Från handlingsaxiomet kan vi härleda att människor föredrar att uppnå sina mål tidigare framför senare (allt annat lika). Tiden är en knapp resurs och om människor inte föredrog att uppnå sina mål tidigare framför senare skulle de aldrig handla. Inom ekonomin och andra vetenskaper heter detta tidspreferens.

Alla människor har olika tidspreferens och man skiljer på låg och hög tidspreferens. Vad som är låg respektive hög tidspreferens är relativt.

Hög tidspreferens

Personer med (relativt) hög tidspreferens sätter extra mycket värde på att konsumera tidigare snarare än senare. Dessa personer är mer nutidsorienterade och fokuserar till stor del på direkt tillfredsställelse. Detta medför att de är mindre benägna att spara och investera.

I sin tur beror nutidsorienteringen till största del på hur personen ser på framtiden. En del människor, som t.ex. barn, har svårt att tänka på framtiden och saknar en tydlig framtidsvision. Andra människor, t.ex. svårt sjuka och äldre människor, tänker mindre på framtiden då de vet att de inte kommer uppleva den.

Låg tidspreferens

Personer med (relativt) låg tidspreferens är mer framtidsorienterade. Alla människor värderar mål som ligger närmre i tiden högre än de som ligger längre bort. Dock kan dessa människor lättare avstå från nutida tillfredsställelse för att åtnjuta större framtida tillfredsställelse. Detta är tack vare att de har visioner för framtiden. Därför är friska vuxna människor generellt de med lägst tidspreferens.

En låg tidspreferens tillåter personen i fråga att spara och investera. Det är sparande som ligger till grund för ekonomisk tillväxt. Eftersom människor inte kan sluta konsumera helt och hållet kan de inte ägna dagarna i ända att öka sin produktivitet.

För att kunna öka sin produktivitet måste man alltså ha avstått från en liten del av sin konsumtion under en längre tid (man måste ha sparat konsumtion). Först när man sparat konsumtion kan man ägna sig åt investeringar. Det man lever på under denna period är just sparad konsumtion.

Innebär låg tidspreferens framgång?

Den amerikanske psykologen Walter Mischel menar att låg tidspreferens är viktigt för framgång, även om han inte använder begreppet tidspreferens.

Under 60- och 70-talet genomförde Mischel med kollegor ett antal experiment på barn i 4-årsåldern. I experimentet lät man barnen välja mellan att få en marshmallow direkt eller vänta i cirka 15 minuter och i stället få två stycken. Barnet lämnades själv i ett rum under tiden han eller hon fick vänta.

Barnen som deltog i experimenten följdes upp senare i deras vuxna liv. Mischel drog slutsatsen att de barn som kunde fördröja sin tillfredsställelse presterade bättre som vuxna. Exempelvis var de välutbildade, kunde bättre hantera stress, fick bättre resultat på Amerikas motsvarighet till högskoleprovet (SAT), samt hade mindre sannolikhet att vara överviktiga.

Även om marshmallowexperimentet är intressant, så är de, liksom andra samhällsvetenskapliga experiment, onödiga och missvisande. I stället kan vi med enkelt praxeologiskt resonerande dra egna slutsatser kring låg tidspreferens och framgång.

Det finns många faktorer som påverkar hur framgångsrik en människa är inom olika områden. En del faktorer är externa, så som miljö, umgänge och ”tur”. Andra faktorer är interna och ligger i våra personligheter och handlingar. Bland dessa finns intelligens, mod, riskhantering, social förmåga och driv.

Om vi håller alla externa och interna faktorer lika och konstanta så blir det dock tydligt att framgången då hänger på tidspreferensen. Som jag redogjorde tidigare, så bidrar en lägre tidspreferens till framtidsorientering och därmed sparande och investerande. I sin tur leder dessa till, åtminstone, ekonomisk tillväxt (allt annat lika).

På samma sätt kan vi hålla tidspreferensen lika och alla andra faktorer och jämföra låg intelligens med hög intelligens. Då ser vi att intelligensen också spelar roll. Låg tidspreferens är alltså en viktig komponent för framgång, men inte den enda.

Sist vill jag upplysa om vad Hans-Hermann Hoppe skriver om tidspreferens i boken Democracy: The God That Failed:

”Vissa personer kanske inte bryr sig om något annat än nutiden och den närmaste framtiden. Likt barn är de kanske bara intresserade av direkt eller minimalt uppskjuten tillfredsställelse. I samband med deras höga tidspreferens, kan de vilja bli vagabonder, luffare, fyllon, knarkare, dagdrömmare eller helt enkelt obrydda om framtiden. Andra personer kanske oroar sig konstant för sin och barnens framtid, och bygger därför upp ett sparande för att öka sitt kapital och kunna åtnjuta en större kvantitet av framtida varor.”

Enligt Index of Economic Freedom placerar sig Sverige just nu på plats nummer 10 av 184 länder där man har mätt den ekonomiska friheten. I skrivande stund är Sveriges poäng 77,5 av 100 vilket är högre än USAs på 70,6. Jämförelsen är intressant eftersom att USA låg på 5:e plats 1996 medans Sverige låg på 55:e plats.

Sedan 1995 har The Heritage Foundation och även The Wall Stret Journal tillhandahållit Index of Economic Freedom. Syftet är att, med fyra huvudkategorier, mäta den ekonomiska friheten som varje lands stat tillåter. Dessa huvudkategorier är:

1. Lagstyre (äganderätter, statlig integritet, juridisk effektivitet)

2. Statens storlek (statliga utgifter, skatteincidens, finanspolitisk hälsa)

3. Regleringseffektivitet (företagsfrihet, arbetsmarknadsfrihet, monetär frihet)

4. Marknadsöppenhet (handelsfrihet, investeringsfrihet, finansiell frihet)

Ökar verkligen den ekonomiska friheten?

Allting är relativt och beroende på årtal och ekonomisk kategori så har friheten både ökat och minskat. Till exempel har Sverige genomgått en rad avregleringar vad gäller statliga monopol sedan 80–talet. Tidigare var bl.a. TV och radio, telekom, järnvägstrafik, fordonsbesiktning och apotek förstatligade.

Samtidigt har den totala skattesatsen (medelskattesatsen) ökat från 29,09% 1980 till 32,24% 2023. Jämförelsevis låg den på 8,49% 1930. Idag har Sverige världens 5:e högsta skattetryck, till stor del för att mata den enorma välfärdsstaten.

1800-talet och början av 1900-talet präglades till stor del av deflation. Efter att guldmyntfoten övergavs år 1931 byttes guld och deflation mot fiatpengar och inflation. Digitaliseringen har bidragit till ökad monetär kontroll och övervakning av myndigheter, vilket förbättrar statens möjligheter att hitta skattefuskare. 

Sammanfattningsvis kan man säga att även om pseudoprivatiseringar sker så ökar den statliga kontrollen och övervakningen. Skatterna skjuter i höjden, lagböckerna växer och juridiken blir allt krångligare med alla nya lagar om petitesser som tillkommer hela tiden.

Ekonomisk frihet på riktigt

För libertarianer följer ekonomisk frihet från axiomet att varje individ har en naturlig äganderätt till sin kropp och därmed extern fysisk egendom. Således har varje människa rätt att utföra vilka handlingar som helst så länge inte dessa (fysiskt) skadar någon annan eller dennes egendom.

Följaktligen har varje människa rätt att bedriva företagsverksamhet utan att be om lov och behålla frukten av sitt arbete. Hon har även rätten att använda vilka pengar som helst, fritt göra ändringar på fastighet och mark, samt anlita bästa möjliga privatjuridiska firma.

Anarkokapitalism är det ekonomiska system som följer från det libertarianska axiomet. Det är därför det enda moraliskt försvarbara och varje steg mot mer frihet är välkommet.

Det ekonomiska system vi har just nu är blandekonomi som har inslag av både kapitalism och socialism. Även om Sverige lutar mer åt kapitalism än Nordkorea, så är vi, jämfört med sann ekonomisk frihet, långt i från fria.

Vad ekonomi inte är

Trots att jag inte är utbildad ekonom vill jag ändå påstå att jag har svaret på vad ekonomi är. Samtidigt anser jag att det finns ekonomiprofessorer som inte verkar ha en susning om vad ekonomi är. Hur kan det komma sig?

Därför att ekonomi är en samhällsvetenskap och brukar kallas för ”soft science” på engelska. Den skiljer sig från naturvetenskapen som brukar kallas för ”hard science”.

Samhällsvetenskaperna studerar människor, medans naturvetenskaperna studerar den fysiska världen. Eftersom att man kan utföra samma experiment varsomhelst och närsomhelst på fysiska objekt och alltid få samma resultat, så kallar man naturvetenskap för en ”hard science”. Det är så klart inte lika lätt att utföra experiment på människor, på grund av våra komplexa hjärnor, så därför kallas samhällsvetenskap för ”soft science”.

Många försök har ändå gjorts för att försöka applicera samma vetenskapliga metoder på samhällsvetenskaperna som på naturvetenskaperna. Inom ekonomin har man försökt syssla med den vetenskapliga metoden empiri.

Empiri innebär helt enkelt att man studerar något utifrån observation. Man mäter, tittar, lyssnar, känner, analyserar, intervjuar och så vidare.

De flesta ekonomiska skolor använder sig av empiri som vetenskaplig metod. Resultatet av detta blir att man blandar in värderingar eftersom att det är nästan omöjligt att arbeta med noggranna vetenskapliga metoder på mänskligt beteende. Ekonomin som vetenskap blir alltså inte värdefri.

Vad ekonomi är

Ordet ekonomi som kommer från klassisk grekiska kan direkt översättas till ”hushållslag”. Ordet i sig föreslår att ekonomi handlar om att hushålla. Det är delvis sant. Den amerikanske ekonomen Thomas Sowell brukar nämna att ”ekonomi är studiet av knappa resurser, vilka har alternativa användningsområden”.

Visserligen studerar ekonomin knappa resurser och hushållandet av dem. Ekonomi studerar även pengar, produktion, konsumtion, ränta, inflation, handel, med mera. En sak har alla dess funktioner gemensamt — de är resultat av mänskligt handlande.

Det var detta som den österrikiske ekonomen Ludwig von Mises kom fram till och han menade att ekonomi studerar mänskligt handlande. Kokar man ner alla ekonomiska fenomen till denna gemensamma nämnare blir Mises påstående glasklart.

Vidare menade Mises att mänskligt handlande tittar på hur människor använder medel (knappa resurser) för att uppnå mål. Den brittiske ekonomen Lionel Robbins gav en förtydligande definition och menade att:

”Ekonomi är en vetenskap som studerar mänskligt beteende som ett förhållande mellan mål och knappa medel, vilka har alternativa användningsområden”.

Mises som var en av den österrikiska skolans mest influerande frontfigurer kom då också fram till att ekonomi är en deduktiv eller en a priori-vetenskap. Den bygger alltså på logiska slutsatser om mänskligt handlande som följer varandra. Från ett enda axiom kan man härleda allt annat mänskligt handlande. Detta axiom kallas handlingsaxiomet och postulerar kort och gott att ”människor handlar”. Med detta menade han att alla människor utför målmedvetna handlingar för att uppnå mål. Mer information om den österrikiska skolan finns här

Sammanfattning

Ekonomi är en vetenskap som studerar mänskligt handlande med medel för att uppnå mål. Den studeras bäst med deduktiva resonemang. Att studera ekonomi med hjälp av empiri, och framförallt statistik, är dömt att misslyckas och leder till farliga teorier som kan förstöra människors liv om de planteras i makthavares hjärnor. Att förstå ekonomi är oerhört viktigt för att förstå världen.

Sovjetunionen hade 70 år av svält. Enligt officiella källor berodde det på vädret. Varje år. Var det inte för torrt så var det för blött. Socialister skyller alltid på vädret. Och i förlängningen på ”klimatet”.

Enligt Frida Bratt på Nordnet beror den nuvarande inflationen om 10,2 procent på årsbasis på de höga elpriserna. De beror i sin tur på att det blåser för lite på väderkvarnarna ute i landet. Ergo orsakas (pris-)inflationen av vädret. Klart som korvspad. Eller?

Det finns några saker som får priser att stiga:

1. Stigande efterfrågan – fler vill köpa samma mängd varor och säljarna kan höja priserna.
2. Fallande utbud – köparna slåss om färre varor och säljarna kan höja priserna.
3. Högre insatskostnader, till exempel på el, som tvingar producenter att höja sina priser för att inte gå med förlust; prisökningen skickas vidare till kunderna.
4. Mer pengar i omlopp, mer pengar i folks fickor gör att de kan bjuda upp priserna – penningmängdsinflation.

Hur mycket av en given prisökning som orsakats av vad är givetvis omöjligt att bena ut. Men Frida Bratt är helt säker på att det är punkt 3, på grund av väder. Om du får tag i hennes beräkningar, skicka gärna.

Låt oss ändå göra ett försök att med rimliga antaganden bena ut vad som kan vara huvudförklaringarna till prisökningarna.

Vi kan vara rätt säkra på att konsumenternas efterfrågan på morötter, kött och potatis inte har stigit dramatiskt det senaste året. (Punkt 1.)

Vad gäller utbudet av varor och tjänster är det möjligt att det har minskat något på grund av de folkvaldas dåraktiga corona-lockdowns och Rysslands-bojkotter. Det har till exempel blivit svårare att få tag i gödningsmedel och elektronikkomponenter. (Punkt 2.)

Vad gäller insatsvaror så visst påverkar ett högre energipris slutpriset på varorna. Men energipriset har främst stigit på grund av de folkvaldas beslut att stänga hälften av vår kärnkraft, exportera mängder av el till EU och att bara köpa olja/gas från vissa ”odemokratiska” länder men inte andra. Det höga elpriset är alltså i grund och botten ett demokratiskt beslut. (Punkt 3.)

Vad gäller penningmängden har den enligt måttet M3 ökat med 34 procent under de tre åren från december 2019 (innan covid) till december 2022 (källa: SCB). Det är hiskeliga siffror. Över tid gör det att priserna stiger i ungefär motsvarande grad, det vill säga med ca tio procent per år. Penningmängdsökningen är också ett demokratiskt beslut av våra folkvalda. (Punkt 4.) Ja, jo, Riksbanken är så klart ”politiskt oberoende” bla bla bla, men det är bara i fantasin.

Av de fyra krafterna ovan som förklarar stigande priser är det bara den första som konsumenter kan beskyllas för. Alla tre övriga är en konsekvens av de folkvaldas politiska beslut, av ren och oförfalskad omsorg om sina undersåtar. Självklart är energipriset en faktor, men väderberoendet har skapats genom demokratiska beslut. Dock är den viktigaste förklaringen i vanlig ordning sannolikt punkt 4; den är i allra högsta grad en konsekvens av demokratiska beslut.

Politik kostar.

TL;DR: En ekonomi kraschar av samma anledning som en ballong spricker: den har blåsts upp = inflaterats. Om man inte blåser upp kan den inte spricka/krascha och du får behålla jobbet, huset och frun.

Vad blåser upp ekonomin? Centralbankens sedelpress. Alltid. Utan undantag. (Centralbanken bör avskaffas.)

I en centralbanksfri ekonomi

Företag har alltid massor av spännande projekt i skrivbordslådan. Det finns alltid nya produkter att utveckla, fabriker att etablera, gruvor att gräva, fastigheter att bygga, kampanjer att driva och marknader att erövra. De flesta blir dock kvar i lådan för de är olönsamma under rådande omständigheter. Många av dem skulle bli lönsamma och förverkligas om det blev billigare att låna pengar, dvs. om räntan sjönk.

En ekonomisk resurs kan antingen konsumeras eller sparas. Om människor börjar sparar mer och konsumera mindre händer två saker samtidigt:

• Det frigörs reella ekonomiska resurser (råvaror, arbetskraft) som tidigare gått till konsumtion; det blir alltså ett reellt, fysiskt sparande av ekonomiska resurser.
• Motsvarande belopp pengar som nu inte använts för konsumtion sparas, utbudet på besparingar ökar och då sjunker räntan.

Viktigt att notera att det fysiska sparande som minskad konsumtion av resurser innebär går hand i hand med sparande i pengar vilket leder till fallande ränta.

Med lägre ränta blir plötsligt en mängd skrivbordsprojekt lönsamma. Företag lånar då de sparade pengarna och köper de sparade resurserna för att förverkliga sina projekt. Den uteblivna efterfrågan på resurser som orsakats av minskad konsumtion kompenseras av ökad efterfrågan från investeringar. Priserna på resurser blir därmed i stort sett oförändrad.

In klampar centralbanken

Det är en helt annan sak när räntan sjunker för att centralbanken kör sedelpressen och inflaterar mängden pengar för att ”stimulera tillväxt”. Det är en räntesänkning utan motsvarande minskning av konsumtion. Icke desto mindre blir många skrivbordsprojekt plötsligt lönsamma och drar igång. Men eftersom inga fysiska resurser frigjorts som vid äkta sparande drivs priserna upp. Vi får ”högkonjunktur”, det vill säga en bubbla. Bubblans prisökningar fanns inte med i skrivbordskalkylerna och det som nyligen såg så lönsamt ut tack vare låg ränta blir ändå olönsamt på grund av stigande priser. Här börjar en kedja av händelser:

• Förlustbringande projekt leder till att lån inte kan återbetalas.
• Lån som inte kan återbetalas sätter press på bankernas balansräkningar.
• Bankerna skyddar sig genom att dra in lån och inte förlänga lån.
• Det leder till ännu fler konkurser.
• Du förlorar ditt jobb, ditt hus säljs på exekutiv auktion, din fru och hund lämnar dig.

Konjunkturcykeln orsakas av centralbanker

Vid industrialiseringen märkte människor att ekonomin började svänga. Det var naturligt att dra slutsatsen att konjunktursvängningar måste vara någon mystisk inneboende egenskap i industrialiseringen. Många funderade över sambandet och flera tänkbara förklaringar presenterades. Ett av de mer kreativa bidragen kom från den populäre ekonomen John Maynard Keynes. Enligt honom orsakades svängningarna av ”animal spirits”, det vill säga att människor blev rädda och slutade konsumera.

Ludwig von Mises å sin sida hade lagt märke till att ungefär samtidigt med industrialiseringen inrättades de marxistiska institutioner som kallas centralbanker och deras kärnverksamhet var att manipulera räntan och skicka falska signaler om besparingar till ekonomin. Han härledde, enligt ovanstående resonemang, konjunkturcykeln till dem. Denna förklaring kallas den österrikiska konjunkturcykelteorin (eng: Austrian Business Cycle Theory).

Hur ska man åtgärda en krasch?

Om man vill förlänga lidandet ska man göra som Keynes rekommenderar och som i stort sett alla politiker följer. Enligt Keynes förståelse uppstod kraschen på grund av att konsumenter plötsligt och oförklarligt blev rädda och slutade konsumera. Hans medicin är att staten går in och ersätter den uteblivna konsumtionen med offentlig konsumtion som väg- och brobyggen tills människor ser att det är ingen fara, känner sig lugnade och börjar konsumera igen.

Den österrikiska rekommendationen är som vanligt att man ska inte göra någonting annat än att sluta trycka mera pengar. Problemet har ju orsakats av att företag på grund av konstgjort låg ränta lurats att sätta igång projekt som det inte finns efterfrågan på och resurser till i ekonomin. Ekonomin har blivit skev. Den producerar batterifabriker, vindkraft, grönt stål och andra saker som egentligen inte bär sig. Ekonomin måste återbalanseras och resurserna allokeras till nyttiga verksamheter igen. Detta kan bara ske om sedelpressen stängs av och de förledande signalerna upphör. Den keynesianska ”lösningen” är att staten stretar emot och lockar företaget att fortsätta lägga pengar på batterifabriker, vindkraft och grönt stål.

Stagflation och krympflation är konsekvenser av inflation och två viktiga begrepp att känna till. De båda är vanligt förekommande symptom men dyker inte nödvändigtvis alltid upp till följd av inflation. 

Stagflation

Myntades av den brittiske politikern Iain Macleod i ett tal 1965. Stagflation är till skillnad från greedflation, och andra teorier, en beskrivning av verkligheten och ett äkta begrepp. Det är en inflationistisk fas som kännetecknas av prisinflation och minskad ekonomisk aktivitet såsom produktion och ökad arbetslöshet. Ekonomin har alltså stagnerat eller hamnat i recession, till följd av en ökad penningmängd som först lett till ökade priser.

När penningmängden ökar så finns det alltid någon som spenderar och mottar de nya pengarna först. Sedan sprids de nya pengarna från person till person, från vara till vara, och från marknad till marknad. Således blir alltid någon eller några (om man vill titta på grupper) sist med att ta emot de nya pengarna. De som spenderar pengarna först kan göra så innan priserna höjts och de som spenderar de sist kommer att göra så med höjda priser och minskad köpkraft (kom ihåg Cantilloneffekten).

De tidiga mottagarna av nya pengar spenderar dessa på varor till samma pris som innan de nya pengarna skapades. Snart har producenterna mindre varor i sin ägo och de ”nyrika” konsumenterna mer. Med mindre varor tillgängliga till de senare mottagarna av de nya pengarna och med högre priser (tack vare penninginflationen) så har dessa nu minskad köpkraft. I och med den minskade köpkraften och höga priserna, faller nu produktionen och arbetslösheten ökar, rent allmänt.

I det fiktiva exemplet jag gav om Cantilloneffekten valde jag att utelämna många händelser för att göra exemplet lättförståeligt och övergripande. Stagflation är en av de händelserna, som beroende på tidigare produktion och ekonomisk aktivitet brukar inträffa.

Krympflation

Som också kallas shrinkflation på engelska beskriver vad som händer när företagare får ökade kostnader till följd av inflation. Företagarna kan antingen höja sina priser (vilket inte uppskattas av konsumenterna) för att kompensera för de ökade kostnaderna, eller så kan de minska innehållet eller storlek eller vikt på de varor de säljer. Om jag säljer chipspåsar à 100g för 20 kronor och mina totala kostnader ökar med 10% så kan jag antingen höja priset på chipspåsarna till 22 kronor eller minska vikten till 90g. Det senare alternativet beskriver krympflation.

Krympflation kan också beskrivas marxistiskt som att producenterna minskar innehållet vilket leder till inflation. Men det är så klart felaktigt av samma anledning som att giriga kapitalister skulle kunna komma undan med att höja priserna och skapa prisinflation.

Även mainstreamekonomer och andra ”mainstreamare” verkar tro att krympflation beror på giriga kapitalister och så här skriver man på sverigeskonsumenter.se i ett inlägg:

”Kriget i Ukraina och andra oroligheter har lett till stigande priser på både el och livsmedel. Många företag behöver höja sina priser, andra gör det ändå. 

Att höja priserna är inte populärt. Istället är det många tillverkare som väljer att minska på förpackningarna – i smyg. Krympflation kallas det och är vilseledande och hindrar oss konsumenter från att göra informerade val.”

Här skyller man också prisinflationen på kriget i Ukraina och påstår att vissa företag höjer priserna trots att de inte behöver. Beskrivningen missar helt och hållet målet och faktum är att sådana här texter vilseleder vanligt folk. Den höga prisinflationen vi ser nu 2022 beror helt och hållet på en ökad penningmängd av centralbankerna. Alla producenter drabbas förr eller senare av inflationen så alla får ett behov av att kompensera för förluster.

Vad händer när nya pengar letar sig in i ekonomin och spelar det någon roll var de letar sig in först? Redan på 1700-talet besvarade den irländske ekonomen Richard Cantillon i sin bok Essay on the Nature of Trade in General dessa frågor.

Många ekonomer hävdar att pengar är neutrala, en teori som kallas Pengars Neutralitet (eng. Neutrality of Money). De som hävdar att pengar är neutrala menar att en ökning av penningmängden påverkar alla priser lika mycket och samtidigt. Därav menar de också att ökningen av penningmängden inte påverkar pengarnas köpkraft, då priserna skulle öka i proportion till penningmängden.

Cantilloneffekten visar att tidigare nämnd teori är nonsens. Den visar också följande:

1. Att en ökning av penningmängden orsakar störst prisökningar där de nya pengarna injiceras först.
2. Att alla priser justeras oproportionerligt efter ökningen av penningmängden.
3. Att de som tar emot de nya pengarna först tjänar mest på det och de som tar emot dem sist tjänar minst på det.
4. Att det sker en omfördelning av resurser och välstånd och oftast från fattiga till rika.

Som jag nämnt tidigare så finns det ingen ”allmän prisnivå”, då olika priser stiger olika mycket till följd av penninginflation. Genom att ”följa pengarna” kan vi både se i verkligheten och rent logiskt vad som händer när nya pengar förs in i ekonomin. Jag kommer att ge ett förenklat exempel för att ge en bild av hur Cantilloneffekten fungerar.

Lek med tanken att du vore pojken (eller flickan) med guldbyxorna och att varje gång du stoppade ner handen i fickan fick du upp en tusenlapp som skapades ur tomma intet. Vi låtsas för enkelhetens skull att sedlar i olika valörer var enda giltiga cirkulerande betalmedel.

Låt säga att du älskar sportbilar och din hunger för samlandet av dessa vrålåk tycks aldrig kunna mättas. Inför ditt första köp stannar du hemma en hel dag och drar upp sedlar ur fickan som du sedan lägger i en portfölj och beger dig till bilhandlaren och köper en sportbil. Dina vänner blir avundsjuka och givmild som du är så vill du så klart bjuda dina vänner på sportbilar. Så du börjar dra upp fler och fler sedlar och handla allt fler bilar hos olika handlare.

Nu börjar bilhandlarna som märker att det finns en stor efterfrågan på sportbilar höja sina priser och importera hem fler bilar. För några veckor sedan var Nilsson hos Rothbards Sportbilar och hittade en riktigt fin sportbil som han hade tänkt köpa för 1 000 000 kronor. Ett stort köp för Nilsson som sparat pengar länge och även låneförhandlat ihärdigt inför detta köpet. 

Så när Nilsson kommer tillbaka efter att ha ordnat lån och sparade pengar får han en chock när han får se att hans drömbil ökat i pris med 10%. Tack vare guldbyxorna har alltså du kunnat köpa bilar till ett billigare pris än Nilsson som kom för sent till festen.

Hos bilhandlarna är det bara glada miner och affärerna blomstrar. Då de fick mer pengar från guldbyxornas köp har nu ökad köpkraft de också. Somliga utökar sina verksamheter och somliga nöjer sig med att bara höja priserna. Bilhandlarna ökar också sin konsumtion tack vare mer köpkraft. Anta nu för enkelhetens skull att alla bilhandlare älskar golf och börjar köpa nya golftillbehör. Återigen sker samma sak som hände när du och dina vänner köpte sportbilar: priserna höjs och ”guldbyxpengarna” byter händer från dina, till dina vänner och bilhandlarna, vidare till golfbutikerna och så vidare.

De som mottager guldbyxpengarna, eller som ekonomer brukar kalla det — de nya pengarna först blir vinnarna och de som mottager de sist blir förlorarna. Det spelar alltså ingen roll vilken typ av nya pengar som injiceras i vilken marknad först. Cantilloneffekten uppstår alltid vid penninginflation. Oavsett om alla människor vaknade upp med dubbelt så mycket pengar på kontot imorgon så hade Cantilloneffekten ändå uppstått. Det hade bara varit en fråga om var pengarna hamnade först, alltså vem eller vilka som var snabbast med att spendera pengarna.

Ekonomen Arkadiusz Sieroń skriver i sin artikel A Note on Some Recent Misinterpretations of the Cantillon Effect på Mises.org 21/5 2020:

”The whole idea of the Cantillon effect is that during monetary inflation, it’s better to spend money before rather than after price adjustment. Those people who get money first rather than those people who get money last have simply more chances to do it.”

”Coronaflationen”

Den 20 februari 2020 kraschade världens börser till följd av den växande coronapaniken och fortsatte på grund av lockdown-politiken. Samtidigt som staten satte käppar i hjulen för ekonomin genom absurda regleringar, ville de stimulera den. Centralbankernas idé om att stimulera ekonomin är, som känt, genom att skapa mer pengar. Detta gjorde man främst genom köp av värdepapper med skuldpengar och att sänka styrräntan.

De så kallade utökade värdepappersköpen började i mars 2020 och löpte ut 31 december 2021. Om man mäter stängningskurserna sista börsdagen i mars 2020 och sista börsdagen i december 2021 på OMXS30 så ser man att börsen ökade med 166,97% under perioden. I skrivande stund (december 2022) är inflationstakten mätt med KPIF 9,3% och enligt KPI 10,9%.

Samtidigt höll sig inflationen mätt med KPIF mellan -0,4 och 4,1 procent månadsvis mellan mars 2020 till december 2021. I takt med att man lättade på restriktioner, höjde styrräntan och minskade värdepappersköpen så spred sig vinsterna från den finansiella ekonomin (börsen) till den reala ekonomin (varor och tjänster). I och med detta sjönk börsen och KPIF ökade. Även om KPIF är lurigt så kan man ändå få en bild av hur Cantilloneffekten sett ut under pandemin.

I detta riktiga exemplet var Riksbanken ägaren av guldbyxorna, bilhandlarna var aktieägarna och hur pengarna spred sig sedan är omöjligt att följa. Det vi kan säga med säkerhet är att pengarna spred sig ojämnt ut i den reala ekonomin. Följaktligen ska det påpekas att inflationen är inte högre nu med sina 9,3% jämfört med i december 2021 med sina 4,1%. Det enda som har hänt är att pengarna har förflyttats och att priserna har minskat på vissa ställen och ökat på andra ställen. 

År 1990 blev Nya Zeeland det första landet i världen att införa ett inflationsmål. Tre år senare införde även Riksbanken ett inflationsmål om 2% per år, och idag använder nästan alla världens centralbanker ett inflationsmål som ligger mellan 2-3%.

Så här skriver Riksbanken om inflationsmålet på sin hemsida:

”Det främsta skälet till att Riksbanken, precis som många andra centralbanker runt om i världen, har ett inflationsmål är att det bidrar till prisstabilitet, vilket skapar förutsättningar för god och långsiktigt hållbar tillväxt. Ett trovärdigt inflationsmål fungerar som ett riktmärke för de inflationsförväntningar som finns i ekonomin. Riksbankens inflationsmål är att hålla inflationen mätt med KPIF kring 2 procent per år.”

Den här motiveringen till inflationsmål som bidrar till prisstabilitet är nästan universell. Låt oss titta närmre på motiveringen och dissekera den för att analysera och slå hål på myterna den bygger på.

1. Prisstabilitet är garanterad inflation

Det sägs att på en fri marknad svänger priser kraftigt upp och ner hela tiden. Detta skapar ekonomisk oro för konsumenter och producenter då framtiden blir oviss. Så lösningen måste vara att man med flit ser till att den ”allmänna prisnivån” ökar med 2% varje år. På så vis blir inte framtida priser lika osäkra och vi kan planera vår ekonomi bättre. Men är det verkligen så här? 

Att framtiden är oviss är en självklarhet. Det gäller inte bara ekonomiska händelser. Att en fri marknad skulle innebära häftiga prissvängningar är inte sannolikt. Däremot skulle den innebära något som alla centralbanker fruktar mest av allt: deflation.

Diagrammet nedan visar förändringar i komsumentpriserna i Sverige från 1830-2021. Fram till första världskriget 1914 ser vi att perioder av inflation och deflation pågick i ett sicksackmönster. Under första världskriget skenade inflationen för att sedan följas av en djupare deflation. Återigen vid andra världskriget får vi hög inflation som är vanligt vid krig. På 70-talet ligger inflationen kring 10% årligen och efter inflationsmålets införande ligger inflationen runt 2%.

Det vi kan säga med säkerhet om det här diagrammet är att Riksbanken varit med och påverkat komsumentpriserna med sin penningpolitik under hela perioden. Diagrammet visar helt enkelt förändringar i penningpolitiken. Vi ska också komma ihåg att inflationsberäkningarna och konsumtionen varierat under perioden. Visserligen har vi haft mindre svängningar de senaste 30 åren mellan deflation och ”högre” inflation. Inflationsmålet garanterar dock att vi inte kommer att uppleva ”allmän” prisdeflation mätt med KPIF.

Följaktligen vill jag hävda, liksom ekonomen Murray Rothbard, att prisstabilitet är en eufemism, alltså ett förskönande ord av en bedräglig form av stöld — inflation. Prisstabiliteten är nämligen en garanti för inflation. Med stabila priser menar man alltså att priserna ska öka med 2% per år. Det kanske bara är jag, men ordet prisstabilitet låter i mina öron som att priserna ska hållas på samma nivå (alltså stabila).

Med ett inflationsmål på 2% per år innebär det att pengarna tappar hälften av sin köpkraft efter 35 år. Det är alltså en garanti för att pengarna ska tappa sin köpkraft och att varor och tjänster ska bli dyrare.

2. Prisstabilitet skapar inte ekonomisk tillväxt

En populär teori bland mainstreamekonomer och centralbanker är att spenderade och konsumtion skapar ekonomisk tillväxt. Genom att sänka styrräntan blir det billigare att låna pengar och därmed ökar konsumtionen. Kom dock ihåg att när styrräntan sänks skapas inflation, vilket är detsamma som prisstabilitet för centralbankerna.

Den av inflationen pådrivande  konsumtionen ska alltså öka produktiviteten i samhället och skapa ekonomisk tillväxt. Visserligen ökar produktionen också, men den kan bara öka om det tidigare fanns sparat kapital, produktionsmedel och industrivaror. Det är sparande som möjliggör ekonomisk tillväxt. Även om man med nyskapade pengar kan efterfråga mer varor så kan dessa varor inte skapas ur tomma intet. De skapas alltid av något redan existerande — människor, maskiner, verktyg, etc.

Vidare ökar BNP till följd av inflationen. Att BNP ökar brukar ses av mainstreamekonomer som ekonomisk tillväxt och är det vanligaste måttet på ekonomisk tillväxt.

Den österrikiska skolan, å andra sidan, ser ekonomisk tillväxt som förmågan att tillfredsställa människors behov. Ekonomisk tillväxt möjliggörs av bland annat av innovation, skattelättnader och mindre regleringar i ekonomin. Produktion driver ekonomin och skapar efterfrågan. Genom att effektivisera produktionen kan den öka och således växer ekonomin. Inflation, å andra sidan, skapar inte ekonomisk tillväxt, utan snarare omfördelar tillväxt, vilket vi kommer titta närmre på i nästa del.

3. Inflationsmålet som riktmärke styr inte inflationsförväntningar

Det har hänt förr, det händer nu och det kommer att hända igen: att vanliga människor drabbas av inflationen som inte alls levde upp till deras förväntningar. Problemet med inflationsförväntningar är delvis KPIF. Vanligt folk verkar tro att KPIF motsvarar något slags allmän prisnivå. I själva verket ökar priset på de flesta varor och tjänster vid penninginflation, men prisökningarna fördelas ojämnt.

Det är vanligt att vi förväntar oss en löneökning på 2% varje år för att ”följa inflationen”. Emellertid kan en löneökning på 2% varken köpa fler hus eller aktier. Däremot kan den köpa fler TV-apparater, då priset tenderar att sjunka på dessa varor, till skillnad från hus och aktier som oftast ökar mest.

Även låg- och högkonjunkturer uppstår till följd av inflation. Både vanligt folk, ekonomer och entreprenörer tycks vara lika förvånade varje gång vi går in i en lågkonjunktur till följd av en högkonjunktur.

På samma sätt som regleringar på en fri marknad leder till felaktiga preferenser och i förlängningen konjunkturcykler, leder politisk korrekthet till felaktiga signaler på den kulturella marknaden av värderingar, åskådningar och idéer. Detta orsakar kognitiv dissonans, brist på vissa idéer i det offentliga samtalet (den öppna marknaden av idéer, värderingar och åsikter) och uppkomsten av politisk korrekthet åt både vänster och åt höger beroende på vilken riktning som dominerar för tillfället. Sedan 1968 är vi dock vana vid att vänstern dominerar kulturlivet och viktar vissa åsikter. Vi ser detta inte minst i dagens ”woke- och cancelkultur”. Detta skapar en kulturell lågkonjunktur där vissa saker inte tillåts yppas och där idédiskussioner lider brist på rikedom och skärpa. Detta beror på att man viktat vissa politiskt korrekta attityder i offentligheten och att människor är rädda att utmana rådande paradigm. Den som ifrågasätter detta välkomnas inte för nya eller alternativa idéer utan stigmatiseras. Detta har sin orsak i att staten finansierar och viktar liknande pedagogiska modeller. Istället för en öppen och fri marknad av olika pedagogiska modeller får vi en reglerad marknad och således brist på vissa pedagogiska alternativ. Det leder till kulturell lågkonjunktur och en försvagning av det kulturella kapitalet. Det är som om staten driver på ett intellektuellt inflationsmål där medborgaren mer förväntas vara anpasslig till ett visst system än att ifrågasätta, utveckla och uppfinna nya idéer.

Människan kan inte välja att inte handla och att tänka är att handla. De idéer som inspirerar tänkandet, liksom åsikter, förekommer på en idémarknad där konsumenten själv väljer vad hon försanthåller och finner trovärdigt. Vissa idéer blir populära i kraft av deras intellektuella tyngd. De är bra produkter i sig själva. Problemet är när staten och wokeartister försöker vikta vissa idéer genom förbud och tvång. Deras egen idéproduktion förenas då med någonting mer vilket påverkar diskurserna. Konsumenterna av idéer kommer då uppleva sig tvingade att offentligt stödja uppfattningar som de egentligen inte omfattar. Därigenom skapas lågkonjunkturer på vissa ”åsiktsmarknader” om exempelvis klimat, integration och ekonomi.

Människan handlar dessutom alltid utifrån mål och måste således söka medel för att nå dessa mål. Hon väljer bland komparativa för- och nackdelar. Vissa medel är ekonomiska, andra är intellektuella och (skulle jag vilja hävda) kulturella. När vissa idéer inte tillåts i en diskurs viktas diskursen inte bara ifråga om mål utan även ifråga om medel. Om målet exempelvis är att främja klimatet och samtidigt garantera ekonomiskt hållbar elproduktion, men ett medel att nå detta inte får diskuteras lika öppet, som exempelvis kärnkraft, påverkar detta även hur marknaden värderar risken för att investera ekonomiskt.

Immanuel Kant lägger den filosofiska grunden för en rationalistisk etik i Sedernas Metafysik. Det är i denna bok vi läser att människan är ett ”mål i sig själv” och således inte får användas som medel för någon annan. Murray Rothbard argumenterar i Ethics of Liberty för att människan äger sig själv och att denna äganderätt innebär att hon inte utan samtycke får användas som medel för någon annan. Vi ser dessutom hur Hans Herman Hoppe använder detta i en diskursetik där varje deltagare måste ses som ett ändamål i sig själv.

Genom woke exkluderas emellertid vissa debattörer från diskursen genom att förlora tillträde till de marknadsplatser där åsikter vanligtvis säljs och köps. Twitter och facebook är två exempel.

Elon Musks köp av Twitter skedde med målet att göra denna plattform mer öppen för en större åsiktsmarknad. Det handlar inte om att förbjuda vänsteråsikter. Däremot kan vi finna en viss ironi i att flera som stöder woke ironiskt nog lämnar arenan sjäva då de misslyckats att exkludera andra.

Kan man mäta inflation? Och i så fall hur? Då inflation är penninginflation, faller det sig naturligt att det är penningmängden man borde mäta. Vanligtvis pratar man om fyra olika mått för att mäta penningmängden: M0, M1, M2 och M3.

M0 är det snävaste måttet och mäter endast sedlar och mynt hos allmänheten. M3 är det bredaste och mäter samma som M0 fast även skuldpengar och olika värdepappersinnehav och andra lån som centralbankerna har.

Inom den österrikiska skolan talar man om True Money Supply (TMS). Även här finns det olika mått som har presenterats av bland andra Murray Rothbard och Frank Shostak. Gemensamt för TMS är dock att de är bredare än M3 och söker att innefatta alla penningsubstitut.

Guld och silver inflateras naturligt då det grävs upp mer av dem varje år. En onaturlig inflation av guld och silver skulle vara att trycka fler sedlar än vad det fanns täckning för av äkta metall. Med dagens fiatvaluta som i sig är onaturlig hade man kunnat undvika penninginflation helt och hållet. Men givetvis kliar det i fingrarna på makthavarna och som jag nämnt tidigare så tjänar man själv på att öka penningmängden.

Att mäta penningmängden oavsett vad som används som pengar är ett enkelt sätt att påvisa att det sker penninginflation. Om t ex guld hade varit pengar och statistik visade att det bröts x ton guld år 2021 så hade den naturliga penninginflationen varit x/totala mängden guld. Om man då vet att produktionen av guld år 2021 var x men samtidigt ser att TMS, dvs guld+penningsubstitut var större än x, då vet vi att något är fel.

Oavsett om vi vet hur penningmängden förändras så måste den sättas i perspektiv till mängden varor och tjänster, för att kunna mäta prisinflation. Men här kommer kruxet: att mäta prisinflation är svårt och missvisande. Varför då egentligen? Låt oss börja med att titta på hur prisinflation mäts idag:

Det är Statistiska Centralbyrån som mäter inflationen i Sverige efter Riksbankens direktiv. Sedan 2017 mäts inflationen med konsumentprisindex med fast ränta (KPIF). Fast ränta innebär att man räknar bort förändringar i boräntorna.
Konsumentprisindex innehåller tolv huvudgrupper:

1. Livsmedel och alkoholfria drycker
2. Alkoholhaltiga drycker och tobak
3. Kläder och skor
4. Boende
5. Inventarier och hushållsvaror
6. Hälso- och sjukvård
7. Transport
8. Post och telekommunikationer
9. Rekreation och kultur
10. Utbildning
11. Restauranger och logi
12. Diverse varor och tjänster.

Dessa tolv huvudgrupper ska alltså representera en ”allmän” varukorg. Med hjälp av KPI kan man få ett hum om hur penninginflationen påverkar prisinflationen. Det finns dock många problem med KPI. Det första är själva statistiken eller mätningen av inflationen.

Låt oss titta på kategori 3: kläder och skor, som ett exempel. Vilka kläder och skor är det man mäter? Är det alla märken, alla storlekar och modeller? Eller väljer man bara ut varor som ökar minst i pris? Kanske är det så att man väljer att mäta de varor som gör så att man får ett önskat politiskt resultat.

Ekonometri är som byggt för att manipuleras, liksom all annan statistik när den hamnar i maktens händer. Den österrikiska skolan försakar ekonometri och förhåller sig i stället på logiska resonemang kring mänskligt handlande. Därför är KPI meningslöst, även om det så klart kan ge oss en fingervisning om prisinflationen.

Prisinflationens påverkan är individuell

Penninginflationen påverkar priser på olika varor och tjänster olika mycket, vilket ekonomen Richard Cantillon upptäckte redan på 1700-talet. Då alla människor är olika och handlar olika varor så påverkas alla olika mycket av prisinflation.

Prisutvecklingen berör såväl hela konsumtionskategorier som enskilda varor. Oftast ser vi de största prisökningarna på bostadsmarknaden och aktiemarknaden. Det är lustigt att just dessa marknader lämnats ute från KPI. Tekniksektorn är en av de få konsumtionskategorier där vi faktiskt upplever prisdeflation. Detta eftersom den tekniska utvecklingen sker snabbare än vad penningmängden ökar.

I förra delen tittade vi på hur inflation skapats historiskt och hur hyperinflation kunde möjliggöras med sedlar. I dagens digitala samhälle är det ännu lättare att skapa inflation då pengar skapas elektroniskt. Faktum är att runt 98% av kronan är elektronisk och endast 2% utgörs av kontanter.

I takt med digitaliseringen minskar också användandet av kontanter. Statistik från riksbank.se visar att 2010 betalade ca 39% av svenskarna med kontanter vid sitt senaste köp och 2020 hade antalet sjunkit till drygt 9%.

Teknisk utveckling kan föra med sig både frihet och välstånd om den används rätt. Att kunna skicka betalningar tvärs över jordklotet på nolltid är en lyx som får ekonomin och välståndet att växa ännu mer. Att digitala pengar är smidigt är ett påstående som få skulle motsätta sig. Det vi behöver motsätta oss är dock de befintliga digitala pengarnas natur. Först tittar vi på ett fiktivt exempel på hur pengar och bankverksamhet skulle kunna se ut i ett fritt samhälle. Efter det beskriver jag hur dessa fungerar på riktigt, i dag:

1. På en fri marknad

Guld och silver har historiskt varit överlägsna som pengar och de båda ädelmetallerna har idag samma status som för flera tusen år sedan. Låt säga att centralbankerna aldrig tog makten över pengarna och att silver valdes till pengar av svenska folket. Priset på silver tenderar att öka över tid, då ekonomin växer och utbudet av varor och tjänster ökar fortare än silverproduktionen, (med undantag för då stora silvergruvor upptäckts).

Folket är väldigt nöjda med sina pengar då de lever i en deflationsekonomi där priserna faller. Här finns också banker som möjliggör lån. För att kunna ge ut ett lån i silvermynt eller silvercertifikat (sedlar) så måste bankerna antingen låna ut egna pengar eller andra kunders pengar. Kunderna lockas att förvara pengar på bankerna då de erbjuds sparränta. Ju högre sparränta desto mer villighet att spara. På samma sätt ökar efterfrågan på lån ju lägre låneräntan är.

För att bankerna ska tjäna pengar på sin verksamhet måste ränteintäkterna från lånen vara högre än ränteutgifterna till sparandet. Både sparräntan och låneräntan hade blivit prissatta av marknaden.

När digitaliseringen sedan kom så hade efterfrågan på smidigare betalningar skapat en elektronisk silvervaluta. Bankernas konkurrens hade förhindrat de från att skapa inflation med den nya tekniken. Precis som innan digitaliseringen hade bankerna först behövt äga eller förvara silver för att kunna låna ut det.

2. På en reglerad marknad

Galenskapen med dagens elektroniska pengar har blivit så stor att centralbankerna har börjat omdefiniera begreppet pengar. Suomen Pankki, Finlands centralbank, skriver att ”pengar är skuld” och att ”pengar uppkommer när man tar lån”.
På Riksbankens hemsida skriver man att ”pengar är vad medborgarna i ett samhälle kommer överens om att pengar ska vara.” Vilket är ett sant påstående. Problemet är bara att medborgarna inte har kommit överens om detta, utan snarare att staten har gett centralbankerna monopol på att ge ut pengar.

Den riktiga definitionen av pengar är att ”pengar är ett allmänt accepterat bytesmedium”. Det är sant att 98% av de pengar vi använder i dag är skuld och att de uppkommer i samband med lån. De fungerar även som ett allmänt accepterat bytesmedium. Så vad är då problemet?

För det första så tvingas vi att endast  använda centralbankernas (och affärsbankernas) pengar då alternativ är olagliga.

För det andra så tjänar den som ökar penningmängden alltid på att göra så. Vidare är det i princip kostnadsfritt att skapa skuldpengar och kräver inte mycket arbete. Några musklick och lite knappande på tangentbordet brukar räcka.

Tre vanliga verktyg för att öka penningmängden

Jag ska inte tråka ut läsaren med att gå in i detalj på hur inflation skapas idag. Det viktiga här är att få en inblick i hur det faktiskt sker. Exemplen nedan är därför mycket förenklade.

1. Genom lån hos affärsbanker

Som jag nämnde tidigare så måste en bank i ett fritt samhälle först ackumulera riktiga pengar innan de lånas ut. I dag finns inte ett sådant krav då affärsbanker kan låna ut skuldpengar utöver sin kassa. Ett system som är känt som fractional reserv banking.

Merparten av dagens pengar skapas i det privata bankväsendet när någon tar ett lån hos dem. Varje gång någon tar ett lån hos en bank så skapas nya ”pengar”. Genom en bokföringspost kan bankerna låna ut pengar som inte finns. När bankerna ger ut lån så ökar därför deras skulder lika mycket som deras tillgångar. De utlånade pengarna ”förstörs” sedan när låntagaren betalat av lånet.

2. Genom att ändra styrräntan

Styrräntan, även tidigare känd som reporäntan är den ränta som styr affärsbankernas ränta till sina kunder. Genom att sänka styrräntan ökar efterfrågan på lån då det blir billigare att låna pengar. Viljan att investera ökar också då långsiktiga investeringar helt plötsligt verkar lönsamma ”tack” vare den artificiellt låga räntan. Den låga räntan driver även upp konsumtionen och oftast på fastigheter och reella tillgångar. Räntan är alltså priset på att låna pengar och som känt så köper man mer om priset sjunker. Eller i detta fallet: lånar.

Investerare och konsumenter skyndar att låna pengar när räntan sänks och som jag nämnde tidigare så skapas det nya pengar i och med dessa lånen. När de nyskapade pengarna spridit sig i samhället börjar priserna stiga och då kliver centralbankerna in igen för att ”kyla ner” prisinflationen. Detta gör de genom att höja styrräntan så att viljan till investering och konsumtion ska minska. Priset på att låna pengar höjs och därmed minskar efterfrågan. Förändringar i styrräntan är centralbankernas främsta verktyg för att skapa inflation och att uppnå målet om 2% inflation per år.

3. Genom värdepappershandel

Centralbanker kan köpa (och sälja) värdepapper för att ”stimulera” ekonomin och skapa inflation. USAs centralbank, The Federal Reserve, brukar benämna sina värdepappersköp Quantitative Easing (QE) och sina försäljningar av värdepapper som Quantitative Tightening (QT).

När centralbanker köper värdepapper, oftast sk statsobligationer som är lån till staten, för nyskapade skuldpengar så får detta givetvis en stor effekt på börsen och ekonomin. Det är nämligen väldigt stora summor de handlar för. Från mars 2020 till 31 december år 2021 köpte Riksbanken statsobligationer för totalt 700 miljarder kronor. Vilket fick börsen att stiga till astronomiska prisnivåer. Därefter började man sälja sina innehav och höja styrräntan, vilket ledde till att börsen gick ner och idag är nästan hela världen i recession. Värdepappersköp är ett sätt för centralbankerna att injicera nya pengar i ekonomin. Dessa pengarna sprids senare vilket leder till prisökningar på andra varor och tjänster. Just nu upplever vi prisinflation på de flesta varor samtidigt som börsen går ner. Detta eftersom att det tar tid innan nyskapade pengar kommer ut i ekonomin.

Det kan låta som ett dåligt skämt, men flera centralbanker påstår faktiskt detta. På Riksbankens hemsida skriver de: ”Riksbanken är Sveriges centralbank. Vi ser till att pengarna behåller sitt värde över tid…”

Storbritanniens centralbank, Bank of England, gör ett liknande uttalande på sin hemsida, där de skriver: “We guard the value of your money by keeping prices stable.”

Sedan har vi Bank of Canada som skriver: “We are Canada’s central bank. We work to preserve the value of money by keeping inflation low and stable.”

Jag skickade ett mail till Riksbanken angående deras påstående där jag frågade hur de kunde göra ett sådant påstående och hur de definierar begreppet värde. En vecka senare fick jag ett svar där de skrev ”med att pengar behåller sitt värde menar vi att konsumentprisindex (KPIF) ökar stabilt, dvs 2% per år. De flesta andra centralbankerna, som the FED, definierar prisstabilitet på detta vis”.

Visst försöker de flesta centralbankerna lura i oss att vi behöver inflation för att överleva och att priser måste stiga för att hålla i gång ekonomin.

Vad som är fel med centralbankernas påstående

Som ni ser, så påstår de att om konsumentprisindex stiger till följd av en ökad penningmängd så bevaras pengarnas värde (pris). Men om konsumentprisindex stiger, så sjunker priset på pengar. Prisstabilitet definieras av de flesta centralbanker som en ökning av konsumentprisindex med 2% per år.  

Däremot, så ökar inte priset på varorna i konsumentprisindex jämnt, när penningmängden inflateras. Priset på apelsiner, tex, kanske stiger med 1%, medans priset på villor kan kan stiga med 15%. Det ska sägas att hus oftast inte ingår i konsumentprisindex, då de flesta länder räknar hus till kapitalvaror. Detta är så klart fel, eftersom att en varas användning är subjektiv och bestäms av individen som använder den.

Det faktum att pengar inte är neutrala (sprids jämnt), belönar de första mottagarna av de nya pengarna på bekostnad av de senare mottagarna. När nya pengar injiceras i ekonomin, skapar de därför stora prisökningar där de injiceras först. Detta fenomen har fått namnet Cantilloneffekten, efter den irländske ekonomen Richard Cantillon.

Centralbankerna blandar också ihop värde och pris även priset på pengar med priset på KPIF. Vilket kanske inte är så konstigt då centralbanker bygger på felaktig ekonomisk teori. Även om det är vanligt att i vardagstal, även bland österrikare, att kalla pris för värde, så är de två faktiskt olika begrepp.

Pris är ett bytesförhållande mellan varor och/eller tjänster och pengar. Vad beträffar värde, så beskrev Carl Menger begreppet på ett briljant sätt i sin bok Principles of Economics:

“Value is a judgment economizing men make about the importance of the goods at their disposal for the maintenance of their lives and well-being. Hence value does not exist outside the consciousness of men.”

Slutsats

Kungar och regeringar klurade ut tidigt i historien att de kunde utöka sin makt och rikedom genom att skaffa sig ensamrätt på att ge ut pengar. Därav, kunde majoriteten fortfarande värdera fiatvaluta, då regentens pengar var enda lagliga betalmedel och alternativ var olagliga.

Efter att guldmyntfoten suspenderades, behöll centralbankerna normalt sett guld och lät sedlarna cirkulera utan inlösen. Eftersom att den inlösningsbara fiatvalutan fortfarande bara var det enda lagliga betalmedlet så tänkte folk inte så mycket på det.

På sätt och vis skulle man kunna säga att centralbankerna i maskopi med staten bevarar värdet på pengar. Men det enda sättet de bevarar värdet på är att tvinga folk att inte använda några alternativ till pengar och därmed så värderar vi fiatvaluta idag.

Om folk verkligen tänkte på det, skulle de då värdera pengar som minskade i pris eller pengar som ökade i pris? Betänk följande cirkapriser på dessa handelsvaror de senaste hundra åren:

– Den amerikanska dollarn har tappat 94,34%

– Svenska kronan har tappat 96,61%

– Kanadensiska dollarn har tappat 94,05%

– Brittiska pundet är nere 97,08%

Samtidigt har spotpriset på silver ökat med 3033% och spotpriset på guld med 8591%. Det ska tilläggas att priset på guld och silver, stiger på grund av monetär inflation, precis som priset på andra varor. Dock, så fungerar de två ädelmetallerna som ett ”skydd mot inflation” om man räknar inflation med konsumentprisindex. Guld och silver har värderats i tusentals år för sina monetära fördelar, skönhet och användning inom industrin. Fiatvaluta, å andra sidan, värderas för att det är det enda lagliga betalmedlet och för att människor inte förstår grundläggande ekonomi.

Med allt detta sagt så borde ett mer sånt påstående från centralbankerna lyda: ”Vi är en centralbank och vi ser till att pengar fortfarande värderas genom att monopolisera utfärdande av pengar”.

Men det är såklart önsketänkande.

Lek med tanken att du var kung eller drottning och hade monopol på att ge ut pengar i form av silvermynt. De vackra silvermynten med ditt ansikte på präglades med olika mått och vikt men gemensamt för dem var att de alla innehöll 90% silver. Givet att du redan tjänar pengar på mynten i form av seigniorage (myntvinst), blir du girig och funderar på om det finns något annat sätt du kan tjäna ännu mer pengar på. Så du får en briljant idé och kommer på att du kan låta dina myntslagare använda 80% silver i de nya mynten i stället för 90%. Då kan du behålla mer silver själv som du sedan kan spendera eller spara!

Att minska ädelmetallshalten i mynt är förmodligen den äldsta formen att skapa inflation på. Den svenska enkronan har till exempel gått från att innehålla 80% silver till 40% silver till nickel och till sist kopparpläterat stål.

Den enklaste formen att skapa inflation innan digitaliseringen var dock med sedlar. Med hjälp av sedlar kunde bankerna behålla mynten och ge ut guldcertifikat till sina kunder. Dessa guldcertifikat skulle enligt lag och god tro gå att lösa in mot guldet. Under en sådan period med guldmyntfot (eller silvetmyntfot) var sedlar helt enkelt ädelmetallscertifikat. På äldre  amerikanska dollarsedlar stod det klart och tydligt ”silver certificate” längst upp på sedeln.

Att en valuta är knuten till guld är inte garanti mot inflation. Bankirerna insåg snabbt att sannolikheten att deras kunder skulle vilja plocka ut allt sitt guld samtidigt var liten. Man kom därför på den briljanta idén att man kunde ge ut fler sedlar än vad det fanns täckning för av guld.

Låt säga att bank A har 1000 gram guld i sin förvaring. För varje gram guld finns en sedel som garanterar att bankens kund kan hämta ut den mängden guld som hans sedlar motsvarar. En dag kommer Karlsson och vill låna fem gram guld. Banken vill gärna behålla sitt guld som reserv och trygghet. I och med detta utfärdar de fem nya sedlar. Nu finns det 1000 gram guld hos bank A och 1005 sedlar hos allmänheten. Låt oss titta på ett verkligt exempel, på hur detta bedrägeri kan sluta:

Året är 1656

Då Stockholms Banco som var Sveriges första bank grundas av Johan Palmstruch. Fem år senare börjar man utfärda sedlar, som blir de första av sitt slag i Europa.
Det ska påtalas att sedlar har funnits långt innan år 1661. I Kina använde man sedlar av läder redan på 600-talet. Det skulle dock dröja tills 997 innan kineserna använde sedlar av papper. Redan då slutade sedeltillverkningen illa på grund av inflation.

Fördelarna med sedlar är många, bland annat på grund av deras bärbarhet och transporterbarhet. Efter att kopparmyntfoten infördes 1624 hade Sverige fått enorma mynt i kopparplåt. De fyrkantiga plåtmynten är idag kända över hela världen och kunde väga upp till 20 kg. (Se bild nedan).

Att sedlar infördes under denna period var högst välkomnat. Sedlarna kallade man för kreditivsedlar och var inte direkt kopplade till insättningarna. Däremot litade folket på att de skulle kunna lösa in sina sedlar mot motsvarande belopp i mynt när de så önskade.

Det dröjde inte länge innan det började klia i fingrarna på de giriga bankirerna och snart började man trycka fler och fler sedlar utan täckning. Detta resulterade i inflation och att sedlarnas pris (”värde”) sjönk. Då minskade också tilliten hos allmänheten och folk började plocka ut stora mängder mynt. Banken hade givetvis inte täckning för alla sedlarna och banken kraschade år 1668. Bankens grundare Johan Palmstruch dömdes samma år till döden, men benådades och blev i stället satt i fängelse.

Hyperinflationen i Weimarrepubliken

Ett av de mest kända exemplen på extrem inflation, är Tysklands hyperinflation mellan 1914-1923. Det hela började en tisdag den 4 augusti 1914 då Weimarrepubliken, som Tyskland kallades då, avskaffade guldmyntfoten. I och med detta byttes riksmarken eller ”guldmarken” ut mot pappersmarken. Bakgrunden var att Första världskriget hade brutit en vecka tidigare och den tyska staten skulle vidta åtgärder för att finansiera sitt deltagande i kriget. Många andra länder, inklusive Sverige, avskaffade guldmyntfoten samma år.

Historiskt sett finns det två nämnvärda sätt att finansiera krig på, antingen genom att höja skatterna eller genom att öka penningmängden. Bland annat Storbritannien valde att finansiera sitt deltagande i Första Världskriget med höjda skatter. Tyskland å andra sidan valde att finansiera det med lån och inflation. Mycket av pengarna som lånades gjordes så av tyska folket själva då man räknade kallt med att vinna kriget.

År 1914 var den totala statsskulden 5,2 miljarder pappersmark och penningmängden var 5,9 miljarder. År 1918, då kriget slutade, hade statsskulden stigit till 105,3 miljarder och penningmängden var 32,9 miljarder pappersmark. Den allmänna prisnivån steg med 115% procent under krigets fyra år och valutans köpkraft halverades.

Efter krigets slut skulle Tyskland betala krigsskadestånd till segrarna Frankrike, Storbritannien och USA. Skadeståndet skulle betalas med antingen guld eller utländsk valuta, då segrarna inte ville godta pappersmarken. Tyska staten började då köpa utländsk valuta för pappersmarken och sedelpressarna gick varma.

År 1923 i januari invaderades och ockuperades industriområdet i tyska Ruhr av franska och belgiska trupper. Bakgrunden var att Tyskland hade anklagats för att inte ha betalat tillbaka skadeståndet i tid och då ville man visa att man menade allvar. Arbetarna i Ruhrområdet arbetade inte under ockupationen och tyska staten lovade att de skulle få lön ändå. För att kunna betala lönerna och täcka upp för förlorade skatteintäkter började man hetta upp sedelpressarna ännu mer. Detta året spårade inflationen ur fullständigt. Från augusti ökade penningmängden från 669,7 miljarder pappersmark till 400 triljoner i november. Pappersmarken blev så värdelös att den användes till att elda med. En limpa bröd kostade ca 250 pappersmark i januari och i november samma år kostade den ca 200 miljarder.

I en ekonomi med en valuta med ett fritt fallande pris gör man allt för att bli av med den så fort som möjligt. Inflation och i synnerhet hyperinflation skapar ett slags rovdjursbeteende som bara ökar inflationen. Kom ihåg samspelet mellan utbud och efterfrågan.

Att det är val har knappast undgått något, oavsett politiskt intresse. Partierna slåss nu för just DIN röst eftersom samtliga partier vet exakt hur samtliga problem – eller utmaningar som det numera kallas – ska lösas. Egentligen är det helt fantastiskt att så få människor kan så mycket och vet precis vad vi andra som röstar vill ha och behöver. Om jag ändå bara fullt ut kunde outsourcea alla beslut gällande mig själv, min familj och vår ekonomi till någon annan, vad skönt det hade varit.

Vi ska snabbt gå igenom vad som har sagts i valrörelsen – eftersom jag uppenbarligen lider av självskadebeteende och sett samtliga politiska debatter – och vad jag tror att utgången kommer att bli för svenska skattebetalare.

Från vänster till höger…

Vänsterpartiet (V) vill se ”Sverigepriser” på el genom att reglera priset på el. Om jag inte missminner mig har detta med prisregleringar prövats på andra varor och tjänster med ett minst sagt erbarmligt resultat som följd – i svensk kontext måste man ändå lyfta hyreslägenheter som kan exemplifiera konsekvensen av planekonomi/prisregleringar (för det är samma sak). Vänsterpartiet har också krävt ministerposter för att släppa fram Magdalena Andersson. Alla som besitter lite politisk kännedom vet att Socialdemokraterna (S) egentligen vill hålla socialisterna borta från inflytande eftersom svensken i gemen inte uppskattar Vänsterpartiets rötter och ideologi samt deras skattepolitik – den är rätt förödande för vanligt arbetande folk – och att valet kommer att handla om att släppa fram Socialdemokraterna tillsammans med Miljöpartiet (MP) och Centerpartiet (C) eller att välja mellan Moderaterna (M) tillsammans med Kristdemokraterna (KD), Sverigedemokraterna (SD) och Liberalerna (L). Då kan man relativt snabbt förstå att V kommer att släppa fram S oavsett ministerposter eller regeringsställning. Detta vet alla, inklusive sossarna som utan några som helst problem kommer att kunna vinna valet i minoritet och ändå kallt räkna med att alla förslag som lutar åt vänster kommer att röstas igenom av V och således Riksdagen. 1991 gjorde Moderaterna samma sak med Ny Demokrati som man visste skulle rösta för skattesänkningar och annat som är traditionell högerpolitik vilket gjorde att man inte behövde plocka in dem i regeringssamarbetet men ändå få igenom sina förslag.

Miljöpartiet vill se att ”politiskt eftersatta områden” – alltså förorter där vi skattebetalare har plöjt ned pengar för att sedan inte se någon som helst vettig eller positiv utveckling – ska få ännu mer skattepengar för att jämställdhet ska uppnås. Eftersom detta redan gjorts i snart 30 år undrar jag hur många miljarder som måste stoppas i detta svarta hål för att få önskat resultat? Förmodligen finns det ingen övre gräns och det gör också att deras innovationskraft gällande att hitta på nya skatter – inte enbart höja de befintliga – är nästintill oändlig. Miljöpartiet har givetvis som ambition att krossa svensk energiförsörjning och svenskt näringsliv – vi ser redan konsekvenserna av deras politik – och att vi ska konsumera mindre, det vill säga leva sämre, än tidigare. Med tanke på den allmänna prisutvecklingen på el och drivmedel kommer svensken att fortsätta att få det sämre ekonomiskt oavsett vilket block som tar hem segern, den bollen är redan satt i rullning tack vare de gröna khmererna.

Socialdemokraterna vill se skärpta straff, ännu mer omfördelning och det ska tydligen vändas på både stenar och tas i med hårdhandskarna. De har svängt i kärnkraftsfrågan, de vill även se en stram migrationspolitik, de ska ”krossa gängkriminaliteten” och de har nu insikten att ”Sverige kan bättre”. Lite oklart vad bättre här innebär – är det bättre än senaste åtta åren, bättre än andra jämförbara länder eller bara bättre än i går? Socialdemokraterna vill också att vi tillsammans ska lösa alla problem – som de har skapat åt oss utan att vi har bett dem om det. Detta är emellertid den enda politiska insikt som jag delvis kan hålla med om – det är civilsamhället som löser problem men det är politiker som skapar dem. Ty det är inte civilsamhället som har lagt ner kärnkraften, det är inte civilsamhället som har släppt in alldeles för många människor som aldrig kommer att försörja sig själva, det är inte civilsamhället som har avväpnats och inte längre kan skydda sig själva, det är inte civilsamhället som släpper ut grovt kriminella efter några få år i fängelse/hotell/semester, det är det politiker som har gjort.

Centerpartiet – moralens högborg. De vill regera tillsammans med Socialdemokraterna, de kan numera också tänka sig kärnkraft (här svänger man 180 grader utan att det för den sakens skull benämns populism). Deras egentligen viktigaste fråga är dock att de är emot Sverigedemokraterna, i övrigt har Centerpartiet varit väldigt otydliga med vad de står för – förutom att de är antirasister. Vilka röstar då på C? Utbildade kvinnor i storstäder, det är inte längre bönderna eller folk på landsbygden som ger C förtroende. Ett parti vars utveckling är mer tragisk än komisk.

Liberalerna vill, i sann liberal anda, förstatliga skolan, sjukvården, tvångskvotera stora delar av föräldraförsäkringen men behålla friskolorna fast reglera dem hårdare. Det som skiljer de här liberalerna åt från dem på Bengt Westerbergs tid är att de numera vill ha en stram migrationspolitik. I övrigt har inga liberala idéer slagit rot hos dem.   

Sverigedemokraterna har på senare år börjat likna ett traditionellt borgerligt parti – de kan numera tänka att både friskolor, NATO, EU och bidragstak är av godo. För att SD dels ska kunna komma in i värmen hos Moderaterna och Kristdemokraterna, dels få reellt inflytande måste man göra avkall på de idéer som deras potentiella väljare håller högt. SD har i början av sin framfart varit ett socialkonservativt parti som innebär att de mestadels påminner om gamla sossarna från 1950-talet. Detta har nu bytts ut mot att påminna om de gamla Moderaterna på 1980- och 1990-talet. Man ska komma ihåg att SD först tog väljare från framför allt Socialdemokraterna men senaste två mandatperioderna har de plockat väljare från Moderaterna vilket gör att partiet förändras både inifrån men också deras väljarbas, då blir det också andra frågor – utöver deras kärnfråga, invandringen – som adresseras.

Kristdemokraterna lyfter vårdfrågan och vårdköerna. Deras svar är… att vården måste förstatligas. Mina tankar går snabbt till Thomas Sowell: ”Antingen betalar du (vård) med pengar eller kö.” Det finns två lösningar – antingen betalar du vad din vård kostar eller så sätter du dig i kön och väntar på din tur om alla har samma avgift för alla olika åkommor. Punkt. KD lyfter också – dock inte lika ofta längre – familjen som den viktigaste byggstenen för att få ett välfungerande samhälle men svensk omfördelningspolitik bygger mycket på att man inte ska vara beroende av sin familj och sina nära och kära, det gör att familjen slås sönder och då får man precis det som Sverige har – ett samhälle fyllt med gnällspikar som måste ha bidrag för att klara sig.

Moderaterna – ett parti som vacklar betänkligt i nästan alla frågor. Moderaterna har gått från att ha haft en tämligen tydlig linje gällande skatter (sänk dem), Public Service (lägg ner den), bidrag (sänk dem), migration (minska den) till att i stället säga sig vara ”Sverige arbetarparti” och skillnaden mellan Sossarna och Moderaterna är i dag nästintill obefintlig. Tragiskt. I detta val vill emellertid M gå fram med minskad invandring (precis som sossarna), de har till med adresserat problemet som uppstår i kölvattnet av alldeles för stor invandring (precis som sossarna), hårda straff (precis som sossarna), gå med i NATO (precis som sossarna), krossa gängkriminaliteten (precis som sossarna) men inte pratat särskilt mycket om sänkt skatt (precis som sossarna). Moderaterna har på sin höjd lovat att inte höja befintliga skatter eller att återinföra gamla skatter som exempelvis fastighetsskatten, värnskatten och inte höja skatten på ISK (investeringssparkonto).

Vad är det då svenska väljare går för öde till mötes söndag 11 september 2022? För det första kommer inte block att få egen majoritet – kanske lika bra? För det andra vill de flesta ungefär samma sak, förutom MP och V, de ”tänker utanför boxen” vilket gör att saker och ting kommer att förbli desamma. Vi kommer inte att ha någon ny kärnkraft utan vi kommer att få bidrag från skattemedel, det vill säga våra egna pengar, för att kunna betala elräkningarna i vinter. Vi kommer fortsatt ha 700 000 invandrare som är helt beroende av bidrag. Vi kommer fortsatt att ha gängkriminalitet och dödsskjutningar, numera även av oskyldiga offer, vi kommer att se sprängningar. Vi kommer se ett utanförskap som ingen politiker i världen kan råda bot på utan extremt auktoritära metoder så som tvångsförflytta folk och bygga sönder villaområden i sann vänster- och miljöpartistisk anda. Vi kommer inte se några större skattesänkningar, vi kommer inte se någon politik som stärker familjen, det kommer inte att trollas fram mer pengar till skolan, vi kommer fortsatt att ha vårdköer och inga av de problem som har skapats senaste decennierna kommer att lösas denna mandatperiod heller, var så säkra.

Men för all del – rösta och hoppas på det bästa. Lycka till Sverige!

Artikeln är en kort sammanfattning av den första föreläsningen på Misesakademin hösten 2022.

Den klassiska liberalismen är en filosofi som spänner vidare än ett försvar av en fri marknadsekonomi då samma marknadsekonomi och syn på människans potential till agens, frihet, entreprenörskap och vetenskap vilar på en särskild syn på samhället och människan. Denna syn, som vi kallar den klassiskt liberala, vilar på en filosofisk antropologi som söker den minsta gemensamma nämnaren för alla människor i en pluralistisk värld. Man finner detta i individen och har följaktligen och av respekt för samma pluralism, individualismen som utgångspunkt för sin samhällsanalys. Den klassiska liberalismen opererar således från början mot bakgrund av en extensiv syn på människor där fler och fler grupper inkluderas i dess politiska och ekonomiska åskådning. Då den är en rättighetsteori vill den klassiska liberalismen tillerkänna lika rättigheter för alla individer oberoende av kön, bakgrund och andra variabler. Samtidigt innebär dess tilltro på individen också ett försvar av individuell skaparkraft. Som individ har människan enligt den klassiska liberalismen potential att skapa, arbeta och veta. Hon bär inom sig fröet till all ekonomisk och vetenskaplig utveckling.

Det är människans skaparkraft och förnuft som övervinner hinder i form av handelsbarriärer. Det är alltid individer som stått bakom de viktigaste uppfinningarna och företagen i vår historia. Det är uppfinnarna och entreprenörerna som medfört att en arbetare idag kan få medicin och digital teknik som är på mer avancerad nivå än den som en direktör kunde få för bara 50 år sedan. Det är entreprenörer och vetenskapsmän som fört fram vår tids digitala revolution, inte stater. Det är företagen som har skapat det välstånd som minskat spädbarnsdödligheten och kan bota svåra sjukdomstillstånd. Det är entreprenörer som Steve Jobs som försett världen med innovativ mobilteknologi. Det är uppfinnare som Thomas Mensah vid det privatägda AT&T Bell Laboratories som uppfann fiberoptiken.

Få känner idag till Containerskeppet: ”Ideal X” som 1956 revolutionerade världshandeln genom att komma på ett sätt att frakta varor interkontinentalt till 30% lägre kostnad. Denna innovation gjorde det möjligt för den globala handeln att ta kvantsprång och för nya företag och arbetstillfällen att uppstå. Det är just liknande innovationer i förening med entreprenörskap som underlättat livet för miljarder människor på vår jord.

Den klassiska liberalismens människosyn och försvar av frihet utvecklades av John Locke och har sin grund i en människosyn där människan som en fri person först utvecklades. I liberalen John Lockes ”Two Treatises of Government” ser vi hur han förhåller sig till två samtidstexter som försvarar ett helt annat samhällsideal än den klassiskt liberala, nämligen Thomas Hobbes ”Leviathan” och Robert Filmers ”Patriarcha”. Locke, som både kunskapsteoretiskt, i sin människosyn och genom sin värdering av mänsklig frihet kom att bryta med Hobbes, försvarar i dessa essäer möjligheten och tilltron till att människan har privategendom och att hon disponerar över denna genom sin frihet och sitt förnuft. Härigenom utvecklar människan en spontan ordning där statens ingrepp i transaktioner och äganderättsförhållanden bara hindrar utvecklingen och välståndet. Adam Smith och Frédéric Bastiat utvecklar detta till ett försvar av det välstånd som skapas genom fria aktörers ekonomiska handlingar.

Den klassiska liberalismen kom mot denna bakgrund att försvara en slags minimal stat, en minarkism, som också kallas nattväktarstat. Staten skulle i deras tänkande fortfarande stå som yttersta garant och skydda individers liv, frihet och egendom. Den skulle också ytterst se till att avtal följdes och upprätthålla en infrastruktur av vägar, tågrälser och hamnar. Allt annat fungerade enligt dem bäst utan statlig intervention. Om människan verkligen ägde sin egendom, hade staten inte rätt att disponera över denna. Statliga regleringar av ekonomin uppfattades med rätta som ett hinder för människans blomstring och det välstånd som skulle komma alla till dels.

Det är alltså denna klassiska liberalism som också Ludwig von Mises försvarar i boken: ”Liberalism”. Mises gör häri en viktig distinktion mellan Liberalismen som politisk åskådning och hur den skiljer sig från religion och livsåskådning. Liberalismen är ingetdera och därför fullt kommensurabel med olika sätt att se på världen och med olika religioner. Dess mål är istället enligt Mises mänsklig framgång och lycka samt tilltron till att denna till sist bara kan identifieras av fria individer genom fria ekonomiska relationer.

Vi kan här också gå till oss själva och den tid vi befinner oss i. Är det verkligen rimligt att andra individer med deras värderingar och ideal bör ha mer rätt att bestämma över vår privategendom än oss själva? Vad är det som säger att politiska representanter som sällan själva är entreprenörer och vetenskapsmän är bättre skickade att förvalta samma entreprenörers och vetenskapsmäns egendom?

Den klassiskt liberala människosynen utvecklades under den första cirkeln mot bakgrund av en vidare diskussion om autonomibegreppet samt om relationen mellan individ och grupp samt förhållandet mellan det enskilda och det universella. Av olika skäl väljer jag att utelämna dessa delar i denna sammanfattning då de kräver en filosofisk förförståelse som gavs under föredraget.

Sammanfattningsvis formulerade de klassiska liberalerna den teoretiska grund som i modern tid mynnat ut i flera libertarianska förgreningar. Det var huvudsakligen Immanuel Kant som teoretiskt lade en intellektuell grund för övergången från klassisk liberalism till libertarianism.

Kvarstående problem som diskuterades på cirkeln är hur ett klassiskt liberalt samhälle kan bestå över tiden, hur teorin förhåller sig till grupper som inte kan ses som autonoma agenter som barn och dementa äldre, hur vi bör se på inflation och hur vi bör se på staten som våldsmonopol? Vilka alternativ finns?  

På kommande cirkel kommer vi att fördjupa oss i övergången från klassisk liberalism till anarkokapitalism via Murray Rothbard och Hans Herman Hoppe.

I USA varslar man nu om en rätt omfattande lärarbrist i nästan hela landet inför höstterminen. Samma sak har det pratats mycket om även här i Sverige men efter pandemin har lärarbristen bytts ut mot ett överskott på lärare i många kommuner i landet – det är inte alls lika lätt att få en anställning som lärare längre och dessutom kunna krävas nästan vilken lön som helst.

Vilka är då orsakerna till lärarbristen i USA? Varför var det lärarbrist förut i Sverige men nu är det värsta problemet över? Vilka likheter och skillnader finns länderna emellan?

Det som lyfts i USA och även här hemma är lärarlönerna – de är alltid för låga. Man lyfter även den administrativa bördan som något som, förr eller senare, skrämmer bort kompetenta och drivna lärare från yrket både i Sverige och USA. Man pratar även om behovet av respekt för läraryrket och mer hjälp med ”de eleverna med störst behov”, i dagligt tal – stökiga elever.

Varför blir det alltid så här i om ofantlig sektor?

Först och främst bestäms lärarlönerna av hur mycket skatteintäkter som finns att tillgå – här skiljer sig Sverige och USA åt hur man väljer att beskatta. I Sverige är det skatt på arbete som huvudsakligen bekostar skolan eftersom det är kommunerna som driver skolan och deras skatteintäkter är inkomstskatt. I USA ligger delvis fastighetsskatten som grund för intäkterna för skolan. Detta gör att löneläget inte bestäms enligt normala ekonomiska konventioner så som utbud och efterfrågan eller att kompetens styr ens löneutveckling i någon större utsträckning.

En annan intressant reflektion från USA är att snittlönen för landets lärare är cirka 74 400 USD (1) (ca 800 000 SEK/år, valutajusterat 3/9-2022) – strax under snittet för landets samtliga löntagare på 74 700 USD (2) – dvs bra mycket mer än vad svenska lärarkåren har. Genomsnittet för svenska lärare är cirka 440 000 (3) kr per år och det allmänna snittet är 445 200 kr (4). De amerikanska lärarna släpar med cirka 20 procent mot andra akademiska grupper i landet (5) medan de svenska akademikerna tjänar 517 200 kr per år (6).

Den andra faktorn som ofta lyfts i debatten om läraryrket är den administrativa bördan som bara växer och växer. Varför gör den det?

I Sverige beror det på att man har decentraliserat skolan i två omgångar – först genom kommunaliseringen 1991 och sedan friskolereformen (högst omtalat och debatterad) 1992 – vilket har gjort att skolan i dag är ojämlik. I USA har man dessutom helt privata skolor och en djupare boendesegregation än i Sverige (än så länge) vilket gör att klåfingriga politiker måste in och detaljstyra, och för att göra det måste man kunna kontrollera hur det går och detta görs genom fler prov som syftar till att kunna jämföra skolor och sedan allokera resurser utifrån resultaten för att uppnå utopin om jämställdhet. Detta skapar mer administration, det här gäller både USA och Sverige eftersom jämlikhetssträvan är ett övergripande mål med skolan i offentlig regi – alla ska kunna samma saker, tycka ungefär likadant, rösta rätt och vara goda demokratiska medborgare som inte bör ifrågasätta allt för mycket. Visst, man lär ut kritisk teori både i Sverige och USA men det gäller endast att ifrågasätta fakta som att det endast finns två kön, att vita kanske inte alls är roten till allt ont, att det finns biologiska skillnader mellan könen på strukturell nivå som visar sig i hur män och kvinnor väljer yrken, att alla kulturer är inte lika bra (de uppvisar trots allt minst sagt olika utfall) och så vidare. Kritisk teori är således endast applicerbart på vissa områden, inte till exempel att ifrågasätta klimathotet eller invandringens förödande konsekvenser samt välfärdssamhället.

En annan faktor som skrämmer bort lärare från yrket är det stök och den respektlöshet som lärare får utstå – både från elever och föräldrar (och det hänger ju ihop). Lärarfacken i USA menar – med all rätta – att det saknas hjälp med de elever som har störst behov vilket gör att det inte skapas goda förutsättningar att bedriva kvalitativ undervisning i helklass, samma fenomen ser vi i Sverige. Det saknas både kompetens och personal att ta hand om de elever som inte fungerar i ett klassrum tillsammans med 25 andra elever.

 Är då inte lösningen att bara ösa mer pengar på skolan?

Nej.

Det finns inga politiska lösningar på det här problemet – det kommer alltid, under alla betingelser, att vara brist på resurser, både i pengar och personal, i offentlig sektor eftersom det inte finns en naturlig prismekanism för tjänsten att undervisa. Vidare handlar respektlösheten i klassrummet och från föräldrarnas sida om ett samhälleligt fenomen som ingen politiker kan lösa, det bygger på att man har skapat en tilltro till det offentliga och förflyttat ansvaret från familjen till staten – då blir det så här. Mer pengar är således inte lösningen. I Sverige finns inte heller möjligheten att betala för sin skolgång vilket skulle kunna prissätta olika behov bättre. I USA finns det privata alternativ men endast cirka tio procent går i sådana (7).

De flesta som utbildar sig till lärare, vågar jag påstå, gör det för att de vill undervisa och lära barn och ungdomar att läsa, skriva, räkna och tyvärr också sätta en massa värderingar i skallen på dem men ytterst få tycker att den administrativa delen är särskilt produktiv eller skapar bättre förutsättningar för undervisningen – det tar endast tid från att rätta/återkoppla och planera sin undervisning, det säger sig självt att mindre tid till någonting kommer att ge ett sämre utfall. Det handlar alltså om att politiken vill ha kontroll för att uppnå jämlikhet vilket egentligen skapar en sämre skolgång. Den här ojämlikheten kommer dels ifrån att vi har en boendesegregation (gäller i både Sverige och ännu mer i USA) som kommer från den fullt naturliga drivkraften att bo med sina gelikar – och det går åt två håll. Det finns skolor där en minoritet pratar värdlandets språk och där kommer resultaten att vara sämre än skolor där majoriteten pratar svenska respektive engelska. Samma sak gäller skolor i områden där utbildning värderas högst av föräldrar. Enda sättet att komma runt detta på politisk väg är att med auktoritära medel tvinga folk att blanda sig (bussning och lotteri till friskolor i USA – ett system som även lyfts som ett alternativ för Sverige) och bygga sönder villaområden med hyreslägenheter för at ”blanda folk med olika socioekonomiska bakgrunder”, det vill säga göra det svårare att skärma av sig från folk med dåligt inflytande.

En sak som emellertid skiljer sig mellan länderna är att arbetslösheten i USA är väldigt låg – 3,7 procent – medan den är 7,5 procent (juni 2022) i Sverige. Det har skapat andra karriärvägar för de amerikanska lärarna medan de svenska har hittat tillbaka till yrket efter pandemin. Hög arbetslöshet gör att man söker sig till säkra inkomstkällor vilket offentlig sektor är.

Man pratar också om att utbilda fler lärare (och poliser, sjuk- och undersköterskor och så vidare) i Sverige vilket kommer att kunna hålla tillbaka löneutvecklingen ytterligare inom offentlig sektor.

”There are no solutions, only trade offs”

– Thomas Sowell

1.

http://www.salaryexplorer.com/salary-survey.php?loc=229&loctype=1&job=123&jobtype=3

2.

https://www.worlddata.info/average-income.php

3.

https://www.scb.se/lonestatistik/larare/

4.

https://www.scb.se/hitta-statistik/sverige-i-siffror/utbildning-jobb-och-pengar/medelloner-i-sverige/

5.

6.

https://news.cision.com/se/lararforbundet/r/lararnas-loner-fortsatt-langt-efter,c3293482

(7)

Det första den nyblivna libertarianen blir varse om brukar vara att skatt är stöld. När man kommit förbi ”det stadiet” brukar man inse att inflation också är en form av stöld. Dock mer subtil och svårare att se och förstå. Att förstå inflation och hur det påverkar samhället är ett viktigt verktyg för alla, inte bara libertarianer, för alla påverkas av inflation. En del tjänar på det och andra förlorar på det. I denna artikelserien ska vi titta närmare på hur och varför det är så.

Vad är inflation?

Normalt sett finns det två olika definitioner av inflation. Den första och den som dominerade fram tills 80-talet lyder:
Inflation är en ökning av penningmängden.
Den här definitionen är viktig och sann eftersom att inflation, som Milton Friedman kom fram till, alltid är ett monetärt fenomen. Denna definitionen låter inte någon luras av att inflation skulle bero på girighet. Allra helst beskyller mainstreamekonomer och förståsigpåare de giriga kapitalisterna för att smyghöja priserna.

Den andra definitionen lyder: Inflation är en ökning av den allmänna prisnivån. Denna definitionen hittar man på bland annat ekonomifakta.se, riksbank.se, so-rummet.se och swedbank.se. Hemsidorna tillägger även att pengarna minskar i värde och att det kan bero på flera olika anledningar, bland annat att centralbankerna ökar penningmängden. Minns dock vad Milton Friedman kom fram till, att det alltid är till följd av monetära åtgärder, alltså pengatryckande.

Givet att vi har två ”allmänna” definitioner av inflation så bör de två åtskiljas genom två olika begrepp:

Penninginflation, monetär inflation är helt enkelt begreppet på den förstnämnda definitionen av inflation. Penninginflation är när penningmängden ökar.

Prisinflation är när den allmänna prisnivån stiger. Prisinflation är som bekant alltid en effekt av penninginflation…men…penninginflation orsakar inte alltid prisinflation! jag kommer att visa varför:

Låt säga att penningmängden ökar 20% under 2022 och att pengarna sprids i samhället. Betyder detta då att den allmänna prisnivån kommer att stiga med 20% också?
– Naturligtvis inte. Priset (inte värdet) på den ”allmänna prisnivån” mäts i antal pengaenheter. Den ”allmänna prisnivån” brukar motsvara konsumentprisindex, som är en hypotetisk omfattande ”varukorg” som centralbankerna har hittat på. Priset på pengar mäts i varor och tjänster eller med konsumentprisindex i detta fallet. Innan vi går vidare får vi titta närmare på hur inflation fungerar.

Prisernas föräldrar: utbud och efterfrågan

Förhållandet mellan utbud och efterfrågan styr priserna på den fria marknaden. Med hjälp av ekonomen George Reissmans matematiska formel blir förhållandet tydligt och logiskt:

Efterfrågan/Utbud = Pris

Här blir det tydligt att om efterfrågan överstiger utbudet så stiger priset och om utbudet överstiger efterfrågan så sjunker priset. Kom ihåg att priset på varukorgen mäts i pengar och att priset på pengar mäts i varukorgen. De båda priserna bildar ett utbytesförhållande med varandra precis som förhållandet mellan exempelvis svensk krona (SEK) och amerikanska dollar (USD). En SEK motsvarar 0,094 USD och en USD motsvarar 10,64 SEK. Att jämföra prisförhållandet mellan valutor med prisförhållandet mellan pengar och en varukorg brukar underlätta att förstå det hela.

Låt säga att priset på varukorgen är en miljon kronor (1 000 000). Då är priset på en krona en miljontedel av en varukorg (1/1 000 000). Om mängden varor hålls konstant och penningmängden ökar med 20% så kan priset förväntas att bli 1 200 000 på varukorgen. Priset på en krona blir då 1/1 200 000 och har alltså minskat med 16,67%.

Både priset på varukorgen och priset på pengar bestäms av utbud och efterfrågan. För att förenkla det hela så bortser vi från efterfrågan i detta exemplet och låtsas att den är konstant. Så om penningmängden ökar med 20% och mängden varor i varukorgen också ökar med 20%, får vi då någon prisinflation?

Givet att jag blandade in alldeles för mycket matematik tidigare så blir svaret kort och gott: nej, inte om efterfrågan hålls konstant både på pengarna och på varorna. Inflation inträffar alltså endast om penningmängden ökar mer eller snabbare än mängden varor och tjänster.

För att sammanfatta vad inflation är:
En (av centralbankerna) medveten ökning av penningmängden som resulterar i att pengarna tappar sin köpkraft och att den allmänna prisnivån stiger, om penningmängden ökar fortare än utbudet av varor och tjänster.

Jag kommer ibland på mig själv med att tänka att vissa tjänster, som till exempel förskola och kollektivtrafik borde vara billigare eller till och med ”gratis”. Detta eftersom att vi i Sverige har bland de högsta skatterna i världen. Jag är ju trots allt en före detta etatist och de gamla ränderna har ibland svårt att gå ur. Så när jag får upp sådana tankar får jag ta ett steg tillbaka från dem och se dem ur ett logiskt perspektiv i stället för ett känslomässigt. Varför tänker jag så? Jo, för att jag, liksom alla andra är fast i ett ta-och-ge-förhållande med staten.

Staten tar våra pengar i form av skatt och inflation. För att bibehålla sin makt ger staten tillbaka en viss del av skatteintäkterna till befolkningen i form av bidrag och subventionerade tjänster. Det är logiskt omöjligt att befolkningen som helhet får tillbaka mer, räknat i pengar, än vad de blir bestulna på, om vi bortser från inflationen. På individnivå finns det enorma oproportionerliga ta-och-ge-förhållande mellan stat och individ. En del betalar noll kronor i skatt och får bidrag och subventionerade tjänster som vård och utbildning. Andra betalar miljontals kronor i skatt om året och står på egna friska ben och uppsöker nästan aldrig läkare och hamnar aldrig i juridiska dispyter.

Gratisluncher

Ett vanligt uttryck, och tyvärr, vanligt missförstånd bland etatister är att skattesubventionerade tjänster är gratis. Uttrycket ”det finns inga gratisluncher” har diskuterats av ekonomer som bland annat Milton Friedman, men finns det verkligen saker som är gratis?
– Nej. Inte om de har producerats. Producenten bär alltid någon form av kostnad. Det finns alltså inga gratisluncher, eftersom att någon betalade någonting för att producera den. Så har vi verkligen världens billigaste sjukvård i Sverige, till exempel?
– Det är ju lätt att tro det, men nej, vi har snarare bland världens dyraste. Sjukvården upplevs så klart som billig då skatten dras automatiskt från lönen, momsen räknas in direkt i försäljningspriserna och så vidare.
När man sedan gör en hjärtoperation efter 45 år av hårt arbete och konsumerande, och betalar under tusenlappen så känns det så klart billigt. Vad vår hjärtpatient ofta glömmer, tack vare den statliga manipulationen, är att han har betalt sin hjärtoperation flera gånger om.

Det är så klart omöjligt att veta exakt vem som har betalt mer skatt än vad han eller hon har ”fått tillbaka” i form av statligt subventionerade tjänster. Men en sak är säker, och det är att ta-och-ge-taktiken fungerar.

Hur man förhåller sig till taktiken varierar och som libertarian finns det bara ett förhållningssätt: att ”ge” så lite som möjligt och att ”ta” så lite som möjligt. Vad beträffar att ge, så talar jag inte bara om skatt. Här inkluderas all form av givande och medgivande till staten. Att rösta eller att arbeta i offentlig sektor är två exempel. Att ta innebär allt som staten erbjuder, så som bidrag, information, nöje, vård, utbildning, och så vidare.

Givet att vi alla har olika relationer till staten, så händer det ändå någonting i hjärnan när vi får något av någon. Flera forskningsstudier visar på att vi är mer benägna att ge dricks på restaurangen om vi får en liten gåva av servitören. Oavsett kultur så känner de flesta människor att de måste ge någonting tillbaka om de får något. Den som ger först har helt enkelt initierat en form av relation. På sätt och vis skulle man kunna säga att staten är den som ger ”första gåvan” i form av förskola och utbildning. Vi får även ”gratis” vård och tandvård när vi är små. Så vi känner att vi med glädje ”ger tillbaka” lite skattepengar när vi börjar jobba. Och så är bollen i rörelse – fram och tillbaka.

En annorlunda välgörenhetsorganisation

Hittills har jag bara berört ta-och-ge-relationen mellan staten och individen, men det ska nämnas att genom omfördelningspolitiken blir skattebetalaren en ”välgörare”. Staten fungerar som en typ av välgörenhetsorganisation. Skillnaden är att den inte finansieras frivilligt och att den har ett brett välgörenhetsområde. Ja, till och med så brett att den lånar ut pengar och ger bistånd till andra länder. Genom omfördelningspolitiken känner sig gemene skattebetalare som Moder Teresa. Subtilt dras skatten av från lönen varje månad och vips så har man räddat livet på en cancerpatient eller ett barn i Afrika. När den vänsterorienterade skattebetalaren tänker på allt gott som skattepengarna går till så fylls han av en rejäl egoboost och känner att han kunde betala ännu mer med tanke på de förträffliga resultaten.

Nollinkomsttagaren och låglinkomsttagaren som nyttjar skattesubventionerade tjänster känner sig sällan som parasiter. Det är de rika som betalar mest skatt och de rika har råd att betala, brukar det resoneras. Det är på något sätt fult och skambelagt att vara rik i dagens samhälle. Så även de rikaste känner att de måste dela med sig. 

Jag håller med etatisterna om en del. Jag vill inte heller att det ska finnas fattigdom och jag ger gärna pengar till välgörenhet. Visst har de rika råd att betala mer, det är simpel logik. Men varken logik eller sund moral tycks styra etatisternas åsikter. Det är snarare känslor av olika slag som styr dem. Om logik, sund ekonomi och sund moral hade väglett etatisten hade han förstått:
– Att omfördelning inte gör samhället rikare, då välståndet inte ökar, utan bara byter händer.
– Att politik skapar fattigdom.
– Att staten skapar orättvisa rikedomar, genom till exempel lobbyism.
– Att om man gör sig själv till en värdefull och värdeskapande individ så kommer andra att vilja hjälpa en frivilligt.

En relation där den ena parten tar på sig en beskyddande föräldraroll gentemot den andra benämns inom filosofin som paternalism. Gränsen för var paternalism går har diskuterats av såväl John Stuart Mill som Gerald Dworkin. Inom filosofin skiljer man på bland annat mjuk och hård paternalism, bred och snäv paternalism och ren och oren paternalism. Men den enda paternalism värd att diskutera ur ett libertarianskt perspektiv är den etatistiska – den som kränker individers frihet och rättigheter.

Utan våra föräldrar hade vi inte klarat oss särskilt länge. Barn upp till en viss ålder är uppenbarligen helt beroende av vuxnas hjälp och visst har de flesta sina föräldrar eller andra vuxna att tacka för hur livet ser ut idag. Men det finns också dåliga föräldrar och dåliga vuxna människor, så usla att de själva borde ha föräldrar som övervakade dem. Vilken tur att staten löser detta problemet då. Eller?

Det går nog knappt att undvika att nämna staten i någon diskussion om paternalism. Staten är den mest paternalistiska organisation man kan tänka sig, den är ju till för att skydda oss! Inte bara vill den skydda oss från andra, den vill även skydda oss från oss själva. Varför är det så då? Jo, för att staten, paternalistisk som den är, anser sig ha ett moraliskt ansvar för sina medborgare. Den statliga blåljuspersonalen är skyldig att ingripa vid olyckor. Därför införs bälteslagar, fartkontroller och besiktningstvång. Men det är egentligen inte paternalismen som ligger till grund för dessa ”självskyddande” lagar. Den statliga paternalismen är snarare makt, kontroll och ekonomisk vinst i en moderligt så väl som faderligt omhuldande förklädnad. 

En livsfarlig, frånvarande förälder med maktbegär

Den kärlek en förälder har till sitt barn är och bör vara oändligt stor. Det är kärleken som är förälderns största drivkraft till att ta hand om sitt barn och se till barnets bästa. Pappa Staten drivs dock inte av kärlek, utan primärt av makt i sitt så kallade ”föräldraskap”. De flesta av hans barn är vuxna och vet bättre än honom hur de ska leva sina liv. Han känner inte ens sina barn men ändå försöker han övervaka dem och kontrollera dem. När de varit olydiga får de en tillsägelse och lyssnar de inte på den så blir de hotade till livet. Hans ”barn” vet ju så klart att det inte bara är tomma hot, så de vågar inte annat än att lyda. Det är främst tack vare denna osynliga pistol som riktas mot ”barnen” som de lyder. Den är ständigt närvarande, men de vet inte var, för den är just osynlig.

Det finns föräldrar som misshandlar sina barn fysiskt när de inte respekterat deras önskan om hur barnen ska agera. Barnaga har varit vanligt förekommande i Väst fram tills på 70-talet och i många delar av världen är det fortfarande helt normalt att bära hand på sina olydiga barn. Idag motsätter sig de flesta västerlänningar  barnaga, och man kan undra varför samma människor inte motsätter sig staten i så fall? Förmodligen ser de inte liknelsen mellan stat och individ och våldsam förälder och barn. För att göra det tydligt så kan den paternalistiska relationen enkelt beskrivas enligt följande:

Staten antar en beskyddande roll för att skydda individer mot varandra och mot sig själva. Den beskyddande rollen är ett sätt att säkerställa och bevara sin makt. Dock upplever gemene man inte statens skydd som ett maktspel, utan snarare som en trygghet och bekvämlighet. Ovanpå detta tvingar den oss med hot om våld att ta hand om varandra och lovar att alltid se till att vi får dess hjälp oavsett hur dumt vi har betett oss. Staten reglerar därför vad vi får göra mot oss själva och förbjuder sådant som kan vara farligt.

Välfärdsstaten växer så det knakar och paternalismen breder ut sig än mer. Ju mer hjälp vi får, desto mer ropar vi efter. Vi vuxna människor behöver ingen förälder som säger åt oss hur vi ska leva våra liv. Vi skyddar oss mot varandra genom normer och civilkurage och vi skyddar oss mot oss själva genom självärlek. Detta kan ingen stat någonsin förse oss med.

Den gröna omställningen pratas det mycket om – företag, politiker, ledarsidor, investerare, fondförvaltare, företag och ”medvetna” människor gör vad de kan för att visa att de minsann ställer om till grön energi. Grön energi skulle också kunna kallas för ”nyckfull energi”, ”dyr energi” eller ”instabil energi”.

Först och främst är den gröna omställningen något som ingen egentligen har bett om, vill ha eller framför allt har råd med. Det är lätt att visa på varför – elpriserna är en direkt konsekvens av att kärnkraften håller på att läggas ner i Sverige och Tyskland medan andra länder som Frankrike bygger ut kärnkraften för att kunna försörja befolkningen med el året runt. Elpriserna har rusat i landet med flera hundra procent senaste tiden – och den utvecklingen påbörjades innan Putin invaderade Ukraina vilket gör att begreppet ”Putinpriser” givetvis är helt felaktigt. Grafen från SCB visar tydligt att prisuppgången påbörjades innan 2022. Man ska också ställa sig frågan om ett beroende av rysk gas är att föredra före egen fossilfri kärnkraft?

Graf 1

ESG – Environmental, Social, and Governance – bygger på att man inte investerar i pornografi, fossila bränslen (olja) och en massa annat som folk vill ha och behöver (pornografi kanske man inte behöver men många verkar i alla fall vilja ha det lättillgängligt med tanke på utbudet på nätet). Detta har gjort att man – både i Europa och i USA – har slutat att investera i ny oljeproduktion vilket leder till att utbudet sjunker medan efterfrågan kvarstår (uppenbarligen). Diesel- och bensinpriserna är en konsekvens av just den gröna omställningen och ESG-stämpeln som alla vill ha – det tas helt enkelt inte fram någon ny olja eftersom det inte kommer in några pengar för att göra det, olja är inte ESG-stämplat.

Graf 2

Det som alla kunde se på ett tidigt stadium var att när man lägger ner kärnkraften kommer elpriserna stiga kraftigt och om man inte producerar olja för att möta efterfrågan kommer priser på bensin och diesel bli högre, det är hyfsat grundläggande ekonomi.

Biden sade innan valet att USA skulle minska sina utsläpp, sluta köra bilar på fossila bränslen och så vidare. I dag låter det helt annorlunda – nu ska man samarbeta med både Saudiarabien och Iran för att trycka ner priset på oljan eftersom han inte vill förlora nästa val. Det kallas för populism när man vänder kappan efter vinden på det sättet.

Centerpartiet här hemma har varit emot kärnkraften sedan 1970-talet men säger nu att man är för alla olika typer av energikällor. Det är också populism men ”det är ok när vi gör det”.

Sossarna i Sverige var emot kärnkraften på 70-, 80- och 90-talet för att i modern tid ha sagt att man vill lägga ner men på lite längre sikt för att sedan – för att blidka Miljöpartiet – gå med på att lägga ner en del av kärnkraften redan nu med ödesdigra konsekvenser för deras väljarbas (arbetare runt om i landet boendes i villor). Nu när Miljöpartiet hoppade av regeringen är man helt plötsligt för att kunna ha kärnkraft igen. Detta, mina damer och herrar, är också populism.

Det visar också att politiker inte står för något, utan de står för det som de tror ger dem makten för stunden. En del säger att man ska ”rösta rätt” eller ”byt regering i höst så blir allt bra”. Nej, det kommer inte att spela någon som helst roll – bollen mot den gröna omställningen är redan satt i rullning – allt för många företag, investerare, fondförvaltare och så vidare är redan med på tåget och det gör att den svindyra omställningen kommer att fortsätta oavsett hur folkets plånböcker mår av den. Det är trots allt inte företagsledare, investerare, politiker eller ledarskribenter som drabbas hårdast av att bensinen kostar 20 till 30 kr litern eller att en elräkning för en normalstor villa kan ligga på 10 0000 – 15 000 kr för en månad under vintern. För vanligt folk är detta helt katastrofalt och ännu värre för pensionärer som inte heller har någon möjlighet att påverka sin inkomst. Det här bryr man sig inte om, utan det handlar om god retorik och semantik samt att diskrepansen mellan vanligt arbetande folk och de som bestämmer ökar.

Alla sådana här ingrepp i den fria marknaden, som den gröna omställningen innebär genom olika subventioner, punktskatter, lagar och regler som försvårar, eller helt enkelt tvingar bort pengar från olika områden, gör att marknadens principer sätts ur spel. Det kan man också se – oljan har motarbetats i flera år men nu gör den come back eftersom den är efterfrågad. Samma sak med el – för i den gröna omställningen ingår också elektrifiering – som ironiskt nog bli mycket kostsammare när man i samma veva lägger ner kärnkraften när man vill att alla ska köra elbil. 

Om man föreställer sig en direktdemokrati och folk fick rösta med ekonomisk vetskap om konsekvenserna av den gröna omställningen – ingen kärnkraft och ingen olja – skulle valets frågor kunna vara formulerade på följande sätt:
Ja, jag vill se elpriser 200 – 500 procent högre än i dag och jag vill gärna se att bensinen i sinom tid kostar 50 kr litern, minst.

Eller

Nej, jag vill att priset på el och drivmedel går ner som de flesta varor som folk efterfrågar en masse.

Undrar vad folk skulle välja då?

Graf 1:

https://www.scb.se/hitta-statistik/redaktionellt/new-stigande-elpriser-varierar-kraftigt-i-norr-och-soderpage/

Graf 2:

http://www.drivmedelspriser.se/prisstatistik

Den som lärt sig grundläggande praxeologi inser nog ganska fort att artikelns titel är något ologisk. Relationer är handlingar och det är, som Mises skrev, endast individer som handlar. I vardagsspråket ignorerar vi ofta detta när vi t ex säger att Ryssland invaderade Ukraina eller att Riksbanken höjde styrräntan. Givetvis har ingen heller någon direkt relation då med staten men jag kommer, för enkelhetens skull, ändå att skriva så vid vissa tillfällen. Tanken är att försöka ge en bild av hur staten fungerar och påverkar våra liv genom att göra liknelser med relationer mellan två personer.

Vad är staten, eller snarare vem eller vilka?

Alla stater ser olika ut men minsta genensamma nämnare blir att staten är ett våldsmonopol som verkar inom ett angivet geografiskt område. I Sverige är Regeringen Andersson med sina 23 ministrar högsta verkställande myndighet. Det är även en enpartiregering bestående av endast socialdemokrater. Riksdagen som består av 349 personer är Sveriges lagstiftande församling och utgör också staten. Sedan har vi domstolarna och myndigheterna som även de räknas till staten.

Politiker är ingenting utan musklerna, det vill säga polisen och militären. Inte heller kan staten existera utan att samtycket är större än motståndet. Jag har diskuterat vad och vilka staten är tidigare i min artikel ”Vardagsanarki som frihetlig strategi” och hävdade då att vi alla är en del av staten då den kontrollerar oss och vi livnär den. Men kanske är det ändå mest rätt att definiera staten som ett företag och hävda att Staten är och består av de statligt anställda och att skattebetalarna är som ett företags kunder.

För att ge en enkel beskrivning av statens och samhällets struktur så har vi längst upp på toppen av pyramiden de lagstiftande. Under de står rättsväsendet eller de lagdrivande. Och längst ner, som fundament och stöttepelare står de laglydiga. Då och då det händer det att de laglydiga bryter mot lagen vilket skapar jobb åt rättsväsendet. Krigsföring och brottsbekämpning gynnar staten. USA som startat många krig och har en hög andel brott på vissa platser i sitt stora land har också världens rikaste stat.

Att skapa arbete

Konkurrensen mellan entreprenörer på den halvfria marknaden är hård. Företagare som står på egna ben utan statlig hjälp är helt beroende av kunderna. För att tillfredsställa och locka sina kunder måste de skapa värde. Den som misslyckas med detta måste acceptera sin lott och låta företaget gå i konkurs. Med staten är det annorlunda och man kan absolut likna staten vid ett företag. Bara det att staten som företag vägrar gå i konkurs.

Staten gör allt för att bevara sig själv, vilket Murray Rothbard diskuterar i sin bok ”The Anatomy of the State”. En strategi som staten använder sig av som jag vill särskilt belysa är ”den arbetsskapande”. Genom att krossa fönsterrutor får glasmästaren mer jobb. Svenska staten krossar dock inga fönsterrutor bokstavligt, utan snarare metaforiskt. Däremot krossar den ekonomin och samhället genom lagar och regleringar för att sedan försöka lösa problemen och samtidigt skylla ifrån sig. Detta kan liknas vid en pyroman som tänder eld på ett hus för att senare anlända till huset igen utklädd till brandman och bli bemött som en hjälte. Ju mer av dessa anlagda bränder staten släcker ju mer idoliserar man den och ju mer ropar man på dess hjälp. Jag ska understryka att olika partier har skapat olika problem, ser olika problem, vill lösa olika problem och beskyller andra partier för olika problem.

Relationen mellan staten och folket är alltid paternalistisk vilket jag kommer att vidareutveckla i nästa del av artikelserien. Om vi liknar den tidigare nämnda relationen vid en arbetsplats så blir det ännu tydligare hur bisarrt det är att staten infantiliserar oss genom att lösa våra quasiproblem.

Antag att du börjar på ett nytt jobb där en äldre och mer erfaren arbetskamrat tar dig under sina vingar. Han kan alla arbetsuppgifter och hela företaget innan- och utantill och blir därför din mentor. Arbetet ni ska utföra är specialiserat och väldigt viktigt att det blir hundra procent rätt. Din nya mentor gör tydligt för dig att han måste hjälpa dig och godkänna arbetsuppgifterna innan de kan slutföras. Han använder alla psykologiska vapen för att infantilisera dig och hålla dig på din rätta plats – under sig. Det uppstår ofta problem och hinder på arbetsplatsen som bara han kan lösa. Maskiner går sönder och endast han vet hur man lagade dem sist eller vem man ringer. Han påpekar fel och säkerhetsbrister och är givetvis skyddsombud. När du tänker efter så känns det effektivast att han fixar problemen eftersom han gör det snabbare tack vare sin erfarenhet. Företaget vet vilken enorm tillgång han är och hur lång tid det hade tagit att lära upp någon ny till att kunna allt som han kan. Därför ökar hans lön mer än din och du hamnar ständigt efter. Du finner dig dock i detta då det känns tryggt att ha denna fadersfigur till mentor och kollega som kan lösa dina problem medans du kan fokusera på dina arbetsuppgifter i lugn och ro.

Nu kanske du tänker: ”Det skulle jag aldrig finna mig i och inte en chans att jag är så foglig!”. Det kanske du inte är, men faktum är att de flesta människor blint lyder order och finner sig i vad andra människor säger åt dem att göra.

Det man här brukar tala om är så kallade hyperrealiteter där den mediala bilden av konflikter och kriser gör dem abstrakta och hanterbara för att kunna anpassas till mediala rum i syfte att förmedla förenklade budskap.

Masskjutningen som verklighet lyfts upp till en hanterbar nivå där man kan debattera problemet politiskt.  Ett exempel på samma fenomen i närtid är hur pandemin hanterades av olika stater och av WHO. En fråga som var rent medicinsk politiserades och skapade politiska läger när staten och statliga institutioner tog över problemen på en hanterbar politisk nivå. Plötsligt förvandlades därigenom medborgare i länder som införde utegångsförbud till potentiella fiender till det allmänna. Medborgares rättigheter upphävdes genom undantag. Politiserad media demoniserade motståndare till tvång och vaccin och började rättfärdiga tårgas och polisiärt våld. På kort tid var tal om medborgerliga och liberala fri- och rättigheter borta. Vaccindebatten blev en hyperrealitet som ägde rum på en helt annan spelplan än den medicinska grunden. Corona blev farligare än vad den medicinska vetenskapens mest pessimistiska analyser medgav. Restriktioner började på sina håll skapa svält i fattiga länder, arbetslöshet, varsel, nedlagda företag, ökat beroende av alkohol och narkotika och som konsekvenser en större lidande än själva Covid-19. Om det ökade våldet i samhället har en demografisk grundorsak blev analogt dess problematik annorlunda när media omvandlade den till olika politiska positioner om kriminalpolitik. Få ville se att det var migrationspolitiken som orsakat utanförskapsområden, liksom de ifråga om pandemin ville se att det var restriktionerna och inte Covid-19 i sig som orsakat ökat missbruk och ökad fattigdom.  

I böcker som Övervakning och straff (1975) och Vansinnets historia under den klassiska epoken (1961-1972) skildrade den franske postmoderne filosofen Michel Foucault samband mellan diskurs och maktutövning och hur olika sätt att hantera diskurser medförde olika sätt att hantera verkligheten. Om man för över dessa tankar på det som beskrevs ovan, ser man just detta i den diskurs där politisk korrekthet liksom politiserade hanteringar av demografiska problem och pandemier förenas med maktutövning. För vad är exmepelvispolitisk korrekthet om inte en förening av diskurs och maktutövning i en kultur som saknar andra distinktioner än just makt för att skilja mellan teorier och åsikter? Fast i den politiskt korrekta och relativistiska kulturen handlar det inte om sant och falskt, utan om krav på renhet ifråga om känslor, associationer och attityder. Politisk korrekthet har blivit en förväntad mentalitet i media, akademi och politik och det är denna mentalitet som alltså skall hantera både masskjutningar och vaccin.  

I sin skildring av fängelsesystemet i Övervakning och straff kritiserar Foucault bilden av att fängelsestraffen genomgick en humanisering efter upplysningen. I själva verket menar han att fängelserna humaniserades eftersom hela samhället började följa fängelsesystemets logik och där fängelsernas interna rutiner började svara mot den moderna tillvarons strukturer. En av de författare som försvarade fängelsestraffets humanisering var Jeremy Benthamsom förutspådde att det framtida fängelset kommer att byggas som ett panoptikon där den fjärde väggen i fängelsecellen skulle vara vänd mot ett vakttorn så att vakten skulle kunna bevaka varje fånges minsta rörelse. I denna panoptikonmodell ryms enligt Foucault en utopi om ett rationellt ordnat, transparent och kontrollerat övervakningssamhälle. Det går givetvis att dra paralleller till Aldous Huxleys Brave New World (1931), liksom till George Orwells 1984 (1949). Jag menar att delmoment av detta stämmer in på det samhälle vi lever i idag. Vår postliberala politiska kultur har utvecklat tekniker för övervakning av exempelvis vaccinmotstånd, av politiskt inkorrekta attityder i offentliga rum och i klassrummet, av kritik av symbolpolitik och restriktioner och hanterar dissidenter genom social ostracism, politisk exkludering och chikanering. Idag får man underhållning och en politiskt korrekt världsbild levererad på en och samma tevemeny. 

Politisk korrekthet tycks här ha utvecklats till ett slags underhållning och skådespel. En tevedebatt eller en valkampanj är inte längre något som teve rapporterar om utan själva är med om att skapa. Media återrapporterar inte längre endast politik, åsikter och värderingar utan skapar dem i ännu högre grad, liksom den skapar panik över Covid-19 och skapar en internationell skurkstat i Ryssland genom att förenkla debatten. Teve upprätthåller således ett politiskt korrekt normalitetsbegrepp och konstruerar mediala ”hyperverkligheter” där de personer som uttrycker sig måste ta hänsyn till medias diskursiva maktutövning och förväntningar på rena attityder, smaker och känslor. I teve blir kulturmarxismen en uppfostran av en politiskt korrekt mentalitet. 

”I den mediala hyperrealiteten förvandlades rättsstatens misslyckade hanteringar av rena avrättningar på svenska gator till politiska symboler och tabun. Man ville inte se att förutsättningar inte finns eller har skapats för svenska förvaltningar att hantera krisen. Hur kan man till exempel ge kommuner som saknar tvångsmedel i uppdrag att ta hand om återvändande IS-krigare? Det är klart att de i likhet med Stockholm Stad kan hantera frågan symboliskt genom att låta någon socialsekreterare ”skicka brev” till dessa islamister, liksom ”ringa dem” vid behov, men det är ju ingenting som hanterar potentiella terrorhot mot Sverige. Det är ingenting mer än just friterad luft. Det är inte heller humant mot dem som utsattes för deras terror och nu bor i Sverige eller rättvist mot skattebetalare som måste försörja dem. Flertalet skulle betala för att slippa ha dem i landet. Det intressant är att vi därtill har ett läge där också politiken känner till dessa begränsningar, men inte vågar göra tillräckligt, media känner till att vi har dessa problem, men inte vågar tala om dem och där politik och media dessutom vet att andra vet, men inte har viljan att gå utanför de gränser som de satt upp för sig själva. Gränser som fungerade när Sverige var mer kulturellt homogent, men inte idag.

Det är också intressant att se hur ett företag som Ben & Jerry insett att woke och symboler kan användas i vinstdrivande syfte. Oavsett om de har rätt eller fel i denna analys blev själva glassen i detta exempel en politisk symbol förknippad med ett politiskt och normativt idékluster. Genom att handla glassen, handlade du samtidigt politiskt. Du blev deltagare i en hyperrealitet som skapats av företaget och som inte hade med själva produkten att göra.  

Vi lever idag i ett postliberalt samhälle där de stora politiska berättelserna om demokrati, individuell emancipation och rationalitet övergått i orwellskaundantagstillstånd och där värdeladdade ord om “mångfald”, “jämställdhet” och “rättigheter” används som trubbiga slagträn för att trycka ner individuella olikheter, övervaka medborgare ”för deras eget bästa” och motverka frihet och rationella diskussioner.Demokratin används inte heller för att fånga upp värderingar och åsikter hos medborgarna, utan tvärtom för att disciplinera och förändra dem efter politiskt korrekta tankemönster. Diskurs och maktutövning flyter samman.

Följande text är en saga. Den är därför både fiktiv och en aning ologisk, och läses därför för sitt budskap. Tanken med denna saga är att sprida sunda frihetliga värderingar till en yngre publik. Om läsaren vill hjälpa till med detta vore det mycket välkommet.

För länge sedan på den tiden då hästen färdade och svärdet avfärdade, levde en bonde och hans familj. Han var alltid sur och beklagade sig över hur eländigt hans liv var. Vad han än gjorde så tycktes aldrig hans arbete räcka till.
Tidigt en vårmorgon när han var ute för att  plantera grödor möttes han av en resande man som kom ridandes söderifrån.
– Min herre! hälsade den resande.
– Vill ni vara så vänlig och ge mig mat och tak över huvudet i ett par dagar?
– Jag har knappt mat och rum till min egen familj! svarade bonden argsint.
– Jag betalar bra, svarade mannen. 
Bonden tog erbjudandet men satte också den resande i arbete därtill och innan han visste ordet av det stod han med en lie bägge händerna. Den resande betraktade den härskne bonden när de arbetade. Han kände sig illa till mods av att se en man som hade det så bra vara så missnöjd med sin tillvaro, så han sade:
– Min herre, mången självägande bonde har jag sett i mina da’r. Tjocka, smala, långa, korta…men aldrig någon med ett sådant förakt mot det goda livet.
– Vad är det som är gott med detta livet?svarade bonden bittert.
– Er frihet, min herre. Ni har rätten att behålla frukten av ert arbete. Varken mer eller mindre. Jag har varit i byar och riken där bönder som ni bara får behålla hälften. Så här jag varit i byar där man får dubbelt upp för frukten av sitt arbete, svarade den resande.
Bonden satte nästan lien i benet när han fick höra om den andra sortens by.
– Vafals! utbrast han. Var ligger denna by? för mig dit, vandrare!
Den resande öppnade munnen men stannade upp, som att han var på väg att säga något ångerfullt. Men så fortsatte han:
– Den närmsta byn jag känner till heter Tvefaltatorp, och ligger tre veckors vandring norrut. Där finns en övergiven gård i dalen, sedan flera år tillbaka och så vitt jag vet ägs den inte av någon. 
Samma kväll vid aftonvarden, när hela familjen tillsammans med den resande satt ner för att supera, berättade bonden om sina planer för familjen. Han berättade om hur man i denna by fick dubbelt upp för frukten av sitt arbete av kungen som belöning för att man kunde förse sin familj med mat. Frun i huset undrade försynt vad de skulle med så mycket mat till. Den resande förklarade då att man fick silvermynt av kungen som motsvarade priset på den mat man kunde producera själv. Det hela verkade nästan för bra för att vara sant, men inom en vecka hade familjen packat ihop alla ägodelar och begav sig i stora vagnar mot sitt nytt hem i Tvefaltatorp, vägledda av den resande.
Efter flera veckors färd var de äntligen framme. Bonden och hans familj med alla höns, grisar och getter gjorde sig hemmastadda på en liten gård i dalen nära en bäck.
De tog farväl av den resande och tackade honom mångt om mycket för hans vänlighet och skarpsinnighet.

Knappt några dagar efter att de gjort sig hemmastadda, kom två knektar inridandes på bondens mark, med långa spjut och glittrande brynjor. De bar konungens emblem på sina sköldar. Så stannade de tvärt framför bonden som hälsade de två frälsarna trefaldigt välkomna med det största leende och de mest öppna armar.
– Vi är här för att inkassera det som tillhör konungen, ropade den ena knekten.
Bonden stirrade på de båda med stor förvåning. Han började svettas och stammandes fick han till slut fram orden:
– Va-vad menar ni? Ni är väl här för att rikligt belöna mig, mina herrar?
De båda knektarna skrattade hånfullt.
– Du är visst i fel by, bonde! I den här byn betalar man till konungen, och till dem i andra byar som inte har det lika gott ställt som du.
– Jag har blivit lurad, svarade bonden. Det var sagt att vi blivit förda till Tvefaltatorp av en resande man som lovade att vi skulle få dubbelt upp av frukten av vårt arbete.
Nu klev de båda knektarna ned från sina hästar. Den ena närmade sig bonden med bestämda steg och tryckte pekfingret i bröstkorgen på honom medan han sade:
– Då är du lika dum som du ser ut, bonde. Betala för dig och gör din plikt!
Den stackars bonden vågade inget annat än att betala knektarna. Samma kväll vid aftonvarden var stämningen låg. Mor och far i huset petade mest i den ynka maten de lyckats få fram för dagen. Barnen som annars var livliga, satt nu djupt försjunkna i sorg och oro. Det knackade på dörren. Bonden skyndade efter sitt svärd under sängen. Han gångade sakta mot dörren med svärdet i ena handen och ljusstaken i den andra. Han öppnade dörren och där ute i mörkret stod ingen annan än den resande mannen.
– Hur har ni det, gott folk? frågade han.
– Du lurade mig! gormade bonden.
– Jag ville lära er ett par läxor, min herre, svarade han. För det första ville jag lära er att vara tacksam för er lott som självägande bonde. För det andra så ville jag visa er att ingenting här i livet är gratis. Min herre trodde väl inte att kungen var så god att han blott öppnade sin egen skattkista och strödde sitt guld och silver över folket? – Nå, min herre, fortsatte han, vill ni fortfarande komma till den andra byn?
Nu hade bonden tappat svärdet på golvet. Han visste inte hur han skulle känna. Till slut yttrade han sig:
– Vi far hem.
Och hem for de tillbaka till sin gård i fred och frihet. Så slutar sagan om den nu väldigt tacksamme bonden.

Reaktionen på världens börser har inte låtit vänta på sig och många småsparare hamnar nu rejält i kläm när räntan ska återgå till mer historiskt normala nivåer.

Man kan också tydligt se hur räntan påverkar börsens avkastning historiskt.

Eftersom jag själv följer börsens utveckling väldigt noga vet jag att väldigt många analytiker, framför allt i USA, redan sommaren 2020 slog fast att inflationen 1) inte alls kommer att vara övergående och 2) bli mycket högre än vad FED tror. Det är inget man ens behöver diskutera vilka som fick rätt – alla siffror talar sitt tydliga språk.

Federal Reserves Jerome Powell

Första grafen, Graf 1, visar räntan i USA från cirka 1960 till 2020 där man tydligt ser hur den var som högst kring 1980 och sedan dess är i fallande trend och där man under drygt ett decennium legat på nollränta. Det var Lehman Brothers-kraschen hösten 2008 som föranledde FEDs nollräntepolitik.  

Graf 1

Nästa graf, Graf 2, visar hur börsen har utvecklats sedan cirka 1954 fram till i dag. Varje ”candlestick” är ett år (12 månader) för att visa den mer övergripande trenden på börsen senaste cirka 70 åren.

Graf 2

Noterbart är att ”Svarta måndagen” 19 oktober 1987 – världens börser rasade med 20 till 30 procent under kort tid och nedgången på Dow Jones var 22 procent den dagen – syns knappt när man tittar på denna graf, trots att det är en extremt omtalad händelse i börsens historia.

Om vi zoomar in lite (Graf 3) och tittar på utvecklingen från 1980 – då vi i praktiken och övergripande har haft fallande ränta – ser man tydligare vartåt börsen går: uppåt.

Graf 3

Under 1990-talet steg räntorna en aning i USA (se graf 1) – medan räntan var ett mer eller mindre kaos här hemma i Sverige under 90-talskrisen – medan IT-boomen tog fart med start 1995 (vilket också Graf 3 visar tydligt).

Efter att IT-bubblan sprack i mars 2000 ser man hur räntan kraftigt sänks för att ”stimulera ekonomin” för att sedan höjas en aning när ekonomin tog fart igen 2003 (se Graf 1).

Graf 4

Nästa påtagliga ”hack i kurvan” är Lehman Brothers-kraschen hösten 2008 och även där ser man hur räntan korrelerar med börsen och vad som händer när man har sänkt räntan – börsen får fnatt och stiger hejdlöst. När man försökte höja räntan föll börsen och man återgick till lägre ränta igen – och börsen fortsatte uppåt.

Graf 5

Samma fenomen har vi haft sedan Corona-pandemins utbrott – börsen rasade likt IT-bubblan och räntan sänktes återigen vilket fick börserna att gå bananer och sedan FED signalerade att det var dags att höja räntan har luften fullständigt gått ur börsen vilket man tydligt ser i Graf 5.

Graf 6

Det som många nu talar om är rädslan för att vi får en mer regelrätt recession tack vare att man har haft, och i viss mån fortfarande har, problem i leveranskedjorna världen över och för att räntorna nu måste upp till nivåer som kommer att ”bryta ryggen av ekonomin” för att bukt på inflationen som är den högsta sedan 1980 (se Graf 6).

Historiskt sett har FED endast lyckats tre gånger med en mjuklandning när de har höjt räntorna – 1965, 1984 och 1994.

Graf 7

Hur det kommer att gå den här gången kan man endast sia om men med tanke på att FED har haft fundamentalt fel i princip allting hittills skulle inte jag sätta mina surt förvärvade pengar och min tillit till dem. Om man betänker att inflationen verkar ha toppat på 8,5 procent och nu ligger den på 8,3 (se Graf 7) procent och S&P500 har gått ner med 14,14 procent (2022-06-03) bara i år får det i alla fall mig att känna visst tvivel att detta kommer att gå helt smärtfritt.

I boken ”Mångkulturellt Medborgarskap” behandlar Kymlicka aktuella problem kring frågor om nationella och etniska minoriteters rättigheter i moderna västerländska samhällen. Till bokens förtjänster hör att Kymlicka lyckas reda ut många ord och begrepp som ofta används på ett oklart sätt i dagens diskussion. Jag kommer fortsättningsvis att använda Kymlickas egna definitioner.

Inom en stat kan ingå flera nationer beroende på att olika folkslag med delvis olika kulturella historier samexisterat under en viss tid. En sådan stat kallas mångnationell. I Sverige tänker kanske många på samerna när man talar om nationella minoriteter, men även andra grupper har fått sådan status. Den 2 december 1999 fattade Sveriges riksdag beslutet att fem språk skall klassas som nationella minoritetsspråk: jiddisch, finska, meänkieli, romani chib och samiska. Samtidigt fick också judar, sverigefinnar, tornedalingar, romer och samer ett erkännande som nationella minoriteter. Eftersom gränser mellan stater ofta dragits så att de innefattar områden som bebos av tidigare existerande och självstyrande kulturer förekommer mångnationella stater över hela världen.

Som Kymlicka påpekar kan en mångnationell stat också bildas när olika kulturer frivilligt kommer överens om att sluta ett förbund till ömsesidig nytta. Teoretiskt kan även en mångnationell stat uppstå om invandrare inom staten erhåller rätt till nationellt självstyre. Engelsmännen uppträdde t.ex. som en annan nation i sina kolonier. De hade inga planer på att integreras i en för dem främmande kultur utan sökte reproducera England vart de än kom. Med polyetnicitet menas att flera olika etniciteter bor i ett land och att de av olika skäl ej kan kategoriseras som nationella minoriteter. Man tänker här i första hand på flyktingar och invandrare. 

Vissa vill använda begreppet mångkultur för att åsyfta dem som av olika anledningar marginaliserats. De säger att funktionshindrade, homosexuella, transvestiter och ”arbetarklassen” utgör olika kulturer i en mångkultur. I så fall kan även relativt etniskt homogena samhällen som Island klassificeras som mångkulturella. Det är klart att dessa grova kategorier normalt inte gör individer rättvisa. Djupa skillnader förekommer givetvis inom en och samma kultur eftersom människor kan byta religion, självbild, musikstil, klädstil, politisk ideologi, tatueringar, filosofi, världsbild, nation och hårfärg som de behagar. Samtidigt kan vissa åskådningar leda till att man önskar separation från majoritetskulturen. I Sverige vill exempelvis många konservativa och libertarianer inte bli associerade med svensk liberalism och socialdemokrati, men ändå åberopa en djupare identitet med frihetliga värden eller med svenska landskap och deras lokala kulturer.

Det är svårt att skriva om detta ämne utan att tala om det som bara för några decennier sedan präglade diskussionen om minoriteter och etniska grupper. Vi kan nämna ursprungsbefolkningarna i den ”Nya Världen” som exempel. Dessa sågs fram tills nyligen som ”skyddslingar” som var i behov av särskild omsorg och omhändertagande. I den traditionella folkrätten erkändes inte urbefolkningar som tillhörande separata nationer, och man behövde således inte ingå folkrättsliga avtal med dem, eller respektera deras
autonomi. Indianerna i Latinamerika är fortfarande offer för liknande tankegångar och de saknar framförallt den juridiska rätten till sin mark vilket orsakat hänsynslös exploatering och rena stölder. Och i den mån tredje världens människor inte blivit bestulna på sin jordegendom och vill exportera varor till Väst, har våra regeringar än idag tullar som försäkrar att dessa människor hålls nere ekonomiskt.  

Behövs kollektiva rättigheter? 

Kymlicka räknar med tre former av gruppdifferentierade rättigheter, rätten till självstyre, polyetniska rättigheter och rätten till särskild representation.  Enligt FN-stadgan har alla ”folk” rätt till självbestämmande, men dessa folk har dock endast definierats som dem som tillhör självbestämmande kolonier. En nationell minoritet har ej ansetts ingå i denna personkrets.  Federalismen har ofta använts som en metod att skapa utrymme för olika folkgrupper och nationella minoriteter. I 1800 talets USA var det t.ex. fullt möjligt att skapa stater som dominerades av indianer från olika stammar, puertoricaner, chicanos eller hawaiianer. Dessa var i majoritet i sina egna hemnationer. Man fattade beslutet att låta majoritetsprincipen bestämma frågan om ett område skulle klassificeras som en egen stat eller ej.  Därefter drog man orättfärdiga territoriella gränser så att de engelsktalande kom i majoritet, eller fördröjde beslut så att tillräckligt många nybyggare hunnit bosätta sig för att vara i majoritet. Detta skiljer de Förenta Staterna från hur man behandlade de fransktalande i Quebec i Kanada där de sk Québécois fortfarande har stor autonomi att
fatta beslut i frågor som rör den franska kulturens överlevnad.     
                

Med polyetniska rättigheter menas att etniska minoriteter får särskilt stöd för sin kulturutövning. Men det kan även vara fråga om att religiösa minoriteter erhåller undantag från lagar och föreskrifter som missgynnar dem. Det kan röra frågan om rätten till en viss form av slaktmetod för judar och muslimer, rätten att ej närvara vid sexualundervisning i allmänna skolor etc.  Frågan om särskilt representation rör problemet med
att etniska grupper ofta känner att de saknar representation i folkvalda församlingar.  Utifrån dessa gruppdifferentierade rättigheter utvecklar sedan Kymlicka sitt försvar för kollektiva rättigheter.
Men dessa rättigheter skall inte gälla för alla. Kymlicka ställe frågan om varför medlemmarna i vissa grupper skall ha rättigheter till mark, representation, språk etc, som medlemmarna av andra grupper inte har? Svaret på denna fråga rör skillnaden mellan etniska och nationella minoriteter. De senare skall ha rätt till självstyre, medan person som frivilligt emigrerat inte skall ha det. De senare har nämligen valt att flytta till ett visst land och deras framgång blir då beroende av deras integration. Det är därför enligt Kymlicka inte orättvist att inte ge dem samma status som nationella minoriteter. Ett exempel på detta i vår tid skulle kunna vara partiet Nyans försök att få hitflyttade muslimer särskild status som en nationell minoritet, vilket torde vara svårt då det dels rör nyligen hitflyttade, dels rör en religion som någon alltså kan lämna.

Afroamerikaner bildar enligt Kymlicka en tredje kategori eftersom de normalt är integrerade, talar engelska, inte har emigrerat frivilligt och länge saknade rättigheter.  Vad innebär dessa kollektiva rättigheter ifråga om självstyre? Det innebär framförallt att makten delegeras till mindre politiska enheter så att en nationell minoritet inte kan röstas ner eller överbjudas av majoriteten vid beslut som är av särskild vikt för dess kultur. Den nationella minoriteten har ett yttre skydd mot majoritetskulturen och det övriga samhället, ett skydd som för indianernas del i USA och Kanada innebär stor autonomi. Problem som har uppstått rör då kontroversiella frågor om hur dessa indiansamhällen behandlar kvinnor och minoriteter inom gruppen. 
Några indianska grupper har här accepterat tanken på att deras myndigheter skulle kunna ställas till svars vid internationella människorättstribunaler. De avvisar dock tanken på att de skall behöva underkastas den federala domstolen som historiskt har diskriminerat indianerna. Kymlicka nämner att Pueblofolket har upprättat en teokratisk regim som diskriminerar de medlemmar som ej delar stammens
religion.    
            

Hur löser Kymlicka dessa problem mellan yttre skydd och gruppmedlemmarnas individuella rättigheter? Han vill skilja på att nationella minoriteter ges rätten att uttrycka sin etniska identitet och att de skall tillerkännas rätten att inom gruppen förtrycka individuella rättigheter. Kymlicka beskriver de nationella minoriteterna som relativt homogena kollektiv som har att försvara sig visavi ett majoritetssamhälle. Givetvis nämner han problemen med eventuella minoriteter inom minoriteterna, exempelvis religiöst avvikande personer, men han vill fortfarande bevara en kollektivistisk syn. Tänk om en grupp indianer bryter med sin
stam och flyttar till ett separat område för att leva samma slags liv som vita protestanter.  De kanske då vill fortsätta att åberopa sin nationella minoritetsstatus och försvarar sig med att de behållit vissa indianska seder, men förkastat andra. Skall de få det och var skall man dra gränsen? 

Det som dessutom bör ifrågasättas hos Kymlicka är varför andra grupper av individer än just minoriteter i den västerländska hemisfären inte bör tillerkännas samma rättigheter för sitt ursprung som exempelvis indianerna fått i Förenta staterna? Varför inte erkänna lika rättigheter till existens för alla etniciteter? Och
varför då inte dessutom tillåta att de också styr sig själva enligt sina egna preferenser? Mot den liberala universalismen måste man då tillåta exempelvis andra former av styrelseskick. Pueblofolket får då exempelvis rätten att ha en teokratisk regim om de vill.

Som ni märker så haltar resonemanget om kollektiva rättigheter. Det haltar eftersom individer idag ofta har flytande identiteter och inte självklart tillhör samma grupp livet ut. Det haltar eftersom människor tilldelas särskilda rättigheter utifrån sitt ursprung eller påstådda ursprung och inte som individer. Det haltar eftersom varje särskild rättighet som tilldelas en individ för en tänkt gruppidentitet alltid diskriminerar mot andra individer.

Vidare så haltar resonemanget eftersom den minsta minoriteten inte är ett kollektiv utan alltid den enskilde individen. Av denna anledning är det bättre att helt undvika tänkande i kollektiv och istället tillerkänna varje individ och oberoende av identitet, bakgrund, kön och allt annat lika fri och rättigheter. Endast härigenom garanterar man verklig pluralism. Den minsta och givna etiska maximen blir då att var och en får uttrycka sin identitet och tro bäst de vill om och endast om de inte tvingar eller bedrar någon annan. Vi överger då tänkandet i kollektiva rättigheter och försvarar istället friheten som grundvärde för ett pluralistiskt samhälle och då inte bara ifråga om identiteter utan också ifråga om åsikter, ideal och idéer.

Symboler och språk har nyttjats i tusentals år. De första symbolerna som användes för att sprida idéer var religiösa sådana i syfte att sprida gudarnas budskap. Under 1800-talet började politiska symboler dyka upp frekvent och idag finns det knappt ett enda politiskt parti eller ideologi som saknar en egen symbol. Precis som bilder så säger symboler mer än tusen ord. De väcker även känslor hos människor och genom upprepade visningar tjänar de sitt syfte.

Det spelar ingen roll om symbolens betraktare vet vad den representerar eller inte. Skulle betraktaren känna till dess mening och hålla med om den, så skulle detta med största sannolikhet förstärka dennes åsikt och positiva känsla till den. För en betraktare som inte håller med om symbolens mening, skulle upprepade visningar kunna leda till att betraktaren antingen ändrar åsikt eller åtminstone vänjer sig vid dess innebörd. Det ska också nämnas att motstånd kan och kommer att uppstå hos de som inte håller med. Skulle betraktaren inte veta vad symbolen representerar kan den väcka en viss nyfikenhet som slutligen kan leda till att betraktaren blir anhängare. Man kan säga att symboler är för ideologier, vad loggor är för företag – de används för marknadsföring.

Språkets utveckling härleds från mänskligt handlande och har influerats av ett stort antal kulturer. Varje kultur har utvecklat sitt eget språkbruk som en reflektion av dess normer och traditioner. Språket påverkar kulturen och vice versa och har ett starkt inflytande på vår perception av världen omkring oss – både den sociala så väl som den naturliga. Politiker och ledare har genom århundraden dragit nytta av detta faktum.

Historiskt och nutida användande

Den kanske mest kända politiska symbolen är svastikan. Den härstammar från Asien och används där som en symbol för solen och för lycka. I Väst är den 45° roterade svastikan mest känd som en politisk symbol för nationalsocialism (nazism).

Vad många inte vet är att nazisterna även tog kontroll över tyska språket och använde sig av slagord och eufemismer. En massmordsoperation, till exempel, kallades för aktion, vilket betyder handling.

Även om den politiska agendan har förändrats och massmord inte längre är på tapeten så ser vi samma saker hända idag, fast på en helt ny nivå. I Sverige började jämställdhetsvänstern ta kontroll över språket under tidigt 2010-tal. Regnbågsflaggan och symbolen för det kvinnliga könet (venussymbolen) anammades tungt under denna period och ökar i popularitet.

Vad beträffar språkbruket så finns det många ord i svenskan som man försöker ta bort för att passa det nya narrativet. Svenska Akademiens Ordlista (SAOL) tappar utdaterade ”negativa”, ”kränkande” ord för varje år och får in nya mer ”positiva” och ”jämställda” ord. Det kanske mest uppmärksammade nya könsneutrala personliga pronomenet hen skvallrar om hur besatta de är av omöjlig jämställdhet.

Vad libertarianer kan lära sig

Symboler och ord har visat sig vara kraftfulla verktyg som jag starkt rekommenderar libertarianer att använda. Tyvärr har libertarianismen inte direkt någon egen symbol. Däremot har den gamla amerikanska Gadsdenflaggan anammats och är kanske den mest kända libertarianska symbolen tillsammans med piggsvinet.

Precis som alla andra ideologier så har libertarianismen sina olika grenar. Därav används även anarkokapitalistflaggan och agorismens a3-symbol. Frågan är om libertarianismen behöver en alldeles egen symbol eller om vi ska hålla oss till de vi har? Då Gadsdenflaggan redan är så starkt förknippad med ideologin så har den ett övertag på en potentiell, ny symbol. Däremot så är flaggan en ganska komplex symbol att antingen rita av för hand eller göra smycken av. Därför skulle en ny enklare symbol varit bra.

Vad beträffar språkbruk och semantik så tycker jag att libertarianer, generellt kan behöva se över sitt ordförråd i vardagen och kalla saker vad de verkligen är. Här är några förslag:

1) Som jag nämnt tidigare i min artikel ” Den Pseudoprivata Sektorn” så finns det ingen helt privat sektor då den är hårt reglerad och beskattad. Därför bör den kallas för pseudoprivat.

2) Libertarianer har en sund uppfattning om vad ägande innebär. Vi vet därför att gemensamt ägande inte är möjligt då endast individer tänker och handlar därefter. Så kalla det för vad det är; kollektivt nyttjande, eller allmänt nyttjande.

3) Vår ärkefiende, staten, förtjänar ett mer passande namn som maffian eller våldsmonopolet.

4) Kapitalism är missförstått och det ekonomiska system vi har i de flesta länder är snarare statskapitalism eller cronykapitalism. Att nämna kapitalism för en socialist är dömt att misslyckas. Jag använder mig själv av begreppet frivillig handel.

Om läsaren själv har egna förslag eller exempel så mottags de gärna.

Originalartikeln återfinns på mises.org:

https://mises.org/power-market/language-and-political-symbolism-libertarian-strategy

Även om fenomenet observerats tidigare så var det Sir Thomas Gresham på 1500-talet, som av Henry Dunning Macleod fick namnge detta. Lagen brukar mycket enkelt formuleras: ”dåliga (övervärderade) pengar driver ut bra (undervärderade) pengar ur cirkulation”.

Historien har visat många exempel på detta fenomen och det kanske tidigaste exemplet är att man har hamstrat ädelmetallsmynt av högre vikt och spenderat likadana mynt av lägre vikt. Greshams lag har även utövats flitigt under bimetallism, dvs när både guld och silver har varit giltigt betalmedel i samma geografiska område med fast växelkurs. Historien är full av exempel på människor som tjänat mycket pengar på den artificiella växelkursen mellan de båda ädelmetallerna, vilket har ansetts vara omoraliskt och problematiskt.

Bimetallism är sannerligen ett problem för många, som har pekats ut av såväl stater som historiker och ekonomer. Problemet enligt dessa, är att de båda ädelmetallerna samexisterar som pengar. Vi österrikare erkänner också problem med bimetallism. Men det enda problemet är den artificiella växelkursen mellan guld och silver. Murray Rothbard beskriver hur guld och silver kan användas sida vid sida på en fri marknad på ett oerhört pedagogiskt sätt i sin bok ”Vad Har Staten Gjort med Våra Pengar?”:

Silver och guld skulle med lätthet kunna vara i omlopp sida vid sida, och har varit så förr. Förhållandet mellan tillgång och efterfrågan på de båda metallerna kommer att sätta växelkursen mellan dem, och denna kurs kommer precis som alla andra priser att förändras kontinuerligt som svar på dessa rörliga krafter. Silver och guld skulle till exempel kunna handlas till en kurs av 16:1 vid en viss tidpunkt, 15:1 vid en annan tidpunkt, etc. Vilken metall som skulle tjäna som beräkningsenhet beror på marknadens särskilda omständigheter.

Om det är guld som är beräkningsenhet kommer de flesta transaktioner att räknas i guldgram, och silvergram handlas till ett fritt svängande pris uttryckt i guld.

Det borde framgå att växelkursen och de båda metallenheternas köpkraft alltid kommer att tendera att vara proportionerliga. Om varupriserna är femton gånger högre i silver än i guld kommer växelkursen tendera att sättas till 15:1. Om inte kommer det löna sig att byta från den ena till den andra tills paritet uppnås. Om priserna är femton gånger så höga uttryckta i silver som i guld när silver/guld står i 20:1 kommer folk att skynda sig att sälja sina varor för guld, köpa silver, och sedan köpa tillbaka varorna med silver och därigenom kamma hem en fin vinst. Detta kommer snabbt att återställa växelkursens “köpkraftsparitet”; i takt med att guld blir billigare i termer av silver stiger varornas silverpriser, och varornas guldpriser sjunker.

Det kanske bästa exemplet, som läsaren själv har upplevt, var när det fanns både silvermynt och skiljemynt i cirkulation. Jag utövade själv Greshams lag flitigt innan 2017 och samlade på mig alla silvermynt jag kunde komma åt. Metallvärdet på en enkrona i silver (präglad 1942-1968) år 2017 var ca 12 kronor medans metallvärdet på en enkrona i nickel var ca 30 öre. Således var silverkronan värd 40 gånger mer än nickelkronan.

Det som har gett upphov till Greshams lag är att staten har lagstiftat ett högstapris på pengar. Man har med andra ord gett pengarna ett fast pris samtidigt som det funnits ett rörligt marknadspris. Som känt skapar prisregleringar brist på marknaden och utbudet måste därför ransoneras när det bildas långa köer, hamstring eller rentav kaos. Om vi återgår till det tidigare exemplet med silverkronan och nickelkronan så ser vi att staten har reglerat priset på de båda enkronorna till just en krona. Silverkronan innehöll 2,8 gram silver vilket motsvarade ca 12 kronor 2017. Man kunde alltså ”köpa” 2,8 gram silver för en krona – eller för att göra exemplet ännu mer bisarrt; man kunde ”köpa” 12 kronor för en krona.

Även om det endast finns skiljemynt i cirkulation idag så kan Greshams lag utövas tack vare att det finns felpräglingar i cirkulation. Felpräglingar har alltid ett högre samlarvärde än det nominella värdet. En känd felprägling är den cirkulerande 10-kronan från 1991 med åtsidan uppåt och frånsidan nedåt. Även 1-kronor, 2-kronor och 5-kronor präglade år 2015 har ett högre samlarvärde än nominellt värde, eftersom att dessa provpräglades i Helsingfors i en mycket liten upplaga.

Varför har inte staten/rättsstaten vägledande principer som går hand i hand med hur folk i allmänhet agerar?

I den senaste Partiledardebatten (2022-05-09) blev SD anklagade för att de ville skicka hem hela familjer om barnen grovt missköter sig. Utspelet kommer i kölvattnet av kravallerna runt om i landet efter Rasmus Paludans koranbränningar. Jimmie Åkesson försökte tillbakavisa dessa anklagelser – vilket vittnar om hur långt vi har kommit i att staten ska agera diametralt annorlunda mot hur folk i allmänhet agerar. Han vågade helt enkelt inte stå för sitt eget partis förslag eftersom det kunde tolkas som rasism (som precis allt annat).

Egentligen kommer den här idén från en invandrare från någon av Stockholms förorter (förmodligen Husby eller Akalla) som blev intervjuad i SvD 2013 efter kravallerna i Husby där han sa att detta skulle upphöra om man skickade hem hela familjerna till de barn som är ute och kastar sten på blåljuspersonal (ett nytt ”svenskt” fenomen). Givetvis har han helt rätt och givet att det snart har gått tio år sedan de kravallerna får man väl ändå konstatera att de åtgärder och insatser som har vidtagits har varit verkningslösa. Löser man inte ett problem på nio år måste man självfallet byta strategi. Som skattebetalare vill man ha resultat om man nu ska tvingas att betala för att det så kallade våldsmonopolet ska kunna utföra sitt uppdrag – ett uppdrag som krävs tack vare att staten har välkomnat folk som många av oss inte bett att komma hit och som dessutom uppenbarligen inte kan bete sig civiliserat eller respektera våra grundlagar. Man har helt enkelt skapat ett problem som man lastar över på skatteboskapet. Tack!

Ett konkret exempel som fler känner sig hemma i: Om min familj bjuder hem en annan familj vars barn lever rövare i vårt hem – har sönder saker och dessutom beter sig illa mot våra barn – kommer vi att ställa föräldrarna till svars för detta. Vi kommer inte heller att bjuda hem dem igen, i synnerhet inte om beteendet ej omedelbart upphör, eftersom man inte vill riskera sina barns hälsa eller att ens hem blir förstört. Man kan säga att vi har fog för att inte bjuda in folk vars barn agerar på ett destruktivt sätt – sådana människor vill man inte ha omkring sig eller sina barn. Även om föräldrarna inte har gjort något fel är det deras ansvar att barnen missköter sig. Det är föräldrarna som borde skämmas och det är de som ska anklagas för vad barnen gör. När barnen sedermera blir vuxna handlar det mer om skammen att man som förälder inte har lyckats bättre än att ens 18-åring springer runt och kastar sten på blåljuspersonalen, men fram till dess är det ett föräldraansvar.

Varför ska då staten agera annorlunda när det gäller nya medborgare som inte alltid (läs: i stort sett aldrig) har varit välkomnade eller inbjudna av befintliga svenska medborgare? Vad säger att staten inte ska agera i enlighet med hur folk agerar i allmänhet i de små sammanhangen, det vill säga att man exkluderar hela familjerna? Anledningen till att man inte vill ha folk i sin närhet som förstör, beter sig dåligt eller där risken att ens barn råkar illa ut, är för att man alltid värnar sin familj och sitt hem och de sina. Klyschan om allas lika värde stämmer helt enkelt inte, eftersom man alltid, under alla omständigheter kommer att värna sina barn högra än andras barn. De föräldrar som inte gör det anser jag är mycket dåliga föräldrar. Enligt politiker kan man inte utvisa hela familjer eftersom då skulle man straffa oskyldiga – men det är så man gör i det lilla sammanhanget – man exkluderar. Antingen gör man det proaktivt för att ens erfarenhet säger någonting eller så gör man det retroaktivt efter att man har varit med om något som gör att man måste exkludera vissa människor. Det är så här man gör på individnivå men när det blir kollektivt – alltså när staten ska agera – frångår man sådana principer och det får konsekvenser.

Sverige är numera ett land där brottsligheten inte alls sjunker i samma takt som i resten av Europa och där allt fler känner sig otrygga. Allt det här kostar pengar, pengar som kommer från skattebetalarnas plånböcker.

”One of the sad signs of our times is that we have demonized those who produce, subsidize those who refuse to produce, and canonized those who complain.”

– Thomas Sowell

Utvisning, indragna medborgarskap (som inte borde ha delats ut alls) och indragna bidrag (borde gälla alla) handlar om signalpolitik och incitamentsstrukturer – man måste visa vad som gäller, vem som bestämmer och hur vi som redan bor här vill ha det. Det är på det sättet som man agerar med sin familj och det borde vara samma principer som gäller staten eftersom folket är de som borde bestämma hur landet ska utvecklas.

Artikeln är en tolkning av Kel Kellys artikel ”How the Stock Market and Economy Really Work” som publicerades på Mises.org 2010. Den baseras även på Rickard Dahlins artikelserie ”Don’t Fight the FED” som publicerades på Mises.se 2022. Länkar till artiklar återfinns längst ner i texten.

Hur priser uppstår och varför de stiger

Som känt är det förhållandet mellan utbud och efterfrågan som styr priser och priserna på börsen är inte ett undantag för detta. Priser går upp och ner hela tiden till följd av förändrat utbud och/eller efterfrågan. På börsen styrs aktiernas efterfrågan av en myriad faktorer, som rapporter, nyheter, utdelningar, rykten osv. En annan faktor som ökat efterfrågan på att investera är teknikens utveckling och lägre courtage. Avanza och Nordnet erbjuder idag courtagefri handel för affärer upp till 50 000 kronor respektive 80 000 kronor.

Priset på aktier svänger upp och ner varje sekund under börsens öppettider. Dessa små svängningar från sekunder, till minuter, dagar, veckor och månader beror till största del på förändrad efterfrågan utifrån de faktorer som tidigare beskrivits. Men den enda anledningen till att börsen stiger på lång sikt är till följd av en ständigt ökande penningmängd. Så börsen är inte ett undantag för inflation. Det är lika sant att en minskande penningmängd medför fallande priser och aktiekurser men fokus i denna artikel kommer endast att ligga på stigande priser.

Om mängden pengar hålls konstant och vi för enkelhetens skull ignorerar räntor och sparande så kan priset på en vara endast öka på bekostnad av andra varors fallande priser. Allt annat är matematiskt omöjligt. Men om däremot priserna på i stort sett alla varor ökar samtidigt, vad har då hänt? Jo penningmängden har ökat. Vi kan använda oss av George Reissmans formel för priser:

Pris=Efterfrågan/Utbud

Enligt formeln ser vi att priser endast kan stiga till följd av att efterfrågan överstiger utbudet och endast sjunka om vice versa skulle ske. Allt annat är matematiskt omöjligt. Priset på pengar som mäts i en ”handfull varor” och priset på varor som mäts i pengar kan med hjälp av formeln sättas mot varandra som vilken annan växelkurs som helst. Det blir då tydligt att ett ökat utbud av penningmängden sänker priset på pengar och höjer priset på varorna.

Hittills har jag bara fokuserat på en ökad penningmängd, men som vi också kan observera, så ökar mängden varor. Det är varor samt tjänster, och inte pengar, som ökar vårt välstånd. När mängden pengar ökar fortare än mängden varor och tjänster stiger priserna och vi får vad som kallas prisinflation. Mängden existerande pengar spelar ingen roll så länge den är statisk eller ökar mindre än vad ekonomin växer. I en sund och växande ekonomi så faller därför priser över lång tid eftersom att pengarnas köpkraft ökar. Tyvärr är det tvärtom idag och då många människors löner släpar efter och inte ökar reellt så måste vi skydda oss mot inflation. Det gör vi genom att investera på börsen och i reella tillgångar. Man kan säga att inflationen tvingar oss att investera i stället för att endast spara våra pengar. För vem vill spara i något som minskar i värde?

För att köpa någonting så krävs det både vilja och förmåga. Det finns mycket vi vill köpa, men saknar förmåga till. Om priser ska kunna fortsätta att stiga över lång tid så krävs bägge delar. Aktier stiger på kort sikt av vilja att köpa men för att kunna stiga under en längre tid krävs också förmåga och med det menar jag nya pengar.

Det ska tilläggas att aktier kan stiga på kort sikt också på grund av inflation. Som Kelly skriver:

”The Fundamentals are Not the Fundamentals

If it is, then, primarily newly printed money flowing into and pushing up the prices of stocks and other assets, what real importance do the so-called fundamentals — revenues, earnings, cash flow, etc. — have? In the case of the fundamentals, too, it is newly printed money from the central bank, for the most part, that impacts these variables in the aggregate: the financial fundamentals are determined to a large degree by economic changes.

For example, revenues and, particularly, profits, rise and fall with the ebb and flow of money and spending that arises from central-bank credit creation. When the government creates new money and inserts it into the economy, the new money increases sales revenues of companies before it increases their costs; when sales revenues rise faster than costs, profit margins increase.”

”Pengar växer inte på träd”

Var växer pengar då om de inte växer på träd? Jo, de växer hos de privata bankerna som fått statens välsignelse att skapa pengar ur tomma intet genom att utfärda bankkrediter genom lån. Faktum är att över 90% av dagens pengar växer där. Då de nya pengarna i dag skapas genom lån vilket de flesta människor tar för att köpa bostäder och fordon samt för att investera så är det också dessa marknader där vi ser priser stiga mest och snabbast.

De två främsta skolorna inom aktieanalys är teknisk analys och fundamental analys. Bägge är bra verktyg och teknisk analys är utmärkt för kortsiktig handel medans fundamental analys passar sig bättre för långsiktigare handel. Men för att få ett övertag över alla normies och mainstreamers så kan vi österrikare använda oss av ett annat verktyg – nämligen monetär analys. För, som hela artikeln handlar om så är det just det monetära som får börsen att stiga på lång sikt. Den monetära analysen har Rickard Dahlin redan beskrivit på ett utmärkt sätt i artikelserien Don’t Fight the FED så jag tänkte faktiskt låna några ord från hans första artikel:

”Vad menar man med att inte bekämpa Federal Reserve? Kort: lär dig effekterna av FEDs pengatryckande, räntesättning QE (quantative easing) och QT (quantative tightening) investera därefter på börsen för det är de som styr hur börsen går – både i det korta och långa perspektivet.”

Så håll reda på era candlesticks, P/E-tal och framförallt ”The FED”.

https://mises.org/library/how-stock-market-and-economy-really-work

Titta på Big Tech och på sociala plattformar som Facebook och Twitter och se hur dessa till sist viker sig för den högljudda vänstern. Alltså fungerar inte friheten som grund. Vänsterns dominans kräver att man reglerar för frihet.

När företag som Ben & Jerry uppmanade till en miljöpartistisk migrationspolitik, när privata banker började delta i wokesammanhang, när Twitter och Facebook förföljde kritiker med fel åsikter och värdegrund var omedelbart kritiker åt höger där och markerade att den fria marknaden inte fungerade som den borde. Deras lösning: Vi måste överta makten politiskt och reglera fram frihet för högeråsikter.

Austrolibertarianer som Peter Klein förde å sin sida fram andra lösningar. Om ett företag säljer en wokeprodukt, så köp inte av det företaget utan av andra. På marknaden är nämligen konsumenten kung och det enda sättet att skicka en signal till Twitter och Facebook är att sluta att använda deras plattformar.

Denna sanning var givetvis obekväm. Flertalet debattörer som använder Twitter och Facebook har kommit att finna sig i att då och då hamna i det så kallade ”Facebookfängelset” och till och med få sina konton avstängda av anonyma politbyråer som uppenbart agerar selektivt i vad de förbjuder och inte. Exempelvis tillåts hat i vissa fall men inte i andra. Facebook gick också ut med att man ändrat algoritmer för att kunna släppa fram mordiska tankar om den ena sidan i ett pågående krig. Detta tolererade man exempelvis inte vad gäller Islamiska Staten med liknande grymheter mot civila som de vi ser i Rysslands övergrepp på Ukraina.

Förra sommaren sa Peter Klein under ett anförande på Mises University:

” They are private platforms. The best thing we can do is not use them or use platforms that have a different policy. This is where people say “Yeah, yeah, yeah, but they’re so closely connected to the state that they need to be connected to the state.” I mean, if you want to treat a legally private company as part of the state, I’d go for Goldman Sachs or Lockheed or Boeing before I would go for Facebook or Twitter.”

Motargumentet visar svårheten då det än så länge inte finns motsvarande alternativ på marknaden. Dessa plattformar behöver med andra ord konkurrensutsättas, men att själv som individ bidra till detta genom att stänga av sitt eget konto verkar vara svår. Ändå är det den enda nyckeln vi har och som fungerar i längden. Ett alternativ är att finna sig i wokeregler. Detta är dock inte den enda strategin. En annan är att verka för mer avregleringar som möjliggör för nya aktörer att börja konkurrera på marknaden. Liksom med glassbolag som Ben & Jerry kan man alltså köpa sin glass av någon annan glassmakare. Man kan kanske trösta sig med någon av de sorter som den svenska wokevänstern inte lyckats få bort från GB, exempelvis klassikern 88:an. Få svenska barn har ju blivit nazister av glass med hasselnötter på.

Elon Musk kom på en egen lösning på problemet. Han köpte Twitter och genomförde en riktig undersökning om vad marknaden tyckte om yttrandefrihet. Det var också därför han påstod sig ha köpt plattformen. Han blev också snabbt krönt av austrolibertarianer som förkämpe för yttrandefrihet.

Detta visar om inte annat att marknaden till sist hittar utvägar själv. Den behöver inte politisk hjälp. Den behöver mindre politisk inblandning från både höger och vänster. Ett skräckscenario vore om vänsterregeringar avlöstes av högerregeringar vilka förbjöd varandras åsikter genom regleringar på privata medier.

Lösningen är istället denna: Om ett företag vill vända sig till vänstern och erbjuda vänstern glass och ”Safe Spaces” mot åsikter som väcker kognitiv dissonans, så får de göra detta. Det skall å andra sidan vara lätt att skapa alternativa plattformar för andra åsikter eller helt enkelt, vilket vore den bästa lösningen, för friheten som grundvärde och tolerera allt.

Som hoppean kan man avsluta detta resonemang med konstaterandet att regleringar av det fria ordet på en social plattform leder till ett frångående av den rationella diskursen. En deltagare som blir avstängd efter att exempelvis fört fram fakta som av wokebooks politbyrå felaktig tolkas som värdegrund, borde då inte stå ut med kränkningen utan lämna plattformen. Denna plattform är nämligen inte rationell, eftersom den inte använder rationella metoder för argumentation. Det är därför rationellt att lämna den alternativt att lära sig att spela på dess spelplan.

“It is amazing that people who think we cannot afford to pay for doctors, hospitals, and medication somehow think that we can afford to pay for doctors, hospitals, medication and a government bureaucracy to administer it.”

• Thomas Sowell

Övriga reformer som numera är befogade är bland annat:

200 miljoner till elevhälsan

250 miljoner per år till sociala barn- och ungdomsförvaltningen

100 miljoner för 10 000 sommarjobb

50 miljoner till tjej- och kvinnojouren efter #metoo

70 miljoner till fritidsgårdar

En miljard till förlossningsvården

Mer pengar till idrotten

100 miljoner för att motverka hedersförtryck

Två miljarder per år för bättre psykvård

250 miljarder för lovaktiviteter,

Subventioner för elcyklar, laddstolpar och solceller

130 miljoner till ungdomsmottagningarna

2.2 miljarder i statsbidrag till socioekonomiskt utsatta områden

500 miljoner för att stärka fritidshemmen

7 miljarder mer till polisen

1.2 miljarder för att hela landet ska kunna leva

50 miljoner per år till arbetet med psykisk ohälsa hos asylsökande och nyanlända barn och unga

390 miljoner för att bättra mottagningen av ensamkommande ”barn” och unga

3.2 miljarder årligen till den största satsningen för fler billiga hyresrätter

Investeringsstöd för billiga hyresrätter

100 miljoner till barn- och ungdomspsykiatrin

4.7 miljarder till sjukvården

Vi ska börja med den mest uppenbara frågan här – varför behövs det ständigt mer resurser till det mest grundläggande i ett fungerande samhälle så som sjuk- och förlossningsvård? Man kan delvis motivera ökningen genom inflationen och dels genom att Sverige får på onaturlig väg allt fler invånare. Man kan också ställa sig frågan huruvida svensk välfärd är eftersatt eller om man ska konstatera att offentlig sektor är ett stort svart ekonomiskt hål som alltid kommer att kunna sluka mer och mer resurser i all oändlighet, oaktat inflationen. Min utgångspunkt är det senare – det finns ingen begränsning i hur mycket pengar som skulle kunna skjutas till eftersom offentlig sektor består av olika delar – sjuk- och äldrevård, skola, utbildning, polis, försvar (eller vad man ska kalla det för?), Försäkringskassan, socialen och så vidare och så vidare. Samtliga delar av offentlig sektor anser självfallet att just deras verksamhet är den absolut viktigaste för att landet inte ska gå under och de vill givetvis ha mer resurser, högre löner, fler medarbetare och dylikt.  

”The first lesson of economics is scarcity: There is never enough of anything to satisfy all those who want it. The forst lesson of politics is to disregard the first lesson of economics.”

• Thomas Sowell

Efter den mer övergripande frågan varför det ständigt är brist på resurser kan man börja titta på vilka delar som kräver mer pengar enligt Socialdemokraterna. Några sticker ut mer än andra – subventioner för elcyklar, laddstolpar och solceller. De som beställer solceller (de är trots subventioner knappast gratis) tillhör gruppen villaägare som i sin tur i regel (i alla fall kring storstäderna) tillhör den övre medelklassen som helt enkelt antingen har råd att betala ur egen ficka eller belånar sitt hus för att kunna finansiera ett solcellspaket (kostnaden ligger i regel på 150 000 kr och uppåt) vilket helt enkelt leder till att arbetare och skattebetalare i bostads- och hyresrätter subventionerar villaägarnas solceller som ger billigare el och på sikt kanske till och med genererar i en förtjänst eftersom man kan sälja av sitt överskott som solcellerna producerar. Återigen är det de som generellt redan har det tämligen gott ställt som nu får skattesubventionerad el.

Angående laddstolparna får man ställa sig frågan var ifrån elen till dem ska komma nu när vi snart saknar kärnkraft och folk kommer med all säkerhet vilja ladda sina elbilar även på vintern när det inte blåser. Elektrifieringen av samhället ska pågå samtidigt som vi ska minska vår elkonsumtion. Och vad gör elcyklar för folkhälsan..?

Det dyker också upp tre budgetposter som ett fritt och välfungerande samhälle definitivt hade klarat sig utan – 50 miljoner till psykisk ohälsa hos invandrare, 390 miljoner för att ta emot barn och unga invandrare och 100 miljoner till att motverka hedersförtryck. De pengarna hade garanterat gjort mer nytta i deras geografiska och kulturella närområden – plus att Sverige hade sluppit alla problem som kommer med en storskalig invandring från framför allt MENA-länder. Det blir bara mer och mer smärtsamt uppenbart att invandring från MENA inte alls är förenligt med västvärldens idéer, kultur, normer och ett någorlunda fritt samhälle. Kostnaderna börjar nu vältras över på skattebetalarna – vilket alldeles för sällan är invandrarna själva – vilket kommer att få konsekvenser genom ett allt mera polariserat samhälle där olika grupper kommer att leva åtskilda och kräva särskilda rättigheter (Den utvecklingen pågår redan från muslimskt håll i landet där de vill ha separata (sharia)lagar). Senaste tidens upplopp runt om i landet – inte de heller gratis att behöva ta itu med – på grund av koranbränningarna vittnar om detta.

Varför lider Sverige helt plötsligt av hedersförtryck? Hur kunde vi hamna där? Och hur kan man fram till att just 100 00 miljoner är summan som ska få ordning på det? Ingen aning faktiskt men något måste man ju lägga pengarna på och det är väl bra att invandring skapar jobb, som det heter numera.

Polisen behöver också sju miljarder och jag menar att ett samhälle som fungerar bra och dessutom fungerar bättre och bättre över tid behöver färre poliser, inte fler. Alla vet varför vi behöver fler poliser, alla vet att satsningen på fritidsgårdar inte kommer att ändra på detta eller att fler billigare hyresrätter eller satsningar på utanförskapsområden kommer att råda bot på den negativa trend vi ser gällande kriminaliteten, brutaliteten, skjutningar, sprängdåd och våldtäkter inte kommer att minska, utan tillta. Inga pengar i världen kommer att ändra på detta – därför kan man kalla dessa satsningar för att stoppa pengar i ett stort svart ekonomiskt hål.

Stödet för billiga hyresrätter väcker frågan – vill vi se fler områden med just billigare hyresrätter? Är det i sådana områden som Sverige frodas? Knappast. Det har också slagits fast av alla från Milton Friedman till Assar Lindbeck att just hyresregleringar omgående leder till en brist på just hyreslägenheter som i sin tur leder till långa köer. Stödet borde således vara att ta bort alla pristak/hyresregleringar för att komma bort från bristen.

”If you put the federal government in charge of the Sahara Desert, in 5 years there´d a shortage of sand.”

• Milton Friedman

Min slutsats när jag läser vad sossarna anser är viktigt i Sverige i dag är det allsköns bidrag till allsköns grupper, de vill att folk hyr och inte äger sina bostäder men de som äger sina villor får pengar från de som arbetar och bor i lägenhet för att kunna få billigare el och på sikt kanske till och med tjäna på sina solceller. De vill lägga massvis med pengar på invandring – och det i sin tur gör att man också måste lägga sju miljarder mer på polisen – och ungdomar ska hänga på fritidsgårdar i stället för sina familjer och vi ska lägga ner kärnkraften samtidigt som samhället ska elektrifieras.

Någonting säger mig att Socialdemokraterna kommer att misslyckas på samtliga punkter förutom att det kommer att krävas mer pengar till polis, invandring och bidrag vilket gör att de fortsatt kommer ha något att gnälla på och kräva fler och högre skatter. Grattis Sverige.

Det råder delade meningar kring bitcoin även på Mises-institutet, vilket är roligt. I artikeln Bistoletti: Replik till Benjamin Juhlins essä: ”Därför är Bitcoin en bubbla.” svarar Peter Bistoletti på Benjamin Juhlins essä som publicerades på Smedjan 1 mars 2022. Jag vill fortsätta diskussionen om bitcoin och även föra den mot ädelmetaller. Det kan tyckas meningslöst att diskutera detta ämne då det i slutändan är staten eller det fria folket som väljer pengar men jag vill ändå försöka bilda något slags opinion. Jag vill tillägga att jag inte är ute efter att kritisera Benjamin och Peter, utan snarare ge läsarna lite underhållning och perspektiv. Åsikterna är mina egna och delas inte av alla på Mises-institutet.

Jag var 18 år när jag började investera i aktier. Min filosofi då är samma som nu – att ”aktieraketer” är för drömmare och gamblers. Mina jämnåriga vänner höll inte med mig. För dem var aktier som Fingerprint det enda de kunde tänka sig att investera i. Fingerprint Cards B, som den egentligen heter, steg med ca 1900% på ett år. Idag har aktien tappat 90% av sin rekordnotering 2015. Det som många av mina kompisar inte förstod var att det krävs en större procentuell vinst än förlust för att kompensera förlusten. I fallet med Fingerprint krävs en vinst på minst 1000% för att kompensera förlusten på 90%.

Jag delar Benjamin Juhlins åsikt om att bitcoin är en bubbla. Frågan som ofta ställs av bitcoinförespråkare till oss mindre imponerade är: ”Vad måste priset på bitcoin vara för att du ska ändra dig?”

Egentligen menar de hur högt priset måste vara för att jag ska ändra mig. Jag kommer inte ändra uppfattning om bitcoin, men ju högre priset blir desto mer kommer jag hålla fast vid min åsikt.

Peter Bistoletti skriver: ”BTC är ett kapitalistiskt underverk som separerar pengar från staten och som har utvecklats på en fri marknad. Enbart ett begränsat antal BTC kan skapas vilket gynnar sparandet för framtiden.”

Ja, bitcoin är utan tvekan ett kapitalistiskt och även ett tekniskt underverk. Bitcoin är en begränsad resurs och ett bättre alternativ till fiatvaluta. Men bitcoins existerar inte som hårdvara, utan endast som mjukvara. Således kan bitcoin inte existera utan elektricitet eller kretskort. Absolut används bitcoin vid betalningar men vem vill betala med en vara som ökat med 4114% under en femårsperiod? En sådan vara vill man tjäna pengar på. Och hur gör man det? Jo, genom att investera och handla. Benjamin skriver:

”Priset på varor bestäms ytterst av utbud och efterfrågan, som i sin tur påverkas av olika faktorer. En av dessa faktorer är räntan.”

Jag vill lägga räntan åt sidan och i stället fokusera på hur hajpen driver upp priset. Bitcoin har verkligen marknadsföringen på sin sida. Notera till exempel hur kursen påverkats av Elon Musk, både vad gäller hans handel med krypto och vad gäller hans uttalanden på Twitter. Den här artikeln ger bra information kring hur kursen påverkats av enstaka tweets: https://www.vox.com/recode/2021/5/18/22441831/elon-musk-bitcoin-dogecoin-crypto-prices-tesla

Givet att jag delar en nästan identisk syn på bitcoin med Benjamin så är det något jag tycker att han saknar. Nämligen att debattera för ett bättre alternativ. I sin essä nämner han vid ett tillfälle guld:

”Och det gamla vanliga guldet finns ju kvar, som alltid en säker och trygg investering. Sedan den 11 november har guldpriset rört sig något uppåt. Dess små rörelser gör ingen till miljonär över en natt, men det lär inte heller ruinera sin ägare.”

Jag gillar guld, men är det något jag gillar ännu mer så är det silver. Till skillnad från många som förespråkar ädelmetaller som bästa bytesmedium så äger jag faktiskt fysiska ädelmetaller i investeringsform.

Silver är folkets pengar och denna ädelmetall slår guld på fingrarna. Precis som bitcoin så är guld och silver begränsade resurser. De är också bytesmedier och en spekulationsvaror. Däremot är guld en ädelmetall och används till smycken, mynt och tackor och inom industrin. Silver delar samma egenskaper som jag nämnde för guld men används mycket mer i industrin. Faktum är att ca 50% av all efterfrågan på silver kommer därifrån. Efterfrågan på bitcoin kommer i min mening i allra största mån från folk som vill tjäna pengar på kryptovalutan. Givetvis efterfrågar industrin silver för att tjäna pengar på silvret men industrin tjänar pengar genom att tillfredsställa kunders efterfrågan.

Silver har haft en avkastning på ca 56% de senaste 5 åren. Jämför detta med bitcoins 4114%. Som Benjamin skrev så gör inte guld någon till miljonär över en natt. Inte heller silver. Men jag ser detta som ett sundhetstecken och tecken på stabilitet hos silvret.

I vårt moderna samhälle är vi beroende av global kommunikation och snabba betalningar. Ädelmetaller måste därför digitaliseras på bästa möjliga vis. Låt oss titta på silver (både i fysisk och digital form) och bitcoin som pengar. Här är några egenskaper som gör att en tillgång kan bli pengar:

1. Allmän acceptans
Silver har varit accepterat betalmedel i tusentals år, bitcoin, däremot, har en kort historik men blir mer och mer accepterad.

2. Bärbarhet/transporterbarhet
Digitalt silver kommer att ha samma transporterbarhet som vilken annan digital valuta som helst. 7500 kronor fysiskt silver motsvarar ett kilo silver. Inte jättepraktiskt att bära runt på. Däremot motsvarar ett kilo guld ca 600 000 kronor. Då bitcoin inte existerar rent fysiskt så kan man endast bära bitcoin i en telefon eller dator med internetuppkoppling. Utan ström går det inte heller. Man skulle dock kunna föra över bitcoins till ett USB-minne eller liknande. Bitcoin är också utmärkt för snabba transaktioner då det är digitalt.

3. Hållbarhet
Både silver och bitcoin kan förstöras.

4. Delbarhet
Både bitcoin och silver är delbara.

5. Knapphet
Både bitcoin och silver är begränsade resurser. Bitcoin ännu mer begränsat eftersom nytt silver bryts ständigt.

6. Igenkännlighet
Bitcoin känns igen av datorer. Fysiskt silvers äkthet kan ibland behöva verifieras med speciell utrustning.

7. Värdebevaring
Både silver och bitcoin får sitt värde av människors känslor och efterfrågan som uttrycks i mänskligt handlande. Det finns inget inneboende värde utan det ligger i ”betraktarens öga”. Silver har bevarat sitt värde i tusentals år och fortsätter att göra det än idag. Människan värderar och efterfrågar den vita metallen av så många anledningar att det kommer krävas någon kolossal händelse för att ändra på det. Bitcoin däremot får sitt värde av spekulanter på börsen samt samlare med stort tekniskt intresse.

Jag vill lägga till en åttonde och nionde aspekt som för libertarianer är viktiga. Den åttonde är ägandet av pengar. Som det gamla ordspråket säger: ”If you don’t hold it, you don’t own it”. Det gäller så väl digitalt silver som bitcoin. Fördelen med fysiskt silver är att du verkligen äger det. Du kan betrakta det, hålla det i din hand, låsa in det och gömma det. Det är ditt och med det i din ägo blir du din egen bank.

Kan man äga bitcoin? I en annan artikel av Benjamin https://www.mises.se/2017/12/21/kryptovalutor-och-agande/ skriver han att enligt Stephan Kinsella är det inte möjligt att äga Bitcoin.

Den nionde är anonymiteten. Bitcoin är inte helt anonymt, utan snarare pseudonymt. Fysiskt silver däremot är hundra procent anonymt om ägaren väljer så väljer!

För mer information om guld och silver som pengar, se gärna:

https://www.libertysilver.se/kc/articles?page=1

https://www.youtube.com/channel/UCucqfNRyBkieAop_LDUqHEg

https://www.youtube.com/c/SmartSilverStacker/videos

”The experience of the last decades in American education bears out the fact that there are inborn differnces in man´s intellctual capacities that connot be eradicated by any effort of education.

– Ludwig Von Mises

Dessa är sossarnas utbildningsreformer:

• 6 miljarder per år för en jämlikare skola

• Lagförslag att återinföra högskolebehörighet som norm på yrkesprogram

• Läsa-, skriva- och räkna-garanti

• Fler böcker i skolan

• 360 miljoner för läxhjälp åt alla elever

• 500 ”jämlikhetsmiljoner” till skolor med störst behov

• Insatser för att klara av gymnasiet

• Rätt till Komvux för alla

• Minsta barngrupperna i förskolan på 25 år

• 500 miljoner för fler speciallärare och specialpedagoger

• 500 miljoner till fritidshemmen

• 80 miljoner för förskola på obekväma arbetstider

• 150 miljoner till lovskola för alla

• 14 000 fler högskoleplatser

• 5000 fler folkhögskoleplastser

• 2500 platser på yrkeshögskolan

• Ny timplan för att garantera undervisningstid åt alla elever

• Lärarlönelyft och fler lärare

• Fler lokala lärcentra för att kunna utbilda sig i hela landet

• Kunskapslyftet – 93 000 fler utbildningsplatser

Oklart var man ska börja här med tanke på hur världsfrånvända dessa reformer är men vi tar utgångspunkt i jämlikheten.

Socialdemokraterna har haft som uttalat mål att Sverige ska vara jämlikt – på alla plan, i alla hänseenden – men i begreppet jämlikhet utgår man från lika utfall, inte lika möjligheter. Eftersom människor föds olika med olika genetiska förutsättningar för utbildning och förmåga att förvärva akademiska kunskaper kommer ett jämlikt utfall aldrig någonsin materialiseras i ett någorlunda fritt land. Det är en omöjlighet och svenskt/västerländskt utbildningsväsende har visat det gång på gång. Samma fenomen gäller könsfördelning inom olika yrken – kvinnor väljer att arbeta med människor, ofta i offentlig sektor (eftersom det är där de jobben finns) medan män i större utsträckning väljer att studera siffror och teknik och arbetar mer med statistik, ekonomi och i mer klassiska (hantverkar)yrken. Eftersom västvärlden akademiseras i rasande takt – och vi ser på Socialdemokraternas reformer att det arbetet kommer att fortskrida – uppstår det ofta en brist på hantverkare vilket gör att de många gånger har riktigt bra betalt medan man på förljugen manér från akademins sida vill förfäkta att de som arbetar inom offentlig sektor har låga löner för att de är kvinnor medan hantverkare har bra betalt för att de är män. Man glömmer givetvis bort att de flesta poliser är män – än så länge – och har uruselt betalt. Man glömmer också bort att offentlig sektor i mångt och mycket är kommunernas ansvar, och de har ofattbart dåliga ekonomier sedan flera decennier tillbaka – och ingen ljusning är i sikte, i synnerhet inte efter 2017 när de statliga stöden för flyktingmottande drogs tillbaka. Sandviks kommun och Hultsfreds kommun är bra exempel på detta. Uppstår det ett stort behov av hantverkare, elektriker, rörmokare och liknande medan antalet av dessa utövare inte ökar kommer priset per arbetad timme att öka, det är en tämligen basal ekonomisk insikt. En annan påverkansfaktor för de låga lönerna inom kommunerna är att många av de arbetena kräver utbildning på papper men eftersom de tillåter att outbildade ändå arbetar inom yrket kan lönerna på så vis hållas nere. Detta vittnar också om att utbildning för att ta hand om barn eller äldre inte är absolut nödvändigt, det är snarare personliga egenskaper som avgör huruvida man är lämplig eller ej. Utbildning i all ära men ett yrke lär man sig på arbetsplatsen.

Det som dessa pengar kommer att göra är att addera skattemedel till kommunerna i framför allt norr och glesbygd – kommuner som är drabbade av globalisering och EU – där företagen lämnar landet eftersom skattetrycket vida överstiger nyttan för de globala konsumenterna. Nu är vi även i farten med att skrämma bort ännu mer av vår industri tack vare nedläggningen av kärnkraften och de problem som uppstår i kölvattnet av den ”gröna omställningen” som ingen riktigt vet hur den ska gå till, vilken effekt som den kommer att få eller vilket energibehov som kommer att finnas redan om tio år. Dessa kommuner har inga skatteintäkter men är ändå ålagda att ombesörja utbildning för sina invånare, inte heller får privata skolor ta betalt – eftersom det skapar ojämlikhet – vilket gör det ännu svårare för skolorna att få det hela att gå runt. Kommer dessa satsningar då att göra att utfallet mellan kommunerna blir jämlikt? Svaret är givetvis nej. Inga pengar i världen kommer att kunna lösa detta eftersom pengar alltid är en bristvara. Det är inte heller bristen på resurser som avgör om en skola eller kommun presterar bra, det handlar om vilka lärare man anställer och föga förvånande också vilka barn som går i skolorna.

Satsningen på fler lärare och högre löner hänger självfallet ihop – låga löner ger färre lämpliga sökanden till utbildningen men denna reform tar uppskattningsvis cirka 30 år att visa på en positiv effekt. Dessutom är det många som har lärarlegitimation som väljer andra yrken – trots att lärarlönerna har gått upp markant senaste tio åren – av skäl som snarare är kopplade till arbetsmiljön än lönerna. Hur ska man komma runt att kommuner där industrin lämnar området, vilket gör att samhällsservice och utbud av livskvalitativa förutsättningar minskar, kunna locka till sig den kapital- och köpstarka medelklassen? Genom att beskatta sönder och samman alla som flyttar dit eftersom skyhög kommunalskatt alltid är norm bland utflyttnings- och glesbygdskommuner?

Man ser också att sossarnas gamla paradgren – att hålla alla i olika utbildningssatsningar – kvarstår och ökar i kraft i och med dessa reformer. Alla ska bli akademisk medelklass och tro att de får en massa välstånd gratis från staten. Alla är uppenbarligen inte lämpade för högre studier. Många yrken kräver egentligen inte ännu mer utbildning annat än den som sker på arbetsplatsen och allt fler slås ut från arbetsmarknaden när framför allt offentlig sektor kräver mer och mer utbildning för att ge en anställning. Denna iver att utbilda folk slår ut de med sämst förutsättningar att klara mer avancerade utbildningar och yrken, i dagligt tal kallas dessa för ”svaga grupper”, de som sossarna säger sig värna. 

Man ställs inför två val när man ska släpa en allt större andel av befolkningen genom mer utbildning: sänk kraven (och således kvaliteten) eller underkänn fler. Eftersom man inte har någon nytta av att låta folk utbilda sig utan att klara utbildningen hamnar man givetvis i att man sänker kraven vilket i sin tur leder till att en treårig högskoleutbildningen inte slår särskilt högt ute på arbetsmarknaden – allt fler som vill sticka ut från den grå massan behöver studera ännu längre för att få de mest eftertraktade arbetena. Det går aldrig att komma ifrån att man behöver ha vissa kriterier när man sållar ut vilka som arbetsgivare tror mest på, i dagens västvärld är det i mångt och mycket vilken utbildning man har men eftersom man sedan länge har urholkat värdet av ”högre” utbildning tvingas de mest lämpade att studera bra mycket längre än nödvändigt för att sticka ut från mängden. Detta gynnar ingen. Allt fler kommer ut allt senare på arbetsmarknaden och bidrar således mindre till statskassan och de skaffar barn senare vilket leder till att vi får en skev demografi eftersom få svenska familjer har fler än två till tre barn. Vårt system bygger på att de unga försörjer de äldre men när den äldre delen av befolkningen ökar men saknar incitament till att fortsätta att arbeta blir systemet satt i gungning. Det löses genom att man höjer pensionsåldern. Det märkliga med det är att vanliga arbetare som har arbetat med kroppen hela sitt liv inte alls har samma möjlighet att arbeta långt upp i åren medan de med mer akademiska yrken – som också oftast tjänar bättre – klarar av det. Systemet anpassar således efter den högutbildade medelklassen – inte arbetarklassen som sossarna påstår sig vara enda räddningen för. Man har också kommit på den fantastiska idén att införa en garanti att alla barn ska kunna läsa, räkna och skriva vid samma ålder. Något som i praktiken är helt omöjligt att genomföra. Det handlar om att man som lärare och skolan ska sätta in stödinsatser för de barnen som inte kan läsa när de går i årskurs 1. Inga konkreta medel har skjutits till, det är fortfarande kommunerna som ansvarar för grundskolan, det är fortfarande så att barn är olika och somliga lär sig senare än andra, några har dyslexi och kommer således alltid ha svårt med läsningen, andra har ADHD, ADD och andra kognitiva funktionsnedsättningar som kraftigt försvårar och förlänger läs- och skrivinlärningen. Detta arbetar man ideligen med som lärare – eftersom det är det arbetet går ut på: att lära barn att läsa, räkna och skriva – en garanti gör givetvis ingen som helst skillnad i detta avseende. Det här är också ett steg i en mer centraliserad och kontrollerad skola – något som ligger Socialdemokraternas intresse (trots att det var de som kommunaliserade skolan 1991).

Svensk skola har aldrig och kommer aldrig att bli jämlik. Det är en utopi som man kan sträva efter i all oändlighet – och det gör också att resurser alltid kommer att vara en bristvara eftersom målet aldrig kommer att nås. Det gör att man alltid kan skylla på borgarnas minimala skattesänkningar (trots att det är kommunerna som styr och de borgerligt styrda kommunerna generellt lägger mer pengar på skolan och har bättre resultat än röda kommuner), att skolan måste kontrolleras hårdare, fler nationella prov, fler nationella bedömningsstöd och en allt mera likriktad skola. Den här pendeln – mellan centraliserad och ”decentraliserad” skola – har pågått sedan 1842 men svängningarna har kommit tätare och tätare sedan andra halvan av 1900-talet. Varför hittar då inget enhetligt system som man kan vara nöjd med? Varför säger en del att den statliga skolan var bättre än den kommunala (L, SD och Vpk säger det)? Jo, för att svenska enhetsskola/grundskola inte bygger på att man kan ta hänsyn till alla olika slags människor/barn – därför måste en del barn äta medicin för att kunna fungera i ett klassrum, det är därför vissa skolkar/blir hemmasittare, en del inte lär sig ett dugg för att det är för svårt och de tvingas ändå att gå med alla som råkar vara födda samma år, och en del blir uttråkade för att det är för lätt. Skolan och politikens svar på detta är att lärarna ska ”anpassa sin undervisning till eleverna” men det går givetvis inte att göra i någon större utsträckning eftersom samtliga elever i en klass ska nå samma mål samtidigt och dessutom sitta i samma klassrum och göra det. Utrymmet för att anpassa undervisningen är sålunda ytterst begränsat.

Peter Bistoletti försvarar i denna replik Bitcoin. Repliken är till Benjamin Juhlins artikel ”Därför är Bitcoin en bubbla” Publicerad: 1 Mars 2022, i Smedjan / Timbro.

Författaren representerar inte nödvändigtvis alla uppfattningar på Ludwig von Mises-Institutet Sverige. Vi välkomnar diskussion!

Att Bitcoin (BTC) skulle vara en bubbla är en hypotes som Juhlin inte lyckas med att bevisa. Juhlin har följande kritiska synpunkter på BTC:

• BTC är en bubbla, som kommer kollapsa på grund av att ingen använder BTC, med undantag av kriminella på darkweb.
• IKEA gör livet enklare och roligare och förbättrar människors liv och skapar välstånd, vilket däremot inte BTC gör.
• BTC är volatil och därför inget inflationsskydd.
• BTC går upp i pris på grund av den låga räntan.
• Guld är bra och bättre än BTC.

Huvudtesen att ingen använder BTC kan lätt motbevisas. Det finns över 150 miljoner BTC användare globalt och antalet användare ökar stadigt. Den dagliga globala omsättningen är lite svårbedömd men ligger över 50 miljarder SEK. Därtill kommer all handel med BTC certifikat och BTC ETF:er. Således köper och handlar dagligen miljontals människor med BTC och olika BTC instrument. Förutom att många företag accepterar BTC som betalningsmedel kan man koppla ett BTC konto till ett kort, till exempel Wirex eller Bitpay Mastercard. Med dessa kort kan man köpa varor och tjänster överallt i hela världen där man accepterar VISA eller Mastercard. BTC konton knutet till dessa kort har under den senaste femårsperioden genererat i genomsnitt en årlig avkastning på över 800% eftersom den följer BTC kursen. BTC har i dagens läge gått upp 4114% under senaste femårsperioden. Vad har ett kortkonto hos en Svensk bank under de senaste fem åren genererat för årlig avkastning? Det ständig återkommande argument att bara kriminella använder BTC på darkweb kan avfärdas med hänvisning till Chainalysis Crypto Crime Report 2021. Enligt rapporten anses 0,3% av alla BTC transaktioner vara “olagliga”.

Juhlin jämför också BTC med Ingvar Kamprads marknadsekonomiska ideer. IKEA “gör livet enklare och roligare”,“förbättrar människors liv och skapar välstånd” och “ger en bättre vardag åt de många människor, vilket “nås genom försäljning av en bra produkt till låga priser”. Allt detta låter bra och kan likväl tillämpas på BTC. Miljontals människor har köpt BTC “billig”, fått en bättre vardag och en tryggare framtid med BTC. Livet har helt enkelt blivit enklare och roligare för dem.

BTC är ett kapitalistisk underverk som separerar pengar från staten och som har utvecklats på en fri marknad. Enbart ett begränsat antal BTC kan skapas vilket gynnar sparandet för framtiden. Trots rejäla nedgångar i priset klarade BTC alla kurskorrekturer och har därefter hittat nya “all time high” nivåer. Dessutom kan man sätta jämförelsen mellan BTC och IKEA i ett lite större perspektiv om man till exempel tar in staten och politiken i ekvationen. De som köper BTC eller varor hos IKEA gör det frivilligt. Staten och politikerna tar dina pengar, via skatter, med tvång och med hot om våld. Men vilken politiker förbättrar människors liv och skapar välstånd? Vilken politiker levererar bra produkter till låga priser eller gör livet enklare och roligare? Händelserna under Covid-pandemin och kriget i Ukraina talar ett annat språk. Staten och politikerna är inte bäst på att hantera kriser och ekonomin.

BTC är mycket volatilt och man måste leva med det om man investerar i BTC. Hittills har volatiliteten varit en del av BTC precis som de återkommande kraftiga kursfallen. Men det finns strategier hur man kan hantera volatila finansiella instrument. DCA (Dollar Cost Averaging) är en strategi. Man månadsspara en fast summa vid en fast tidpunkt oberoende av BTC kursen. Eller man gör så kallad “grind trading”. Man köper vid en fast satt kurs under det aktuella marknadspriset (BBM, Buy Below Market) och säljer vid en fastlagd kurs över det aktuella marknadpriset (SAM, Sell Above Market). Datorprogram sköter dessa transaktioner. Volatilitet innebär därför inte automatisk att BTC är en dålig inflationsskydd.

Juhlins diskussion kring inflation, låga räntor och BTC är lite förvirrande. BTC går upp, enligt Juhlin, delvis p.g.a utbud och efterfrågan, delvis på grund av den låga räntan. Den låga räntan är bra för BTC eftersom man söker sig bort från “säkra” papper med låg avkastning till investeringar som BTC med högre risk och högre avkastning. Så länge är jag med i resonemanget, men nu kommer en logisk kullerbytta: en låg ränta förändrar människors tidspreferens, den bli mer kortsiktig. En artificiell låg ränta, påverkad av staten, gör att man tänker kortsiktigt, lever i nuet och går in en högre skuldsättning. Detta syns tydligt efter decennier med låg ränta. Statens, medborgarnas och företagens skulder har aldrig varit högre i ett historiskt perspektiv. Med en “normal” ränta, satt av marknaden och inte av staten, tänker man mer långfristigt eftersom det löna sig att spara för framtiden.

Några ord om Juhlins ljusa framtidsvision för BTC. “BTC har problem nu, men i en avlägsen framtid kan tekniska förbättringar göra transaktioner enkla, billiga och snabbare. Då skulle BTC på allvar kunna förbättra vardagen för många människor, genom att utmana det rådande penningsystemet. Världen skulle få en alternativ i form av pengar som inte kan styras uppifrån”. Detta är precis Satoshi Nakamotos huvudteser. Det är verkligen glädjande att Juhlin ser så positiv på BTC framtid, en framtid som dock finns redan här idag genom Lightning network och atomic swaps. De är fortfarande under utveckling men fungera och ger snabba, billiga och säkra transaktioner med bra anonymitet. Lightning network bör inte avskrivas i några meningar, vilket Juhlin gör. 

Juhlin gillar “det gamla vanliga guldet som finns kvar som en säker och trygg investering”, vilket är bra tänkt. Guld är bra: “man blir inte miljonär över en natt men det lär inte ruinera ägaren”. Men BTC är bättre. BTC är lika säker som guld genom nätverkets uppbyggnad, den är i motsats till guld lättare delbar i små enheter (Satoshis) och väsentlig lättare att transferera runt jordklotet, om så skulle behövas.

Sammanfattning:

Juhlin har inte lyckats styrka att BTC är en bubbla. Hotet mot BTC är staten och bankerna som försöker krossa BTC. Om detta lyckas så är det ytterligare ett steg mot ett totalitär övervakningssamhälle, ett samhälle som George Orwell hade varnat oss för.

Reallönen: den verkliga lönen

Den enda prisökning som egentligen spelar någon roll är den reella. Alltså den prisökning som justerats för inflation och deflation. Oavsett om det gäller priset på våra aktier eller löner så har de endast stigit i fall de överträffat inflationen.

När det kommer till löner är det viktigt att skilja på nominell lön och reallön. Den nominella lönen är helt enkelt lönen som den presenteras, det vill säga att 20 000 kronor ena året – nominellt – är 20 000 kronor alla andra år också.
Reallönen däremot är lite krångligare, eftersom att 20 000 kronor det ena året är har mindre köpkraft det andra året. Den gängse formeln inom mainstreamekonomi räknar ut reallönen genom att subtrahera den inflationsjusterade tidigare lönen från den nominella nya lönen. Exempel:

Lön mars 2021: 20 000
Lön mars 2022: 21 000
Nominell löneökning: 5%
Inflation mars 2021 – mars 2022: 4%

Reell löneökning: 21 000 – (20 000 x 1,04) = 200 kronor. Vilket motsvarar ca 0,96%.

Om man vill fuska lite med matematiken och förenkla kan man bara tänka att reallön = procentuell löneökning – inflationen i procent. Med räkneexemplet ovan hade den reella löneökningen blivit 5%-4%=1%.

Även om den gängse formeln kan ge oss ett hum om inflationen så gäller formeln egentligen inte just din eller min lön, eftersom att inflationen är personlig. Detta beror på att alla varor och tjänster inflateras i olika takt och volym. Mer om detta längre fram i texten.

Inflationen i år har varit högre än Riksbankens mål på 2%. I februari detta året var inflationstakten 4,5% jämfört med föregående års månad. Detta slår hårt mot nästan alla löntagare. Det är inte heller vanligt att få en löneökning på mer än 4,5% så vida man inte byter jobb eller befattning.

Jag ska nämna att den eviga siffermanipulationen som mainstreamekonomer och riksbanksanställda har för sig inte går att lita på. Ekonomi är inte heller en empirisk vetenskap så statistik och ekonomisk data kan tolkas och vridas tills den passar betraktarens narrativ. I denna artikeln https://www.ekonomifakta.se/Fakta/Arbetsmarknad/Loner/Loneutveckling-och-inflation/ kan man läsa att reallönerna mer än fördubblats sedan 60-talet. Hur man har kommit fram till det vet nog bara den som vill att det ska vara så. En tanke jag får som skulle kunna förklara lite av artikelns siffror och diagram är dock teknikens utveckling. En smartphone t ex  består av en uppsjö av uppfinningar och information, som, om de skulle köpas separat, hade kostat multum på 60-talet.
Jag vill också tillägga att allt som presenteras från SCB bara ska ses som en fingervisning för att få ett hum om hur läget ser ut. Däremot så kan man visa rent praxeologiskt hur inflation och löner fungerar och vad som händer när man förstör dem:

1. En medveten ökning av penningmängden som överstiger utbudet av varor och tjänster resulterar i att pengarna tappar sin köpkraft. Dagens pengar kan skapas ur tomma intet till skillnad från Bitcoin och ädelmetaller.

2. Om penningmängden skulle hållas konstant skulle priserna tendera att falla. Även innovation och konkurrens leder vanligtvis till lägre priser på en fri marknad.

3. I en sund ekonomisk värld baseras på hur mycket värde ens arbete kan skapa för andra, inte på vad fackförbund och stater säger.

4. Den egalitära lönesättningen vi har idag som uppehålls av kollektivavtalen vill garantera alla arbetare en nominell löneökning. I artikeln Kartellanalys av Klaus Bernpaintner på Mises.se 14 mars 2021 skriver han:

”Fackföreningar är karteller. Det finns inget principiellt fel i att arbetare går samman och förhandlar en gemensam lön. Den som är bättre än genomsnittet har dock inget att vinna på det och tjänar på att inte vara med i den fackliga kartellen. Osolidariska arbetare håller man i schack genom att kräva att arbetsgivare betalar lön enligt kollektivavtal och inte efter individuell prestation. Facket har våldsmonopolets välsignelse att trakassera företag som vill undvika kollektivavtal. Facket är en kartell som gynnar de sämsta arbetarna på bekostnad av de duktiga.”

Och visst är det så. Återigen måste vi titta på handlingen rent praxeologiskt.

Antag till exempel att företaget XYZ har en bestämd pott på X kronor som de ska fördela på sina anställda varje år. Alla 10 anställda är garanterade en löneökning som inte har justerats för inflation, alltså en nominell. Pelle som är duktigast och som utvecklats mest anses av cheferna vara värd en löneökning på X/5 kronor. Men då ”solidaritet” råder så måste ju Kalle också få en löneökning trots att han faktiskt utvecklats i fel riktning och jobbar sämre idag. Pelles löneökning blir i stället X/10 kronor. Alltså en halvering av vad han var värd. Utöver detta har vi inflationen. Det enda som möjligtvis räddar Pelles och alla andras löner är teknikens utveckling.

Skydda dig mot inflation

Inflationen mäts med konsumentprisindex med fast ränta (KPIF). De 12 huvudkategorierna är:

• Livsmedel och alkoholfria drycker

• Alkoholhaltiga drycker och tobak

• Kläder och skor

• Boende

• Inventarier och hushållsvaror

• Hälso- och sjukvård

• Transport

• Post och telekommunikationer

• Rekreation och kultur

• Utbildning

• Restauranger och logi

• Diverse varor och tjänster.

Alla dessa kategorier av varor och tjänster inflateras olika mycket och olika snabbt. Den upplevda inflationen per person varierar därför utifrån vad vi köper. Håll koll på de varor som stiger mest i pris och överväg om det är värt att köpa dem eller om du kanske kan köpa dem från utlandet. Förbered dig inför lönesamtalet genom att använda SCB:s tjänst ”Prisomräknaren” för att räkna ut vilken löneökning du måste begära. Visa uträkningen för din chef och gör klart för denne att X kronor förra året inte är värt lika mycket som X kronor detta året. Till syvende och sist så bör du köpa ädelmetaller, samlarobjekt, börshandlade produkter och liknande för att skydda dig mot inflation. Det är klokt att köpa det man förstår sig på. Själv köper jag både aktier och ädelmetaller för att bevara värdet och förhoppningsvis öka värdet på mina hårt förvärvade besparingar.

Övrig information:

På https://www.scb.se/hitta-statistik/sverige-i-siffror/prisomraknaren/ kan man enkelt få fram sin inflationsjusterade lön.

Som jag nämnde i introduktionen till denna serie så övertar Ludwig von Mises Immanuel Kants filosofiska distinktioner för att utveckla praxeologin som metod. Därutöver kan vi även se vissa spår av Aristoteles teleologi som endast skall beröras i korthet i kommande artiklar.

Immanuel Kant utvecklar sin kunskapsteori / epistemologi i huvudsakligen två verk: Kritik av det Rena Förnuftet och Kritik av det Praktiska Förnuftet. Man kan se att Kants lära om moral i Sedernas Metafysik också baseras på hans kunskapsteoretiska överväganden och ställningstaganden.

I korthet borde därför konstateras att Immanuel Kants moraliska teori också betytt mycket för den moderna utvecklingen av den klassiska liberalismen och även den mer axiomatiska libertarianska metod som Murray Rothbard och Hans Herman Hoppe utvecklade. Vi ser en sådan utveckling  kanske i Hoppes härledning av Icke-Aggressionprincipen, IAP från en diskursetik där diskursens rationalitet tycks förutsätta att IAP respekteras då diskursen i  frånvaro av IAP skulle använda tvång och övertyga på andra sätt än genom att appellera till deltagarnas rationella förmågor.

Vad är det då i Immanuel Kants Sedernas Metafysik som bidragit till utvecklingen av den klassiska liberalismen och libertarianismen. Robert Nozick sätter kanske fingret på detta när hans filosoferande om människans självägarskap och rätt till negativ frihet (negativ frihet betyder frihet från tvång) i boken Anarki, Stat och Utopi, konstaterar att vi här kommit in på vad Kant avsåg med människan som ett ändamål i sig själv.

För om människan skall ses som ett mål i sig själv och inte som ett medel för andra, vilket Kants moralfilosofi formulerar som en maxim som skulle kunna bli ett kategoriskt imperativ, så kan vi hamna i en moralteori där varje individ ses som en agent som själv måste formulera sina egna mål och inte vara medel för någon annan.

Det intressanta blir då att eftersom libertarianismen som en etisk modell helt uppehåller sig vid medel för sin etik, vilket kan formuleras som: Jag bryr mig inte om dina politiska mål lika mycket som de medel du anser att du har rätt att använda för att uppnå dem, kan du lätt hamna i Nozicks målneutralitet. Du kan med andra ord försöka förverkliga vilken politisk, religiös eller vetenskaplig utopi du vill om och endast om du inte tvingar någon annan till den. Där medlen alltid utesluter tvång och våld, blir målen i sin tur neutrala. Dock misslyckas Nozick själv att upprätthålla en stringent etik om medlen i det att han landar i ett våldsmonopol och här utgår mer specifikt från en slags modern nationalstat (en av hans stora misslyckanden).

När därför Mises övertar Kants epistemologi så ser vi hur hans praxeologi på sätt och vis kompletterar den politiska teorin som utvecklas senare av hans efterträdare.

För att förstå Immanuel Kants epistemologi måste vi därför känna till lite om följande indelning: Med posteriorisk kunskap menar Kant den kunskap som kommer efter erfarenheten. Denna kunskap utgår alltså från något du erfarit och håller i minnet, även om det är i närtid. Du har exempelvis ett färskt minne att du valde en kaffe framför en latte på Espresso House och att du således gjorde ett val utifrån dina preferenser i det ögonblicket. Du har således kunskap om dina preferenser i närtid. Denna kunskap är erfarenhetsbaserad och alltså posteriorisk. För Mises så är all ekonomisk kunskap som inhämtas på detta sätt därför också ekonomisk historia, eftersom den uttalar sig om vad som redan hänt och baserar sig på minnen och söker rationella samband mellan dessa minnen.

Med apriorisk kunskap avser Kant den kunskap som kommer via förnuftet och således är före erfarenheten. Tänk dig att du befinner dig just nu i en dröm liknande filmen Matrix där hela ditt liv och alla dina minnen inte varit verkliga utan något du projicerat tillsammans med en maskin. Finns det någon kunskap du här kan vara helt säker på och som inte baseras på dina minnen? Ja det finns det enligt Kant. Du kan vara helt säker på det mesta inom matematisk kunskap och logik. Kant skulle även hävda att du kan vara säker på Gud och en korrekt etik. Det du däremot inte kan vara säker på är vilka som är dina föräldrar, vilka som är dina vänner och vad du upplevde när du gick på gymnasiet. Du kan inte vara säker på den svenska grammatiken och kan till och med betvivla att du har rätt erfarenhet av ensamkommandes ålder. Det du däremot kan vara helt säker på är därför apriorisk kunskap. Kunskap som är säker oberoende av erfarenheten. Du kan vara säker på att varje triangel har vinklar som tillsammans bildar 180 grader. Du kan vara säker på att 1+1=2.

Mises menar nu att ekonomisk kunskap också kan härledas från apriori. Hur skall detta förstås? Det betyder att på samma sätt som logiken och matematiken baseras på rationella axiom som vi kan begripa när de väl studeras, kan praxeologin också baseras på rationella axiom.

Kant menar således i Kritik av det Rena Förnuftet att där sinnlig kunskap kan betvivlas och kan vara föremål för debatt och argument mellan individer med olika erfarenheter, kan rationella axiom inte betvivlas utan är i verklig mening universella. Talet 1+1=2 har exempelvis varit sant i alla tider och på alla platser. Talet är sant oberoende av erfarenheten. Det är sant på andra planeter och galaxer. Det kommer att vara sant även när solen slocknat och jorden blivit en livlös planet som konsumeras av ett svart hål. Att en sten alltid faller mot marken kan däremot betvivlas, då detta har med erfarenheten att göra. Detta betyder självklart inte att gravitationskraften inte är sann. Det betyder bara att det vi hittills erfarit inte behöver hända igen. Gravitationen kan exempelvis förändras (av någon outgrundlig anledning) och stenen faller då inte lika självklart mot marken.

Vi kan sedan utveckla detta vidare enligt Kant och det gör vi genom att föra in begreppen analytisk och syntetisk. Syntetisk betyder här att man tillför kunskapen något som beror på subjektets försanthållanden medan analytisk betyder att man inte behöver tillföra något via subjektet. Exempel på en analytisk sats är påståendet: Alla ungarlar är ogifta. Detta påstående är analytiskt eftersom vi genom själva analysen av vad ungkarl betyder kommer fram till att det är fråga om en ogift person.

Ludwig von Mises utvecklar härifrån vad Kant menar med syntetiska apriori genom att grunda praxeologin på påståendet att både mänskligt tänkande och mänskligt handlade har en gemensam nämnare i människans medvetande. På så sätt baseras inte bara vissa former av mänskligt tänkande på utsagor som är syntetiska apriori, alltså på kunskaper där man tillför kunskaper från subjektet men där dessa samtidigt är före erfarenheten. Även mänskligt handlande har enligt Mises denna karaktär.

Jag skulle själv valt att uttrycka det lite annorlunda än vad Mises gör, även om jag menar samma sak och delar hans metod. Jag skulle nämligen säga att tänkandet i sig är en form av handlande. Det är genom handlande och där tänkande är en del som också tänkande och verklighet möts.

När Hans Herman Hoppe kommenterar praxeologins epistemologi i Economic Science and the Austrian Method (2007) drar han därför den korrekta slutsatsen att Mises lyckats överbrygga ett problem hos Kant, nämligen problemet mellan människans medvetande och verkligheten, mellan tänkandet och varat, i det att handlande är det som överbygger dessa och får dem att mötas. Mises påvisar således på vilket sätt som syntetiska apriori kan vara sanna. På så vis ger Ludwig von Mises också ett viktigt bidrag till den kantianska filosofin.

Fortsättning följer.

“Weighing benefits against costs is the way most people make decisions — and the way most businesses make decisions, if they want to stay in business. Only in government is any benefit, however small, considered to be worth any cost, however large.”
― Thomas Sowell

Det som är ”avgiftsfritt” numera är:

Mediciner för barn

Entré till muséer

Kollektivtrafik för skolelever på sommaren

Tandvård för unga upp till 23 år

Preventivmedel för unga upp till 21 år

Simskola

Sänkta avgifter i musik- och kulturskolan

Avgiftsfri screening för livmoderhalscancer.

En del vill säkert hävda att detta är bra satsningar – vem vill att kvinnor ska dö av livmoderhalscancer och barn inte får mediciner? Nej, det vill inte jag heller. Frågan som man alltid ska ställa sig är vilken nytta hade de här pengarna kunnat göra i stället och i andra sammanhang? Vad hade blivit resultatet om folk hade fått behålla pengarna och själva välja vad de vill lägga dem på? Det är svårt att svara på eftersom det är lätt att visa på vilken nytta skattemedel gör medan det är betydligt svårare att visa vad pengarna hade kunnat göra för nytta.

 “There are no solutions, there are only trade-offs; you try to get the best trade-off you can get, that’s all you can hope for.”

• Thomas Sowell

Politik och ekonomi handlar faktiskt uteslutande om att ”ställa grupp mot grupp”, att välja det ena i stället för det andra. Att låta folk gå på muséum ”gratis” framstår ingalunda som en reform som gynnar just arbetare – en grupp som Socialdemokraterna förment påstår sig företräda – och inte heller kommer nyttan att väga upp kostnaderna – en i sammanhanget liten omkostnad men ack så onödig. Man bör också ställa sig frågan vilka konsekvenserna blir av ”gratis” preventivmedel till unga? I USA har man sett att det som detta ledde till på 1960-talet var att antalet könssjukdomar ökade markant, och att den sexuella revolutionen ledde till allt fler födda utanför äktenskapet och vi ser allt fler ensamstående mödrar. Det betyder att allt fler barn växer upp utan en vuxen manlig förebild och vissa barn och ungdomar skaffar sig förebilder på gatan i stället och helt plötsligt har man skapat andra problem som man ”inte såg komma” trots att statistiken finns där för allmän beskådan.

En satsning på befolkningens tänder – eftersom det uppenbarligen inte går att köpa tandborste, tandtråd, munskölj och tandkräm i affärerna längre (?) – innebär helt krasst att man inte kan satsa på något annat för just de pengarna, inte heller bereds folket att ta eget ansvar för sina tänder eller att skaffa sig en tandförsäkring.

Barns mediciner då, det vill väl ändå alla vara med och betala för? Om så vore fallet – att alla såg det som legitimt att betala för andras barns mediciner – hade en statlig satsning inte varit motiverad för då hade det redan funnits privata och frivilliga organisationer/aktörer som hade ombesörjt detta behov men eftersom staten tillhandahåller det via skattsedeln försvinner sådana incitament – och här går väl den tydligaste linjen mellan etatister och anarkister – vi vill båda ha samma saker (ibland) men ser att det går att lösa på olika sätt.

Kulturskolan – som i regel alltid har så långa köer att det ändå slutar med att de med pengar använder sig av privata alternativ (här talar jag ur egen erfarenhet då jag arbetade som gitarrlärare privat i över tio år) – visar på att pengarna inte räcker till för att täcka behovet. Det slutar trots allt i de flesta fall med privata aktörer, som alltid är billigare sett till den totala omkostnaden, får göra jobbet där kulturskolan inte räcker till. De privata alternativen är billigare för att de är betydligt mer konkurrensutsatta medan kulturskolan mer fungerar som ett tillhåll för dem med tur och framförhållning som kan åtnjuta kulturskolans undervisning på skattebetalarnas bekostnad. Kulturskolan är således en av många ”satsningar” som skulle kunna läggas ned utan att landet skulle gå sönder eller att befolkningen inte längre skulle kunna spela några instrument eller lära sig att dansa.

Human Action, sid 4.

Det som ur ett filosofiskt perspektiv är spännande med Ludwig von Mises ”Human Action” är föreningen av en klassisk aristotelisk syn på kausalitet med kantiansk epistemologi (vetenskapsfilosofi). Human Action är inte bara en teori om mänskligt handlande i generell mening och en ekonomisk teori, utan dessutom ett inlägg i samtida filosofisk debatt om hur vi får säker kunskap och vad som orsakar mänskligt handlande.

Där den kantianska traditionen såg på syntetiska apriori (kunskaper som förs samman oberoende av människans erfarenhet) som universaliserbara finner vi i den nykantianska övergången ett ifrågasättande av samma universaliserbarhet. Särskilt de nykantianer som inspireras av Karl Marx som ansåg att varje social klass har sitt eget ”logos”.  Därför vill Mises grunda en ekonomisk teori som är tillräckligt solid för att undvika kritik från historicism, behaviorism, positivism, marxism och liknande teorier. Och det är alltså här Mises introducerar teleologin som en metod som skiljer sig från positivismen och den vid denna tid rådande fysikaliska världsbilden med dess två orsaksförklaringar.

Det som är unikt i Mises epistemologi är således att teleologin ses som ett syntetiskt apriori, att det så att säga är något som vi kan få kunskap om oberoende av erfarenheten. Att människan är målstyrd är således något som vi har kunskap om obeorende av empiriska argument och induktioner.  Människans handlande kan nämligen inte förklaras utifrån ett studie om materiella och effektiva orsakslagar i naturen. Historien kan varken försanthålla eller falsifiera någon generell teori om mänskligt handlande utifrån ett laboratoriemässigt studium av människan (mot behaviorismen). Praxeologin rör inte heller frågan om hur människans logiska, diagnostiska, förmåga har uppstått. Det har ingen betydelse om någon av homo sapiens ”förfäder” resonerade eller inte resonerade i enlighet med en apriorisk kausalitet och teleologi. Det intressanta är att dessa orsaker är förutsättningen för vårt eget tänkande. Vi utgår här och nu från oss själva.

Att sedan studiet av det mänskliga handlandet är aprioriskt (syntetiska apriori) hindrar inte att man applicerar detta på omständigheter som kommer av erfarenheten eller av hypotetiska exempel. Aposterioriska erfarenheter, skriver Mises: ”…merely directs our curiosity toward certain problems. It tells us what we should explore, but it does not tell us how we could proceed in our search for knowledge.” – Human Action, sid 65.

Enligt historicismens postmoderna (dekonstruktivistiska) kusiner idag är således ekonomiskt tänkande (all form av ekonomisk vetenskap) blott uttryck för subjektiva och historiskt avgränsade fenomen. Det finns inga säkra ”lagbundenheter” bakom människans ekonomiska beteenden. Det är ungefär som att säga: Marxismen skulle kunna fungera i Venezuela även om den inte fungerade i Sovjetunionen, Albanien, Kampuchea, Vietnam, Kina och Nordkorea.

Man ser således vad en relativistisk hermeneutik skulle få för effekter på analys av monetär teori och reporäntan. Då det inte finns universella lagar om valutor som exempelvis medger att guldmyntfot eller bitcoin har ett mer stabilt värde, blir det ungefär som att säga: ”De må vara stabila för den kulturen och det företaget, men inte för oss i Sverige.”

Mot detta använder Mises det transcendentala argumentet (från Kant). För om empiricismen har rätt att varje ekonomisk lag endast har en hypotetisk sanning i det enskilda fallet, är även detta ett hypoteteiskt påstående. Alltså är det inte ett empiriskt påstående. – Hans Herman Hoppe: ”Economic Science and The Austrian Method”, sid 56.

Den transcendentala metoden används även i kritiken av historicismen i betydelsen att om det är sant att: ”ekonomiska lagar endast är tids- och subjektberoende” så är denna utsaga i sig endast tids och subjektberoende, det vill säga duger den inte som vetenskaplig proposition. Relativismens påståenden är relativa, de saknar universaliserbarhet. Således är de inte giltiga som utgångspunkt. De är uppenbart falska för vissa människor.

Antropologiskt leder detta till en helt annan människosyn än den som ser individen som ett oskrivet blad (som exempelvis Locke som ser människan som tabula rasa) som befinner sig i en värld där hon klistrar etiketter (namn) på allting (nominalism).

Mises får därtill rätt av en annan slags libertarian som Noam Chomsky i ett enda avseende. Chomskys stora och världsledande bidrag om språk och språkliga strukturer har visat att dessa är medfödda i vår konstitution. ”Logos” – orden – finns så att säga i vår genetiska kod.

Om vi således skall summera Mises filosofiska premisser finner vi:

• 1.) Att människan är en handlande agent.
• 2.) Att teleologiska orsaksförklaringar är den korrekta metoden att förstå mänskligt handlande.
• 3.) Att människans samlande enhet är ett jag (ego).
• 4.) Att människan kan ha kunskap och söka kunskap.
• 5.) Att teleologin är ett syntetiskt apriori – ingår i människans ”konstitution” oberoende av erfarenheten.
• 6.) Att människan kan vara rationell ifråga om medel och mål.
• 7.) Att människan som agent har en fri vilja att välja mål, medel och den mening hon tillskriver dessa.
•  8.) Att praxeologin tillsammans med matematik och fysik vilar på syntetiska apriori i den klassiska kantianska (rationalistiska ) traditionen: Praxeologin liksom matematiken är sann för alla människor i alla tider och överallt.

Det Mises med andra ord säger är att människan är målstyrd och kan inte välja att inte vara målstyrd samtidigt som han säger att hon har en fri vilja att vara rationell mellan de mål hon faktiskt väljer. Föreningen av frihet och rationalitet med teleologi finner vi även i Aristoteles etiska analys i den Nikomachiska etiken där människan, genom att förvärva vissa dygder (som bistår hennes funktionalitet) kan realisera sina moraliska men också intellektuella mål. Där Mises intresserade sig för människans ekonomiska mål, intresserade sig Aristoteles för hennes egen moraliska och intellektuella utveckling.

I del 1 beskrev jag hur utbud och efterfrågan fungerar på en fri marknad. Verkligheten ser tyvärr inte ut så. Det vi kallar för den fria marknaden är hårt reglerad och manipulerad. Jag kommer att ta upp de tre mest intervenerade marknaderna för att visa vad som händer när man stör marknadens harmoni.

1. Penningpolitik och inflation

Uppkomsten av pengar har vi den fria marknaden att tacka. Historiskt sett valde marknaden guld och silver som bästa bytesmedium och mynten präglades privat. Under medeltiden började dock kungamakterna att ta kontroll över pengarna och förstöra dem för att öka sina egna rikedomar på bekostnad av undersåtarnas. Så har det fortsatt än idag och staten har monopol på att trycka pengar och gärna för mycket.

Riksbanken, SCB och flera ekonomiska läroböcker och skolor påstår att inflation betyder att den allmänna prisnivån stiger till följd av ökad efterfrågan eller högre produktionskostnader. Vilket är nonsens. Det enda som är sant i deras beskrivning är att den allmänna prisnivån stiger. Men detta är till följd av en medvetet ökad penningmängd. Riksbanken har i uppgift att hålla inflationen runt 2% per år, vilket framgår på deras hemsida. Samtidigt påstår de att de ser till att pengarna behåller sitt värde över tid.

Den allmänna prisnivån kan absolut stiga till följd av ökad efterfrågan på varor och tjänster men den inflation som skapas av centralbankerna är en medveten ökning av utbudet pengar. Kom ihåg formeln:

Pris= Efterfrågan / Utbud
där:
P = Priset på pengar mätt i ett stort antal varor och tjänster
E = Efterfrågan på pengar
U = Penningmängden

Om P = E/U så är E/(Ux2) = P/2

Kort sagt blir pengarna mindre värda i förhållande till varorna eftersom att centralbankerna ser till att skapa mer pengar än vad det skapas varor.

2. Arbetsmarknaden och minimilöner

Vad är det egentligen som skapar arbetslöshet? Och varför flyttas mer och mer produktion till Kina?

Mellan arbetsgivaren och arbetstagaren står staten. Genom mängder av regleringar i form av skatter och lagar kontrollerar staten så väl utbudet som priset på arbete. Vad staten inte styr är efterfrågan på arbete. Människors behov och viljor är nästan oändliga och efterfrågan på att tillfredsställa personliga mål kräver att vi arbetar och att andra arbetar för oss. Därför blir efterfrågan på arbete nästan oändlig den också.

Att förbjuda en viss typ av arbete försämrar dess kvalité. Prostitution och droghandel är exempel på arbeten som staten förbjudit men som ändå har stannat kvar på marknaden. I alla fall på den svarta. Kvalitén på dessa arbeten försämras av rädslan hos arbetarna samt köparna för att bli påkomna. 
Det är sant förbud kan minska utbudet men efterfrågan finns ändå kvar. Vad som händer är att efterfrågarna kommer att välja dåliga substitut till det de annars hade kunnat få på en fri marknad.

Staten styr även utbudet av arbete genom reglerade priser i form av skatter och minimilöner. De höga skatterna och arbetsgivaravgifterna gör det dyrt för företagarna att anställa folk så man flyttar sin verksamhet utomlands i stället. Detta omfördelar arbete från Sverige till utlandet, vilket resulterar i att svensken förlorar arbetet samtidigt som en person utomlands får ett arbete eftersom att utlänningen är billigare än svensken. Om bägge länder i stället hade avreglerat sina arbetsmarknader hade både svensken och utlänningen haft arbete så det räckte och blev över och den enes vinst hade inte varit på bekostnad av den andres förlust.

Fri byteshandel och samtycke är orättvist enligt politiker. Även löner som arbetsgivaren och arbetstagaren kommer överens om ses som orättvisa. Visst kan det kännas tryggt att man är garanterad X kronor i månaden eller i timmen men låt oss se vad som händer, rent praxeologiskt, när minimilöner införs:

På företaget Mises Cyklar AB monterar man cyklar. Företaget består av tre anställda montörer och en VD.

Den snabbaste montören monterar 20 cyklar på en arbetsdag och tjänar 200 kronor i timmen. Den näst snabbaste monterar 15 cyklar på en dag och tjänar 150 kronor i timmen. Den minst snabbaste tjänar 100 kronor i timmen då han monterar 10 cyklar om dagen. Alla är överens om lönesättningen. En dag träder en ny lag i kraft som säger att VD:n måste betala alla arbetare minst 150 kronor i timmen. Sammanhållningen och vänskapen är god på företaget så VD:n bestämmer sig för att ge den minst snabbaste montören en chans att komma upp på den nivån att han monterar 15 cyklar per dag. Veckorna går och han utvecklas inte så som förväntat så VD:n blir tvungen att avskeda honom. Sedan blir det dags för rekrytering och VD:n vill inte anställa någon som inte kan montera mer än 14 cyklar per dag, eftersom att han skulle gå med förlust om han anställde någon som monterade mindre än 14 cyklar för 150 kronor i timmen. Således blir unga och oerfarna och eventuellt måttligt handikappade inte anställda och turen går i stället till de mer erfarna och äldre arbetarna.  

3. Sjukvården

Den centralstyrda sjukvården skapar långa vårdköer och ger dåliga alternativ till vård. Följande statliga ingrepp i sjukvården är särskilt värda att nämna:

1. Priset

All vård för personer 0-20 samt över 85 år är ”gratis”. För personer mellan 20 och 85 kostar sjukvårdsbesök mellan 0-400 kronor beroende på vilken typ av besök. Utöver avgiften för besöken är behandlingarna ”gratis” förutom eventuell medicin. Det spelar ingen roll om du har hösnuva eller brutit båda benen. Så, givet att behandlingarna är ”gratis”, vilken behandling tror du då att du får? Den billigare eller dyrare?

Den svenska sjukvården är gratis för de som inte betalar skatt. För skattebetalarna är den däremot oerhört dyr. Trots våra höga skatter upplever vi ändå sjukvården som billig vilket gör att vi gärna söker vård för saker som vi egentligen inte behöver vårdas för. Jag har flera bekanta inom vården som vittnar om detta. I förra artikeln om utbud och efterfrågan skrev jag om ett exempel på om det skulle bli rea på nötkött och vad som skulle hända då. Ja, det skulle oundvikligen bli långa köer. Samma sak är det med vår billiga sjukvård. Sverige har bland Europas längsta vårdköer.

2. Utbudet av det det statliga utbudet

Det är de statliga organen som styr utbudet av sjukvård. Det upplevda låga priset på svensk sjukvård lockar till sig folk. Addera ett lågt utbud på detta och öster om likhetstecknet står långa vårdköer. Sverige har bland Europas längsta vårdköer och även minst antal IVA-platser och sjukhussängar. Antalet intensivvårdsplatser i Sverige år 1993 var 4300 medans antalet 2018 var 574. Det ska också nämnas att befolkningsmängden var ca 10% större 2018 än 1993.

I början av 2020 kom coronaviruset till Sverige vilket ökade efterfrågan på vård markant. Kom ihåg att utbudet på IVA-platser minskat drastiskt sedan 90-talet. Som ett resultat blev vården hårt belastad och när vaccinet stod färdigt ett år senare så skyldes den belastade sjukvården på: (ja, du gissade rätt)…de vaccinerade!

3. Utbudet av alternativ

Det finns fler alternativ till vad sjukvården har att erbjuda. Det gäller så väl mediciner som behandlingsformer. I Sverige subventioneras inte alternativmedicin och medicinsk cannabis är förbjuden, trots många studier utomlands som visar på god effekt. Att förbjuda eller att inte subventionera dessa hjälper till att skapa vårdköer och kan försämra patientens läkning. Jag ska tillägga att jag inte tycker att något ska subventioneras men om det finns ett ”gratis” eller billigt alternativ så är det naturligt att de flesta väljer det alternativet. Listan är lång över förbjudna mediciner. En del av dem kan döda patienter och andra kan faktiskt låta patienter dö om de inte skulle få den förbjudna medicinen.

Civila dör, bostadshus sprängs sönder, barnhem bombas och en humanitär katastrof äger rum i Europa 2022. Orsaken är den ryska invasionen av Ukraina. Hur bör vi förstå bakgrunden till kriget? Självklart är den ryska regeringen ansvarig för det som nu utspelas. Frågan är emellertid vad som varit bakgrunden till Kremls beslut att invadera sitt grannland? En av teorierna grundas på vad som kallas ”Offensiv Realism” och är en den av den nyrealistiska skolan inom Internationell Politik.

En av grundtankarna inom Offensiv Realism är att den internationella politiken av suveräna stater saknar ordning och föder aggressivt beteende. Stater följer enligt denna teori bara folkrätten när det passar dem och är i deras strategiska intressen. När de emellertid ställs inför en valsituation där de måste välja mellan folkrätten liksom konventioner å ena sidan och vad som de tror gynnar deras intressen, så väljer de det senare. Mearsheimer utvecklar denna teori i The Tragedy of Great Power Politics. När vi analyserar staters beteenden och internationella relationer är det därför enligt Mearsheimer till sist meningslöst att tala om rättigheter. Om du är en liten spelare på denna plan är det därför i dina strategiska intressen att hålla dig väl med större spelare. Enligt professor John Mearsheimer är Förenta staterna den nödvändiga orsaken till krigen i Georgien och Ukraina, samt till att Ukraina förlorade Krim och senare Donbass till Ryssland. Hur resonerar han?

Det som är smärtsamt när vi idag ser Ukrainas president Volodomyr Zelenskyij tala inför Förenta staternas kongress är hans vädjanden om hjälp, militärt stöd och humanitär uppbackning. Han har givetvis EU, NATO och Förenta staterna med sig principiellt. Han får politiskt stöd, ekonomiskt stöd, militärt och humanitärt material och moraliskt stöd. Men det är allt. Han ville helst ha mer. Zelenskyij skulle inte ha något emot att NATO förklarade krig mot Ryssland. Han satsade med andra ord enligt Offensiv Realism på andra stora spelare vid sidan om sin granne för att frigöra sig från den ryska björnen.

Det är därför vi enligt Mearsheimer måste gå tillbaka till Euromaidan där det hela började. Förenta staterna gav öppet sitt stöd till Euromaidan och så givetvis även EU. Förhoppningarna var tre:

1. Ukraina skulle förena sig med NATO.
2. Ukraina skulle gå med i EU.
3. Ukraina skulle utvecklas till en liberal västerländsk demokrati (och frigöras från korruption).

Det fanns bara ett problem. Ryssland sa nej och menade det. Ryssland har dessutom kärnvapen. Och Putin har sagt att han inte drar sig från att använda dem.

Enligt Mearsheimer hade Ryssland kunnat svälja NATO:s expansion i de baltiska staterna och i Polen, men drog en bestämd gräns 2006 vid Georgien och Ukraina. Kriget i Georgien handlade om medlemskap i NATO och Georgien förlorade. Dock väckte inte kriget i Georgien samma intresse som kriget i Ukraina på grund av avståndet, men spelarna och händelserna var mycket lika varandra. Ryssland vann alltså och NATO kunde inte göra något. Sedan kom Euromaidan och Förenta staterna gick aktivt ut och stödde maktskiftet. Genom sin aktiva närvaro och sitt stöd ingöt man förmodligen också stora förhoppningar som är helt förståeliga. Äntligen kunde de sista resterna av den postkommunistiska och korrumperade ordningen försvinna. Äntligen kunder beroendet av Ryssland försvinna. Ukraina skulle bli ett normalt land i Europa och förena sig med västerländska ideal. Patriotismen blomstrade.

Det fanns dock ett till problem. Ukraina var enligt Mearshemer inte enat i detta. En stor del av landet och särskilt i dess östra delar var nämligen inte alls lika övertygade om att EU och NATO var självklara alternativ. Ett inbördeskrig bröt ut och pågick mellan 2014 och 2022. Detta inbördeskrig har åberopats av Vladimir Putin som ett av hans skäl för invasionen. Om man skall tro Putin förekom nämligen ett regelrätt massmord på ukrainare i Öst. Enligt det ryska narrativet handlar det dessutom om nazistiska ukrainare som aktivt diskriminerar och utövar våld och mord på ukrainare som har sympati med Ryssland. Separatisterna på Rysslands sida gavs givetvis också militärt understöd från den ryska regeringen. Parallellt gav Ukraina de miliser som kämpade mot separatisterna sitt stöd. Ukraina hade samtidigt stöd av Förenta staterna. Det var ju deras suveräna rätt att ta tillbaka sitt land.

Vi ser således här en upprepning av det Kalla Kriget där Sovjetunionen respektive Förenta staterna stöder var sin sida. Flera inbördeskrig i Latinamerika och Asien gör sig påminda.

Om vi här lämnar Mearsheimer är den väsentliga frågan givetvis om den ryska regeringen har rätt? Svaret måste vara att den ryska regeringen överdriver detta, men att den sida som förnekar att övergrepp ägt rum också har fel. En indikation ges av FN, liksom av Amnesty International och Human Rights Watch. Enligt FN är det 3393 personer som avlidit och över 7000 som skadats på grund av kriget i Östra Ukraina mellan 2014 och 2021. De har alltså dödats på grund av båda sidornas krigföring. I FN rapporten heter det:  

”During the entire conflict period, from 14 April 2014 to 30 September 2021, OHCHR recorded a total of 3,095 conflict-related civilian deaths (1,841 men, 1,065 women, 102 boys, 50 girls, and 37 adults whose sex is unknown). Taking into account the 298 deaths on board Malaysian Airlines flight MH17 on 17 July 2014, the total death toll of the conflict on civilians has reached at least 3,393. The number of injured civilians is estimated to exceed 7,000.”

Förenta Nationernas Rapport.

Enligt Amnesty International och Human Rights Watch har den ukrainska sidan (SBU i rapporten) utfört både tortyr, kidnappningar och mord i regionen. I Amnestys rapport med rubriken ”You Don´t Exist” heter det:

“In three cases detailed in this report the SBU allegedly continued the enforced disappearances, keeping the individuals in unacknowledged detention for periods ranging from six weeks to 15 months. One individual was exchanged, the other two simply released without trial. With regard to two of the individuals, there is no record whatsoever of their detention.

The June 2016 UN report noted that the cases of incommunicado detention and torture brought to their attention in late 2015 and early 2016 “mostly implicate SBU” and specifically mentioned the SBU compound in Kharkiv as an alleged place of unofficial detention.

Based on the research findings detailed in this report, Amnesty International and Human Rights Watch believe unlawful, unacknowledged detentions have taken place in SBU premises in Kharkiv, Kramatorsk, Izyum, and Mariupol. We received compelling testimony from a range of sources, including recently released detainees, that as of June 2016 as many as 16 people remain in secret detention at the SBU premises in Kharkiv. Ukrainian authorities have denied operating any other detention facilities than their only official temporary detention center in Kyiv and denied having any information regarding the alleged abuses by SBU documented in this report.

Most interviewees told Amnesty International and Human Rights Watch they were tortured before their transfer to SBU’s facilities. Several also alleged that after being transferred to SBU premises they were, variously, beaten, subjected to electric shocks, and threatened with rape, execution, and retaliation against family members, in order to induce them to confess to involvement with separatism-related criminal activities or to provide information.”

Amnesty Internationals Rapport: You Don´t Exist.

Precis samma övergrepp har också separatisterna begått mot personer som man misstänkt haft samröre med SBU.

NATO

Nato har en policy att aldrig helt stänga dörren för medlemskap åt något land. Sedan Euromaidan har emellertid den ryska regeringen just efterfrågat en sådan policy av den amerikanska regeringen. De ryska kraven har varit två:

1. Att NATO inte utvidgas till att omfatta Ukraina (och Georgien).
2. Att NATO inte placerar missiler i något av de länder som ligger i Rysslands närhet.

Dessa anspråk tillämpar för övrigt Förenta staterna själva. De kallas Monroedoktrinen. Enligt Mearsheimer ser vi här med andra ord en rysk motsvarighet till denna doktrin.

Vem tjänar på kriget i Ukraina?

Innan Euromaidan var det få som trodde att Ryssland en dag skulle gå in i Ukraina och annektera Krim och en stor del av den östra delen av landet. Frågan är således hur Euromaidan och Förenta staternas stöd till den nya regeringen i Kiev uppfattades i Kreml? Det vi vet är att man explicit motsatte sig denna utveckling och åberopade säkerhetspolitiska skäl.

Detta leder tankarna till frågan om vem som tjänar på kriget. Är det så att Förenta staternas öppna policy är att isolera Ryssland ekonomiskt och socialt från Europa och låter Ukraina ta smällen? 

Det kan synas vara en onödig detalj i sammanhanget, men vad är det som egentligen idag rättfärdigar att Förenta staterna har militärbaser i Europa och exempelvis i Tyskland och  Östeuropa? Är det inte så att den permanenta militära närvaron av Förenta staternas militär behöver en närvarande fiende att bekämpa? Enligt Mearsheimer är denna politik dock ytterst skadlig för Förenta staterna själv. Ryssland har bara en bråkdel av den militära kapacitet som Förenta staterna har. Det man har gjort nu är att driva Ryssland i händerna på den makt Mearsheimer ser som den egentliga utmanaren av amerikansk hegemoni: Kina.

Det är ett cyniskt maktspel som nu äger rum mellan två storspelare i internationell politik. Kostnaderna i mänskliga lidanden är mycket höga.

Pyrrhusseger

I ett sämsta scenario förlorar alla parter på denna konflikt. Ukraina har redan förlorat Krim och den östra delen av landet och riskerar att förlora ännu mer. Den mänskliga tragedin i civila offer går inte att mäta. Förhoppningsvis kommer de inte att förlora mer. Förenta staterna har förlorat en möjlig allierad mot Kina. Europa har förlorat en handelspartner i Ryssland. Och Ryssland har för lång tid framöver förlorat anseende i Europa.

Den enda vinnaren är på sätt och vis Kina som nu kan utnyttja Rysslands ekonomiska beroende.

Därför har John Mearsheimer sannolikt rätt: Alla stater visar ett psykopatiskt beteende

I en libertariansk analys finns det ingen stat som har god moral och baserar sin maktutövning inom landet på rättvisa principer. En stat är monopoliserad våldsutövning på en region över tid. Dess representanter och oberoende av statsskick frånkänner alltid de rättigheter för sina subjekt som man tar sig själva såsom rätten till mord, bedrägeri, stöld (via skatter) och exploatering av andras privategendomar. Det är därför inte förvånande att stater uppvisar samma psykopatiska beteende i internationella relationer, även då det är uppenbart att de själva inte långsiktigt gagnas av beteendet.

Det går sedan givetvis att spekulera i vilka som tjänar ekonomiskt på krig och på militär upptrappning, men då besluten i staten till sist alltid faller på politiker som Putin och Biden så bär de det yttersta ansvaret. Den djupa staten är givetvis värd att granska i detta och det finns anledning att återkomma med en analys som faktiskt följer de ekonomiska incitamenten för krig. För sådana finns. Och i förhållande till politisk och ekonomisk makt tas aldrig större hänsyn till de civila och däribland barn som idag får lida på grund av den ryska invasionen. Den ryska invasionen måste fördömas, men så även Förenta staterna som bär en stor del av skulden för upptrappningen.

“The welfare state is the oldest con game in the world. First you take people’s money away quietly and then you give some of it back to them flamboyantly.

– Thomas Sowell

Socialdemokraterna har nu styrt landet – med flera ödesdigra konsekvenser som följd – i snart åtta år. Socialdemokratiska ungdomsförbundet, SSU, vill lyfta 100 reformer som de menar har gynnat landet, folket, national- och välfärdsstaten.

Några av ”satsningarna”, som det brukar heta, syftar endast till att höja bidragen:

Barn-, studie-, tandvårds- och barnglasögonsbidrag och ökat flerbarnstillägg är några av reformerna som lyfts fram som någonting positivt.

Det många inte förstår är att detta är skattemedel som den arbetande medel- och arbetarklassen står för, det vill säga de som får tillbaka en liten andel av det som de har betalar in.

Välfärdsstaten kan aldrig skapa någonting, utan den kan endast ge tillbaka lite av vad den har tagit/stulit – välfärdsstaten gynnar inte arbetande människor, utan den är till för dem som inte kan stå på egna ben, i dagens Sverige är det invandrare som i stor utsträckning är arbetslösa och andra människor som helt enkelt saknar de färdigheter, kunskaper och krav som ett avancerat samhälle ställer på sina medborgare. Eftersom (välfärds)staten inte skapar ekonomisk avkastning kan den helt enkelt endast gynna en grupp på en annan grupps bekostnad – det är så en välfärdsstat fungerar – en del vill förfäkta att den påminner om en försäkring men ett försäkringsbolag har helt andra incitament – de måste gå med vinst vilket gör att de investerar försäkringstagarnas pengar för att garantera att det finns pengar att betala ut när nöden kräver det. Välfärdsstaten höjer endast avgifterna (skatterna) i tider av kris – hade ett försäkringsbolag gjort på det viset står det i sinom tid utan kunder och går således i konkurs.

Vidare skapar bidrag – alla sorter – urusla incitament att dels försörja sig och dels att ta hand om sig själv och sin familj. Flerbarnstillägget gör att många familjer som egentligen inte borde skaffa barn alls nu sitter med flera barn än de kan hantera – både ekonomiskt och socialt. Det skapar in sin tur allt fler barn med dåliga förutsättningar i ett samhälle som i mångt och mycket bygger sin framgång på akademiska kunskaper och tillit människor emellan. För att nå framgång krävs både bra gener och att man socialiseras in i en kulturell gemenskap – vilket vi ser att allt färre klarar av, i synnerhet folk som lever i andra etniska enklaver än västerländska/svenska, det är också de som skaffar flest barn, har svårast att försörja dem och dessutom är arbetslösa i störst utsträckning. Bidragen gynnar sålunda folk som bidrar minst – och i mitt tycke även de som har minst rätt till skattefinansierade bidrag.

Studiebidragen leder oundgängligen till att allt fler studerar sådant som inte alls genererar i en framtida anställning – detta är en socialdemokratisk paradgren som implementerades redan på tidigt 1970-talet (en följd av oljekrisen 1973) när ungdomsarbetslösheten var aningen högre än den generella arbetslösheten i landet. Detta anammade också regeringen Bildt (1991 – 1994) under 90-talskrisen där antalet platser på universitet och högskolor fördubblades, från ca 200 000 till 400 000, under ett par år för att förfina arbetslöshetsstatistiken. Det är alltså inte bara Socialdemokraterna som kan agera socialdemokrater – det gör samtliga partier i Riksdagen. I dag studerar cirka 30 procent av befolkningen på universitet eller högskolor och det säger sig självt att många av dem inte kommer att arbeta med det som de har studerat till. Dessutom inser man rätt snabbt att en av tre inte kan vara lämplig för högre studier av god kvalitet med höga krav i en global konkurrens.

Om man hade avgiftsbelagt högre utbildning – eller ännu bättre: all utbildning – hade helt andra incitament skapats som inte bara hade gynnat den studerande, utan samhället i stort, för då hade folk haft betydligt starkare drivkraft att studera sådant som faktiskt ger ett arbete/inkomst efter avslutade studier. Många som studerar i dag gör det i brist på annan sysselsättning eller för att ”det är kul”. Studier ska inte vara en ersättning för annan, mer lukrativ sysselsättning, utan syftar till att man ska lära sig saker för att kunna arbeta. Välfärdsstaten förlorar på två sätt genom att skapa fler utbildningsplatser till utbildningar som inte leder till arbete:

1. Allt flera studerar med hjälp av studiemedel som betalas av den arbetande delen av befolkningen. Det är, som Milton Friedman påpekade redan på 1970-talet, arbetarklassen som betalar för att medel- och överklassens barn ska få ”gratis” högskole- och universitetsutbildningar.
2. Alla dessa studenter är inte heller till någon nytta varken för sig själva eller samhället. Först och främst bidrar de inte till sin egen försörjning, de lever på andra i flera år än nödvändigt och bidrar då inte heller till ”det gemensamma” och i stället för att vara skattebetalare i 50 år är de det – i bästa fall – i 40 år i stället. Man skapar således en förskjutning på 5 till 10 år för många att komma in på arbetsmarknaden eftersom mycket av det som studeras inte leder till arbete och att många arbeten egentligen inte kräver högre utbildning, utan det hade gått alldeles utmärkt att lära sig på det aktuella arbetet som praktikant. Det här får också konsekvenser för barnafödandet som skjuts upp allt längre i åldrarna vilket vi ser i form av allt fler barn med ADHD, autism och andra genetiska svårigheter som är en följd av att vi blir föräldrar allt längre upp i åren.

Om man nu vill värna välfärdsstaten och skatteintäkterna borde allt fokus ligga på att få så många i arbetet så snabbt som möjligt för att kunna beskatta dem så hårt som möjligt och under så många år som bara är möjligt. Det må låta cyniskt men det är precis så en välfärdsstat frodas. En del hävdar då att befolkningen måste vara (hög)utbildad för att vi ska kunna tillhöra den tertiära ekonomiska sektorn (den som avlönas högst, det som i vardagligt tal kallas för tjänstesektorn) medan man glömmer bort att det också leder till att allt fler inte passar in på arbetsmarknaden – vilket vi ser med all tydlighet senaste decennierna när arbetslösheten stiger decennium för decennium. De som inte lämpar sig för avancerade yrken och utbildningar hamnar utanför ekonomin helt och hållet – vilket urholkar arbetande människors plånböcker och det skapar också motsättningar (numera med etniska förtecken) mellan arbetande och icke arbetande människor. En välfungerande och oberoende nation behöver ha arbetstillfällen i både primär sektor – jordbruk – sekundär sektor – tillverknings- och produktionsindustrin – tertiär sektor – tjänstesektorn – men helst också kvartärsektorn – forskning, innovation och kunskap. Allt detta kan inte en hel befolkning vara lämpad för varför man behöver ha arbeten inom alla områden för att få så många som möjligt i arbete. Alla klarar inte av att vara jordbrukare eller elektriker, inte heller klarar alla av att vara akademiker, innovatörer eller ”intellektuella”. Ett samhälle bör bestå av alla delar av dessa sektorer annars kommer, som vi ser, många att slås ut och stå utanför samhället/arbetsmarknaden. Socialdemokraternas vision är att samtliga ska bli akademisk medelklass men eftersom de saknar insikten att alla inte är lämpade för det kommer man att fatalt misslyckas – och de är dyrt, för alla.

Vi ser också att allt fler arbeten som kräver mycket mankraft flyr landet sedan flera decennier och att det gör det ännu svårare att nå ”Europas lägsta arbetslöshet” – det handlar om att världens konsumenter betalar för vår välfärdsstat genom att alla svenska exportvaror som kräver många arbetade timmar blir oproportionerligt dyra. I en global ekonomi finns det således globala priser – antingen har man lägst pris eller bäst kvalitet på sina varor. Givet det faktum att basindustrin flyttar ut och kvar blir den mer avancerade tertiära ekonomin får vi hög arbetslöshet. Och eftersom vi importerar mängder med människor som aldrig någonsin kommer att kunna arbeta inom det högre skicket av den ekonomiska pyramiden skapar ”vi” på sikt ännu högra arbetslöshet vilket i sin tur kräver ännu högre mer bidrag, ännu fler satsningar på allt mellan himmel och jord samtidigt som allt färre försörjer allt fler. Ekvationen är ohållbar.

För vidare läsning:

https://ssu.se/nyheter/100-dagar-kvar-till-valet-100-skal-att-rosta-pa-socialdemokraterna/

https://www.socialdemokraterna.se/var-politik/reformer-och-resultat-sedan-2014

Detta är den första av två artiklar jag skriver om utbud och efterfrågan. I denna artikeln försöker jag på ett pedagogiskt sätt att beskriva teorin. Artikeln lämpar sig för nybörjare och ger en inblick i grunderna om teorin utifrån den österrikiska skolan.

Att förstå ekonomiska händelser är oerhört svårt för de som anser att ekonomi är en empirisk vetenskap. Den österrikiska skolan är inte empirisk, den är rationalistisk och förklarar ekonomiska händelser utifrån mänskligt målmedvetet handlande. En grundläggande förståelse för hur utbud och efterfrågan samverkar ger en bra inblick i hur ekonomin och samhället fungerar.

Det finns en rad olika sätt att beskriva hur utbud och efterfrågan samverkar, som tex grafer med elastiska kurvor och den matematiska formeln som ekonomen George Reissman använder sig av: Pris = Efterfrågan / Utbud. De är så klart väldigt användbara verktyg men för att verkligen förstå teorin så krävs en ordentlig beskrivning.

Så, vad är utbud och efterfrågan? Utbud är antalet handelsvaror eller tjänster. Man skulle kunna säga att efterfrågan är antalet personer som begär handelsvarorna men det är faktiskt mer än så. Efterfrågan är både antalet personer med begär och hur stort begäret är. Kort och gott kan man säga att efterfrågan är utbudet av efterfrågan och att utbud är utbudet utifrån efterfrågan.
Ett känt missförstånd är att det är utbud som skapar efterfrågan. Jag kommer att visa längre fram i texten varför det är ett missförstånd.

En vanlig uppfattning är att det är säljarna som står för utbudet och köparna som står för efterfrågan. Men det stämmer egentligen inte. Kom ihåg att pengar endast är ett bytesmedium. Den som säljer en vara köper pengar och den som köper en vara säljer pengar. Samma sak gäller arbete. Marxismen talar om för oss att den stackars arbetaren tvingas sälja sin arbetskraft till en arbetsköpare, alltså en kapitalist. Vad arbetaren i själva verket gör är att han säljer sin arbetskraft för att köpa pengar. Kapitalisten säljer pengar och köper arbetskraft. Det blir nu tydligt att en ”säljare” (indirekt) efterfrågar pengar medans en ”köpare” efterfrågar varan. Med andra ord finns det alltså inga egentliga köpare och säljare i en marknad. De är bägge byteshandlare som efterfrågar olika saker och bestitter olika slags utbud. Men för enkelhetens skull så kan vi kalla den som köper varor för ”köpare” och  den som köper pengar för ”säljare”.

Utbud

Man skiljer på utbudet mellan en råvara och en produkt. Råvaror är en naturlig vara som inte har bearbetats som till exempel träd och växter, metaller samt frukt och grönsaker. Man kan uppskatta både det faktiska utbudet av vissa råvaror samt det potentiella utbudet. Guld är en sådan råvara. Genom geologiska mätningar kan man uppskatta utbudet av guld som finns under jord. Ju mer information man har om ett utbud desto exaktare prissättningar. Produkter å andra sidan är bearbetade råvaror. Utbudet av en fåtölj, till exempel, innefattar:
– Utbudet av träd som blir bearbetar trä
– Utbudet av kor som blir bearbetat skinn
– Utbudet av metall som blir bearbetade skruvar, muttrar och fjädrar
– Utbudet av gäss som blir dun
– Utbudet av möbelmakare och även utbudet av tillverkare av möbelns material
– Utbudet av möbelförsäljare och utbudet av transportörer till möbelförsäljaren.

Kort och gott innefattar fåtöljens utbud utbudet på allt och alla i tillverkningsprocessen av en fåtölj. Skulle det bli brist på något i tillverkningsprocessen så skulle det även bli brist på fåtöljer så småningom.

Efterfrågan

Vad är det egentligen som efterfrågas? Det är dels utbudet som efterfrågas men det som egentligen varje människa efterfrågar är överlevnad och ökad levnadsstandard. Det är efterfrågan på dessa som har fört hela civilisationen framåt genom människans uppfinningsrikedom.

Uppfinnarens jobb är att uppfinna det som efterfrågas och eftersom det är välstånd som efterfrågas och då uppfinningen inte finns i utbudet sedan tidigare så måste uppfinnaren vara klok nog att förstå vad som höjer levnadsstandarden.

Som tidigare nämnt syftar efterfrågan till utbudet av efterfrågan.
Utbudet är dels antalet efterfrågare och dels hur stort begär de har. Skulle antalet människor öka så ökar också antalet begär och därmed efterfrågan. Sannolikheten att efterfrågan på fåtöljer skulle öka stiger därmed. Om ingen skulle efterfråga fåtöljer då skulle heller ingen bemöda sig att tillverka dem och sälja dem. När den stora massan har bestämt sig för att den inte längre vill ha en produkt då spelar det ingen roll vilket pris eller utbud den har. Det är alltså efterfrågan som skapar utbud. Eller rättare sagt är det efterfrågan på ökad levnadsstandard som skapar utbudet av varor som kan öka den.

Hur stor efterfrågan varje individ har på en vara är beroende av hennes livssituation och begär. Ett glas vatten på en öde ö skulle efterfrågas mer än en diamant. Våra begär är alltid kontextbundna och kan förändras med hjälp av marknadsföring samt förändrat utbud och pris.

Pris

Förhållandet mellan utbud och efterfrågan skapar priser som mäts i pengar, men kan även mätas i andra varor eller valutor. Till exempel är priset på en liter diesel 24 kronor, eller:

– 3 gram silver
– 1/10 tröja
– 10 st godisbitar
– 2,4 US Dollar

Det ska dock sägas att priset även kan styra efterfrågan och utbud trots att det är efterfrågan som ”skapar” utbud. Priser är ekonomins nervsystemet och talar om för producenter och entreprenörer vad som lönar sig att producera och sälja. Om priset på en vara stiger till följd av ökad efterfrågan så kommer resurser flyttas till skapandet av den varan för att tillgodose behovet. Utbudet kommer då att öka av varan på bekostnad av andra varor vilket i sin tur resulterar till att priset återigen sjunker.

Entreprenörer och handlare experimenterar ständigt med prissättningen av sina varor för att maximera sin vinst. Priser påverkar vårt agerande på marknaden och är oftast avgörande för om vi väljer att köpa eller avstå. Därför måste vår kära säljare se till att tillhandahålla det pris som accepteras av kunderna för att han ska kunna hålla sin affärsverksamhet vid liv.

Som formeln Pris = Efterfrågan / Utbud visar så förandras priset när förändringen av utbudet eller efterfrågan är markant. Stigande priser beror på att efterfrågan överstiger utbudet och fallande priser beror på att utbudet överstiger efterfrågan. 

Realisation, eller kort och gott rea, är en form av prissänkning i syfte att försöka höja efterfrågan. Ponera då att rean skulle vara extrem på ett antal varor. Låt säga att ICA reade ut nötkött till 90% av ursprungspriset. Vi kan nog alla föreställa oss vilket kaos det hade blivit och hur snabbt köttet hade sålt slut. Tänk då om det vore sjukvård?

I nästa artikel tar jag upp vad som händer med priser, utbud och efterfrågan när den fria marknaden interveneras och regleras.

Boken är lättläst, full av intressanta anekdoter, historiska perspektiv och lättbegriplig statistik. Precis som i sin förra bok illustrerar Norberg hur frihet i allmänhet och ekonomisk frihet i synnerhet korrelerar med materiellt välstånd. Boken kan vara till nytta för nationalekonomiska nybörjare för att förstå hur materiellt välstånd skapas, att det inte kommer av höga skatter, fackföreningar och skyddande tullar utan genom handel och hårt arbete.

Välstånd och frihet korrelerar främst genom genom två processer. För det första gör frihet det möjligt att handla vilket gör det möjligt med arbetsdelning och specialisering. En specialiserad bonde och en specialiserad skomakare som är fria att byta/handla med varandra kan producera mer än om de både ska ska odla själva och göra sina egna skor. För det andra gör frihet det möjligt att spara och investera, vilket gör att entreprenörer får tillgång till besparingar som de kan bygga maskiner och fabriker med utan att behöva gneta ihop pengarna själv först. Norberg tar i sin bok främst fasta på den första processen, handelns roll i välståndet. Det finns inget att invända mot de rent ekonomisk-mekaniska aspekterna av Norbergs bok. Han beskriver hur välstånd skapas och hur saker fungerar. Han vederlägger förtjänstfullt många vanliga argument mot ekonomisk utveckling och högre levnadsstandard, som att det måste innebära skada på miljön, leda till materialism och orättvisor.

Däremot är det intressant att titta närmare på Norbergs utvecklingsoptimism, policytankar och förkärlek för globala institutioner. Om man drar handel-arbetsdelning-specialisering till sin spets får man vad som kallas globalisering. Ett företag i Sverige köper den billigaste skruven från Kina, sätter den i den billigaste plåten från Tyskland och fäster alltihop med den billigaste muttern från USA för att skapa den billigast möjliga varan. Frihet, handel och globalisering gör detta möjligt. Det är värt att påminna om att globalisering är inte globalism. Det förra gäller global handel medan det senare gäller politik och går ut på att vi ska styras av globala institutioner istället för av oss själva. Däremot är det lätt hänt att vurm för globalisering leder till vurm för globalism, vilket man kan se tendenser av hos Norberg. En aspekt av kulturkriget är just ett motstånd mot globalism. Somliga människor vill ha sina traditionella homogena samhällen kvar – till och med till priset av dyrare halvledare!

En positiv sak med globalisering är som sagt att det skapar ekonomisk tillväxt vilket gör att saker och ting blir billigare, det vill säga det materiella välståndet ökar. Men globalisering har också nackdelar. Ett exempel är att det gärna leder till uppkomsten av ett fåtal avlägsna högspecialiserade tillverkare, samt skapar ett beroende av komplexa transportkedjor. Detta system störs lätt i händelse av krig och andra demokratiska ingrepp i samhället. Det gör oss sårbara.

I situationer där två värden står mot varandra finns det inte ett objektivt rätt svar. Är det viktigare med tillgång till billiga halvledare i tid av fred, eller att vi överhuvudtaget får tag i dem närhelst vi behöver dem? Inköpare på företag väljer ofta fler än en leverantör av samma komponent, även om det blir något dyrare, för att minska risken som beroendet av en enda leverantör innebär. Den extra kostnaden är som att betala en försäkringspremie. Amishfolket skulle säkert kunna få högre materiell levnadsstandard om de tog vanliga jobb i fabriken och blev del av världskapitalismen, men de värderar sin livsstil högre. Andra värderar tvärtom. Somliga vill ha fri rörlighet av arbetare och tillgång till billig arbetskraft. Kulturkrigarna värderar tvärtom. Det är upp till var och en att väga världskapitalismens ekonomiska nytta mot andra värden livet. Norberg menar att alla borde vilja ha mer världskapitalism. Enligt statistik lever man ju längre i rikare länder. Och ett land blir rikt av handel. Alla vill se sina barnbarn växa upp. Alltså borde alla vilja ha mer världshandel.

Om man avreglerar allt så skulle det vara upp till var och en att handla enligt sina värderingar. Billigt fläsk från ledsna grisar i Danmark eller dyrare fläsk från glada grisar i Sverige? Välj själv. Politik handlar dock oftare om att göra dessa val åt folk än att låta dem välja själv. Svensk politik har en lång historia av att välja åt undersåtarna. Inom socialdemokratin har man länge främjat stordrift och ”rationalitet” i allt från jordbruk och stålverk till bostadsbyggnation. Antagandet är att människor värderar ett lågt högre än allt annat. Hellre bo i en ful billig betonglåda än ett dyrare vackrare hus. Norberg är generellt motståndare till sådan nationell regleringspolitik, men samtidigt litar han på globala och övernationella politiska institutioners välvilja och förmåga att främja vår välfärd genom klok reglering. Det illustreras kanske redan av titeln på hans första bok som inte hette Till kapitalismens försvar utan Till världs-kapitalismens försvar. Han ser gärna övernationella institutioner som EU och Världshandelsorganisationen WHO som beskyddare av världshandel och välstånd genom tullfrihet och motstånd mot andra handelshinder. Men han säger inte mycket om risken att globala institutioner med tiden ofta utvecklar sin egen globalistiska agenda som långsiktigt går på tvärs med friheten. EU började som en frihandelsunion men har byggt tullar mot omvärlden och utvecklas nu i rasande takt mot något helt annat än en frihetsunion.

Ett av de intressantare kapitlen är det om Kina, Norbergs stora besvikelse. I sin första bok tänkte han att ”Det skulle bli svårare för regimen att kombinera en rikare och mer utbildad befolkning med en auktoritär stat”. Det borde ju enligt teorin bli mer demokrati och frihet. Istället blev det arbetsläger, sociala kreditsystem och en återgång mot planekonomi. Det är ett exempel på att ökad världshandel visserligen tenderar att skapa materiellt välstånd men inte nödvändigtvis ”frihetligt välstånd”. Detta är en gnutta smolk i Norbergs utvecklingsoptimistiska bägare. Men är det inte också ett tyst erkännande om att det kanske inte räcker med en kamp för ekonomisk frihet? Kanske behövs även kulturkamp för en fritt samhälle.

En annan intressant motsägelse är vad Norberg konstaterar om Kina sedan deras inträde i WTO år 2001. Kapitalism, företagande och framsteg har alltid handlat om att ta de bästa idéerna och kopiera och vidareutveckla dem. Men det är enligt Norberg problematiskt när kineser gör det. ”Snart efter att en svensk eller amerikansk firma öppnat en fabrik i Kina ploppar det upp en kinesisk fabrik i närheten som tillverkar en något billigare variant av samma produkt. Stölden av kunskap och teknik har varit massiv och skamlös… Ett av de bästa sätten att komma till rätta med sådana missförhållanden är att använda sig av WTO:s regelverk.” Ett företag som vill minska risken att bli kopierad kan välja att lägga den i något annat, något dyrare, land. Men det är inte den kapitalismen Norberg vill ha. Kapitalister ska obekymrat kunna välja det billigaste och sedan ska andra institutioner skydda dem mot risker och kopiering. Han vill visserligen avreglera alla ekonomiska hinder på nationell nivå, men vill att globala institutioner ska reglera handel och upprätthålla konkurrensskydd på global nivå. Men egentligen är ju äkta frihandel en lätt sak som inte behöver några FN-organ bakom sig. Det räcker med att säga ”I vårt land kan du handla utan tullar och andra handelshinder. Välkommen.”

Det kapitalistiska manifestet är en trevlig liten bok som visar på den ekonomiska nyttan med frihandel. Där finns omvälvande tankar för den som gått i svensk skola och läser vanliga medier. Till dess svagheter hör Norbergs tro att frihandel är det viktigaste i världen och att kulturkrig är något oväsentligt som helst bör motverkas. Utan en sund kultur och sunda samhällen spelar ekonomin ingen roll, ja det blir till och med omöjligt att bygga en fri ekonomi. Även Norbergs naiva tro på välviljan hos globala frihandelsfrämjande globalistiska organ blir motsägelsefull. Trots detta kan det kapitalistiska manifestet rekommenderas för den tyvärr stora massa som omedvetet skolats enligt det kommunistiska manifestet och därför fortfarande inte vet hur välstånd skapas.

Korrelation mellan priserna på fastigheter och aktier med mängden pengar – som har ökat dramatiskt särskilt under pandemin – är tydlig. I USA har ökningen av mängden pengar skett genom ”helikopterpengar” riktade till de fattiga, tillgångsköp, quantitative easing (QE – underlätta för bankerna att låna ut mer pengar) och historiskt låg ränta – för att rädda de fattiga, vilket alltid är ursäkten för att trycka mer pengar och urholka valutan samt vanligt folks löner. För vilken yrkesgrupp, förutom politiker, har haft en årlig ökning om tio procent senaste 40 åren? Och för att motverka klassklyftorna höjer man skatten på arbete och varor, i synnerhet mat, alkohol, tobak, bensin och diesel, elektronik och kläder. På senare tid har man även lyckats med konststycket att göra elen till en lyxvara.

Ett annat tankeexperiment kan göras för att förtydliga hur tillgångsinflationen påverkar vanligt folk.

Två familjer bildas 1975 där ena familjen flyttar in i en hyresrätt och den andra familjen bygger en ny villa och belånar den till 110 procent och tar de tio procenten som blir över och sätter in på börsen.

Vilken familj har bäst välstånd i dag? Den som bor kvar i sin hyreslägenhet eller den som äger sin villa och dessutom satte in pengar på börsen för snart 50 år sedan? Vi vet alla svaret på den retoriska frågan.

Dagens system, som i mångt och mycket bygger på John Maynard Keynes idéer om att ”stimulera ekonomin i dåliga tider och hålla tillbaka i goda tider”, skapar ett välstånd för de som redan har tillgångar så som fastigheter och aktier medan arbetare i hyreslägenheter faller efter år efter år. Problemet i dag – ekonomi 2.0 – är att vi inte har några bra tider och då håller man aldrig tillbaka utan stimulerar utan avbrott.

Under 1930-talets depression fick dessa idéer fritt spelutrymme och ju mer man försökte rädda ekonomin, desto längre tid tog det att få bukt på eländet. Arbetslösheten var på väg att sjunka redan under hösten 1929 men sedan gav sig regeringen in och påbörjade arbetet med protektionism vilket bidrog till att arbetslösheten inte kom ner under 10 procent på flera år trots att trenden egentligen hade vänt i ett ganska tidigt stadium efter börskraschen. Svarta måndagen 1987 renderade inte i särskilt mycket agerande från regering Reagan och börsen återhämtade sig på två år utan att det egentligen fick några ödesdigra konsekvenser.

När Lehman Brothers gick omkull hösten 2008 fick John Maynard Keynes idéer ånyo nytt liv och har varit i bruk i allra högsta grad sedan dess för att eskalera under pandemin – 80 procent av dollarn har tryckts efter 2019. Den amerikanska inflationen på KPI – alltså borträknat aktier och fastigheter – är nu uppe på sju procent. Till en börjar hävdade man att inflationen var övergående – medan alla inom finans-, aktie- och börsvärlden sa att den kommer att permanentas även om takten kan avta i sinom tid – nu ser vi vilka som fick rätt när även FED och Powell har backat från sitt tidigare uttalande om att inflationen skulle återgå till det mer normala och önskvärda två procent per år (något som man dessutom oftast missar att nå).

Milton Friedman sa redan på 1960-talet att det tar cirka 18 månader innan man ser konsekvenserna att trycka pengar – alltså att priserna i butikerna stiger. Den här gången har det gått aningen snabbare men teorin stämmer tämligen bra än i dag. Nu är det då dags att skruva åt tumskruvarna när allt fler har satt in pengar på börsen och många småsparare kommer nu se sina innehava kraftigt sjunka i värde och således skrämmas bort från marknaden och på sikt missa uppgången som ändå sker över för den långsiktige.

Trots att man vet att ”rädda ekonomin” inte fungerar, eftersom den måste rädda sig själv, får det här konsekvenser för vanligt folk – de blir reellt fattigare av inflation eftersom deras löner aldrig följer den äkta inflationen på 8-10 procent per år och många står utanför både bostads- och aktiemarknaden vilket gör att en stor andel av befolkningen inte får ta del av den uppgång på tillgångar som är en direkt konsekvens av att FED och centralbankerna skapar pengar ur tomma intet.

Många klagar på ”klassklyftorna”, att de rikare bli rikare och de fattigare blir fattigare, att den rikaste procenten äger si och så mycket av världens tillgångar och så vidare och så vidare. Det gör att man beskattar arbete, all konsumtion och allt som vanligt folk är helt beroende av (nu är det elen och drivmedel som får förtydliga min poäng) stenhårt medan skatten på kapitalvinster är förhållandevis låg – samtidigt skulle skyhöga skatter på kapitalvinster leda till att den arbetande människa nästintill skulle ha en omöjlig situation för att skaffa sig en tryggare ekonomisk framtid genom sparande och göra den berömda klassresan.

Ju mer pengar som trycks, desto fattigare blir den arbetande människan medan de som äger fastigheter och mycket aktier blir vinnarna. Om man, som vänstern vill påskina, vill värna de fattiga skulle man strikt vara emot centralbankerna, emot att man kan skapa pengar ur tomma intet och emot alla former av stimulanser från statligt håll. Det är just det här som skapar klassklyftorna. Det är det här som man har att förhålla sig till – ju mer du äger, desto bättre du kommer du att få det.

Vi har en militär konflikt där Ryssland brutit mot internationella konventioner och öppet har deklarerat avsikten att angripa Ukrainas militär och att byta ut regeringen i Kiev som den kallar ”nazistisk”. Ukrainas regering leds ironiskt nog av Volodymyr Zelensdkyj som är av judisk bakgrund.  

Vi har en demokratiskt vald president i Ukraina som vädjar till omvärlden om hjälp, men där NATO i nuvarande läge inte vågar gå in med direkt militär intervention. 

Vi har flyktingströmmar från Ukraina och risker för en humanitär katastrof med stort antal civila offer. Konsekvenserna av kriget är inte bara alla som drabbas av militärt våld, utan rör också försörjning, livsmedel, läkemedel och sjukvård från förlossningsavdelningar till palliativ vård. 

Vi har en ekonomisk dimension som drabbar världsekonomin och där Ryssland via sanktioner förlorar en av deras största marknader i EU, men samtidigt har ingått avtal för export av olja och gas till Kina. 

Vi har Kina som kan använda angreppet mot Ukraina och reaktionerna på Ukraina för att gå in militärt i Taiwan.

Volodomyr versus Vladimir

Det är otvetydigt att Ryssland har angripit ett självständigt land i strid mot internationell rätt. Ukrainas regering är otvetydigt legitim och erkänd av det internationella samfundet. Ukraina har folkrättsligt rätt att som suverän stat ingå samarbete med EU och försvarsallians med Nato. En historisk bakgrund till konflikten är emellertid nödvändig för att förstå hur åsiktsmeningarna går isär idag.  

För den ryska regeringen är inte Ukraina som vilket annat land som helst. Man menar sig ha skapat det moderna Ukraina. Även innan Sovjetunionen existerade hade Ryssland militär närvaro på Krim. Ukraina ses därutöver som den plats där det gamla Kievrus föddes. Ryssarna ser sitt dop under storfursten Vladimir av Kiev (980-1015) som början på sin nationella berättelse. Den region som idag ingår i staten Ukraina beboddes av flera folkslag under medeltiden, varav ett stort antal var ruser. Landet beboddes även av tatarer, polacker och andra slaviska minoriteter. Under den sovjetiska eran orsakade Stalin en svältkatastrof för ukrainsk och vitrysk civilbefolkning. I synnerhet drabbades Ukraina i den katastrof som är känd som Holodomor. Mellan 7 och 10 miljoner människor tvingades till svält. Svältkatastrofen var helt påtvingad av sovjetmakten då kommissarier beslagtog all mat. Detta gav upphov till ett stort misstroende mot Ryssland. Senare kom Chrusjtjov att skriva över Krim på Ukraina. Krim var en region som hyste en ansenlig del av sovjetisk vapenindustri under Kalla Kriget. För Chrusjtjov handlade detta mer om en administrativ fråga. I hans värld skulle Ukraina vara i union med Ryssland och de övriga förbundsrepubliker som ingick i Sovjetunionen. 

Efter Sovjetunionens fall hamnade Ukraina i ett särskilt läge. Landet hade en korrumperad och rysk-vänlig ledning som avsattes under folkprotesterna i Maidan. Folket var trötta på korruption och att låta sitt land styras av en marionett kontrollerad av Kreml. 

Frå Ukrainskt perspektiv var Maidan en befrielse. Från ryskt perspektiv var Maidan en katastrof. Maidan kom sedan inte bara att handla om självständighet visavi Moskva. Maidan kom också att innebära två saker som var oacceptabla i det ryska perspektivet: 

1. Maidan och den ukrainska regeringens strävan efter att gå med i Nato utmanade rysk säkerhetspolitik. 
2. En betydande minoritet av Ukrainas befolkning associerade sig med Ryssland, i synnerhet i de östra regionerna. I en undersökning för det välrenommerade ”Republican Institute” gick också åsiktsmeningarna och attityderna till Ryssland isär i Ukraina.

Övergrepp förekom därefter på båda sidor. Ukrainska nationalister och en anti-rysk retorik från den Ukrainska regeringen efter Maidan resulterade i att en stor del av befolkningen uppfattade sig som femtekolonnare och var sannolikt detta också. På Krim och i den östra regionen Donbass var det flera ryssar som ville ansluta sig till Ryssland och öppet gick emot regeringen i Kiev. Konflikter bröt ut, våld och övergrepp förekom på båda sidor och till sist hamnade Ukraina i inbördeskrig. 

Det är uppenbart att presidenterna Vladimir på den ryska sidan och Volodymyr på den ukrainska i detta avseende inte kunde enas. De var två parter i inbördeskriget. Och Ryssland hade redan innan den öppna militära invasionen denna vecka fört krig genom sina utbrytarrepubliker. Båda herrarna är nationalister, båda är kompromisslösa och de saknar helt förtroende för varandra. 

NATO

Det finns flera relevanta områden där Ryssland skiljer sig från västeuropeiska stater. Landet var en av de makter som segrade 1945 och skäms inte över sin historia av ryskhet. De vann andra världskriget men är samtidigt inte demokrater i västerländsk mening. De segrade mot fascismen men är fortfarande inte en liberal makt. Där Tyskland har domesticerats av Förenta staterna och fortfarande har militärbaser tillhörande den makt som besegrade dem för 77 år sedan, har ryssarna inte uppfostrats i demokratiskt universella värden och amerikansk liberalism. Därtill anser sig den ryska ledningen att de har all rätt att vara lika nationalistiska som Förenta staterna, vilket ibland skapar förvirring bland amerikanska bedömare som inte ser detta som lika självklart. 

Rysslands regering betraktar den östra delen av Ukraina som sin säkerhethetspolitiska zon. Detta skiljer Ukraina från exempelvis Baltikum där Ryssland inte reagerade nämnvärt som de gör nu. Ukraina och i synnerhet östra delen av landet är en region som Ryssland inte anser att de militärstrategiskt kan kompromissa om. Alla försök att ändra detta förhållande och att placera Natobaser i den östra delen kommer att angripas militärt av Ryssland och nu har man alltså även angripit ukrainska militärbaser i förebyggande syfte och för brottet att de tagit emot materiel från Nato.  Ryssland ansåg dessutom att Krim var en militärstrategisk nödvändighet efter Maidan och att denna annektering var viktigare än alla ekonomiska sanktioner, hot och förlorade diplomatiska relationer med omvärlden.

Volodymyr har deklarerat att han kan komma att ansluta Ukraina till NATO i framtiden. Detta räckte för Vladimir som skäl för att säga att Rysslands krav inte accepterades. 

De krav som Ryssland ställde på NATO och omvärlden accepterades inte. Ryssland hävdar att deras säkerhetspolitik är hotad. 

Monroedoktrinen och Bushdoktrinen

Att Ryssland ser Ukraina som sin säkerhetspolitiska zon borde inte förvåna Förenta staterna, Storbritannien och Frankrike. Dessa tre länder och i synnerhet Förenta staterna tillämpar liknande säkerhetspolitiska resonemang själva. Storbritanniens militära närvaro på Nordirland och Frankrikes militära operationer i Algeriet är två exempel. I Förenta staternas fall kan vi därtill erinra oss Monroedoktrinen och Bushdoktrinen.

Monroedoktrinen stadfästes av president James Monroe 1823 och grundar sig på flera europeiska staters planer på att ingripa i de latinamerikanska självständighetskrigen till förmån för Spanien och på Rysslands anspråk på Alaska.  

Efter överläggningar mellan Monroes utrikesminister John Quincy Adams och George Canning utfärdades doktrinen som amerikansk policy den 1 december 1823. 

Monroedoktrinen slog fast att europeisk kolonisation eller försök att blanda sig i politiken i den Nya Världen och Förenta staterna var oacceptabel och skulle angripas militärt om nödvändigt. Däremot skulle alla existerande europeiska kolonier accepteras. Förenta staterna skulle i gengäld inte ingripa i konflikter mellan europeiska stater rörande europeiska frågor.  

Monroedoktrinen kom senare att omtolkats för att rättfärdiga Förenta staternas interventioner i syd- och centralamerika. 

I ett tillägg av Theodore Roosvelt 1904, det så kallade Rooseveltkorollariet, fastslogs att Förenta staterna har rätt att ingripa som ”international police power” om stater i Karibien och Centralamerika uppträder ociviliserat. Detta tillägg åberopades flitigt som stöd för Förenta staternas inblandning i Latinamerika under kalla kriget. 

Monroedoktrinen åberopades även när Sovjetunionen placerade robotmissiler på Kuba under den så kallade Kubakrisen. 

Kubakrisen

Kubakrisen var en 13 dagar lång konflikt i oktober 1962 mellan Förenta staterna och Sovjetunionen. Orsaken var att Sovjetunionen reagerat på Förenta staternas robotbaser i Turkiet och avsåg att placera ballistiska robotar på Kuba Efter upptäckten av dessa missiler etablerade Förenta staterna en militär blockad mot Kuba som ledde till flera incidenter som var nära att utlösa ett tredje världskrig. Krisen löstes slutligen genom en överenskommelse där Sovjetunionen offentligt drog tillbaka sina kärnvapen medan Förenta staterna inofficiellt avvecklade sina atomrobotar i Turkiet. 

Mot bakgrund av denna kris etablerades den Heta Linjen mellan Washington och Moskva.

Bushdoktrinen

De viktigaste beståndsdelarna i Bushdoktrinen skrevs ner i National Security Strategy of the United States 2002. Doktrinens mest kontroversiella del är att verka militärt och unilateralt i förebyggande syfta i andra länder i syfte att bekämpa exempelvis terrorism. Bland annat invaderade Förenta staterna Afghanistan och Irak åberopandes bland annat denna doktrin. Man utförde också militära angrepp i Syrien och intervenerade mot den syriska regeringen i detta avseende.

Analys

De militära angreppen mot Ukraina bör fördömas på samma grund som angrepp mot andra länder som inte initierat våld. Natos expansion i Ukraina är emellertid också något som direkt upplevs som ett intrång i Rysslands säkerhetspolitiska intressesfär. En suverän stat som Ukraina har folkrättsligt rätt att söka militärallians med Nato, men man gör detta i medvetenhet om att Ryssland upplever detta som hot mot landets säkerhet och att paralleller här kan dras till andra staters säkerhetspolitik. Parallellt med detta ledde den anti-ryska retoriken från Kiev, liksom inbördeskriget i Donbass till förväntade reaktioner från Moskva. Vladimir har här stegrat konflikten först i retoriken och sedan genom brott mot internationella lagar. 

Kubakrisen visar också samma kompromisslösa inställning som idag är synbar hos den ryska regeringen. De debattörer som inte förstår korrelationen mellan dessa kriser har missbedömt konflikten.

Som frihetlig måste man fördöma den ryska invasionen. Man måste också fördöma NATO:s inställning och stöd till Kiev vilket stegrat spänningen. Och till sist måste man fördöma ryska övergrepp på ukrainsk civilbefolkning på samma grund som man fördömer de ukrainska övergreppen på rysk-ukrainsk civilbefolkning i Donbass. 

Ingen vinner på denna konflikt, utom möjligtvis Kina.

Inflation kännetecknas av att pengar minskar i värde till följd av ett ökat utbud av penningmängden. Priset på pengar blir alltså lägre medan den ”allmänna prisnivån” på varor och tjänster stiger. Tvärtom är det med deflation. Vid deflation ökar värdet på pengarna.

Tänk dig att du sparade 1000 kronor under madrassen för 10 år sedan och att du idag kunde köpa dubbelt så mycket för pengarna än vad du kunde då. Dina pengar hade alltså dubblat i värde. Så skulle vi ha det om vi levde i en deflationsekonomi. Låter det för bra för att vara sant? Ja, vilken centralbank skulle tillåta sådan lyx?

Lek med tanken att du köpte ett hus för 20 år sedan. Huset kostade 1 miljon och är idag värt 2 miljoner. Omräknat till dagens penningvärde motsvarar 1 miljon för 20 år sedan idag ca 1,285 miljoner. När du sedan säljer huset och gör en vinst på 715 tusen kronor (med tanke på inflationen) så kommer du att skatta på en hel miljon eftersom att staten anser att det är din vinst. Det står ju så på pappret. Staten beräknar din vinstskatt till:

(2 000 000-1 000 000) x 0, 3 = 300 000.

Men i själva verket borde vinstskatten beräknas enligt följande:

2 000 000 – (1 000 000 × 1,285) x 0,3 = 214 500.

Alltså har du fått skatta 75 500 kronor mer tack vare inflationen.

Men tänk om det vore tvärtom då. Tänk dig att du köpte ett hus för 2 miljoner för 20 år sedan och sålde det för 1 miljon idag. Om staten beskattar reavinst hade det inte blivit en spänn för staten. Inte heller för dig. Inte om vi räknar vinst i pengar i alla fall. Men vi får inte glömma att pengar är ett bytesmedium. Ingen vill egentligen äga pengar (förutom i en deflationsekonomi, som en form av investering). Det man vill äga är det som kan köpas för pengar.  Vi blir inte per definition rikare av pengar. Det som gör oss rika är det vi köper för pengarna som kan höja levnadsstandarden.

Så tillbaka till det senare exemplet där du köpte ett hus för 20 år sedan för 2 miljoner och sålde det idag för 1 miljon. Om huset faktiskt minskat i värde med 50% av någon anledning så hade du förlorat stort. Men om fallet var att husets pris minskade med 50% på grund av deflation så betyder det att den miljon du fick för huset har samma köpkraft som de två miljonerna du köpte huset för.

Om den allmänna prisnivån sjunker med 50% på 20 år så betyder det att huset fortfarande är värt lika mycket i förhållande till andra varor men värt mindre i förhållande till pengarna. Om husets pris däremot sjönk med 50% på grund av värdeminskning så hade huset varit mindre värt i förhållande till andra varor.

Så om du sålde huset i en deflationistisk ekonomi hade du sluppit betala vinstskatt så länge husets värde inte ökade (till följd av förändrat utbud och efterfrågan) mer än pengarnas värde. Detta är en av de många anledningar till varför staten ständigt vill öka penningmängden. Inflation är en bedräglig form av stöld och kan även ses som en dold beskattning.

Deflation är sannerligen något centralbanker oönskar och i ekonomiböcker skrivs det om ”Deflationskrisen i Sverige 1920-22”. Man kan läsa om hur ”Sverige hade högre arbetslöshet under deflationskrisen än under depressionen” och att ”företag inte vågade göra investeringar under deflationen”. Det senare påståendet är så klart falskt vilket Bob Murphy förklarar på ett enkelt sätt i sin artikel ”Four myths about money that ought to die forever” som jag översatte på Mises. Murphy tar upp fyra myter om pengar och slår hål på, varpå den fjärde myten lyder så här:

”Deflation är oönskat eftersom att det handikappar investeringar. Om priser generellt sjunker, kommer ingen investera i verkliga varor eftersom att han kan få en högre avkastning på att hålla i pengarna.”

Och så här svarar han:

”…Anta, till exempel, att någon tänker investera i flaskor med jäsande druvor i som kommer att vara redo för försäljning som vin om exakt ett år. Avkastningen på denna investering rör priset på druvorna år 2005 och priset på vin år 2006.

Så låt oss förfina exemplet och anta att alla priser faller med 50% varje år, dvs att deflationen är enorm och antagligen kommer ingen vara villig att investera i vin eller någonting annat. Ändå finns det ingen anledning att dra denna slutsats. Till exempel hade priset på en flaska med jästa druvor kanske varit $100 år 2005 och priset på en flaska vin samma år $400. Priset på druvorna 2006 kommer att vara $50 och på vinflaskan $200. (Notera att som stipulerat, har priserna sjunkit med 50%).

Skulle vår investerare föredra att hålla i sina pengar, som på sätt och vis stiger i värde med 100% per år? Inte alls! Med våra siffror skulle investeraren få en 100% nominell avkastning på sina pengar om han investerar i vinindustrin: Han betalar $100 för flaskan med jästa druvor år 2005 och säljer sedan den nästa år för $200. Hade vår investerare hållt i sina $100 år 2005 så skulle dess köpkraft ha ökat från 1/4 av en vinflaska (2005) till 1/2 av en vinflaska (2006). Men genom att investera sina pengar går hans köpkraft från 1/4 av en flaska 2005 till 1 flaska 2006.

När vi tillåter att priserna på kapitalvaror och råvaror anpassas till förväntningarna på deflation finns det ingen anledning till sjunkande priser som hindrar investeringar över huvud taget.”

Så hur kommer man till deflationens sagoland? Hur undviker man inflation och ser till att pengarna ökar eller behåller sin köpkraft?

För det första så måste pengarna vara en knapp resurs som Bitcoin eller ädelmetaller, till skillnad från dagens fiatvalutor som teoretiskt sett är oändliga. Personligen föredrar jag fysiskt silver (och även guld) som pengar men hade så klart velat se digitaliserat silver också. Betänk att det inflationsjusterade priset på silver har stigit med ca 200% de senaste 20 åren. Sätt detta i perspektiv mot den svenska kronan som tappat ca 22% av sin köpkraft under samma tidsperiod.

Oavsett vad vi använder som pengar så räcker det inte att pengarna är knappa. De måste även kunna skonas från kreditexpansion, något som Murray Rothbard diskuterar i sin bok What Has the State Done to Our Money?

Och för det tredje så måste pengar vara en fri, decentraliserad handelsvara, som inget våldsmonopol kan tjäna på. Pengarna ska tjäna folket, inte staten och de som mottager de nytryckta pengarna först.

Trots dessa skilda perspektiv finns det samtidigt något som både libertarianer och konservativa värnar. Det är ett välmående civilsamhälle. Det var också när civilsamhället aktivt angreps av den nya republiken i Frankrike som vi kan se att konservatismens som politisk idé egentligen föddes. Konservatismen föddes nämligen som en kritik av den nya politiken och följaktligen den nya staten.  Den svenske konservative författaren Tage Lindbom beskriver exempelvis 1789 som det etatistiska försöket att bryta ner det traditionella europeiska arvet i civilsamhället. Ordnar, kyrkor, sjukhus, universitet, skolor och gillen övertogs av staten som härigenom öppnade upp för att den nya överheten kunde omforma dessa efter de politiska ideologierna. Om man som libertarian kunde rikta kritik mot det äldre styret för dess vid jämförelse lägre grader av statligt våld och tvång, blev det ju knappast bättre när de nya politiska religionerna trädde in och började se staten och dess institutioner som det som skulle uppfylla deras politiska drömlandskap. Som Nietzsche senare uttryckte det innebar bristen på Gud enbart att människan som kompensation tycktes bli ännu mer religiös. 1789-års ordning öppnade för möjligheten att projicera den politiska drömmen på staten. Drömmen om det perfekta samhället blev marxismens religiösa livsnerv. Det var denna dröm som kunde rättfärdiga både staten, diktaturen och våldet som medel i Leninismen och Maoismen.  

De politiska religionernas kyrka blev staten och samhället blev deras församling som skulle utstå både politiska predikningar och tukthus, men också ”frälsas” från det socialt onda och orättvisa i tillvaron (som i socialismen och woke).

Och är det inte också i denna kritik vi som ”hoppeaner” kan förena den konservativa kritiken med en konsekvent libertariansk grundsyn? För om vi knyter dessa tankar till vårt samhälle handlar det inte enbart om att överheten lägger sig i ekonomiska transaktioner genom att ta ut skatter och avgifter, det handlar ju även om att den ideologiska mångfalden på vissa områden kommit att övergå i en enhetsideologi som brukar kallas politisk korrekthet. Idag fångar inte demokratin upp medborgarnas åsikter och värderingar lika mycket som att den ämnar ge en färdig och myndighetsstämplad värdegrund åt medborgarna. Staten koloniserar människans inre liv med normer, plattityder och värderingar i syfte att forma den människotyp som efterfrågas av det politiska systemet. 

Man skall betala skatt och arbeta. Man får opponera sig mot statens ständiga misslyckanden att få bukt med våldet, men man får definitivt inte använda nödvärnsexcess och anklaga systemet som sådant för att vara riggat för ständiga misslyckanden. 

Vad är då konservatismen? 

Att försöka fånga in vad allt konservativt tänkande har gemensamt är svårgripbart. Mitt förslag är att se konservatismen som det politiska tänkande som mot bakgrund av kulturella och historiska iakttagelser har en syn på hur samhället och kulturen borde se ut och som samtidigt inte härleder sina uppfattningar från de socialistiska och liberala idéer som propagerades i och med den franska revolutionen 1789 och som inte heller är anhängare av någon annan idé i revolutionens kölvatten som exempelvis en evolutionsbiologisk socialdarwinism (nationalsocialism) eller en hegeliansk statsnationalism (fascism –nationalsyndikalism) eller en postmodern utveckling/ degenerering av upplysningens och romantikens idéarv (postmodern vänster och postmodern höger /identitetspolitik åt vänster liksom åt höger).

Generellt är i så fall allt konservativt tänkande kritiskt till att man behandlar människan och samhället som fristående från den faktiska historia och kultur vari människan ingår. Detta var också ett av de teman som Edmund Burke förde fram i Reflections on the Revolution in France. Därför blir historien för konservativ en källa för politisk lärdom. Där en socialist eller en liberal resonerar kring individers rättigheter, ser en konservativ inte enbart på individer med lika rätt till något utan vill även förstå vilken grupp individerna tillhör, vad de har för religion och kultur och härleder kunskaper från historien om hur individer med dessa religioner och kulturer fungerat i relation till andra grupper och samhällen.  

I allt annat hittar vi stora skillnader inom konservativt tänkande. Det finns konservativa som helt vill avskaffa den moderna staten av konservativa skäl och det finns konservativa som tvärtom ser staten som lösningen på alla mänsklighetens problem och vars tänkande närmar sig fascismens. Inom konservatismen finns det tänkare som ser nationen och nationalismen som det högsta av alla värden och det finns konservativa som ser nationalismen som underordnat och till och med oviktigt. Det finns också åskådningar som bara anammar en del av konservativt tankegods, medan man i grunden har en annan ideologi.

Exempelvis förenar Sverigedemokraterna konservativa idéer med en klassisk socialdemokratisk välfärdssyn. Denna mix attraerar många väljare till vänster som tröttnat på den politiska drömmen om en vacker och fungerande mångkultur som tycks svåruppnåelig och kanske inte ens är önskvärd för alla. Många arbetare som röstat på socialdemokraterna kanske inte heller är överförtjusta i Miljöpartiets energipolitik. 

Trots att många konservativa skulle vända sig emot att sätta en ”ism” på sin politiska åskådning, talar man idag om olika indelningar inom konservativt tänkande som ”socialkonservatism”, ”liberalkonservatism”, ”nationalkonservatism”, ”paleokonservatism”, ”radikalkonservatism” och ”anarkokonservatism”.

Det finns även en åskådning som kallar sig konservativ men som inte är det, nämligen den så kallade ”nykonservatismen”. Av flera skäl lämnar jag därför denna utanför diskussionen i denna artikel.

Återkommande konservativa teman

1789 och 1917

Konservativa reagerar mot 1789 av flera skäl. Å ena sidan kan vi se på några specifika historiska skeenden. Vi har jakobinernas och Maximilien Robespierres massmord på sannolikt över 300 000 invånare inkluderande barn och kvinnor i Vendée. Det borde påpekas att det finns olika bedömningar av hur många som fick sätta livet till. Några uppskattar antalet dödade som högre, andra som lägre. De som gjorde uppror i Vendée var bönder, borgare och adel som tillsammans sökte enhet för att bevara den romersk-katolska trons offentliga ställning i samhället. De ville också ha ökad makt att styra sig själva lokalt och var motståndare till den republikanska enhetstanken. Robespierre iscensatte det första massmordet i modern tid och beordrade att inget människoliv skulle andas i Vendée, alltså inte ens spädbarn. Kropparna ville han dessutom skänka till den moderna vetenskapen. Vi har därutöver förstatligandet av jordegendomar, kyrkobyggnader, kloster, skolor, sjukhus och korporationer, vi har giljotinen, politiska mord och förstörelsen av Frankrikes katolska kulturarv. 1789 var början på den våg som skulle mynna ut i 1848 års revolutioner och i revolutionen i Ryssland 1917. Tillsammans satte dessa revolutioner prägel på 1900-talet och företrädarna för de politiska ideologiernas mord på dem som inte passade in i deras ideologiska drömlandskap.

Det konservativa motståndet handlar dessutom inte om något så ensidigt som ett försvar av adelns privilegier och gamla hierarkier utan om vilken djupare kulturell riktning Frankrike skall ha. Det handlar om huruvida Frankrike som tidigare varit en ljusfyr i försvaret av det kristna Västerlandet skulle förvandlas till en sekulär republik. Det handlar om den kristna tron skall förbjudas i kulturlivet och bara vara en privatsak? Än idag är det kontroversiellt att föra på tal om ett sjukhus eller en skola skall få bedrivas i kristen regi eller om centralmakten skall driva allt?

Eftersom Vendée tydligt demonstrerar att människorna på en stor region i Frankrike inte inspireras av den jakobinska ideologin och frivilligt vill underordna sig den ateism och centralism som Robespierre vill påtvinga dem från Paris, har de då inte rätt till liv och frihet?

Den 25 september 1993 var Aleksandr Solzjenitsyn inbjuden att hålla ett publikt anförande på minnesdagen över revolten i Vendée. Hans tal är värt att nämna i detta sammanhang. Solzjenitsyn säger här:

”It would be vain to hope that revolution can improve human nature, yet your revolution, and especially our Russian Revolution, hoped for this very effect. The French Revolution unfolded under the banner of a self-contradictory and unrealizable slogan, ”liberty, equality, fraternity.” But in the life of society, liberty, and equality are mutually exclusive, even hostileconcepts. Liberty, by its very nature, undermines social equality, and equality suppressesliberty—for how else could it be attained? Fraternity, meanwhile, is of entirely different stock; in this instance it is merely a catchy addition to the slogan. True fraternity is achieved by means not social but spiritual. Furthermore, the ominous words ”or death!” were added to the threefold slogan, effectively destroying its meaning. I would not wish a ”great revolution” upon any nation. Only the arrival of Thermidor prevented the eighteenth-century revolution from destroying France. But the revolution in Russia was not restrained by any Thermidor as it drove our people on the straight path to a bitter end, to an abyss, to the depths of ruin. One might have thought that the experience of the French revolution would have provided enoughof a lesson for the rationalist builders of ”the people’s happiness” in Russia. But no, the events in Russia were grimmer yet, and incomparably more enormous in scale. Lenin’s Communismand International Socialists studiously reenacted on the body of Russia many of the Frenchrevolution’s cruelest methods—only they possessed a much greater a more systematic level oforganizational control than the Jacobins.”

Samma år som revolutionsåret 1917 inrättade bolsjevikerna ett “Folkkommissariat för Upplysning” där de introducerade ett program för hur man skall dekonstruera och ersätta kristendomen i skolor med marxistisk vetenskap. Uppgiften hamnade på lärarkåren. Även språket förändrades och de ryska ord som användes för Gud och tro gavs en negativ klang. Julfirande och liknande kristna högtider dekonstruerades också. Trots Helige Nikolajs starka ställning i rysk folkfromhet ersatte man honom med Farbror Frost. 

Det kan dessutom ge en missvisande bild att se på både den franska och den ryska revolutionen som något som bara inträffar under ett årtal 1789 respektive 1917. Den franska revolutionen kan till exempel ses som en process som börjar innan 1789 och slutar med fredsfördraget 1815. Ur ett annat perspektiv kan revolutionen från 1789 och 1917 tolkas som en och samma fortlöpande revolution. Revolutionen 1917 avslutas sedan inte heller detta år utan sträcker sig åtminstone fram till 1935. I likhet med den franska revolutionen förklarade Lenin att all kyrklig egendom skulle konfiskeras av staten. Som andlig motåtgärd gjorde den ortodoxt kristne kyrkoledaren, Patriark Tikhon, tre saker: 1.) Den 19:e januari 1918 deklarerade Tikhon att bolsjevikpartiets medlemmar var exkommunicerade vilket innebär att de är uteslutna från kyrkans gemenskap (något ironiskt med tanke på att de ledande bolsjevikerna inte var kristna). 2.) Han gav rysk-ortodoxa biskopar i utlandet mandat att skapa autonoma församlingar och uppmanade människor att söka sig bort från den nya staten och 3.) Han uppmanade alla ortodoxt kristna att bevara tron intill döden och att bekämpa bolsjevismen. Som svar eskalerade förföljelserna. Bara några månader efter patriark Tikhons exkommunicering hade över 1000 präster och biskopar mördats tillsammans med ännu fler församlingsmedlemmar. Vid årets slut hade 579 kloster stängts ned eller demolerats och dess nunnor och munkar mördats. Vi talar här om allt från mindre kloster med ett hundratal residenter till kloster med flera tusen religiösa utövare. Det finns osäkra uppgifter hur många som fick sätta livet till. Mellan 1921 och 1928 fortsatte terrorn. Efter att ha avvisat en vädjan om religionsfrihet och trots folkliga protester mot myndigheternas religionsförföljelser mördades under dessa år 6775 präster. 1921 deklarerade även bolsjevikerna att ateism var nödvändigt för medlemskap i partiet. Lev Trotsky ville få patriark Tikhon mördad, vilket Lenin hindrade eftersom han fruktade för konsekvenserna. Istället satte man Tikhon i fängelse och försökte överta den ortodoxa kyrkan inifrån genom att förändra dess kristna budskap och göra den tandlös och regimtrogen. 1922 gör myndigheterna om klostren på Solovkiöarna till regimens första koncentrationsläger. Koncentrationslägret användes mot ortodoxt kristna utövare och regimkritiker. Mellan 1917-1935 arresterades och mördades totalt 130 000 präster varav 95 000 arkebuserades. Det fanns även en tidig resning mot bolsjevismen som påminner om Vendée och som Alexandr Solzjenitsyn omnämner i sitt anförande som citerades tidigare. 1920-1921 reser sig bönderna i regionen Tambov-Oblast och delar av Voronez mot bolsjevismen. Uppskattningsvis deporterades 100 000 bönder och deras familjer och av dessa arkebuseras 15000. Detta var början på Gulaglägren. Gulag kom att bli det största slavläger som världshistorien har sett. Massakrer förekom regelbundet på fångarna. Det tragiska med tiden innan revolutionen var att Tsar Nikolaj II:s ministerpresident Pjotr Stolypin genomförde flera av de sociala reformer som gav bönderna rätt till privategendom. Han ville skapa självägande bönder och fortsätta med Tsar Aleksander II:s jordbruksreformer. Dessvärre blev han mördad av kommunisten Dmitrij Bogrov 1911. Stolypin hade dessförinnan utsatts för flera mordförsök.

Nation eller Hem

Den nationalism som flera konservativa tar avstånd ifrån idag är den nationalism som uppstod efter den franska revolutionen och som vi ser komma till uttryck i 1848 års revolutioner, i den italienska enhetsrörelsen ledd av Giuseppe Garibaldi, som inspirerades av romantiken och kanske i synnerhet av Johan Gottfried Herder och av 1800-talets biologism. Det är den nationalism som också senare utmanar och söndrar det Habsburgska imperiet och mynnar ut i framväxten av fascistiska partier och rörelser i Europa under mellankrigstiden. Det är en nationalism som också då och då har gift sig med både liberalism och socialism. I Tyskland kallades detta äktenskap nationalsocialism. Jag skulle även säga att Josef Stalin öppnade för nationalism och nationalistisk propaganda i denna moderna mening för att vinna andra världskriget. En slags nationalkommunism om man så vill. I ”Fascismens Doktrin” vars första del högerhegelianen Giovanni Gentile spökskrev åt Benito Mussolini heter det dessutom: ”Allt genom staten, intet utanför staten”. Och mycket riktigt blev Mussolini kritiserad av den romerske påven i encyklikan Non abbiamo bisogno för att han dyrkade staten, hyllade våldet, ville att allt skulle underordnas staten och inte respekterade människans frihet. Vi befinner oss här således långt borta från den ”nationalism” som Nils Dacke gav uttryck för i sin kamp för lokal frihet visavi staten och Gustav Vasa, liksom den som invånarna i Vendée gav uttryck för visavi jakobinerna. Jag skulle till och med säga att jakobinerna har mer gemensamt med fascismen än de har med en frihetlig konservatism. Utöver att fördöma kommunismen i den påvliga encylikan Divini Redemptoris och fascismen i Non abbiamo bisogno fördömdes även nationalsocialismen i Mit brennender Sorge.

Nationalsocialismen fördöms för dess dyrkan av rasen, antisemitism och kult av ledaren. Kommunismen fördöms för att den går emot alla andliga och mänskliga värden. Fascismen fördöms för att den går emot friheten och leder till vad Pius XI kallar för hednisk dyrkan av staten. Av denna anledning är Roger Scrutons begrepp oikofili mer användbart för dagens konservativa tänkande då den dessutom bättre svarar mot den “äldre nationalism”, det vill säga kärleken till sin lokala hembygd, region eller stad. Begreppet handlar mer om kärlek till sitt lokala landskap och sin lokala kultur och dialekt än om frågor som rör ett helt land och en abstrakt “identitet”. Det handlar inte heller om fientlighet mot influenser utifrån er att man för alltid är fast i sin hembygd. Det handlar snarare om att man vill bevara vissa värden, dialekter och uttryck som man uppskattar där man bor och inte gå miste om dessa. En sådan uppskattning betyder inte heller att man nedvärderar andra uttrycksformer.

Det råder överlag i svensk debatt en stor förvirring om alla dessa begrepp. Idag ses till exempel liberalismen och nationalismen som varandras motpoler. I den franska revolutionen och i de stridigheter som följde under 1800-talet var liberalismen förenad med nationalism i det att man utmanade det konservativa fredsfördraget vid Wienkongressen 1815. Nationalismen i Italien ledd av Garibaldi förenade sig med liberalismen och utmanade de självstyrande mindre italienska staterna och städerna och ville ha “nationell enhet”. Mussolini var en fortsättning på detta italienska projekt. Vidare var upproren 1830 och 1863 nationalistiska och liberala och mot den konservativa ordningen som syftade till fred i Europa. Skandinavismen var både liberal och nationalistisk. Svenska (vänster) liberaler som Gustaf Lallerstedt, August Sohlman och August Blanche hyllade Garibaldi.

Traditionsbegreppet

En konservativ tänkare     som Alasdair MacIntyre förklarar traditionsbegreppet inom konservatismen med att dra en parallell mellan det antika arvets bestående bidrag till matematiken. All matematik vilar nämligen på ett arv som har ursprung i antikens hellenska kultur. Man utvecklar nya idéer och perspektiv inom matematiken, men glömmer inte sina rötter och förhåller sig till de lagar och regler som formulerades för tusentals år sedan. När man emellertid ser på samhället och på kulturen idag finner jag inte någon liknande värdering av det arv som gett oss konstarter, katedraler, vetenskaper, som lärt oss att uppskatta friheten och som gett oss ett rättsmedvetande om att alla borde vara lika inför lagen. Istället finner man flera avbrott och i synnerhet i tiden efter den franska revolutionen. Idag är det inte enbart den postmoderna vänstern som tycks ha som utgångspunkt att allt gammalt och västerländskt är förtryckande och alla influenser är välkomna i dekonstruktionen av västerländska traditioner. Oförmågan att stå upp för västerländska värden när rättsnormer och allas likhet inför lagen på sina håll urholkas kännetecknas också av detta.

Ett djupare traditionsbegrepp har den grupp konservativa som brukar kallas ”traditionalister” och som betonar den moderna världens avsaknad av en vertikal och andlig dimension och tendens till materialism och egalitarism. Svensken Tage Lindbom var exempelvis lärljunge till traditionalisten Fritjof Schuon.

Familjen

I den konservativa oppositionen till kommunistiska försök att skapa ”den nya människan”, homo sovjeticus och tendens att nivellera värden och differenser finner vi ett försvar av familjens frihet och familjens rätt att uppfostra barn efter egna normer. I försvaret av familjen ser vi även konservatismens antropologi där människan är med än en familje- och kulturbefriad social atom, utan tvärtom arvtagare till en släkthistoria och en kulturell miljö. Många konservativa brukar här nämna den gamla romerska och grekiska seden att kunna räkna sina släktled bakåt och där ofta hamna i ett mytologiskt eller heroiskt ursprung. Analogt resonerar konservativa att om ens släkt dött och kämpat för sitt land och sin sak, är rätten till landet något som gått i arv – en princip som gäller alla folkslag.  

Kritik

En bestående konflikt mellan libertarianer och konservativa rör tre områden:

1.) Libertarianismen kritiserar konservatismen för dess avsaknad av koherenta principer för socialetiska frågor. Det finns ingen motsättning mellan att ha konservativa värden och att vara libertarian, men det finns en djup motsättning om dessa värden påtvingas människorna via staten. Avsaknaden av en socialt koherent etik leder också till att vissa konservativa kan vara för EU-medlemskap eller svikta kring skälen för ett utträde. Samma sak rör frågan om hur stor staten bör vara.  

2.) Ekonomin. Konservativa har uppfunnit alternativa ekonomiska modeller som distributism, korporatism och blandekonomiska modeller i sitt motstånd mot vad man ser som problem med en avreglerad marknadsekonomi. Återigen ser vi därför en tendens till att konservativa anammar socialistiskt tankegods och försvarar de etatistiska övergrepp man avskyr på exempelvis familjepolitikens område.

3.) Etatismen som en del av den politiska lösningen leder konservativa att tolerera vissa ingrepp i individers frihet utan att någon tredje part kommer till skada därav.

Synteser

Politiska synteser mellan libertarianism och konservatism/traditionalism är möjliga då det finns flera beröringspunkter mellan åskådningarna. Det finns också möjlighet till politiska synteser. Två sådana försök är anarkokonservatismen och paleolibertarianismen/ austrolibertarianismen. I flera avseenden är libertarianer som Murray Rothbard och Hans Herman Hoppe mer konservativa än många av dem som kallar sig konservativa idag. Ett exempel härpå är Hoppes preferens att föredra en arkaisk monarki framför en modern parlamentarisk demokrati, liksom Hoppes konsekventa försvar av den privata äganderätten.

Det är emellertid viktigt att se de intellektuella och moraliska förutsättningarna för libertarianism och att också tolerera möjligheten av traditionell vänster i ett libertarianskt samhälle. Till skillnad från konservativa ser ju vi libertarianer inget som helst problem med att exempelvis en postmodern marxistisk enklav startar eget och bygger ett samhälle i samhället. Det kan till och med vara en fördel om de koncentreras på ett och samma ställe. De har emellertid rätt att lämnas ifred. Konservativa får inte använda staten för att påtvinga dem en traditionalistisk värdegrund, även om det kan vara lockande. 

Del 1

Vad menar man med att inte bekämpa Federal Reserve? Kort: lär dig effekterna av FEDs pengatryckande, räntesättning QE (quantative easing) och QT (quantative tightening) investera därefter på börsen för det är de som styr hur börsen går – både i det korta och långa perspektivet.

Det sägs att inflationen beräknat på KPI ska/bör ligga på två procent årligen, anledningen till detta är att folk och framför allt företag inte ska skjuta på sina investeringar och inköp vilket man tror sker i en deflationistisk miljö där man inväntar ett bättre pris. Det ska då leda till att ekonomin stannar av och arbetslösheten stiger.

Vi kan göra ett tankeexperiment för att testa hypotesen genom att föreställa oss ett litet möbelföretag i en deflationistisk miljö:

Företaget bygger trämöbler och försäljningen går bra men om de avvaktar tills priset på trä sjunker kan de tjäna mer pengar eftersom trät är en stor del av deras omkostnader. Så ser hypotesen ut för Riksbanken och centralbankerna runt om i världen. Samtidigt kan möbelföretaget inte bygga några möbler om de inte köper in något virke och de anställda måste då antingen avskedas eller gå sysslolösa med betalning tills virket är tillräckligt billigt/har sjunkit i pris. De anställda som måste avskedas kommer man att behöva återanställa för att kunna återuppta produktionen när priset på virket nått en lägre, mer önskvärd, nivå. Då inser man att antingen måste priset på trä/virke sjunka rejält för att det ska vara lönt att skjuta upp sina investeringar alternativt köper man in virket när behovet finns för att kunna fortsätta sin produktion och sälja möbler. Priset på virke måste helt enkelt sjunka mer än vad lönekostnaderna och kostnader för fabrikslokal och elräkningen är under tiden man inväntar ett bättre prisläge och man måste acceptera att företaget inte gör någon vinst alls under perioden, utan snarare går med förlust. Det är nog ytterst få företag som vill skjuta upp sina investeringar om efterfrågan på deras varor faktiskt är intakt och de vet att de kan sälja sina produkter.

Kort och gott – vi behöver ingen inflation för att överleva, det har gått bra i alla andra tider historiskt utan inflation på konstgjord väg. Dessutom pågår inflation och deflation samtidigt i olika sektorer: datorer, elektronik, prylar och vissa matvaror blir billigare medan mer eftertraktade varor som är svårare att massproducera – och som för tillfälligt är heta – ökar i pris.

Priset på fastigheter och aktier ingår dock inte i KPI – och det är på fastighetsmarknaden och börsen som man ser den äkta inflationen – där man kan se att både fastigheter och börsen har avkastat nästan tio procent årligen senaste 40 åren i Sverige men även i stora delar av västvärlden och tolv procent i USA.

Tittar man ännu längre tillbaka i historien ser man att det var efter Depressionen på 1930-talet som börsen verkligen tog fart i framför allt USA och när man sedan frångick guldmyntfoten 1971 har priserna på både fastigheter och aktier skenat – så även inflationen – egentligen inte bara i USA utan även i Sverige. I dag är det dessutom mycket lättare för gemene man att köpa aktier på världens samtliga börser vilket gör att alla som är exponerade mot den amerikanska börsen/marknaden får ta del av dess framgång och gynnas av FEDs pengatryckande.

Det var i alla fall vad jag tänkte på och många andra associerar anarki med just kaos och laglöshet. Men anarki är inte något av det. Ordet anarki härleds från grekiskan och betyder ’utan härskare’. Anarki är inget annat än en social relation mellan individer utan härskare. Samma sak är det med libertarianismen som utgår ifrån ickeaggressionsprincipen.

It takes two to tango, säger det gamla ordspråket och detsamma gäller för en social relation. Den minsta relationen man kan ha är den mellan två individer. Relationen kan vara mellan vänner, älskare, släktingar, kollegor, främlingar och så vidare. Vad alla relationer har gemensamt är att de antingen kan vara anarkiska eller icke-anarkiska. Vi på Mises ombeds ofta att peka på exempel där anarki har fungerat och tar ofta upp Island och Cospaia som exempel. Faktum är att anarki finns överallt och det fungerar utmärkt i alla de miljarder relationer som finns och har funnits. Varje gång vi interagerar med varandra, oavsett antal individer, utan våld och tvång så ingår vi i en anarkisk relation. Lagsporter, arbetsplatser och större festliga tillstälningar  är bra exempel på sociala relationer i större skala. VD:n på företaget är ingen härskare, likaså är förbundskaptenen eller prästen på dopet ingen härskare. Den enda härskaren är den som med våld eller hot om våld tvingar en annan människa. Detta är i alla fall den högeranarkistiska och anarkokapitalistiska synen på anarki. Vänsteranarkister vill hävda att all form av naturlig hierarki är omoraliskt och ser därför privat ägande som härskande och icke-anarkiskt.

Som de sociala genier vi människor är så kan vi känna igen olika typer av relationer utan ansträngning. Genom att observera kroppsspråk, tonläge och liknande så kan vi märka vilken relation människor har till varandra. Och utifrån vad vi observerar lägger vi värderingar i de olika typerna av relationer. Tänk dig att du får höra om ett kärleksförhållande mellan en man och en kvinna där mannen är mycket kontrollerande och våldsam mot kvinnan. Utan att gå in på fler detaljer om varför så skulle de allra flesta säga att det är en ytterst osund och omoralisk relation. 

Så varför ser de allra flesta inte den osunda relationen mellan staten och invånarna?  För det första är vår relation till staten mycket komplex och osynlig. För det andra så måste vi definiera vad det innebär att ha en relation till staten. Vem eller vilka är staten egentligen? Innefattar det bara regeringen, eller hela riksdagen också? Eller innefattar det alla statligt anställda, eller kanske till och med alla som betalar skatt? Om vi räknar en myndighet som en del av staten är då en myndighetsanställd en del av staten? Och i så fall, är inte alla som är anställda inom den offentliga sektorn en del av staten?

Jag skulle vilja hävda att vi alla är en del av staten, vare sig vi vill eller ej, eftersom att staten äger oss och kontrollerar oss från den dagen vi föds och får ett personnummer. Vi har dock olika roller i staten. Politiker bestämmer, poliser utför våldet på politikernas order och den vanlige medborgaren ger stöd till de två tidigare nämnda genom att rösta och betala skatt. De flesta är helt okej med detta men inte vi libertarianer och anarkister. Något måste göras och bland den uppsjö av olika strategier att motverka staten så vill jag fokusera på hur anarkiska dygder kan leda till ett friare samhälle. Utifrån definitionen av anarki, alltså en social relation utan våld och tvång, kan vi dra slutsatser om vilka dygder som krävs för att den relationen ska bli hållbar. De fem viktigaste torde vara:

1. Fredlighet: den mest uppenbara men också viktigaste. Fredlighet innebär att man följer principen om ickeaggression i alla lägen och löser konflikter utan våld, annat än i självförsvar.

2. Förmåga till självförsvar: det är naivt att tro att angrepp inte kan förekomma i ett fredligt samhälle. Då vi har strikta vapenlagar i Sverige får vi ta till med andra metoder till självförsvar som exempelvis kampsport. Att träna kampsport är även bra för självförtroendet och våld sker under samtycke och kontrollerade former.

3. Hjälpsamhet: att hjälpa de man ser som sina medmänniskor är ett bra sätt att hålla staten utanför leken. Vi har blivit så bortskämda och infantiliserade av Pappa Statens hjälpande (läs stjälpande) hand att vi slutar ta hand om våra äldsta och yngsta. Om man kan bör man hålla barnen borta från dagis och de äldre borta från ålderdomshem. Man kan även byta tjänster med varandra som till exempel en målare som byter tjänst med en snickare.

4. Konservativa värderingar: det enorma ekonomiska välstånd vi skapat i västvärlden i maskopi med den stora staten har splittrat kärnfamiljen. Det är roligare att resa jorden runt, hänga på Tinder, gymma och satsa på karriären än att både skaffa familj och bibehålla den. Vi måste tillbaka till sunda familjevärderingar och vad det innebär att vara man och kvinna. En familj kan bara hålla ihop, anarkiskt, om alla i den vet vad de har för roll i den. Precis som arbetsdelning är viktig på arbetsplatsen så är den också det i familjen.

5. Självständighet och självförbättring: att jobba med sig själv och bli kvitt sina demoner och hinder är en vinst för hela samhället. En stark, självständig människa som klarar sig utan att styras av andra är den sanna Övermänniskan, om jag får tillåta mig att uttrycka mig lite Nietzscheanskt. Den självständiga människan är även kritisk och tar hand om sin hälsa, vilket är en stor förlust för läkemedelsbolagen som har klorna om staten.

Precis som med agorismen som vill strypa staten genom deltagandet i anarkiska marknader så vill jag utöka den teorin till att delta i så mycket anarkiska handlingar och grupper som möjligt. Några idéer är tex att starta ett medborgargarde, äga ädelmetaller, hänga ut personer som begått våldsbrott, ta anställning i den privata sektorn, besöka en naturläkare, bojkotta politiska val och civil olydnad.

2019 var jag på semester i Budapest och besökte under vistelsen “House of Terror”. Museet belyser Ungerns historia från mitten av 1900-talet under vilken tid landet var ockuperat av två olika auktoritära ideologier, nationalsocialismen följt av kommunismen. Stället har kritiserats av internationella professionella tyckare (journalister, politiker och akademiker) för att oproportionerligt fokusera på kommunismens brott, en svårbegriplig kommentar då den ockupationen pågick i hela 40 år mot tredje rikets enda. Personligen fann jag museet väl avvägt. I vilket fall, den av utställningarna som stannade kvar hos mig särskilt, då den ständigt tycks göra sig påmind, var den benämnd “Uniformsbytet”. Återigen har dess klarsynta budskap aktualiserats i samband med den kovändning som just nu sker i frågan kring vår tids senaste auktoritära maktövertagande.

2020 skiftade medialinsen från hemlösa isbjörnar och statslösa lycksökare till ett utbrott av ett nytt virus i Kina. Vi bjöds snart på otäcka scener där folk föll ihop och dog på gatan och filmer från överfulla sjukhus i Italien och USA. Snabbt befann vi oss i en ny verklighet där isolering och ekonomiska nedstängningar via politiska dekret, med efterföljande inflation och arbetslöshet, presenterades som den enda möjliga lösningen på pandemin i väntan på ett vaccin. Med dålägets kunskapsläge framstod det kanske som en rimlig väg att gå för de flesta.

1939 var det val i Ungern och Pilkorsrörelsen, Ungerns motsvarighet till det nationalsocialistiska arbetarpartiet i Tyskland, blev det näst största partiet. Fascistiska politiker hade samlat ett stort folkligt stöd i Ungern under 30-talet med hjälp av de sedvanliga demokratiska metoderna – offermentalitet, fingerpekning och erbjudande av starka ledare som kan ställa allt till rätta. Pilkorsrörelsen kunde stoltsera med 300 000 trogna medlemmar. Snart började aktiva trakasserier av de ”vetenskapligt bevisat” orena samhällsgrupperna medan meningsmotståndare tystades ned. Allt enligt god demokratisk sed med majoritetens obestridliga samtycke.

2021 har det nya viruset kommit och gått i vågor där de positiva testfallen har rapporterats med röda siffror nästan timme för timme av statsmedia. Jag reagerade tidigt (som kliniskt aktiv läkare) på diskrepansen mellan läget ”på golvet” och det som rapporterades till befolkningen. Visst hade vi stundtals många sjuka patienter och ibland var det ont om personal och sängplatser, men det är snarare normalläget i den svenska ineffektiva offentliga vårdkolossen. Att beskylla ett enskilt virus för detta (eller människorna som inte tog vaccinet mot sagda virus) såg mest ut som en dimridå för att dra bort ögonen från en sedan länge dysfunktionell sjukvårdsmodell. Oavsett vart man stod i sakfrågan blev det dessutom allt mer tydligt att: 

1. Virusets allvarlighetsgrad, restriktionernas nytta och massvaccinationens rimlighet bör diskuteras.   
2. Virusets allvarlighetsgrad, restriktionernas nytta och massvaccinationens rimlighet får inte diskuteras. 

En liten skara människor som inte kunde överge sina principer och sin intellektuella ärlighet vägrade låta sig dras med i alarmismen. Dessa rebeller till regeringars pandemihantering hanterades med sällan skådad kraft. De tystades och vanärades, utestängdes och sparkades. Tidigare välrenommerade forskare kallades galna foliehattar. Hälsobyråkraters ord blev absolut sanning som bara osolidariska fähundar skulle ifrågasätta. Vaccinen var testade och säkra trots att de endast nödgodkänts. Skeptiker mot hela processen skulle bestraffas. En majoritet av befolkningen radade lojalt upp sig bakom utvecklingen och hjälpte tappert till i kriget mot det nylanserade orwelianska nyordet ”missinformation”.  

1944 förlorade det nu nazistockuperade Ungern slaget om Budapest. Pilkorsrörelsen föll samman och ledarstaben dömdes till döden. Medlemsregistret var dock väldokumenterat och föll i sovjeternas händer. Till de ryska kommunisternas stora förvåning kom mängder med tidigare trogna Pilkorsmedlemmar för att ansöka om medlemskap i kommunistpartiet. När deras tidigare lojalitet togs upp försäkrades det att de minsann aldrig hade velat gå med i rörelsen egentligen, att de bara dragits med och att deras del faktiskt var mycket liten. Nu ville de hemskt gärna byta in sin fascistuniform mot en kommunistrock istället om det gick för sig. Självklart gick det bra. Dessa människor hade ju redan bevisat sin skrupelfria kapacitet för lydnad till politiska auktoriteter. De var i grunden rädda, splittrade individer som inte agerade efter några egna värderingar utan enkelt kunde ledas till att utföra hemska dåd mot sina medmänniskor, så länge det var uppbackat av en ideologi. Vilken ideologi som stod bakom var egentligen mindre intressant.

2022 har precis anlänt men redan har debatten  i media skiftat mer på dessa första veckor än under hela 2020-talet dessförinnan. Tidigare villkorslösa förespråkare för restriktioner kliver nu ut som skeptiker mot nedstägningar i stora tidningar. Apologeter för läkemedelsindustrin inom forskarvärlden vill nu också se undangömd forskningsdata. Experter i nyhetsmorgons soffa vill helt plötsligt att man ska skilja på sjuk med och sjuk av viruset. Detta är alltså till stor del samma individer som i två års tid har bedrivit, eller passivt iakttagit, jakten på dissidenter – människor som har försökt lyfta exakt samma problemområden fast innan validiteten blev omöjlig att bortse ifrån. Nu förväntas vi tro att dessa vindflöjlar för en talan för frihet, syftar till rim och reson? Skrattet fastnar i halsen… Det som nu utspelar sig är endast ett narrativ som faller, likt Pilkorsrörelsens fall i Ungern, och med rörelsen dess mest trogna tjänare. I väntan på att nästa politiska maktspel ska visa vägen står de nu på tå. Må det vara i namnet av ett nytt ännu farligare virus, en främmande krigshetsande nation, smältande polarisar, överfulla flyktingbåtar eller vad det ”nya” nu blir kan ni lita på att de åter sluter upp i leden bakom politiska ledare, redo att svinga släggan mot någon som motsätter sig. Uniformen må snart vara utbytt men den fräna doften av sukt efter etatistisk maktutövning går inte att tvätta bort.

En gång i tiden hyllade Förenta staterna Usama Bin Laden som ”frihetshjälte”. Det var nämligen Förenta staterna som tyckte att det var en utmärkt idé att stödja talibanerna och deras bundsförvant i den saudiska miljonären och privatjihadisten i de senares krig mot Sovjetunionen. Efter Sovjetunionens tillbakadragande från Afghanistan skedde också ungefär samma utveckling som den vi ser inträffa idag. 

Vilka är talibanerna och hur vann de kriget? Talibanerna har fått sitt namn från det arabiska ordet ”talib” som betyder student. Talib åsyftar i detta avseende en lärljungeeller en studerande av religionen islam, dess urkunder som koranen och berättelser om Muhammeds liv ochtolkningar av koranen, det vill säga ”Sunna”. Det mesta av Muhammeds liv står nedskrivet i hadithsamlingar och de mest auktoritativa hadithsamlingarna har också förts vidare av Muhammeds närmaste lärljungar och nedtecknats av ledarna för det islamska samfundet, Umman, efter Muhammed.

Talibanerna är en islamistisk rörelse. Liksom religionens grundare, Muhammed, gör talibanerna ingen åtskillnad på religion, stat, politik och juridik. Deras islam är en helhetslösning på allt från hur man går på toaletten, hanterar sin fru i äktenskapet, krigar, arbetar, ber och äter. Det mesta är reglerat av religionen och den tolkningstradition som man tillhör inom religionen. 

Folkgruppen talibaner är pashtuner och har förenat islamism med traditioner som kallas pashtunwali. Det är i grunden en kultur som bygger på klantänkande och där det är mannen som har till uppgift att skydda klanens och familjens heder. Om exempelvis en kvinna inte beter sig korrekt i den egna klanen så faller ansvaret för hennes vandel på mannen. Pashtunwali har därtill strikta ideal om hur man hanterar gäster och löser tvister. Dessa seder är förenliga med deras uttolkning av Islam. Exempelvis skall en gäst åtnjuta fullt skydd och gästfrihet så länge han är gäst. När han däremot slutar att vara gäst, kan han tillhöra fienden och måste bekämpas. Tvister mellan klaner kan lösas genom att en flicka i den ena klanen gifts bort med någon man i den andra klanen. Så stiftas fred och hedern återställs. Blodshämnd kan även undvikas genom ekonomiska transaktioner som exempelvis överföring av getter. 

Islamism i förening med pashtunwali ger litet utrymme för individualism och privata studier och åsikter. Det är med andra ord inte doktorander i matematik, latin och arkitektur som nu har tagit makten i Afghanistan. Individuell utveckling är helt underordnad klanens och religionens intressen. Hedern, klanen och den rätta uttolkningen av islam ger dessutom inte mycket tid över till annat.

Det är också viktigt att känna till talibanernas perspektiv på kriget i Afghanistan och varför de nyligen lät avrätta Islamiska Statens ledare i landet. Utifrån deras perspektiv är Afghanistan ett islamskt land, eller ett land där islam en gång segrat. Därför tillhör landet som helhet religionen islam. Har det en gång erövrats för Allah ligger det på det muslimska samfundets plikt att återta det. 

Man anser därtill att Islamiska Staten, IS, version av Islam är heretisk. Istället för ett kalifat förespråkar talibanerna ett emirat. Skillnaden mellan de två kan förstås som motsvarigheten mellan de europeiska kejsardömena och monarkierna. En kejsare har anspråk på mer än ett land och det finns egentligen ingen bortre gräns för de länder som kejsaren kan lägga under sig (jämför exempelvis med Romarriket). Inom islam är ”kejsaren” dessutom högsta religiösa och moraliska auktoritet. Han leder umman, samfundet, både politiskt och religiöst och där det politiska dessutom involverar militär och erövring. När islam spreds under de första kaliferna skedde konversionerna mycket snabbt och var omfattande. Orsaken till detta beror på att kaliferna hade tre erbjudanden till länder och stammar som ännu inte var islamska: 1.) Konvertera och förena er med oss och ni undviker krig och kan ta del av en rättfärdig kamp och rättfärdiga erövringar. Ni får också skydd av oss. 2.) Betala en stor summa guld. 3.) Bli underordnade genom erövring. 

De flesta arabiska stammar valde det första alternativet medan Europa valde det sista då man inte ville överge den kristna tron. 

En emir motsvarar istället en monarki med den skillnaden att även emiren har en religiös och andlig auktoritet. Emiren är en islamsk kung över ett land, i detta fall Afghanistan. I sedvanlig ordning är liknande ideologiska skillnader mellan islamister så pass viktiga och avgörande att det leder till väpnad konflikt mellan olika grupper. I talibanernas fall kunde de acceptera al Qaida och Usama Bin Laden, men inte Islamiska Staten som de ansåg ha fellära. Den Islamiska Staten vill alltså ha en global islamsk kejsare (kalif).

Hur kunde då talibanerna segra så snabbt och så pass effektivt? Det handlar inte bara om att Förenta staterna närt en korrumperad politisk administration utandessutom om militära förutsättningar. Den afghanska armén, ANA, var i många avseenden ett ”biståndsprojekt” för att hålla folk sysselsatta. Det spelar då liten roll att de hade 300 000 anställda. De enda stridbara förband inom ANA var en kommandokår på 21 000 riktiga soldater. Dessa var inblandade i 80% av alla strider medan de övriga malajerna stod för en knapphändig hantering av 20%. 

Kommandokåren hade fått utbildning i modern krigföring av Förenta staterna. Detta var ett stort misstag. Den moderna krigföringen kallas ”combined arms warfare” och består av att små enheter lokaliserar och triangulerarfiendens position och att luftstridskrafter står för merparten av elden i målet. Ett lokalt förband kan när som helst ropa in flygunderstöd och evakuering. Det är också denna modell som det svenska försvaret lär ut. 

In på scenen stiger Joe Biden som har helt andra politiska ambitioner i åtanke. Han vill att Förenta staterna lämnar Afghanistan och att lämna betyder då även att flygvapnet lämnar landet. I ett svep försvann därför 8000 amerikanska soldater och 30 000 tekniker som annars skötte underhåll av flyg och teknisk utrustning. Man vädjade då om att åtminstone några av dessa tekniker skulle kunna vara kvar i landet, men Biden sa nej. In i det sista försökte några tekniker att bistå det afghanska flygvapnet via Zoomlänkar från Förenta staterna. Parallellt med detta utförde talibanerna riktade mord på piloter och annan nyckelpersonal inom ANA. 

När således flygunderstödet försvann var den moderna krigföring som den afghanska kommandokåren tränats i borta. Talibanerna kunde därför snabbt vinna landet och till slut tåga in i presidentpalatset och stoltsera i arabisk TV. Detta är tragiskt av den anledningen att kommandokåren aldrig förlorade en enda egentlig strid mot talibanerna. De var emellertid satta ur spel av den regim som tränat upp dem. 

Det är nu inte enbart piloter som talibanerna riktat in sig på utan också vad de ser som kulturella fiender till emiratets förverkligande. Sådana fiender är inte bara politiska utan också religiösa. Rapporter har kommit in från civila där talibanerna besöker hus och hem för att dels ta krigsbyten i form av unga kvinnor och där gränsen är 12 år. Dessa hamnar i sexuellt slaveri liknande den IS bedrev. Det andra talibanerna undersöker är om en familj har kristna appar på telefonerna. Personer med kristna appar förs omedelbart bort för avrättning. 

Källor: 

Vem var då Aristoteles? Aristoteles föddes 384 fKr i Stageiraoch började läsa vid Platons Akademi som 18-åring. Efter Platons död lämnade Aristoteles Akademin för att på begäran

av kung Filip II bli Alexander (den stores) privatlärare. Han grundade också sin egen motsvarighet till Akademin som han kallade Lyceum. Talande för Aristoteles inflytande på Västerlandets vetenskapliga utveckling var att hans teori om Universum ändrades först på 1500-talet (Newton, Copernicus, Galileo) där man gick ifrån Aristoteles geocentriska världsbild (jorden är i centrum i solsystemet) till en heliocentrisk och mekanisk världsbild. Aristoteles klassificeringssystem inom biologi korrigerades först av Carl von Linné och delar av hanslogik gäller fortfarande som så kallad formallogik. Inom politisk filosofi använder man fortfarande Aristoteles distinktioner mellan Aristokrati, Monarki och Demokrati.Aristoteles var inte för demokrati borde kanske tilläggas. Mycket av dagens vetenskapliga terminologi härstammar från Aristoteles. Inom kunskapsteorin så har hans teori, här kallad kritisk realism, fortfarande inflytande. Inom moralfilosofin fick Aristoteles teori om dygder en liten renässans med de så kallade ”kommunitarianerna” eller ”kommunitärerna” (gemenskaparna) som Charles Taylor och Alisdair MacIntyre. 

Om vi ser på den kristna eran så inleds denna med en lutning åt platonsk filosofi, även om man inte kunde acceptera delar av Platons lära för att senare och i synnerhet i och med Thomas av Aquino mer och mer utgå från Aristoteles. Det var också Aristoteles bidrag till den romersk-katolska teologin som i hög grad bidrog till skolastiken och de mer systematiska försöken att förstå världen. 

Det som emellertid händer i filosofihistorien och med filosofer som Bacon, Hobbes och Newton var att den Aristoteliska telologiska metoden, som även användes inom biologi och fysik innan Newton, ersattes med en annan syn på kausallagar. Där Aristoteles biologi menade att även ett blomfrö har en ”ändamålsenlighet” att gå från frö (potentialitet) till blomma (aktualitet) så sökte den nya synen på kausalitet en enklare orsak-effekt förklaring till blommans utveckling. Vilken effekt har exempelvis fotosyntesen? Vad blir effekten om fröt inte får tillräckligt med vatten. Om det nya sättet att se på kausalitet bidrog till det vetenskapliga språnget, innebar det förändrade synsättet också att synen på etik och mänskligt handlande förändrades. Hos filosofen Hobbes ser vi hur mänskligt handlande blott är effekter av motsvarigheten till nerver och biologiska strukturer. Människan handlar på stimuli. Hobbes trodde paradoxalt nog på att människan hade en slags fri vilja som bestod av att människan inte var påverkad av krafter utanför sig själv i sitt handlande. Dock ser vi teleologin som metod inom etiken försvagas och till sist försvinner helt. Alasdair MacIntyre skriver i ”History of Ethics” att upplysningsetiken därför av nödvändighet utvecklades mot utilitarism. Om han har rätt i detta är omtvistat. Det vi däremot kan konstatera är att den aristoteliska dygdteorin ersattes av andra etiska filosofier. 

En tragedi i sammanhanget är att endast en tredjedel av Aristoteles skrifter har bevarats för eftervärlden. En stor del förstördes i samband med de islamska erövringarna och bränderna av Alexandrias och Konstantinopels bibliotek. En del av Aristoteles skrifter hade däremot redan  översatts av greker i det helleniserade Mellanöstern till arabiska och kom att bidra till den så kallade islamska guldåldern. 

Aristoteles var tvungen att utveckla en helt egen terminologi för sin filosofi. Därför innehåller flera av hans böcker många terminologiska förklaringar vilka gjort honom svår att översätta. Ett exempel på ett sådant begrepp, vilket är viktigt för metafysiken är essens vilket han förstår som det något verkligen är. Essens är av latinets esse och den grekiska motsvarigheten hos Aristoteles är to ti ên einai. Föreställ dig att du är i ett halvmörkt rum och ser något som ser ut som en orm på golvet. Du ställer frågan till dig själv: vad är det? Du tänder lampan och ser att det inte är (essensen) en orm, utan en centerpartist som krupit in i jakten på barn i huset. Ormen visade sig således inte vara en orm. Åtminstone inte i biologisk mening. 

I Aristoteles ”Organon” (Ὄργανον – medium, medel) vill Aristoteles utveckla de första principerna och logiska systemen för att härifrån deduktivt genomföra vetenskapliga härledningar. Han menar att slutsatser om enskilda ting (inklusive) människor kan härledas deduktivt. De första principerna kan emellertid inte härledas från något annat utan är axiomatiska – självförklarande och evidenta utifrån sig själva. Detta synsätt påverkade empirismens genombrott i anglosaxisk filosofi där man talade om hypotetiska första principer. Och det påverkade även Kant och således indirekt, Ludwig von Mises.  

Under 1500-talet skrev Francis Bacon ”Novum Organum” där han radikalt modifierar Aristoteles metod. Bacon var ute efter kausala lagar i naturen. Aristoteles söer å sin sida inte lagbundenheter utan essenser i naturen.

Det finns idag fyra huvudriktningar inom epistemologin: 

1.) Rationalism som är idealismens fortsättning (Platon).

2.) Empiricismen (våra sinnen ger kunskaper).

3.) Aristoteles: Rationalistisk empirism (fusion av idéerna, kategorierna med empiriska härledningar och samspel mellan deduktion och induktion).

4.) Skepticism (kan vi lita på våra sinnen, kan vi lita på vår logik, våra intutioner och omvänt – vad har vi för skäl (rationella skäl) att inte lita på dem?

Ett exempel på en metod som Aristoteles använder är det som kallas ”syllogismer”. En syllogism inleds med ett generellt påstående, konstaterar sedan att något faller innanför definitionen och drar sedan en deduktiv slutsats. 

Ett exempel: Alla ungkarlar är ogifta. Tobias är en ungkarl. Alltså är Tobias ogift. 

Om vi härifrån går in mer specifikt på politiken och etiken skriver Aristoteles att människan dels är en ”zoon politicon” – ett socialt eller ett politiskt djur, dels ett tänkande djur. Hennes sätt att vara, hennes essens, är att leva socialt och att tänka. Hon har således både en intellektuell och en social / politiskpotentialitet. Därför delar Aristoteles in dygderna (karaktärsegenskaperna) i moraliska och intellektuella dygder.

Dygderna förenas sedan med en teleologi. De moraliska dygderna skall göra människan ”funktionell” som samhällsvarelse och i relation till yrken och karaktärsutveckling. De intellektuella dygderna skall utveckla hennes förståelse av omvärlden. Sedan menar Aristoteles att det högsta målet (telos) för människans dygder är eudaimonia– en slags kvalitativ och intellektuell lycka. Aristoteles gör en åtskillnad mellan denna form av lycka och vad en hedonist skulle kalla ”lust”. Den lycka människan borde eftersträva, menar Aristoteles, är den som kommer av att hon förverkligat sin ”natur”. Denna teori är idag ifrågasatt i synnerhet inom postmodern teoribildning som förnekar att något som en mänsklig natur eller essens existerar. 

Hur når man då dygder i allmänhet enligt Aristoteles? Aristoteles svar är att dygder uppnås genom vana. Om du exempelvis är ett intelligent djur och har som vana att söka intellektuell kunskap och aktivitet så når du intellektuella dygder. Om du däremot har som vana att inte tänka, utan att istället bara vara en representant för den rådande normen, tenderar du att inte utveckla intellektuella dygder. Aristoteles verkar också vara anhängare av idén om den mänskliga viljans frihet (filosofisk voluntarism).  Betydelsen av filosofisk voluntarism är att människan har en fri vilja, vilket inte skall förväxlas med den politiska filosofi som jag råkar dela och som säger att människan borde vara fri att göra vad hon vill om och endast om hon inte tvingar eller bedrar någon annan.

Aristoteles etik svarar mot hans filosofiska antropologi som han skriver om i ”Om Själen” (grek: Psyche). Den vegetativa själen har enligt Aristoteles blott reproduktion och föda som telos (vilket alla djur inklusive människan delar med växtriket). Den sinnliga själen har sinnena och rörelsen som telos (detta delar människan med djuren). Den rationella själen har förnuftet och intellektet som telos (detta utmärker människan som specie/ genera). En liknande hierarkisk syn på människan finner vi inom stoicismen vars filosofi redan omnämnts i tidigare artikel på Mises.se. 

Det är självklart viktigt att också konstatera att Aristoteles dygdteori är förenlig med den politiska filosofin libertarianism, men att den självklart inte följer av denna. Man behöver alltså inte vara anhängare av Aristoteles teori om dygder för att vara libertarian. Däremot ser vi hur Aristoteles teleologi bidragit till utvecklingen av praxeologin inom Österrikisk metod, samt att Aristoteles öppnar för både deduktion och induktion som metoder inom epistemologin. 

Avslutningsvis är också Aristoteles intressant då han tycks försvara privat äganderätt. Privat äganderätt gör människorna lyckligare än gemensam egendom, menar han (och avviker här från Platon). Privat äganderätt kultiverar även dygden generositet enligt Aristoteles. Medelklassen bör sedan utgöraen balans mellan klasserna i samhället.

När detta är konstaterat kan vi se att exempelvis flera nordiska dygder som ärlighet, rättrådig vandel, heder, arbetssamhet och ära också förekommit i decentraliserade och frihetliga nordiska kulturer.

Dagens inlägg handlar om stoicismen, en filosofi som kan ha relevans för oss idag. Vad var då stoicismen? Stoicismen är en filosofi som än idag till namnet blir igenkänd av många. Man talar till och med om en stoisk personlighet och brukar då åsyfta en person för vilken reservation och självbehärskning är framträdande dygder. Man bör då också tillägga att stoicismen var mer än en livshållning och etik då den även hade en syn på kunskap och ontologi. 

Stoicismen uppstod ca 310 fKr och företräddes av kända filosofer som Epiktetos, Zenon (av Kition), Krysippos, Seneca, Marcus Autelius och Epiktetos. Namnet kommer från grekiskans pelarhallar där de stoiska filosoferna samlades: Stoa poikile. Deras bidrag inom etiken prisades av de kristna filosoferna som såg den stoiska livshållning förenlig med den kristna karaktärsetiken. 

Stoicismen är en förening av tre stora idéer:

1.) Cynism – vi bör se människan och samhället för vad det är, utanför normer, konventioner (politisk korrekthet) och förutfattade meningar. Detta ideal stämmer även överens med en kausalrealistisk syn på ekonomi. Cynismen som ideal vill inte se människan genom en ideologisk prisma eller ideologi. Hon framträder som ett varande och inte som en mänsklighet, en humanism eller något annat.

2.) Apathia är dygden att frigöras från att låta verklighetens lyckliga och sorgliga stunder påverka oss. Stoikern utvecklar apathia till sina känslor. Känslor skall inte påverka rätt omdöme och rätt värdering av de omständigheter och skeenden som möter en. Som dygd är den stoiska dygden apathia ett uttryck för att förnuftets klara blick skall regera omdömet och vår relation till omvärlden. Förnuftet skall i sin tur underordnas naturens lagar. Moralisk ondska anses bero på negativa passioner och känslor som rädsla, vrede, högmod och lögnaktighet. Detta uppfattas som stridande mot naturen.

3.) Naturen uppfattas som något ordnat och eftersom det finns en högre ordning i bakgrunden så skall man ta allt som kommer av naturen som det kommer.

Stoicismens metafysik

Vi ser således hur viktigt begreppet ”natur” är. Naturen och dess ordning ses närmast som besjälat och ett enhetligt vara. 

Naturen har enligt stoicismen två aspekter: En aktiv och en passiv. Den passiva är naturens materiella ordning. Den aktiva är att det finns ett högre medvetande som aktivt formar naturen till en rationell helhet. Det gudomliga logos som aktivt formar naturen rationellt leder till en panteism eller en panenteism (det gudomliga genomsyrar allt och naturen ses därför som något gott). Naturen inkluderar hela kosmos och universum. Allt är besjälat aktivt av ett Logos, ett medvetande som är ett med materien. När den mänskliga själen dör återförenas den med den kosmiska världssjälen. Gud, Naturen och Kosmos är eviga.

Stoicismens metafysik är således en monism. Allt är ett. Verkligheten är en. Det finns inte en abstrakt idévärld och en materiell värld. Det finns inte heller en ”orörd rörare” som hos Aristoteles. Allt är snarare natur och naturen är en enhet och besjälad av en kosmisk själ som stoikerna kallar Gud.

Ett liknande tänkande finner vi även hos mellan- och nyplatonikerna och hos de kristna filosoferna – de tidiga kyrkofäderna. Flera kyrkofäder refererar ofta till stoiska filosofer som Epiktetos och Seneca. En annan likhet med den kristna filosofin är att stoicismen tar avstånd från gnosticismen som förkunnade att materien var ond och att själen var god. Denna gnosticism återkommer underupplysningen i Europa men då är det samhället, kapitalet, den västerländska kulturen och kyrkan som ses som något ont.

Stoicismen avvisar både Platons idélära och Aristoteles formlära. Istället finns det endast enskildheter. Människan har inte heller en potentialitet utan är en ständig ”aktualitet” som är med sitt varande hela tiden som agent och skaffar sig kunskap. Naturen skapar avtryck och intryck på människans (blanka själ). Detta leder till en slags korresponderande syn på kunskap. Naturen skapar bilder/ avtryck på själen som i sin tur representerar naturen genom idéer och åsikter.

Det enda vi har kunskap om är de intryck, perceptioner (phantasia) och idéer som vi fått utifrån och som i bästa fall korresponderar mot en ”verklighet”. Härifrån ställer man två krav på kunskap som korrespondens. Distinkta idéer och tydlighet, precision. Desto mer vi således kan specificera och precisera våra idéer, desto bättre kan vi klargöra sanningens relation, korrespondens, med verkligheten. Detta tänkande återkommer senare hos John Locke. Vi ser hur denna tanke även inspirerat samhällsvetenskaper som ekonomi där precisa definitioner är nödvändiga och där klarhet i resonemang och logiska idéer efterfrågas. Åtminstone i den Österrikiska ekonomiska skolan.

Stoicismens etik

Naturen har ur ett stoiskt perspektiv en självbevarelsedrift. Njutning och avsmak är biprodukter av naturliga handlingar och inte självändamål. Man borde inte träna för smärtans skull, utan för styrkan och hälsan. Man borde inte äta för njutningens skull, utan för hälsan. Eftersom människans natur har potential att vara rationell så bör människan överordna förnuftet sina känslor och eftersträva att ta alla med- och motgångar som uttryck för naturens lagar. Hennes känslor kan här inte bidra till en korrekt verklighetsbild.

Stoicismens etik leder till vad människan borde vara det vill säga en slags dygdetik. Den ställer frågor som: Hur bör människan vara i förhållande till mot- och medgångar? Hur bör man vara som vän? Vilken karaktär kan bäst hantera tillvarons växelspel? För en stoiker är lidande inte något ont i sig utan kan tvärtom forma en bra karaktär.  

Naturen kan i sig inte vara ”pervers” i betydelsen stridande mot sig själv, men människan som inte följer sin rationella natur kan bli pervers genom att inte överordna förnuftet sina passioner och känslor. Njutning är för människan ett irrationellt förhållningssätt till naturen. Stoikerna vill istället utveckla en distans där med- och motgångar inte påverkar omdömet. Om du själv inte åsamkat dig lidande så är behöver du inte rätta till det. Det kommer då av naturen. Om du själv är orsak till lidandet (för dig själv och andra) bör du rätta dig själv för att bättre handla i enlighet med naturen. Man kan även här se en viss likhet med Sokrates inställning i dialogen Georgias där Sokrates menade att det vara bättre att lida ont av andra än att göra ont mot andra, eftersom den som gör ont har en sjuk själ. 

Stoicismens politik

Eftersom människan etiskt skall efterlikna Logos och låta förnuftet styra känslorna och passionerna och efterhärma den naturliga ordningen, skall politiken skapa denna ordning. Hos de romerska stoikerna såg man imperiet som den struktur som skapade ordning och rättvisa i en mörk värld som styrdes av barbarer, mörker, passioner, klantänkande och känslor av hat och rivalitet.

Stoicismen kan i denna mening förena en cynisk världsbild med kravet på att ordna den ”barbariska” världen genom förnuftet och leda allting till ordning och harmoni med naturens lagar. Imperialism kan rättfärdigas från att de högre karaktärerna och staterna bör styra och underordna de kulturer som styrs av lägre drifter.

Värdet för oss idag

Utifrån en stoisk syn på det politiska så regeras vi idag av individer som alltför ofta sätter sina känslor och personliga intressen bakom politiskt handlande och omdöme. Alltför mycket i vår tid kan ses som bristande karaktärer hos dem som fattar viktiga beslut och har reell makt. Samtligt kan stoicismens betoning på cynism och dygd bistå oss att hantera denna verklighet och bemöta den rationellt utan att låta oss bli nedslagna av negativa känslor som uppgivenhet och missmod. Vi kan istället se hur dessa dygder är kompatibla med våra intressen för en mer rationell ekonomi och ett samhälle som sätter frihetliga värden högre än vad som är politiskt korrekt och känsloladdat.

Ett lästips i detta sammanhang är Epiktetos ”Enchiridion” samt Senecas ”Brev”. 

Inför valrörelser, debatter och på ledarsidor pratas det vitt och brett om hur politiken ska lösa våra ”utmaningar” – det sträcker sig från skolan, sjukvårdsköerna, kriminaliteten, skjutningarna, bostadsbristen, arbetslösheten och så vidare…

Om vi tar skolan och dess sjunkande resultat handlar det om en samhällelig degenerering där allt fler föräldrar inte axlar sitt ansvar och där allt för många lärare inte heller axlar sitt. Vidare har skolan fel fokus – fostra demokratiska medborgare där alla oavsett mentala och kognitiva förutsättningar ska pressas in i samma klassrum och lära sig samma sak samtidigt på samma sätt. Målet är att göra alla till akademisk medelklass trots att alla vet att väldigt många inte besitter kapaciteten för det. Resultaten sjunker när allt fler inte anser att hårt (skol)arbete lönar sig – precis som att hårt förvärvsarbete inte lönar sig – eller är viktigt. Det är helt enkelt en fråga om attityd och inställning – som befästs i hemmet och kan förstärkas, åt båda håll, av läraren. Ett barn som inte har med sig hemifrån att skolan är viktig kommer med största sannolikhet inte heller anstränga sig när det bär emot. Får man procentuellt allt fler med den mentaliteten i samma klassrum blir det ”problematiskt” – resultaten sjunker sålunda på aggregerad nivå. Eftersom vi tillåter det att ske ökar också acceptansen för ett beteende som inte lämpar sig i ett klassrum, på skolgården och sedermera på en arbetsplats. I stället för att utkräva bot och bättring från barnen/eleverna skriver man åtgärdsprogram och ägnar en massa tid åt att anpassa undervisningen vilket alltid sker på andra barns bekostnad.

Arbetslösheten kan politiker trolla med genom ”åtgärder”, till exempel genom subventioner till olika grupper och/eller en ytterligare expansion av ofantlig sektor. Problemet med åtgärder – vilka de nu än må vara – är det de bekostas av andra vilket gör att man inte kan säga vilken annan nytta dessa resurser hade gjort i stället. Samma devis gäller med subventioner – alltså när kostnaderna bärs upp av skatteboskapet – då de inte är någon vinst för samhället som helhet. Ofta skattesubventioneras en grupp – yngre, invandrare, långtidsarbetslösa eller andra som saknar av arbetsmarknaden eftertraktade färdigheter – av en annan grupp, i regel vita män. När en grupp får privilegier och förtur som en annan grupp bara inte får ta del av, utan även också måste betala för är det upplagt för att den samhälleliga sammanhållningen relativt omgående kommer att haverera.

Jobb skapas av entreprenörer och att en efterfrågan finns på olika saker, dessa saker och tjänster kan köpas om priset är rätt. Man kan också säga att i en global ekonomi betalar världens konsumenter för svensk välfärd eftersom priserna på svensktillverkade produkter och tjänster är artificiellt höga tack vare vårt höga skattetryck. Ju högre skatt, desto högre priser gentemot slutkund. Höga priser leder till minskad konsumtion och när skatten på lön också är hög blir det mindre kvar att konsumera samt spara och investera för. Skatt sänker helt enkelt den ekonomiska aktiviteten. Man brukar ibland lyfta skattelättnader – slopad arbetsgivaravgift, sänkt skatt på löner upp till en viss summa osv – som en lösning på problemet med arbetslösheten men då är frågan varför man inte lättar på allt och då också rätt rejält?

Kriminaliteten är det som egentligen ligger längst bort från politikens långa arm – ingen lagstiftning i världen kommer att få kriminella att sluta vara just det. Längre och hårdare straff ska avskräcka, hävdar en del samtidigt som det verkar finnas få belägg för att det får den effekten. Däremot har långa fängestraff den effekten att avskum hålls borta från våra gator. Det är inte socioekonomiska faktorer som gör att folk hamnar i kriminalitet – det är det enbart socialister som tror på. Man glömmer genetik, uppfostran, kultur, normer och värderingar om man stirrar sig blind på folks plånböcker utan att ens försöka förstå varför vissa människor har tunna plånböcker från början. Thomas Sowell sa att folks socioekonomiska status kanske kommer sig av beteendet snarare än att beteendet kommer av den socioekonomiska statusen. Vi kan kallt utgå från att han har rätt även här.

Argumentet med socioekonomiska faktorer haltar ytterligare när man inser att den absoluta majoriteten med låg socioekonomisk status faktiskt inte är kriminella. Om storleken på folks plånböcker var avgörande för ett liv i kriminalitet borde varenda svensk mördat och våldtagit fram till cirka 1870 och somliga även en bra bit in på 1900-talet. Eftersom svensk kultur har mynnat ut i att man rakar sig (inte jag dock) och skaffar sig ett jobb i stället för att mörda och våldta har vi inte haft en sådan utveckling förrän på senare tid. Kriminalitet och skjutningar är i allra högsta grad en fråga om normer och värderingar som ligger på dels individen men civilsamhället att ta ställning för eller emot. De som är kriminella borde rimligtvis uteslutas ur den samhälleliga gemenskapen och de som inte har här att göra bör skickas ut – för att sända en tydlig signal vad som kan accepteras och inte. Ett rakryggat civilsamhälle hade beväpnat sig och satt ner foten för länge sedan men vi är kastrerade i dag i så måtto att vi inte längre kan säga ifrån ens via våra domstolar som mer börjar likna en ideoligifabrik där olika vänsterblivna utfästelser får prövas i praktiken helt utan samhällelig konsekvensanalys. Våldtäkter och skjutningar borde ha väckt frågan om vilka förövarna är och hur vi utesluter dem omgående från vårtsamhälle. Här tänker vi tvärt om: ”hur ska vi få dem att sluta vara sig själva?”

Allt det här kommer inte att via skatter, lagstiftning eller resurser att få ordning på, allt står utanför politikers kontroll men de har inga problem att ta våra pengar ifrån oss för att göra vår liv bättre. Och som tack får vi skyhöga elpriser, ingen kärnkraft, barn med klimstångest och könsförvirring, sexuellt depraverade tonåringar och män som både klär sig och beter sig som kvinnor, skjutningar, sprängdåd och mord och våldtäkter på löpande band år ut och år in. Vi får ständigt höra att allt ont ska bort bara vi röstar rätt. Tillåt mig tvivla… och låt mig behålla mina pengar och mina vapen.

Det som står på spel är inte bara friheten på internet, utan det främsta värnet mot förlusten av frihet på andra områden. Friheten på internet det viktigaste kommunikationsvapen som håller auktoritärt och etatistiskt vanvett borta eller åtminstone försvårar för dess tillämpning. Det finns en anledning till att militären i Myanmar (Burma) först censurerade internetdelning och stängde ner kommunikationen via mobiltelefoner i landet. Internet var nämligen det största hindret mot införandet av diktatur då befolkningen kunde mobilisera demonstrationer via digitala medier. Internet är en anarkistisk ordning, ja ordning, som skapar en fri marknad för idéer och åsikter på samma sätt som en helt avreglerad ekonomi skulle skapa en direkt kommunikation och en optimal prissättning mellan kund och företag. Statliga mellanhänder och moraliserande politiker behövs lika lite på internet som de kan bidra till en bättre värld genom regleringar på den övriga marknaden. 

Idag kunde man dock läsa på femtejulistiftelsens hemsida att man vill ändra EU:s fördrag och likställa terrorbrott med åsikter på internet. Det man påstår sig vilja komma åt är ”hot och hat” på internet. Problemet med denna ambition är att det till sist alltid blir ideologer som kommer att definiera vad som är hatbrott och vad som är hot. Vi lever redan nu i en genompolitiserad kultur som sjukförklarat hur vissa män pratar (mansplaining), hur män sitter ner (dominerande kroppsställningar), som använder uttryck som ”toxisk maskulinitet” på saker de ogillar och som slänger sig med en märklig metafysik som ser osynliga strukturer överallt vilka påstås vara förtryckande, även om den som förtrycker inte inser det själv och den som drabbas av förtrycket inte själv upplever det så. Det är denna slags kommissarier vars personlighetstyp vi historiskt kunde finna hos både Gestapo och Stasi som kommer att söka liknande befattningar. Idag parasiterar denna människotyp på allmänna skattemedel som normkritiska konsulter som köps in av myndigheter och skolor. Deras kast återfinns alltid där ideologi kallas vetenskap och ”teoretiska perspektiv”. Självklart är politikerkasten i EU positiv till att begränsa friheten i detta avseende. De ser ju sig själva som den goda anständighetens försvarare. Det finns ingen bortre gräns för det goda de anser sig kunna implementera med tvångsmedel. 

Tänk då att detta kommer samtidigt som Österrike infört vaccintvång (snart hela EU) och man i Sverige överväger att införa vaccinpass för att kunna åka i kollektivtraffik eller besöka en restaurang. Det civila samhället går in i ett krigsliknande tillstånd, eller något som påminner om en fientlig ockupation och där medborgare måste bevisa deras identitet upprepade gånger när de vistas utomhus. Och det slutar givetvis inte med en gräns om 100 personer. Snart kommer även krav på att du måste ha vaccinpass för att handla i matbutiken och besöka sjukhus. Du kanske rentav kommer att vägras vård, utbildning och arbete. 

Staten kan införa ett liknande tyranni på ett relativt lätt sätt. Det räcker att hänvisa till arbetsmiljön för exempelvis barnmorskor för att vägra en ovaccinerad att föda på förlossningsavdelningen. Arbetsmiljöfrågor har en överordnad status i svensk kultur och övertrumfar alltid friheten. Tänk då på lärares arbetsmiljö? Tänk er arbetsgivarens och arbetskollegornas arbetsmiljö? 

Kombinationen av vaccin och vaccinpass med att du begränsas på internet från att ens kritisera och belysa problem med vaccinpassen är inte långt borta. Det var helt otänkbart för två år sedan, men inte idag. Det är inte bara det att du får en foliehatt i vissa sammanhang, vilket man får räkna med, utan att du aktivt censureras och raderas från sociala medier. Du kanske till och med bli lagförd för spridning av ”falsk information”. För i förlängningen handlar ju ”hat och hot” också om vad någon ideolog tycker är gott och rätt. Så urholkas friheten steg för steg i namnet av den ”goda viljan” och den ”den goda arbetsmiljön”. 

Problemet är att dagens politiker i gemen saknar ett metaperspektiv om frihetens förutsättningar och värde. Självklart är sanning och rätt något i sig eftersträvansvärt, men för att kunna leva i ett öppet samhälle måste man tolerera det man ogillar och avskyr. Insikten är nämligen att staten inte är rätt instans att avgöra vare sig vetenskaplig sanning eller vad som är bäst för den enskilde individen och dennes leverne eftersom staten förenar vetenskap liksom ideologi med sitt tvångsmonopol. Vetenskap, liksom exempelvis normkritisk ideologi och identitetspolitik, blir tvingande vilket hindrar vetenskaplig utveckling liksom nya normer att växa fram. Individer måste nämligen tolereras att tänka och handla fel i andras ögon. Det är inte bara viktigt för deras psykologiska utveckling utan är också den grund på vilken samhället som helhet utvecklas.

1. Centralbankers urholkning av valutan med sina efterblivna 2-procentiga inflationsmål.
2. Statens omättliga skattehunger.
3. Statens regleringsiver och kontrollbehov vilket orsakar ekonomisk åderförkalkning.
4. Sabotaget av ekonomin med de meningslösa covidrestriktionerna, vilket är ett skott i knäna på vår högspecialiserade globala just-in-time-ekonomi.

De första tre är alltid närvarande i en stat, de utgör en form av långsam nationell självutplåning. Vi har avhandlat dem här många gånger. Fyran är något nytt, den är ekonomiskt självmord.

Priserna stiger kraftigt

Enligt SCBs oktobernotering av KPI är inflationen 2,8 procent. Det är bara aningen högre än det imbecilla inflationsmålet 2,0 procent. Riksbanken är med andra ord rätt nöjd med inflationen i nuläget. Det är uppenbart att folkets väl och Riksbankens intressen är väsensskilda.

Ignorera SCBs prisinflationsberäkningar. Det är index som konstruerats för att visa för lågt genom att utesluta varor där priserna stiger, för att kunna motivera fortsatt pungslagning av landets arbetare genom penningmängdsexpansion. Bättre är att se vad som händer med priserna i butikerna, drivmedelspriserna på macken, värdet på ditt hus, utvecklingen av börsindex och inte minst elpriset.

Överheten försöker tuta i oss att inflationen inte är så hög. Men om den ändå är för hög är det sannolikt ”övergående”. Eller så beror den på plötslig ökad efterfrågan efter att restriktionerna (tillfälligt) släpptes. Eller beror den på covid, särskilt för att de ovaccinerade envist fortsätter smitta de vaccinerade. SVT förklarade det höga elpriset med att ”vi har en fri marknad där alla köper och säljer hela tiden”. Budskapet är att inflationen är i vilket fall inte överhetens fel, utan undersåtarnas.

Priser påverkas av flera faktorer. En är Riksbankens lågräntepolitik som verkställs med sedelpressen och därmed orsakar en ständig prispress uppåt. En annan är ”utbud och efterfrågan”. Visst kan det ha blivit en viss ökad efterfrågan efter att undersåtarna släpptes ut, och därmed en prispress uppåt. Men framför har vi råkat ut för en utbudskollaps som inte skådats sedan andra världskriget eller åtminstone oljekrisen på 70-talet. Glöm ett nytt Playstation till jul. Var redo att avstå julskinkan; leta upp ett gammalt krigsrecept på hur man kokar grävling. Oförändrad efterfrågan och kollapsat utbud leder till stigande priser, på till exempel julskinka.

Högspecialiserad ekonomi är effektiv men bräcklig

Som Adam Smith förklarat leder specialisering till högre effektivitet i produktionen och därmed ekonomisk tillväxt. Det har bidragit till vårt stigande välstånd. Istället för att alla datorspelstillverkare tillverkar sina egna processorer köper de dem från samma högeffektiva fabrik i Kina. Billigt. För att slippa binda pengar i att hålla lager av processorer köper man dem dessutom ”just in time”, det vill säga de levereras och installeras i samma takt som datorspelen byggs.

Allt detta fungerar så länge det inte är några större störningar i systemet. Men den dag politikerna får för sig att jaga virus genom att kapa alla leveranskedjor smäller det. Då uppstår brister och priserna skjuter i höjden. Vi ser det på priset på oljea, blodet i den globala ekonomins transportsystem. Vi ser det på trä, metaller och alla råvaror.

Om det dessutom sammanfaller med kallt väder efter att överheten fått för sig att jaga koldioxid med väderkvarnar ja då har vi något som liknar en perfekt storm i antågande.

Ekonomin byggs från botten, kollapsar från toppen

En gång i tiden bestod ekonomin mest av det livsnödvändiga. Mat, kläder och tak över huvudet. Vartefter jordbruket mekaniserades frigjordes arbetskraft till industrialiseringen för att börja tillverka ”onödiga” produkter och lyxvaror som bilar, cyklar och grävmaskiner. I takt med att produktionen effektiviserades även här frigjordes arbetskraft till att tillverka telefoner, mobiltelefoner och datorer. När det även frigjordes arbetskraft i den produktionen fick vi råd med influencers, framtidsministrar, klimatkorrespondenter och genusambassadörer.

Man kan se ekonomin som en ”maslovsk” produktionspyramid, med mat, kläder och tak över huvudet i botten, och allt ”onödigare” saker högre upp mot toppen. Vartefter ekonomin utvecklas genom specialisering och investeringar blir pyramiden allt högre.

När så härskarna slår undan fötterna på samhället rasar pyramiden från toppen. Mat behöver man alltid. Däremot upptäcker företagen fort att de kan avskeda hela HR/marknads/woke-avdelningen utan märkbart vinstbortfall.

Förbered dig

Fundera över var i pyramiden du står. Bönderna överlever alltid, det är dit man flyr när det blir kris. Det är tyvärr också de som får sin egendom konfiskerad och tvingas sälja till underpris när det blir kris. Men på det stora hela klarar landsbygden sig väl genom kris. Förutom att de producerar mat som alltid behövs tenderar de att ha värdefulla praktiska kunskaper och därmed goda möjligheter att klara sig i svåra tider.

Med genusvetaren och influencern är det värre ställt. Förutom att de ryker först tenderar de att ha väldigt… specialiserade… ”kunskaper” som inte är till stor nytta i en krissituation. Historiskt sett har kvinnor utan särskilda färdigheter eller kontakter i kris tvingats sälja det enda de har kvar, sin kropp.

Är du väldigt specialiserad så skaffa dig praktiska färdigheter som kan vara till nytta i verkligheten. Högspecialiserade teoretiska examina båtar föga på botten av pyramiden. Se också till att skaffa dig vänner med färdigheter och resurser. Börja redan nu köpa mat direkt från bönder. Se till att ha ett alternativt boende på landet med möjlighet att odla. Och lär dig hur man gör innan det behövs. Men tro inte att du kommer kunna försörja dig själv på markens grödor; du kommer behöva kontakter.

Hunger leder till revolution

Det ligger ett stort mått av övermod bakom överherrarnas manipulationer. Den som läst sin historia vet att hungriga människor är farliga. När man befinner sig högt upp i pyramiden har man hög fallhöjd och mycket att riskera på att ta till handgripligheter mot regimen. Men ju längre man faller, desto mindre har man att förlora. När många människor fallit från sina tidiga bekväma vardagsliv och blir rädda för sin överlevnad uppstår en kritisk massa av farliga människor som är kapabla till revolution.

Huruvida vi ska frukta eller se fram emot den dagen lämnas som övning åt läsaren.

I skolan fick vi lära oss om den offentliga och privata sektorn. Den offentliga sektorn var den skattefinansierade och statligt styrda, som erbjöd ”gratis” eller billiga tjänster åt allmänheten. Den privata sektorn bestod av företag som ägdes privat och var vinstdrivande. Denna beskrivning accepterar nog alla. Det gör jag med, men jag vill inte påstå att företagen ägs privat då den privata sektorn inte är så privatägd som den verkar. Låt mig förklara varför. 

Att äga någonting (privat) innebär att man har exklusiv rätt till det man äger. Man har rätten att göra vad man vill med sin ägodel så länge det inte uppenbart skadar någon annan i kraft av handling, och inte i kraft av underlåtelse som många liberaler och andra etatister menar. Man har rätten att styra sin ägodel precis som man har rätten att styra sin kropp. Det spelar ingen roll om ägodelen är en tröja, en bil, ett hus eller till och med en skog eller sjö. Det man äger, det har man rätt till och man har rätt att exkludera vem man vill från så väl sin kropp som sin ägodel. Så äger vi våra kroppar när vi inte har rätten att stoppa i vad vi vill i dem? Äger vi våra tomter om vi måste be om bygglov? – Nej, allt vi äger inklusive våra kroppar är en slags pantsättning hos staten i fall vi skulle få för oss att inte göra som vi blir tillsagda. Men gör vi bara som överförmyndaren säger så får vi behålla våra ägodelar.

Så hur kan då ett företag ägas privat om man förstår vad privat ägande innebär?
För det första så har företagsägaren ett personnummer och statligt identifikationskort, så redan där är det kört. För det andra så befinner sig företaget på statligt ägd mark vilket betyder att företagaren arrenderar fastigheten och marken. För det tredje så  är företaget hårt reglerat av staten som bestämmer i mångt och mycket hur det ska drivas. För det fjärde så betalar alla på företaget skatt och varorna som säljs är momspliktiga. Skulle ägaren få för sig att inte betala skatt så tillfaller allt han äger staten. Addera även det faktum att företagarens varor och tjänster kan köpas med pengar som andra har fått i bidrag. Så indirekt kan den privata sektorn tillhandahålla skattesubventionerade varor och tjänster. Det finns även privata företag som får bidrag från staten i olika former.  Butiker och restauranger räknas som allmänna platser. Det betyder att alla har tillgång till dem under deras ordinarie öppettider. En butiksägare kan inte neka en person inträde annat än om personen har gjort sig skyldig till brott i butiken vid tidigare tillfälle.

Vi kan inte ha privat ägande varken som företagare eller privatperson under en stat. Möjligtvis äger vi bara det vi kan undanhålla eller gömma. Men det är en annan diskussion. Så om kriterierna för offentlig sektor är att den är skattefinansierad, planekonomisk, underställd stat, landsting eller kommun, så blir det tydligt att den privata sektorn liknar den offentliga, även om vi lärt oss att de är varandras motsatser, vilket jag vill ändra på. Det är viktigt att kalla saker för vad de verkligen är.

Språket är ett kraftfullt redskap som påverkar olika kulturers världsbild. Det vore därför på sin plats för libertarianer och allmänt logiskt tänkande personer att sluta kalla den privata sektorn för just det.
Därför vill jag uppmana alla som förstår vad privat ägande innebär att försöka sluta benämna den privata sektorn som privat och i stället benämna den som exempelvis ”den semi-offentliga sektorn”, ”kvasi-privata sektorn”, ”pseudoprivata sektorn”. Ett annat alternativ är att benämna de olika sektorerna som ”indirekt offentlig sektor” och ”offentlig sektor”. Eller har du ett bättre förslag? Kommentera gärna. 

Om jämställdhetsfanatikerna försöker ändra språket så ska ta mig tusan vi också göra det! Med fredliga, sokratiska, lakoniska och stoiska metoder.

• Murray Rothbard

När vänsterpartiet fick bestämma vem som blev statsminister och sverigedemokraterna fick bestämma statsbudgeten och statsministern själv sedan bara var statsminister i sju timmar, kan man ställa frågan om detta verkligen är dåligt för landet? Det kanske är dåligt för staten, men av detta följer inte att det är dåligt för samhället.  

Behöver vi en regering? Mår landets ekonomi sämre av att vi saknar statsminister? Fungerar inte allt från tåg och infrastruktur till företagande och arbetsliv som innan? 

Frågan som borde ställas är: Vad gör staten bättre än civilsamhället och vad har staten övertagit från civilsamhället och hade gjorts bättre av privata aktörer? Sverige har världens dyraste sjukvård om man ser till befolkningsstorleken, men långt ifrån världens bästa sjukvård. Våra skolor följer samma centraliserade planer, men vi når inte upp till de högre kunskapsnivåerna i jämförelse med andra länder. Vi har ett mycket kostsamt offentligt rättsväsende, men vi har samtligt mycket låg andel uppklarade brott. Vi har haft relativt stor migration till den svenska välfärden, men har samtidigt högre arbetslöshet bland grupper som bott flera år i Sverige i jämförelse med våra grannländer. Och så vidare. 

Gör verkligen pengarna som går in till det offentliga som skatteintäkter större nytta än om individer själva valt att köpa och investera i dessa tjänster på en marknad? 

Frågan kan ställas annorlunda:

Tänk dig att allt du får av staten idag är ett paketerbjudande på en marknad av paketerbjudanden. Det paket du i så fall köper av staten och där dagens skola, sjukvård, rättsväsende och myndigheter med mera ingår kostar dels arbetsgivaravgifter, mervärdesskatt, bensinskatt, tobaksskatt, alkoholskatt och andra skatter som du i så fall är villig att ge för att behålla denna paketlösning. Tänk dig nu att detta paket nu konkurrensutsätts av privata lösningar, försäkringar och alternativa paketerbjudanden. Skillnaden är att det är det civila samhällets företag som nu erbjuder skola, sjukvård, polisiärt beskydd, pensionsförsäkringar, brandförsäkringar och försäkringar vid arbetslöshet. Det du betalar in är de också skyldiga att betala tillbaka. Du kan även bestämma att en viss procent även omfattar individer som inte betalat någon försäkring överhuvudtaget. Du kan själv välja att vara generös med dina privata medel utan att en politiker går in som konsult och mellanhand.  

Intuitivt kommer kostnaderna att minska och tjänsterna att effektiviseras då företag börjar att konkurrera om dem. De kan också skräddarsys till vad du faktiskt efterfrågar. Du kanske inte väljer en paketlösning där du blir bestraffad bara för att du bor i glesbygden och måste köra bil eller traktor varje vardag. Du kanske inte har någon plan att läsa på högskolor och universitet och behöver då inte heller betala för andras utbildning. Du vill förmodligen ha en bra sjukvård och är villig att välja ett försäkringserbjudande som även inkluderar dem som inte har råd. Civila lösningar skulle förmodligen med tiden visa sig mer effektiva på alla dessa områden. 

Vidare skulle du kunna få välja vissa paket som avreglerade bostadsmarknaden och tillät nyproduktion. Det skulle stå varje markägare fritt fram att bygga bostäder även för uthyrning. Bostads- och hemlöshetsproblematiken skulle i hög utsträckning försvinna då det skulle löna sig att bygga mindre bostadsmoduler för hyresgäster som efterfrågade lägre hyror.

Den stora skillnaden mot idag är att du i utbyte mot denna frihet inte skulle kunna välja politiker som avskaffade friheten för andra. Du skulle vara tvungen att stå ut med att vissa individer också fick det bättre än du själv. 

Ett tankefel många gör som tror att staten skall lösa problem för de sämst ställda är att de tror att politiken och statens tvångsmonopol är den bästa lösningen för social rättvisa. I en demokrati betyder detta att vissa partier som står för den sociala rättvisan får mer röster än andra partier. Den självklara frågan är då varför inte samma altruism mot de sämst ställda skulle kunna utövas i civilsamhället direkt? Varför måste altruismen utövas genom det statliga tvånget? Behöver du som individ ett extra samvete hos en politiker för att kunna handla moraliskt? 

Varför tillåts dessutom inte hemskolning och olika utbildningsalternativ som bättre motsvarar behov och efterfrågan? Bara civilsamhället kan vara tillräckligt flexibelt för att anpassa olika utbildningsverksamheter till vad föräldrar, elever och lärare faktiskt efterfrågar. 

Detta alternativ kan kallas ”administrativ secession”. Det är en secession där man tolererar att individer fortfarande väljer att betala och köpa tjänster av nuvarande politiska system, men där systemet blir konkurrensutsatt och man som individ och medborgare kan välja att istället köpa samma tjänster av privata företag i utbyte mot lägre skatter. De som vill ha kvar det gamla systemet har således ingen rätt att tvinga någon att vara kvar i deras lösningar. 

Istället för ett monopol på alla de tjänster som idag tvångsfinansieras via staten, får du alltså marknadslösningar. Och om du är osäker på vad du själv skall välja kan du alltså utse dina egna privata politiker och ledare för dig själv som i utbyte mot konsultlön (politikerlön) väljer tjänster åt dig och till och med håller olika brandtal på beställning. En del konsulter kanske blir så tacksamma att de håller riktade politiska tal på din femtioårsfest. 

Låter detta radikalt? Det är det inte. När man väl förstår att politiken egentligen består av individer som anser sig veta bättre än medborgarna hur en stor del av medborgarnas och företagens pengar skall spenderas, så inser man att man har att göra med en slags konsulter med tvingande anspråk. De tar också mycket i arvode för sina åsikter och konsulttjänster. De menar ju att de representerar dig som medborgare. Det är därför det kallas ”representativ demokrati”. Problemet är bara att alla medborgare idag inte känner att de representeras politiskt och att det paket som konsulterna erbjuder blivit så pass kostsamt och ineffektivt att de behöver konkurrensutsättas.

Ett alternativ till ”administrativ secession” är att man helt enkelt avvecklar nuvarande system helt och hållet och decentraliserar den politiska och ekonomiska makten från EU och stat till individerna och företagen. De som tidigare röstat på exempelvis Centerpartiet kan då bygga sin politiska vision lokalt och ta betalt för detta. De har å andra sidan ingen rätt att tvinga utomstående från att bosätta sig i deras samhälle och att fira Pride. 

Egentligen är denna form av secession den mest trovärdiga på lång sikt. I Storbritanniens fall började det med Brexit.

Det står bland annat att man ska fostra demokratiska medborgare, att skolan ska lära ut tolerans, att alla ska har rätt till en bra och jämlik utbildning, de ska lära sig inse värden med en kulturell mångfald, värna miljön och andra värden och värderingar som egentligen borde ta form i hemmet innan barnen påbörjar en utbildning – och som dessutom inte är helt värdeneutrala.

Skolan ska sedan 1962 inhysa alla svenska medborgare från förskoleklass till årskurs 9. Ledordet har sedan dess varit jämställdhet och likvärdighet – något som den svenska skolan fortfarande brottas med – där man skjutit över ansvaret på kommunerna, 1991, och sedan decentraliserade ytterligare 1992 genom friskolereformen där föräldrar fick välja vilken skola som barnet skulle gå på, man frångick helt enkelt närhetsprincipen.

Det som sedan har hänt är att kommunernas ekonomier stadigt har försämrats och skolornas ekonomiska betingelser följer i dess spår. De flesta verksamheter är beroende av kapital och på en kvasimarknad – som svensk skola har blivit sedan friskolereformen – tar man bort den riktiga mekanismen i en marknadsekonomi, nämligen den fria prissättningen.

Ett skolsystem för svenska medborgare har lett till en skola, ett system som är centralstyrt genom sin läroplan. Det finns en särskola för barn med intellektuell funktionsnedsättning – ett IQ under 70 – och det finns i somliga kommunala skolor för ”barn med särskilda behov”, det vill säga barn med grov ADHD och autism. Problemet är att de här barnen ökar i antal och procent medan skolan som institution står fast vid EN skola, ETT skolsystem där läraren ska ”anpassa undervisningen efter elevernas behov”, en ekvation som är praktiskt omöjlig att genomföra givet de mål och kunskapskrav som finns i Läroplanen, Lgr11. Det här leder till att allt fler elever med vilt skilda behov, förmågor, intressen, begåvning och disciplin ska samsas i samma klassrum, göra samma saker samtidigt, ofta utan någon som helst övrig stöttning utöver det faktum att läraren ska ”anpassa sin undervisning”. Det är just anpassningarna av undervisningen ska råda bot på att somliga elever har drygt 70 i IQ, lider av svår ADHD eller autism, är helt ointresserade av skolarbete och ställer till det för sina kamrater i klassrummet mer eller mindre regelbundet. Debatten om friskolorna rör ofta just de här eleverna eftersom medvetna föräldrar väljer bort skolor med alldeles för många bråkstakar (fullt rimligt eftersom man göra likadant privat på sin fritid, både i vuxen ålder och som barn).  

Föreställ er en klass på 25 stycken 7-åringar varav fem av dem har ADHD (ett i somliga klasser alldeles för lågt antal). Dessa elever har ett koncentrationsspann på upp mot någon minut, ibland inte ens det. Och många gånger när de här barnen tappar fokus och börjar de göra andra saker eller stökar till det i klassrummet genom att låta, springa runt eller vara allmänt stökiga. Här ska då läraren ”anpassa sin undervisning” utifrån deras behov samtidigt som det finns 20 andra elever i klassrummet som också har rätt till sin undervisning – vilket också står uttryckligen i den nya Läroplanen, Lgr11. Den ekvationen går inte ihop och det slutar ofta med att eleverna med olika bokstavskombinationer får skäll, blir utskickade från klassrummet, det skrivs åtgärdsprogram (som inte leder någonstans) och det blir ofta tråkiga samtal hem till föräldrarna. Lärarna ”anpassar sin undervisning” och ger olika – ofta enklare – uppgifter, specialscheman på deras bänkar, belöningssystem och andra åtgärder som tar både tid och ork i anspråk på de andra elevernas bekostnad.

De här eleverna går till skolan och misslyckas dag efter dag – både på lektionerna och allt som ofta även på rasterna. Inte undra på att många barn inte mår bra i det svenska skolsystemet. Många av dem hamnar ofta väldigt ofta i konflikter med sina klasskamrater vilket spär på känslan av misslyckande.

När man har EN skola som alla ska genomlida – för det är så många upplever skolan – kommer många att misslyckas, och det är inte bara de själva som misslyckas, de sätter också käppar i hjulet för övriga barn som inte når sin fulla potential eftersom lärarens tid, som är begränsad, tas i anspråk till förmån för elever med ”särskilda behov”.

Det här handlar om ett i grunden systemfel där man inte inser att folk föds olika, med olika intellektuella förutsättningar, har olika intressen, har olika värderingar och så vidare, vilket ofta läggs fram som en styrka i svensk skola – det är det inte. Det skapar bara mer friktion och konflikter och gör det hela mer okontrollerbart. När utgångspunkten är tabula rasa – att alla föds som blanka blad som kan fyllas med rätt åsikter, värderingar och kunskaper – hamnar man fel, och det är precis där den svenska skolan befinner sig i dag – ett i grunden felaktigt antagande om att alla barn kan lära sig samma saker på ungefär på samma tid med endast små justeringar i klassrummet. Det är inte bara naivt utan alla tidigare försök visar på att det i stor skala inte fungerar, annars hade vi redan nått vårt mål om en jämlik skola, där alla lär sig samma saker samtidigt. Där befinner vi oss inte i dag och vi kommer heller aldrig nå dit eftersom människan i grunden skiljer sig åt i förmåga, kapacitet och intressen. Skolan säger sig vilja värna olikheter och mångfald men målen och kunskapskraven är ändå desamma för samtliga barn.

Så länge man propagerar för EN skola för ALLA i stället för flera olika skolformer, flera olika läroplaner med helt olika mål, kunskapskrav och olika tillvägagångssätt att förvärva kunskap, kommer väldigt många – i synnerhet de med ADHD, autism och kognitiva svårigheter – hamna rejält efter och inte alls lära sig särskilt mycket. Det drabbar även andra barn indirekt genom att de många gånger får sin skolgång förstörd av stök, bråk och dålig arbets- och skolmiljö. Det gynnar således ingen i samhället att ha EN skola för samtliga barn. Det hela bottnar i jämställdhetstanken som präglar Sverige och svensk skoldebatt sedan folkskolestadgan 1842 tider, så länge vi inte kommer bort från tänket kommer svensk skola att underprestera och lämna många talanger oupptäckta.

Lösningen är för många smärtsam – man måste släppa jämställdhetstanken och fokusera på vad olika människor kan ha för behov och förmåga. Man måste också ge upp tanken om en läroplan, man måste släppa tanken på kunskapskrav, mål och värdegrund (för värdegrundsarbete tar tid i anspråk, en tid som somliga elever inte har råd med. (Thomas Sowell. Charters Schools and Their Enemies. 2020)). Vidare måste man börja skilja barn åt mycket tidigare än gymnasiet och skolan kan inte vara obligatorisk. Praktiska skolor – alltså yrkesskolor – måste införas från tidig ålder och hemskolning måste tillåtas.

För att få fram bra skolor med kvalitet behöver man också återinföra terminsavgifter för att säkerställa att kvaliteten får ett pris. Ett motargument är att ”alla inte har råd” och då är vi tillbaka till felaktiga tänkandet om jämlikhet i allt, alltid. Somliga kommer att ha råd med bättre skolor än andra, precis som att en del har råd med finare hus, bättre kläder och så vidare.

Det är först när staten släpper sin hand om skolan, dess mål, krav och obligatorium som skolans kris kan lösas.

Är nationalism bara av ondo och en kvarleva från nationalsocialismens tidevarv, eller rymmer den också något positivt och konstruktivt?

Bakgrunden till frågan är uppenbar. Å ena sidan står Sverige inför en mycket svår utmaning till följd av att både borgerliga och rödgröna regeringar under decennier valt att bedriva en grön migrationspolitik, å den andra tycks nationalismen ge uppslag till olika lösningar på dessa problem men är själv associerad med ännu större problem av apokalyptiska proportioner och svåra mänskliga lidanden. Orsakerna till migrationspolitiken har varit både humanistiska och framtidsoptimistiska där man i stort utgått och utgår från att människor från olika världsdelar är utbytbara med varandra och att de därför kommer att integreras till de sociala och ekonomiska sammanhang rom råder i det nya landet med stöd och ekonomiska medel från välfärdsstaten. Tal om att människor är olika har tolkats som rasism som i sin tur har associerats med nationalsocialismen. Nationalsocialismen har associerats med Förintelsen och vem vill då vara kritisk till mångfald och idén om likhet? 

Det finns också flera lösningar på detta dilemma som har presenterats i svensk debatt. 

Den klassiska socialdemokratiska lösningen på dilemmat.

En lösning på dilemmat är givetvis att förneka att det finns något som helst problem med vad jag i första meningen ovan kallar ”utmaning”. Man kan undvika att tala om enskilda fall som tyder på att problemen faktiskt finns. Man kan tala om ”utsatta områden” och hänvisa till skola och skolpolitik och förebyggande sociala satsningar. Man kan undvika att ge vissa uppdrag till BRÅ och att främst göra klassanalyser. Man kan samla ekonomer som förklarar hur ökad ekonomisk tillväxt är beroende av ökat utbud av arbetskraft. Man kan tala om att problemen vi ser snarare beror på andra problem och som har med manlighet, strukturer och socioekonomiska förutsättningar att göra. Och man kan prioritera andra politiska sakfrågor än just ”problemen”. Detta fungerar till en viss gräns, men blir också svårare desto fler människor som blir utsatta för grov brottslighet och desto fler som hamnar i ett långvarigt beroende av välfärdsstaten utan att själva ha bidragit till den.  

Den konservativa lösningen på dilemmat. 

En annan lösning är att säga att problemen finns och att vilja undvika associationer med nationalsocialismen. Man börjar då tala om en ”öppen svenskhet”. Man hänvisar till israeliska konservativa tänkare som Yoram Hazoni och översätter hans bok: ”Virtue of Nationalism” till svenska. Man gör rent i det egna huset och städar undan personer som kan associeras med den farliga nationalismen, men behåller ändå idéerna om nationalstaten och välfärden och kallar sig socialkonservativ. Med socialkonservatismen som nytt varumärke försöker man å ena sidan att närma sig Moderaterna och Kristdemokraterna och samla dessa till en ny konservativ höger och å den andra att ta avstånd med all kraft man har, ja från tårna, mot personer som associeras med felaktig nationalism. Man kan även tänka sig samarbete med Liberalerna på ett hörn och man ser gärna att Centern fortsätter att vänsterprassla så att man slipper galenskapen. 

Är inte denna form av konservatism i så fall en ny form av kollektivism som blir ett problem för andra borgerliga väljargrupper? 

Moderaterna och Timbro måste nu hantera tre problem. Det första problemet är det reinfeldtska arvet. Det finns moderater som fortfarande tycker att Reinfeldts linje var bra och som inte vill se att det var denna linje som bidrog till att M förlorade valet. Det andra problemet är att man förlorar väljare till det ”socialkonservativa” partiet och själv måste konfrontera samma slags dilemma som beskrivits ovan. Man har därför inte velat associera sig med Sverigedemokraterna och flera medlemmar ifrågasätter fortfarande om Sverigedemokraterna verkligen är rumsrena och fria från nationalsocialism? Det tredje problemet är den ekonomiska politiken och liberalismen. Det är uppenbart att ”liberalism” för en moderat ideolog historiskt mer har inneburit en fiskal högerpolitik än en välfärdslinje. Det var också detta område som gjorde Fredrik Reinfeldt populär då han kunde förena en fiskal högerpolitik med välfärdsstaten. Lösningen blev ”arbetslinjen”. Problemet mynnar då till sist ut i hur mycket ”kollektivism” som Moderaterna tål?

Henrik Jönsson

Vi vet vad Henrik Jönsson tycker om detta. I en artikel i Smedjan 2021-11-05 skriver Jönsson:

”Auktoritära gemenskapers baksida uttrycks i form av polarisering och bristfälligt personligt ansvarstagande. Detta exemplifierades förtjänstfullt genom historieläraren Ron Jones experiment ”Tredje vågen” 1967. Experimentet var ett försök att förklara den folkliga uppslutningen kring tredje rikets fascistiska ideal genom att skapa en auktoritär och elitistisk elevrörelse. På fem dagar växte Jones karismatiskt paketerade rörelse till över 200 anslutna elever, varav flera spontant organiserade sig i olika typer av auktoritära försvars- och livvaktsförband – innan Jones konfronterade dem med deras totalitära förlaga i Nazityskland. Även den mest välpaketerade kollektivism kan omärkligt snabbt anta totalitära former. Foto: ur Die Welle (2008), tysk spelfilm baserad på Ron Jones verkliga experiment. Kollektivismen står således primärt inte i konflikt med individualismen, utan med det fria valet i sig – och detta oavsett om kollektivismen uttrycks i form av socialistisk planekonomi, fascistisk korporativism eller som auktoritär nationalism.Den yttersta konsekvensen av alla dessa uttryck för kollektivism är samma typ av stagnans: en fallande förmåga till individuellt ansvarstagande, utebliven innovationsbenägenhet och oförmåga till ekonomisk förnyelse. Den som vill försvara den västerländska civilisationens välstånd gör därför klokt i att betrakta kollektivismen som sin fiende, och marknadsliberalismen som sin vän – för hisnande krav och ideologiska önskemål riskerar annars att snabbt återbörda oss alla till vår påvra fiskestuga.”

Problemen med kollektivism åt höger associeras alltså med nationalsocialismen och Tredje riket och förklaras som kapitalismens och den individuella skaparkraftens fiende. Kollektivismens fara är nämligen att den hotar det fria valet då den inordnar individen i en auktoritär idé. Denna kan uttryckas åt vänster, som vi sett i kommunistiska diktaturer, men kollektivismen kan också uttryckas åt höger som i nationalsocialismen. 

Nationalism ses alltså här inte som uttryck för en dygd eller något som skapar positiva värden, utan som negationen av individuell skaparkraft. Vi hamnar således i nationalsocialismen igen, alltså det som är själva farhågan från det första dilemmat. Är vi alltså tillbaka där vi började? Finns det ingen lösning på dilemmat som undviker Förintelsen och auktoritär fascism?  

Mattias Karlsson / Oikos

Mattias Karlsson som är en av grundarna av den konservativa tankesmedjan Oikos tillika sverigedemokratisk ideolog, svarar Henrik Jönsson på Oikos hemsida. Syftet med artikeln är att dels att bemöta Henrik Jönssons farhågor, dels att visa på att socialkonservatismen också utgör ett bättre alternativ till Henrik Jönssons libertarianism (nyliberalism – min anmärkning). 

Karlsson skriver: 

” Min kritik börjar där alla ideologier börjar och delas: i den grundläggande analysen av människans natur.

Som en utlöpare av liberalismen delar libertarianismen också liberalismens grundläggande människosyn, som i korthet skulle kunna sammanfattas med att människan i grunden är god och rationell, men att vi bortsett ifrån det föds som blanka blad: ett tabula rasa.

I kontrast till detta menar konservatismen att människan föds med ett antal egenskaper, och att vi redan från grunden bär med oss såväl destruktiva som konstruktiva egenskaper och instinkter. Vi kommer heller aldrig att helt kunna undertrycka de destruktiva egenskaperna helt. Därmed kan vi och de samhällen som vi skapar heller aldrig bli fullkomliga.

Libertarianismens böjelse för tabula rasa och dess överdrivna och felaktiga tro på människan som i grunden överskuggande god och konstruktiv, leder i förlängningen till utopism, till dogmatism, och till en rad felaktiga analyser, prioriteringar och lösningar.”

Här har Karlsson inte följt med i libertariansk debatt. Idén om Tabula Rasa framfördes av John Locke, men har också en tidig liberal kritiker i Thomas Hobbes som såg människan som ond av naturen och därför vill använda den liberala idén om ett socialt kontrakt för att underordna olika individuella motsättningar en slags stat. Man behöver nu inte dela John Lockes människosyn som libertarian och för att försvara individuell frihet. Libertarianismen är nämligen inte en perfektionistisk ideologi. Vi behöver inte tro på att vi får en perfekt värld när vi lämnar individer i frihet. Det vi däremot tror oss få är en värld som är mer rättvis och bättre i överensstämmelse med människans frihet och skaparkraft. Denna värld kan vara sämre ur vissa synvinklar än den värld vi lever i idag, även om den över lag kommer att leda till en allmän välståndsökning och en högre grad av vetenskaplig och teknologisk utveckling.

Karlsson fortsätter:  

”Nationalstaten är den institution som demokratin och rättsstaten växt fram ur. Den har skapat solidaritet och förbrödring mellan miljontals människor som egentligen inte känner varandra, och har därmed höjt nivåerna av social tillit. Det har i sin tur motverkat inre våldsamheter, korruption, bidragit till ett livskraftigt civilsamhälle och gett goda grundförutsättningar för näringslivet.

Den svenska nationalstatens framväxt har delvis skett organiskt och underifrån, men inte bara. Processen har även innehållit kollektivistiska åtgärder där gemenskapens intressen i vissa fall satts före enskilda individers.

Resultatet av denna process blev ett av de friaste, tryggaste och mest välmående samhällen som någonsin existerat på jorden.”

Karlsson vill som konservativ ideolog försvara nationalstaten och ser den som något som växt fram organiskt och bidragit till utvecklingen av svensk ekonomi. Resultatet är enligt Karlsson ett fritt, tryggt och välmående samhälle. Att Karlsson här tycks ha missat Gustav Vasas bloddrypande slakt på bönder som försvarade rätten till självbestämmande, bondetågen mot den centraliserade staten, övergreppen på dalmasar, norrlänningar, smålänningar, skåningar, samer och gutar och centraliseringen av all politisk makt till Stockholm genom järnhand, är lite häpnadsväckande. Det är helt enkelt mycket nationalstatsromantik i denna del.  Han har å andra sidan också fel analys av det svenska välståndet. Henrik Jönsson har nämligen i denna del helt rätt i hur svenskt välstånd skapades och landet utvecklades från ett fattigt jordbrukssamhälle till en modern industrination. Detta skedde inte tack vare den centraliserade staten, utan trots den centraliserade staten och i ett tillstånd med låga skatter på företagande och frånvaron av regleringar av marknader och företag. Det var under denna gyllene era, mot slutet av 1800-talet fram till mitten av 1900-talet, som de största svenska industrierna skapades. Små företag hindrades därefter aktivt att expandera och investera kapital genom tillväxt. Svenskt näringsliv ser fortfarande ut som ett snapsglas som är smalt på mitten och bredare på botten och i toppen. 

Karlsson varnar bara i en mening för auktoritär kollektivism och har missat vad Jönsson och Timbro egentligen är oroliga inför: 

”Marknadsekonomin är viktig och skyddsvärd, men till skillnad från friheten eller äganderätten inte som ett mål i sig självt, utan som ett medel för att uppnå ett gott liv och ett gott och harmoniskt samhälle för så många som möjligt…Vägen framåt ligger vare sig i radikal frihetlig individualism eller i auktoritetsbunden kollektivism. Den ligger inte heller i doktrinär modernism eller doktrinär reaktion. Den ligger i balansen och den gyllene medelvägen däremellan.”

Karlsson har således missat att marknadsekonomi just är den enda ekonomi du kan få om du konsekvent försvarar att den privata äganderätten och friheten är mål i sig själv, men det är åtminstone positivt att han inte önskar en fullskalig auktoritär högerkollektivism. Han ger dock inga exempel eller förslag, vilket man borde kunna önska av en ideolog, på var gränserna för staten och statliga regleringar går. 

Analys. Vi behöver i så fall en frihetlig konservatism. 

Karlsson adresserar alltså inte Jönssons och Timbros farhågor och Jönsson gör själv misstag i artikeln, vilket förklarar varför Karlsson angriper libertarianismen som sådan. Jag vill nu adressera några av misstagen hos skribenterna. 

1. Att ställa individualism mot kollektivism är en dikotom syn på människan och samhället. Detta är inte bara sant vad gäller metodologi, utan också sant för att göra komplexa sammanhang rättvisa. Å ena sidan måste vi utgå från att människan är både en individ och en samhällsmedlem samtidigt och å den andra måste vi förena individuell frihet med sociala band och lojaliteter. Vi hittar lösningen på detta faktiskt i kristdemokratisk människosyn och deras personalism. Just person är ett bra begrepp då det förenar individ och social varelse i ett och samma ord. Individen får sitt arv, sitt språk och sin kontext i en social miljö som individen är beroende av för att bli till som människa och för att överhuvudtaget kunna uttrycka sin individualitet. Å andra sidan kräver all individuell utveckling samtidigt autonomi, frihet och förmåga till individuation. En hållbar syn på människan är således inte att hon är en ”Tabula Rasa”. En mer nyanserad människosyn bekräftas även av språkforskningen då vi tycks genetiskt programmerade för att utveckla ett språk och där språket i sig är socialt. Jag tror inte att Jönsson skulle ha något emot denna beskrivning. Problemet är att han å andra sidan inte nämner den i sin artikel och ställer blott individen mot kollektivet.

2. Båda herrarna har fel rörande nationalism. Nationalism behöver varken ha med staten, kollektivet eller en auktoritär politisk åskådning att göra. Jag vänder mig däremot mot begreppet då det just är associerat med ideologi. Istället skulle jag hellre använda vad Karlssons husguru, Roger Scruton, kallade ”oikofili”. Oikofili betecknar här något som Nils Dacke faktiskt upplevde i sin kamp mot Gustav Vasa, nämligen en kärlek till sitt hem, sitt landskap, sin socken och socknens fränder i grannsocknarna. Det är detta som egentligen är essensen i sammanhanget. Svenskar har olika lokala kulturer som vi kan kalla svenska och som uttrycks genom lokala dialekter, landskap och socknar. Svenska finns som språk och Sverige ingår i en kulturgemenskap som präglats av kristendom, romersk- och germansk rätt och klassisk filosofi och vetenskap. Europa är byggt på tre symboliska kullar: Akropolis, Kapitolium och Golgatha. Men detta kan inte tvingas fram och har ingenting med staten att göra. 

Staten är tvärtom det som förvränger den naturliga oikofilin genom att göra den kollektivistisk och högerauktoritär. Staten gör oikofilin till en politisk ism. Och när denna statliga ideologi utmanas av vänstern, blir alternativet en annan form av kollektivism vilken vi idag kallar för mångkultur och identitetsvänster. 

Oikofilin går därför att förena med människan som person. Den får och kan inte tvingas fram och vi måste tolerera att individer lämnar sin hembygd och söker sig till nya sammanhang. Om dessa med tiden får hemlängtan kan vi däremot se detta som uttryck för oikofili. Jag tror just att oikofili är det många svenskar också känner när de idag ser utvecklingen i landet. 

3. Jönsson har rätt i sin analys av frihet och ekonomi, Karlsson har rätt i att också konservativa värden skyddar friheten, men drar fel slutsatser av detta. Den enda konservatism som kan försvara friheten är den som baseras på och utgår från personen, hennes lokala gemenskaper och som respekterar hennes äganderätt och frihet att också bestämma vem som träder in i hennes grannskap. Det är också den enda libertarianism som har förmåga att bestå med tiden eftersom den erkänner att människan behöver vissa värden och vissa sociala dygder för att kunna bevara sitt liv i frihet över tid. Friheten kräver inte en modern nationalstat, men däremot ett socialt sammanhang med konservativa värden och strukturer som individen skapar tillsammans med andra. Vägen till detta går genom politisk och ekonomisk decentralisering. 
4. Lösningen på det dilemma som artikeln inleddes med är alltså att erkänna att det finns en nationalism som inte bara är nationalsocialismens och den auktoritära kollektivismens motpol, utan också ett uttryck för just individuell frihet och rätten till självbestämmande och självförsvar. Problemen som vi befinner oss i har skapats och importerats av staten då en kollektivistisk ideologi ersatts av en annan. Högern är rådvill om hur dessa problem skall hanteras då man varit mer pragmatiska än principiella och mer opportunistiska än konsekventa utifrån sina grundövertygelser. I den mån socialkonservativa kommer att samarbeta med den borgerliga högern krävs dock en större öppning för frihetlig konservatism i de borgerliga och socialkonservativa smedjorna. Mina frågor är:

Skall Oikos bara ha en socialkonservativ (sverigedemokratisk) profil som tankesmedja? 

Skall Timbro uttrycka en konservatism som går bortom kristdemokratin och kanslihögern? 

För det första tenderar de att ha en svag uppfattning om grundläggande sociala begrepp som mitt och ditt. De förstår inte att om A har ”rätt” till gratis mat och bostad innebär det en motsvarande skyldighet för B att betala kalaset. Denna moraliska defekt är inget unikt för basinkomstare utan delas av alla demokrater. Om världen bestod av två människor där den ene arbetar och den andre lever på basinkomst vore det lätt att se det moraliska problemet. Det blir svårare när en ansiktslös stat mekaniskt driver in skatt och sitter på en massa anonyma konfiskerade resurser utan tydlig ägare. Då är det lätt att tro att man ska ha rätt till ”sin andel” av välståndet. Basinkomstare är helt enkelt dåliga libertarianer.

Men de är ännu sämre nationalekonomer. En kom på den briljanta idén att Vänta nu, varför trycker staten inte bara upp pengarna och delar ut som basinkomst? Då behöver man ju inte ta någons pengar! Han förstod inte att växande penningmängd skapar inflation vilket indirekt konfiskerar köpkraft från dem som arbetar och ger den till dem som inte arbetar. En annan aspekt av det hela är att de som äger fasta tillgångar har skyddat värdet på sina tillgångar. Mark, råvaror, aktier stiger i värde i motsvarande grad som inflationen äter upp värdet på pengar. De rika i världen äger tillgångar, de fattiga lever ur hand i mun på pengar. Att trycka upp pengar skapar stora klyftor i samhället mellan fattiga och rika. Gör man det för att dela ut basinkomst kommer det bli ännu värre.

Om man finansierar basinkomsten med skatt blir det liknande effekt. De rika klarar sig alltid. De har stora möjligheter att gömma och skydda sina tillgångar från beskattning. Den arbetande medelklassen får betala med sina löner och med jobb som försvinner på grund av att deras företag inte längre har råd att driva sin verksamhet. De rika blir relativt sett åter rikare.

Hur dåliga basinkomstare än är på etik och ekonomi är de ändå allra sämst på att förstå de sociala konsekvenserna av sina naiva fantasier. De tror att basinkomsten kommer göra dem fria eftersom de tror att den kan göras oantastlig för politiker. ”Vi skriver in i lagen att den ska vara 15 000 kronor per person och månad.” De förstår inte att politiker skriver om lagen som de vill och att basinkomstarna kommer utfordras och mjölkas som rent röstboskap. Basinkomsten kan villkoras på vilka sätt som helst. Den kan kopplas till personens åsikter och sociala kredit. De kommer domesticeras av ett liv i ständigt beroende av allmosor. Det är ovärdigt och omanligt. De förstår inte att de är nyttiga idioter i Klaus Schwabs och övriga globalisters dröm: undersåtar på basinkomst som inte äger något – och är lyckliga i sin omedvetenhet.

Sann frihet är oberoende. Det är att ha besparingar nog att gå till arbetsgivaren vilken dag som helst och säga tack och hej. Det är att kunna få ett nytt jobb inom en vecka. Att driva sitt eget företag. Att bruka sin egen jord. Att själv, med sina egna pengar, få hjälpa den som är i nöd och slippa bidra till den som vill sitta hemma och ”förverkliga sig” på basinkomst.

Basinkomst är omoraliskt, ekonomisk dårskap och oerhört naivt. Det är vägen till träldom.

Visst lever vi i en märklig kultur som å ena sidan relativiserar om det finns något som svenskhet, nationaliteter, manligt och kvinnligt och inte ser någon större skillnad på om vi hade haft en kristen eller islamsk kulturhistoria, men som å andra sidan är tvärsäker och tvångsbenägen i frågor som rör klimatet och den förestående klimatapokalypsen?

Hur har vi hamnat här? Denna artikel är en ansats till ett försök att förstå några av orsakerna.

De sammanhållande idéer och kulturgemenskaper som vi kan se i Europas historia har under de senaste seklen genomgått flera betydande skiften. Det första skiftet var från ett kristet Europa till den moderna eran där ideologierna liberalism och socialism började konkurrerade om dominans. Detta skifte kulminerar politiskt i övergången från monarki till republik och demokrati och framväxten av ett sekulariserat samhälle. Det andra skiftet var en kamp mellan motståndet mot ideologierna liberalism och socialism å ena sidan och de rörelser, partier och samfund som betonade gemenskap, kristendom, nation och en europeisk identitet å den andra efter den franska revolutionen och där de sistnämnda initialt även lyckades konkurrera ut de liberala och socialistiska ideologierna i vissa stater under kortare historiska perioder. Alliansen mellan Förenta staterna, Storbritannien och Sovjetunionen under det andra världskriget var en allians för den världsordning som föddes under den franska revolutionen. Det tredje skiftet inleddes efter 1945 och äger fortfarande rum och markerar en kamp under det kalla kriget mellan socialism och liberalism (Förenta staterna och Sovjetunionen) men samtidigt en successiv övergång från modernitet till postmodernitet och kulturrelativism. Det sista och pågående skiftet är fortfarande präglat av humanismen men även av postmodernism, antinationalism, klimatalarmism och globalisering.

Ett sätt att förstå världskrigen och det kalla kriget är därför att se dem som en kamp om vilka idéer och makter som skall forma Europa. Kampen om makten och kampen om maktens ideologi om man så vill. Man kan här dessutom jämföra kamp om olika kulturella ideologier med vad Tomas Kuhn kallade paradigmskiften för inom vetenskap. Skillnaden mellan kultur och vetenskap är däremot denna att vi ifråga om vetenskap och teknologi kan tala om enorma framsteg och landvinningar, medan vi när vi talar om politiska ideologier och kulturer snarare talar om skiften som inte behöver betyda att något i kulturen faktiskt blir till det bättre. Som exempel ansågs den antika demokratin vara en föråldrad idé under antiken och det var då politiskt korrekt i vissa utvecklingsvänliga delar av aristokratin att vilja byta ut den mot något annat. Analogt är inte dagens försök att integrera människor i en mångkultur tecken på att vår kultur faktiskt har utvecklats och gått framåt. Den har bara bytt ideologi.

Istället för en linjär historiesyn där kulturen felaktigt ses som något som utvecklas med tiden är det i så fall mer korrekt att se Västerlandets kulturhistoria som en serie av skiften där vissa trådar i form av traditioner, institutioner och idéer hänger kvar över tiden från tidigare perioder men där civilisationen som helhet ändrar grundriktning. Den premoderna civilisationen hade både en vertikal, hierarkisk, princip och en horisontell princip som värderade familj, gemenskap och lokala och nationella identiteter, medan den moderna civilisation som föddes under renässansen och fullbordades efter den franska revolutionen ser människan uteslutande i en horisontell dimension varför kravet på egalitet mellan människor blir en överordnad politisk målsättning. Denna ersättningsreligion kan sedan evolvera och anamma andra idéer med samma målsättningar. Där man förr menade att vi behövde en global kommunism av ekonomiska och humana skäl, menar man idag att vi behöver tvång på global nivå för klimatets skull. En slags ”communism by proxy”. I klimatets namn rättfärdigas vår tids kommunism.

Men vi borde därtill gå ännu djupare i förståelsen för hur det har blivit så här.

Under det kulturella skiftet från den så kallade ”medeltiden” till renässanshumanismen inleddes nämligen ett synsätt där människan blev alltings mått. Vi gick från en kristocentrisk kultur till en antropocentrisk kultur. Under upplysningstiden genomgick detta en metamorfos till att endast se till vissa aspekter av människan parallellt med att man tog avstånd från andra. Den moderna historiesynen blev huvudsakligen linjär efter att man började se denna utveckling som synonym med framsteg där människans medvetandenivå utvecklas i takt med att hennes kunskaper om världen ökar (som hos Hegel och Comte). Under upplysningen övergick detta politiska paradigm i en radikal politisk opposition mot de kvarvarande institutionerna och traditionerna som associerades med den vertikala och hierarkiska principen. Kyrkan och monarkin skulle helt försvinna från samhället, som i revolutionerna i Frankrike och Ryssland, eller alternativt oskadliggöras som i de nordiska och anglikanska kyrkorna och monarkierna vilka i takt med sekulariseringen gavs nya och symboliska funktioner som kulturarv. Det är av denna anledning som de nordiska och anglikanska kyrkorna i små men tydliga steg har anpassat tron och moralen till den moderna världens moraliska och politiska förväntningar på en ”tämjd kristendom”.

Efter kommunismens fall i Östeuropa och Ryssland ser vi därför något märkligt. De Västerländska staterna utvecklas mot klimatkommunism och genomför demografiska och mångkulturella experiment, medan de forna Öststaterna slår vakt om det europeiska arvet och verkar trivas med starka kristna kyrkor i länder som Ryssland, Serbien, Ungern och Polen.

Efterkrigstidens ideologier har nämligen i högsta grad förenats med en antifascism som inte bara förnekar nationalsocialismen utan också essensen av de värden och gemenskaper som formade den europeiska kulturen som sådan. Den antifascistiska ideologin har bestämt vilka som tillhör ett politiskt ”vi” (där till och med islamister idag räknas in) och vilka som tillhör ett politiskt ”dom” (där idag även kristdemokrater och moderater räknas in). Den har fyllt funktionen av att förmedla legitimitet åt etablerade politiska partier och organisationer. Den har fungerat som en spegel mot vilken nya idéer och åsikter har reflekteras som befläckade eller rena. Och den har skapat en konformistisk kultur som exkluderat politiska alternativ. I förening med klimatfrågan används dessa idéer som intäkt för etatism, kontroll och likriktad undervisning från grundskola till vuxenliv.

Är då Europas debatt dömd att stå mellan å ena sidan globalism, klimatalarmism, politisk vänster, demografiska förändringar av befolkningssammansättningen och överstatliga lösningar på lokala politiska frågor och problem och fascism och radikal nationalism å den andra? Nej, det är den lyckligtvis inte. Alternativet är tvärtom att söka i Europas långa minnen.

Det som blev den klassiska europeiska civilisationens från Romarrikets kristnande fram till dess sista fas i och med den franska revolutionen 1789 grundades på tre kullar: Akropolis, Capitolium och Golgatha. Akropolis symboliserade den hellenska andan, filosofin och vetenskapen, Capitolium den romerska rätten och Golgatha den kristna tron och etiken. Det som förenade de tre var tron på Logos som på grekiska betyder förnuft, ordningssammanhang och grund, det vill säga tron på att det finns en förklaring till världen som vi kan studera och få kunskap om, ett förnuft, en vishet och en ordning på vilken vi bygger samhället, lagarna och politiken. Denna vishet bakom världen kunde utforskas via vetenskap och få en ontologisk förklaring via teologin och filosofin. Genom visheten och logiken trodde romarna att man kunde komma fram till vad som var juridiskt rätt och fel och formulera detta i lagar. Kristendomen förkunnade i sin tur att Logos, som även betyder Ordet och i teologin anspelar på Guds vishet, hade blivit människa i Jesus Kristus och blivit en del av människans historia och till det inkarnerade Logos ära byggde grekerna det arkitektoniska mästerverket Hagia Sofia, den Höga Vishetens katedral i Konstantinopel, som invaderades av osmanerna 1453. Geografiskt kom det vi känner som Europa att växa fram genom en utdragen kamp mot islamska invasionsarméer vilka vid upprepade tillfällen invaderade Europa i både väster och öster. Inte endast Europas kulturella gränser formades i dessa strider utan även dess geografiska.

Istället för att således hamna i en dikotomi där tradition, historiska minnen och kulturellt arv ställs mot modernitet, framsteg och utveckling, så bör vi kunna förena dem med varandra. Alternativet ligger alltså i att förena det bästa i de sammanhang och idéer som format vår unika civilisation utan att fastna i kulturella ideologier som relativiserar och förnekar vårt förflutna. Vår kultur behöver inte bara horisontella perspektiv, utan även en vertikal dimension. Vi behöver vara återförenade med både Logos och med respekten för tradition, framtidstro och frihet som politiskt värde.

Det diskuteras ofta om bidrag gör att människor jobbar mindre. Självklart är det så, men förvånansvärt nog är det inte självklart för alla. Det inses lätt genom en snabb extremumanalys. En människa som får noll i bidrag kommer svälta och därmed kommer han med all säkerhet ta ett jobb. En människa som får en miljon per månad i bidrag kommer sannolikt inte jobba. Någonstans däremellan faller de flesta människor med avseende på bidrag och arbetsvilja. Ju högre bidrag desto mindre benägenhet att jobba. Q.E.D.

Men ekonomister, nyliberaler och räknenissar nöjer sig inte med detta. För dem är det viktigt att människor jobbar så staten kan profitera maximalt på undersåtarna. Tigerekonomen och helikoptersvingaren Anders Borg uttryckte denna attityd sålunda: ”Folk ska inte supa, de ska jobba.” Ekonomisterna trixar med skattesatser, centralbanksräntor, regleringar, subventioner, avgifter för att styra den hederliga sektorn mot den optimala punkten på lafferkurvan där staten får största möjliga avkastning på samhället.

För en frihetligt sinnad människa är det irrelevant hur mycket människor väljer att jobba. Somliga vill jobba mindre för att kunna vara med familjen och ute i skogen. Andra jobbar mer för att slippa frun och barnen. Det är ett personligt val och inget som behöver styras politiskt. Hur mycket BNP och skatteintäkter som produceras är på sin höjd en akademisk fråga. För en frihetligt sinnad är det enda som räknas huruvida staten gör det möjligt för somliga att med våldsmonopolets hjälp oförtjänt få del av andras arbete. Att leva på andra utan att behöva tacka kallas fördelningspolitik och är något av det finaste en socialdemokrat vet. Frihetligt sinnade har ofta inget emot att dela med sig men de vill själva välja till vem och hur mycket. Det är naturligt att vilja dela med sig mycket till sina närmaste och mindre till främlingar, människor som är otacksamma eller som man helt enkelt inte vill ha med att göra.

Enkelt sett kan en människas tid delas upp i två kategorier: Jobb och fritid. Utan inkomst är värdet på fritiden begränsad. Man kan inte göra mycket, inte ens äta. Ju mer man jobbar desto mer värde får fritiden, man kan köpa saker, ge gåvor, resa, renovera huset. Men när man jobbar 100 procent av tiden blir fritiden, och därmed värdet av fritiden, lika med noll. Man kan se det som individens lafferkurva. Någonstans mellan noll och 100 procent jobb ligger en optimal punkt där tillvaron får störst värde.

Låt oss matematisera dessa självklarheter så räknenissen känner sig bekväm och vi får chans på nobelpriset i ekonomi. Att ta från arbetarna och ge bidrag till andra skapar två effekter. För det första plundras arbetarens lön. Det gör hans arbetstid mindre värd och fritidsalternativet mer värt – han kommer jobba mindre. Det inses lätt genom att tänka att om man tar hela hans lön blir det mer attraktivt att inte jobba alls. För det andra gör bidragen även nettomottagarens fritid mer värd relativt arbetet. Han kan göra mer för mindre arbete. Tänk till exempel på arbetsplatsexperimentet ovan vid 100 procent lön för noll arbete. Bidragsmottagaren kommer alltså också att jobba mindre. Fördelningspolitik gör fritiden mer värd än arbete för både nettobetalaren och mottagaren. Det kommer arbetas mindre. Detta borde bekymra räknenissen. Den frihetligt sinnade bryr sig som sagt inte om ifall det jobbas mindre utan ogillar bara att det sker en överföring från arbetare till oförtjänta med hot om våld.

I extremfallet med bidrag till någon som inte jobbar alls utan bara lever på bidrag tvistar de lärde om huruvida bidrag möjligen gör det mindre attraktivt att ta ett jobb. Frågan är oerhört lätt att besvara med liknande extremumanalys. Ponera att en familj med tio barn får 30 000 kronor i bidrag som belöning för att existera innanför Sveriges gränser. Ponera att familjefadern erbjuds ett jobb som ger L i månadslön för att berätta om demokrati och värva röstare i sitt höghusområde samtidigt som det minskar bidraget med M. Då är L(ön) – M(minskade bidrag) den rent monetära skillnaden i att jobba kontra inte jobba. Låt vidare F vara det psykiska värdet av arbetstidens inkräktande på fritiden och möjligheten att spela boule, röka vattenpipa och knäcka solrosfrön. F är ett psykiskt och subjektivt värde och omöjlig för räknenissar att beräkna.

Om L-M ( dvs. ytterligare pengar) > F(örlorade fritidens värde) kommer familjefadern ta jobbet men annars kommer han låta bli. Notera också att ju högre bidraget är, desto större blir M(inskningen) av bidraget när man tar ett jobb. Och desto större måste L(ön) vara för att jobbet ska vara intressant. Låglönejobb blir direkt ointressanta för bidragstagare.

Svaret är alltså Ja: Att ge bidrag till människor gör dem mindre benägna att jobba, ta jobb och försörja sig själva. Bidragen finansieras genom att ta från dem som jobbar, vilket gör att även arbetarna vill jobba mindre. Skillnaden är att nettobidragarna förlorar och nettomottagarna vinner. Fördelningspolitik är omoralisk och dessutom minskar den skatteverkets profit.

Jag vet inte. Jag skriver inte science-fiction-noveller. Jag kan bara förklara hur det skulle fungera ekonomiskt.
Varje människa handlar. Syftet med handlingar att tillfredsställa ett behov. Är jag törstig, dricker jag. Är jag avundsjuk på grannens nya bil, så går jag själv och köper en ny. Vi använder alltså medel för att uppnå mål. Eftersom vi alla är olika, med olika förmågor och preferenser så tjänar vi på att hjälpas åt och byta med varann. Vi handlar med varor och tjänster genom ett bytesmedium som vi kallar pengar. Subjektiva värderingar leder till att person A värderar en tröja mer än 150 kronor och person B värderar 150 kronor mer än tröjan. Därför byter de med varann. Även om vi antar att du utför allting bäst själv tjänar du fortfarande på att ta hjälp av andra då tiden är knapp. Även ett barn kan hjälpa till att hålla eller hämta. Vid rätt pris kan alla bistå med något.

Apropå frågan om pengar så har vi uppenbarligen ett behov av pengar eftersom direkt byteshandel är oerhört besvärligt, som när fiskaren är på jakt efter ny hemelektronik. Pengar kommer alltså finnas även i ett statslöst samhälle. Om man besitter färdigheter kan man sälja sitt arbete eller tjänst för pengar. För de som helt saknar färdigheter finns det ändå hopp då människor är sociala varelser som också har behov av att hjälpa andra människor. Man kan hjälpa personligen eller via en välgörenhetsorganisation. De som är mest oroade för de hjälplösa behöver alltså inte oroa sig, då de själva är beviset på att någon kommer vilja ta på sig att hjälpa dem.

Hur ska vi då ha råd att åka ambulans? Åter igen, om det finns ett behov av att åka ambulans så kommer någon att tillgodose det behovet och att de flesta har råd att åka, antingen genom försäkring, avbetalning, donation eller liknande. Där det finns behov finns det entreprenörer och tvärtemot vad socialister tror finns det finns ingen logik i att höja priserna så ingen har råd, tvärtom söker de flesta att se till att så många som möjligt har råd och tjänar på en affär. Men även om priset för vissa varor och tjänster överstiger det som en konsument har i plånboken för tillfället finns det finansiering. Försäkringar, eller avbetalning till exempel. Varför erbjuder fler och fler företag det som alternativ? Jo för att fler ska kunna köpa deras varor och tjänster. Och visst är det bra för den som inte har råd just då? Ja, bägge parter vinner på det.

När enteprenörer tillåts att konkurrera fritt om kunder, kommer de att tävla mot varandra om vem som kan skapa den bästa produkten till bästa pris. Därför kommer vägarna att vara rekorderliga. Företagen som äger vägarna kommer att ta ut en avgift för de som använder vägarna. Precis som nu, så kostar vägar pengar och alla som betalar skatt betalar för vägarna. Skillnaden blir att den som inte använder vägen inte behöver betala för den och den som använder den mer kommer också att betala mer. Precis som med vilken vara eller tjänst som helst.

Man kan tycka vad man vill om dagens friskola, men det är inte en fri skola. En helt privat skola hade så klart varit byggd på vinst, till skillnad från de friskolor vi har idag som betalas av skattebetalarna. Skolorna hade konkurrerat om att vara bäst både i fråga om ordning, läroplan, lärare, elever, betygsättning, pedagogik osv. Men också pris. Skolorna hade varit helt beroende av att tillgodose elevernas och deras föräldrars förväntningar och behov, för att tjäna pengar. Dagens friskolor har inte samma press på sig att tjäna pengar, de har nämligen en garanterad subvention av staten. Detta ökar inte bara kostnaderna och håller tillbaka kvaliteten, det hindrar också nödvändiga innovationer inom utbildningstjänster.

Det finns gott om exempel på anarkokapitalism i historien att peka på, och även om samhället ser väldigt annorlunda ut idag så är anarkokapitalism varken science-fiction eller utopiskt, det är resultatet av frivilligt utbyte mellan människor. Det har alltid funnits och kommer alltid behövas, i ett parallellsamhälle nära dig.

Den klassiska dygdetiken är förenlig med libertarianismen även om man kan vara libertarian utan att vara anhängare av en specifik teori om dygder. Ändå har moderna filosofer som exempelvis Alasdair MacIntyre, nyaristoteliker och känd för boken After Virtue, påvisat behovet av vissa dygder för att en gemenskap skall kunna bestå över tid. Alla former av mänsklig gemenskap förutsätter nämligen att dess medlemmar i vissa situationer är ärliga mot varandra. Ärlighet betraktas här som en dygd det vill säga som en karaktärsegenskap som uppnås genom att man tränar sin karaktär. 

Aristoteles såg funktionalistiskt på moraliska dygder. I den Nikomachiska etiken ser vi hur moraliska dygder jämförs med andra områden som en individ ”tränar på”. Om du exempelvis vill bli en god cyklist måste du öva dig på att cykla. Du vinner inte Tour de France om du bara cyklat ett par gånger tidigare. Du behöver öva på att cykla, precis som en yrkesutövare förväntas bli bättre inom sitt yrke i takt med att praktisera det. På samma sätt tänker Aristoteles om goda karaktärer som han också sammankopplar med en ”funktionell människa”. En dygdig person ”fungerar” på rätt sätt i ett givet sammanhang. 

Dygden ärlighet finns på en nivå redan ”inbakad” i libertarianismens generella motstånd mot bedrägeri i samband med avtals ingående. Bedrägeri rentav kan ses som en aggressionshandling och ett brott mot det som gör en diskurs rationell. Om du däremot ser på sanning som en egenskap som gör individer funktionella i ett socialt sammanhang, ser du ärlighet som den korresponderande karaktärsegenskapen som svarar mot sanning som socialt eller diskursivt och rationellt värde. En ärlig person bedrar inte andra och är därför funktionell i ett socialt sammanhang som exempelvis kontraktskrivande eller äktenskap. 

Det finns emellertid fler dygder som gynnar ett frihetligt samhälle. En sådan dygd som är förenad med icke-aggression är att vara en person som tolererar att individer tänker och värderar olika och har olika trosuppfattningar. Då vi idag lever i ett samhälle där vissa anser att individers känslor kan och bör begränsa andra individers friheter kan man då säga att individer bör träna sig i att acceptera andras åsikter även om dessa ”känns fel”. De grupper inom vänstern som sysslar med ”woke” och kräver att andra använder rätt pronomen, liksom inte skämtar politiskt inkorrekt, är i själva verket inte funktionella för en öppen diskussion. De är för hämmade av sitt känsloliv, medan ett fritt samhälle förutsätter att individer utvecklar förmåga att se på och analysera politiska problem även ur kontroversiella perspektiv. En individ som exempelvis ropar på tvång och bestraffning mot politiskt inkorrekta åsikter borde först ha tränat sin karaktär för en politisk miljö där individer faktiskt tycker och tänker olika. 

Historiskt ser vi också att de relativt fria och decentraliserade gemenskaper vi finner i den nordiska historien betonade vissa dygder för gemenskapens och socknens sammanhållning. Utöver ärlighet finner vi här exempelvis begrepp som ära och rättrådighet. Om du lever i en gemenskap kräver den också att du försvarar den med ära. Ära i strid, rättrådighet mot sin granne liksom respekt för grannens egendom och privatliv gynnar helt enkelt den gemenskap som upprätthåller frihetliga värden. 

Man kan således säga att libertarianismen som teori inte behöver en specifik teori om dygder, men att utövande av vissa dygder däremot otvetydigt gynnar ett frihetlig samhälle liksom en rationell diskurs. Det är åtminstone inte till frihetens nackdel om individer tränar sig på att vara ärliga i ekonomiska och sociala interaktioner eller när de undersöker verkligheten i diskussion. 

Och i vanlig ordning vad frihet beträffar borde den nordiska historien både inspirera till dygder som man kan se gynna friheten, liksom till vad man också bör undvika att idealisera i dessa avseenden.

Årets pris är tudelat. Den ena halvan går till arbete i något de kallar arbetsmarknadsekonomi. Den andra går till en metod för naturliga experiment som sägs kunna användas för att fastställa orsakssamband (kausalitet) där man inte kan utföra vanliga experiment. Naturliga experiment är inga experiment i vanlig mening, utan en metod att studera skillnader mellan människor som ofrivilligt delats upp i experiment- och kontrollgrupp till exempel genom lagar och policy.

Utan att gå in på exakt hur naturliga experiment fungerar (se förklaring här, tyvärr opedagogisk) tydliggör årets pris den fundamentala, metodologiska, skillnaden mellan österrikisk nationalekonomi och vad vi kan kalla standardekonomi. Inom standardekonomi försöker man efterapa den vördade naturvetenskapliga metoden. Den går ut på att man gör observationer, samlar data, hittar mönster, ställer upp en hypotes om ett orsakssamband och testar den med med experiment. Om experimenten tillräckligt många gånger ger upphov till de utfall som hypotesen förutsäger så drar man slutsatsen att man har identifierat kausalitet och därmed hittat en lag. Kausalitet är grunden för naturvetenskapliga lagar.

Problemet är att man inte kan göra nationalekonomiska experiment, varför idén att hitta ekonomiska lagar med hjälp av naturvetenskaplig metod faller platt. Mises konstaterar att observationer av data egentligen inte ens är nationalekonomi utan ekonomisk historia. Andra halvan av årets ekonomipris är tänkt att råda bot på den här bristen. Man menar att med naturliga experiment kan man fastställa kausalitet och hitta lagar inom nationalekonomi och andra sociala vetenskaper bara med observationer, utan att testa hypoteserna med experiment.

Inom österrikisk nationalekonomi har man helt enkelt konstaterat att den naturvetenskapliga metoden är oanvändbar för ändamålet. Istället använder man något som liknar den matematiska metoden. Istället för att spå i data och försöka hitta lagar använder man logik för att härleda lagar. Data är enbart en kuriositet vid sidan om. Det låter konstigt för standardekonomer men på samma sätt är det inom matematisk vetenskap. Med logik bevisar man att vinkelsumman i alla trianglar är summan av två räta (180 grader). Trianglar som observeras i verkligheten kan vara nog så intressanta, men de är irrelevanta för lagen om vinkelsumman.

Den första halvan av ekonomipriset gavs till David Card som använt naturliga experiment för några undersökningar av arbetsmarknaden innan metoden ens hade ett namn. I förstone tycks hans undersökningar visa att självklara ekonomiska lagar på något mystiskt sätt inte gäller på arbetsmarknaden. Han hittade till exempel (1) ett fall där högre minimilön inte ledde till högre arbetslöshet, (2) ett fall där massinvandring inte ledde till lägre löner och (3) ett fall där mer pengar till en skola gjorde eleverna mer framgångsrika. Av (1) är det tänkt att vi ska dra slutsatsen att man kan införa och höja minimilöner utan att skapa arbetslöshet. Av (2) ska vi tro att man kan ösa på med invandring utan negativa effekter på löner. Av (3) ska vi tro att mer pengar till skolan gör att eleverna blir framgångsrikare och tjänar mer pengar. Den skeptiske läsaren noterar kanske att alla dessa tre ”resultat” i praktiken undanröjer besvärliga nationalekonomiska begränsningar som står i vägen för den stora välfärdsstaten. Detta är inte nationalekonomi, det är hovekonomi.

Ett vanligt verktyg när man bedriver nationalekonomisk logik är antagandet om ceteris paribus – det vill säga allt annat lika. Till exempel om man höjer minimilönen och håller alla andra variabler oförändrade kommer arbetslösheten att öka. Finns ceteris paribus i verkligheten? Nej, det är ett teoretiskt tankeredskap. I verkligheten kan man inte höja minimilöner eller göra andra ingrepp utan att andra variabler också påverkas. I verkligheten får man aldrig exakt samma resultat som i tankemodellen. Detta är självklart.

I de tre fallen som Card studerade tycktes den självklara avvikelsen mellan förenklad teori och komplex verklighet vara ett så förbluffande faktum att det är värt ett ekonomipris. Hans budskap är att arbetsmarknaden är en speciell marknad där normala ekonomiska lagar inte längre gäller. En plats där man utan risk kan ägna sig åt socialdemokratisk välfärdspolitik. Eller som priskommittén formulerar saken, we now have a considerably better understanding of how the labour market operates than we did 30 years ago. Resonemanget är bakvänt. Att ta ett teoretiskt verktyg och konstatera att det inte finns i verkligheten är inte en fribiljett till att göra vad som helst med verkligheten utan konsekvenser. Det påminner om ett annat standardekonomiskt verktyg, antagandet om ”perfekta marknader”. Att man inte hittar ”perfekta marknader” i verkligheten används ofta som ursäkt för destruktiva politiska ingrepp för att försöka skapa dem.

Det finns flera invändningar mot att dra nationalekonomiska slutsatser av dylika studier. Ett är svårigheten med att mäta ekonomi med medelvärden och aggregat. Till exempel, vad gäller lönerna vid invandringsstudien, säger Card själv att lönerna steg för vissa grupper men föll för andra. Att då bara ta ett medelvärde av alltihop och konstatera att det är oförändrat döljer all intressant dynamik. Det är som att stå med ena foten i snö och den andra i kokande vatten och påstå att man i genomsnitt har det ganska skönt. Eller som när man med hjälp av demokrati flyttat välstånd från fattiga till rika och sedan konstaterar att det totala välståndet är oförändrat. I just det här fallet, med just den här mätmetoden, blev det kanske plus minus noll i just det här medelvärdet. Är det en tröst för dem som drabbas negativt? Att studera ett specifikt exempel, räkna medelvärden och förklara att lagen om utbud och efterfrågan inte längre gäller på arbetsmarknaden är i bästa fall dålig forskning och i värsta fall avsiktligt bedrägeri.

Samma är det med frågan om mer pengar till skolan. Mer pengar till exakt vad? Svensklärare? HBTQ-certifikat? I det meningslösa aggregatet ”pengar till skolan” är en matematiklärare lika mycket värd som en genuspedagog, trots att den förra sannolikt kommer göra eleverna mer framgångsrika och den senare kommer göra dem dummare.

En annan invändning gäller metoden. Den andra halvan av ekonomipriset gavs till Joshua D. Angrist och Guido W. Imbens för deras arbete med naturliga experiment. Card hade använt metoden innan den ens fått ett namn. Om man nu envisas med att utgå ifrån data är det är en allvarlig svaghet att tvingas förlita sig på de begränsade datamängder som skapas av policy och lagar. Säg att våra folkvalda bjuder oss ett naturligt experiment som höjer minimilönen med ett öre i timmen. Det naturliga experimentet detekterar ingen mätbar förändring i genomsnittlig arbetslöshet. Är det då rimligt att dra slutsatsen att högre minimilön inte orsakar högre arbetslöshet? Eller om Riksbanken ökar penningmängden bara med tio kronor (vilken dröm!) och vi konstaterar att priserna inte stiger. Vore det rimligt att dra slutsatsen att ökad penningmängd inte leder till stigande priser?

Om man sysslar med nationalekonomi tänker man istället så här: En arbetsgivare överväger att anställa en person. Om den ytterligare vinst personen kan skapa för företaget är högre än lönen han kräver kommer han erbjudas anställning. Alla vinstdrivande företag resonerar på samma sätt. När lönerna trycks upp på grund av högre minimilön kommer allt färre personer klara att skapa mer vinst än deras lön. Därför kommer färre anställas och arbetslösheten öka. För att riktigt testa logiken och lätta lite på kravet på ceteris paribus är det praktiskt att ta till ett extremt exempel och fundera på vad som måste hända. Anta att minimilönen dubblas eller sätts till 10 000 kronor per timme. Vad händer med företagens möjlighet att anställa? Finns det några faktorer som kommer samvariera till den grad att en sådan löneökning inte skulle öka arbetslösheten? Självklart inte. En vetenskaplig lag ska tåla att utsättas för extrema villkor och ändå ge rimliga resultat. Det kan ses som ett logiskt rimlighetstest. Sådana tester kan man inte göra med ”lagar” som vaskats fram ur begränsade datamängder.

Friedrich von Hayek sade i sitt tacktal för 1974 års ekonomipris:

Jag måste erkänna att om jag hade tillfrågats om huruvida man borde inrätta ett nobelpris i ekonomi skulle jag bestämt sagt nej… Nobelpriset förlänar mottagaren en myndighet som ingen människa inom nationalekonomi borde besitta. Det är ofarligt inom naturvetenskaperna. Här påverkar en människas inflytande främst experterna inom hans eget område; de kommer snart trycka ner honom om han överskrider sin kompetens. Men det mesta av nationalekonomens inflytande går ut över lekmän: politiker, journalister, offentliga tjänstemän och folk i allmänhet.

När ekonomipriset regelmässigt belönar män som ursäktar en svällande välfärdsstat så blir priset en plåga för allmänheten och en fara för civilisationen. Årets ekonomipris är inget undantag.

Som jag skrev i min tidigare artikel ”En mästare på kamouflering”, så kamouflerar sig staten bakom olika partier och ideologier för att ge invånarna en illusion av att de har valmöjligheter. Och det fungerar verkligen. Vart fjärde år när det är val i Sverige känner sig svensken särskilt viktig. ”Nu gäller det. Sveriges framtid hänger på mig och min röst!” Jag trodde på riktigt att jag gjorde skillnad när jag gick och röstade, att jag kunde vara med och påverka. Och visst kunde jag det. Jag var ju faktiskt delaktig, genom mitt röstande, i att stödja staten. Så att staten i sin tur kunde styra landet och dess invånare, inklusive mig.

Vi är alla individer som kan delas in i ett stort antal grupper av oss själva och av andra. Utifrån de grupper vi kan delas in i, identifierar vi oss själva och söker oss till andra inom dessa grupper. När jag hade lyckats övertyga mig själv att jag var libertarian, sökte jag mig i hast till libertarianska grupper och nu skriver jag en artikel för Mises-institutet. Så man kan säga att jag inte är ett undantag för mänskligt beteende, hur mycket jag än vill kalla mig individualist. (En annan grupp jag tillhör).

Så alla ideologier och partier ämnar att rikta sig åt olika grupper. Kommunismen är ofta den grovarbetande mannens ideologi, Moderaterna är VD:ns parti, Sverigedemokraterna är sverigevännens parti, feminismen är de normkritiska kvinnornas parti. Men alla grovarbetare är inte kommunister, precis som att alla VD:er inte är moderater. Eftersom att en grovarbetare inte bara är en grovarbetare och en VD är inte bara en VD. Det ligger även i väljarens natur att sympatisera med de han håller nära och de grupper som hans nära och kära tillhör. Detta vägs in i väljarens beslut och han är även en god samarit som har fått lära sig sedan barnsben att det finaste man kan göra är att tänka på andra i första hand. Vår västerländska kultur har kommit att genomsyras av en ny definition av godhet: nämligen kärleken till staten.

Marx sa att det är samhället som formar individen. Det är sant, men det är också sant att individer formar samhället, eftersom att samhället består av individer. En tredje beståndsdel i formandet av samhällen och individer är den närliggande miljön, dvs allt ifrån väder och klimat till byggnader, och geografin i allmänhet. Politik påverkar människor och människor påverkar politiken. Politiker är precis som de stora aktörerna på aktiemarknaden: de skapar trender och rider trenden så länge det går. Precis som företagare konkurrerar om kunder så konkurrerar partierna om väljarna. Politiken går till stor del ut på att vinna röster för att i sin tur vinna makt. Många vet detta men ändå lockas man gång på gång. Vi ser politiker stå och beskylla varandra i Tv-rutan för att ha förstört landet. Visserligen har de rätt, var och en av dem, eftersom att de alla bär skulden. Politiken är just sådan att en grupp människors vinst är en annan grupps förlust. Även på individnivå är detta sant.

Staten skapar inget välstånd

Milton Friedman skrev att det finns fyra sätt att spendera pengar på:

1. Man spenderar sina egna pengar på sig själv.
2. Man spenderar sina egna pengar på någon annan.
3. Man spenderar någon annans pengar på sig själv.
4. Man spenderar någon annans pengar på någon annan.

Det blir tydligt vilka kategorier staten och politikerna hamnar i (3 och 4). Skattebetalaren i det politiska spelet hamnar då i kategori 2 (direkt) och kategori 1 (indirekt). Märk här att jag skriver skattebetalaren och inte väljaren. Alla myndiga medborgare har alltså rätt att rösta oavsett om de betalar skatt eller inte. Det betyder att väljaren som inte betalar skatt också hamnar i kategori 3 och 4, indirekt. Om än väldigt indirekt och invecklat så är det så här det fungerar. Staten kan liknas med försäkringsbolag. Både staten och försäkringsbolagen omfördelar andras pengar och spenderar pengarna på sig själva i form av bland annat lön. De som betalar försäkring och skatt kan inte som grupp få ut mer än vad de betalar eftersom att en del av pengarna går till de anställda. Dock kan enskilda individer få ut mer än vad de betalat in. Skillnaden är att den som inte betalar försäkring har inte rätt att få pengar av försäkringsbolaget och det är frivilligt att ha en försäkring, medans staten har rätt att med våld ta dina pengar. Pengarna hos försäkringsbolagen omfördelas utifrån slump och sannolikhet. Staten omfördelar utifrån ideologi och parti.

Jag ska försöka summera kortfattat hur svensk politik fungerar, formulerat ur ett libertarianskt verklighetsperspektiv:

Alla myndiga medborgare oavsett inkomst har rösträtt, de röstar på det parti de tycker representerar sina åsikter bäst. Partierna gör allt för att fiska röster från väljarna. Regeringen och riksdagen beslutar om lagar och hur de stulna skattepengarna ska omfördelas. Du som individ har alltså väldigt liten inverkan på dina egna bestulna pengar. Men det finns många som inte ser något problem med detta. Som tycker det är bra som vi har det och att landet styrs perfekt. Detta är för att de bara ser de direkta effekterna och resultaten av politiken. Per Bylund, Fredric Bastiat och Henry Hazlitt, (alla tre ekonomer) har skrivit om vikten av att kunna se det som inte ses, det som kunde skett och det som kunde gjorts och byggts i stället för det direkt synliga.

Tänk dig att din bil går sönder och måste lagas. Bra för bilverkstaden som nu kommer att stimuleras av din trasiga bil och få dina pengar. Det är ju tur att bilar går sönder så att det finns jobb kanske många tänker. Men det var mindre bra för urmakaren som inte fick sålt den där klockan du hade tänkt köpa. Pengarna flyttades alltså från urmakaren till bilverkstaden. Poängen är att samhället i helhet inte blir rikare av att pengar flyttas från en ficka till en annan. Bilverkstaden blev några tusenlappar rikare än urmakaren, just då, men samhällsnyttan skulle varit densamma om inte bilen gått sönder. Så det blir uppenbart att staten inte kan göra samhället rikare genom att omfördela skattepengarna. Vissa grupper och individer blir givetvis rikare av omfördelningen men den totala befolkningen gynnas inte av att först betala skatt, sedan går en del av pengarna till statligt anställdas löner, sedan omfördelas pengarna i form av välfärd och allmänna platser. Addera inflationen i denna ekvation, så blir det ännu värre.

Välstånd skapas genom att knappa resurser omvandlas till nyttiga hjälpmedel för individers överlevnad och välmående. Som exempelvis spjutet, pilbågen, elden, kläder, hjulet, telegrafen, kirurgin, smartphonen och flygplanet. Det är människans uppfinningsrikedom som gör henne rik. Tid och resurser är knappa och människan måste lära sig hur hon ska hushålla med dem och prioritera för maximalt välstånd. Men det är en lockande tanke med omfördelning. Tänk en miljardär som Jeff Bezos till exempel, som har flera miljarder på kontot. Varför kan han bara inte skänka allt till de fattiga? Det vi först bör titta på är hur den här människan blev rik. Svaret är: genom byteshandel, upprepade gånger i stor skala I byteshandel byter människor bort något de värderar mindre än det de byter till sig.

Staten, politiker och i synnerhet vänstern är besatta av pengar. Jag säger inte att det är fel att räkna pengar men att tro att pengar skapar välstånd är helt fel. En papperslapp med 1000 stämplat på den är egentligen totalt värdelös. Det är inte papperslappen du vill ha, utan det du kan köpa för den. Och det du behöver köpa för den för din egen överlevnad och ditt välmående vet bara du. I Karl Bertil Jonssons Julafton som brukar visas på julafton hör vi berättaren säga: ”… ett vansinnigt uppsving i affärsverksamheten som gjorde att de rika knösarna till affärsmän blir ännu rikare och de fattiga satarna till kunder ännu fattigare.” Är det verkligen så då? Affärsmannen värderar pengarna för varan han säljer mer än själva varan och kunden värderar varan mer än pengarna.

Men vem blir egentligen rikast vid en sådan affär? Affärsmannen som har mottagit en värdelös papperslapp eller kunden som mottagit en värdefull vara i syfte att tillfredsställa ett fysiskt och/eller psykiskt behov? Jag påstod ju alldeles nyss att affärsmannen ville ha pengarna och kunden varan. Men som sagt är det inte pengarna människor vill ha. Det är vad de kan få för pengarna som de vill ha. Pengar är endast ett utbytesmedium för att göra transaktioner lättare. Därför vill jag hävda att de fattiga satarna till kunder på ett sätt faktiskt blev rikare än affärsmännen i det ögonblicket, tills affärsmännen spenderat sina kära papperslappar. Skulle affärsmännen spara papperslapparna så hade deras köpkraft dessutom minskat med tiden på grund av inflationen.

Slutsats

Oavsett vilket parti som styr landet så kommer vi alltid att få våra pengar stulna från oss, vi kommer alltid ha regleringar, omfördelningar och värdelösa papperspengar. Vi kommer ha en liten till väldigt liten inverkan på våra egna liv och vår egendom, då politiken är nyanserad. Ett sunt samhälle byggs på samma sätt som ett sunt förhållande: på tillit och värdeskapande handlingar. Hur sjukt är inte ett förhållande med regleringar, tvång, våld och bevakande kontroll? Uppenbart är någonting fel i ett sådant förhållande. Det är precis lika sjukt att ha detta i ett samhälle också, eftersom att ett samhälle är ett förhållande.

Om man förespråkar en stor stat med mycket intervention, varför inte löpa linan ut? Varför inte förespråka total kontroll över folket som i Kina och Nordkorea? Eller varför inte förespråka nazism och kommunism à la Pol Pot? Om en stor stat är bättre än en liten stat då borde ju den största vara den bästa? 100% skatt och total kontroll över allting. Samma kritik kan riktas mot förespråkarna av en minimal stat. Om nu dessa människor anser att ju mer man rör sig mot en mindre stat, desto större blir friheten och desto mer ökar välståndet. Varför då inte förespråka avsaknaden av en stat helt och hållet? Och alla dessa ”lagom-är-bäst-typerna”, hur vet de vad som är lagom och hur vet de att deras lagom är någon annans lagom och därmed bäst för alla?

I sagan om Kejsarens Nya Kläder syr två finurliga skräddare kläder åt kejsaren av ett osynligt tyg. Enligt skräddarna är det bara de mest begåvade människorna som kan se tyget och när kejsaren stoltserar på gatan i sina nya kläder låtsas invånarna som att de kan se kläderna, dels för att de vill tro att de är begåvade och dels utav rädsla. Det är först när ett barn skriker: ”Han är naken!” som folket inte kan låtsas längre och brister ut i skratt.

Kejsaren är staten, skräddarna är politikerna och barnet är du som nu läst denna artikeln. Staten är naken och du kan se det. För det vidare.

Att museet i själva verket är rädda för attacker är faktiskt ytterst relevant i sammanhanget. Det är nämligen inte enbart detta verk av Lars Vilks som hotas. I dagarna gick partiet Nyans ut med en debattartikel i Göteborgs Posten med rubriken: ”Nimis är en symbol för islamofobi och borde brännas ner.” Bakom artikel står partiordföranden Mikail Yükselt. Yüksel skriver: 

För många, däribland muslimer, är det ett elände att se Nimis stå kvar. Det har kommit att symbolisera normalisering och acceptans av islamofobi och rasism i samhället. Därför bör Nimis omgående brännas ner…

På vilket sätt Nimis skulle vara ett uttryck för islamofobi och rasism framgår däremot inte av artikeln. Nimis har ju inga som helst religiösa motiv utan är en installation som Vilks började bygga på 1980-talet och för att då skapa andra processer där konstverket utmanade svensk lagstiftning om bygglov, bestämmelser rörande nationalparker och problem kopplade till allemansrätten. Nimis skapade processer, fast inte rörande religion och yttrandefrihet. 

Intrycket man får av Yüksels debattinlägg är således att det är fel på konstnären. Det är Lars Vilks som man vill klämma åt och dessutom genom att bränna ner hans konst. Associationerna går till nationalsocialismens bokbål. Ett obekvämt konstverk är ju i sammanhanget att likställa med obekväm litteratur. Och där man bränner böcker bränner man ju snart också människor. 

Det Mikail Yüksel, liksom Mehmet Kaplan före honom och som också kritiserade Rondellhunden, missat med yttrandefriheten är att man antingen omfattar den i dess helhet eller inte alls. Det går nämligen säkert att hitta någon individ som känner sig kränkt av det mesta, exempelvis ICA-reklam eller av att se Stefan Löfven på bild i TV. Poängen är just att man måste tolerera det som är obekvämt och som man inte håller med om. Man måste exempelvis tolerera att åsikterna går isär rörande ens egna trosuppfattningar. Man är fri att kritisera Lars Vilks konstverk om man vill, men man har inte rätt att bränna ner den.

I ett samtal med en före detta muslim menade hon att vissa muslimer har svårt att hantera yttrandefrihet som rör kritik av Muhammad och att detta beror på Sura 33:57 som säger att den som förolämpar Muhammad är fördömd både i detta livet och i det tillkommande och har att vänta ett förödmjukande straff. Frågan är då vad ”förolämpning” innebär i sammanhanget. Det tolkas förmodligen på olika sätt av olika grupper, men uppenbarligen så räknas alltså Rondellhunden av tillräckligt många vara just en förolämpning. 

Lars Vilks är inte ensam. Salman Rushdie, författare till Satansverserna, fick en fatwa emot sig och ett pris på sitt huvud. I Satansverserna hade Rushdie utgått från en känd sura där Muhammad bortförklarar en ”uppenbarelse” han fick i Kaaba där han erkände de arabiska gudarna Al-Lat, Uzza och Manat. Muhammad påstod senare att det var Satan som inspirerat honom att recitera dessa verser, men att Allah reviderat det hela i efterhand. Man kan läsa en del av detta i surorna 53:19-22.  Muhammad tog tillbaka sin bekännelse.  Intrycket Rushdie problematiserar rör ju då att Muhammad hade svårt att skilja på vad som kom från Allah och vad som kom från Satan och om det fanns fler verser i Koranen som kunde ifrågasättas på samma grundval? En annan som blev mordhotad var Theo van Gogh som gjorde filmen Underkastelse. Theo valde dock att undvika beskydd och blev mördad på en gata i Amsterdam. I sammanhanget bör också nämna hoten mot Jyllansposten och massakern på tidningen Charlie Hebdo. 

Ett aktuellt exempel på temat yttrandefrihet rör Speakers Corner i London som sedan 1855 varit en bastion för yttrandefrihet. Speakers Corner är beläget vid Hyde Park, nära Marble Arch. 1872 fick platsen skydd av det brittiska parlamentet som en fast diskussionsplats och bland de mest kända besökarna och talarna finner vi Karl Marx, Vladimir Lenin, George Orwell och William Morris. Det har stundom gått mycket hett till på platsen, men polisen har tolererat debatt och diskussion då det enda kravet är att talarna får uttrycka sin ideologi, religion eller åsikt utan ingripande. Under senare år har platsen också rymt heta debatter mellan islamska grupperingar och kristna. 

Storbritannien är i detta avseende ett föregångsland för öppen debatt och diskussion. Trots att landet står i politisk, social och ekonomisk skuld till kämpar som Tommy Robinson, är landet känt för att ha försett Västvärlden med Magna Charta och ett tidigt försvar för yttrandefrihet. Tommy Robinson och det rättshaveri som hände med honom är kanske snarare ett tecken på att yttrandefriheten ligger djupt i den brittiska andan.

När emellertid Speakers Corner möter fenomenet med salafitiska grupper som ökat sin närvaro på den brittiska scenen, och andra islamistiska enklaver, har problem uppstått. Kristna talare blir ständigt avbrutna och har blivit hotade i sina hem. Polisen har fått gripa in vid flera tillfällen när den islamska narrativet ifrågasätts eftersom deltagarna på plats har haft svårt att hålla fysiskt våld borta från verbalt meningsutbyte.

Nyligen blev en kvinnlig kristen predikant attackerad med kniv på Speakers Corner. Orsaken tycks vara att hon bar en T-shirt till stöd för Charlie Hebdo. Den kvinnliga predikanten heter Hatun Tash och är känd från flera debatter vid Speakers Corner där hon utmanat Islam på kristen grund. Hon har bland annat påtalat att det finns över 20 versioner av Koranen och ifrågasatt koranens urkunder. Hon är själv konvertit från Islam till kristendomen och arbetar hårt för att uppmärksamma muslimer på de mer problematiska delarna av Muhammeds liv och islams historia.

Respekterade Muhammad yttrandefrihet? Det är känt att Muhammad beordrade mord på samtida som kritiserade honom i sång. Ett sådant mord skedde på Muhammeds order mot poeten ʻAṣmāʼbint Marwān som hade förolämpat Muhammed efter att hans män haft ihjäl ledarna för hennes egen stam. Enligt islamska källor skall en sympatisör till Muhammed vid namn Umayr bin Adiy al-Khatmi ha mördat henne samtidigt som hon ammade sitt spädbarn. Umayr hade enligt islamska källor tagit barnet från hennes famn och skurit halsen av
henne.

Det som också är intressant är efterspelen på sociala medier. De islamska sympatisörerna för knivattacken är på sina håll fler än dem som kritiserar attacken. Andra kända islamska debattörer har sedvanligt förnekat att det var en äkta muslim som attackerade Hatun. Liknande positiva tongångar hördes när Lars Vilks omkom i bilolyckan. Flera sidor fylldes med glädjerop i kommentarsfälten.

Muhammad lät även beordra mordet på sin egen skriftställare som skrev ner hans uppenbarelser då denne avvek från islam och konstaterade att Muhammed hittade på allt. Hans namn var Abdullah Ibn Sad Ibn Abi Sarh. Han var historiens förste ex-muslim.

Av just denna anledning är det påkallat att alltfler står upp för yttrandefriheten. Och detta inbegriper Moderna Museet. 

Vi kan börja med elefanten i rummet. Både Riks och Timbro är rädda för en viss slags liberalism och en viss slags konservatism. Därför kretsar diskussionen om dessa politiska idériktningar innanför ett förutbestämt ramverk. Roger Scruton, som både Timbro och Sverigedemokraterna ibland refererar till, är därför en tänkare som diskussionen naturligt graviterar mot. Släng på en dos Burke till konservatismen och en dos Hayek till liberalismen och du får något som kan kallas ”liberalkonservatism”. Sannolikt går Timbro här i samma trappsteg som Moderaterna vilka politiskt alltmer tvingas samarbeta med Sverigedemokraterna och lämna Reinfeldts arv bakom sig. Roger Scrutons konservatism är rumsren nog då den kan gifta sig med vad Kärkkäinen ser som goda liberala idéer om en rättsstat som försvarar och utgår från individuella fri- och rättigheter och demokrati. Till detta kan fogas lite konservativa idéer om värdet av gemenskaper och historisk kontinuitet. Liberalkonservatism med andra ord. 

Det är i sammanhanget trots allt imponerande att Kärkkäinen accepterar ett idéburet samtal med Sverigedemokraterna via Riks. Redan här visar hon faktiskt mod och att hon tillhör en yngre generation som inte lider av samma beröringsskräck som en del äldre timbroiter för vilka allt konservativt direkt associeras med antingen Francos Spanien eller nazismen. Det ett litet steg för oss andra, men ett stort psykologiskt steg för Timbro.  

Den som studerat politisk filosofi och fördjupat sig i både konservativt och liberalt tänkande kan givetvis hoppas på högre verkshöjd och större djup än att bara vara upptagen med anglosaxisk och amerikansk konservatism. Till verkshöjden kan man inte undvika att ta med samtida tyska konservativa tänkare. Och man borde även ha råd att titta lite på Frankrike. 

Om man gör detta vad gäller konservativt tänkande hittar man nämligen flera beröringspunkter mellan både Edmund Burke och Roger Scruton och vad som förenar kontinentala konservativa strömningar. Man ser rentav en röd tråd i allt konservativt tänkande. Denna tråd kan kanske bäst definieras utifrån vad konservatismen inte är. Konservatismen är inte en rousseansk människosyn och den utgår i synnerhet inte från att det är civilisationen och den västerländska kulturen som fördärvat människan. Tvärtom så förenas alla konservativa jag studerat i övertygelsen om att det trots alla religionskrig och allt elände i den västerländska civilisationen ändå är något i vår kulturhistoria som till sist mynnat ut i ett försvar av mänsklig skaparkraft. Mer fundamentalt avgörande blir då att frånvaron av en västerländsk kultur sannolikt också leder till en förlust av den kultur där liberala fri- och rättigheter uppstod. 

I kondenserad form handlar konservatismen därför om att förstå människan som något mer än en odelbar entitet och att dessutom se henne som ett varande i tiden, som en person med en historia och en framtid. 

Det konservativa motståndet mot den franska revolutionen var dessutom inte bara konservativt. Om man förstår denna historia och har läst om den, i synnerhet via upproren i Vendée och de kontrarevolutionära franska och spanska tänkarna, finner man nämligen att motståndet mot den auktoritära politiken som utgick Paris inte bara handlade om ett konservativt försvar av en katolsk fransk identitet. Det handlade också om rätten till självbestämmande och motstånd mot den allmänna värnplikten och mot ett påtvingat statligt medborgarskap. 

Den 25 september 1993 var Aleksandr Solzjenitsyn inbjuden att hålla ett publikt anförande på minnesdagen över kontrarevolutionen i Vendée, vilket han också gjorde. I sitt anförande säger han: 

” I would not wish a ”great revolution” upon any nation. Only the arrival of Thermidor prevented the eighteenth-century revolution from destroying France. But the revolution in Russia was not restrained by any Thermidor as it drove our people on the straight path to a bitter end, to an abyss, to the depths of ruin. One might have thought that the experience of the French revolution would have provided enough of a lesson for the rationalist builders of ”the people’s happiness” in Russia. But no, the events in Russia were grimmer yet, and incomparably more enormous in scale. Lenin’s Communism and International Socialists studiously reenacted on the body of Russia many of the French revolution’s cruelest methods–only they possessed a much greater a more systematic level of organizational control than the Jacobins. We had no Thermidor, but to our spiritual credit we did have our Vendée, in fact more than one. These were the large peasant uprisings: Tambov (1920-21), western Siberia (1921). We know of the following episode: Crowds of peasants in handmade shoes, armed with clubs and pitchforks, converged on Tambov, summoned by church bells in the surrounding villages– and were cut down by machine-gun fire. For eleven months the Tambov uprising held out, despite the Communists’ effort to crush it with armored trucks, armored trains, and airplanes, as well as by taking families of the rebels hostage. They were even preparing to use poison gas. The Cossacks, too–from the Ural, the Don, the Kuban, the Terek–met Bolshevism with intransigent resistance that finally drowned in the blood of genocide. And so, in dedicating this memorial to your heroic Vendée, I see double in my mind’s eye–for I can also visualize the memorials which will one day rise in Russia, monuments to our Russian resistance against the onslaught of Communism and its atrocities. We have all lived through the twentieth century, a century of terror, the chilling culmination of that Progress about which so many dreamed in the eighteenth century. And now, I think, more and more citizens of France, with increasing understanding and pride, will remember and value the resistance and the sacrifice of the Vendee.”

Anledningen till detta långa citat är givetvis att det finns en uppenbar korrelation mellan bondeupproren i Vendée i samband med den franska revolutionen och bondeupproren i Ryssland mot bolsjevikerna. Konservatismen kan nämligen i och med dessa uppror inte förstås som ett menlöst försvar av blott traditioner och nedärvda kulturgemenskaper, utan också som något proaktivt för just frihet och för att stärka grundläggande fri- och rättigheter visavi regimer som alltmer frångår dessa rättigheter. 

I Sverige finns vissa paralleller med bondeupproren mot Gustav Vasa, men det mest väsentliga i sammanhanget är nutiden. Vi lever idag i ett samhälle som formats av socialdemokratin och där ett halvt sekel av både kulturella och sociala experiment orsakat ett beroende mellan individ och stat och där man å ena sidan formellt upprätthåller individuella fri- och rättigheter och å den andra har löst upp den grund på vilka dessa fri- och rättigheter en gång växte fram. 

Socialdemokratin har systematiskt genom sockensammanslagningar, skattepolitik, välfärdsprogram, mångkulturens införande och den politiska styrningen av utbildningsväsendet där barn från daghem till universitet skolas in i vänsterparadigm och påbjudna normer, dels ersatt alla naturliga band mellan människor och gemenskaper med det enda accepterade bandet mellan individen och staten, dels gjort de lokala sammanhang där individer bor och lever sina liv alltmer alienerande. Uttryckt i mer akademiska termer har det sociala kapitalet sjunkit. Förtroendet mellan medborgarna har minskat och individen är hänvisad till myndigheter och byråkratiska strukturer. Statsindividualism i förening med mångkulturella experiment, massinvandring och påbjuden politisk korrekthet har förenats med en stor välfärdsstat för alla och en gränslös skattepolitik. 

Timbro har i detta avseende främst reagerat mot hur denna politik drabbar svenskt näringsliv, skattebetalare och svensk ekonomi, medan Sverigedemokraterna fokuserat på effekterna av mångkultur, massinvandring och debattklimatet som sådant. Då dessa områden alltmer uppfattas höra ihop i svensk politik och där man ser hur de nya invånarna i utanförskapsområden huvudsakligen röstar på röda partier, alltfler svenskar upplever en korrelation mellan svensk migrationspolitik och framväxten av utanförskapsområden och kriminalitet och där skatter tas ut för en politik som allt färre faktiskt efterfrågar, kan man se hur dessa frågor också lett till ett närmande mellan politiska partier och där idépolitiken utgör en väsentlig del. 

Det man emellertid saknar i Kärkkäinens analys är de områden där den historiska konservatismen var sammansmält med liberala och antiauktoritära värderingar. För att sammanställa dessa områden skriver jag dessa i punktform: 

Individualism och dygd. Ett fritt samhälle förutsätter individer som stärker varandra och som tillåts att skapa ett civilsamhälle som alltmer gör staten onödig. Dygdetik och försvar av individuella fri- och rättigheter är inte varandras motsättningar. I det gamla svenska och nordiska samhället förenades frihet och lokalt självbestämmande med dygder som heder, rättrådighet, ärlighet och flit. Dessa dygder stärkte individen och friheten. 

Rättsstaten och demokratin. I Sverige har rättsstaten och demokratin använts mot individuell frihet och mot privata äganderätter. Det liberala i liberalkonservatismen borde därför hitta andra stödpelare och sådana finner vi historiskt i ett decentraliserat samhälle där makten ligger så nära individerna och deras gemenskaper som möjligt. Om liberalismen förenas med en konservatism som vill stärka staten så sker detta alltid på bekostnad av ett frihetligt civilsamhälle. 

Ekonomi och politik. En stat som har som penningpolitiskt mål att försämra valutans värde och som finanspolitiskt mål att reglera marknaden, uppbära skatter och utjämna välstånd, skapar detta också ett svagt civilsamhälle och orsakar ekonomisk försämring. Om liberalismen skall vara stärkt av konservatismen måste den låta konservativa principer och ideal ersätta staten och statens regleringar.

Det paradoxala med vår position på Mises.se är därför att vi tycks vara mer konservativa än Sverigedemokraterna i vår värdering av europeisk och västerländsk kultur och identitet och samtidigt mer liberala än Timbro rörande frihet och liberala värden. Vår konservatism är nämligen inte bara framtidsvänlig utan därtill förankrad i den nordiska historien och kulturen.  

Det är många rörliga delar i den extremt komplicerade globala logistikapparaten. Ingen människa förstår hur allt fungerar men det fungerar ändå, mer eller mindre automatiskt. När man betraktar detta makalösa oöverblickbara magiska myller blir man lätt fascinerad och ödmjuk. Underverket fungerar tack vare prissignaler, ”utbud och efterfrågan”. Prisstrukturen är ekonomins nervsystem. En brist (dvs. ökad efterfrågan) någonstans leder till ett högre pris på den platsen. Det är en signal till entreprenörer och leverantörer att det finns mer pengar att tjäna där. De forslar snabbt dit varor för att göra vinst och tillgodose bristen, varvid bristen upphör och priset faller tillbaka. Varje störning i prissystemet kommer orsaka brister och/eller överskott. Vill man skapa kaos ska man störa ut världsekonomins nervsystem.

Det är fullt möjligt att Brexit orsakat lite brus i signalsystemet, men det är något som vinstmaximerande företag snabbt skulle råda bot på. Jämför brexitbruset med den störsignal som världens regeringar ständigt sänder med i sitt väderkvarnskrig mot ”pandemin”. De har satt igång en aldrig tidigare skådad kombination av massivt penningtryckande, enorma stödpaket till ekonomiskt närstående, näringsförbud för ”icke-essentiella” arbetsplatser, stängda gränser, lockdowns och piskat upp apokalyptisk skräck bland undersåtarna. Ingen människa kan överblicka de totala skadeeffekterna men vi vet att de har skjutit en stor del av signalsystemet i sank. Ett tecken på detta är att det utanför många av världens stora hamnar ligger fraktfartyg i långa köer i väntan på att få lossa lasten.

Det är inte brist på drivmedel, mat eller andra varor i Storbritannien. Det är brist på lastbilsförare. Lagren är fyllda men varorna kommer inte ut till mackar och butiker. Enligt ONS (brittiska SCB) minskade antalet förare från EU-länder med 13 500 styck från 2019 till 2021. Samtidigt hävdar intresseorganisationer för transport och logistik att det behövs ytterligare 75 000 – 100 000 förare. Om vi generöst antar att hela bortfallet på 13 500 beror på Brexit så kvarstår fortfarande ett behov på 60 000 – 85 000 förare som inte har med Brexit att göra. Ett sådant behov kan inte uppstå plötsligt ur ingenting. Vad kan det bero på?

Nu pusslar jag lite, men här är en teori. Storbritannien använde sin nyvunna Brexit-frihet till att låsa in sin befolkning. Under den tiden minskade behovet av lastbilsförare. De flesta lastbilsförare har nog inte en stor besparingsbuffert att leva på i svåra tider. En hel del av dessa sökte sig kanske annan försörjning, kanske med sysslor som inte kräver att man är långt ifrån familjen under långa tider. När restriktionerna släppte i april 2021 var de antagligen inte längre tillgängliga eller intresserade av att ligga och dra på vägarna. För övrigt hade gruppen om 13 500 EU-förare lätt kunna ges specialbehandling av den brittiska regeringen trots Brexit. Det är fullt möjligt för en suverän stat att dela ut privilegier till vem man vill, men regeringen ville inte eftersom de vill att brittiska vägar ska trafikeras av brittiska förare. Det ska därmed inte skyllas på utträdet ur unionen.

Prissystemet fortsätter dock att göra vad det kan för att förbättra livsvillkoren för människor trots de folkvalda meckande. Lönerna för förare har gått upp kraftigt och värvningsbonusar används som lockbete. Arbetskraft allokeras dit den mest behövs, fler förare tillkommer. Om de folkvalda bara håller tassarna ifrån saken och slutar med sitt coronakrigande kommer bensinpumparna och varuhyllorna snart vara fyllda igen.

Om vi gör en tidsresa till 2006 då Lars Vilks målade sin berömda ”Rondellhund” föreställande Muhammad och ådrog sig uppmärksamhet från mindre toleranta religiösa element, utspelades en märklig debatt i Sverige. En av deltagarna var den dåvarande bostadsministern Mehmet Kaplan som via tidningen Dagen sa: 

”Det här handlar inte om yttrandefrihet utan att man kränker människor i deras tro. Jag kan inte se någon yttrandefrihet råda i detta. Det är en provokation som inte går att stödja. […] Det är fel att ta upp det som en yttrandefrihetsfråga. Det handlar om en maktfråga, där en utsatt grupp provocerats och där man på förhand kunde förstå att de skulle känna sig kränkta. Då kan man inte komma dragande med yttrandefrihet.”

Kaplan ville alltså begränsa yttrandefriheten med hänvisning till sitt känsloliv och det är ju just detta som inte går om man resonerar konsekvent. Om man alltid skall ta hänsyn till individers känsloliv har vi till slut ingen yttrandefrihet kvar. Någon som uppskattar Lars Vilks som konstnär kanske rentav blev kränkt av att hans porträtt på Muhammed inte uppskattades av en svensk minister och skulle ju då kunna hävda att Kaplan kränkt hans eller hennes estetiska känslor. Och så vidare? Man kan självklart misstycka vad någon skriver och målar och uttala sig kritiskt mot detta. Det gjorde emellertid inte Kaplan. Han ropade på polis via media och ifrågasatte svenska grundlagar.  

I sammanhanget var det inte bara relevant att Mehmet Kaplan uttalade sig partiskt utifrån sin religion och sina religiösa känslor, utan att han samtidigt var bostadsminister och hade gjort karriär inom Miljöpartiet. Mordhoten som strömmande från islamistiskt håll mot Lars Vilks var han emellertid mindre bekymrad om, men åsyftade samma sak nämligen att begränsa yttrandefriheten. Kontexten är också viktig. Det Kaplan närmare bestämt motsatte sig var att Jyllands-Posten bestämd att publicera karikatyrerna. Det handlar alltså om en tidning i ett annat land. Det är då också relevant att samme minister liknat de svenskar som åkte på jihadturism till Syrien och deltagit i folkmord på bland annat yazidier och kristna, med de svenskar som stred mot Sovjetunionen i Finska Vinterkriget. 

Det fanns givetvis andra som ifrågasatte varför Lars Vilks överhuvudtaget fått polisiärt beskydd. När den franska tidningen Charlie Hebdo stormades och tidningens tecknare massakrerats några år senare, förstod man emellertid allvaret. Yttrandefrihetens gränser hade, liksom Europas geografiska gränser i Öst, definierats av Islam.

En liknelse bör göras till en annan konstnär, i detta fall filmskaparen Theodor (”Theo”) van Gogh som var sonsonson till konsthandlaren Theo Van Gogh, bror till konstnären Vincent van Gogh. Theodor van Gogh hade tillsammans med Ayaan Hirsi Ali gjort filmen ”Underkastelse” och ådragit sig mordhot. Han vägrade dock polisiärt beskydd, vilket slutade med att han också mördades av en islamist. 

Det är också av samma anledning som flera islamister idag slagit ihop sig med identitetsvänstern. När nyligen Ann-Sofie (Soffan) Hermansson åtalades för grovt förtal handlade det inte så mycket om känslor av kränkthet utan om vad som med rätta har kallats ”lawfare”, det vill säga att islamister använder juridiken för att i praktiken göra kostnaden att använda yttrandefriheten för stor om det handlar om kritik av just islam. Därmed bekräftar de också just det som kritiker av Islamism varnar för det vill säga att dess påverkan på europeisk debatt och kultur innebär förlust av grundläggande fri- och rättigheter eller åtminstone att vissa friheter inte kommer att användas då kostnaderna blir för höga. Lyckligtvis vann Ann-Sofie Hermansson åtalet, men alla orkar inte ta den typen av förtalsmål. Effekten är således att dessa grupper vinner även när de förlorar eftersom deras mål är en tystnadskultur rörande Islamkritik. 

Det handlar självklart inte heller om Islamofobi eller en obefogad och irrationell rädsla för Islam, utan om ett rationellt försvar av friheten tillsammans med konstaterandet att den ju faktiskt är satt på spel.

Därför minns vi Lars Vilks med saknad. Det handlar inte om att vi måste uppskatta hans konst, utan om att vi försvarar hans rätt att vara konstnär. 

Källor:

Om Ivar Arpi därför kan kallas ”yxhöger” av Annika Strandhäll efter att ha citerat Ernst Jünger på Twitter så kan man fråga vad hon skulle säga om vår åsikt att varje laglydig individ borde ha rätt att möta fienden vid tröskeln med en automatkarbin? Vi menar att det förr inte brukade vara kontroversiellt att morfar hade en hagelbössa på gården. På den tiden var problemet varg, medan de rovdjur som härskar och springer fritt på sina håll i dagens Sverige är snäppet farligare. 

Annika Strandhäll tillhör den slags svenskar som tror på staten och systemet. Dessa reflekterar sällan över frågor om självförsvarsrätt och rätten till fredande av liv och egendom. Problemet med att överlåta skydd av medborgare på staten är till att börja med att staten inte är närvarande när du blir rånad eller utsatt för våldtäkt. Om någon tränger sig in i ditt hem under en så kallad ”homeinvasion” är du idag maktlös om du inte har vapen till hands och ofta räcker då inte yxa eller kniv. Vi har alltså ett problem med tidsaspekten. Statens polis och rättsväsende är reaktivt då den ingriper efter att brott ägt rum. Vapeninnehav är proaktivt då det ger skydd innan brott äger rum. Och de enda som inte äger vapen i ett samhälle där vapen är förbjudet är just dem som följer lagen. Kriminella följer inte lagen, vilket gör att medborgare utan vapen saknar reella möjligheter att freda sig mot mycket av det våld som brer ut sig idag. Ironiskt nog är mycket av detta våld också konsekvenser av den politik som Annika Strandhäll företräder. Om vi som därför försvarar rätten till självförsvar kan kallas ”yxhöger” kan vi kalla Annika Strandhäll för ”våldtäktsvänster”.  Våldtäktsvänstern handlar i så fall inte bara om att man ignorerat att våldsbenägenheten är högre bland personer med föräldrar som är födda utrikes, förbjudit vapen för laglydiga medborgare att försvara sig själva, betraktar våldsbrott och våldtäkter som en klassfråga, har låga straff och straffrabatter och till och med vill finansiera återvändande IS-resenärer med svenskt välfärd. Det handlar också om att man haft lång tid på sig att åtgärda dessa problem, men saknat vilja, mod och förmåga. Våldtäktsvänster således. Man är politiskt likgiltiga för att Sverige har högst antal våldtäkter per invånare i Europa. 

Vem var då Ernst Jünger som citerades i Tweeten?  Den som läser om Ernst Jüngers liv slås snabbt av insikten att alla de bilder av en krigare eller en soldat som levererats av amerikansk filmindustri inte kommer i närheten av det slags liv Ernst Jünger levde. Han blev över hundra år gammal och hans långa liv såg den ryska revolutionen, två världskrig och Berlinmurens fall. Som ung man tog Jünger värvning i den franska främlingslegionen och var sedan frivillig frontsoldat i första världskriget där han dekorerades med den högsta utmärkelsen i strid för sitt hjältemod, Pour le Mérite. Han mottog även Järnkorset av första klassen. 

Under mellankrigstiden tillhörde Ernst Jünger den så kallade ”radikalkonservativa” falangen i Tyskland och kallade sig ”nationalrevolutionär”. Under nationalsocialismen var han motståndare till regimen och såg den som andefattig och vulgär. Under efterkrigstiden utformade han i författarform en konservatism som syftade att bevara den inre friheten i en kultur som saknade värde, traditioner och förankring i det högre än mänskliga. Han utvecklade ett konservativt ”anarkbegrepp” i romanen Eumeswille. Senare började Jünger att experimentera med droger och skrev romanen ”Psykonauterna – rus och droger”. Han var lika ärlig här som i ”Stålstormen” där han skildrar sina upplevelser som soldat i första världskriget. Han moraliserar aldrig när han skriver om sina inre upplevelser, vilket i sammanhanget är befriande. 

Mot slutet av sitt liv konverterar Ernst Jünger till den romerska katolicismen och berättar om sina andliga erfarenheter från mötet med Gud i skyttegravarna och hans andliga erfarenheter efter att ha besökt ett Benediktinkloster. 

I jämförelse med klassiska texter från Roms kristnande vilka beskriver hur romerska legionärer sökte sig till klosterlivet efter militärtjänstgöring, kan man se en liknande andlig resa i Ernst Jüngers liv. I kriget konfronterade han sin egen skuggsida och den del inom sig själv som ger utrymme för heroism och det högre än mänskliga. Detta skildras av Jünger i termer av självuppoffring och förmåga att visa skonsamhet parallellt med stridsvilja och mod där så är nödvändigt. Liknande ideal där mod och krigskonst förenas med barmhärtighet mot nödlidande och sjuka genomsyrade också de kristna riddarordnarna under medeltiden.  

Då vi lever i en tidsera som raskt tycks vilja upplösa det Europa som Ernst Jünger försvarade mot både nationalsocialism och liberal positivism, utgör hans liv också ett föredöme i termer av existentiella möjligheter att överleva och överskrida de andliga och moraliska begränsningar som format den kultur vi lever i idag.  

Om detta sedan borde kallas ”yxhöger” så får det väl göra det. På sätt och vis representerar Annika Strandhäll en av de människotyper som Ernst Jünger tycks ha bekämpat existentiellt under hela sitt liv. Vilken materiell rikedom och politisk makt kan sedan mäta sig med den rikedom som präglade Jüngers liv?  Han använde friheten till att bli till i existentiell mening och de omständigheter han levde i tillät honom att göra det. 

År 1921 blev Afghanistan fritt från brittiskt herravälde, 1934 erkänner USA landet och 1939 etableras centralbanken Da Afghanistan Bank. I en värld där dollarn är reservvaluta är världens centralbanker i praktiken underställda amerikansk penningpolitik. När guld var världens reservvaluta hade centralbankerna guld i valvet och den lokala valutan utfärdades i relation till hur mycket guld som fanns i valvet (”reserven”). Nu när amerikansk dollar är reservvaluta utfärdas lokal valuta i enlighet med hur mycket dollar som finns i centralbankens valv. När FED pumpar pengar hänger världens centralbanker med och trycker upp mer lokal valuta för att pressa ner och bibehålla växelkursen mot dollarn. Det är egentligen inte nödvändigt, men nästan alla Harvard- och universitetsutbildade tror att en stark växelkurs skadar den egna ekonomin och det är därför de känner sig pressade att hänga med i USA-inflationen. Dessutom existerar Internationella valutafonden för att sätta press på världens ekonomier att hänga med i amerikansk inflationspolitik. Detta är bakgrunden till uttrycket att USAs främsta exportvara är inflation. Av fransmännen har det kallas ”USAs hutlösa privilegium”.

När talibanerna tog över flydde ”presidenten” landet med fyra bilar och en helikopter full med pengar, enligt ryska ambassaden. Samtidigt flydde den afghanske centralbankschefen Ajmal Ahmady från Kabul. I en intervju i det amerikanska regimorganet CNN ger Ahmady sin syn på problemen. Centralbankens dollarreserv är i praktiken tömd, samtidigt som USA har fryst 10 miljarder dollar av reserven som ligger i USA, Internationella valutafonden håller tillbaka sina leveranser av USD, och Världsbanken likaså på grund av oro för kvinnornas framtid. Redan innan talibanernas övertag hade centralbanken begränsat hur mycket pengar människor kunde ta ut från banken för att förhindra bankrusning. Genom att underkasta sig det globala centralbanksväldet sätter man sig i en situation där man kan bli utpressad av internationella intressen.

Det finns mycket att säga om Afghanistans situation. I slutänden måste man arbeta för att kunna äta, sälja för att kunna köpa, exportera för att importera. Pengar och banker är bara en mellanhand. Det skapar inte mat och andra varor. Det behövs inte en dollarreserv för att kunna äta. Och om man behöver dollar för att importera något behöver man ingen centralbank som mellanhand. Vanliga banker och andra valutaväxlare kan ha sina egna valutareserver och sköta det.

Centralbanker är en akilleshäl för ett folk som vill vara fria. I och med att de skapar pengar ur intet baserat på skuld blir det monetära systemet beroende av folkets förtroende. När oro uppstår och förtroendet brister rusar människor till banken för att hämta ut sina besparingar. Då upptäcker de att banken inte har täckning och att centralbanken begränsat deras uttag av sina egna pengar för att skydda bankerna. Detta bedrägeri är vad harvardfolket kallar ”likviditetsbrist”. I ett samhälle utan centralbanker blir det mycket svårt för bankerna att driva rörelse utan att ha täckning. Det blir också ett samhälle där folket inte lika lätt kan utsättas för internationella utpressningar.

Om talibanerna behöver amerikanska dollar kan de alltid sälja något av den amerikanska stridsmateriel till ett värde av 10-80 miljarder dollar som amerikanerna lämnat kvar eller ta över de amerikanska opiumfälten och sälja droger.

Utifrån detta kan vi härleda en frihetsuppfattning där våld aldrig får initieras i något led om och endast om det inte rör självförsvar. Det som är kontroversiellt för många är att libertarianismen ser neutralt på vem som initierar våldet. Det har nämligen ingen betydelse om den som initierar våld är rik eller fattig, är uppbackad av en demokratisk majoritet, har en socialt respektabel titel, anser sig ha fått mandat av högre makter eller åberopar vetenskaplig expertis. Våld, tvång och bedrägeri är alltid fel i sig självt när det initieras. I våldets ställe förordas just frihet, dialog och avtal som grund för social interaktion. Allt blir därför tillåtet enligt denna socialetik förutom tvång och bedrägeri.

Detta leder i sin tur till slutsatser som många kan ha svårt för initialt, trots att de går med på den etiska grunden för teorin. Det har exempelvis ingen betydelse om staten genom en ny lag som tvingar medborgare att frånsäga sig egendom har en demokratisk majoritet bakom sig. Faktum är att majoriteter genom hela världshistorien dessutom har haft moraliskt fel. Majoriteten hade fel när den ansåg att slaveriet var bra i Förenta staterna, fel när den röstade fram Adolf Hitler och NSDAP och fel när den röstade för medlemskap i EU. Varför hade majoriteten fel i dessa exempel? Svaret är att den hade fel eftersom den röstade fram våld och tvång mot enskilda och minoriteter. Den borde inte ha fått rösta om att vissa grupper hamnade i slaveri eller i koncentrationsläger. Varför? Därför att alla individer har äganderätt till sina liv och sin rättvist förvärvade egendom. Samma sak kan sedan sägas om vetenskapliga och religiösa auktoriteter. Det har ingen betydelse om du anser dig vara språkrör för medicinsk expertis eller om gudarna har satt en tratt i ditt öra och talar direkt till dig som deras unika språkrör och profet: Du har fortfarande inte rätt att tvinga enskilda och gå emot deras självbestämmanderätt.

Det som är kontroversiellt för många är att även den egna kroppen är privategendom. Det betyder att du får använda denna hur du vill om du inte tvingar andra. Du får använda den för att inta substanser som inte är bra för dig enligt vad medicinsk expertis tycker och du får använda kroppen för exempelvis sexuella tjänster oberoende av vad socialliberaler tycker. Jag kan givetvis som privatperson avråda från detta och påtala riskerna med en destruktiv livsföring, men jag har inte rätt att hindra någon från att leva ett sådant liv. Missbruk är som exempel ingenting som man kan straffa bort utan en sjukdom som kräver att den som är drabbad själv vill och är motiverad att minska eller att sluta inta droger och alkohol.

Det finns nu en ideologisk purism i detta som försvarar en konsekvent tillämpad libertarianism i alla avseenden. Detta innebär att det enligt vårt synsätt faktiskt inte finns ett enda undantag från när icke-aggression och individens äganderätt bör respekteras. Det är också detta som skiljer libertarianska purister från exempelvis klassiska liberaler eller nyliberaler med mer konsekvensialistiska etiska alternativ. Även om konsekvenserna av att principen om icke-aggression skulle leda till att människor blev mindre lyckliga, är det enligt vårt sätt att se på saken fortfarande rätt att tillämpa dessa principer konsekvent.

Många libertarianer som går över till så kallad ”alternativhöger” eller till vänsterliberala grupper har därför också övergivit övertygelsen om att initiation av våld mot individen alltid är fel. Du kan exempelvis inte vara libertarian samtidigt som du anser att vissa kollektiv och identiteter skall ha mer rättigheter än andra, allt annat lika. Alternativt försöker de förena libertarianismen med perspektiv som inte kan härledas från den libertarianska filosofin. Detta kallas ”tjock libertarianism” och är i sig inte fel. De flesta libertarianer har nämligen en libertariansk politisk grund och andra synsätt och preferenser parallellt. Det är dock viktigt att kunna skilja på vad som är libertarianism och vad som inte är det i den egna världsbilden. På Ludwig von Mises-institutet i Sverige råkar det exempelvis vara så att många medlemmar också har konservativa åsikter rörande kultur, familj och landets utveckling. Det som är viktigt är här att även alternativa åsikter är välkomna.

För att leka med tanken så kan du exempelvis vara konsekvent libertarian, försörja dig genom prostitution, mobilisera arbetare i en fackförening, delta i ett frihetligt fackeltåg för att privatpersoner skall ta emot fler flyktingar och anse att svensk allmogekonst är något fult och att arkitekthögskolans arkitekturstil, den så kallade brutalismen, skall spridas på flera håll i riket. Du får givetvis räkna med en del mothugg, men du är inte ”mindre” libertarian för att du har dessa åsikter och en sådan livsstil. Många av de företeelser som libertarianer kritiserar i detta, kritiseras för att de påtvingas och tvångsfinansieras. En sak är å andra sidan viktig att ha i åtanke i detta och det är vår ”hoppeanska” åsikt om att individer och grupper som bryter mot icke-aggressionsprincipen eller har en ideologi och religion som inte respekterar alla individers frihet, fysiskt kan avlägsnas från land och rike.

Libertariansk purism betyder egentligen att vi är konsekventa inom vårt paradigm och således tolererar mångfald.

Den Nya Klassen har investerat ekonomiskt, professionellt och politiskt i samma system. Sveriges flyktingindustriella komplex har exempelvis försörjt riskkapitalister som haft politiska karriärer som socialdemokrater och bäddat för att yrkesgrupper som jurister, socionomer och advokater har kunnat försörja sig som juridiska ombud och gode män. När AnnE Ramberg uttryckt sig om humanistiska värden har dessa också råkat sammanfalla med att många i hennes skrå har pekuniära intressen i samma komplex.

De som inte är välkomna i debatten är då inte bara ovälkomna för att de uttryckt fel slags åsikter på Public Service, utan för att de dessutom inte är ”en av oss”. De tillhör en annan klass och klassintresset definieras i det här fallet inte av bristen på pengar eller verbal förmåga och intelligens, utan av bristen på lojalitet med det system som bär upp den Nya Klassens intressen. Chang Frick har mage att kritisera systemet och borde inte tas på allvar. Han är dålig journalist och är inte som oss. Han är befläckad och borde avlusas ordentligt innan han släpps in i salonger vigda åt dem som har förmåga att både tänka och känna rätt.

När Anne Ramberg beskriver Chang Frick som en ”aggressiv man” från en ”värdelös nyhetssajt” och troll är det inte bara så enkelt att Chang tillhör en annan socialgrupp än Anne Ramberg. Changs mamma kanske inte fick promenera från Östermalm till NK. Det handlar mer grundläggande om ett annat slags förakt. Och det är också helt i sin ordning att säga detta på Twitter och att öppet skriva att han inte borde få komma till tals.

Jag vet inte i vilken värld Anne Ramberg och Annika Strandhäll lever i, men i min värld så är det deras inställning om vad som borde och inte borde få sägas i statlig media också det som orsakat att tidskrifter som Nyheter Idag har vuxit fram och rönt framgång. Det är den Nya Klassens krav på oskuld och moraliserande anständighet som inte svarar mot den verklighet som vanliga medborgare befinner sig i. Allmänheten behöver inte upplysas om att godhet är en synonym till svensk politisk korrekthet, migrationspolitik och humanism. De efterfrågar snarare perspektiv på varför denna godhet tycks leda till så mycket elände? Att den Nya Klassen vägrar att se detta har lett till att bland andra Chang Frick fyller ut en efterfrågan på mediamarknaden. Alternativmedia har därför kommit att fylla rollen av allmänhetens Public Service där den Nya Klassen sysslat med sin egen, mer aristokratiska, Public Service. Och om man som aggressiv man blir inbjuden till det senare skall man åtminstone stå där med mössan i hand. Vara mindre vulgär helt enkelt.

/ Nikodemus

Tänk er vidare att vi därför, för argumentets skull, börjar arbeta svart för att undvika skatter. Hur skall vi då handla mat och kläder? Säg att vi har barn. Hur skall vi undvika att de går i skola. Om vi reser betalar vi skatt på bensin. Om vi köper mjölk till barnen så betalar vi moms. Om vi bär hem maten i plastpåsar så betalar vi en särskild skatt på detta och om vi tar tåg eller buss betalar vi moms på biljetterna.  

Vi bestämmer oss därför för att bosätta oss i skogen och leva helt utanför samhället. Snart kommer emellertid överheten att knacka på vår hydda och fråga varför vi inte uppfyller skolobligatoriet? När vi svarar att vi ringer tillbaka så kommer vi också för sent på att all telekommunikation är belagd med moms. Vi riskerar att staten tar barnen ifrån oss och hyddan ses som tecken på bristande föräldraskap.

Vi måste därför emigrera. Det är den enda utvägen då hemskolning är förbjuden och vi inte vill förlora vårdnaden över våra barn. Hur skall vi då emigrera utan att betala moms och andra skatter vilka alltså går till saker vi moraliskt ogillar? Vi får då promenera över gränsen till Danmark och söka medborgarskap där. Danmark har dock ett avtal med Sverige och därför blir vi kopplade till Skatteverket i Sverige och får tala med Folkbokföringen. De vill att vi skickar in papper och frågar efter adress. Vi måste då kunna legitimera oss själva och skicka in vissa dokument. Det är moms på frimärken.

Vi måste då inse att det är omöjligt att leva efter libertarianismen idag. Det hade kanske gått när socknarna tillämpade tingsdemokrati, men inte nu. Hur bör vi då tänka om detta?

Inom moralfilosofin är det tydligt att ”bör” alltid implicerar att man ”kan”. I Sverige idag kan man inte leva fullt ut efter libertarianismen och där man inte kan är man inte heller moraliskt förpliktigad. Om du är satt i fängelse och bara kan överleva på fängelsemat så gör du inte moraliskt fel när du äter denna.

Det finns dessutom inte heller en skarp gräns mellan den privata och den offentliga sektorn i Sverige idag. Om staten inte hade varit så utbredd och innefattat så mycket så hade vi sett fler yrken i civilsamhället vilka idag bara finns i staten. Du begår därför inte moraliskt fel om du är offentligt anställd läkare, lärare, terapeut eller något annat yrke som inte är politiskt eller byråkratiskt. Du kan inte leva annorlunda eller utanför systemet i den privata sektorn och samma problem som du möter i Sverige, möter du ju idag över hela världen. Bör implicerar kan.

Vad kan du då göra? Det du kan göra är att leva efter libertarianismen i alla andra avseenden. Du kan tillämpa denna filosofi i ditt privatliv och i relationer. Du kan dessutom kämpa politiskt för en mer frihetlig ordning. Att vara libertarian handlar således om att vilja något politiskt och ekonomiskt och som man därtill tillämpar privat när man kan. Det handlar inte om att vissa yrken idag är bättre eller sämre ur libertariansk synvinkel. Den privata sektorn är inte automatiskt moraliskt bättre idag än den offentliga eftersom vi alla är underordnade samma etatistiska system. Du bör dock undvika att vara en politiker som upprätthåller detta system. Då kan du nämligen inte kalla dig libertarian utan är ett hinder för friheten. Det finns också vissa yrken som inte skulle efterfrågas på en privat marknad eller i ett fritt västerländskt civilsamhälle. Vi vet exempelvis att fattigvård och sjukvård för de sämst ställda fanns och finns i frihetliga civilsamhällen, medan exempelvis genuspedagoger och normkritiker inte fanns och sannolikt skulle ha ett relativt lågt marknadsvärde i framtiden.

För att börja i någon ände så har den enkla höger-vänsterskalan ifrågasatts under senaste decennier som otillräcklig. Dock lever den kvar i allmän politisk debatt. Varför är den problematisk? Jo, bland annat därför att det är mycket svårt att skilja de ideologier som läroböcker i samhällskunskap ser som yttervänster från ytterhöger på detta spektra, eftersom både kommunistiska riktningar och fascismen tenderar att se lika dana ut när det kommer till tron på en stark och totalitär stat som utövar tvång och våld i syfte att uppnå respektive politiskt ideal. Idealen skiljer sig inte heller så mycket åt. Den ena vill ha det som i Östtyskland, den andra som Salorepubliken i Italien. Mussolini såg sig dessutom inte själv som höger, utan placerade sin ideologi, som var inspirerad av vänstersyndikalistiska tankegångar i fusion med nationalism, i mitten. Mussolini upplevde sig med andra ord som det dåtida Italiens motsvarighet till Annie Lööf som också hon placerar sig i mitten.      

Intresserade av politisk filosofi har därför gjort en annan kartbild där man istället för blott höger och vänster ser på fyra kvadrater och har tagit med vad man kallar ”auktoritära” och ”frihetliga” inriktningar. Detta har varit bättre, men är fortfarande otillräckligt och felaktigt i två avseenden. 

Som libertarian och tillhörande den mest frihetliga politiska filosofin har jag nämligen inga som helst problem med auktoriteter. Jag behöver dessa varje dag. Jag behöver någon som vet hur man lagar mina tänder och vars råd jag följer. Jag behöver någon som vet hur man kör tåg bättre än jag själv och som jag litar på när jag sätter mig på pendeln och så vidare. På samma sätt har jag frivilligt valt att följa råd vad gäller allt från datorer till andlighet, eftersom det helt enkelt finns dem som kan dessa områden bättre än jag själv. De är mina ”frivilligt valda” auktoriteter. Det jag däremot har problem med som libertarian är om någon tvingar mig på ett visst pendeltåg, tvingar mig till en tandläkare som borrar i mina tänder, tvingar i mig mat och tvingar mig att följa en viss religion. Auktoriteter är med andra bara bra om och endast om de är frivilliga. Och det är utifrån samma frivillighet som libertarianer ifrågasätter varför vi bara skall hålla oss till en enda påtvingad fiatvaluta, när marknaden erbjuder fler, och varför vi tvingas betala för tjänster i staten som vi inte vill ha och till och med skulle betala för att slippa få? Jag har exempelvis ingen lust att tvingas att finansiera Muslimska Brödraskapets organisationer och studieförbund i Sverige, men är däremot villig att privat betala för att de förlorar inflytande i vår kultur. 

Den dimension jag saknar på kvadranten är förhållandet mellan politik och kultur, en djupare dimension om man så vill och som gör det politiska spektrat till en kub, men det tar vi vid annat tillfälle.  

Konservatismerna

Det finns olika inriktningar inom konservatismen och man brukar exempelvis tala om socialkonservatism, nationalkonservatism, liberalkonservatism, anarkokonservatism, radikalkonservatism och paleokonservatism. Det finns säkert fler prefix. Intressant är då vad dessa har gemensamt? Varför är jag libertarian och inte konservativ? 

Man måste då ringa in vad alla riktningar inom konservatismen har gemensamt, analysera detta och sedan kritisera det utifrån vad vi har skäl att se som bra och dåligt. Jag kommer även att ta upp vanliga konservativa invändningar mot libertarianismen och kritisera dessa. 

Försöket till en definition av konservatismen och oberoende av riktning är min egen. Det vore intressant om någon har en invändning emot den och om den är för smal eller för bred. 

Konservatismerna är de politiska riktningar som:

Utifrån filosofiska, kulturella och historiska iakttagelser och har en syn på hur samhället och kulturen borde se ut och som samtidigt inte härleder sina uppfattningar från de socialistiska och liberala idéer som fördes fram i och med den franska revolutionen 1789 och som inte heller är anhängare av någon annan idé i revolutionens kölvatten som exempelvis en evolutionsbiologisk socialdarwinism (nationalsocialism) eller en hegeliansk statsnationalism (fascism – nationalsyndikalism) eller en postmodern utveckling/ degenerering av upplysningens och romantikens idéarv (postmodern vänster och postmodern höger /identitetspolitik åt vänster liksom åt höger).

Generellt är dessutom allt konservativt och traditionalistiskt tänkande kritiskt till att man behandlar människan och samhället som fristående från den faktiska historia och kultur vari människan ingår. Detta är ett av de teman som Edmund Burke för fram i Reflections on the Revolution in France. Därför blir historien en källa till politisk lärdom. Alla konservativa hämtar förr eller senare kunskaper från historien för att resonera om nuläge och framtid. Detta betyder inte att alla gånger vill återgå till ett förflutet, utan att man vill dra lärdom av det förflutna. Ett exempel kan ges. Där en socialist eller en liberal resonerar kring individers rättigheter, ser en konservativ inte enbart på individer med lika rätt till något utan vill även förstå vilken grupp individerna tillhör, vad de har för religion och kultur och härleder kunskaper från historien om hur individer med dessa religioner och kulturer fungerat i relation till andra grupper och samhällen.  

Så beskriven innehåller konservatismen mycket som är bra och användbart för politiskt tänkande. Det är bra att se på människan i sin aktuella historiska och sociala miljö och givande att dra slutledningar från konkreta omständigheter. 

Min kritik rör inte detta, utan snarare vad konservatismen inte är och hur den bemöter problem politiskt. 

Vad konservatismerna och oberoende av inriktning inte är, är koherenta och konsistenta moraliska teorier om när våld och tvång får användas och varför. Ingen konservativ åskådning gör reda för frågan om tvång och våld eller skiljer auktoriteter från tvång och våld. Konservativa brukar därför inte heller ha en gräns för hur stor staten kan bli. Socialkonservativa inom Sverigedemokraterna i Sverige idag behöver exempelvis inte lägga ner en enda statlig institution. De vill måhända göra om innehållet i flera institutioner, men de är till sist lika tvångsbenägna som dem de kritiserar. Om skillnader finns med avseende på tvång är de inte grundade på en konsekvent teori. Om en sådan teori finns, vill jag gärna veta hur den ser på tvång och våld eftersom staten per definition är ett våldsmonopol som utövas på en region över tid.  

Problemet med konservatismen är därför inte att man söker lärdomar från historien eller värdesätter sin dåtid, sin familj, kyrkan, monarkin eller något liknande. Problemet är att man inte har en konsekvent moralisk syn på vilka tvångsmedel som får användas. Flera av dessa värden har dessutom vuxit fram i frihet från den stat som många konservativa ser som medel för att uppnå samma värden idag. 

Ett exempel som belyser skillnaden är synen på homosexuella äktenskap. 

Konservativa brukar kritisera homosexualitet och homosexuella äktenskap. De brukar mena att äktenskapet och sexuella relationer borde vara mellan en man och en kvinna. 

En libertarian kan å sin sida ha vilken syn på homosexualitet som han eller hon vill, då detta inte ses som en politisk fråga eller som en fråga som bör leda till lagstiftning. Libertarianen kan både dela den konservativa uppfattningen om att homosexuella äktenskap är fel, men libertarianen kan också anse att homosexuella äktenskap är rätt och till och med mer rätt än heterosexuella äktenskap. 

Där en socialist skulle lösa frågan om homosexuella partnerskap och äktenskap genom att ge dem lika erkännande i staten och tvinga religioner att viga homosexuella par, skulle en konservativ göra en juridisk åtskillnad mellan heterosexuella relationer och homosexuella dito och förbjuda exempelvis Svenska Kyrkan från att viga homosexuella. 

En libertarian tänker å sin sida: Sexualitet angår inte överheten överhuvudtaget (om det inte är fråga om våld och tvång mot exempelvis barn eller våldtäkt) och om en religion eller grupp vill viga homosexuella så får de göra det och om andra inte vill detta så får ingen tvinga dem heller. Analogt får en bagare specialisera sig på bröllopstårtor för homosexuella par, medan en annan bagare tolereras när han eller hon bara bakar bröllopstårtor åt heterosexuella. Marknaden löser problemet och människor får helt enkelt acceptera att man värderar olika.  

Ett annat exempel är från Kanada och Jordan B Peterssons kritik av en lagstiftning som tvingar vissa yrkeskategorier att använda vissa personliga pronomen. Här har vi följande kombination.

1. Kulturradikaler vill i sann totalitär anda påtvinga människor ett språkbruk (man gjorde även detta i kommunistiska stater under 1900-talet). 

2. Konservativa vill inte detta, men kanske sviktar på frågan om staten borde ha ett finger med i andra frågor som rör språket (att exempelvis bevara vissa gamla ord i en statssanktionerad utgåva av en ordbok).

3. Libertarianer menar att staten alltid begår övergrepp om den försöker styra, övervaka och kontrollera hur språket används och att det är fel att använda tvångsmonopolet för att reglera hur individer kommunicerar. 

Konservativa brukar därtill göra vissa fel när de kritiserar libertarianismen. Ett sådant fel är anklagelsen om att libertarianer har en ”atomistisk människosyn”. Faktum är att libertarianismen (i alla fall austrolibertarianismen) inte har en filosofisk antropologi eller människosyn överhuvudtaget. Det vi däremot vänder oss emot är den så kallade statsindividualismen som har uppstått i vår stat där människor är beroende av sin relation med staten via myndigheter och därigenom har blivit oberoende av andra relationer i civilsamhället. I ett mer frihetligt samhälle ökar individens beroende av fungerande relationer i civilsamhället. 

Konservativa brukar även kritisera libertarianismen för vad de ser som en egoistisk moralfilosofi. Detta stämmer inte på all libertariansk filosofi och i synnerhet inte på austrolibertarianismen. Den stämmer på Ayn Rand och objektivismen och vissa andra grupper, men inte på oss andra. Faktum är att Ayn Rand använder samma syn på kapitalisten som marxismen, men drar motsatta slutsatser av detta.  Austrolibertarinismen ser nämligen inte själviskhet som något människan bör eftersträva. Den analyserar däremot ekonomin utifrån att människan agerar i egenintresse. Det är sedan upp till individen vilka mål hon eller han har och om någon har altruistiska mål, är inte detta något negativt. Tvärtom är libertarianer i gemen positiva till välgörenhetsorganisationer då de stärker civilsamhället. 

Konservativa brukar kritisera libertarianismen för att vara utopisk och särskilt austrolibertarianismen för vår voluntaryism eller så kallade ”anarkokapitalism” (jag har alltid ogillat den sistnämnda benämningen, även om jag delar filosofin bakom den). Det är givetvis trevligt att slippa lobotomerad vänsterliberal kritik som ser allt motstånd mot demokratin som ”diktatur”, men lite jobbigt när konservativa tror att vi försvarar ett utopiskt ideal. Det gör vi inte. Vi säger nämligen endast att det är: 

Rättvist om alla respekterade icke-aggressionsprincipen och icke-bedrägeri som grund för alla mellanmänskliga relationer och detta oberoende av vilket samhälle som blir resultatet av denna rättvisesyn.  

Vi målar därför inte upp ett perfektionistiskt samhällsideal och vi tror oss inte ha lösningen på alla problem. Faktum är att vissa, exempelvis politiker, kan få det sämre i ett frihetligt samhälle jämfört med idag men att detta samhälle ändå är eftersträvansvärt. 

Konservativa brukar även beskylla libertarianer för att tillåta omoral genom att lämna allting fritt. Vi libertarianer är ju för:

Legalisering av prostitution (alla äger ju sina kroppar). 

Legalisering av substanser. 

Legalisering av vapen. 

Och att människor får leva efter sin egen filosofi som mycket väl kan vara otrevlig i andras ögon. 

Självklart så stämmer detta, men det finns en skillnad här som många konservativa inte vill kännas vid. 

En libertarian kan anse att substansberoende och promiskuösa relationer är dåligt utan att vilja förbjuda det eftersom förbudet dels medför att människor med beroendesjukdom tvingas in i kriminellt beteende, dels eftersom det inte minskar problemet. Att knark är skadligt behöver inte översättas med att knark skall förbjudas och särskilt inte om förbudet leder till att skadan ökar och människor lider ännu mer. 

Konservativa brukar även kritisera libertarianer för att vara ”republikaner”. Alla libertarianer är inte detta. Tvärtom menar vi ”hoppeaner” att monarki är bättre än både demokrati och republik eftersom en monark äger och har incitament att ta hand om sitt land på längre sikt. 

Flera skribenter och tänkare på Mises internationellt och i Sverige är snarare anakomonarkister och för försvarssamverkan mellan decentraliserade och autonoma regioner.  Vi är också för vad Hoppe kallade ”fysiskt avlägsnande” då ingen individ som agerar aggressivt eller hotar friheten för andra har automatiskt rätt att vara medborgare eller boende i ett fritt samhälle. 

– Arthur Moeller van den Bruck

Dagens inlägg blir lite mer personligt än vad vi brukar producera på vår hemsida. Idén kom från Klaus Bernpainter som frågade: ”Varför inte skriva om din politiska resa”? Det kanske därför också blir lite kontroversiellt, men vad gör det? Det är i vilket fall ärligt.  

Min politiska utveckling har gått från konventionell moral där jag anammat de politiska idéer som ofta strider mot varandra och som samexisterar inom exempelvis ett politiskt parti, till strävan efter mer grundade resonemang. Den politiska filosofi som jag först tog till mig var en slags värdekonservatism som i sin tur var en respons på hur jag såg på det allmänna tillståndet i Svea Rike och Västerlandet i stort. När jag var 13 tyckte emellertid en vän att jag skulle gå med i MUF, vilket jag dock ångrade ganska snabbt då jag inte var tillfreds med den låga takhöjden för idédebatt inom förbundet. Mellan åldrarna 13 och 17 övergick intresset från partipolitik till politisk filosofi och politisk historia. Jag ansåg att grunden för samhällets och människans problem var av moralisk och andlig/ kulturell natur och att Sverige förlorat både karta och kompass i dessa avseenden. Händelseutvecklingen 1789 uppfattades som början på de politiska ideologiernas vansinnesfärd mot 1900-talets blodbad och människans självförhävelse genom staten. Jag sympatiserade med konservativa politiker internationellt, men fann dem helt frånvarande i svensk debatt. Intresset för filosofi var inte bara politiskt och mynnade till sist ut i både en syn på vetenskap och kunskap, på ontologi och en religionsfilosofi. Jag trodde på Gud men det var inte fråga om ett gudsbegrepp som de flesta är vana vid och som inte har intresserat sig för religion eller teologi. Det handlade nämligen inte så mycket om att det måste finnas en skapare utan om vad som var verkligt och overkligt och att den relativa världen är förgänglig och saknar bestående ”sanning”. Det var ett gudsbegrepp som således var mer influerat av österländska religioner än västerländska, men det var också något som jag tror bidrog till att jag intresserade mig för filosoferna Hegel och Spinoza. På gymnasiet gick jag dessutom omkring och trodde att jag hade förstått Hegels filosofi. Det hade jag inte. Åtminstone inte fullt ut.

Mitt mest kontroversiella moment som 16-åring var när jag skrämde slag på min spansklärare i det att jag under en lektion kläckte ur mig min uppfattning om att Franco i Spanien var en bra och gemytlig politiker och person. Franco hade nämligen lyckats hindra att Spanien blev en kommunistisk lydstat i Västeuropa till Sovjetunionen och gå samma öde till mötes som flera stater i Öst. Han hade dessutom förhindrat slakten på präster och enkla bönder. Hans mindre toleranta sidor kunde jag ha överseende med, tyckte jag, eftersom det var ett svårt politiskt och historiskt läge i Spanien. Jag blev kallad till rektorn och utfrågad om min värdegrund. Jag svarade då att jag närmade mig en konservativ värdegrund och att det fick duga. Rektorn svarade: ”Du får inte störa lektioner med extremistiska utspel så länge du går kvar här.” Jag var samtidigt kritisk till fascismen i Italien och det nationalsocialistiska Tyskland vid denna tid, då jag såg och fortfarande ser fascismen och nationalsocialismen som politiska pseudoreligioner vars uppkomst hade kunnat förhindrats om inte segrarmakterna i det första Världskriget varit så giriga samt om inte Garibaldi förstört de italienska fristående italienska småstaterna och Bismarck strävat mot att centralisera Tyskland.

Jag fick emellertid större sympati från mina lärare i historia och samhällskunskap som tyckte att jag mycket väl kunde fortsätta att hålla mina små ”predikningar” på deras lektioner. De såg det som underhållande för debatten. Min lärare i historia sa: ”Det går rykten om att du är fascist på skolan. Det tror inte jag stämmer, men var försiktig.” När jag väl gick ur gymnasiet hade jag femmor i de flesta ämnen utom idrott och spanska. I idrott hade jag betyget tre. I spanska fick jag betyget 1 (motsvarande underkänt). Jag överklagade inte detta utan var nöjd med att min lärare fått se mig gå kvar i hennes klass tills slutet. Hon hade nämligen velat få mig förflyttad från sin klass på grund av detta utspel. När jag senare läste upp mitt betyg i spanska tog det bara en termin för att beta av gymnasiespanskan. Så kan det gå. 

När jag var 17 hände två relevanta saker parallellt med avseende på min politiska utveckling. Det första var att jag konverterade till den romersk-katolska kyrkan från Svenska Kyrkan och då blev intresserad av thomismen och katolsk sociallära. Det andra var att jag genom min konversion kommit i kontakt med Tage Lindboms krets i Stockholm. Tage Lindboms böcker, varma personlighet och generositet upplevdes som en ljusfyr i mörket. Mina egna små studier i historia och politikens utveckling bekräftades av Lindbom och fick både större djup och bredd. Jag omfamnade mycket av den politiska traditionalismen med själ och hjärta. 

Som traditionalist var jag i stort apolitisk bortsett från vissa områden som jag ansåg särskilt felaktiga redan på 1980-talet. Det tycktes mig som att migrationen skulle kunna få svåra konsekvenser på längre sikt och jag såg svensk abortpolitik som i grunden omoralisk. Det var en slags konservativ inställning om man så vill. 

Efter en militärtjänstgöring på Gotland började jag studera vid Stockholms universitet. Mina studier var i flera skilda ämnen som statskunskap, filosofi, historia, psykologi, nationalekonomi och senare på juristprogrammet och socialt arbete. Jag fick fyra examen till slut och tog ut dem ungefär samtidigt. Jag läste också vidare i filosofi och socialt arbete. Jag valde att arbeta inom socialt arbete eftersom jag dels var intresserad av området och eftersom jag såg det som förenligt med min kristna etik.  

Jag blev senare inbjuden av en bekant som jag nyligen hade lärt känna i ett annat sammanhang att börja skriva på bloggportalen Motpol.nu och fick därigenom en del nya kontakter. Jag hade aldrig skrivit något i dessa sammanhang tidigare och det lät som en rolig sak att prova på. Jag utvecklade härigenom en rätt skarp samtidskritik som till och med gick bortom Tage Lindbom. Min blogg hette ”Fas.Motpol.nu” och på  portalen skrev och skriver fortfarande en av landets bästa bloggare: Joakim Andersen, även kallad Oskorei. Jag hade även under en period stark sympati för vissa vänsteråsikter i ekonomiska och sociala frågor. Parallellt med detta hade jag utvecklats teologiskt och kommit i kontakt med ortodox kristendom. Detta ledde till en konversion och jag har nu varit ortodox kristen i tjugo år och aldrig ångrat detta.

Mina studier i fortsatte och det var huvudsakligen filosofi, psykologi och historia som ledde till en gradvis filosofisk övergång till libertarianism. Via Aristoteles och Kant började jag studera libertarianska filosofer som Robert Nozick, Ludwig von Mises, Murray Rothbard och Hans Herman Hoppe. Jag övergav emellertid aldrig traditionalismen som livsåskådning och har fortfarande stor behållning av flera av konservativa författare i samtiden. Förenklat hade jag ifråga om politisk teori blivit libertarian, ifråga om ekonomisk syn inspirerad av den Österrikiska ekonomiska skolan och förenade detta med att på andra områden av filosofin inspireras av bland annat Heidegger och Husserl. Ifråga om tro var och är jag Ortodox kristen. För att sammanfatta var jag landat politiskt och kulturellt har jag skrivit ner detta i några punkter:  

1. Den moderna människans tillvaro framstår som absurd när hon prioriterar kortsiktiga relationer istället för familjebildning, skjuter frågor om dödlighet och det mänskliga varandets begränsningar framför sig och har en infantil dyrkan av det som är snabbt, stort, progressivt och vackert. En dyrkan av det relativa, om man så vill. Identitet har blivit en fråga om konsumtion. Man ”köper sig” eller en väljer en ny identitet ungefär som man byter kläder i en garderob. Denna samtidskritik är riktad mot kulturen och grundas mer på frånvaron av autenticitet än på en libertariansk syn på frihet. Denna åsikt är emellertid förenlig med en libertariansk politisk teori.

2. Den moderna människan sätter sin tillit till politiska och administrativa system som egentligen ingen kan ha överblick över, men är samtidigt i den senmoderna kulturen utelämnad åt sig själv för att svara på de mer fundamentala frågorna om varats och existensens mening och betydelse. Det som ersatte den kristna kulturen på grund av revolutionerna 1789, 1848, 1917 och 1968 var inte en sekulär utopi utan politiska ersättningsreligioner. Som Nietzsche uttryckte det: Den moderna människan kommer inte längre att tro på Gud men som kompensation bli än mer religiös.

3. Det är därför inte så att religionen minskat i betydelse i det moderna samhället. Tvärtom har religionerna och gudarna blivit fler då den moderna människan tycks tro på vad som helst. Många av de sekulära religionsutövarnas absoluta tilltro till staten och vördnad inför demokratin har inom partipolitiken i Sverige närmast fått existentiell betydelse. Denna kult av staten och en konstitution har också ”gift sig” med politiska ideologier som går på tvären med vetenskap. Till den moderna världens mytologi hör också tron på ständiga framsteget trots att vi i kulturen knappast kan prata om framsteg utan om olika värderingar och paradigm som avlöser varandra.

4. Den traditionalistiska kritiken av staten och den naiva tilltron till politikens möjligheter att rädda människan från människan är givetvis i överensstämmelse med libertariansk kritik. Libertarianismen förenar detta med en plausibel teori om grundläggande rättigheter. När jag läste filosofi landade jag till sist i insikten att en utvecklad politisk teori behöver en koherent syn på rättigheter. Min övergång till libertarianism handlade dels om vad vi kan se som behovet av en socialetik och där mitt tänkande påverkades mycket av Immanuel Kants moralfilosofi, dels om insikter från psykologin där tvång och våld orsakar trauma och ofta leder till missbruk och psykiskt lidande. En etik som bestraffar tvång och våld och samtidigt befriar människans kreativitet är också förenlig med en grundläggande traditionalistisk livshållning. 

5. Det är inte i friheten som vi ser problemen i vår kultur, ekonomi och politik utan i staten och de ideologier som ockuperar den moderna människans livsvärld. Tvärtom ser vi att människan behöver frihet att själv söka realisera sina mål och sitt liv. Privata äganderätter är därför en moralisk grund för samhället att stå på och erkännandet av att alla individer har lika rätt till liv, frihet och egendom leder till att de, i frånvaron av en tvingande stat, också kan realisera alternativa diskurser och idéer än de staten omfattar för tillfället. All mänsklig kreativitet inom vetenskap och kultur förutsätter frihet.

6. Libertarianismen är även förenlig med traditionella dygder, vilket vi ser i den svenska historien. När människan tillåts att ta eget ansvar efterfrågas nämligen dygder i hennes familj, arbete och grannskap. Dygder som rättrådighet, heder och ärlighet.

7. Den moderna staten har blivit totalitär i det att dess företrädare lyckats ersätta mänskliga relationer i civilsamhället med en beroenderelation till staten. Beroendet av staten har orsakat en statsindividualism där människor inte längre behöver varandra och utveckla sociala relationer i frihet. Staten är med i varje ekonomisk transaktion, reglerar varje form av arbetsgemenskap och finns med i relationen mellan barn och utbildning och till och med i vårdrelationer. I detta förtvinar mänsklig skaparkraft och frihet. 

8. Där äganderätter inte erkänns behöver man inte heller fråga människorna om lov när man demografiskt och kulturellt vill göra om deras lokalsamhällen. Istället för en fri migration har denna varit påtvingad. Och istället för en fungerande integration som ju alltid sker lokalt och nära människan, har man bedrivit frågan genom politiska experiment. 

Det är dessutom korrekt att beskriva den stats- och samhällsmodell som socialdemokratin byggde i Sverige som icke-liberal eftersom den utgår från att det mesta skall vara förbjudet från början, men tillåtet efter beviljad ansökan. Du måste ha tillstånd för att ta körkort, byta namn, bygga hus, bedriva jordbruk, starta skola, bedriva omsorg, starta företag, sälja alkohol och så vidare. Staten har dessutom blivit ”terapeutisk” då den agerar kurator för rätt åsikter, rätt normer, rätt värdegrund, rätt inställning till kön, rätt inställning till vissa religioner och så vidare. Denna terapi är en mjuk form av totalitarism. Medborgarna deltar i den i obligatorisk skola och finansierar vad som i grunden är en politisk indoktrinering via skattesedeln.

En stor administrativ apparat har också byggts upp för att administrera välfärdsstaten och en annan för att administrera vad vi kan kalla “koncessionsstaten”. Detta kostar pengar. Därför saknades inte heller fantasi om vilka sätt som staten skulle kunna ta ut skatter.

9. De flesta av de vänsteridéer som når vårt land i modern tid har först uppstått i Förenta staterna och Frankrike. Så var fallet i synnerhet under 1960-talets vänstervåg. En betydande skillnad mellan Förenta staterna och Sverige är emellertid att vårt land sedan Gustav Vasa genomsyrats av enhetsideologin. Efter reformationen skulle alla vara goda lutheraner. I den moderna staten har istället vissa politiska idéer och normer bildat religionssurrogat. Det är därför som svensk offentlig debatt har haft svårt att hantera och bemöta avvikande åsikter i de frågor där den politiska och kulturella överheten funnit samförstånd. Enhetsideologin i det socialdemokratiska Sverige har gett upphov till en konsensuskultur som steg för steg resulterat i politisk konformism. Vår samhällsdebatt utspelas idag på vänsterradikal mark.  

10. Vi lever idag i ett samhälle där liberalismens stora berättelser om demokrati, individuell emancipation och rationalitet har övergått i orwellska undantagstillstånd. Det hela gick dessvärre alldeles för lätt. Det räckte med ett virus för att rättfärdiga att grundläggande fri- och rättigheter sattes ur spel.  Demokratin används inte heller längre för att fånga upp värderingar och åsikter hos medborgarna, utan tvärtom för att disciplinera och förändra dem efter politiskt korrekta tankemönster. Diskurs och maktutövning flyter så att säga samman. För vad är politisk korrekthet om inte en förening av diskurs och maktutövning i en kultur som saknar andra distinktioner än just makt för att skilja mellan teorier och åsikter? Fast i vår relativistiska kultur handlar det inte om sant och falskt, utan om krav på renhet ifråga om känslor, associationer och attityder. Och det är här vår kultur befinner sig idag. I avsaknad av både rättigheter, en historisk identitet och en djupare andlig grund än staten och det politiska dör den moderna/ postmoderna individens berättelse med henne själv.
11. )Vi lever i en stat där konjunkturcykler är en effekt av riksbankens inflationsmål. Att vi har ett system som baseras på inflation leder till att de som får pengar sist i ekonomin också är de största förlorarna. Inflation är så till vida en skatt och skatten är en stöld på värdet av besparingar. Och det är ironiskt att detta helt tycks ha förbigåtts av vänstern. Det är nämligen bara storbanker och storföretag som tjänar på detta system då dessa får pengar först i ekonomin. Den österrikiska ekonomiska skolan är inte teori om vad politiken skall göra med ekonomin utan en vetenskap om vad som händer när politiken, i detta fall penningpolitiken, hanterar ekonomin. Det är staten som genom penningpolitik orsakar konjunkturcykler liksom det är staten som genom finanspolitiken orsakar skevheter på marknaden.
12. Det svenska välståndet byggdes under första hälften av 1900-talet. Det var arbete, entreprenörskap och ekonomisk frihet som la grunden för välståndet och inte politiken, staten och socialdemokratin. De senare tre har emellertig ägnat sig åt att förstöra och förslösa det välstånd som svenska arbetare och företag byggde upp.

Min politiska vision idag är ett decentraliserat samhälle där individer har full frihet att leva efter sina mål om och endast om de inte tvingar eller bedrar någon annan. Ett samhälle som jag också tror utvecklar traditionella värden och gemenskaper. För att återknyta till min lektion i spanska så står jag således långt ifrån Francos statsbildning och ideologiskt står Centerpartiet och Socialdemokratin närmare den italienska fascismen än en konsekvent libertariansk åskådning.

I historien har vi också flera exempel på lokalt självstyre i Norden. Man kan här inspireras både av våra självägande bönder och av tingsdemokratin. Man kan också inspireras idag av länder som Schweiz och Lichtenstein. Jag har skrivit flera artiklar på Mises.se i dessa ämnen som kan komplettera denna bild. Jag är också för lika fri- och rättigheter för alla individer.  Detta är egentligen självklart i en libertariansk åskådning, men måste förmodligen skrivas i text på grund av den kultur vi befinner oss i.

Här följer en sammanfattning av nu gällande covidregler i Australien.

• Polisen får ta sig in i alla hem utan husrannsakningsbeslut
• Utegångsförbud efter kl 20:00
• Böter om du är ute efter kl 21:00 utan skriftligt tillstånd
• Inga besök hos släkt och vänner
• Man får inte vara längre hemifrån än fem kilometer
• Polisen kontrollerar bilars registreringsnummer mot hemadress
• Enbart en person per dag och hushåll får gå hemifrån för att till exempel handla
• $200 böter om man inte har mask på sig inne och ute
• Man får sitta på balkongen
• Man får motionera en gång och högst en timme per dag
• Bröllop är tillåtna men max fem gäster
• Folksamlingar är olagliga oavsett storlek
• Medborgarna uppmuntras att ange varandra för regelbrott

I sann sovjetanda behöver man tillåtelse att ens lämna landet, även om man aldrig tänker återvända.  En utomstående ställer sig naturligtvis frågan ”Hur kunde de låta det ske? Hur kunde de gå på det?” Frågar man Medel-Aussie förstår han inte vad du menar. Han njuter av att se på nyheterna hur polisen jagar och sätter dit regeltrotsare som försöker hävda ett uns frihet.

Det är för din trygghet, undersåte.

Som vanligt förs sedan en livlig debatt. Politiker och debattörer säger deras mening och vill framstå som att de har förstått problematiken, alternativt förundras de över den och till sist brukar svensk media bjuda in experter som fäller sitt omdöme i saken. In på scenen träder då figurer som Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi, eller någon sakkunnig som har läst några kurser i sociologi eller statskunskap. När debatten börjar närma sig den känsliga frågan om överrepresentation på gruppnivå kommer sedan finalen. De grupper som står för merparten av våldet tillhör då inte bara utrikesfödda, de tillhör även en socialt och ekonomiskt utsatt grupp. 

Metodologiskt finns det flera teorier om hur man analyserar sociala fenomen. Det finns teorier som ser till individens berättelse, målsättningar, psykologi och dispositioner. Och det finns strukturella förklaringar som ser på frågor om exempelvis ekonomiska och sociala förhållanden. Det behöver inte påpekas att klassanalys och sociala förklaringar varit populära i Sverige under flera år, även om de givetvis inte stått ensamma.  Strukturella förklaringar som kulturella skillnader är däremot frånvarande om det inte rört kritiska perspektiv på majoritetskulturen. 

Det som påverkar debatten har därför kommit att handla mer om debattörernas psykologiska och emotionella behov av rätt normer och människosyn än om söka förstå varför utrikesfödda står för högre andel av viss brottslighet. Och det ses på förhand som fel arbetshypotes att tänka att minoritetskulturer och religioner har strukturer som påverkar integrationen negativt, liksom baseras på ett tänkande i ”ingrupp” (där exempelvis kvinnors heder skall försvaras och enskilda medlemmar skyddas) och ”utgrupp” (där kvinnor kan ses som ”orena” och enskilda har lägre människovärde). Många debattörer har dessutom svårt att skilja på korrelation och kausalitet. Det vore exempelvis fel att se en kultur eller en religion som den enda kausala orsaken till individuellt beteende då man dessutom bör väga in psykologiska dispositioner, målsättningar och förutsättningar. För det är ju till syvende og sist alltid individer som handlar, även om de är i grupp. Däremot kan gruppen och kulturen påverka individen och detta skulle då förklara korrelationen mellan vissa typer av brott och de kulturella och sociala miljöer som individen ingår i. 

När Rakhmat Akilov begick terrorhandlingen på Drottninggatan så var han inte enbart påverkad av ett negativt beslut om uppehållstillstånd och social utsatthet. Han var även påverkad av sin religion och sin människosyn. Han var påverkad av sin brist på samhörighet och identitet med människorna på Drottninggatan. Frågan är därför inte om en kultur orsakar ett liknande beteende, utan om varför vissa beteenden ofta förekommer inom en kultur. Ytterst är det nämligen individen som bär ansvaret som handlande agent, medan kulturen kan förklara och ge ledtrådar om hur individen resonerar och tänker. 

När man prövar en metodologisk förståelse av sociala fenomen kan man med fördel utgå från sig själv och se hur man själv värderar och tänker. Det finns nämligen en liknande förklaring till varför svensk debatt ser själva diskussionen som känslig och det beror på vår egen politiska kultur där inte bara svensk journalistik på sina håll är agendasättande och värdeorienterad snarare än sakorienterad, utan där även forskning i kriminologi på exempelvis BRÅ tycks ha varit agendasättande. Detta gäller också urvalet i vad BRÅ väljer att forska om. Och det underlättar inte att BRÅ är en politiskt styrd organisation eller att universitet och högskolor i Sverige till största delen är statligt finansierade och att det är politiken som håller i penningpåsen. 

Nyligen uttalade sig Jerzy Sarnecki i debatten om varför utrikesfödda är överrepresenterade rörande vissa brott. Han sa att han inte visste vad det beror på och att detta är något man måste forska om. Vi kan förmoda att han kommer att gå in rätt hårt med en sedvanlig klassanalys. Han brukar nämligen landa i en sådan. Han har haft samma förklaring till överrepresentationen sedan han var doktorand. Skulle Sarnecki ha kunnat bli professor i Sverige om han inte hade en sådan teoretisk ansats? 

Om vi ser mer allvarligt på sakfrågan så har det varit känt under mycket lång tid från Storbritannien och Frankrike att överrepresentationen i brottslighet fortsätter i femte och sjätte generationerna och detta trots integrationspolitik. Det handlar återigen inte om orsak och verkan utan om korrelation. Och det är också intressant att se på de individer i dessa grupper som lyckas välja en annan bana och vad som motiverar dem? Att däremot inte erkänna korrelationen leder däremot till fel slutsatser. 

Källa:   https://www.svt.se/nyheter/inrikes/sarenecki-den-stora-fragan-ar-vad-det-beror-pa

Det följer inte av principen om icke-aggression att:

1.) Kulturer är likvärdiga. De är de facto inte likvärdiga med avseende på bildning, estetiska uttrycksformer och komplext tänkande. De kulturer som rättfärdigar tvång och aggression mot individer på grund av en religion eller en politisk ideologi är inte att betrakta som likvärdig en kultur som respekterar individuellt självbestämmande. Kulturer bör värderas utifrån huruvida de respekterar människans frihet och rätt till självbestämmande. De bör också värderas ifråga om hur och på vilka sätt de bidrar till andra kulturella värden. Kulturrelativismen är motsägelsefull då den värderar kulturrelativismen som en högre kulturell uttrycksform än exempelvis den syn på kulturer jag försvarat ovan. Om vi dessutom har kulturella uttryck som rättfärdigar sexuellt våld mot barn är dessa uttryck inte likvärdiga kulturer som respekterar barns kroppsliga och psykologiska integritet. 

2.) Alla människors lika värde. Detta är inte bara en felöversättning från FN:s paroll ”equal in dignity” utan används också på ett felaktigt sätt. Det finns en okontroversiell tolkning av principen som vi bör gå med på, nämligen att alla individer oavsett bakgrund och sexuell läggning, religion och social status har samma människovärde och lika rättigheter. Det är däremot moraliskt felaktigt att inte skilja på människor utifrån deras handlingar. Det är fel att anse att en notorisk massmördare och psykopat har samma människovärde som en vetenskapsman som utvecklar penicillin. Mahatma Gandhi har inte samma människovärde som Josef Stalin. Individer som respekterar fred och frihet har högre värde för samhället än individer som inte gör det. Individer som eftersträvar att använda sina talanger och sin energi till att bli en bättre version av sig själva för andra är dessutom mer värdefulla för ett fritt samhälle än individer som inte gör det.  

3.) Att alla religioner är lika värda. Religioner är på generell nivå olika ifråga om synen på våld, tvång, tolerans och värdering av sanning. Dessa olikheter gör dem mer eller mindre lämpade för ett frihetligt samhälle. Talibanernas version av Islam är inte lika värdefull för ett fritt samhälle som exempelvis Jainismen och Amish och dessa gruppers starka betoning av icke-aggression och tolerans mot oliktänkande. 

4.) Att diskriminering alltid är moraliskt felaktigt. Faktum är att människan diskriminerar hela tiden från valet av livspartner till vem som får arbete ifråga om meriter. Diskriminering kan dock ske på irrationell grund som exempelvis diskriminering utifrån ursprung och funktionsnedsättning. Om en person däremot inte får jobb som brandman för att hon eller han är för svag för att slå in en dörr och detta krävs för yrket är detta en rationell grund.

5.) Att det är fel att värdera sin kollektiva identitet. Det är inte fel att på ett personligt plan värna sin familj, sin socken och i förlängning sin kulturgemenskap. Det är däremot fel att basera en politik i staten på kollektiva identiteter som religion (exempelvis talibanernas eller Ku Klux Klans version av Islamism och kristendom), klass (exempelvis marxism-leninism) och etnicitet (nationalism). Däremot kan patriotism vara en dygd och grund för en kulturgemenskap.

6.) Att frihetens realiserande inte kräver våld i självförsvar. Tvärtom har friheten genom hela mänsklighetens historia inte bara varit ett abstrakt ideal utan en konkret konflikt mot dem som är för slaveri, våld, stöld och dödande. Frihet i praktisk handling innebär kamp mot slaveriet, viljan att lagföra mördare och beredskap att bekämpa psykopater som vill styra andra genom penningpolitik eller som demokratiskt valda politiker. Det bör påpekas att Adolf Hitler hade demokratisk förankring. 

7.) Att frihet är det högsta värdet för människan. Snarare är friheten det grundläggande värdet för sociala, kulturella och politiska relationer. Vad individen värderar högst är friheten ett medel till.

8.) Att det samhälle individer bygger måste vara på sekulär grund. De kan lika gärna vara på en annan grund. Amish är ett exempel. Och de har rätt att uppfostra och hemskola sina barn även om någon inte håller med om innehållet i deras undervisning. Att vilja ha lika utbildning för alla är en totalitär åsikt. Ett fritt samhälle tillåter alla möjliga åsikter och åskådningar om och endast om de inte kränker någon individs liv och frihet.  

9.) Att tvångsvaccination är en fråga om självförsvar. Alla sjukdomstillstånd bör hanteras på samma sätt i ett fritt samhälle. Det är alltid individens eget ansvar om han eller hon väljer sig att exponera sig för andra individer eller inte. Vid mötet med andra sker ofrånkomligen någon form av påverkan. Endast om någon medvetet sprider en sjukdom kan detta vara straffbart. 

10.) Att alla har lika rätt att migrera. All form av migration måste snarare utgå från privata äganderätter och således baseras på ömsesidighet på lokal nivå. Frivillighet är även grunden för lyckad integration. 

Verklig libertarianismen tror varken på fri rörlighet, statlig migration, påtvingad integration, påtvingad vaccination, statliga murar eller på de ideologier som staten propagerar för ovanför deras huvuden. 

De libertarianer som tror på fri rörlighet har aldrig tänkt den frihetliga tanken till dess logiska konsekvens och är ofta fast i ett dikotomt tänkande som står mellan rörelsefrihet och statliga murar. I ett samhälle där allt är äganderätter och samägd egendom, är alltid migrationen något som sker genom lokala överenskommelser.  Äganderätten är de principiella gränserna i ett sådant samhälle och individer har rätt att upprätthålla dessa gränser bäst de vill. Idag tvingar staten människor att lämna Sverige som har all rätt att stanna i landet, exempelvis genom hänvisning till en juridisk formalitet samtidigt som staten ger generella amnestier till exempelvis ensamkommande som fått avslag i domstol på deras asylansökan.  

Äganderätt innebär nämligen en åtskillnad som inte bara bör erkännas i lag, utan dessutom vara grunden för en socialetik för samhället i stort. Och det finns ingenting som borde vara kriminaliserat och som inte involverar äganderätten. 

Varje gång man förklarar österrikisk nationalekonomi (ÖE) för en grupp människor får man den frågan. Svaret är ”Precis som det du ser omkring dig just nu”.

Frågan bygger på missuppfattningen att ÖE är en frimarknads-ideologi. Det spelar ingen roll hur många gånger man inledningsvis förklarar att (österrikisk) nationalekonomi är en vetenskap och att den inte ska blandas ihop med en önskan om fria marknader, vilket är en ideologi. Frågan kommer ändå. Man kan inte välja att införa ÖE i samhället mer än man kan välja införa gravitationslagen i universum; de finns där vare sig man gillar dem eller inte.

Det är egentligen inte konstigt att folk tror att ÖE är en ideologi eftersom de som förstått ÖE tenderar att förespråka fria marknader – och frihet i allmänhet. ÖE gör att man inser att materiellt välstånd skapas mellan fritt handlande människor. Staten kan inte bidra till att skapa ännu mer materiellt välstånd. Den kan bara omfördela och förslösa. Därför är det ovanligt att österrikiska nationalekonomer jobbar med ekonomisk policy. Eftersom politiker vill omfördela och förslösa har ÖE inte mycket att bidra med.

Men strikt talat, även om man förstår ÖE måste man inte vara frimarknadsförespråkare, även om det i praktiken är ovanligt att vara något annat. Ett samhälle skulle till exempel kunna tycka att det vore värt att knäckta några ägg för att laga en välfärdsomelett. ÖE teori kan då hjälpa kockarna att förstå ungefär vad den sociala kostnaden blir – skatter, arbetslöshet, slöseri, mindre entreprenörskap och materiellt välstånd – och hjälpa dem avgöra om det är värt det. Ett annat samhälle skulle kanske vilja förbjuda handel med utrotningshotade djur, pornografi, bordeller, försäljning av mark och företag till utlänningar. ÖE teori kan hjälpa till att analysera konsekvenserna och hjälpa till att avgöra om det är ”värt” det. Och så vidare.

Man kan alltså inte välja att införa österrikisk nationalekonomi eftersom den bara beskriver hur ekonomi fungerar. Det är fullt möjligt att förstå ÖE och ändå inte förespråka helt fria marknader. Det är dock ovanligt att hitta en ÖE-kunnig person som inte vill ha betydligt friare marknader än idag.

Vi inleder med något så enkelt som en kort upprepning av den libertarianska tanken. Libertarianism är egentligen inte en ideologi utan en socialetik som utgår från att människan bör anses äga sig själv i ett socialt sammanhang. Om människan inte äger sig själv, ägs hon av någon annan människa som i partiets, religionens, statens, företagets, ideologins eller sitt eget namn ser sig som hennes ägare och förvaltare. Hennes kropp är då inte hennes egen och inte heller hennes talanger. Hennes tid står då till andras förfogande och hon kanske då behöver tillstånd av andra för att arbeta, älska, äta, leka, prata och umgås.

Om människan inte äger sig själv betyder det alltid och utan undantag att andra än henne själv har högre rätt till hennes: 

Frihet. Det kallas slaveri.

Egendom. Det kallas stöld.

Liv. Det kallas mord. 

Politiska, ekonomiska och religiösa ideologier som anser att staten, religionen, företaget eller ideologin äger människan är dessvärre mer vanliga i människans historia än respekt för att människan äger sig själv, sin kropp, sitt arbete och sitt liv. Det är kännetecknande för både socialism och fascism, liksom för svensk socialdemokrati och vänsterliberalism att sätta sig över människans rätt till självägarskap.

Rousseau hade en dröm om den ädle vilden som enligt hans tankeexperiment levde i ett vilt tillstånd där äganderätten inte var upptäckt, där jämlikhet rådde och där människans ädla natur var ofördärvad av religion, arv och kultur. Synden kom in i paradiset när människan började säga ”sitt” om saker och ting. När denna enkla tanke sublimeras och skall ingå i mer avancerad filosofi finner vi den ändå i Karl Marx utopiska slutmål för historien. Ett tillstånd där staten vittrar sönder och inte längre behövs och där människan återigen träder in i sitt jämlika tillstånd där privategendomen är upphävd. Idag är det få som tror på denna utopi, men desto fler som delar den rousseanska myten om människans inneboende godhet. 

Som motbild till Rousseau är människan varken god eller ond av naturen. Hon är inte heller en produkt av historien eller sin klass. Tvärtom är kulturen och civilisationen något människan själv orsakar. Äganderätten likaså. Om du arbetar mot lön, känns äganderätten till lönen som något rättvist. Det var ditt arbete och dina talanger som användes. Det var din tid. 

Kultur kommer av det latinska ordet culturare som betyder odling. I detta fall odlar människan sig själv och sina inre talanger och uttrycker dessa genom konst, arkitektur, musik, sedvänjor, kläder, dygder och teknologi. Alla människor är samtidigt bärare av kulturens och civilisationens motpol, av en skuggsida som kan leda både till kaos och till en patologisk ordning genom en totalitär stat. Kaos och totalitarism är två sidor av samma mynt, vilket vi även ser i dagens samhälle där våldet som till stor del är importerat av staten ställer krav på det politiska att expandera statens befogenheter. 

I Europa var det tidigare kristendomen som bistod människan att acceptera sitt eget ansvar för sin inre skuggsida och arbeta med sig själv för att bättre respektera andras liv, frihet och egendom, liksom sin egen värdighet. I dag ges motsvarande sanktion genom en politiskt korrekthet där människan antas god om hon bekänner sig till rätt slags åsikter och värdegrund. 

Det handlar således om en vänsterliberal pottsittning. Om du internaliserat politiskt korrekta attityder och bekänner dig till dessa i sociala sammanhang räknas du av vänsterliberaler och socialdemokrater som ”en av dem”. Självklart kan du vara ett komplett svin mot dina barn och en girig socialdemokrat som utnyttjar välfärdsmedel och ensamkommande för att skapa en personlig förmögenhet. Du ses fortfarande som god. 

När den rousseaunska människosynen blir politisk så blir också människan ett medel för människan. Människan blev ett medel för proletariatets seger i de socialistiska regimerna och hon är ett medel som skattebetalare idag för att emanciperas genom normkritik, mångkultur och radikalfeminism. De politiska konsekvenserna leder med andra ord även denna gång till att människans rätt till självägarskap och självbestämmande upphävs. Och detta samtidigt som överheten låtsas stå på den goda sidan i kraft av sina åsikter. 

Förmodligen är de farligaste människorna dem som anser sig stå på den goda sidan och därför har mer rätt över andras liv och frihet än dem själva. I en politiskt korrekt kultur som vår leder det som nämnts till vänsterliberal pottsittning från dagis till obligatorisk skola och det fortsätter även i vuxen ålder. Exempel på vänsterliberal potträning för vuxna är den skattefinansierade statstelevisionens syn på ”objektivitet” och ”neutralitet” och där de samtidigt skall verka normkritiskt (normerna är vänsterblivna), jämställt (kvotering och kritik av vita män är ideologi och inte en neutral position) och inkluderande (mångkulturella och intersektionella perspektiv är ideologi och inte en objektiv eller neutral grund för analys). 

Ett annat bondeuppror inträffade som bekant i Sverige på 1400-talet då tyska fogdar gjorde anspråk på svenska bönders värv och står omskrivet i Engelbrektskrönikan. Och det var inte ett litet uppror. Borgaren Berndt Osenbrygges brev från denna tid beskriver händelsen: 

”Här i landet är en man vid namn Engelbrekt Engelbrektsson, en svensk född i Dalarna, där koppar och järn brytes. Han har församlat folkskaror på furtio till femtio tusen man och kan säkert få mer när han vill. Under hans ledning har dessa nedbränt och erövrat många städer, fästen och byar. De kommo dragande till Stockholm, på vars ena sida de lägrade sig liksom kättarna utanför Danzig.”

Engelbrekts bondeuppror inspirerade även Biskop Tomas att författa sin kända frihetsvisa från ca 1439. En känd strof i visan är: ”Frihet är det bästa ting som sökas kan all världen kring.” Visan författades under den tid då kyrkan i Sverige fortfarande kunde kallas kristen och frihetlig.

Under 1960-talet blev det populärt med en marxistisk och vänsterradikal historieskrivning som i bondeupproren såg en form av klasskamp. De medeltida bondeupproren uppfattades som en kamp mot adel och förmyndare. Att denna bild är skev och förenklad är uppenbart, då det bönderna alltid motiverades av tvärtom var äganderätten, självbestämmanderätten och således deras frihet att behålla de privata frukterna av deras mödosamma arbete. De svenska bönderna kan sedan inte jämföras med de tyska bönderna vid denna tid. I Sverige har nämligen bönderna alltid varit nära monarkin och kyrkan, medan de var nästintill livegna i det feodala Europa och Ryssland. 

Det kan dessutom ge en missvisande bild att se på både den franska och den ryska revolutionen som något som bara inträffar under ett årtal 1789 respektive 1917. Den franska revolutionen kan till exempel ses som en process som börjar innan 1789 och slutar med fredsfördraget 1815. Ur ett annat perspektiv kan revolutionen från 1789 och 1917 tolkas som en och samma fortlöpande revolution. 

De som gjorde uppror i Vendée var bönder, borgare och adel som tillsammans sökte enhet för att bevara den romersk-katolska trons offentliga ställning i samhället. De ville också ha ökad makt att styra sig själva lokalt och var motståndare till den republikanska enhetstanken. Robespierre iscensatte det första massmordet i modern tid och beordrade att inget människoliv skulle andas i Vendée, alltså inte ens spädbarn. Kropparna ville han dessutom skänka till den moderna vetenskapen. Vi har därutöver förstatligandet av jordegendomar, kyrkobyggnader, kloster, skolor, sjukhus och korporationer, vi har giljotinen, politiska mord och förstörelsen av Frankrikes katolska kulturarv. 1789 var början på den tsunami som skulle mynna ut i 1848 års revolutioner och i revolutionen i Ryssland 1917. Tillsammans satte dessa revolutioner prägel på 1900-talet och företrädarna för de politiska ideologiernas masslakt på människor som inte ”passade in” i deras ideologiska drömlandskap.

Revolutionen 1917 avslutas sedan inte heller detta år utan sträcker sig åtminstone fram till 1935. I likhet med den franska revolutionen förklarade Lenin att all kyrklig egendom skulle konfiskeras av staten. Som andlig motåtgärd gjorde den ortodoxt kristne kyrkoledaren, Patriark Tikhon, tre saker: 

1.) Den 19:e januari 1918 deklarerade Tikhon att bolsjevikpartiets medlemmar var exkommunicerade vilket innebär att de är uteslutna från kyrkans gemenskap (något ironiskt med tanke på att de ledande bolsjevikerna aldrig varit kristna). 

2.) Han gav rysk-ortodoxa biskopar i utlandet mandat att skapa autonoma församlingar och uppmanade människor att söka sig bort från den nya staten. 

3.) Han uppmanade alla ortodoxt kristna att bevara tron intill döden och att bekämpa bolsjevismen. 

Som svar eskalerade förföljelserna. Bara några månader efter patriark Tikhons exkommunicering hade över 1000 präster och biskopar mördats tillsammans med ännu fler församlingsmedlemmar. Vid årets slut hade 579 kloster stängts ned eller demolerats och dess nunnor och munkar mördats. Vi talar här om allt från mindre kloster med ett hundratal residenter till kloster med flera tusen religiösa utövare. Det finns osäkra uppgifter hur många som fick sätta livet till. Mellan 1921 och 1928 fortsatte terrorn. Efter att ha avvisat en vädjan om religionsfrihet och trots folkliga protester mot myndigheternas religionsförföljelser mördades under dessa år 6775 präster. 1921 deklarerade även bolsjevikerna att ateism var nödvändigt för medlemskap i partiet. Lev Trotsky ville få patriark Tikhon mördad, vilket Lenin hindrade eftersom han fruktade för konsekvenserna. Istället satte man Tikhon i fängelse och försökte överta den ortodoxa kyrkan inifrån genom att förändra dess kristna budskap och göra den tandlös och regimtrogen. 1922 gör myndigheterna om klostren på Solovkiöarna till regimens första koncentrationsläger. Koncentrationslägret användes mot ortodoxt kristna utövare och regimkritiker. Mellan 1917-1935 arresterades och mördades totalt 130 000 präster varav 95 000 arkebuserades. 

Det fanns även en tidig resning mot bolsjevismen som påminner om bondeupproret i Vendée. 1920-1921 reser sig nämligen bönderna i regionen Tambov-Oblast och delar av Voronez mot bolsjevismen. Uppskattningsvis deporterades 100 000 bönder och deras familjer och av dessa arkebuseras 15000. Detta var början på Gulaglägren. Gulag kom att bli det största slavläger som världshistorien har sett. Tortyr och skenavrättningar förekom regelbundet. 

Det tragiska med tiden innan revolutionen var att Tsar Nikolaj II:s ministerpresident Pjotr Stolypin genomförde flera av de sociala reformer som gav bönderna rätt till privategendom. Han ville skapa självägande bönder och fortsätta med Tsar Aleksander II:s jordbruksreformer. Dessvärre blev han mördad av kommunisten Dmitrij Bogrov 1911. Stolypin hade dessförinnan utsatts för flera mordförsök.

Det vi ser även här är således något helt annat än ”marxistiska” bondeuppror, utan uppror som är grundade i rätten till privategendom, försvar av frihet och därtill försvar av den kristna tro och kultur de flesta bönder ville fortsätta att utöva. När bönderna i Vendé gjorde uppror mot Jakobinerna bar de det kristna korset på sina banér.

Många frihetligt sinnade tänker tillbaka på guldmyntfoten som en gyllene monetär tidsålder. Guld är fysiskt begränsat och svårare producera i en tryckpress än papper. Det är lätt att förstå ett monetärt system som bygger på guld. När man förstår guldmyntfoten är det också lättare att förstå hur vårt nuvarande monetära system fungerar och förstå dess svagheter och systematiska bedrägeri.

Man ska dock komma ihåg att en myntfot är ett statligt monetärt tvång. Guldmyntfot är inget undantag. Det är inte heller den hämsko på statens möjligheter att skapa inflation som man kanske kan tro. Även om det fysiska guldet är begränsat finns ingen gräns för hur många papperssedlar med påstämplad guldvalör centralbanken kan trycka upp. Historiskt har silver varit folkets pengar, inte guld. Kvantiteten silver som behövs för dagliga transaktioner leder till mynt av bekväm storlek. Guld har mycket högre värde och mynten blir därför för små för praktisk daglig handel. Följande lilla ramsa beskriver det poetiskt:

Guld är pengar för kungar, silver är pengar för herrar,
byte är pengar för bönder – men skuld är pengar för slavar.

Redan under 1700-talet försökte England gå över till guldmyntfot på grund av påstådd ”silverbrist”. Det är ett klassiskt tramsargument. Bristen påstås orsakats av handeln med Kina. Medan européerna ville köpa många varor från Kina var silver den enda vara kineserna ville ha från dem. Snarare rådde nog en allmän statlig pengabrist efter de dyra napoleonkrigen. Krig finansieras med sedelpressen och när sedlarna blir för många råder det självklart en ”brist” på silver relativt mängden cirkulerande sedlar. Det går inte att lösa in alla sedlar mot metall längre. År 1844 införde Storbritannien till slut guldmyntfot. Eftersom landet var den ledande industrinationen ledde det till att många andra stater kring 1870 följde efter. Sverige anslöt sig år 1873.

Som sagt, guldmyntfot hindrar inte att stater printar sönder sin valuta. Under första världskriget hände just det. Efter flera försök att återgå till guldmyntfoten gav man upp. Det hade inte varit några problem att återgå till guldmyntfot om man bara hade varit villig att erkänna att papperssedlarna blivit så många att deras påstämplade guldvalör hade behövt justeras ner. Det hade dock varit att erkänna att staten hade stulit köpkraft från folket.

Från guldmyntfot försämrades pengarna till pappersmyntfot, plastmyntfot och numera bara elektronmyntfot. Dessa pengar skapas i bankerna med skuld och är således ”pengar för slavar”.

Faktum är att vi inte behöver någon statligt påtvingad myntfot. Samhället kan själv avgöra vad man vill betala med. Pengar är dessutom för viktigt för att hanteras av tjuvar. Låt bästa fotbollslag, låt och valuta vinna. Antagligen skulle flera valutor samexistera och användas för olika ändamål. Kanske guld för stora internationella transaktioner, silver för dagliga, och varför inte kombinerat med krypto som digital betalningslösning. Själv skulle jag gärna se en återgång till silver. Mynten har en härlig tyngd och klirrar dödsskönt i fickan.

Eller ta den offentliga finansieringen av högre utbildningar. Varför skall städaren i villan i Djursholm finansiera juristutbildningen till barnen i huset via skattsedeln? 

Om du misslyckats i skolan och tvingas ta enklare arbeten, är det då rättvist att du finansierar någons juristexamen? Är det rätt att ta ut skatt på plastpåsar från en ensamstående trebarnsförälder? Är det rätt att tvinga ungdomen till rätt normer och värderingar genom dels obligatorisk skola, dels politiskt styrda skolplaner? Är det rätt att Riksbanken bedriver ”socialism för de rika” genom att manipulera fiatvalutans värde, skapa inflation och att således låta dem som få pengar först i ekonomin, det vill säga banker och storföretag, tjäna pengar på att arbetare får pengarna sist? Dessvärre brukar socialister inte ens förstå detta samband. Om du sedan varit aktiv frälsningssoldat men saknar arvingar, är det då moraliskt rätt att Allmänna Arvsfonden finansierar Muslimska Brödraskapets studieförbund i Sverige? Är det rätt att staten finansierar vissa företag och att således nya företag inom samma branscher får svårare att etablera sig? Varför skall den som aldrig ser på Opera tvingas finansiera östermalmsdamers Operabesök? 

Det enda sättet att utjämna villkoren mellan fattig och rik är att låta den fattige få samma rätt till privat egendom och samma erkännande av att han eller hon äger sig själv och sitt eget arbete som alla andra. Det handlar i så fall om att underlätta för alla att kunna äga, kunna arbeta och att skapa marknader där även mindre bemedlade har råd att köpa bostäder och äga.

Vi vet idag att marknadsliberalismen är överlägsen andra ekonomiska modeller på att skapa välstånd även för de sämst ställda. Vi vet att människor i kapitalistiska ekonomier har bättre hälsa, bättre skolresultat och bättre sjukvård än i andra ekonomiska system. 

Men tänk om libertarianismen ändå borde väljas bort? Tänk om man ändå borde välja den slags socialism som vi har i Sverige.    

Vi väljer då socialismen trots att vi vet att libertarianismen är rättvis och mer moralisk. Vi väljer socialismen för att vi inte bara nöjer oss med att alla skall få det relativt bättre, utan också för att jämlikheten har ett egenvärde. 

För vad skall vi med ett bra och rättvist samhälle till? Varför inte låta människor leva i ofrihet även om det är orättvist och omoraliskt? Varför inte medvetet göra så att människor hamnar i tristess, tvingas betala skatt på sina matpåsar, tvingas tvångsintegreras med kulturer som föraktar deras levnadssätt och påtvinga dem obligatorisk skola och normer? 

Varför inte strunta i privat äganderätt och låta människor hyra både sina lägenheter och sina egna kroppar? Varför inte låta folk vara bostadslösa och hemlösa genom regleringar och att man inte tillåter marknadshyror? 

Ja tänk om allt skulle tillhöra staten trots allt? Tänk om lidande och omoral är det som faktiskt tog fram det ädlaste i människonaturen?  Som en libertariansk vän till mig sa: Risken med libertarianismen är att människor får det alltför bra.

Det är kanske trots allt en outhärdlig tanke på att vissa har det bättre än andra, att vissa har högre utbildningar än andra, att vissa blir sjukare än andra och att vissa får vackrare bilar än andra så att det behövs någon eller något som jämnar ut detta. Även om alla fick det bättre genom kapitalismen, kanske socialismen ändå är det som en del faktiskt förtjänar.  

Uttryckt annorlunda: Det där elaka barnet som mobbade dig på skolgården, skall hon eller han få bo i villa eller i ett betongkomplex med integrationsutmaningar, tvingas finansiera akademiska utbildningar hon eller han aldrig kommer in på själv och tvingas återanvända gamla plastkassar i vardagen? Det kanske inte är rättvist utifrån ett politiskt perspektiv, men utifrån ett personligt. 

Om det är bra att tycka illa om att människor är olika vackra, rika, hälsosamma, långa och intelligenta, så kanske ressentimentet är mer värdefullt än det faktum att alla fick det relativt bättre?  

Och då svensk socialism också bedrivit en human fängelsepolitik där våldtäktsmän inte sitter särskilt många år, även om de är återfallsförbrytare och våldtäkten var mot barn, kanske denna politik också passar dem som ogillar barn?

Historien är en dokumentation över individers strävan efter just fred och frihet i syfte att kunna förbättra livet, för sig och för sin familj.

Vad är ägande? Vem äger vad? Och varför? Därom tvista de lärde. Grundläggande frågor som berör moralfilosofi, ekonomi och själva förutsättningen för det sociala fenomen vi kallar samhälle, ändå är frågan inte avgjord i den allmänna diskursen.

John Locke, den framstående upplysningsfilosofen, även känd som liberalismens fader, menade att varje människa har rätt till sin egen kropp och att blandandet av den ägda kroppen med den oägda jorden, genom arbete, ger upphov till egendom – alltså att resurser som givits av naturen och bearbetats av människan bör betraktas som tillhörande människan. Det är en teori som är bättre än alternativen, men den behöver kompletteras.

Immanuel Kant, en annan framstående upplysningsfilosof, var liksom österrikiska ekonomer intresserad av att upptäcka universella lagar, eller axiom, och insåg den inneboende logiken och rationaliteten i människors handlingar. (Inte detsamma som att alla människor tänker rationellt). En omoralisk handling var enligt Kant därför en handling som är logiskt inkonsekvent och en moralisk handling en sådan som du kan önska vore universell utan att det leder till logiska motsättningar. (Kants kategoriska imperativ).

Ett exempel: Även om man är tjuv önskar man förmodligen inte att alla människor ska stjäla, att alla mellanmänskliga relationer ska bygga på tvång, eller att själv tvingas av sin egendom. Det skulle leda till att begreppet stöld, liksom egendom, snabbt blir irrelevant och att gränsen däremellan suddas ut. Det är därmed inte en kategoriskt tillämpbar handling eller universellt applicerbar princip. Det blir en dubbelmoral.

Som en konsekvens av att moralen är baserad på mänsklig handling, som består av appliceringen av medel på mål (se handlingsaxiomet), är det med samma logik en moralisk handling att behandla varje människa som ett mål, snarare än ett medel – dvs som en självständig och självbestämmande individ.

Hans Hoppe är både Lockean och Kantian i grunden men tillför även argument för äganderätten, starkt influerad av Rothbard:

Varje individ kontrollerar från början sin kropp, och endast sin kropp, direkt. Det utan att ha tagit den i anspråk. Vill jag lyfta min högra hand så lyfts den. Detta kallar vi fri vilja. Andra än individen själv kan endast ta indirekt kontroll över individens kropp genom våld. Detta kallar vi tvång eller konflikt. Det är också omöjligt för individen att överge direkt kontroll så länge den lever. Vi måste alltså finna oss i detta.

Omedelbart upptäcker individen även att den har behov den måste tillfredsställa (mat, värme, tak över huvudet) och att den befinner sig i en fysisk värld bestående av knappa resurser den endast kan kontrollera indirekt, som den tvingas ta i anspråk för att tillfredsställa dessa.

Problemet uppstår då medel är knappa men individer är flera och behov är oändliga. Konflikt måste uppstå, och kan endast uppstå, när fler än en vill använda samma medel för olika mål.

På grund av dessa oundvikliga konflikter är människan normsökande. Vi söker normer i syfte att undvika konflikt. Hade vi inte velat undvika konflikt hade normers förekomst varit oförklarlig och normer ologiska. Vi hade istället kunna kämpa med varandra om allt. Det hör till saken att endast en norm uppfyller detta syfte eller, med Kants ord, kan tillämpas kategoriskt och därmed anses vara universell, nämligen egendom – att var sak tilldelas exklusiv kontroll tillhörande en specifik individ.

På samma sätt som Locke påpekade måste varje person då äga sig själv (sin kropp som den ej tagit i anspråk) och sin egendom (de av naturen givna, tidigare oägda, resurser som den bearbetat och därmed tagit i anspråk, alternativt tagit över utan iblandning av konflikt, dvs genom frivilligt utbyte från tidigare ägare).

Så länge detta är normen kan du göra vad du vill med det som är ditt och jag göra vad jag vill med det som är mitt, samtidigt, utan att det uppstår konflikt. Fred och frihet råder. En grogrund för ekonomiskt välstånd.

Genom att använda språkets högre funktion, argumentation, erkänner man denna ordning och motpartens individuella suveränitet (argumentationsetik). Det är ett bevis på att man föredrar att lösa konflikt på fredligt vis. Då argumentation bygger på logik kan man inte heller vinna en argumentation genom att ta till våld. Det är ett medel för att lösa konflikt utan våld och dess mål kan endast uppnås med frivillighet.

Frågan som diskuterades av Locke och Rousseau, huruvida egendom föregick staten eller ej, kan anses besvarad a priori. Egendom måste alltid ha funnits, den måste ha uppstått av nödvändighet och kommit att omfatta fler och fler resurser i takt med att de (1) kunde kontrolleras och därmed blev ekonomiska (2) i samma stund blev knappa. Människor insåg också uppenbarligen från början dess användbarhet och individens suveränitet.

Historien är en dokumentation över individers strävan efter just fred och frihet i syfte att kunna förbättra livet, för sig och för sin familj. Tillsammans skapar dessa individers egendomar samhällen, ibland med framgång och ibland med mindre framgång. Vad är då framgångsreceptet?

Som illustrerat ovan räcker det inte med att säga att egendom är vad var och en kontrollerar eftersom begreppet då skulle vara utan betydelse. Ingen skulle heller konsekvent åberopa det. Om ditt hus ockuperas anser du med största sannolikhet att de som ockuperar det saknar rätt att bo där och stänga dig ute. Vi har begreppet egendom för att skilja mellan sådant som kontrolleras på rätt grund och sådant som kontrolleras utan rätt grund. Det är en förutsättning för ekonomisk hushållning och handel, vilka leder till välstånd.

Staten och de socialt närstående (kriminella) bygger hela sin existens på kontroll och allt de kontrollerar bygger i sin tur på konflikt. Hoppe poängterar att egendom är lika med kontroll utan konflikt. Ändå försvarar de, inkonsekvent, allt det som de ser som deras mot de som skulle kunna tänkas lägga beslag på det. Vissa av våra svenska politiker går till och med så långt som att säga att varje ”skattesänkning är stöld” (en naturvidrig form av ”skatt är stöld).

Vi kan då konstatera att alla samhällen, i den verkliga världen, präglas av konflikt i någon grad, men att varje samhälle i den verkliga världen även måste förhålla sig till egendom i någon grad – och att skillnaden mellan olika samhällen är stor. Det finns de som framstår som laglösa å ena sidan och det finns de som kommer relativt nära det frihetliga idealet, som Liechtenstein, å andra sidan. Vi ser också att det i civiliserade samhällen finns institutioner som upprätthåller denna äganderätt. Och i samtliga nuvarande samhällen finns institutioner som kränker denna äganderätt (staten och de socialt närstående), och att deras storlek korrelerar med länders välstånd. Större stat (geografiskt som byråkratiskt), mindre välstånd.

Endast genom att försäkra oss om att nuvarande egendom vilar på fri grund kan vi undvika konflikt från historiens början och fram till nu. Endast genom att kompromisslöst stå emot staten och andra kriminella (enligt libertariansk rätt, inte statens lag) kan vi göra detsamma från och med nu och fram till historiens slut.

Allting du gör kommer, avsiktligen eller oavsiktligen, ha en positiv eller negativ inverkan på denna utveckling. Med okunskap ökar risken för val som får en negativ inverkan eller, än värre, främjar politiker som gör än större skada i ens ställe. Kunskapen är därför viktig, som ett rättesnöre, för en fortsatt strävan efter ett ekonomiskt och socialt hållbart samhälle, med fred och frihet, egendom och ett bättre liv, för dig och dina nära och kära.

Ernst Jünger, På Marmorklipporna. Bo Cavefors Bokförlag AB.1976.

Inledning

Utifrån mina undersökningar har jag kunnat se åtminstone fyra former av konservatism. Den första kan vi kalla fransk, den andra anglosaxisk, den tredje tysk och den fjärde inspirerad av olika idétraditioner som mer betonar andlighet och kultur som utgångspunkt än politik och som brukar kallas “traditionalism”. Om vi härifrån går vidare kan vi se att den franska konservatismen har bakgrund i den politiska händelseutvecklingen efter 1789 och den tyska i motståndet mot Weimarrepubliken. Vi har även en amerikansk konservativ tradition. En av tänkarna här är Russel Kirk, författare till The Conservative Mind. I denna sammanfattar Kirk vad han ser som konservatismens sex “kanon” vilka jag kokat ned och omformulerat till följande: 

1.) Politiska problem är i grunden moraliska och andliga problem. 

2.) Tron på en mångfald av mänskliga uttrycksformer och sätt att vara och existera. Detta leder till en skepticism för de politiska projekt som vill utplåna skillnader och applicera en abstrakt ideologi för alla och envar.

3.) Övertygelsen om att varje samhälle förutsätter att hierarkier uppstår. Man kan se detta som naturliga hierarkier i Hans Herman Hoppes mening. 

4.) Övertygelsen om att frihet och äganderätt är intimt sammanlänkade med varandra.

5.) Tron på hur saker beskrivs i konkreta och historiska realiteter snarare än i abstrakta termer.

6. ) Övertygelsen om att alla förändringar inte nödvändigtvis är bra reformer. En statsmans viktigaste egenskap enligt Edmund Burke är dygden klokhet som ger redskap att kunna skilja mellan dessa.

Ett alternativt försök till indelning är att särskilja den romersk-katolska konservatismen och tänkare som Joseph de Maistre och Juan Donoso Cortés från tänkare som Edmund Burke och Benjamin Disraeli. Historiskt kan vi förslagsvis ha utgångspunkten i det kontrarevolutionära upproret i Vendée mellan 1793 och 1796 där bönder, borgare och adel från regionen i Vendée utkämpade strider mot den revolutionära regimen i Paris i namnet av Gud, konung och rätten till lokalt självstyre. Jakobinen Maximilien Robespierre beordrade så att allt människoliv i Vendée skulle omintetgöras och kropparna doneras till den moderna vetenskapen. Så skedde också och den moderna politiska upplysningen inleddes således med en massaker som kom att upprepas under 1900-talet i kommunistiska stater. Den konservatism vi här kan tala om var inte ideologiskt formulerad, utan kan liknas vid ett uppror för att försvara vissa värden, institutioner och friheter som man ansåg gått förlorade under den franska revolutionen.

Den svenske konservative författaren Tage Lindbom beskrev den franska revolutionen som det etatistiska försöket att bryta ner kristendomen i det offentliga rummet. Ordnar, kyrkor, sjukhus, universitet, skolor och gillen som tillhörde kyrkan i Frankrike övertogs av staten som härigenom öppnade upp för att den nya överheten kunde omforma dessa efter de politiska ideologierna. Visst talade man dessutom om vetenskap, en ny tideräkning och förnuftets triumf över kyrka och Gud, men som Nietzsche senare uttryckte det så innebar bristen på Gud enbart att människan som kompensation tycktes bli ännu mer religiös. 1789-års ordning öppnade för möjligheten att projicera den politiska drömmen på staten. De nya religionernas (de politiska ideologiernas) kyrka blev staten och samhället blev deras församling som skulle utstå både politiska predikningar och tukthus, men också ”frälsas” från det socialt onda och orättvisa i tillvaron (som i socialismen).

Det politiska drömlandskapet som Tage skildrar innebär alltså att företrädarna för de politiska ideologierna, i huvudsak vänsterliberaler och socialister, eftersträvar makten över demos (folket) för att i folkets namn ge dem skatter, lagar och politiska drömmar om en bättre kultur, en mer rättvis värld och en ny mänsklighet.

Det är i synnerhet i böckerna Efter Atlantis och Den Nya Fronten som Lindbom gör upp med sin tidigare intellektuella socialism och det drömlandskap som präglade hans ungdom. Senare beskrev han konservatismen som ett slags uppvaknande i verkligheten. Lindboms uppgörelse handlar lika mycket om 1789 som om den utveckling som följer i den ideologiska upplysningens spår. Den politiska upplysningen svarar också enligt Lindbom mot en ny människosyn där människan inte bara ställs i centrum utan dessutom förkunnas vara oberoende och inte behöva svara inför någon annan än sig själv. Detta innebär också att människan har att söka sin mening i denna världen och genom det politiska. Detta kallar Lindbom för den moderna människans endimensionalitet. Hon tänker och resonerar horisontellt och saknar en vertikal dimension som förmår att också då och då höja henne ovanför frågor om utjämning och framåtskridande. Som ny makthavare har hon emellertid förlorat allt större makt över sitt liv till administrationer och politiker som anser sig representera hennes intressen.

Om vi knyter dessa tankar till vårt samhälle handlar det inte enbart om att överheten lägger sig i ekonomiska transaktioner genom att ta ut skatter och avgifter, det handlar även om att den ideologiska mångfalden på vissa områden kommit att övergå i en enhetsideologi som brukar kallas politisk korrekthet. Idag fångar inte demokratin upp medborgarnas åsikter och värderingar lika mycket som att den ämnar ge en värdegrund åt medborgarna. Staten koloniserar människans inre liv med normer, plattityder och värderingar i syfte att forma den människotyp som efterfrågas av det politiska systemet.

Att försöka fånga in vad allt konservativt tänkande har gemensamt är svårgripbart. Ett förslag är att konservatism är det politiska tänkande som mot bakgrund av kulturella och historiska iakttagelser har en syn på hur samhället och kulturen borde se ut och som samtidigt inte härleder sina uppfattningar från de socialistiska och liberala idéer som propagerades i och med den franska revolutionen 1789 och som inte heller är anhängare av någon annan idé i revolutionens kölvatten som exempelvis en evolutionsbiologisk socialdarwinism (nationalsocialism) eller en hegeliansk statsnationalism (fascism–nationalsyndikalism) eller en postmodern utveckling/degenerering av upplysningens och romantikens idéarv (postmodern vänster och postmodern höger /identitetspolitik åt vänster liksom åt höger).

Generellt är allt konservativt och traditionalistiskt tänkande kritiskt till att man behandlar människan och samhället som fristående från den faktiska historia och kultur vari människan ingår. Detta är ett av de teman som Edmund Burke för fram i Reflections on the Revolution in France. Därför blir historien en källa för politisk lärdom. Alla konservativa hämtar förr eller senare kunskaper från historien för att resonera om nuläge och framtid. Detta betyder inte att man vill återgå till ett förflutet, utan att man vill dra lärdom av det förflutna. Ett exempel kan ges. Där en socialist eller en liberal resonerar kring individers rättigheter, ser en konservativ inte enbart på individer med lika rätt till något utan vill även förstå vilken grupp individerna tillhör, vad de har för religion och kultur och härleder kunskaper från historien om hur individer med dessa religioner och kulturer fungerat i relation till andra grupper och samhällen.

I allt annat hittar vi stora skillnader inom konservativt tänkande. Det finns konservativa som helt vill avskaffa den moderna staten av konservativa skäl och det finns konservativa som tvärtom ser staten som lösningen på alla mänsklighetens problem och vars tänkande närmar sig fascismens. Inom konservatismen finns det tänkare som ser nationen och nationalismen som det högsta av alla värden och det finns konservativa som ser nationalismen som underordnat och till och med oviktigt. Det finns åskådningar som bara anammar en del av konservativt tankegods, medan man i grunden har en annan ideologi.

Trots att många konservativa skulle vända sig emot att sätta en ”ism” på sin politiska åskådning, talar man idag om olika indelningar inom konservativt tänkande som “socialkonservatism”, ”liberalkonservatism”, “nationalkonservatism”, ”paleokonservatism”, “radikalkonservatism” och ”anarkokonservatism”.

Det finns även en åskådning som kallar sig konservativ men som inte är det, nämligen den så kallade ”nykonservatismen”. Av flera skäl lämnar jag därför denna utanför diskussionen i denna artikel.

Den romersk-katolska och ortodoxt-kristna konservatismen

Om vi härifrån går över till den katolska konservatismen finner vi flera likheter mellan katolska konservativa tänkare som Juan Donoso Cortés, Joseph de Maistre och Paul Claudel. Det som förenar dessa är en misstro mot republiken. Till detta ser vi att vissa av dessa författare mer eller mindre också var inspirerade av den romersk-katolska kyrkans uttalanden vid denna tid och påvliga encyklikor som explicit vände sig emot den franska revolutionen och varnade för dess negativa konsekvenser både i och utanför Frankrike. Tendenser till detta från påvligt håll ser vi i påven Leo XIII:s encyklikor Immortale Dei och Tametsi Futura och senare i Pius XI:s Quadragesimo Anno, Divini Redemptoris och Quas Primas; encyklikor i vilka kommunismen å det starkaste avvisas som skadliga för länderna, familjerna och kristna värdegemenskaper.

Eftersom revolutionen i Ryssland i flera avseenden inspirerats av den franska förlagan kan även Konstantin Leontiev, Fjodor Dostojevskij och Aleksandr Solzjenitsyn nämnas redan här. Leontiev försvarade den ortodoxt kristna tron och varnade för att vissa av de politiska upplysningsidéerna skulle kunna leda Ryssland till en revolution eller, alternativt, till att Ryssland samlades kring ortodoxins principer och bli en sista kristen ljusfyr för en värld som fallit i glömska om kristendomen. Han förutspådde också att Tyskland skulle föra två krig mot Ryssland under 1900-talet. I Sverige är Aleksandr Solzjenitsyn allmänt känd för två saker: att han överlevde Gulags slavläger och fick nobelpriset i litteratur. Han är också känd i Förenta staterna som en varm försvarare av frihet. Färre känner till att han också var troende ortodox kristen. Solzjenitsyn såg de kommunistiska massmorden på nära håll, men blev även kritiserad i Väst då han inte omfamnade liberalismen eller den reformvänliga socialismen utan ansåg att endast den kristna tron var hans garanti för att själv inte gå under visavi politiskt totalitarism. Solzjenitsyn kritiserade även den räddhågsenhet han funnit vid högskolor och universitet i Västvärlden, liksom i västerländska media. Han såg att västerländska media och akademier trots friheten var skrämmande eniga i en och samma politiska konformism. När Aleksandr Solzjenitsyn besökte Harvard för andra gången 1978 höll han ett föredrag om bristen på mod i västerländska samhällen. Bristen på mod menar han bli tydlig i en situation där den ekonomiska och sociala ställning som eliter inom politik, journalistik och universitet uppnått ställs mot traditionella dygder som intellektuell hederlighet i en konformistisk kultur:

”För den som kommer från öster där pressen är totalt enhetlig finns ännu en överraskning tillreds: man upptäcker i Väst en samlad strävan efter enhetliga åsikter. Det är en sorts vana inneboende i den samlade västerländska pressen; där finns allmänt godtagna mönster efter vilka man bedömer, där man också kan finna enkla korporativa intressen. Det samlade intrycket av pressen i Väst är inte en mångfald utan ett bedövande samförstånd. Det finns i tidningar och i television en underförstådd och total samklang. Den regerande åsikten är en doktrin som aldrig blir ifrågasatt, aldrig prövad eller uttalad annat än som ett självklart faktum och ingen kliver över dess gräns. Denna torgförda doktrinära åsikt är journalisternas egen uppfinning. Utan att det finns censur i Väst sållas gamla åsikter noga ut från dem som gäller; det finns ingenting som är förbjudet men det som inte gäller kommer aldrig att finna sin väg till tidskrifterna eller böckerna, man kommer inte att få höra i skolan att de finns.”

Anglosaxisk konservatism

Vi kan också tala om en anglosaxisk konservatism som bär likheter med den katolska i kritiken mot jakobinismen, men som är mer orienterad åt klassisk naturrättsteori och inte ser en motsättning mellan ett försvar av familj och kyrka å ena sidan och ett försvar av frihet och privategendom å den andra. Här har vi tänkare som Edmund Burke, Benjamin Disraeli, Russel Kirk och Roger Scruton. Anledningen till skillnaden står bland annat i att liberalismen i Frankrike 1789 var antiklerikal och motståndare till monarkin och kyrkan. Denna form av liberalism ville befria den ”inre människan” från vad man såg som religionens och traditionernas negativa påverkan. Den anglosaxiska konservatismen ville befria människan från statligt tvång och skatter och var mer grundad i Magna Charta än på 1789-års anti-katolska liberalism.

Några återkommande teman är försvaret av familjen, privat äganderätt, lokalt självbestämmande, misstron mot alltför hög grad av centralisering av politisk makt och samtidigt misstro mot en oreglerad marknadsekonomi och en syn på staten som en garant för polisiära, militära men och sociala samhällsbehov. Man är samtidigt motståndare till synen på staten som bärare av progressiva ideal. Roger Scruton grundade två ord som sammanfattar det konservativa försvaret för hem och härd:

Oikofili. Kärleken till sitt lokala hem och det landskap där man har sina rötter och växt upp.

Oikofobi. Föraktet/hatet och kränkningar visavi dem som hyser sådana lojaliteter, en sådan kärlek och har en sådan förankring.

Roger Scruton betonade även behovet av skönhet i människans tillvaro och återkom ofta till detta i sin kritik av modern och postmodern konst och arkitektur.

Konservativ Revolution

Den så kallade tyska ”konservativa revolutionen” var kanske den minst enhetliga av alla försök att fånga in begreppet.  Under samlingsnamnet förekommer nämligen allt från militanta nitzscheanska nihilister som ville ha en hierarkisk soldatstat till katolska konservativa som ville ha ett nytt romersk-katolskt rike med Heliga Tysk-Romerska riket som förebild. Här fanns även individualanarkistiska konservativa som Ernst Jünger (påverkad av indvidualanarkisten Max Stirner) till konservativa nationalbolsjeviker som Ernst Niekisch.

Armin Mohlers verk om denna era och dess tänkare: ”Die Konservative Revolution in Deutschland” karaktäriserar konservatismen som en världsbild som är vidare än blott det politiska. Det gällde att ”spränga pilen”, d.v.s. den liberala upplysningens naiva tro på att all utveckling bara har en enda relation från något lägre till något högre, något dåligt till något bra. Istället betonar han det cykliska, en tid som är utan början och slut. Även Nietzsche skrev  härom: ”Die Mitte ist überall”.

Enligt Mohler är 1789 den värld som den ”konservativa revolutionen” ser som den egentliga motståndaren. Till den konservativa revolutionen (och som skiljer sig från den franska kontrarevolutionen) hör att man angriper grundvalarna för framåtskridandet århundrade och samtidigt inte vill upprätta en slags ancien régime.

Utifrån dessa riktningar ser vi även hur en del tänkare kom att bli radikala motståndare till nazismen medan vissa kom att gå med partiet. Tre motståndare till nazismen och där en avrättades av SA var Edgar Julius Jung (avrättad av SA), kristen och anhängare av en konservativ nationalistisk ordning på kristen grund. Motståndare var även Ernst Jünger som kritiserade nazismen (På Marmorklippornas berg) och Ernst Niekisch som kritiserade nazismen för att vara för liberal.

I den tyska konservativa revolutionen finner vi även Oswald Spengler (känd för boken.”Västerlandets Undergång”), filosofen Martin Heidegger och rättsteoretikern Carl Schmitt.

Personligen har jag en särskild relation till Jünger på grund av hans språk. Faktum är att jag aldrig läst en vackrare prosa än den Jünger använder i boken ”På Marmorklippornas Berg” som skildrar den gamla tyska kulturen och genom symbolspråk kontrasterar den med Tredje riket.

Känd är Jünger även för sin ärlighet och sin blick. I sina Dagböcker från första världskriget (I Stålstormen) där han var frivillig skildrar han svåra mödor men också tillfällen för heroism, samt det rus han som ung man kände när han lyckades kämpa ner fienden. Liknande uttryck blev för mycket för den värld som växte fram efter 1945 och trots Jüngers anti-nazism hade det moderna Tyskland ett tvetydigt förhållande till honom. Mer öppna har vänsterintellektuella varit än exempelvis borgerliga kulturtidskrifter.

I romanen Eumeswille som är en efterkrigsroman skildrar Jünger det konservativa anarkbegreppet. Anark är enligt Jünger en kontrast till anarkisten. Anarken är konservativ, men radikal och farlig även han. Anarken inspireras av historien, rycks sällan med en ny ideologi om det inte är för att den tjänar hans syften. Anarken är inte motståndare till monarken, utan dennes pendang. Andra romaner är byggda på gestalter som: Skogsvandraren och arbetaren.

I Över Linjen skildrar Jünger hur de moderna administrationerna vittnar om en nihilism som slagit följe med systematiken och där lekarna i sadomasochistisk akt som tömt sexualiteten på mening och kärlek påminner om de moderna administrationernas likgiltighet inför det mänskliga.

Jünger återkommer till temat i romanen Heliopolis där bokens protagonist, Lucius DeGeer, inser att det moderna tyranniet i Heliopolis stat skedde utifrån landsfogdens beslut där han satt som spindeln i nätet i en gigantisk kontrollapparat som styrde alla medborgare. Här skyfflades papper från bord till bord, fick en stämpel av avslag eller godkännande av landsfogden och nihilismen upprätthålls på ett mekaniskt vis.

Lucius inser här något fruktansvärt vilket flera av medborgarna i staten inte insett:

Att alla beslut, allt tyranni, allt slaveri, alla mord, alla beslut som reglerade deras tillvaro saknade mål och riktning. De var funktioner i ett system som skalats av alla värden och alla historiska mål. De existerade för sin egen skull. Det enda som fanns kvar var blott adminstrationen och systemet som sådant.

Återkommande konservativa teman

1789 och 1917

Konservativa reagerar mot 1789 av flera skäl. Å ena sidan kan vi se på några specifika historiska skeenden. Vi har jakobinernas och Maximilien Robespierres massmord på sannolikt över 300 000 invånare inkluderande barn och kvinnor i Vendée. Det borde påpekas att det finns olika bedömningar av hur många som fick sätta livet till. Några uppskattar antalet dödade som högre, andra som lägre. De som gjorde uppror i Vendée var bönder, borgare och adel som tillsammans sökte enhet för att bevara den romersk-katolska trons offentliga ställning i samhället. De ville också ha ökad makt att styra sig själva lokalt och var motståndare till den republikanska enhetstanken. Robespierre iscensatte det första massmordet i modern tid och beordrade att inget människoliv skulle andas i Vendée, alltså inte ens spädbarn. Kropparna ville han dessutom skänka till den moderna vetenskapen. Vi har därutöver förstatligandet av jordegendomar, kyrkobyggnader, kloster, skolor, sjukhus och korporationer, vi har giljotinen, politiska mord och förstörelsen av Frankrikes katolska kulturarv. 1789 var början på den våg som skulle mynna ut i 1848 års revolutioner och i revolutionen i Ryssland 1917. Tillsammans satte dessa revolutioner prägel på 1900-talet och företrädarna för de politiska ideologiernas mord på dem som inte passade in i deras ideologiska drömlandskap.

Det konservativa motståndet handlar dessutom inte om något så ensidigt som ett försvar av adelns privilegier och gamla hierarkier utan om vilken djupare kulturell riktning Frankrike skall ha. Det handlar om huruvida Frankrike som tidigare varit en ljusfyr i försvaret av det kristna Västerlandet skulle förvandlas till en sekulär republik. Det handlar om den kristna tron skall förbjudas i kulturlivet och bara vara en privatsak? Än idag är det kontroversiellt att föra på tal om ett sjukhus eller en skola skall få bedrivas i kristen regi eller om centralmakten skall driva allt?

Eftersom Vendée tydligt demonstrerar att människorna på en stor region i Frankrike inte inspireras av den jakobinska ideologin och frivilligt vill underordna sig den ateism och centralism som Robespierre vill påtvinga dem från Paris, har de då inte rätt till liv och frihet?

Den 25 september 1993 var Aleksandr Solzjenitsyn inbjuden att hålla ett publikt anförande på minnesdagen över revolten i Vendée. Hans tal är värt att nämna i detta sammanhang. Solzjenitsyn säger här:

”It would be vain to hope that revolution can improve human nature, yet your revolution, and especially our Russian Revolution, hoped for this very effect. The French Revolution unfolded under the banner of a self-contradictory and unrealizable slogan, ”liberty, equality, fraternity.” But in the life of society, liberty, and equality are mutually exclusive, even hostile concepts. Liberty, by its very nature, undermines social equality, and equality suppresses liberty—for how else could it be attained? Fraternity, meanwhile, is of entirely different stock; in this instance it is merely a catchy addition to the slogan. True fraternity is achieved by means not social but spiritual. Furthermore, the ominous words ”or death!” were added to the threefold slogan, effectively destroying its meaning. I would not wish a ”great revolution” upon any nation. Only the arrival of Thermidor prevented the eighteenth-century revolution from destroying France. But the revolution in Russia was not restrained by any Thermidor as it drove our people on the straight path to a bitter end, to an abyss, to the depths of ruin. One might have thought that the experience of the French revolution would have provided enough of a lesson for the rationalist builders of ”the people’s happiness” in Russia. But no, the events in Russia were grimmer yet, and incomparably more enormous in scale. Lenin’s Communism and International Socialists studiously reenacted on the body of Russia many of the French revolution’s cruelest methods—only they possessed a much greater a more systematic level of organizational control than the Jacobins.”

Samma år som revolutionsåret 1917 inrättade bolsjevikerna ett “Folkkommissariat för Upplysning” där de introducerade ett program för hur man skall dekonstruera och ersätta kristendomen i skolor med marxistisk vetenskap. Uppgiften hamnade på lärarkåren. Även språket förändrades och de ryska ord som användes för Gud och tro gavs en negativ klang. Julfirande och liknande kristna högtider dekonstruerades också. Trots Helige Nikolajs starka ställning i rysk folkfromhet ersatte man honom med Farbror Frost.

Det kan dessutom ge en missvisande bild att se på både den franska och den ryska revolutionen som något som bara inträffar under ett årtal 1789 respektive 1917. Den franska revolutionen kan till exempel ses som en process som börjar innan 1789 och slutar med fredsfördraget 1815. Ur ett annat perspektiv kan revolutionen från 1789 och 1917 tolkas som en och samma fortlöpande revolution. Revolutionen 1917 avslutas sedan inte heller detta år utan sträcker sig åtminstone fram till 1935. I likhet med den franska revolutionen förklarade Lenin att all kyrklig egendom skulle konfiskeras av staten. Som andlig motåtgärd gjorde den ortodoxt kristne kyrkoledaren, Patriark Tikhon, tre saker:

1.) Den 19:e januari 1918 deklarerade Tikhon att bolsjevikpartiets medlemmar var exkommunicerade vilket innebär att de är uteslutna från kyrkans gemenskap (något ironiskt med tanke på att de ledande bolsjevikerna inte var kristna).

2.) Han gav rysk-ortodoxa biskopar i utlandet mandat att skapa autonoma församlingar och uppmanade människor att söka sig bort från den nya staten och..

3.) Han uppmanade alla ortodoxt kristna att bevara tron intill döden och att bekämpa bolsjevismen. Som svar eskalerade förföljelserna. Bara några månader efter patriark Tikhons exkommunicering hade över 1000 präster och biskopar mördats tillsammans med ännu fler församlingsmedlemmar. Vid årets slut hade 579 kloster stängts ned eller demolerats och dess nunnor och munkar mördats. Vi talar här om allt från mindre kloster med ett hundratal residenter till kloster med flera tusen religiösa utövare. Det finns osäkra uppgifter hur många som fick sätta livet till. Mellan 1921 och 1928 fortsatte terrorn. Efter att ha avvisat en vädjan om religionsfrihet och trots folkliga protester mot myndigheternas religionsförföljelser mördades under dessa år 6775 präster. 1921 deklarerade även bolsjevikerna att ateism var nödvändigt för medlemskap i partiet. Lev Trotsky ville få patriark Tikhon mördad, vilket Lenin hindrade eftersom han fruktade för konsekvenserna. Istället satte man Tikhon i fängelse och försökte överta den ortodoxa kyrkan inifrån genom att förändra dess kristna budskap och göra den tandlös och regimtrogen. 1922 gör myndigheterna om klostren på Solovkiöarna till regimens första koncentrationsläger.

Koncentrationslägret användes mot ortodoxt kristna utövare och regimkritiker. Mellan 1917-1935 arresterades och mördades totalt 130 000 präster varav 95 000 arkebuserades. Det fanns även en tidig resning mot bolsjevismen som påminner om Vendée och som Alexandr Solzjenitsyn omnämner i sitt anförande som citerades tidigare. 1920-1921 reser sig bönderna i regionen Tambov-Oblast och delar av Voronez mot bolsjevismen. Uppskattningsvis deporterades 100 000 bönder och deras familjer och av dessa arkebuseras 15000. Detta var början på Gulaglägren. Gulag kom att bli det största slavläger som världshistorien har sett. Massakrer förekom regelbundet på fångarna. Det tragiska med tiden innan revolutionen var att Tsar Nikolaj II:s ministerpresident Pjotr Stolypin genomförde flera av de sociala reformer som gav bönderna rätt till privategendom. Han ville skapa självägande bönder och fortsätta med Tsar Aleksander II:s jordbruksreformer. Dessvärre blev han mördad av kommunisten Dmitrij Bogrov 1911. Stolypin hade dessförinnan utsatts för flera mordförsök.

Nation eller hem

Den nationalism som flera konservativa tar avstånd ifrån idag är den nationalism som uppstod efter den franska revolutionen och som vi ser komma till uttryck i 1848 års revolutioner, i den italienska enhetsrörelsen ledd av Giuseppe Garibaldi, som inspirerades av romantiken och kanske i synnerhet av Johan Gottfried Herder och av 1800-talets biologism. Det är den nationalism som också senare utmanar och söndrar det Habsburgska imperiet och mynnar ut i framväxten av fascistiska partier och rörelser i Europa under mellankrigstiden. Det är en nationalism som också då och då har gift sig med både liberalism och socialism. I Tyskland kallades detta äktenskap nationalsocialism. Jag skulle även säga att Josef Stalin öppnade för nationalism och nationalistisk propaganda i denna moderna mening för att vinna andra världskriget. En slags nationalkommunism om man så vill. I ”Fascismens Doktrin” vars första del högerhegelianen Giovanni Gentile spökskrev åt Benito Mussolini heter det dessutom: ”Allt genom staten, intet utanför staten”. Och mycket riktigt blev Mussolini kritiserad av den romerske påven i encyklikan Non abbiamo bisogno för att han dyrkade staten, hyllade våldet, ville att allt skulle underordnas staten och inte respekterade människans frihet. Vi befinner oss här således långt borta från den ”nationalism” som Nils Dacke gav uttryck för i sin kamp för lokal frihet visavi staten och Gustav Vasa, liksom den som invånarna i Vendée gav uttryck för visavi jakobinerna. Jag skulle till och med säga att jakobinerna har mer gemensamt med fascismen än de har med en frihetlig konservatism. Utöver att fördöma kommunismen i den påvliga encylikan Divini Redemptoris och fascismen i Non abbiamo bisogno fördömdes även nationalsocialismen i Mit brennender Sorge.

Nationalsocialismen fördöms för dess dyrkan av rasen, antisemitism och kult av ledaren. Kommunismen fördöms för att den går emot alla andliga och mänskliga värden. Fascismen fördöms för att den går emot friheten och leder till vad Pius XI kallar för hednisk dyrkan av staten. Av denna anledning är Roger Scrutons begrepp oikofili mer användbart för dagens konservativa tänkande då den dessutom bättre svarar mot den “äldre nationalism”, det vill säga kärleken till sin lokala hembygd, region eller stad. Begreppet handlar mer om kärlek till sitt lokala landskap och sin lokala kultur och dialekt än om frågor som rör ett helt land och en abstrakt “identitet”. Det handlar inte heller om fientlighet mot influenser utifrån eller att man för alltid är fast i sin hembygd. Det handlar snarare om att man vill bevara vissa värden, dialekter och uttryck som man uppskattar där man bor och inte gå miste om dessa. En sådan uppskattning betyder inte heller att man nedvärderar andra uttrycksformer.

Det råder överlag i svensk debatt en stor förvirring om alla dessa begrepp. Idag ses till exempel liberalismen och nationalismen som varandras motpoler. I den franska revolutionen och i de stridigheter som följde under 1800-talet var liberalismen förenad med nationalism i det att man utmanade det konservativa fredsfördraget vid Wienkongressen 1815. Nationalismen i Italien ledd av Garibaldi förenade sig med liberalismen och utmanade de självstyrande mindre italienska staterna och städerna och ville ha “nationell enhet”. Mussolini var en fortsättning på detta italienska projekt. Vidare var upproren 1830 och 1863 nationalistiska och liberala och mot den konservativa ordningen som syftade till fred i Europa. Skandinavismen var både liberal och nationalistisk. Svenska (vänster) liberaler som Gustaf Lallerstedt, August Sohlman och August Blanche hyllade Garibaldi.

Traditionsbegreppet

En konservativ tänkare som Alasdair MacIntyre förklarar traditionsbegreppet inom konservatismen med att dra en parallell mellan det antika arvets bestående bidrag till matematiken. All matematik vilar nämligen på ett arv som har ursprung i antikens hellenska kultur. Man utvecklar nya idéer och perspektiv inom matematiken, men glömmer inte sina rötter och förhåller sig till de lagar och regler som formulerades för tusentals år sedan. När man emellertid ser på samhället och på kulturen idag finner jag inte någon liknande värdering av det arv som gett oss konstarter, katedraler, vetenskaper, som lärt oss att uppskatta friheten och som gett oss ett rättsmedvetande om att alla borde vara lika inför lagen. Istället finner man flera avbrott och i synnerhet i tiden efter den franska revolutionen. Idag är det inte enbart den postmoderna vänstern som tycks ha som utgångspunkt att allt gammalt och västerländskt är förtryckande och alla influenser är välkomna i dekonstruktionen av västerländska traditioner. Oförmågan att stå upp för västerländska värden när rättsnormer och allas likhet inför lagen på sina håll urholkas kännetecknas också av detta.

Ett djupare traditionsbegrepp har den grupp konservativa som brukar kallas ”traditionalister” och som betonar den moderna världens avsaknad av en vertikal och andlig dimension och tendens till materialism och egalitarism. Svensken Tage Lindbom var exempelvis lärljunge till traditionalisten Fritjof Schuon.

Familjen

I den konservativa oppositionen till kommunistiska försök att skapa ”den nya människan”, homo sovjeticus och tendens att nivellera värden och differenser finner vi ett försvar av familjens frihet och familjens rätt att uppfostra barn efter egna normer. I försvaret av familjen ser vi även konservatismens antropologi där människan är mer än en familje- och kulturbefriad social atom, utan tvärtom arvtagare till en släkthistoria och en kulturell miljö. Många konservativa brukar här nämna den gamla romerska och grekiska seden att kunna räkna sina släktled bakåt och där ofta hamna i ett mytologiskt eller heroiskt ursprung. Analogt resonerar konservativa att om ens släkt dött och kämpat för sitt land och sin sak, är rätten till landet något som gått i arv – en princip som gäller alla folkslag.

Kritik

En bestående konflikt mellan libertarianer och konservativa rör tre områden:

1.) Libertarianismen kritiserar konservatismen för dess avsaknad av koherenta principer för socialetiska frågor. Det finns ingen motsättning mellan att ha konservativa värden och att vara libertarian, men det finns en djup motsättning om dessa värden påtvingas människorna via staten. Avsaknaden av en socialt koherent etik leder också till att vissa konservativa kan vara för EU-medlemskap eller svikta kring skälen för ett utträde. Samma sak rör frågan om hur stor staten bör vara.

2.) Ekonomin. Konservativa har uppfunnit alternativa ekonomiska modeller som distributism, korporatism och blandekonomiska modeller i sitt motstånd mot vad man ser som problem med en avreglerad marknadsekonomi. Återigen ser vi därför en tendens till att konservativa anammar socialistiskt tankegods och försvarar de etatistiska övergrepp man avskyr på exempelvis familjepolitikens område.

3.) Etatismen som en del av den politiska lösningen leder konservativa att tolerera vissa ingrepp i individers frihet utan att någon tredje part kommer till skada därav.

Synteser

Politiska synteser mellan libertarianism och konservatism/traditionalism är möjliga då det finns flera beröringspunkter mellan åskådningarna. Det finns också försök till politiska synteser. Två sådana försök är anarkokonservatismen och paleolibertarianismen/ austrolibertarianismen. I flera avseenden är libertarianer som Murray Rothbard och Hans Herman Hoppe mer konservativa än många av dem som kallar sig konservativa idag. Ett exempel härpå är Hoppes preferens att föredra en arkaisk monarki framför en modern parlamentarisk demokrati, liksom Hoppes konsekventa försvar av den privata äganderätten vilken leder till en kritik av etatistisk migrationspolitik.

Mycket av det som välfärdsstaten ägnar sig åt är en perverterad form av företagande som man kan dela in i två typer: riskkapitalism och försäkringsverksamhet.

Staten som riskkapitalist

Riskkapitalprojekt känns igen som svar på frågan ”Om inte staten vem skulle då göra X?” Variabeln X kan till exempel vara ”vägar”, ”skolor”, ”rymdresor”. Det finns en enkel tumregel: Om något är tillräckligt önskat av tillräckligt många, och det är tekniskt möjligt och ekonomiskt rimligt, så kommer någon riskera eget kapital för att försöka tillhandahålla det. Vägar är önskade, liksom skolor. Därför har byar, samfälligheter, privata intressen och företag alltid tillhandahållit sådant. Vägarna hade inte sett likadana ut som idag, de hade antagligen blivit snirkligare och passat snyggare in i landskapet eftersom enbart våldsmonopolet har möjlighet att expropriera andras mark och dra en motorväg rakt över. Skolan hade heller inte sett likadan ut. Även innan det staten styrde skolan fanns det skolor i byarna. De var då mer fokuserade på riktiga kunskaper som att läsa, skriva, räkna, historia, geografi etc. eftersom efterfrågan på feminism, homosexkunskap, klimatpropaganda och antirasism är tämligen begränsad.

Storleken på investeringsprojekt är inga problem för privata intressen och ingen anledning för en stat att tillhandahålla. Det finns gott om exempel på enormt stora företag som över tid skapat kapital och gjort investeringar av en omfattning som vore omöjligt för enskilda nationer.

Är det däremot inte tillräckligt många som vill ha X, om det är tekniskt omöjligt eller ekonomiskt orimligt kommer ingen privat aktör vilja erbjuda det. För att få tillgång till menskonst, betonggetton, månlandningar och massinvandring behövs därför en stat som är modig nog att konfiskera och investera undersåtarnas surt förvärvade kapital i projekt med tveksam avkastning.

Varje gång man blir tveksam och ställer sig frågor av typen Om inte staten fanns vem skulle då byggt vägarna så bör man samtidigt ställa sig frågan Om inte staten byggt vägarna, undrar vilka fantastiska saker vi då hade haft råd att göra istället. Den frågan behandlas utförligt av Frédéric Bastiat i hans klassiska uppsats That Which is Seen and that Which is Not Seen. Vi ser vad staten gjort, men inte vad som skulle kunna blivit istället.

Staten som försäkringsbolag

En annan typ av företagande välfärdsstaten gärna lägger sina tassar på är försäkringsverksamhet. I den här kategorin finner vi fina, högeffektiva verksamheter som Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, arbetslöshetskassor, pensionssystemet, sjukvårdsfinansieringen, ja hela socialförsäkringssystemet och omsorgen om de fattiga.

Det kan låta otroligt för dagens läsare, men alla dessa funktioner sköttes en gång i tiden mycket effektivt av privata aktörer och föreningar. Samhällen och fackföreningar hade sina egna försäkringskassor och a-kassor. Arbetsförmedlingar fanns lokalt organiserade. Man sparade till sin egen pension till exempel genom att äga sin gård. Sjukvården utfördes av privata läkare som Emils doktor i Mariannelund. De fattiga togs om hand i byarna av organiserade rotar. Ja visst var det fattigare förr, men det är inte för att välfärdsstaten ännu inte tagit över vitala samhällsfunktioner utan för att den tekniska utvecklingen och det tillhörande materiella välståndet inte kommit lika långt som nu.

Anledningen att vi inte ser särskilt många privata försäkringskassor och a-kassor etc. längre är på grund av att de blivit utträngda av de offentliga, både ekonomiskt och juridiskt. Om ”det allmänna” skulle börja tillhandahålla bil- och trafikförsäkringar skulle de privata trängas undan. En generation senare skulle folk fråga sig vem som skulle tillhandahålla trafikförsäkringar om inte staten gjorde det. Detta syns ofta på kommunnivå när kommuner driver allt från bowlingbanor till solarier. Det blir svårt för riktiga företag att konkurrera med en aktör som kan hålla låga priser och fylla igen hålen med skattemedel.

Samma princip gäller i försäkringsbranschen som ovan: Om något efterfrågas tillräckligt mycket kommer människor organisera sig för att tillhandahålla det och historien är vårt vittne.

Offentlig verksamhet är slösaktig

Eftersom den offentliga sektorn inte är ”vinstdrivande” kan den inte läsa av prissignaler för att veta vad som egentligen efterfrågas i samhället och vad konsumenter är villiga att betala. Den famlar i blindo och kommunfullmäktige kan på riktigt gå omkring och tro att en målning av ett stort könsorgan på stadens torg faktiskt efterfrågas. Intäkterna via skatt fortsätter ju komma in det är väl ett tecken på att undersåtarna vill ha det?

Detta är det problem Ludwig von Mises avser med det socialistiska kalkyleringsproblemet. Utan priser vet man inte hur människor värderar resurser. De kommer då spenderas efter gissningar och slösas bort.

Den som vill argumentera för en stor stat får hitta bättre argument än att ”Vem skulle göra X om inte staten?” Ty antingen är X efterfrågat och då kommer någon driftig företagare tillhandahålla det. Eller så är X inte önskvärt och då ska våldsmonopolet låta bli att slösa våra resurser på det.

G.K. Chesterton, “Orthodoxy”.

Den vänsterliberala filosofen John Rawls är känd för sitt berömda arbete: ”A Theory of Justice” i vilket han söker abstrahera bort allt som antas skilja människor från varandra som religion, etnicitet, kön, ekonomi, historia, språk etc., för att finna en neutral position som är gemensam för alla individer vilka här, bakom vad han själv kallar okunnighetens slöja, skall finna och välja universella rättviseprinciper för alla människor i samhället.  

Rawls grundläggande avsikt är således att skapa en rättvisefilosofi som är neutral till de differenser som separerar människor från varandra. Många menar att han därtill gått ”längst” i försöket att finna en neutral grund för samförstånd inom ett pluralistiskt samhälle där alla i grunden är olika. Problemet uppstår emellertid av två orsaker: 1.) Rawls ignorerar en stor grupp i dagens pluralistiska samhälle och som inte drar samma gräns för levande och döda som han själv. 2.) Rawls får problem eftersom han utgår från positiva rättigheter och inte från negativa rättigheter. En libertarian kan tillmötesgå det metafysiska problem som Rawls hamnar i eftersom man utgår från negativ frihet och negativa rättigheter. 

Bakgrunden till Rawls resonemang är idén att skapa en integrerad kultur där vissa ”motsättningar” mellan religioner kan samexistera i fred och där medborgarna delar en gemensam uppfattning om rättvis fördelning och resonerar om de principer som skall utgöra grunden för integration. Dock är några av de grundantaganden Rawls gör felaktiga. Jag skall ge två exempel.  Rawls ser en transcendent tro endast som en del av individen, där denna individ själv skall ”lagstifta” om rätt och fel just genom att bortse från sin religion, men där de egna principerna som skall väljas bakom slöjan av okunnighet skall vara mer allmänna än den transcendenta ordning individen anser vara högst. Rawls har m.a.o. inte lyckats skapa den integration har eftersträvar eftersom hans grundantaganden inte är tillräckligt neutrala till djupt olika uppfattningar i det mångkulturella samhället. Jag skall ge ett andra exempel.    

Jag har här valt att kritisera Rawls utifrån en grupp doktriner som kan verka främmande för läsaren. Doktriner som är mycket utbredda hos en del minoriteter i dagens mångkultur. Gemensamt för dessa doktriner är att ”de dödas” andar aktivt är delaktiga i de levandes liv.  Denna för många märkliga föreställning återkommer hos maurifolket, många afrikanska stammar och spiritistiska religioner. Det väsentliga är nu inte denna trosföreställning i sig, utan att den på ett klart sätt visar på inkonsistensen i Rawls teori. Ställd inför Rawls hypotetiska kontraktsituation måste nämligen anhängare av en spiritistisk religion filtrera bort föreställningen om att de döda har politiska och sociala intressen, för att finna ”neutrala” rättviseprinciper. 

Rawls teori förutsätter att ”de döda” helt saknar intresssen i politiska rättvisefrågor, medan t.ex. maurifolket förutsätter att ”de döda” existerar och har liknande intressen (alternativt att denna religions anhängare som blivande döda kommer att ha sådana intressen). 

Min poäng är nu att även om Rawls ändrade på den hypotetiska kontraktsituationen så att den tog hänsyn till en liknande religiös doktrin, är han inte neutral till dem som företräder uppfattningen att de döda inte har intressen i samhällslivet. Detta får konsekvenser för det ömsesidiga samförstånd Rawls försöker uppnå och jag kan inte se hur teorin kan omkonstrueras så att den blir logiskt neutral i detta avseende.

Jag har två förklaringar till varför Rawls misslyckas att få stöd för rättviseteorin genom ett övergripande samförstånd. Den ena förklaringen är att Rawls väljer en metod att utveckla en rättviseteori oberoende av att diskutera relevanta föreställningar i religiösa doktriner. Istället för att t.ex. falsifiera hypoteser i en rättviseteori genom de religiösa doktriner vars anhängare skulle kunna tänkas avvisa teorin på ett teoretiskt plan, väljer han att finna principer som, då de väljs genom en viss metod där individerna uppfattas utanför deras religiösa föreställningar, förstås vara neutrala i relation till olika religiösa doktriner. 

De som är spiritister har en unik invändning mot detta försök, eftersom själva metoden att tänka bort denna föreställning leder till att vissa personer alltså inte blir representerade bakom slöjan av okunnighet.

Rawls väljer att utveckla en teori utanför religiösa doktriner, samtidigt som han vill att anhängarna av dessa skall bekräfta rättviseteorin genom doktrinerna. Här menas att Rawls vill att anhängare av olika resonabla religiösa doktriner skall jämföra hur deras egna religiösa doktriner förhåller sig till rättviseteorin och nå fram till en jämvikt där både rättviseteorin och den religiösa doktrinen är förenliga. Mot bakgrund av ovannämnda invändning verkar detta ha medfört att han inte känner till alla relevanta och möjliga invändningar mot rättviseteorin.

Den andra förklaringen är att Rawls ser rättviseteorin som innehåll som något mer fundamentalt viktigt än frågan om vilka teorin omfattar. Detta är anledningen till varför han i Political Liberalism skjuter frågan om teorins extensivitet åt sidan. Eftersom Rawls eftersträvar att teorin blir bekräftad genom ett övergripande samförstånd borde problemen om teorins extensivitet vara föremål för en större diskussion.

Som jag antydde ovan så kan den libertarianska doktrinen passera kravet på logisk neutralitet i förhållande till de olika föreställningar som individer har över levande och döda. Detta beror på att dessa föreställningar tolereras neutralt inom doktrinen. Det beror också på att libertarianismen bara utgår från negativ frihet.

Skribent, Nikodemus Ungh

En annan konsekvens är att indelningen mellan höger och vänster idag ställer till med problem då den ofta leder till missförstånd och politiska låsningar. Detta beror på att politiska frågor som sprängt vänster-högerskalans endimensionalitet idag också blivit frågor som påverkar folks röstbeteenden. En sådan dimension är dikotomin globalism och nationalism/regionalism/lokalism. Globalism skall givetvis skiljas från globalisering. Med ”globalism” menar jag den politiska viljan att överföra makt till EU, FN och IMF och som exempelvis använder migration och mänsklig klimatpåverkan som argument för ökad centralisering av politisk makt. Globalisering är däremot blott det faktum att individer är sammanlänkade på ett annat sätt idag än för 50 år sedan. Man kan till exempel konstatera att världen idag är ”uppkopplad” och därför också digitalt sammanlänkad idag vad rör information, handel, ekonomiska transfereringar och där det råder en underbar gränslöshet. Vilken vän av frihet är inte för globalisering i denna mening och således motståndare till datalagringsdirektiv från globalister i EU? Men om man alltså är för globalisering, liksom också för avskaffande av tullar och andra mellanstatliga gränser för frihandel, måste man då också av nödvändighet vara för öppna gränser för människor? Är inte det helt olika frågor vid närmare analys?

Den moderna libertarianismens grundare, Murray Rothbard, insåg helt riktigt att gränser för människor är något som bara ”staten” kan öppna, eftersom det i ett helt privatiserat sammanhang alltid finns gränser som uppstått genom den privata äganderätten. Ja, den privata äganderätten omfattar ju då även vägar, gator, torg och mötesplatser. Jag kan således idealt handla med andra länder via frihandel och utbyta information med dem via olika digitala medier och samtidigt vara lokalist och motståndare till att mitt bostadsområde förvandlas till en krigszon för gängvåld, klaner och dödskjutningar. Var ryms denna ”dimension” i dagens höger och vänsterskala?

Likaså kan jag vilja värna klimatet med kärnkraft och hårda straff på dumpning av miljöfarliga ämnen som försurar mark och vatten, utan att behöva åberopa eurokrater. Klimatalarmismen är en vänsterrörelse inte för att ”högern” inte bryr sig om klimatet, utan för att den använder klimatet och klimatalarmism som argument för centralisering av politisk makt och aktivt undantränger liksom försvårar för de lösningar som marknaden erbjuder i form av ny teknologi. Den är med andra ord lika irrationell och emotionell som Miljöpartiet och deras kärnkraftsmotstånd.

En historisk ironi i den gamla höger och vänsterskalan var att den historiska vänstern i Frankrike var kritiska till den moraliska libertinism (inte libertarianism) som drabbat delar av adeln och borgerligheten. Man använde traditionella moraliska värderingar i ansiktet på den ”höger” vars uppgift det var att beskydda samma värderingar genom egen representativitet. Idag räknas samma värderingar som just ”värdekonservativa” och höger.

Det råder dessutom stora missförstånd inom både ”högern” och ”vänstern” vad rör kapitalism och vad vi menar med fri marknadsekonomi. I försvaret av en fri marknadsekonomi försvarar vi libertarianer inte de företag och friskolor vars försörjning kommer från det allmänna. Vi försvarar inte ”privata HVB-hem” som blir försörjda via kommuner och inte heller ”friskolor” som blir försörjda på samma sätt i utbyte mot att de följer Skolverket. Vi försvarar inte ”frihandel” på EU:s villkor, utan ser EU som både onödig för samma frihandel och tvingande genom direktiv om vad som får och inte får säljas liksom hur det förpackas och säljs. Vi ser dessutom den ”fria rörligheter” av individer, varor och tjänster som ett hot mot samma frihet eftersom den inte alls respekterar privata äganderätter och där det just är staten som påtvingar individer en gränslöshet vad gäller inflödet av personer till landet. Detta är inte kapitalism dess motsats om än klädd i ”liberala fåra kläder”.

Finns ens en höger och vänster i svensk politik?

Idag befinner vi oss i ett tillstånd där vänstern (i svensk mening) inte längre förstår socialismen och högern (i svensk mening) inte längre begriper konservatismen och den klassiska liberalismen. Socialdemokratin har gång på gång ställt sig totalt oförstående inför de farhågor som deras traditionella väljargrupp känner inför alla de problem som uppstått i mångkulturens och migrationens spår och högern (M och KD) har under lång tid bedrivit en lika migrationsradikal linje som Miljöpartiet (ett parti Fredrik Reinfeldt dessutom gjorde upp med i samma fråga). Båda M och KD (men också SD) är dessutom för EU och har psykologiska problem att samarbeta med Sverigedemokraterna som i sin tur mest tycks vilja ha tillbaka ett socialdemokratiskt folkhem som det såg ut innan riksdagen beslutade att införa mångkultur som politiskt ideal i riket. Inget parti i det ”konservativa” blocket är idag mer radikala rörande migrationspolitiken än de danska socialdemokraterna. Vidare är inget parti för den fria marknadsekonomins fundament som ju utgår från respekten för privat ägande och inte från individers rörelsefrihet.

Libertarianism bortom höger och vänster.

Det finns i egentlig mening ingen ”högerlibertarianism” och ”vänsterlibertarianism”, enbart libertarianism och det som inte är libertarianskt. Vi finner då att en konsekvent libertariansk position är förenlig med att individer och grupper av individer (häri råder ingen motsättning mellan individ och kollektiv) kan äga jord, mark och vatten tillsammans och att de som inte anser att de kan detta inte heller är libertarianer. Vi ser även att libertarianismen är den åskådning som går längst vad gäller tolerans för differens. Individer får leva libertinskt och i vilka relationer de vill. Detta innebär att hbtq-personer tolereras på samma villkor som heterosexuella, men det innebär även lika stor tolerans för konservativa som anser att de förra lever omoraliskt och uttrycker sådana åsikter. Detta innebär att en religiös församling har rätt att viga exempelvis homosexuella par i lika stor utsträckning som att en annan religiös församling har rätt att exkludera homosexuella par som medlemmar. Libertarianer måste försvara det lokala då de alltid försvarar individens äganderätt över sig själv och hennes rättvist förvärvade egendom. Libertarianer måste således motsätta sig om en stat öppnar gränserna till de områden som individer äger gemensamt eller har historisk rätt till eftersom staten konfiskerat den från deras förfäder under historien. Libertarianer försvarar att individer kan skapa områden som är mångkulturella och libertinska och där individer röker cannabis hur och när de vill, men de försvarar även att individer skapar områden som drivs efter helt andra principer och ideal. Libertarianer kan däremot inte anse att de kulturer som exempelvis svenskar byggt under historien och i frånvaro av en stark nationalstat var ”moraliskt felaktiga” i de avseenden de inte använde våld och tvång. Våra regionala landskapskulturer med deras lokala identiteter visar med andra ord att individer i frånvaro av en stark centralmakt tenderar att skapa konservativa lokala gemenskaper och sammanhang där familjen och kyrkan värderas. Libertarianer kan inte heller motsätta sig organiskt framvuxna ledare och auktoriteter i sådana sammanhang som valts lika frivillig av människorna. Av denna anledning kan en viss form av traditionell monarki ses som en naturlig konsekvens av friheten.

Det finns även områden som idag räknas som vänster som en libertarian måste försvara konsekvent. Detta rör ett konsekvent motstånd mot alla övergrepp mot individer på grund av deras kön, ursprung, funktionsnedsättning och klasstillhörighet. En libertarian måste försvara frivilliga sammanslutningar som fackföreningar och tolerera att individer kan komma samman för att äga markegendom och produktionsmedel gemensamt. Libertarianer måste tolerera att individer frivilligt avsäger sig privat äganderätt och ingår i kollektiv som exempelvis klostergemenskaper och arbetarkollektiv. Allt detta ingår i friheten och baseras på respekten för privat äganderätt. Libertarianismen går därför bortom höger- och vänster i denna mening.

Libertarinismen är, konsekvent tillämpad, transcendent till de politiska motsättningar som idag lamslagit svensk partipolitik.

Av Nikodemus Ungh

Under krig tar staten över ekonomin eftersom den då mer än vanligt anser sig behöva undersåtarnas resurser – för kulor och krut. Det är inte så att den extra efterfrågan som kriget skapar leder till högre ekonomisk aktivitet och större välstånd. Krig är inte ekonomisk (frivillig) aktivitet utan den mest extrema formen av politisk aktivitet. Folkets resurser kanaliseras till kriget och folket blir i motsvarande grad fattigare, vilket manifesteras i högre priser, inte minst för boende och bränsle. Staten ingriper och ”hjälper till” på det enda sätt den känner till, genom att med lag och hot om våld förbjuda priserna att stiga. Detta leder som bekant istället till brist. När kriget är över brukar stater mot sin vilja men av nödvändighet tvingas demobilisera samhället och avreglera ekonomin. Vissa områden av samhället kan ibland överleva återgången till sunt förnuft. I Sveriges fall har vi till exempel hyresregleringen. Sedan den relativt enkla regleringen 1917 har de problem den orsakat lappats, lagats, byggts på med nya paragrafer till den grad att under hundra år har den utvecklats till ett juridiskt missfoster. Den bör avskaffas snarast.

Efter 100 år av bostadsreglering har människor letts att tro att utan regleringen skulle vi inte ha råd att bo. De profiterande fastighetsägarna skulle ju höja priserna till skyarna eftersom att maximera sin vinst och det enda som står emellan oss och hemlöshet är våra välvilliga folkvalda. Två enkla motexempel kan visa hur orimligt detta tankesätt är.

1. Bönderna vill också maximera sin vinst, varför tiofaldigar de inte sina priser? Varför behöver inte demokratin ingripa för att se till att alla har råd med mat? Jo, för att efterfrågan inte är obegränsad. Bönderna höjer priserna så mycket de kan tills de märker att efterfrågan mattas av och vinsten börjar falla. Så hittar de punkten där det råder prisbalans mellan utbud och efterfrågan. De behöver inte ens begripa nationalekonomi för att göra rätt, det fungerar ändå.

2. Ett annat exempel är att i många länder finns ingen hyresreglering. Här råder äkta marknad av hyresbostäder. Vad som kännetecknar dessa marknader är att det inte finns brist eller väntetider. Man kan få en lägenhet på dagen. Det finns inte fler hemlösa än i Sverige. Vad som också kännetecknar dem är mycket differentierad hyressättning. Populära områden är dyrare än tråkiga, precis som populära bilar är dyrare än tråkiga. När man jämnar ut hyrorna genom att prissätta dem politiskt efter bruksvärde, dvs. efter ”nytta”, blir hyrorna i populära områden (inne i stan) orimligt låga och i impopulära områden (kommunala bostadsområden). I praktiken subventionerar de fattiga som bor i miljonprogrammen dem som hyr inne i stan.

När vi släpper hyressättningen fri, som priset på mat, och som i många civiliserade länder skulle, kommer folk inte bli bostadslösa. Hyran kommer inte bli oändligt hög. Vissa hyror kommer stiga och andra kommer falla. Bland annat skulle det leda till att många av kulturkrigarna som hyr bostad på Södermalm skulle tvingas flytta ut i mångkulturen som de omhuldar. Men det är en uppoffring vi kan leva med.

Som personen i min närhet sa: ”Företag vill bara tjäna pengar”.

För ett antal år sedan hade min första tanke förmodligen varit att det är sant, svårt att komma ifrån och ännu svårare att motbevisa. För ett par år sedan kanske jag hade tänkt att vad gör det om de vill tjäna pengar, då företag behövs för att producera sådant vi behöver? Men denna gången var min spontana tanke en helt annan.. nämligen: ”Okej. Så hur gör man det?”. För visst vill företag tjäna pengar. Men hur bär man sig åt? Personen i fråga hade inte tänkt så långt.

Det korta svaret, i teorin, är genom att betjäna andra. Ett företag kan inte tjäna någonting om det inte först kommer på ett sätt att tjäna andra. Du kan tycka att din idé, tjänst eller produkt, är fantastisk, men så länge du inte har ett betydande antal andra människor som tycker samma sak, och som är villiga att avstå andra saker för att få ta del av den, så har du endast en hobby som i bästa fall inte kostar pengar utan bara tid, men som i vilket fall inte tjänar pengar eller dina medmänniskor.

Men frågan är intressant och svaret undvikande. Hur tjänar man pengar? Det är inte så lätt som det låter. Man har kostnader av en anledning. Dessa kan man inte bara göra sig av med. Man har priser av en anledning, dessa kan man inte bara höja. Fingertoppskänsla är viktigt då för mycket eller för lite av någonting kommer leda till oönskade konsekvenser.

Detta, bör nämnas, är en avgörande skillnad från staten som har ett ”kundunderlag” lika stort som befolkningen och som höjer inkomsten och sänker utgifterna beroende på sina egna behov, istället för att justera sin verksamhet efter andras behov. Varje vänsteraktivist borde prova det glamorösa livet som entreprenör och kapitalist först, särskilt i ett land som Sverige, och uttala sig därefter. (Inte för att empiri går före teori, utan för att många är mottagligare för egen erfarenhet än logik. Lär man sig inte av goda råd lär man sig av smärta).

Jag hade en liknande diskussion med en på twitter som förespråkade medborgarlön. Jag varnade honom att en global medborgarlön, som han förespråkade, visserligen kunde omfördela pengar från somliga till andra på det sätt han önskade, men att det inte var ett tillförlitligt sätt att upprätthålla en ekonomi då underlaget plötsligt kan försvinna.

Han förstod inte riktigt, så jag drog en jämförelse. Det är lätt att säga att man ska omfördela, men det förutsätter att det redan finns något att omfördela. Att säga att man ska leva på medborgarlön utan att veta hur värde blir till är som att säga att man ska leva av potatis utan att veta hur potatis blir till. Hans svar blev ”jag är som sagt för en produktionsskatt och medborgarlön för att hålla maskineriet igång, samtidigt som folk kan leva utan stressen att inte veta om man får mat på bordet i slutet av månaden”. Med det stod det klart att han inte visste hur man odlar potatis.

Så nästa gång någon klämmer ur sig att ”företag bara vill tjäna pengar”. Fråga dem hur de bär sig åt, då du är sugen på att börja tjäna pengar du också.

Ta exemplet med medicinbolaget Merck som utvecklade ett av världens viktigaste medicinska preparat. Det har sedan 80-talet räddat miljontals liv och besparat mycket mänskligt lidande. Biverkningarna är mycket små och väldokumenterade efter fyra årtionden av flitig användning. WHO har satt upp det på sin lista över essentiella läkemedel. Det har kraftigt antivirala egenskaper och testades givetvis i samband med ”pandemin”. Med goda resultat och mer data framkommer ständigt. Patentet gick ut på 90-talet så preparatet är mycket billigt idag. Intressant nog gick Merck självt ut med en varning för att använda det mot ”pandemin”; man menade plötsligt att det inte var säkert. Som av en händelse hade Merck ett nytt, patenterbart preparat på gång mot ”pandemin”.

Det amerikanska medicinreglementet tillåter att om det inte finns några alternativ och situationen är allvarlig kan man snabbt få släppa ut ett nytt preparat på marknaden under ”emergency use” och förbigå normala, tidsödande, dyra tester. Men för detta krävs alltså att det inte finns några rimliga säkra alternativ.

Patent bör avskaffas för frihetens, hälsans och innoverandets skull.

Den 4 maj släpptes uppföljaren Inför Hemma hos Riksbanken för att bygga upp stämningen inför kalaset.

Den 5 maj kom så den stora dagen då allmänheten äntligen fick kika in i den stora byggnaden på Brunkebergstorg .

Jag frågade redan den 3 maj, i kommentarsfältet på Facebook, om man kunde få passa på att ställa Stefan Ingves några frågor. Det gick inte, men efter lite lirkande fick jag en epost-adress där jag kunde anhålla om ett möte. Därför skickade jag följande brev som jag nu ivrigt ser fram emot svar på.

God dag Riksbanken!

Jag representerar Ludwig von Mises-institutet i Sverige. I samband med er Hemma-hos-kampanj frågade jag på Facebook om jag kunde få utnyttja tillfället för att ställa några frågor till Riksbankschefen. Det passade inte formatet men jag fick den här mail-adressen av er PR-personal där det skulle gå för sig att anhålla om ett samtal. Härmed anhåller jag alltså om en intervju med Stefan Ingves som jag sedan har för avsikt att publicera.

Mises-institutet sprider kunskap om österrikisk nationalekonomi. Vi förespråkar en fullständigt fri ekonomi. Vår publik på några tusen läsare och lyssnare följer våra artiklar och den populära ekonomi- och politikpodden Radio Mises.

Vi har följt och kommenterat Riksbanken under många år. Se till exempel denna artikel: Bernpaintner förutspår 2014 års nollränta redan 2011

Eftersom vi förespråkar en fri ekonomi är vår uppfattning om lämplig penningpolitik nästan alltid på tvärs med Riksbankens. Bland annat anser vi att nollräntan är extremt skadlig för Sveriges ekonomi då den skapar stora ekonomiska klyftor och urholkar grunden för vårt välstånd.

Under min intervju med Stefan Ingves vill jag bland annat diskutera följande frågor:

• Hur nollräntan omfördelar köpkraft från fattiga till rika, genom att egendomslösa får betala allt högre konsumtionspriser medan värdet på tillgångar år efter år inflateras allt högre höjder.
• Riksbankens skuld i den extremt höga privatskuldsättningen i Sverige.
• Hur coronastödet gynnat banker och storföretag på bekostnad av andra aktörer.
• Varför styrräntan stadigt fallit sedan reformeringen av Riksbanken 1994 och möjligheterna att någonsin höja den till sunda nivåer igen.

Jag ser fram emot ert svar och förslag på tid för intervju.

Med vänliga hälsningar
Ordf. Ludwig von Mises-instituet i Sverige

Läs mer här: https://www.mises.se/2021/03/04/infor-rostningen-om-eus-coronapaket-24-mars-oppet-brev-till-riksdagens-ledamoter

I många länder finns en tradition av att ”call your representative” och sätta press på dem, men en sådan tradition har vi inte i Sverige. Det ska vi ändra på nu.

INSTRUKTION

1. Klicka på detta google sheet och leta upp din valkrets
2. Kopiera mailingslistan och klistra in i ditt mailprogram
3. Skriv ett VÄNLIGT men BESTÄMT mail och förklara att du skriver från deras egen valkrets, att de är valda för att representera dig och svenska folkets intressen – inte EU. Återhämtningspaketet gynnar inte oss. Meddela gärna att du kommer följa upp röstlängden och stryka dem från nästa valsedel om de röstar FÖR.
4. Extrapoäng om du på fliken Ledamöter letar reda på representanternas telefonnummer och ringer upp.
5. Sprid!

Kampanjen är inte knuten till parti eller ideologi. Det handlar om att skydda vår egen självständighet!

kart·­ell [‑el´] substantiv~en ~er • ekonomisk sam­verkan mellan före­tag för att begränsa konkurrens; sam­verkan mellan politiska partier vid val (SAOL)

I sina bankskrifter, till exempel ”What Has Government Done to Our Money”, förklarar Rothbard hur banksystemet bildar kartell för att parera riskerna med kreditexpansion, ofta benämnt ”trycka pengar”. Att lära sig identifiera karteller är ett oerhört användbart analytiskt verktyg för att förstå många andra delar av vår omvärld. Mönstret går nämligen igen nästan överallt där slöhet, systematiskt bedrägeri och korruption florerar. Först en sammanfattning av Rothbards resonemang.

Kartellisering av bankväsendet

Tänk dig en värld där guld är pengar och det bara finns en enda bank. Människor vill inte gärna bära på guld utan sätter in dem för säker förvaring i bankens kassavalv och får som kvitto på insättningen en sedel i handen. På sedeln står bankens namn och hur mycket guld den ger vid inlösen. Banken tar en avgift för förvaringen. En dag kommer banken på att den kan trycka upp sedlar utöver det inlämnade guldet i kassan, låna ut dessa och tjäna på ränta! Banken har nu expanderat mängden pengar genom kreditgivning. Om kunderna får nys om att det nu finns mer sedlar än motsvarande guld löper banken risk att utsättas för bankrusning, det vill säga att kunderna springer till banken med sina sedlar för att få ut sitt guld. De som kommer med sedlar efter att kassan är tömd har inget annat än värdelösa svarte petter på hand. Banken är i konkurs. Det är värt att notera att det inte är något fel på kredit i sig, det vill säga utlåning av besparingar. Problemen uppstår med kreditexpansion, när krediten bygger på sedelpressen istället för besparingar.

Kreditexpansion är som synes en riskabel verksamhet. Ett sätt att lösa risken är att använda sig av våldsmonopolet. Det är vad Sveriges Riksbank gjorde 1914 vid första världskrigets utbrott. Vid den tiden var myndigheten Riksbanken ännu något som i iallafall påminde om en bank och man kunde där lösa in riksbankssedlar mot guld, som det stod tryckt på sedeln. När kriget bröt ut sprang folk till Riksbanken. Kön för inlösen ringlade sig lång. När guldet i kassan började sina sa våldsmonopolet ifrån. Nej, tyvärr, ni får inte ut ert guld eftersom staten behöver det; ni får hålla till godo med våra sedlar. Bankrusningen var avvärjd med hot om våld. Man muckar inte med våldsmonopolet.

För att komma in på karteller låt oss utöka exemplet till ett samhälle med flera banker där alla utfärdar sina egna sedlar så som det var förr. Bankerna vill gärna trycka extra sedlar och låna ut mot ränta men hålls i schack av risken för bankrusning. Nu tillkommer en risk vid clearing mellan banker efter bankdagens slut. Anta att A-banken trycker upp massor av extra sedlar och att en stor mängd av dessa hamnar i Tyko Jonssons varuhus på grund av ett attraktivt erbjudande om julstjärnor för 14:50 kr. Vid dagens slut lämnar varuhuset inkomna sedlar till B-banken som varuhuset har konto hos. Under clearingen kommer B-banken göra motsvarande anspråk på guld hos A-banken. På grund av A-bankens generösa kreditexpansion riskerar denna nu att se sin guldkassa tömmas.

Ett sätt att vid kreditexpansion minska risken vid clearing är att bankerna bildar en kartell och kommer överens om en gemensam kreditexpansionstakt, till exempel 2 procent per år. Om alla håller samma takt kommer det statistiskt sett bli rätt så jämnt och ofarligt i clearingen. Om en medlem i kartellen försöker tjäna mer genom att trycka pengar fortare än de andra kommer han råka illa ut vid clearingen. Risken för kartellen är däremot om en medlem inte expanderar i samma takt som de andra eftersom han då kommer börja samla på sig guld från konkurrenterna. Denna frestelse gör att karteller till sin natur är instabila. Det råder en ständig risk att mer konkurrenskraftiga medlemmar inser att de klarar sig bättre utan kartellen, till exempel genom att vara en hederligare bank och inte trycka lika mycket pengar; eller sälja mer olja genom att sälja under kartellpriset.

Bankreglementen och centralbank håller ihop kartellen

För att karteller ska hålla ihop behöver man något slags externt tvång eller starka incitament som belönar de lydiga och straffar de osolidariska. För bankväsendet utgörs tvånget av oktrojen (banktillståndet) och incitamenten att lyda kommer ifrån centralbanken. Det är centralbanken som sätter expansionstakten med sitt inflationsmål, sina räntebeslut, subventionerade lån till bankerna och systematiska manipulationer av lånemarknaden. Bankkartellen kan nu åtnjuta synkroniserad kreditexpansion till minimal risk under våldsmonopolets beskydd.

Bräckliga sammanslutningar för konkurrenströtta

När man väl fått upp ögonen för hur karteller fungerar börjar man se dem överallt. Karteller är bekväma sammanslutningar för lata, förlorare, bedragare och aktörer med dåligt självförtroende som riskerar att konkurreras ut inifrån eller utifrån av smartare, duktigare och hårdare arbetande aktörer. Karteller missgynnar utveckling, välståndsutveckling och skapar oförtjänta fördelar för de sämsta. På grund av sina inbyggda motsättningar brukar karteller vara svåra att upprätthålla utan våldsmonopolets och lagstiftningens hjälp.

Den internationella bankkartellen

Det som gäller bankerna nationellt även gäller på internationell nivå. Om bankkartellen (centralbanken) i nation A expanderar sin penningmängd långsammare än andra nationers bankkarteller (centralbanker) kommer det i den internationella clearingen flyttas guld till nation A:s centralbank från de andra nationernas centralbank. Härav statens intresse för handelsbalansen som egentligen är ekonomiskt ointressant. Om vi importerar mer än vi exporterar flyter det ut reserver ur bankkartellen. Nuförtiden är reservvalutan inte guld utan amerikanska dollar men principen är densamma; det handlar om att inte förlora kassan när man ägnar sig åt kreditexpansion. Den globala kartelliseringen mellan centralbanker upprätthålls med organ som IMF och BIS. Genom internationell synkronisering möjliggörs en kontinuerlig global kreditexpansion och systematisk utsugning av världens arbetare till minimal risk.

Den globala skattekartellen OECD

Välfärdsstater vill beskatta sina medborgare maximalt för att kunna köpa röster med välfärdsprogram. Stater med lägre skatt är ett problem för välfärdsstaterna eftersom de attraherar företag, intelligens och investeringar. För att motverka detta har OECD en ”svart lista” över så kallade ”skatteparadis”, det vill säga osolidariska stater som har gett sina medborgare friheten att själva lösa sin välfärd på den fria marknaden istället för genom statliga vårdcentraler. De stater som har ”för låg skatt” för OECD:s medlemmars tycke blir utfrysta från internationella ekonomiska transaktioner.

EU är en kartell för feta välfärdsstater

När Storbritannien bröt sig ur EU-kartellen försökte Bryssel binda dem vid samma skatter och konkurrenshämmande regler som gäller i EU. De är livrädda att Storbritannien i allmänhet och London i synnerhet ska bli ett ”Singapore-on-the-Thames” och därmed påminna de andra kartellmedlemmarna om att en högre grad av frihet ger högre välstånd. Storbritannien har efter utträdet visat på en hel del kreativitet att ta sig runt EUs pålagor med nya skattesänkningar och frihamnar och attraherar allt mer utländskt kapital.

Facket och andra vardagskarteller

Fackföreningar är karteller. Det finns inget principiellt fel i att arbetare går samman och förhandlar en gemensam lön. Den som är bättre än genomsnittet har dock inget att vinna på det och tjänar på att inte vara med i den fackliga kartellen. Osolidariska arbetare håller man i schack genom att kräva att arbetsgivare betalar lön enligt kollektivavtal och inte efter individuell prestation. Facket har våldsmonopolets välsignelse att trakassera företag som vill undvika kollektivavtal. Facket är en kartell som gynnar de sämsta arbetarna på bekostnad av de duktiga.

Konsumentskydd är en typ av kartellisering som gör det möjligt för stora tillverkare med stora lobbymuskler att skydda sig från uppstickare genom att lobba fram lagkrav på kostsamma stämplar och godkännanden.

Legitimeringar är också konkurrensskyddande karteller. Krav på legitimation för läkare, lärare, finansfolk, advokater, motorsågskörkort, handledarkurs för övningskörning med mera håller uppe löner och avgifter till onaturliga nivåer.

Att de sämre skickade och korrumperade strävar efter karteller där man kan hålla de duktiga på mattan är naturligt. Det är också detta som är drivkraften bakom globalismen. Den möjliggör global utsugning och kontroll genom att ingen ska komma undan och visa att en annan värld är möjlig.

Vilka karteller ser du omkring dig?

Låt mig inför detta påminna dig om att du är förtroendevald för att i riksdagen representera väljarna i din valkrets, en av 29 valkretsar i landet. Du är inte vald för att representera EU. Du är inte vald för att representera Italien. Ja du är egentligen inte ens vald för att representera ditt parti – utan dina väljare.

I detta FÖRTROENDE-uppdrag ingår att främst värna dina väljares intressen och skydda deras surt förvärvade skattemedel. Om du avser att trycka Nej har du antagligen redan en god känsla för ditt uppdrag. Om du avser att trycka Ja vore det klädsamt att först tala med några av dina väljare för att höra efter om de vill att du ska skicka deras pengar till Bryssel och Sydeuropa eller om de hellre vill se dem göra nytta hos till exempel gamla och sjuka i deras egen valkrets.

180 miljarder kronor. Det är en bunt med 100-lappar lika tjock som avståndet från riksdagshuset till Linköping.

Nu är det hela dock så listigt upplagt att det ska betalas av först från 2028 och ända till 2058! Praktiskt nog efter att förhandlaren Stefan är pensionerad från sitt uppdrag. Och praktiskt nog att det blir dina barn och barnbarn som får betala.

Utslaget på dessa 30 år blir beloppet inte alltför betungande, men det är inte beloppet som är problemet här utan att det införs en ny princip. EU utnyttjar Covid-19 för att genomdriva något man velat göra länge men inte kunnat: Direkt beskattning av EU-ländernas medborgare. Här kom nu ett gyllene tillfälle att äntligen kunna runda nationalstaterna.

Det är betydligt svårare att införa en ny beskattningsprincip än att när den väl är införd höja skattesatsen successivt. Det finns en pedagogisk parallell i den amerikanska historien. Den amerikanska konstitutionen för den federala staten USA (motsvarande EU) författades 1787 men den medgav inte direkt beskattning av delstaternas (motsvarande Sverige, Tyskland, etc.) invånare. Dock gjordes detta då och då ändå, men år 1895 förklarade högsta domstolen slutligen att direkt beskattning från federal nivå är konstitutionsvidrigt. Det löstes år 1913 genom ett smidigt tillägg till den federala konstitutionen och vips var det grönt ljus för direkt beskattning. En ny princip var etablerad. Den federala beskattningen började från låg nivå men har nu idag vuxit till att utgöra 55-60 procent av den totala skattebördan!

Detta är ett typiskt mönster, att centralmakten tränger ut de underordnade, och vi kan förvänta oss att EU:s beskattning av Sveriges medborgare med tiden kommer att överstiga svenska statens.

Slutligen bör sägas att ingen stat kan ”återhämta sig” genom bistånd. Det finns inget exempel på när det har fungerat. Det som behövs i Sydeuropa är strukturella förändringar och budgetdisciplin. Bistånd förtar incitamenten för sådana nödvändiga åtgärder och gör alltså ont värre. Däremot är administrationen av en pengapåse på 8 000 miljarder ett drömläge för Bryssel att kunna växa på medlemsstaternas parlaments bekostnad.

Blir det JA till mer makt åt Bryssel och dina väljares pengar i sjön?

Eller blir det NEJ och ett värnande av resterna av vår suveränitet?

Det som är gemensamt för den filosofiska riktning som brukar kallas ”existentialism” är betoningen på existensfrågan och att människan alltid är ansvarig inför sig själv för sina handlingar. Att avstå från att vara fri är bara att välja att frivilligt överlåta friheten åt någon annan och därför blir man ansvarig genom vad andra gör i ens eget namn. Människan kommer inte undan friheten och det fria valet.

Människan blir dessutom det hon väljer att bli, vilket inte behöver tolkas som att hon bestämmer sin egen essens, utan snarare att hon med sin frihet kan projicera sitt varande till att bli till och realisera sig själv i framtiden. Hon kan exempelvis bli den atlet hon idag kämpar för att bli. Hon kan projicera sitt varande för att nå egna mål. Hennes varande är inte statiskt. 

Då existentialisterna med namn som Sören Kirkegaard, Friedrich Nietzsche, Fjodor Dostojevskij, Martin Heidegger och Jean-Paul Sartre verkade under en modern tidsera har flera av deras frågeställningar givetvis ställts tidigare i filosofihistorien.

Det var emellertid Kirkegaard som ställde de frågor som senare kom att utgöra själva kärnan i det som kan kallas existentialfilosofin. Kirkegaard skrev i en era där den idealistiska filosofin och den protestantiska teologin hade nått sin höjdpunkt. I Sverige såg samma era Jacob Boström och den ”absoluta idealismen” och i Tyskland hade Friedrich Hegel utvecklat den idealistiska traditionen till vad många i samtiden såg som dess fulländning. Kirkegaard opponerade sig mot idealismens systematiska filosofi och teoribyggen. Istället betonade han den radikala individualismen, återgång till subjektiviteten, den sokratiska metoden att ställa frågor och att söka frihetens korrelation till det djupare värdet om autenticitet. 

Kirkegaard (1813-1855) ställde sig frågan om människan blott kallad att vara konform till andras åsikter, rådande normer, ideologier och trender eller har hon potential till att använda sin frihet till att vara sann mot sig själv och ta ansvar för vad hon vill bli och vara? Frågan rymmer det som inom psykologin kallas individuation och är något som bland annat utforskats av psykologen Gustav Jung. Det Kirkegaard gör och som är viktigt att förstå vid närmandet av hans filosofi är att han överger tänkandet om människan som ett objekt som skall undersökas som sådant och vill komma bort från alla teoretiska abstraktioner om människan för att nå fram till hur det är att vara människa ”på insidan” och hur den egna så kallade ”subjektiviteten” kommer till uttryck. Människans egna upplevda erfarenheter blir således det som har filosofiskt intresse i Kirkegaards filosofi.

Därtill kommer metodologin som Kirkegaard tar från Sokrates och kallar maievtiken och anspelar på ”förlossning”. Kirkegaard, som dog redan 42 år gammal, hade fått en lång akademisk bildning ibland annat klassiska språk. Intresset för grekisk filosofi härstammar från hans egna studier i sokratiska dialoger och annan antik filosofi. Konsten ligger inte i att finna de rätta svaren utan att ställa rätt slags frågor som ”förlossar” eller avtäcker (för att tala med grekerna och Heidegger) sanningen för människan. Istället för att bemöta Hegel med ett alternativt filosofiskt system använder Kirkegaard den sokratiska ironin som pedagogisk metod. Ironin är att anta att den man tilltalar är klokare och visare än man själv är när man ställer frågor och att genom frågorna visa att den man tilltalar inte kan så mycket när det kommer till kritan. Där antiken hade sina sofister som ansåg sig kunna mycket, såg Kirkegaard det som sin uppgift att avslöja samtidens hycklare. Filosofin blev därför en slags mission för att komma fram till sanningen och vad som var verklighet bakom alla påståenden om varat. Och de frågor som ytterst skulle besvaras var vad det innebar att vara människa och kristen?

För Kirkegaard var kristendomen den lära som ställde frågan om den mänskliga existensen på dess spets eftersom den betonar att sanningen gör människan verkligt fri och att denna sanning går att erfara och att den när så sker skänker mening, ”förlossning” och värde.   

Kirkegaard skiljer här ut olika stadier : 

1.)    Det omedelbara (konventionella) stadiet som präglas av att individen styrs av andras normer, idéer, attityder och konventioner.

2.)    Det estetiska stadiet där individen lever för njutningar, sinnesretningar och söker sin egen tillfredsställelse i nuet.

3.)    Den etiska fasen som kan ses som reflektion över om njutning och sinnesretningar verkligen svarar mot mening och autenticitet.

4.)    Den religiösa fasen där etiken söker djupare existentiell och andlig mening i tillvaron och för den egna existensen.

Kirkegaard använde pseudonymer när han beskrev de olika ”stadierna” och de beskrivningar han skildrar vittnar om hans egen utveckling. Intressant är att Fjodor Dostojevskij låter alla dessa stadier representeras av de olika karaktärerna i romanen ”Bröderna Karamazov” och där läsaren själv lämnas med igenkännande frågor. Dostojevskij konfronterar därtill läsaren med vad Jung skulle kalla människans ”skuggsida” och hur denna påverkar mänskliga val.

Centralt i alla stadier står människan med hennes radikalt fria val och där hon blir till summan av de val hon väljer. Så länge hon existerar står hon vidare inför en till synes obegränsad mängd val framför sig. Hon är på sätt och vis ”tvingad till frihet” och kommer inte ifrån att välja. Av denna anledning borde hon välja så att hennes val blir äkta för henne själv och det hon vill vara och utveckla. Och det är bara hon själv som kan förstå vad detta är och blir ansvarig för det. Detta leder till ångest, inte så mycket över konsekvenserna av vad hon faktiskt väljer, utan för att hon kunde ha valt annorlunda och att hon inte lever i ett tillstånd av perfekt visshet inför vad konsekvenserna av hennes val blir. Hon är utlämnad åt att välja, även när hon söker vägledning av andra eller Gud själv. Hon måste själv alltid bära vissheten om att hon valt det hon valt. Hon har här ytterst två vägar enligt Kirkegaard: 1.) Att ”dela ut” existensen åt andra (kanske staten och politiken) att förvalta genom att följa med strömmen och välja konventionen. Att (vilket Kirkegaard själv söker argumentera för) ta språnget på 70 000 famnars djup, att inte känna till konsekvenserna och att ända att välja det som är autentiskt för henne själv.

Istället för att söka fånga in Guds tanke och varande i ett filosofiskt system (vilket är omöjligt) måste vi enligt Kirkegaard betona hur Guds varande framträder för oss själva i den egna ”subjektiviteten”. Det är endast härigenom vi verkligen kan erfara ”sanningen” på djupet. 

Kristendomen skall således inte förstås som ett objekt för undersökning med propositioner och satser utan erfaras ”på insidan”. Ja hela existensen upplevs på samma sätt och de enda ”sanningar” som är av betydelse för individen är de sanningar individen internaliserat och erfar på djupet. Kunskapsteoretiskt utvecklades den metod som ligger till grund för dessa ställningstaganden av Edmund Husserl och fenomenologin. För Kirkegaard liksom för Hedegger skall detta inte tolkas relativistiskt eller som att subjektet bestämmer saningen för sig själv och bara har sin egen sanning. Snarare menar Kirkegaard att det är inför subjektet som sanningen ”avtäcks” och blir relevant. Den kan mycket väl vara gemensam för andra, men den måste upplevas och erfaras av individen själv. Mottot är: ” Ad se ipsum” som betyder ”till sig själv”.

Det var inte bara hos Hegel som Kirkegaard såg sin tids filosofiska problem utan i en västerländsk världsbild som hamnat i kris och där krisen väl fortfarande är rådande än idag? Den filosofiska krisen består av konkurrens mellan samtidens stora idéer som inte tycks haka i varandra. Å ena sidan har vi en newtonsk världsbild (som övergått i samtida fysikaliska teorier) som inte hakar i den kulturella relativismen och som i sin tur inte hakar i etiken och den värld som finns kvar efter ”Guds död” och utropandet av människan till alltings mått (vilket skall skiljas från Kirkegaards egen filosofi). Det finns inte längre en överlappning mellan naturvetenskapens krav på mätbar objektivitet och den relativism som lamslagit exempelvis identitetspolitiken. Debatten om kön och genus är ett exempel. Synen på att kulturer och religioner är rakt av utbytbara mot varandra utan distinktioner är en annan. 

Teologiskt står Kirkegaard mycket nära Östkyrkans teologiska metod genom betoningen på att den andliga sanningen dels går att ”se” på djupet inom människan genom erfarenhet, dels inte i sig är subjektiv och beroende av subjektet utan snarare finns tillgänglig för envar som söker den. Man finner Gud inte i en abstrakt rymd av idéer eller stjärnor utan ”på de 70 000 famnarnas djup”. Jesus sa ju: ”Himmelriket är insides människan”.  Härigenom anses Kirkegaard även stå nära sin samtids romantiska period. Man kan säga att Kirkegaard var för filosofin vad Pre-Refaeliterna var för konsten och vad Fjodor Dostojevskij var för litteraturen.

De som vill läsa honom kan med fördel börja med hans första bok: ”Antingen eller” som gavs ut 1843.

Under senaste tidens informationskrig har vi sett exempel på risken med att samla sin information och distribution på ett fåtal dominerande IT-plattformar som Twitter, Facebook och Google. President Trump har använt sig av Twitter för sin kommunikation till amerikanska folket. Det har varit ett effektivt sätt att runda den centralstyrda fakenews-branschen. Men bara så länge det passat Twitters värdegrund (”community standards”). Det kan ta fort slut med det roliga.

Många företag som flytta sin epost och dokumenthantering till Googles centrala molnmiljö. Många förlitar sig på Googles YouTube för att få ut sina budskap och tjänster. De har kunnat effektivisera, spara en hacka och fått billig tillgång till välutvecklade tjänster. Få har nog funderat över riskerna med att samla kritisk information hos Google. Tills nu. Om din affärsverksamhet inte faller Google på läppen blir du utslängd. Samma är det med det effektiva och centralstyrda Facebook som många förlitar sig på för sin marknadsföring.

När det gäller IT-behov generellt har det alltid varit en fråga om att äga och drifta egna servrar eller hyra datorkraft från någon leverantör – i ”molnet” som det numera heter. Att drifta själv är jobbigt, att hyra är enkelt, men som en vis man sa: ”Det finns inget moln, bara nån annans dator”. Det har blivit väldigt tydligt på sistone. Till exempel för Twitter/Facebook-konkurrenten Parler som just blivit utslängd från Amazons AWS-moln på grund av värdegrundsbrott. Gab är ett liknande socialt medium, men de har under se senaste åren byggt sina tjänster på egna maskiner istället för någon annans dator och kan inte avstängas på tekniksidan. Däremot har de centraliserade betalningstjänsterna stängt av dem från kortbetalningar.

Att köra IT-driften in-house eller outsourcat är en typisk avvägning mellan centraliserad effektivitet och decentraliserad robusthet. Det går modevågor i det. Under lång tid har det varit till centraliserings fördel, men i och med den senaste tidens händelser är det sannolikt att det kommer börja svänga åt andra hållet igen – mot decentralisering.

Det här dilemmat går igen i många andra delar av samhället.

Ett företag kan ha många avdelningar och lokalkontor. Det är vanligt att samordna gemensamma stödfunktioner som till exempel juridik, ekonomi till huvudkontoret. Ju fler andra funktioner man centraliserar desto effektivare kan man göra organisationen. Men å andra sidan får man lokalavdelningar med dåliga kunskaper, tråkiga arbetsuppgifter och man utsätter sig för risken att bli beroende av ett fåtal experter på huvudkontoret.

Inköpsfunktionen i ett företag har till uppgift att hitta de mest prisvärda leverantörerna. När man hittat den mest prisvärda är det bekvämt och effektivt att låsa sig fast vid den. Å andra sidan är det riskabelt att sitta i knät på en enda leverantör. Det kan vara god riskhantering att använda flera leverantörer även om det kostar lite.

Den svenska elförsörjningen är mycket centraliserad. Nära hälften av elproduktionen sker i norra delen av landet med stora effektiva vattenkraftverk (45%) och andra hälften med de sex kvarvarande kärnkraftverken (45%). I norra landsänden produceras mycket av elen som används i söder och stamnätet har visat sig vara otillräckligt för att transportera ner energin. Produktionen må vara effektiv men I händelse av krig är det mycket lätt att slå ut Sveriges högt centraliserade elförsörjning med några få välplacerade sprängladdningar. Vindkraft är decentraliserad och dyr energi. Ny småskalig kärnkraft håller på att utvecklas som kan användas för decentraliserad lokal produktion.

Vårt monetära system är också högt centraliserat med en centralbank i toppen och en nationell valuta. På sätt och vis är det ett effektivt system att inte behöva hantera olika bankers alla egna sedlar. Å andra sidan är det ett mycket riskabelt system som ständigt utsätts för statens räntetrixande och inflationspolitik. Det är också riskabelt för användarna då man i allt högre grad blir avstängd från banker och konton om man inte uppfyller värdegrunds- och kund-”kännedoms”-krav. Bitcoin är ett helt decentraliserat och robustare system utan single points of failure och statlig inblandning men transaktionerna är dyrare och långsammare.

Det finns många andra exempel, lämna gärna dina egna bidrag i kommentarerna. Avslutningsvis är socialism ett system för centraliserad politik och makt. Socialister vill gärna centralisera allt till global nivå gärna under en ”global demokrati”. Socialism är ett effektivt sätt att få ut politiska dekret och dra in skatter genom att ”harmonisera” undersåtarna med gemensamma lagar, läroplaner, mått-/viktsystem, valutor, språk, åsikter, värderingar och världsuppfattning. Här är trenden stark mot fortsatt centralisering över nationsgränserna. Det är ett riskabelt bygge för dem som utsätts för dess centraliserade, kalla effektivitet och ointresse för lokala och individuella frågor. Ett decentraliserat samhälle må vara mindre effektivt ur härskarnas perspektiv, men det vore mer robust, varierat, fritt och trevligt att leva i. Den läxa vi nyligen lärt oss om faran med att göra oss beroende av IT-jättarnas centralstyrda välvilja bör vi tillämpa på politikens område.

För ett mindre effektivt, mer svårstyrt, decentraliserat och friare samhälle!