya möjligheter att tjäna mer pengar och kanske också enklare smugglingsvägar för cannabisen till de närliggande länderna.

– Styrkan på cannabis är helt olikt idag mot vad det var för tio år sedan. På bara ett fåtal år har narkotikan förändrats till att bli en helt ny sorts narkotika. Påtändningen är helt annorlunda mot vad den var tidigare säger François Thierry, chef för Frankrikes polismyndighet för bekämpning av narkotikasmuggling (OCRTIS), till the Guardian.

Styrkan på drogen har ändrats så pass mycket att myndigheterna i bland annat Holland nu överväger om man ska lista cannabis som en tung drog.

I Hollands coffee shops där folk lagligt kan röka drogen och sedan köpa upp till fem gram, har de inhemskt odlade potenta sorterna i princip helt konkurrerat ut de importerade sorterna.

Att allt fler holländare också söker behandling för cannabismissbruk är också ett tecken på att de starkare sorterna drabbar människorna i större utsträckning än tidigare.

SIDNEY/MELBOURNE I den första globala undersökningen om spridningen av hepatit- B och C, bland sprutnarkomaner, uppskattar en forskargrupp i Australien att 11,2 miljoner narkomaner kan vara kroniskt smittade av virusen som orsakar leversjukdomen hepatit. I Sverige uppskattas lågt räknat 50 000 ha sjukdomen.

Undersökningen som publicerats i den ansedda tidskriften http://www.thelancet.com/journals/lancet/article/PIIS0140-6736(11)61097-0/fulltext av ett forskarlag från Australien, visar att cirka 67 procent av världens sprutnarkomaner ha exponerats för hepatit C och cirka tio procent har exponerats för B varianten av viruset.

Forskarlaget har hämtat information från olika medicinska databaser och har på så sätt kunnat hämta data från 77 länder. Från ett urval av drygt 5 400 personer, granskades 1 125 personer fullt ut. I 25 länder är mellan 60-80 procent smittade av C virus och i 12 länder är fler än 80 procent smittade av C. Motsvarande för B viruset är att i 21 länder är fem – tio procent smittade och i tio länder fler än tio procent. Det exakta antalet kroniskt sjuka är omöjligt att fastställa därför har forskarna valt att också publicera en max siffra av sina rön.

Upp till 15,2 miljoner injicerande narkomaner i världen beräknas kunna vara kroniskt smittade av C hepatit. I Kina 1,6 miljoner, i USA 1,5 miljoner och i Ryssland cirka 1,3 miljoner vilka är de länder som är värst drabbade.

För hepatit B är siffrorna också alarmerande, upp till 2,7 miljoner sprutnarkomaner beräknas kunna vara kroniskt sjuka i hepatit B.

Hur är förhållandena i Sverige?

– Har man varit sprutnarkoman under några år och har delat sprutor, då har man med största sannolikhet blivit smittad av C viruset, säger professor Ola Weiland, vid Karolinska Institutet.

I Sverige beräknas cirka 50 000 narkomaner vara kroniskt sjuka av i hepatit C, men då är den siffran lågt räknad. 80 procent har exponerats mot C virus, av dessa blir tre av fyra kroniskt sjuka i hepatit. 20-25 procent av dem har efter cirka 30 år utvecklad skrumplever, av dem dör mellan två och fyra procent per år av levercancer.

Men hepatit C går i många fall att behandla, kravet för att få behandling är att man slutar injicera narkotika. En behandling tar mellan sex månader upp till ett år och kostar i genomsnitt 150 000 kronor.

I Sverige har färre än 2 000 sprutnarkomaner kronisk hepatit B, detta beror på att när man tillägnar sig hepatit B i vuxen ålder blir den inte lika ofta kronisk. Däremot de som smittas av B virus i späd ålder drabbas som regel av en kronisk hepatit och är man då invandrare till Sverige och dessutom narkoman kan en stor del av de kroniskt sjuka i B hepatit tillhöra denna grupp.

Folkhälsoinstituten i världen har, när det gäller smitta som överförs med blod, främst fokuserat på Hiv och då har de som smittats av hepatitvirusen kommit i skymundan.

Socialstyrelsen tillsatte för några år sedan en expertgrupp som skulle se över vaccinationsskyddet för spädbarn, men Socialstyrelsen har ännu inte tagit något beslut. Troligen försvann detta i debatten om svininfluensavaccinationerna.

I Sverige vaccineras cirka 40 procent av spädbarnen, men det är inte tillräckligt. Invandringen vi har till Sverige från länder där kronisk B hepatit är vanlig, har inneburit att allt fler smittats av hepatit B i späd ålder.

160 länder har en allmän vaccination mot B hepatit av spädbarn, men inte Holland, Irland, England eller de skandinaviska länderna. I Holland, Storbritannien och Norge har nu läkarkollektivet lagt fram en sådan rekommendation.

– Vi infektionsläkare har länge förordat en allmän vaccination, mot hepatit B, som skulle kunna ges i samband med de ordinarie vaccinationerna för spädbarn. Det skulle inte vara några problem med detta eftersom vaccinet utan problem kan blandas i de övriga ordinarie vaccinerna. Efter tre vaccintillfällen har man då ett fullgott skydd mot hepatit B, säger Ola Weiland.

Ex kriminell

Hå-hå jaja och Hå o Hej, tänkte jag när jag traskade fram till kontorets avdelning för Kassa-transaktioner, detta kommer att bli riktigt – spännande!

Jag gled ner på den stora kontorsstolen av svart läder, bakom det exklusiva skrivbordet, lutade mig bakåt och kände mig riktigt bekväm i rollen som ”Kassachef”. Kastade en snabb blick i agendan och fann några poster om att verkligt stora överföringar inom kort skulle ske från bolagets dotterbolag ”Oljeprospektering AB”. Det var sjusiffriga belopp.

Ojojoj då, tänkte jag. Det här var ju verkligen intressant, men det är ju trots allt ett bolag som sysslar med att leta efter olja och det vet ju alla – att leta olja – det kostar pengar. Jag noterade informationen. Prio 1, hitta detta bolags företagscheckar.

Skrivbordet hade en hel mängd lådor, i den översta till höger, brukar alltid diverse nycklar vara slarvig gömda. Antingen ligger de gömda längst in under en massa Post-it lappar och annat skräp eller också ligger de under ett löstagbart fack för pennor, gem och andra attiraljer.

– Jahapp, sa jag till muntert mig själv, när jag hittade två nyckelämnen under pennfacket.

Då ligger säkert själva nycklarna som man skruvar på ämnena längst in under ”bråten” i lådan.

Jajja männsan, där låg de. Raskt skruvade jag på kassaskåpsnyckeln på nyckelskaftet, och detsamma till värdeskåpet. Nu tyckte jag att det var dags att belöna mig med en liten-liten sup. Därför drog jag ut den nedersta skrivbordslådan som alltid är störst och där det nästan alltid, i alla fall i chefens kontor, ligger en pava whiskey av exklusivt märke.

– Jahapp, Balvenie Scotch Whiskey, upprepade jag muntert till mig själv. Skruvade av kapsylen och tog mig en mun. Jag lät den lilla mängden rulla runt i munnen innan jag belåtet svalde.

Med de båda nycklarna bollandes från hand till hand och nynnandes på Svensktopps låten, dansade jag ner till kontorets entré, där de båda skåpen stod. Jag granskade kassaskåpets larmtråd och sedan skåpets lås och kom fram till att larmet troligtvis skulle avaktiveras när jag låste upp. Men jag ville inte riskera att ett eventuellt dolt larm skulle gå av, därför bestämde jag mig för att skåpet skulle jag öppna det sista jag gjorde innan jag lämnade kontoret.

Däremot öppnade jag dokumentskåpet. Tre stora kassaskrin, röda. Nycklarna dinglade glatt från låsen och med ett nöjt leende – låste jag upp. Det första skrinet var fullt med ett drygt 100-tal Rikskupong häften, var och en värd ungefär 3-400 kronor. Va bra, tänkte jag. Då kan vi behålla ett antal och gå på restaurang och käka lite gott. De båda övriga skrinen innehöll kontorets handkassa, den ena med svenska sedlar, den andra med utländsk valuta, kände att jag inte hade tid att just då räkna pengarna. Tittade på min Breitling och såg att tiden dragit iväg, dags att förbereda rollen som den stressade revisorn igen. Men innan jag tog på mig den masken hämtade jag en kabinväska, modell större, och packade över Rikskupongerna och kontanterna. Jag låste skrinen och värdeskåpet, men innan jag stängde skåpet noterade jag bunten med företagscheckar utställda på Oljeprospektering AB.

– Jippi, jublade jag lite lagom tyst. Nu var nästa Prio att leta reda på firmatecknarnas namnteckningar.

Jag tog med mig kabinväskan och nycklarna till konferensrummet, satte på en kanna kaffe, flyttade runt lite papper på konferensbordet, kluddade lite sifferkolumner på White boarden och kopplade upp datorn. Jag jobbade på en stund, ville att ”flitens lampa” skulle lysa över mig när vakterna kom.

Blev lite hungrig och tittade i skafferiet bredvid kylskåpet, där hittade jag en burk köttbullar som jag värmde, till det kokade jag lite pasta. Sedan tog jag mig en kopp kaffe.

Mätt och belåten, med det jobb jag hittills uträttat, hälsade jag hastigt på vakterna när de tittade förbi. Pekade på bryggaren och bjöd dem på en kopp kaffe om de händelsevis skulle ha tid att ta sig en fikapaus.

– Tack men nej tack, svarade de artigt, innan de hastigt marscherade iväg.

När de lämnat kontoret gick jag och körde igång bastun. Därefter blandade jag till en lite lagom dos amfetamin, som jag skulle ta mig när jag bastat klart.

Efter att ha kopplat av en stund på en soffa med lite avslappningsövningar, letade jag mig fram till kontorets cafeteria. I kylskåpet fanns en oöppnad kartong med en påsk-tårta, en gul marsipan med ett par små kycklingar och chokladstänger som garnering och på golvet en hel back med påsk must. Jag slog mig ner med en must och en rejäl bit av tårtan och funderade på vilket mitt nästa steg i helgens arbete skulle bli.

Vakternas rond skulle alltså bli var sjätte timme eftersom det fanns personal på kontoret, det gällde att inte stöka till och dessutom vara uppmärksam på tiderna när vakterna skulle komma. Jag skulle få se till att verka vara upptagen med viktigt revisionsarbete vid dessa tillfällen.

Mitt första steg efter fikapausen blev att leta rätt på konferensrummet och ta dit lite kontorsapparater, en dator, anteckningsblock, en uppsättning fina kulspetspennor, en räknemaskin och diverse andra prylar. Viktigt var också se till att det fanns buntar med officiella papper som skulle bekräfta mitt viktiga uppdrag.

Jag såg också till att dra in en kaffebryggare och ett antal koppar samt en termos. Ett par telefoner kopplade jag in till lokalen. En overhead projektor med vit skärm fanns redan där samt en White board som jag fick se till att vara kluddad på med spritpennor i olika kulörer.

Därefter gick jag en inspektionstur runt kontoret och gluttade in i de olika utrymmena och arbetsutrymmena. Jag hade tagit med mig ett anteckningsblock där jag kunde notera vad som fanns av intresse i de olika rummen och förråden. Jag ritade också en skiss så jag lätt skulle kunna komma ihåg vad jag hittat i de olika utrymmena.

– Tjena Stickan, de e kriminell. Jo, som du vet så tog jag mig en titt på det stora oljebolaget och nu är det som så att…, och förklarade snabbt i telefonen för honom vad som hade hänt.

Jag bad honom ta kontakt med vår hälare och ta en beställning av vad han kunde tänkas behöva för något från ett stort kontors maskinpark. Jag lovade honom att ringa upp senast på söndagen för att få beställningen. Om han också kunde fixa fram lämpligt transportmedel för attiraljerna som jag skulle ta med mig vore det också jäkligt bra. Dessutom talade jag om att det var viktigt att hålla området fritt från pundare och tjyvar under helgen.

Han gratulerade mig till det lyckade kapet och lovade att fixa allt efter mina önskemål, dessutom undrade han om jag hade tagit med mig tillräckligt med tjack för att klara mig över helgen.

– Jorå, sa jag. Jag får vara lite sparsam, så det grejar sig nog. Men om det kniper då hör jag av mig så kan du kanske skicka över ”Tina med Pistolen”, med lite påfyllning.

Tina var en av tjejerna i vår lilla ”firma”, en liten läckerbit från Norrland, som skötte sina bitar med stor omsorg och bravur. Hon var en begåvning på alla de olika koder som var nödvändiga för att klara sig i vår hårda värld. Jag lärde mig mycket av henne om Stockholm och dess olika subkulturer, hon presenterade mig också för en mängd personer i många av de olika ”firmor” som härskade i stadens undre värld.

Tina var helt enkelt en Lady och hon visade mig de osynliga gränserna för ett acceptabelt nyttjande av stadens mängd av anade- och oanade möjligheter.

Jag återgick till att leta mig fram i de olika utrymmena, en prioritering var att hitta nycklarna till det stora kassaskåpet och det brandsäkra dokumentskåpet. Men först gjorde jag iordning en balja Java.

Här en artikel om den cyniska “marknaden” som utan moral eller etiska begrepp kan investera i människors behov av mediciner för att kunna klara vardagen.

NEW YORK Nu har ytterligare steg i det amerikanska cannabisföretagandet tagits, bolag vars affärsidé är att sälja medicinsk marijuana är på väg börsintroduceras.

I april i år startades en organisation – Arc View Group – vars syfte är att förena investerare med cannabisbolag för att underlätta för dessa att kunna skaffa kapital för utveckling av industrin och för att kunna börsintroducera bolagen. Ekonomiska experter har räknat på hur mycket cannabismarknaden kan vara värd och kommit fram till ett potentiellt värde av motsvarande cirka 240 miljarder kronor. Motsvarande siffror för tobak var under 2008 cirka 450 miljarder kronor och för alkohol motsvarande period cirka 1150 miljarder.

Det är stora summor som hägrar för investerarna. I New York håller en mäklare på att starta en hedgefond som ska investera i cannabisindustrin, som av många har fått det romantiserade namnet ”Det Gröna Guldet”. Målet är att på kort tid dra in minst motsvarande cirka 230 miljoner kronor från privata investerare.

– Jag startar den här hedgefonden för att marknaden har ett behov av det. Det finns investerare som tittar på möjligheterna inom det här området, säger mäklaren Robert Kane, till Wall Street Journal.

Entreprenörernas idérikedom är stor och en massa olika möjligheter finns att kunna tjäna mycket pengar på denna nya marknad. I Los Angeles finns företaget Medicine Dispensing System, vars affärsidé är att sälja medicinsk marijuana ur automater, liknande de cigarettautomater som finns på vissa krogar och hotell. Kunden avkrävs sitt fingeravtryck först innan godkänt inköp.

Bolaget har ett 60-tal automater i drift och har på ett år dragit in motsvarande cirka 25 miljoner kronor.

– Det här är en industri som kan stå på en mängd olika ben och detta är bara början, säger bolagets ägare Vincent Mehdizade, till Wall Street Journal.

Innan årets slut räknar han med att hans bolag kommer vara på börsen.

Redan nu finns ett företag på börsen, General Cannabis, som introducerades i slutet av november 2010.

Medicinsk marijuana är tillåtet i 16 delstater i USA samt i huvudstaden Washington.

http://online.wsj.com/article/SB10001424052748704677404576285011036650834.html?KEYWORDS=Medicine+Dispensing+System

Vakterna hade klampat in och det stämde ju inte alls med min planering, nu var goda råd dyra. Vid ett snabbt överslag av tänkbara möjligheter klara mig ur knipan hade jag fastnat för alternativet; ”Bluffa mig ut”, chansen klara mig var minst sagt mikroskopisk men jag bestämde mig för ikläda mig rollen som Det Stora Oljebolagets stressade REVISOR, - minsann.

 Innan jag letade mig fram till den kombinerade bastun, duschen och toaletten lade jag märke till att vakterna kollade alla rum och utrymmen i lokalen.
Utan att ha någon närmare plan för varför, tog jag med mig en bibba blanketter och dokument vid en kopieringsmaskin innan jag gick in i duschen för en svalkande avrivning.

Det är ganska svettigt att utsätta sig för risken att torska vid ett bryt, de flesta vakter är faktiskt seriösa och professionella i sitt jobb och utför inte mer våld än nöden kräver vid sina ingripanden. Men som i alla yrkesgrupper där snabba beslut är nödvändiga och där våld ingår i utövandet av yrket kan överilade handlingar leda till drabbningar som skadar båda parter. Detta gäller inte minst min egen – dåvarande – kategori, den kriminella. Skitstövlar som utövar mer våld än nöden kräver finns representerade i alla dessa yrkeskategorier.

Så det gäller att vara representativ vid bluff-försök, något jag övat på vid fler än ett tillfälle tidigare med blandat resultat.

 Jag var alltså rejält svettig.

 Det fanns en glipa på ett par centimeter mellan nederdelen av dörren och golvet, när jag såg att skuggor från vakterna syntes vid glipan hade jag duschat färdigt och var redan klädd.

Nykammad och fräsch, fortfarande visslande och nynnande på svensktopps-schlagern låste jag upp dörren och klev ut i korridoren.

 Rädd och överraskad som jag låtsades bli av två främmande personer på Mitt Kontor där Jag var Revisor, kastade jag bibban med dokument och handlingar rakt upp i taket och utbrast lättad;

 – Å fy faan vad rädd jag blev, jag trodde Ni var inbrottstjuvar!!!!!

 Vakterna stirrade på min lättade uppenbarelse och frågade försiktigt avvaktande;

 – Och vem är du då?

 Utan att ha planerat nästa steg i händelseutvecklingen gällde det nu för mig att improvisera. Jag hade ju redan bestämt mig för att ikläda mig rollen som den ”Betydande Revisorn vid det Stora Olje-Bolaget” och utifrån den övertygelsen gällde det nu att inte släppa ifrån mig initiativet.

 – Jaah Ni kära vänner och räddare från min rädsla alldeles nyss, förklarade jag. Jag är Revisorn som blivit inkallad från London-kontoret för att under denna Påsk-ledighet istället för slalomåkning i Schweiz tillsammans med Styrelseordföranden- och Vd:n för detta Betydande Olje-Bolag, – istället måste genomföra en stor Revision av Bolagets räkenskaper i ett Utomordentligt Känsligt Ärende och under gällande sekretess reda ut vissa Oegentligheter – och det måste vara klart senast tisdagen efter Påsk.

 – Fy Faan vilket jäkla elände, jag som skulle varit i Alperna nu med Kurt och Nisse, men-men det är bara att bita i det sura äpplet. Eller hur, meddelade jag vakterna.

 De två vakterna lämnade sin spända vaksamma attityd och stolpade respektfullt upp sig framför mig.

 – Jaha, Uhuumm, harklade sig den äldre av vakterna. Som Ni säkert förstår så måste jag ju be Er om legitimation. Det är ju för vår egen rapporterings skull som Ni förstår och naturligtvis för Olje-Bolagets egen interna säkerhet, förståss.

 – Hehehe, ja det är ju lite pinsamt det här, svarade jag skrattande. Men det blev ju lite stressigt när min Hustru fick avbryta Påsk-Bestyren för sin resa ända från Djursholm till Arlanda för att möta Mig och snabbt transportera mig hit till Kontoret, så att säga. Jag glömde helt enkelt min Agenda med Pass och legitimation i hennes bil när jag klev ur, här utanför, improviserade jag snabbt.

 – Men Ehh, jag kan ju ringa henne och be henne komma hit med Agendan. Eller också kan ni ju ringa Nisse Landh, han är ju Vd och vet att jag är här, fortsatte jag improvisera.

 När jag gick in på kontoret hade jag lagt märke till vissa namn på skyltarna vid en del av kontoren och dessa namn dök nu upp i mitt minne och ut genom munnen när jag talade.

I mitt stilla sinne antog jag att Dirren för detta stora bolag inte skulle kunna vara anträffbar vid en sådan stor helg som Påsken.

 Vakten tog reda på Vd:s nummer frågade efter mitt namn och ringde, Jan Ronaldsson sa jag och höll andan.

 – Inget svar, kanske inte så konstigt vid en sådan här helg förståss, sa han. Vi får prova att ringa till säkerhetsavdelningen, de har ju en jour som finns anträffbar.

 – Ja hej och God Helg, sa vakten när han fick svar, jo det är så här förstår ni att vi ville bara kolla upp en av era anställda som befinner sig här på HK, han är Er Revisor och heter Jan Ronaldsson.

 Vakten höll sin mobil så vi kunde höra svaret.

 – Jaha, och? Svarade bolagets säkerhetschef som visade sig ha jouren över Påsken.

 – Jo, är allt OK med att han är här?

 – Hahaha, ja är Jan på kontoret så har han säkert där att göra, hahaha, det måste vara något väldigt viktigt. Hälsa honom Glad Påsk, sa det Stora Olje-Bolagets säkerhetschef med ett högt skratt och bröt samtalet.

 – Ja, vi får be om ursäkt, men hoppas Ni förstår att det är vårt jobb att kolla upp blaa blaa bla, babblade de två vakterna i munnen på varandra.

 – Jo självklart,  ni ska ha heder för att ni sköter ert arbete så utomordentligt väl, sa jag belåtet och böjde mig för att samla upp alla dokument som spridits ut på golvet. Jag såg några som definitivt inte passade in i Revisorns uppdrag.

 Vakterna böjde sig för att hjälpa till.

 – Nej nej, det är sekretess på alla de här handlingarna, sa jag och rafsade snabbt ihop dem i en hög, samtidigt som jag diskret pustade ut och strök svetten ur pannan.

 – Jaha, då är det väl bara att vi får återgå till våra respektive arbetsuppgifter dådå, menade jag, hur ofta går ni era pass förresten?

 – Var sjätte timme, när det finns folk på plats. Annars går vi var fjärde, så du kommer vara kvar hela helgen då?, undrade den äldre vakten.

 – Troligtvis lutar det åt det hållet, för det är en jävla soppa dom har ställt till men här ska ni veta. Jag måste bli klar med revisionen under påsken, så jag får ligga i om jag ska hinna, suckade jag. Ha en Glad Påsk på er, trots att ni också kommer att arbeta över helgen, sa jag frågande?

 – Jo, tack det samma svarade de, vi har det här passet hela Påsken.

 De två lämnade kontoret och jag var kvar, jag gick in på muggen sköljde av mig i ansiktet. Detta hade varit en pärs, men faan ja hade klarat av bluffen och hade fritt fram hela jävla påsken.

 Jag letade fram tjacket och mina verktyg, löste upp en rejäl macka och drog i mig och pustade ut. Fattade inte riktigt att jag hade klarat av denna bluff. Men-men, nu gällde det att ligga i och få så mycket som möjligt gjort…

Jag har en polare, han vill vara anonym, vi kan kalla honom Bengt. Född nån gång i andra halvan av 60-talet. Han har en hel del förtjänster, bland annat är han djurvän. Snudd på fanatisk faktiskt. Säg en djurras – Han har haft en sådan, o alla har hetat” Missan”, förutom Tudor, för den var en kanin.

En afton för en tid sedan satt vi i mitt vardagsrum – lyssnade på lite skön musik, snackade lite skit o drack ett par svala pilsner. Vi talade om lite av varje. Bengt fabulerade i vanlig ordning, Ni förstår… Bengt vill vara ”näst till jämlik”. Han har svårt med Connection, han är alkis och känner sig inte i nivå; – därför måste han fabulera?

Jag har en Nordisk varghund, en okänd art, men en formidabel kamrat på ALLA vägar. 54 kilo och om han blir ELAK dubblar han sin storlek. Han fäller ut sina huggtänder ur käkbenet, ruffar upp sin päls – raggen förändrar hans utseende till en värsting. Han skiftar ögonfärg från milt brunt, till svartaste svart, fördubblar sina tassars storlek och går in i en hukande attackställning.

Någonstans i trakten av hans mage kan man höra begynnelsen till ett morrande, när ljudet har nått upp till hans strupe väller det fram som ett vrål ur hans käft, detta kan säkert liknas vid det sista man som bytesdjur kan få höra innan man faller offer. Bengt är lite reserverad vid sina kontakter med min lilla ”voffsing”. Han är rädd – men vill inte erkänna.

I alla fall så kom vi till att snacka om kaniner och jag frågade min kamrat Bengt, om han någon gång haft en kanin?

Jorå, Bengt hade minsann haft en Belgisk dvärgvädur – det är en kanin. En vit variant med små svarta stänk på utsidan av öronen. Ögonen var blå och den var SÖT. Den hade svans.

Det dröjde inte särskilt länge innan Bengt lade märke till att kaninen inte ville sluta växa. När Tudor var fyra år vägde hon, för det var en honkanin, 45 kilo. Snacka om Belgisk dvärgkanin!!!

Bengt är uppväxt i Vårby i södra delarna av Stockholm. Där finns ett Centrum, där man kan handla. Tudor ville inte vara ensam hemma, därför följde hon med Bengt på små promenader i omgivningarna. I Vårby finns en del grönområden, såsom tillrättalagda parker och om man orkar gå 790 meter extra kan man nå en naturlig miljö. Inte många går så långt, inte heller Bengt och Tudor.

Nej, Tudor ville helst spankulera i parkerna mellan husen i förorten. Barn, särskilt flickor tycker om kaniner, därför fick Tudor bekanta sig med de små liven i omgivningarna. Barnen matade Tudor med salladsblad och gräs. Men, Tudor växte och växte. Efter ett par månader dög det inte med salladsblad. Nej, Tudor ville ha hela salladshuvuden.

Bengt såg sig ingen annan råd än att ta med sig Tudor på dagliga provianteringsrundor till ICA i Vårby Centrum, där inhandlades diverse grönfoder till den hungriga dvärgkaninen som nu vuxit sig större. Och större skulle hon bli, hon fick ett överdådigt häng på sina öron. De hängde som skinnlappar från huvudet, rakt ner. Utom när Tudor blev arg, då lade hon öronen tätt bakåt mot huvudet och visade tänderna. När Tudor var fyra år hade hennes fötter vuxit till imponerande 39 cm i längd, när Tudor stampade med sina ”fossingar” lät det som ett trumsolo av Ginger Baker – trummisen i The Cream. Marken vibrerade.

Tudors tänder – som alla vet är en kanin en växtätare – hade vuxit ut till ett par formidabla huggtänder mitt i överkäken. De var åtta cm långa och sylvassa, Tudor hade utvecklats till en ”rovkanin”. Men Bengt hade koll på sin Tudor, han körde lite dressyr och lydnad.

– Mer behövde jag inte, säger Bengt. Tudor vaktade så bra så det behövde jag inte utveckla, hon hade vaktinstinkten i sig så att säga, menar Bengt.

En dag i Vårby Centrum, när Bengt och Tudor skulle till ICA och proviantera, kom det en utländsk kille med en Pitbullterrier som inte var kopplad. Tudor var inte heller kopplad, men Bengt blev orolig när han såg att hunden tänkte attackera Tudor.

– Kan du ta o koppla din jycke, sa Bengt.

– Nää, det behövs inte, sa killen.

Just då gjorde Pittbullen en attack mot Tudor men Tudor gjorde en motattack och högg hunden rakt över strupen. Ruskade om hunden lite, stampade med sina enorma fötter på hundens bröstkorg, det lät som en virvel på en bastrumma. Bombombom Bombom Bom…, det ekade i centrumet. Sedan släppte hon taget, hon var kladdig av hundens blod som stänkt ner både henne och golvet utanför ICA.

Hunden blödde kraftigt, men såg annars mest förvånad ut. Killen blev högröd i ansiktet, tog sin hund i famnen och bar bort den. Blodet forsade ur såret. Bengt såg aldrig vare sig pittbullen eller killen efter det.

– Nu ska du veta att en kanin är ju vegetarian och när hon fick blodsmak i munnen blev hon så deprimerad att hon sprang hem, berättar Bengt.

Bengt rusade efter kaninen och hela vägen ut ur centrumet möttes de av applåder av folket som vistades därinne. Varje gång, efter denna händelse, när Bengt och Tudor gick ner till ICA kom det fram folk och ville känna på Tudor. De gratulerade till en sådan duktig kanin och Bengt fick många berömmande ord för att kunnat dressera en så fin kanin på det exemplariska sätt som han gjort.

– Tudor blev sig aldrig riktigt lik efter det där, hon var ju ett snällt djur och blodsmaken satt nog kvar i hennes minnesbank, säger Bengt.

Tre månader efter händelsen utanför ICA fick Tudor cancer i munhålan och dog. Bengt blev sig inte riktigt lik efter att Tudor dog. Han misstänker att Tudor blev sjuk efter attacken.

– Jaahh, jag saknade henne så mycket så jag började supa och det är därför jag är alkoholist nu. Jag förlorade jobbet, lägenheten och min allra bästa vän, säger Bengt, med en snyftning och en tår i ögonvrån.

Berättat för Exkriminell.

Marcus Birro i Expressen när han kommenterar Adrian Mutu´s kokainmissbruk när denne spelade för Chelsea. Birro nämner inte med ett enda ord att stjärnornas knarkande drar in de ungdomar, som har dessa knarkande superhjältar som idoler, att tycka det är rätt att ta kokain. 

Snarar raljerar han med smarta ordvändningar och det verkar som om han tycker det är okey att ta kokain.

"Många snackar om att superstjärnor tar droger. Tydligen handlar det mesta om att inte bli upptäckt." skriver han, för att i nästa utgång skriva "Fiorentinas första halvlek mot Liverpool i Champions League för en tid sedan är den bästa halvlek jag sett ett italienskt fotbollslag spela sedan Milan körde över United på San Siro den där regniga kvällen guldåret 2007."

Ett ganska tydligt uttryck för vad Birro anser vara strålande fotboll av knarkande spelare.

Birro snackar om kokain som en krydda, Birro är kanske inne i egen förnekelsefas? Kanske dags  drogtesta personal på skandalblaskan Expressen

Sluta snacka skit Birro.

exkriminell

Sluta snacka s…

Historien är underlig med anledning av att det inte finns någon automatik i att en utlänning som valt att sitta av  straffet i Sverige ska friges efter två tredejedelar. Utvisade på livstid kan få sitta av hela straffet i fängelse även om de skött sig.

Hon har varit en plåga för sina medfångar på Hinseberg och hon kan nog skatta sig lycklig att Kriminalvården vakat över hennes säkerhet.

Vem ska vaka över henne när hon kommer hem till sin lägenhet i Belgrad, Serbien?

exkriminell

Häxan Plavsic släpps

Nu verkar det emellertid som om hela historien får ett lyckligt slut då Erik Olsson krupit till korset och inlett förhandlingar med familjen.

Att bedragerskan, för det har visat sig vara en kvinna i 30 årsåldern, härjar runt och blåser studenter på 100 000 tals kr är ju helt och hållet en polisiär historia numera.

exkriminell, hälsar till Mudas och önskar dem lycka till i fortsättningen

exkriminell

Del 4 kriminell etik kontra …