Kritisk insyn

Bråkiga elever och ADHD

2012-02-29T10:46:00.001+01:00

Bråkiga ungar i klassrummet har man ju gärna velat bli av med eller på något sätt lugna ner. En ADHD-diagnos vore då inte så dumt. Visserligen säger skollagen att alla barn med svårigheter ska ges extra stöd med det går lättare att argumentera med en ADHD-diagnos. En diagnos antyder ju en sjukdom och sjuka människor måste ju få stöd.

Ja, ADHD-diagnoser är ett knepigt område. Två studenter, Louise Holmgren och Sofia Idström, från Mittuniversitetet skrev år 2011 en C-uppsats ADHD-utredningar. En kvalitativ studie med fokus på utredningars säkerställande av diagnosen. Det är en mycket bra och välskriven uppsats som gör en noggrann genomgång av problemen med diagnostisering av ADHD.

Olika perspektiv på orsakerna och därmed behandlingarna har hela tiden stört utvecklingen mot en större förståelseav syndromet. Den medicinska modellen håller mer på hjärnskador, genetiska orsaker och därmed på medicineringen

med amfetaminsubstanser, vilket naturligtvis har blivit mycket diskuterat. Det andra perspektivet inriktar sig mer på den sociala omgivningens betydelse för ADHD-utvecklingen. Författarna har intervjuat fyra verksamma socionomer

på fältet och dessa känner av spänningen mellan de olika perspektiven. I de lag som gör utredningar för att eventuellt komma fram till diagnos finns läkare, psykolog och ibland socionom. Läkare och psykologer förskriver, enligt författarna, sig till den medicinska modellen, vilket ofta socionomerna finner är fel eftersom de anser att sociala faktorer kan vara minst lika viktiga. Författarna har den uppfattningen att socionomer skyfflas undan och att därmed deras kompetens inte tillfyllest används i utredningarna. De menar att socionomerna sitter inne med merkunskap

eftersom de ofta mött de aktuella eleverna både före och efter ADHD-utredningen.

Författarna påpekar nogsamt att de resultat de nått inte är generaliserbara, även om man undrar om de inte i viss mån i alla fall avspeglar förhållandet runtom i landet. De barn de har koncentrerat sig på i sina intervjuer, 6-12 år, är nog utsatta för samma förvirrade sätt i hela landet. Författarna understryker det väl alla önskar sig nämligen att forskningen och samhället snart kan enas om en gemensam syn på ADHD och den bakomliggande krångliga problematiken kring syndromet.

Uppsatsen är som sagt mycket bra och instruktiv och kan verkligen rekommenderas till dem som önskar bli insatta i den komplexa historien bakom ADHD.

Om kränkningar och intrång

2012-02-29T09:44:00.000+01:00

Personlig integritet är ofta på tapeten i debatten. Den åberopas i de mest skilda sammanhang som skydd för en personlig sfär. Speciellt känsligt tycks det vara när det gäller register av olika slag, t.ex. vid samkörning av olika register och så vidare. Statliga register och inkassoregister har speciallagstiftning.

Det finns lagstiftning om intrång i den personliga integriteten, men det är inte förrän intrånget blir otillbörligt som det blir ett brott. Definitionen av vad personlig integritet egentligen innebär är svår att göra, vilket gör att intrång i och framför allt otillbörligt intrång i den utgör kniviga avgöranden. Det är Datainspektionen som avgör när ett intrång blir otillbörlig. Så här fint definierar Datainspektionen sitt uppdrag:

Datainspektionen är en central förvaltningsmyndighet som genom sin tillsynsverksamhet ska bidra till att behandlingen av personuppgifter inte medför otillbörligt intrång i enskildas personliga integritet. Inspektionen ska också säkerställa att reglerna för sådan behandling följs. Målet ska nås utan att användningen av teknik onödigt hindras eller försvåras.

Det finns ca 40 personer anställda på Datainspektionen. Tjugosju av dem är jurister och de övriga personalen består av it-säkerhetsspecialister och administrativ personal. I ledningen är alla jurister.

Det är alltså enbart jurister som avgör graden av intrång i individers personliga integritet. Frågan är om inte sådana bedömningar ligger utanför juristers kompetensområden. Här måste psykologiska och filosofiska aspekter vägas in och inte enbart juridiska. Som det nu är förvandlas avgörandena till rent juridiska överväganden, och det är mycket begränsande. En komplettering av Datainspektionens resurser med individer med adekvat kompetens att utföra bedömningarna är absolut nödvändig.

Något för lärare ? Knappast.

2012-02-28T14:06:00.000+01:00

Elisabet Hedlund, på institutionen för didaktik och pedagogik i Stockholm, har författat en avhandling där hon genom diskursanalys går igenom viktiga handlingar rörande lärarutbildningen från 1970-, 1990- och 2000-talet. Avhandlingen vittnar om stor beläsenhet och kunnighet inom området och den övergripande ramen för författaren har varit Foucaults idéer. Hedlund analyserar hur stat och regering på olika sätt har influerat lärarutbildningar och det är en intressant läsning.

Jag stannar där. Hedlund skriver på postmodernistiskt manér, vilket gör språket tätt och ogenomträngligt. Nya grumliga begrepp introduceras ständigt vilket gör läsupplevelsen

till en färd i ett bara knappt upplyst mörker.

Pedagogiska institutionen kritiseras ofta för att inte producera forskning som är skolrelevant.

Det finns mao en alltför stor distans mellan forskningen och det praktiska pedagogiska arbetet. Hedlunds avhandling är ett skolexempel på ett alster som visserligen ger förtjänstfulla insikter inom sitt esoteriska område, men någon vägledning för lärare ute i verksamheten kan avhandlingen inte bli. Dess mål är dock inte heller det. Hedlunds alster har naturligtvis sitt berättigande, men den pekar också på pedagogikens insulära position i relation till utbildningssamhället.

Elisabet Hedlund (2011) Att styra i namn av framtid. Institutionen för didaktik och pedagogik. No 211.

su.diva-portal.org/smash/get/diva2:395149/FULLTEXT01

Elevers attityder till naturvetenskap - en lic.avhandling

2012-02-26T15:17:00.000+01:00

Jag har ofta nämnt hur lärarutbildningarna i pedagogik och didaktik företrädesvis använder kvalitativa metoder och gärna ägnar sig åt upplevelsestudier med få intervjuer som datainsamlingsmetod. Det finns dock några undantag. Förra året skrev Lena Adolfsson en licentiatavhandling i naturvetenskapernas och matematikens didaktik vid Umeå universitet (Attityder till naturvetenskap. Förändring av flickors och pojkars attityder till biologi, fysik och kemi 1995 till 2007).

Adolfsson ville undersöka attitydförändringar till biologi, fysik och kemi mellan åren 1995 och 2007. Hon hade tillgång till databasen från TIMSS för sin studie. Forskningsfrågan är ju intressant men attitydområdet är starkt minerat. För att kunna använda samma instrument vid båda tillfällena var hon tvungen att använda de fyra frågor som hade samma lydelse både 1995 och 2007: Det brukar gå bra för mig i biologi/fysik/kemi; Jag tycker om biologi,/fysik/kemi; Jag tycker om att lära mig biologi/fysik/kemi; Biologi/fysik/kemi är tråkigt. För dela upp datamaterialet i låg- resp. högpresterande elever användes tionde högsta och lägsta percentilen vad gäller kunskaper i matematik. För och i analyserna användes Rasch-metoden med s.k. plausible values och chi2-analyser. Undersökningsdeltagarna gick i åk 8.

Utgången av analyserna visade att pojkar generellt är mer positiva till kemi och fysik medan flickor föredrar biologi. Resultaten visar också att högpresterande pojkar har en mer negativ attityd till alla ämnena 2007 jämfört med 1995. Författaren förklarar detta med att den förändrade undervisningskulturen med mer individuellt arbete och mindre

lärarstyrning lett till att de duktiga pojkarna inte fått tillräckligt utmanande uppgifter och därmed mist stimulansen till skolarbetet. Alla pojkar tycke också att de tre ämnena var tråkigare 2007 än 1995. Författaren tolkar detta som ett utslag av en mer slapp och ”cool” attityd till skolan.

Avhandlingen löper på bra men när man kommer till metoddelen blir det lite knepigare. Adolfsson vill se om det är skillnad i svarsfrekvens mellan högpresterande pojkar och flickor och mellan lågpresterande pojkar och flickor. Där sägs chi2-analyser användas men terminologin stämmer inte eftersom det talas om skillnader i stället för beroende eller oberoende. Chi2 mäter om två enheter är nära och avhängiga av varandra eller inte och mäter absolut inte skillnader. Här har det slagit slint någonstans. Detta ger en osäker känsla inför en del av resultatredovisningen.

Resultatredovisningen är onödigt tradig och omfattande. Den hade kunnat presenteras på ett mer överskådligt sätt. Avhandlingen är trevligt skriven och ger intressanta resultat. Med bättre statistikkunskaper hade den varit superfin. Det är roligt att se att det finns kvantitativa studier även i lärarutbildningen, även om ju detta är på en naturvetenskaplig institution. Vi får hoppas att Lena Adolfsson fortsätter på det nu lätt upptrampade stigen.

Nu ler nog Körling och Vygotskij

2012-02-25T18:05:00.001+01:00

Det är något spännande över Anne-Marie Körling. Hon är en mycket flitig och kreativ bloggare som främst tar upp ämnen inom skolans värld. Hon väcker mycket positiva reaktioner men det finns också kritiker. Sedan jag kritiserat hennes enligt min mening blomsterhöljda språk och lite repetitiva ansats har människor hört av sig på olika sätt till mig. De positiva har varit mer öppna med sina åsikter, några har kommenterat på min blogg eller annorledes. De negativa har ibland varit anonyma och i första hand mejlat till mig och uttryckt samförstånd. Till och med bloggare som utåt varit svagt positiva eller neutrala till Körling har hört av sig på det sättet. Det är alltså något spännande och utmanande med Körling, hennes åsikter och hennes framtoning. Därför bör ni köpa boken för att bilda er en egen uppfattning. Och visst är meningarna delade om Körling. Flera har uppmanat mig till kamp mot det verbösa blomsterspråket i allmänhet, medan andra tydligen anser att sättet att skriva är så heligt så att det inte får angripas. Jag är mer liberal och tycker nog att även sådant nedtecknat, som av läsaren uppfattas som dunkelt, kan få ifrågasättas.

I sin bok Nu ler Vygotskij framlägger Ann-Marie Körling, känd bloggare och lärare, sin syn på skolan. Boken är ett imponerande aktstycke som spänner över vida områden. Det märks att det är en hängiven pedagog som skrivit den. Boken har en sympatisk ton och kan sägas vara lättläst om man klarar av den repetitiva, en aning sökta stilen som gärna vidareutvecklar samma tanke i många ord. Det blir ett slags effektsökeri som kan störa själva läsandet, speciellt för dem som söker substans i det skrivna. Körling framstår i boken som en mycket representativ figur för proggskolan, den som sannolikt nu sakta håller på att ersättas med en mer strukturerad och krävande skola. Körling för fram många högintressanta tankar; hon vill t.ex. inte gå in i rätt-felkultur. Elevernas alster ska inte rättas utan eventuella fel ska på annat sätt framkomma i undervisningen. I en rätt-felkultur hämmas lärandet, menar författaren. Körling skriver att hon ser nuet i elevernas arbeten och låter eleverna påverka kommande lektioner för att de där ska bli medvetna om sina tillkortakommanden. Man kan säga att ett stort ömmande för eleverna är en viktig del av Körlings undervisningsstil. Körling är dock ofta mycket oklar i sina skrivningar. Hon talar om det tysta klassrummet – men det står aldrig riktigt klart om detta är ont eller gott. Körling har dessutom en esoterisk syn på fostran: ”I stället för tillrättavisande behövs en stor dos av tilltro till elevernas förmåga att relatera, samspela och lära.” Läraren kräver tystnad utan att ha något att ge i tystnaden, menar författaren. Lärare kan inte vara kompisar och i nästa stund hindra eleverna från att lära ihop, skapa fusk av samarbeten och säga nej till dem som hjälper varandra, menar Körling. Men å andra sidan säger hon bestämt nej till suddgummin i klassrummet. Författaren vill nämligen kunna följa eleverna lärandeprocess och därför måste stegen mot ett rätt svar bevaras för hennes analys. Det finns alltså gränser för friheten.

Körling tycker inte att lärandet i sig är harmoniskt utan att harmonin inträffar när kunskapen väl är tillägnad. Hon går därmed emot alla dem som säger att lärandet ska vara roligt eller, som Peter Gärdenfors säger, att det idealt sker med glatt humör. Detta är nog närmast en lek med ord och en del av den mystik som många pedagoger gärna vill omge lärandet med. Det är klart att lärandet kan vara befriande och roligt, medan det ibland kan vara segt och jobbigt, men förenat med disharmoni är det väl inte annat än i undantagsfall, enligt min uppfattning. Avståndet mellan gammal kunskap och ny blivande kunskap ska ju vara lagom stor så att eleven blir inspirerad och minst av allt känner sig disharmonisk.

Ordet demokrati förekommer riktligt i Körlings alster. I slutet av boken ”bråkar” hon med begreppet demokrati på sitt eget ordlekssätt. Men inte klarnar begreppet för det. Det hela går ut på att demokrati är sådant vi gör tillsammans, om jag uppfattat det rätt. Hanterandet av detta begrepp är typiskt för Körlings sätt att närma sig de ämnen hon tar upp. Demokratibegreppet kletas ut till att betyda allt gott. Där är Körling verkligen påverkad av den moderna skoldebatten. Hon ställer många frågor som verkligen är berättigade. Frågorna ställs på mångordiga, repetitiva sätt men svaren uteblir oftast eller består i långa utläggningar om hur det idealt bör vara.

Boken är i högsta grad deskriptiv med ett språk som är personligt och välkänt från Körlings blogg. Den verksamma läraren får inte många direkta tips utan får snarast själv söka hjälp med praktiska svårigheter i vardagsarbetet i själva texten. Boken består dock i ett rikt blomsterspråk som kan skymma budskapet för en del läsare. Jag vet inte varför Körling stofferar ut sitt budskap så, men hon önskar förmodligen ge sitt verk en litterär prägel, och det är kanske lovvärt. Det tycks dock vara så att många människor hyllar hennes sätt att skriva. Det finns sådana som beskriver hennes språk som musik och då är det nog så för dem.

Ordet vetenskap finns inte i index och knappast heller i texten. Istället är det de personliga erfarenheterna som får visa vad som är korrekt. Endast Vygotskij åberopas, både i titel och i text. Körling anser hans idéer vara grunden för lärandeprocessers lyckosamma utgång, Det är scaffolding som gäller och det är nog ett gott sätt att se det på. Jag vet inte hur Vygotskij skulle uppfatta Körlings klassrumspolitik, men i stort stämmer väl hans tankar överens med hennes ageranden. Jag vet dock inte hur Vygotskij skulle ställa sig till förbudet att sudda ut de egna tidigare felen, något som Körling gett order om i klassrummet...

Det postmodernistiska arvet brukar gå hand i hand med den svajiga uttrycksstil som Körling har. Mycket riktigt antyder hon på ett ställe att facit ska man inte bry sig så mycket om. Hon uppmanar en elev att gå in i en dialog med den som gjort facit om vem som har rätt. Detta synsätt präglar knappast hela boken, men det finns där och det har både goda och onda sidor. Det relativistiska draget hos postmodernismen är lockande och förföriskt men samtidigt farligt vid kunskapsinhämtande.

Några viktiga ord för Körling är utmaning och kommunikation. Det är en mycket tilltalande bild hon ger av klassrumsarbetet, som många nog kommer att tycka är både informativt och lärorikt. Boken är som jag sade lite snårig men har också ett språk som är väldigt flytande och lätt, vilket låter som en paradox och också är det.

Köp boken, läs den och utmana författaren på Anne-Marie Körlings blogg, korlingsord.se

Skolans värdegrund och demokrati/monarki

2012-02-24T18:12:00.000+01:00

Nu hyllas demokratin från alla håll. Demokratiska beslut har nämligen lett fram till att vi har en monarki. Jag vet inte om man därmed kan säga att demokratin har stärkt sin ställning i och med födelsen av en ny prinsessa. Men det verkar så.

Det finns en del argument för monarki: En slags kontinuitet skapas mellan då och nu och in i framtiden. Frågan är dock hur ofta vanligt folk tänker i de banorna. Det är ju inte vår nuvarande kung som är kontinuiteten. Det är monarkin i sig. Alltså något mycket esoteriskt.

Med monarki slipper vi valkampanjerna inför presidentval, vilka beskrivs som störande, kostsamma och energikrävande. Bättre då med arvsrätt så att rätt person hamnar på tronen. Den sista meningen bör läsas om.

Nej, allmänna val och presidentval hör till en demokrati. Ju oftare folk får uttala sin mening desto bättre. Demokratin är dock inte full utbyggd i vårt land. Dels är en parlamentarisk demokrati inte helt demokratisk eftersom det parti en individ röstat på för att en viss fråga ska drivas plötsligt kan ge upp denna för att kunna sitta i en regering. Men ändå fortsätter man att räkna med den individen i sitt väljarstöd. Många sådana konstiga resonemang förs av de folkvalda (har först placerats på valbar plats av sitt parti, inte av väljarna).

Sedan är det ekonomiska segmentet av vårt samhälle fortfarande så konstruerat enligt den gamla principen att medborgarrätt heter pengar (inflytande heter pengar!).

Det kungadömet tydligast signalerar är att hierarkier får finnas. Det finns människor högre upp och alltså andra lägre ner. Den vanliga människan befinner sig alltid under andra. Ställ detta mot skolans värdegrund och idéerna om jämlikhet och jämställdhet och det gnisslar. Med denna inkongruens mellan värden och praktik fullt synliga i samhället är det inte svårt att förstå varför demokratifostran i skolan inte går hem.

Samhället ger ofta dubbla signaler. Att man inte ska döda inskärps noga men vi måste ha trupper för att skydda landet i krig och i värsta fall döda människor. Sexuella närmanden är straffbara och sexualiseringen av det offentliga rummet anses klandervärt (utom vid Pride-paraden, av någon anledning) samtidigt som webben och tv-kanalerna är fulla med hard core pornografi. I populära tv-program är målet att kränka människor och samtidigt har vi inrättat en ombudsman som ska se till att grupper av individer inte kränks.

Skolelever har det inte lätt. Världen lever inte som skolan lär.

Körling och Morrica - dialogens mästare

2012-02-21T15:26:00.000+01:00

Den här uppsträckningen fick jag av Morrica idag.

Det känns lite fånigt att behöva säga detta till en vuxen människa, men attityd och beteende hänger intimt ihop även i det här fallet. Du har vid flera tillfällen uttalad dig ohövligt och ringaktande om henne, du har varit ohövligt mot henne, så att din attityd lett till att du blivit avhyst förvånar mig inte. Däremot förvånar det mig att det tycks förvåna dig, man skulle nästan kunna få intrycket av att det är en spelad förvåning du koketterar med.
Jag kommer inte att upplåta något vidare utrymme för att beklaga sig över vare sig dig, henne eller någon annan i denna kommentarstråd. Detta är inte förhandlingsbart.
Ett tips om du verkligen vill delta i diskussionen i Anne-Maries kommentarsfält kan vara att ändra din attityd: dels sluta upp att gnälla över hur hon uttrycker sig, dels be om ursäkt för tidigare ohövligheter. Kanske gör det att kommentarsfältet öppnas för dig igen. Kanske inte, men då har du åtminstone visat att du förmår bete dig hövligt.
Lycka till!

Vadan detta?` Jo, jag har tillåtit mig att kritisera Anne-Marie Körling som är allmämt omhuldad och hyllad av en del bloggare för sina inlägg om allt som rör sig i skolan. Morrica tillhör den högstämda hyllningskören. Eftersom AMK är lite ordrik och utsvävande i sitt språk har jag
vid några tillfällen frågat vad hon menat. Dessa ifrågasättanden har sedan av AMK och i andra hand Morrica förvandlats till förolämpningar och påhopp. Jag har dessutom blivit portad från AMK:s kommentatorsfält. Detta har gjort mig en aning undrande.

Vad har vi bloggandet till? Är det inte meningen att det ska vara en öppen dialog? Vissa människor har uppenbarligen gått igenom livet och trott sig vara oantastliga och tål sedan inte kritik. Påhopp kallas det när man tydliggör sin kritik!

Det är bara att beklaga.

En begåvad lärarstudent får problem

2012-02-21T09:21:00.001+01:00

I Karlstad på lärarutbildningen har Malin Sandin skrivit en examensuppsats Mångkultur i skolan –när världen möts i klassrummet. Sandin är uppenbarligen en mycket begåvad student och har presterat ett välskrivet alster. Hon ger en ordentlig och rik genomgång av kulturbegreppet och beskriver mångkulturella möten. Det är ett sant nöje att läsa hennes arbete.

På känt manér använder sig Sandin av kvalitativ metodik och gör det som nästan alla lärarstudenter gör; hon intervjuar. Valda svar ur materialet används sedan för att illustrera

mångfald ur olika aspekter. Sandin är noga med att påpeka att de fyra lärare hon intervjuat för att få underlag för studien är representativa; två kommer från landsbygdsskolor och två från skolor i staden. Båda könen finns med bland de intervjuade. Sandin tycker att hon genom att ta ut fyra lärare till intervjuer kan ge en bild av dagens svenska skola.

Så är ju inte alls fallet. De resultat Sandin så skickligt presenterar bygger på ett ytterst litet urval av individer, vilket egentligen inte säger något generellt alls om den svenska skolan.

Sandin är ett offer det kvalitativa upplevelsetänkandet i svensk skolforskning. Med dessa metoder kan inga kunskaper som är användbara för aktiva lärare uppnås. Den metod Sandin

använder inbjuder också till att de intervjuade avger socialt önskvärda svar, dvs. de ställer sig i detta fall mycket positiva till mångkulten. Så sker också i uppsatsen. Huruvida social önskvärda svar förefinns i materialet diskuterar inte Sandin ens.

Slutsats: En mycket fin och välskriven uppsats med goda resonemang och en ordentlig genomgång av kulturbegreppet och mångkulturalitet men med en lam och strukturlös metod som inte ger några värdefulla tillskott till vår kunskap inom området.

Skolforskningen måste inse sina begränsningar och utöka sin redskapsbod av metoder till att omfatta även kvantitativa sådana, kanske i samspel med kvalitativa.

Om Sandin fortsätter sin bana inom forskningen så ge henne tillträde till den nya redskapsboden.

Inga adjunkter mer...!

2012-02-20T17:09:00.000+01:00

Stockholms universitet anställer inte längre några universitetsadjunkter, men inför en ny typ av anställning, adjunkt, där innehavarna inte har automatisk rätt till befordran efter disputation.

Det är en mycket vällovlig åtgärd att inte längre förlita sig på odisputerade lärare i undervisningen. Det har länge varit en mycket nedslående syn att se universitetsadjunkter med ringa intresse för forskning och vidareutveckling undervisa på både grundnivå och avancerad nivå. På lärarutbildningarna har dessa adjunkter varit legio. Den strukturlösa undervisningen där har med sitt allmänna flum och sin konturlöshet passat väl in i den erfarenhetsbaserade kunskap som de anställda adjunkterna haft att falla tillbaka på.

Att vara disputerad är inte en trollformel för goda kunskaper och åtminstone inom en del skolforskningsämnen har kraven sänkts överlag, även i doktorsexamen, men ändå borgar den för att innehavaren har velat gå djupare in i sitt ämne, gärna med goda och breda metodikkunskaper.

Forskarskolor och lärares kompetenshöjning

2012-02-17T14:58:00.000+01:00

Forskarskolorna ute i landet blir alltfler. Ett sätt att se hur de lyckat skapa ett vetenskapligt tänkande hos de lärare som genomgår skolorna är att studera utfall av undervisningen i form av de självständiga c-uppsatserna, som ska författas under den tredje terminen i huvudämnet till en filosofie kandidatexamen, och därmed vara ett första steg mot magister-, licentiat- och

doktorsexamina.

Jag tittar regelbundet igenom de uppsatser som produceras i olika beteendeämnen runt om i landet och jag har av naturliga skäl intresserat mig särskilt för de alster som modellskolorna presterat. En hel del människor har mejlat och ringt mig och bett mig fortsätta granskandet av modellskolan i Gränna och nu häromdagen fick jag tips på en specifik c-uppsats från en anonym kommentator. Det gäller uppsatsen Vad skapar motivation till lärande?, författad av tre lärare på Ribbaskolan i Gränna, David Bjurenfalk, Caroline Råsmar och Carina Tallefors.

En tidigare c-uppsats från samma skola har recenserats av mig på Skollyftet.

http://skollyftet.se/2011/10/21/nar-larare-forskar-i-skola/

När får uppsatsen i handen i handen slås först av att det är tre författare som tillsammans skrivit detta alster på elva sidor. Någon uppdelning av arbetet i olika ansvarsdelar har inte gjorts, varför kravet på självständigt arbetet inte alls torde vara uppfyllt. Enbart av detta skäl borde inte uppsatsen ha godkänts. Vad säger den examinerande läraren om detta? Uppenbarligen ingenting. Vad säger Högskoleverket om detta? Det vore intressant att veta.

Om vi nu lämnar denna allvarliga invändning åt sidan och tittar på det innehållsliga så slås man av det typiska angreppssättet i uppsatsen. Här finns inte spår av en originell tanke eller något som helst kreativitet utan författarna har helt simpelt valt att studera hur skolmotivation upplevs av elever genom att helt enkelt fråga dem och sedan skriva ner svaren. Svaren har sedan delats in i fyra kategorier. De kallar metoden fenomenografi och i sann kvalitativ anda skriver de att ”fenomenografi är en kvalitativ forskningsmetod som avser att beskriva människors skilda uppfattningar och inte hur många som tycker det ena eller det andra”. Vidare menar författarna att fenomenografi inte beskriver hur något är ”utan hur det framstår för den enskilda individen”. Svaren de får fram från eleverna representerar alltså inte någon verklighet utan bara upplevelser och man kan inte säga något om vilka upplevelser som är vanligast, eftersom det varit alltför kvantitativt. För den som vill lära sig något om verkligheten innebär dessa förutsättningar ett slag i ansiktet. Denna upplevelsebaserade

inriktning är typisk för skolforskningen av idag, även på högre nivåer. Upplevelser är i centrum, metoderna är ofta lite varianter på enkel kategorisering av erhållna intervjusvar och antalet individer som intervjuats är få. I detta arbete har tio elever från högstadiet på den egna skolan intervjuats.

Och studiens resultat? Jo, författarna kommer på icke angivet sätt fram till att elevernas svar kan indelas i fyra kategorier: intresse, kreativitet, nytta och relationer:

Det är intressant att lära sig saker i skolan.

Man kan få göra lite vad man vill (kreativitet)

Betyg och kunskaper är nyttiga

Det är viktigt med vuxna och kompisar i skolan

En c-uppsats är på 15 högskolepoäng. Det innebär att tio veckors arbete är anslagna för en elevs arbete med uppsatsen. Här har tre elever delat på uppsatsarbetet. Man undrar vilka överväganden som gjorts när man låter tre elever tillsammans skriva ett självständigt arbete. Det ska sägas att det inte bara är på Ribbaskolan det sker, men där det sker är det oförlåtligt men helt i stil med Ribbaskolans låga krav på sina lärarstudenter. Det är nämligen så att

c-uppsatser som denna ska vara lärarnas första insteg i forskarvärlden. Deras professor Tomas Kroksmark tycker det är viktigt att lärare får kunskap om forskning kring sin egen verksamhet. Flera begränsningar vidlåder dock dessa tankar. För det första är förkunskapskraven för låga, för det andra är uppenbarligen handledningen för svag och okunnig och för det tredje blir avkastningen av denna typ av forskning till föga nytta för skolan eller samhället.

De som är måna om forskningens och skolans kvalitet i framtiden måste protestera mot den utarmning av vetenskapsbegreppet och och även mot den falska kompetenshöjning som modellskolorna i landet innebär. De lärare som nu utbildas i forskningsarbete förepeglas en kompetens de inte kan uppnå med modellskolans metoder och ansats.

Uppsatsen som recenseras ovan finns på
http://modellskolan.se/wp-content/uploads/2011/12/19-Bjurenfalk.pdf

Skolan i kris - ingens ansvar?

2012-02-11T12:46:00.000+01:00

Det bloggas mycket på nätet om skolan. En hel del av bloggarna är lärare som är verksamma ute i skolorna denna bistra tid. Det är förståeligt att en hel del av dessa dels försvarar sitt yrke och sina kolleger, men måste det göras in absurdum. Det svängs med uttryck som våra fantastiska lärare och andra generaliserande överord när problemet naturligtvis inte är de goda lärarna utan de som aldrig medges, de mediokra och dåliga lärarna. Följaktligen får debatten en olycklig slagsida efter blomsterspråket och de goda lärarna lyfts fram som det normala. Men vore det så så skulle inte skolan vara i den kris den nu är.

Jag tro att vi måste bli mer precisa i vår kritik för att den ska bli begriplig. Det finna vissa bloggare som går några steg längre mot ett rejält avståndstagande till den gamla flumskolan. En sådan lärare är Johan Kant, som i ett utmärkt inlägg beskriver skolans förfall, men ändock tvekar inför att nämna några namn på kända förgrundsfigurer och avantgardister för den gamla ordningen.

Han väjer också för ordet flum och vill i stället säga progg.

Jag vill nämna två: professor Tomas Kroksmark som med sin oklara inställning till vetenskap förvirrar forskare, men går hem hos många lärare eftersom han framställer lärarforskning som något ganska enkelt som vem som helst efter en lågkravsutbildning kan ägna sig åt. Detta är en fortsättning på flumpedagogikens förakt för kunskap och fakta, som nu genom forskarskolor över hela landet förs vidare till nya generationer lärare. Dessa kan uppnå en licentiatexamen i t.ex. didaktik utan att läsa någon metodik (åtminstone i Jönköping).

Ett andra exempel är Ingrid Carlgren, f.d rektor för lärarhögskolan i Stockholm. Hon var i det längsta emot en sammanslagning med Stockholms universitet och ville behålla den administrativt och utbildningsmässigt nedgångna lärarhögskolan i Stockholm. Hennes argument var klart ämnes- och kunskapsfientliga. Hon är nu involverad i en forskarskola vid Stockholms universitet.

Skälen till att skolan nu är i kris kan naturligtvis bara kopplas indirekt till vissa personer. Men jag tycker det är viktigt att dessa personer får stå till svars för sina göranden och låtanden i det förgångna och nu. En slags sanningskommision vore faktiskt på sin plats. En av bakgrunderna är naturligtvis det postmodernistiska tänkande som fortfarande influerar många människor,

men vars relativiserande tankar är lätta att driva för långt. Ursprungligen ansågs känslor kunna vara föremål för tolkningar och olika sanningsbegrepp. Detta vidgades sedan till allt fler områden. När kunskapen blev relativiserad så föll skolan ner i en avgrund av ”anything goes”.

Känner du trycket?

2012-02-01T12:03:00.000+01:00

Känner du dig ur balans? Ta ditt blodtryck för du kan ha ojämnt tryck, vilket kan leda till lutande gång och tvära kast i uppträdandet.

blodtrycket

Kan man lita på konsulter?

2012-01-31T10:57:00.001+01:00

Konsulter och coacher finns inom alla branscher. Ofta har de en dålig utbildningbakgrund inom det gebit de arbetar, men ibland kan titlar och positioner leda oss vilse. Om någon presenterar sig som, och är, leg psykolog och leg psykoterapeut så förväntas man sig mer än grunda kunskaper i psykologi. Man antar också att denna bakgrund garanterar att man inte får sig felaktiga kunskaper till livs. Men efter att ha tittat på några konsultföretag i organisationsbranschen så blir jag betänksam

Wenells heter ett av de stora konsultföretagen. I videon (se nedan i länk) talar en av de anställda, psykolog och terapeut, om kognitiv dissonans, ett välkänt begrepp inom socialpsykologin. Begreppet innebär att det finns en obalans mellan vad en människa gör och vad hon anser/känner (lite förenklat) och kan leda till attitydförändringar.

I videon talar psykologen om kriser och menar att kognitiv dissonans är den förvirring som uppstår i en konflikt eller kris. Vidare menar han att under stress så slås väl inarbetade handlingsstrategier ut. Båda dessa påståenden är falska. Vad kognitiv dissonans är har jag redan kort beskrivit och under stress är det just de överinlärda reaktionerna som människor tar till, vilket inte alltid är till gagn för dem.

Wenells

Hur kan detta komma sig? Jo, kliniska psykologer har inte samma gedigna utbildning i normalitetens psykologi som man skulle kunna vänta sig. Socialpsykologi är t.ex. inte en så stor del av psykologerna utbildning. Som i andra sammanhang vinner en felaktig uppfattning av ett yrkes kompetens spridning och av många skäl vill ju inte så många motarbeta denna förvrängda syn.

Varför är lärare bara pedagoger?

2012-01-23T17:19:00.000+01:00

Nya forskarskolor för lärare startas i hela landet. Koncentrationen på pedagogik och didaktik är där mycket stor. På vissa utbildningar kan man bli licentiat utan att läsa någon metod och statistik alls. Inte heller ingår kunskaper i mellanmänskliga relationer och konfliktteori i kursplanerna.

Jag tror att denna inriktning när det gäller utbildningen av blivande lärare är missriktad och visar på en olycklig slagsida. Lärarnas undervisning äger alltid rum i en mellanmänsklig kontext och lärandeprocessen är därmed sammanvävd med relationer till elever, kolleger och föräldrar, men insikter om dessa viktiga interaktioner saknas i lärarnas verktygslåda. I den brittiska tv-serien Den övervakade skolan märks det att denna obalans är upphävd. Lärarna och skolledningen lägger ner ett massivt intresse för utsatta elever och sätter tydliga gränser, men närmar sig eleverna på ett bestämt men psykologiskt riktigt sätt. Jag kan gissa att här räcker det inte med några antimobbningsdagar med många vackra ord. På denna skola har man visserligen kamratstödjare, men den verkliga energin för att snabbt upptäcka och hejda begynnande trakasserier ligger hos skolledningen och lärarna.

För framtiden skulle jag vilja se lärare som, förutom att ha djupa kunskaper i sina ämnen, även har ett psykologiskt grundat professionellt förhållningssätt till relationerna i sitt arbete. Att strikt hålla sig till det de är utbildade för, att vara pedagoger, som lärarna gärna framhåller som sin främsta uppgift, håller inte i en dynamisk skola. I den framtida skolan måste lärarna utveckla nya förmågor som underlättar inlärandet men som inte är enbart isolerade lärandeteorier.

Först när lärare är allsidigt utbildade för att klara av hela utbildningspaketet kan skolans utsatta läge börja vändas och lärarens status kommer automatiskt att stiga i allmänhetens ögon.

I en första runda skulle man kunna erbjuda lärare vidareutbildning i socialpsykologi med tillämpningar. Denna utbildning skulle kunna vara en grund för förändrad lönesättning.

Jag tror att löneökningar för lärare lättare skulle vinna stöd hos allmänheten och hos politikerna om de kopplades samman med en vettig färdighetspåbyggnad. Senare måste lärarutbildningen naturligtvis omarbetas och moderniseras så att lärare kan bli de effektiva aktörer och ledare de bör vara i skolans framtida värld.

TV-spel och aggressivitet

2012-01-13T14:02:00.001+01:00

Det debatteras mycket om sambandet mellan att spela våldsamma TV-spel och aggressivt, våldsamma beteenden nu. Forskarna är oense och jag tror mig veta varför. Både de som anser TV-spel skadliga och de som anser att de är tämligen harmlösa har nämligen rätt båda två.

Det är uppenbarligen svårt att forska på så här komplexa samband. Man kan dels välja att göra det experimentellt och kan då fånga in kortvariga effekter av att vara delaktig i våldsamma spel och det är klart att hjärtat slår snabbare och att man känner sig mer provocerad efter en tids spelande. Sådana fynd är triviala och med sådana metoder kan man visa att betraktandet av en ishockeymatch förmodligen har samma effekter. Sedan kan man på olika sätt se på hur mycket individer är absorberade i TV-spelandet under en tid och sedan betrakta effekter av av detta på det allmänna beteendet. Då kan man finna att speciellt pojkar är speciellt sårbara och kan tyckas bli mer aggressiva efter att ha spelat TV-spel intensivt. Men resultaten är svaga och förklaringsvärdet för våldsamma TV-spel är ungefär fyra procent. Om man till detta lägger till att det är svårt att trassla ut sådan påverkan från annat som kan höra ihop med TV-speldeltagande (dåliga hemförhållanden, aggressiv personlighet, alkoholintag o.dyl.) så återstår inte mycket förklaringsvärde till TV-spelandet i sig.

De breda förklaringarna till våld i samhället är i stället alkohol och fattigdom. Frustrerade människor som lever i armod och som, drogade eller ej, protesterar mot orättvisorna och det institutionaliserade våldet är en mycket logisk följd av vår världsordning. Att i stället ge sig på TV-spel och vilja förbjuda dem är ett fint exempel på den vita medelklassvärldens förvända syn på vad som är verkliga problem här i världen.

Kunskap utan fakta?

2012-01-12T13:30:00.000+01:00

Jag blir ofta irriterad på dem som drar fakta i smutsen. De säger att upprepandet av faktakunskaper inte är riktiga kunskaper, utan bara utantillärda mekaniska kunskaper.

Ni som tycker illa om trista fakta får en enkel uppgift nu:

Beskriv Karl XII:s tid med egna ord (faktakunskaper förbjudna!).

Kompetitiv och adjacent

2011-12-31T13:29:00.000+01:00

Den väsentligt viktigare skillnaden mellan långa och kortväxta människor tas sällan upp till debatt . De båda grupperna får en del olika perspektiv på omgivningen och de personer de där möter. Detta konstituerar deras identitet i sin helhet. Deras livsberättelser kommer att skapa dem genom den reiterativa rörelse som är berättelsens signum. Enär de korta har en närmare perceptuell yta av golv och väggar kommer dessa att samla mer detaljerade, förfinade saker medan de långa föredrar skrymmande och svårburna ting, vilka ofta kan förknippas med tak.

Fournier har skrivit om stor- och litenlekens betydelse när individer
gör ålder, längd och vikt i en sociolingvistisk kontext i sina identitetsskapande erövringar. Språket och könet har här både kompetitiva och adjacenta föreställningar om livets svårmod och genderisering.

Skolan och kritiskt tänkande

2011-12-20T14:37:00.001+01:00

Skolans undervisning ska bygga på vetenskapliga metoder. Det är ett faktum som fastslås så ofta i skoldebatten att man blir lite misstänksam. Är det verkligen så att lärare dels i sina metoder använder vetenskapligt underbyggda ansatser, dels är någorlunda insatta i den senaste forskningen i sina specialämnen? Tillsammans ska ju den vetenskapliga inriktningen ge upphov till ett kritiskt granskande synsätt, som bör genomsyra undervisningen. Denna kritiska hållning ska ju hjälpa den demokratiska medborgaren att orientera sig i en värld fylld av förvirrande budskap.

Men ute i samhället möts eleverna av en massiv påverkan som snarare betonar ett långt ifrån vetenskapligt, kritiskt värderande eller demokratisk synsätt. Låt mig ta några exempel.

I tv-kanalen sjuan körs sedan länge ett program som heter Det okända. Där presenteras på fullt allvar familjer som har problem med spöken! Familjemedlemmarna i de besökta hemmen har olika, ofta diffusa och obehagliga upplevelser av ljud, rörelser i rummen och glimtar av svåridentifierade ”spöken”. Det inkallade mediet förklarar alla problem med andar som går igen av olika skäl och fördriver dem sedan på olika sätt dessa och familjen blir nöjd. Programledaren Caroline Giertz tar det hela på fullt allvar och antecknar flitigt allt mediet kommer fram till. Det är ytterst anmärkningsvärt att en tämligen stor kanal som sjuan använder sin programtid för att föra ut vidskepliga, antiintellektuella och vilseledande information till allmänheten. Förmodligen är deras förklaring att de ger folk det de vill ha. I så fall har skolan och samhället misslyckats i grunden. En annan besläktad irrlära är astrologi som är populär bland delar av befolkningen. En hel del människor i vårt land låter sig förledas av horoskop, ”på skoj” som de säger, men många tidningar excellerar i horoskop för olika stjärntecken. Säkert är där motivet också att man vill ge folk vad de vill ha.

Det är faktiskt inte ofarligt när extremt osannolika och vilseledande sätt att betrakta världen sprids. De falska idéerna marknadsförs ofta med en kvasivetenskapligt synsätt och med

ett glidande och förföriskt språk. Upplevelser får företräde före fakta.

Vissa marknadsförare och tyvärr också vissa forskare befinner sig på olika vis farligt nära gränsen till den dunkla verklighetens värld. Reklam består ofta av halvsanningar och diffusa formuleringar som ”kliniskt testad” och försök att spela på människors delvis omedvetna behov. Bland behov som ofta brukas är sex, önskan att bli omtyckt och status. Försök har inom branschen gjorts med subliminala budskap (sub limen = under tröskeln) som presenteras visuellt eller auditivt så snabbt eller förvrängt att människors kritiska tänkande inte hinner kopplas på utan budskapet går direkt in i vårt medvetande. Det är okänt i hur grad detta knep används i dagens reklam men att det har gjort det har jag själv sett exempel på.

Viss forskning har färgats av postmodernistiska strömningar. Dit hör bl.a. feministisk forskning och pedagogik och didaktik. Postmodernism kännetecknas av ett i grunden sympatiskt relativistiskt synsätt, som säger att det inte finns några sanningar. Detta är ju i viss mening sant. Men drivet så långt som att påstå att alla upplevelser och erfarenheter är lika sanna gör att vi hamnar i en form av värdeanarki. Inom skolforskningen leder detta till att man gärna genom intervjuer söker ta reda på hur en viss grupp människor känner och upplever vissa bestämda fenomen. Denna inriktning på individers självrapporterade känslor och erfarenheter leder oss bort från en mer objektiv syn på människors livs och utveckling och försvårar därmed kraftigt utvärderingar av reformer av olika slag.

Det är bedrövligt att se att den begynnande satsningen på s.k. modellskolor i landet helt låtit sig lånas till de mer diffusa idéströmningarna. Så är t.ex. fallet hos de s.k. modellskolorna i Gränna och Karlstad. När man där ska introducera forskning för aktiva lärare så satsar man just på den undanglidande upplevelseforskningen, som visserligen kan vara intressant och rolig att utföra men sällan leder till några användbara resultat.

Så sluts cirkeln.

Skolan ska stå för ett kritiskt och vetenskapligt tänkande, men ute i samhället finns flera rörelser som arbetar emot sådana synsätt. Bl.a. via media och propagandabranscher, som reklamindustrin motarbetas kritiskt tänkande och den forskning som står skolan nära är på väg att gå samma trista väg. Skolans mål att stå för ett riktigt ifrågasättande och kritiskt tänkande måste stärkas och inte bara i ord hylla demokrati och demokratiska värden. Den kanske viktigaste uppgiften för den demokratiska medborgaren är just förmågan att genomskåda dunkla budskap från demokratin dödgrävare och att lära dem att uppskatta ett rakt, ärligt och distinkt språk.

Lärarstudenter och kravnivåer

2011-12-15T14:58:00.001+01:00

Skolverket stöder en blogg som är avsedd att locka fler till lärartbildningen (fordetvidare.se). En av bloggarna där är Anne-Marie Körling, som riktar dessa ord till förhoppningsvis blivande lärarstudenter:

Jag har lärt mig en sak om lärarutbildningen. Det svänger ganska rejält. Om några år är läraryrket attraktivt igen och då kommer söktrycket öka och man kommer att få slåss om de platser som finns. Varför inte passa på att söka nu?

Läget på lärarfronten är just nu bedrövligt. Skolresultaten försämras. Utbildningen till lärare har så låga krav på förkunskaper att nästan alla sökande kommer in. I ett sådant läge har Körling mage att uppmuntra studenter att passa på innan det blir för höga krav igen.

Kan man göra läraryrket och skolan en större björntjänst?

Är pedagogik en vetenskap?

2011-12-11T20:03:00.001+01:00

Djupa kunskaper i e t t ämne kan aldrig ersättas eller ens till dels kompletteras med pedagogisk kompetens.
Pedagogik är i mångt och mycket ett hantverk, inte en vetenskap (som den gamle pedagogikprofessorn Torsten Husén så riktigt påpekade). Pedagogik har ämnefierats helt felaktigt; det finns inget sådant som en pedagogisk vetenskap värd namnet. Ämnet hämtar och lånar från sociologi, psykologi mm och lämnar mycket övrigt att önska vad gäller sin vetenskapliga status. Inom ämnet förekommer så många olika motstridiga uppfattningar så kompetens kan innebära så skilda ting. Jag tror att kritiskt tänkande och vanligt sunt förnuft kan klara av ett ledarskap i skolan. Det gäller där att inte ge efter för lärares krav och dessutom införa ett sant kritiskt tänkande hos lärarna, att ta hänsyn till sin personal och inte tro att man själv kan avgöra allas pedagogiska kompetens, whatever that might be...

Om man tittar på de lärare som bloggar så kan man se vilka ofantliga skillnader det finns i konkretion och precision i skrivandet. Jag tror att man kan utgå ifrån att sättet att skriftligt presentera sig till stor del avspeglar hur man är som person. Vi har på nätet lärarbloggare som bidrar med kaskader av ord, i en förmodad avsikt att vara litterära, där divergent tänkande fritt får ange ordvalet till precisionsuppfyllda, klart tänkande, distinkta bloggare vars budskap tydligt framgår. Att leda dessa disparata figurer till någon enhetlig pedagogisk metod låter sig knappast göras.

Det är en ofantlig professionell brist hos de lärare som tillåter sig applådera och hylla den första sortens postmodernistiskt smittade bloggare, vilka är totalt främmande för vetenskaplighet i dess ursprungsbetydelse, utan snarare står för det som gemenligen kallas flum.

Att försökas vara en Tomas Tranströmer i en lärarblogg är kanske inte så eftersträvansvärt. Att låta sig imponeras av sådant dömer både utövaren och disciplerna.

Om lärares sjunkande standard

2011-12-02T21:02:00.001+01:00

Denna gång citerar jag helt Hans-Gunnar Liljenvalls inlägg på
tomaskroksmark.se
Liljenvall är en fd gymnasielektor.

Jag instämmer helt i din kritik av P1:s ”den orättvisa skolan”. Med tanke på P1:s förra program, ”kris i skolan”, blev jag ändå positivt överraskad av att man brett diskuterade skolfrågorna.
Vilka är då de avgörande skälen till problemen i skolan? Du anser att skolnära forskning är en ödesfråga för den svenska skolan. Vad grundar du det påståendet på? Enligt min mening är rekryteringen till lärarutbildningen skolans absoluta ödesfråga. Om vi för ögonblicket bortser från att det råder inflation i betygssystemet så kan vi ställa några frågor:
Hur skulle sjukvården fungera om läkarstudenternas betyg låg på den nedre halvan i en NV-klass? Hur skulle industrins konkurrenskraft fungera om teknologerna till civilingenjörsutbildningen hade låga betyg i matematik och fysik? Jag tror att var och en inser följden om så varit fallet. Gåtan för mig är att inte fler inser det faktum att inte heller skolan fungerar om lärarstudenterna inte rekryteras bland toppstudenterna. Löser vi inte detta problem blir alla andra åtgärder till stor del att kasta pengarna i sjön. För de lärare som arbetar i de lägre årskurserna är det möjligt att man med specialpedagogiska insatser kan uppnå en viss förbättring. När det däremot gäller ämneslärarna, framförallt i matematik och naturvetenskap, är ämneskunskaperna hos lärarna så grunda att resultaten i skolan ytterligare kommer att försämras så länge vi inte examinerar nya lärare med lika hög eller högre kompetens än de som går i pension. Att försämringen nu går så snabbt beror, enligt min mening, på att vi under mer än 20 års tid pensionerat högkvalificerade akademiker och nu kommit under den kritiska massa med kompetenta lärare som krävs för att skolan ska fungera.
Min syn kan verka pessimistisk, men man måste se sanningen i vitögat för att lösa problemen. För att förstå vad som lett fram till dagens situation måste man gå långt tillbaka i tiden och granska de reformer som skolan drabbats av. En jämförelse med Finland börjar bli tjatig, men är väl motiverad att använda eftersom den visar på varför vi halkat efter när det gäller mätbara kunskaper. Fram till mitten av 1980-talet såg den svenska skolan och den finska likadana ut. Därefter har systemen gått åt olika håll. I Finland har det gamla systemet vårdats och moderniserats i små steg på ett genomtänkt sätt. Man har bevarat lärarnas status och därför söker sig toppstudenterna till lärarutbildningen. I Sverige har skolan och lärarutbildningen förändrats radikalt av Olof Palme, Ingvar Carlsson och Göran Persson. Förändringen har varken grundats i forskning eller beprövad erfarenhet och har kunnat fortgå i decennier därför att effekterna av reformerna kommer sakta men säkert.
Lärarutbildningen har smetats ut utan hänsyn till de skillnader i kunskaper som krävs för att undervisa på de olika stadierna. Göran Persson säger själv att han var medveten om att lärarnas status skulle sänkas genom kommunaliseringen. Framförallt ville han plocka bort adjunkts –och lektorstjänsterna, inte konstigt att man tappar toppstudenterna till lärarutbildningen! Kjell-Olof Feldt sa i P1-programmet ”den orättvisa skolan” att tanken med reformerna på 80 –och 90-talet var bl.a. att lärarna skulle kunna undervisa på alla stadier – addition och subtraktion eller differential och integralkalkyl, sak samma för läraren. Man suddade alltså avsiktligt ut lärarnas professionalism och därmed möjlighet att behålla sin status. Lärarförbundet begick ett ödesdigert misstag när man lät sig luras av Göran Perssons erbjudande om ett rejält lönelyft mot att acceptera kommunaliseringen av skolan. Nu finns inte längre de välutbildade akademikerna, adjunkter och lektorer, som draglok för högre lön till hela lärarkollektivet. Efter avskaffandet av dessa väldefinierade tjänster har det varit enkelt för en kortsiktigt tänkande arbetsgivare att se hela lärarkollektivet som en grå massa vars status och lön inte längre behöver jämföras med ledamöter av riksdagen som var fallet långt tillbaka i tiden.
Eftersom ett återförstatligande av skolan endast stöds av folkpartiet och vänsterpartiet avfärdar de flesta debattörerna möjligheterna att staten skulle gå in och påverka lärarnas villkor och på så sätt göra läraryrket attraktivt. Skl kommer att fortsätta göra läraryrket än mer ointressant för duktiga studenter så hoppet står till att staten går in och förändrar såväl arbetsvillkor som löner för lärarna, men då måste skoldebattörerna övertyga politikerna om att detta är den enda möjligheten för att få tillbaka en skola i världsklass.

Riksdagen och folket?

2011-11-30T06:53:00.001+01:00

Vår riksdag sägs bestå av folkvalda, men det är inte många ledamöter som uppfyller det kriteriet. De som kryssats in utgör här ett illustert undantag. Men även de, liksom övriga som valts från partiernas listor, har ju en gång lyfts fram internt inom partiet, utan någon utomstående insyn. Att sedan stå på valbar plats när partiet får tillräckligt antal röster så man blir invald betraktar inte jag som att folkets röst har talat.

Hur många svenskar får besök av eller har naturlig kontakt med sina riksdagsledamöter? Vet man ens vem det är som är det? Gör riksdagsledamöterna någon som helst ansträngning för att nå de väljare de i högtidliga stunder anser sig valda av? Nej, mycket sällan i så fall.. Många av dem bloggar stolt om sina resor runt om i landet och sina besök hos partikamrater, än här än där. Men någon kontakt med sina kärnväljare? Nej. Med de goda förmåner och den behagliga arbetstid som ledamöterna har kunde de åtminstone avsätta lite tid för kontakt med folket. Varför inte på somrarna?

Att vara riksdagsledamot var en gång fint och aktat. Nu är de ett gäng halvbildade personer, ofta utan någon akademisk examen som pratat sig fram sedan ungdomen i sina förbund. De är verkligen lekmän i ordets innersta bemärkelse.

Inför tingsrätten

2011-11-28T14:22:00.001+01:00

Jag har nu suttit i flera hundra mål av de mest skiftande slag som nämndeman och har där lärt mig en hel del. Förutom att jag har blivit fullt på det klara att nämndemän är nödvändiga i vårt rättsväsende, så har jag fått möta en mängd människor i en högst ovanlig situation, nämligen som tilltalad, kärande eller vittne inför en domstol. Det märks tydligt och är ju helt naturligt att många är spända inför sitt framträdande, men ganska snart brukar de lugna sig och då slås jag av någonting jag nog inte hade väntat mig: Svenskar i gemen är duktiga på att uttrycka sig. De allra flesta, från de yngsta till de äldsta, har ett verbalt flöde som jag, fördomsfullt nog, inte hade tillskrivit dem.

Det är roligt när man får sina fördomar totalsågade.

Mobbning har gamla anor

2011-11-25T17:03:00.001+01:00

Lätt reviderad version

Mobbningen på den klassiska Lundsbergsskolan måste naturligtvis tas på fullaste allvar och utredas grundligt. Sådana hierarkiska system med övergrepp som följd får ju inte ges möjligheter att byggas upp av elever och dessutom fortleva på någon som helst skola i landet, vare sig privat eller friskola.

Samtidigt måste man (när man sansat ner sig lite och ägnar saken lite eftertanke, alltså) nog bekväma sig att ta in ett djupare perspektiv och då ställa sig frågan varför mobbning fortsätter att förekomma gång på gång, trots alla försök i olika former att försöka komma tillrätta med det otäcka fenomenet. Dessa försök har visat sig tämligen verkningslösa, dels därför de inte byggt på någon fast vetenskaplig grund och dels därför att de inte tagit med den mänskliga naturen i beräkningen. Det senare är den viktigaste missen.

Det kanske känns onödigt att upprepa, men det mänskliga släktet har utvecklats genom evolutionen i sekler sinom sekler. Vi har på olika sätt anpassats till att leva och bete oss på vissa sätt beroende på yttre omständigheter och faror. Vi har bl.a. under långliga tider levt i mindre grupper, där vi för sammanhållningens skull säkerligen lärde oss bl.a empati (för att ta hand om våra skadade nära och kära i gruppen) men också att leva i ett hierarkiskt system för att undvika inre stridigheter. Det var viktigt att gruppen hölls samman mot fiendegrupper och rovdjur och precis som i det militära kunde de ju inte börja förhandla sinsemellan, om hur man skulle gå till väga i kritiska stunder. Hur vi mnu blivit och hur vi förhåller oss till varandra och andra är alltså någonting som hör till den mänskliga naturen. Dit kan vi föra vanor som vi inte längre kan förklara för oss själva, som att vi hälsar med höger hand framsträckt. Man kan anta att denna sedvänja ursprungligen var ett tecken på att visa att man var obeväpnad och därmed vän.

Hierarkier uppstår fortfarande så snart människor grupperar sig. Det må vara i en tillfällig folksamling, i en förening, i ett fackförbund, i en regering, i ett företag eller i ett land. Om hierarkierna inte är formellt fastställda så dyker nästan alltid informella strukturer upp som anger vilket inflytande olika medlemmar i gruppen har. Ledaren, eller ledarskiktet, blir extra viktigt. De som dominerar i grupperna försöker på alla sätt att hålla de övriga nere för att bevara sin maktställning. Man inrättar regler för hur de underlydande ska bete sig, i stater skapas lagar för hur undersåtar ska bete sig. Överst i Konungariket Sverige har vi för tillfället en man, kallad konung, som precis motsvarar de gamla hövdingarna i våra forntida smågrupper. Han är en av kvarlevorna av det äldre men ingalunda försvunna hierarkiska systemet. Man kan säga att det faktum att Sverige fortfarande är en monarki är ett exempel på hur speciellt vissa kretsar hyllar ett hierarkiskt tänkande.

Den svårbemästrade mobbningen kan mycket väl betraktas från detta evolutionistiska perspektiv. Det eleverna gör på Lundsberg är helt enkelt en förövning till den kamp om positioner som vuxenlivet senare kräver. Detta är de egentligen omedvetna om på samma vis som vi är omedvetna om varför vi sträcker fram en hand till hälsning. Det är möjligt att kampen blir mer tillspetsad på Lundsberg eftersom eleverna där gissningsvis har ett större tryck på sig att prestera väl i vuxenlivet. Striden kan bli hårdare då.

Intressant är också att social fobi och ångest oftast debuterar kring 20 år då övergången till vuxenåldern blir kritisk. Social fobi kännetecknas av att inte vilja ha blickar på sig, då får man stark ångest, och ett undandragande från offentligheten för att så att säga slippa tampas med dem som man tycker är starkare i samhället. Social fobi är känslan hos en individ som upplever sig underordnad i samhällets hackordning.

Jag tror att mycket skulle vara vunnet om vi betraktade mobbningen som ett naturligt, men självfallet ytterst oönskat inslag i samvaron mellan barn, ungdomar och även mellan vuxna (där finns ju de etablerade hierarkierna och kampen om platserna högre upp ). Vi skulle då kunna slippa de ovetenskapliga insatserna som helt grundar sig på marknadstänkande och även alla "anti-mobbningsdagar" i skolan. Vi kunde helt använda vår energi på att sätta stopp för varje tillstymmelse till inledningen av mobbningstendenser.

Det hierarkiska tänkande och dess organisation av samhället ser vi överallt och vi har svårt att tänka bort det. Det är klart att någon ska bestämma, det är klart att en biskop är högre i rang (hierarkin) än en komminister, att professorn står över docenten och att direktören kan bestämma vilka som måste avskedas ( i samråd med facket; se där en tillkämpad rättighet som visar att hierarkierna kan förminskas något). Riksdagsledamöter som sägs ska representera folket anses står över vanligt folk (märkligt egentligen!).

Ute i samhället är det oftast de som befinner sig längst ner i hierarkin som får ta mest stryk. Så var det förr och så är det än i dag. Hierarkierna behåller sin plats i vårt tänkande, även om vi inte direkt går och tänker på dem. Att hamna högt i samhällets rangrulla är guld värt. Ju högre dess bättre.

Då finns det de som tycker att man bör arbeta förebyggande så att mobbning inte ska behöva uppstå. Det är den naiva och historielösa hållningen. Vad har generationer av föräldrar sedan åtminstone Sokrates dagar inskärpt i ungdomen? Jo, just respekt för vad de vuxna gör och säger. Men vad kännetecknar vuxenvärldens göranden och låtanden både då och nu? Jo, just hierarkier och därpå följande risk för olika typer av kränkande beteenden.

Inte undra på att Lundsbergskillarna slåss.

Lyrik älskar jag!

2011-11-25T13:22:00.001+01:00

Jag älskar lyrik och i morse läste jag ur en diktsamling av en känd svensk poet. Visst lyfter den luften lite? Ett smakprov bara:

Vi i receptionen

Ser dig gå, stå, sitta, stå

Vi vacklar inte som T-banans gröna skylt

Vi lider inte med tunnans inre kraft

Vi bara berör och beser

Men anar inget

I och för sig

Är trappan inte så lång som sagts

Men under sig har vemodet slagit sina klor

Och Madagaskars lejon vilar där

Nu är det ju vinter

Kan inte röra sig i alla kalkonkläder

Luften är som stekta strömmingar

Som vräker genom ishavets stränder

Det händer blott en gång

Men så kom det åter

På ett retfullt sätt

Och fångade mina ben

I ett oändligt nystan

Av intriger

Som ledde till en en annan gång