Lars Gustafsson's Blog

An Interview with R R Tolkien from OXFORD June 1961

2012-02-12T11:21:00.000-08:00

Some of my face book friends have recently expressed a wish to see my Interview withTolkien,published in Dagens Nyheter August 1961 under the title - not chosen by me -"Den besynnerlige Professor Tolkien".

MR Morgan Thomsen has recently recentlu translated mu original into English for Tolkien Studies,University of Wester Virginia.

So Here it is (Copyright Lars Gustafsson and Morgan Thomsen ):
--------------------------------------------------------------------
In front of me a man sits in a room filled to overflowing with books, prints, odds and ends, piles of manuscripts and Victorian ornaments. His features are so sharp that you might think him a bird of prey, or perhaps some kind of troll. His eyes as well are like those of a bird of prey, the one part of him not aged; theirs is a quick vigilance, perhaps also suspicion; they shyly flick away or suddenly drill into whatever he is looking at with enormous focus. He speaks in a muffled voice, a pipe constantly in his mouth; speaking to him makes you nervous, listening to his words makes you worried. He is a totally unique human being; he could serve as a warning to storytellers taking a step too far, enveloping themselves too deeply within their tale, but he could also serve as a model for everyone wanting to create story, for in his stories you find a concreteness, a hallucinatory clarity making them enter the dreams of their readers, giving new colour to all they see. And yet they are only fairy tales.
John Ronald Reuel Tolkien, exception and eccentric, England’s and the world’s last teller of fairy tales, or perhaps their first in a very long time, sits in front of me in his house on the outskirts of Oxford, and says:
“For many years I wrote without publishing a word. Now that I’ve finally begun publishing, it brings me nothing but inconvenience. There are so many letters, whole bundles of letters from people believing themselves to know better than I how my story shout be interpreted, people who want to find proof in it for their belief in reincarnation, and I don’t know what else. Some try to read my books as allegory. They believe them to be about the conflict between East and west, and some send me their own illustrations and suggestions for improvements. It’s as if they all want to be part of it. Yes, it is strange for an old philologist to step into the literary world.”
An old philologist, certainly. Tolkien is a retired Professor of Celtic philology at Oxford, of a Saxon family, the son of an English banker in South Africa, an eminent scholar of Celtic and Icelandic sagas, Middle-English dialects, and the Celtic language. What has transformed him into a suddenly emerging, different and irritating literary phenomenon is the fact that since a few years he has published a many thousand pages long epic fairy tale, The Lord of the Rings. Two volumes of The Lord of the Rings have already been translated into Swedish, and on the whole he has enjoyed an overwhelming success, almost as if what he wrote is a response to some need; he is even being translated into Polish, and reviews have oscillated from fascination to irritated aversion.
The fairy tale written by Tolkien, winding its way through three thick volumes like an extended, convoluted giant labyrinth, is very strange. It is bizarre, dark, violent and in parts so softly idyllic that reading it feels like reading poetry; it is written in a heavy, powerful, slightly elderly and pedantic prose. It makes easy reading, since it is extremely exciting, and its overall character makes it extraordinarily difficult to describe. You might say that it is linked to a tradition not represented in literature since Beowulf and Kalevala, and yet there is nothing about it suggesting pastiche, nothing of a literary chamber of curiosities. It is archaic, not antiquated.
And above all it is a sample of both extraordinarily powerful and, in parts, profound storytelling.
In an academic paper on Beowulf, written in 1939, Tolkien argues that what is absurd and bizarre in the tale is not due to ignorance or barbarism in the unknown author, but simply an artifice, a purposeful style. Beowulf with its quirky storytelling technique, where seemingly significant historical events are pushed out to the periphery while fanciful battles with dragons occupy the centre, where monster is piled upon monster, in Tolkien’s view is an entirely purposeful work of art, and its structure makes it an effective tool in illustrating moral essentials, courage, doubt, loneliness, the struggle between good and evil.
That view is highly applicable to Tolkien’s own fairy tale. It is set in a distant and unknown archaic world of other countries, mountain ranges, oceans and continents from ours. The perspective is immense, historical; the central story arch concerns an immense struggle for power between peoples and countries, where a lost ring of tremendous magical power plays a main role. The beings featured are as alien and fascinating as the landscapes, and are portrayed with the same hallucinatory clarity. There are humans, knights and warriors, but as stylized as the pieces in a Gothic chess set. The true actors, given individual features, are all sorts of fairy creatures, evil or good; there are trolls, dwarves, a people of friendly and lovably idyllic two-foot creatures called hobbits, there is a kind of ancient tree giants, and there are loathsome man-eating beings, and ghostly demons floating on the nightly air spreading their coldness to all living things. Their master is a being of condensed evil, aiming at the conquest of the world.
The story is centred on a small, insignificant hobbit, who will bear total responsibility for the victory of good. It is a tale of responsibility, of someone put to a superhuman test; a message sent us of an indefinite, archaic time in a bizarre world, but depicted so transparently and clearly that we perceive its validity; the impossibility of taking on responsibility, of being a hero.
In some parts, the fairy tales is frightening and pathologically cruel, but throughout it fascinates since every scene is unbelievably clearly visualized. Mountains and cities, forests and lakes appear before the reader’s eye as if by magic. You can feel the stones pressing against your foot soles along the roads in the fairy-tale world, and you believe yourself hearing the wind in trees that have never been. Tolkien even manages to evoke the impression of past; in every word uttered there is the weight of a dark and fateful past, a history or prehistory as full of dark and enchanting stories as the one you are reading, as full of the endless struggle between evil and bravery, of as great trials and failures. And while the story with its adventures, wonders and battles winds its way on, you are filled with the sense of a kind of endlessness; there is no end. It is a tour-de-force of imagination, and it shows you what a dangerous, almost extra-human force imagination can be.
The most fascinating aspect of the fairy tale is its distinct consistency. Everything is considered, every part of the story points to the same centre: the experience of carrying an unreasonable responsibility. One facet of the tale is that it makes the actors part of the situation in which they are involved; in the end, you feel more as if you had witnessed a play than heard a story. Everything Tolkien writes seems pervaded by a fundamental pessimism; his insights into power and betrayal convince you; man is caught in an unreasonable web of interconnections.
The old gentleman with the sharp eyes and bushy eyebrows regards me with suspicion before deciding to tell me more.
“It’s all about power, of course, and about virtue struggling against power. The story is about an insignificant creature put to a test transcending his abilities, and about how that changes him, how it draws out the strength within him.”
And after a further moment of thought, with much sucking on his pipe:
“Of course it is a pessimistic story. I have tried to make it timeless, to show that evil is timeless, that it prevails as often as good.”
When did Tolkien begin to write? And how did he come up with such an odd idea?
“It started with languages. I was hospitalized during the First World War [or, given his age, possibly “the Great War” JH] and spent my time reading the Kalevala. And then I got the idea to try to do it all over, you see, to write my own fairy tale. But it would have a different atmosphere, a completely other feeling that that provided by the Finnish names. With the help of a language I made up myself, I invented new individual names; writing fairy tales and inventing languages were two favourite pastimes of my childhood. The names gave me ideas and visions. And I have continued ever since.”
“This is how I work:”
And he throws binders on the floor in front of my feet; maps, sketches, a photograph of the latest eruption of volcano Hekla (“Such things interest me”), talented watercolours, tables that have helped him keep track of the multitudinous characters and events in his story, diagrams showing the movements of armies on a battlefield.
“The tale isn’t finished, and it is longer than you believe, much longer. You must remember that I’ve kept at it since 1917.”
And in a corner of his room he shows me a huge pile of manuscripts in folders, which I hadn’t noticed before. What has been published so far comprises some three thousand pages. In this room, he keeps around fifty thousand! For a moment, I feel my whole power of comprehension rear up: how can this be possible? Is the actual truth that Professor Tolkien is lost in a world of his own fairy tales since 1917, muted and blinded by an imagination akin to a force of nature? Or have I misheard him?
I hadn’t misheard.
“What I have published, you see, is just a part of a much larger tale. It is very long, spanning about a thousand years. And there are so many stories. My idea is to publish most of it before I die, if anyone is interested in it. As a whole, it makes up a kind of history. I also tried to carry the story on forward in time, but I couldn’t.”
Why not?
“It became so dark that it frightened me.”
I truly wonder how that fairy tale might have turned out. Already what I have read is sometimes immensely frightening and bleak. And he tells me a little part of the unpublished tale and his character changes as he speaks. His eyes become friendlier, almost twinkling. He stops as suddenly as he began:
“Well, there are so many stories.”
“There are” – he keeps using the indicative mood, as if it all really had happened. To him, his fairy tale is not literature; it is life, growing through him as a tree through a rock.
And I suspect that he considers it more real than he would like to admit. Professor Tolkien is truly a strange man. What frightens me most is the feeling of depth, the feeling of his having unlimited depths of story to draw from, or seeming to have. His problem doesn’t seem to be that of other authors, that of finding a story. Obviously he is struggling not to be drowned by stories, caught is this absurd multitude.
“Of course, some have said that I am some sort of escapist, that I’ve remained in some sort of prolonged boyhood stage. But to write that, isn’t that just an instance of plain, simple lovelessness?” [If not this, I suspect Tolkien might have used “lack of charity”. JH]
Last of all he brought me to his window and showed me a great tree, a birch. At some point during its growth a wall had forced it aside. Now the trunk grew in a strange curve, warped and slanting.

Chinese and Russian vetos in the UN

2012-02-05T07:14:00.000-08:00

The Chinese and Russian vetos of the resolution in the UN to stop the Syrian genocide,morally disgusting a it is,has great explanatory power.It is enormously revealing as to how the rulers in China and Russia foresee possible developments in their own countries.

In Memory of Wislawa Szymborska

2012-02-02T11:09:00.000-08:00

Wislawa Szymborska,one of the truly great poets in my generation and a lovely lady has left us.And left the impressive ,fascinating landscape of Polish and central European Poetry.

My photo was taken at our reading together in Krakow on May 25th 2011.

Ingrid Elam om jaget i litteraturen

2012-02-02T08:41:00.000-08:00

”Jag” är ett konstigt ord.Kom inte och säg att det är meningslöst.”Jag kom först” eller ”Jag har inte skjutit vargen” kan vara nog så meningsfulla.I sina sammanhang.Det intressanta är hur ordet ”jag” får mening.Det har svävande referens.Alla människor har samma rätt att kalla sig ”jag” och bara en enda.I likhet med ”här” och ”nu” får ordet mening på sitt eget sätt.De empiriska filosoferna ,med David Hume i spetsen,påpekade att den som söker efter ett slags substans ett solitt någonting ,subjektet,som referens till det lilla ordet,skall söka förgäves.Ser jag jag in i mig själv,lodar jag mitt medvetande på djupet, finner jag idel sinnesintryck och minnen av sinnesintryck staplade på varann,ordnade eller oordnade i begreppsliga mönster,men något subjekt finner jag inte.
Schopenhauer har ett mycket tänkvärt resonemang i ”Världen som vilja och föreställning”.Materialisterna i hans samtid försöker härleda det tänkande subjektet ur fysik och kemi.Idealisterna,med den särskilt förhatlige Hegel i spetsen försöker härleda hela den fysikaliska verkligheten ur det tänkande subjektet.Ingendera är rimligt säger Schopenhauer.Subjektet är ingendera.Det hör inte hemma i någondera världen.Det är vecket i papperet,nollkorridoren mellan negativa och positiva värden.”I verklighet är du ingen”,skriver Ekelöf i en anmärkningsvärd dikt.Och så tiden,denna permanenta förlust.Vi tror den rör sig,men egentligen är det bara vi som ständigt förlorar oss själva.Vi tror oss vara en substans men är en process.Om detta har Marcel Proust skrivit den slutgiltiga romanen,”På spaning efter den tid som flytt”.
”Vem är jag?” ger alltså upphov till mycken bra occh dålig filosofi,men också till mycket bra och dålig skönlitteratur.Ingrid Elam,en av våra finaste litteraturkritiker,har nu skrivit en väldigt genomtänkt och mycket lärd bok om det litterära subjektet och dess spegelbilder.Den heter självklart ”Jag” med undertiteln ”En fiktion” – vilket faktiskt är ett viktigt ställningstagande.(Bonniers 2011).Ingrid Elam börjar långt tillbaka i tiden med det som brukar kallas ”centrallyrik”,Saphos subtil registrerande av förälskelsens symptom och Catullus långt senare kärleksdikter,så mycket grövre i texturen, men så insiktsfull i sin berättelse om hur känslor föds och dör .
Rousseau,Emily Dickinson och Charlotte Bronte, får representera intressanta stadier i den moderna jagromanens utveckling.Jag är litet förvånad över att hon inte gör mer av Strindberg.”En dåres försvarstal” är ju en ytterst intressant bok ,dels därför att den egentligen avstår från att bevisa någonting och dels för att den kombinerar psykologi med sociologiska klasstudier på ett sätt som vi annars nästan bara ser hos Flaubert.Men varför så litet om de andra delarna i den märkliga subjektroman som från ”Tjänstekvinnans son” via sådana mästerverk som ”Inferno” tar sig fram till ”Ensam” ? Och hade inte Knut Hamsuns ”Sult” förtjänat en mera ingående analys ? Den är ju så viktig för hela den moderna romantraditionen.Ja,för den moderna romantekniken.Jämfört med den själsdödande berättarstil modell 1860 som så totalt dominerar Sveriges samtida underhållningslitteratur är ju Hamsun det nyaste,det mest experimentella man kan tänka sig.
Bland de senare kapitlen har jag särskilt beundrat behandlingen av Jan Myrdals ”Samtida” och ”Barndom” .Ingrid Elam har inte bara lyckats förklara varför dessa – numera orättvist utskällda – romaner om en autentisk vänsterintellektuells väg en gång blev så viktiga.Hon har också förstått varför de – i likhet med alla andra litterära jagdykningar är dömda att förbli fiktioner.
Sen kommer då den allra senaste samtiden med dess veritabla översvämning av ”självutlämnande” och av sensationshungriga medier uppblåsta bekännelseböcker.”Självutlämnande” betyder i dessa starkt kommersiella och konstnärligt helt triviala sammanhang ,som alla vet ,en litteratur som gärna,på kvällstidningsvis och veckotidningsvis, utlämnar andra.
Medan en roman som Jan Myrdals ”Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell” uppenbart representerar en sådan personlighets allvarliga försök att komma fram till en sanning om sig själv,en sanning som ter sig alltmer ouppnåelig, saknar det mesta av dagens alltför omfångsrika jagromaner varje självanalytisk ambition.Här finns en egendomlig föreställning att varje trivial inköpsrond på NK hos Lars Norens dagbok eller varje bakfylla hos Knausgård har något slags egenvärde.Detta är uppblåst ,litterärt likgiltig mediaindustri och inget annat.Den beundransvärt tålmodiga Ingrid Elam behåller den litteraturvetenskapliga laboratorierocken på även inför dessa randfenomen.Hon kunde gott ha gjort sin egen värdering av en bok som har den otroliga smaklösheten att efter Hitler kalla sig ”Min kamp” litet tydligare.Detsamma gäller Lars Norens ofta vettlösa angrepp på samtida,där inte deras karaktärer utan för det mesta helt obefogade beskrivningar av deras utseenden blir till argument emot dem.
Till denna plötsliga jagöversvämning har hon en förklaring någonstans i början av boken,en som vore värd en mycket mera ingående diskussion än vad som kan tryckas här:är det så,frågar hon sig,att fenomenet har att göra med att ett slags centralperspektiv har gått förlorat,att vi befinner oss i ett samhällstillstånd där allt har börjat dra isär ?

( En mera ingående diskussion av begreppet återfinns i min filosofiska studie "Språk och lögn"Stockhholm 1978 s.27-36,245-248 och 277-279

From my Workshop VIII. The Posh Lady

2012-01-15T05:46:00.000-08:00

Japanese razor saw and Swedish Mora knife on driftwood. 2005. Artist s private collection.

One of the charming surprises which are close at hand when you take the step into the three-dimensional,from canvas to woodwork,is the astounding number of profiles that you can produce with one,and only one ,piece.
This is why I like this ,obviously very elegant and posh lady, on her walk down the street. She is either out on some highly important mission (visiting a lover ? ) or returning from some party where she feels that she was not satisfactorily observed.
On some other occasion,when I have found the right piece of wood I shall provide her with a rather stretched dog,of course a dachshund.

SEASON S GREETING

2011-12-21T02:51:00.000-08:00

Merry Holidays to all the readers of Lars Gustafsson s Blog !

Tre föreställningar om skrivandet

2011-12-19T13:08:00.000-08:00

Tre föreställningar om skrivandet

1. Essäkonsten.

Med en grön skärm över ögonen som måste skyddas efter år av mödosamt sifferläsande ,lutar sig gamle revisorn över de ändlösa raderna av siffor,röda och svarta, som fyller sida efter sida i den i brunt slitet läder inbundna huvudboken.Ser upp med ett plötsligt leende och säger:jag tror att vi har honom nu.

2. Den stora epiken

Redan en timme innan den stora buffelhjorden närmar sig boplatsen har schamanen lagt örat mot marken och bekräftat att det är så.Mat ! Mat i oerhörda mängder,mat som rökt och torkad kan vara en hel vinter, är på väg.Snart dånar marken.Tillsammans med de yngsta och djärvaste ryttarna kastar jag mig på min sadellösa mustang halvnaken sånär som på bågen och knippan av pilar med jaktspetsarnas typiska form, och jagar buffelhjorden i dödsföraktande galopp. Hästar snavar,tjurar faller med pilskaft stickande ut ur bogen,yxor virvlar över mitt huvud fram genom luften och livet är en lust att leva.

3.Centrallyriken

Liggande i det ljumma strandvattnet låter jag de milda vågorna frön en svag eftermiddagsvind driva in över mina ben .Om man då ligger fullständigt stilla kan man känna den lätt beröringen från en mört,som nyfiket nafsar på tårna.

Jag har honom nu,säger man inte.

Blätter aus der Bleibtreustraße 8;Galerie am Savignyplatz

2011-12-04T06:09:00.000-08:00

Lars Gustafsson Flußlandschaft. 2001,Privatbesitz Sammlung Friedrich Rothe

Berlin ist eine Stadt voller Paradoxen.
Eine besteht darin,dass Dr Friedrich Rothes wohlbekanntes Galerie am Savignyplatz sich nicht länger in der Savignyplatznähe am Carmerstraße befindet,sondern ganz in der Nähe vom Schloß Charlottenburg in Nehringstraße 27. Ein Zeichen der Zeiten ,so gut wie jenes.Die feine alte Läden in der Carmerstraße;Peter Schwartz Antiquariat,AutorenBuchhandlung, und Dr Rothes Galerie , seit 1974 ein Garant für Qualität,Kenntnis von den Künsten und frische Idéen, sind alle von der Nachbarschaft ausgewandert.Geblieben ist Die Dicke Wirtin,ein freundlicher Lokal wo lauter der Legende Peter Weiss Teile von seinem Marat/Sade soll geschrieben haben . Andere Experten meinen doch in Västerlånggatan,Stockholmer Altstadt.Eine zunehmende Gentrifierung von Savignyplatz mit Nähe hat genau jene Läden vertrieben die den Gegend intressant machten. Die Autorenbuchhandlung ist nun die Savignypassage geflohen (mit viel bessere Lokalen als Folge und - was mann immer brauchte - ein Kafé für Bücherfreunde).Der lustige Trödelladen in der selben Passage ist leider verschwunden,und von irgend etwas Anonymes und Unintressantes ersetzt.
Es gibt hier eine cyklische Processe die eigentlich soziologisch interessant ist.Ein Paar Straßen werden,wegen intressanten,qualitativ hochstehenden Produkten attraktiv.Die Hausbesitzer werden davon bewußt und erhöhen bald die Mieten .Touristenfallen ziehen herein und die ursprüngliche Attraktoren ziehen anderswo,weil der ursprüngliche Gegend schnell an Interesse verliert.

Dr Rothe, Kunstkenner und auch Historiker mit eine Biographie über Harry Graf Kessler als jetzt ganz aktuelle Publikation,finden wir also hinter seinem eingewohnten Tisch jetzt in der Nehringstraße27 . Aktuell ze igt die Galerie Bilder von Wolfgang Müller-Jacobs,en Kolorist aus München.Auffallend durch seine suveräne phantasie-realistische Behandlung von Alltagszenen. Die Talente , ein Farbensystem unter perfekter Kontrolle zu halten, ist besonders auffallend.Die neue Galerie hat- ausser hervorragende Räumlichkeiten - die sie wirklich braucht für die schwere Eisenskulpturen von Baumann und andere die zu dem festen Inventorium gehören, auch ein kleines Erinnerungszimmer,wo die Geschichte der Galerie mit Kostproben und Katalogen zum Ansehen steht. (Nicht ohne ein Bischen Sentimentalität erkenne ich meine eigene "Flußlandschaft" von 2001 - ein Überrest von der Ausstellung "Speceri- und Diversehandel" in Galerie am Savignyplatz von demselben Jahr.)
Warum machte Giacometti keine Holzskulturen ? - habe ich diesmal Dr Rothe gefragt.
Weil das Holz einen Eigenwillen hat,Knoten,Verzweigungen,widerspenstige Stellen,antwortet Dr Rothe.Marmor dagegen, ist vollkommen neutral.Es ist Überall gleich.Und so sindauch die Bronzen.
Es gibt gerhorsahme und nicht gehorsahme Materialen.Mann kann,sagt Dr Rothe,entweder die totale Kontrolle versuchen.Oder mann kan,wie andere Skulptöre, zu dem Material es überlassen - mit Idéen beizutragen.
Das letzte,fällt es mir ein, ist genau die Ästhetik die der bald 100 Jahren tote August Strindberg für seine ,heute sehr hochgeschätze preimpressionistische Mahlerei vorschlägt.Lass das Auge erfinden was es sieht!

Mit diesen Impressionen schließe ich meine Berliner Notizen ab und danke ganz herzlich Hotel Bleibtreu und die DAAD, die sie möglich machten. Ich hatte eine gute und produktive Zeit in Bleibtreustraße Nummer 31.

Habermaas om den postdemokratiska världen

2011-11-28T19:59:00.000-08:00

Politisk makt,säger Immanuel Kant i "Tankar om den eviga freden",urartar alltid till godtycke om den inte styrs
av en moralisk form, ett styrsystem som garanterar likhet inför lag och konsekvens i suveränens handlande. Han följer upp med en för sin tid otroligt framåtblickande tanke:krig mellan verkliga rättsstater bör i princip inte vara möjligt.
Denna logiska koppling mellan rättsstatlighet och överstatlig harmoni,mellan medborgarrätt och suveräna staters rätt och orätt är ,kanske man kan säga,grundstenen i en idéutveckling som har lett fram till den Europeiska unionen.
Jürgen Habermaas,en av de verkligt inflytelserika politiska filosoferna i efterkrigstidens demokratiska Europa måste vara en man med nätrullartalang: Hans bok "Zur Verfassung Europas.Ein Essay." Suhrkamp 2011, en fördjupad och klargörande analys av Europeiska Unionens legitimitet och dess
demokratiska potential,måste ha tagit ett par år av intensiva studier att färdigställa. Hur kunde han veta ? Kanske var det inte så underligt.Habermaas hör till de numera allt sällsyntare offentliga intellektuella som är i stånd att samtidigt hålla två olika tankar i huvudet. Den ena är en som kommer från Immanuel Kant: rättsstatens utveckling kommer över tid att leda till fred och mellanstatligt harmoniskt samarbete.Verkliga rättsstater för inte krig med varandra.
Den andra tanken är den att den demokratiska strukturen hos EU, i dess nuvarande utformning,är fullständigt otillräcklig och inte alls kan hålla stången mot de väldiga ekonomiska krafter, i positiva och i negativa tal,som de internationella marknaderna sätter i rörelse. EU behöver kort sagt,en demokratisk författning för att inte hamna i godtycke.
Om man ser det så är den nuvarande krisen i grunden inte en skuldkris utan en författningskris:

"Den ekonomiska tunnelsynen är desto obegripligare eftersom fackfolket tycks vara helt ense i diagnosen av den nuvarande krisens djupare orsaker.Den europeiska unionen har inte kompetenserna till att harmonisera de nationella ekonomier som i sin olika konkurrenskraft driver ifrån varandra."

Mannen skriver som en kratta,men med litet tålamod kan man begripa vad han har att säga.Och det är viktigt.
För att på allvar kunna möta de kriser som stammar ur de olika suveräna medlemsländernas olika kapacitet och olika kulturer måste man ha medborgarna med sig.Det räcker inte med sexton eller sjutton,i högst demokratisk ordning valda,finans- eller statsministrar som i hemliga förhandlingar king ett bord i Bryssell spelar poker med sina respektive medborgares resurser.
Det behövs en verklig legitimitet,samma som präglar de demokratiska nationalstaterna: öppen debatt och allmänna val,lydnad inför lagen och rätt att kräva en annan.

"Direktval av Europeiska Unionens president,något som han har fört in i spelet sedan rätt länge,skulle inte bli något annat än ett fikonlöv för den teknokratiska självutnämningen av ett kärneuropeiskt råd .Som med sina informella beslut skulle styra förbi avtalen."
Habermaas ,som gärna talar om risken för ett postdemokratiskt tillstånd inom EU är karakteristisk för en tysk demokratisk efterkrigstradition.Han ser Författningen som den avgörande,nästan heliga, akt som håller medborgare och makthavare tillsammans med en bevarad frihet.Hanna Arendt ställde på sin tid i sin amerikanska studie "On Revolution" den centrala frågan:Varför urartade den franska revolutionen inom loppet av bara ett decennium från konstitutionell monarki via totalitärt skräckvälde till militärdiktatur ,medan motsvarande revolution på den amerikanska kontinenten lade grunden till världens fortfarande solidaste demokrati ? Författningen - var hennes svar. Ett svar som blev grundläggande för den unga förbundsrepubliken, och som Jörgen Habermaas nu vill utvidga till unionen. Unionen har en framtid om den kan föras över till en solid författningsmässig grund.Något som betyder insyn och medinflytande inte bara för de suveräna medlemsstaterna utan för alla deras röstberättigade medborgare.
Om hur det skall gå till har Habermaas flera idéer.Alla är inte övertygande.
Av mycket uppenbara historiska skäl har Förbundsrepubliken Tyskland en författningsdebatt som vi i stort sett saknar.Kanske är det de bara långsamt avklingande korporativa dragen i det svenska samhällslivet som skymmer blicken eller kanske är det diset från en totalt opreciserad men uppenbart uttjänad monarki som hindrar det?
Även vi svenskar behöver ställa Habermaas frågor.

Blätter aus der Bleibtreustraße 7:Das Unüberblickbare

2011-11-26T02:41:00.000-08:00

Was mich hier ein Bischen amusiert, ist der Kontrast zwischen meine Existenz (Heidegger hätte vielleicht Existentialmodus gesagt) im Dorf Nyhyttan im nördlichen Västmanland bis ins Herbst herein und hier im Hotel Bleibtreu seit Mitte Oktober.
Wenn die Sommergäste gefahren sind wird es sehr still in im dem Hörendegegend.Von den kleinen Nuansen im Geräusch der Aushängermotoren kann ich feststellen ohne durch das Fenster zu sehen,wer dabei ist seine Netze zu auslegen, Herr Karjalainen oder Herr Westholm.In der Nacht sehe ich über den See ein einziges Licht , Norrhörende ungefähr sieben kilometer weg auf der anderen Seite der See.Tage gehen in der Tat
im Herbst ohne dass ich einen einzigen Mensch treffe.Was natürlich nicht lebhafte elektronische Kommunikationen mit Leuten in wenigstens zwei Erdteilen ausschliesst.
Im Früstückszimmer in Bleibtreu sehe ich an einem Morgen mehr Menschen als in zwei Wochen in Västmanland,die Rezeption voll von In- und Outcheckers,freie Räume beladen mit Reisegepäck von
Backpacks bis elegante Stücke von eleganten Läden.Ich bewundfere aufrichtig das freundliche und effektive Personal die mit diesem fast unaufhörlichen Menschenfluß effektiv und persöhnlich umgehen kann.Und auf der Reise von Savignyplatz bis ,sagen wir,Hackescher Markt sehe ich mehr Menschen in dem sich schnell vermehrenden Morgenverkehr als in einem Sommer in Västmanland. Offenbar bin ich vollkommen im Stande mich mit zwei so verschiedenen Lebensweisen zu abfinden und ruhig weiterzuschreiben in meiner eigener,dritter ,Welt.
Berlin ist die einzige veritable Großtadt in der nächsten Reichweite von Stockholm.Und kommt also einen ländlichen Besucher wie mir ,immer als faszinierender menschenlabyrint vor. Dies ist ja übrigens eine Favoriterfahrung in Baudelaires Poesie,die anonyme Grosstadtmenge, la foule - so lebhaft analysiert in Walter Benjamins Passagenwerk.
OK.Für mich ist Berlin die mysteriöse und eigentümliche attraktive Großtadt und wird so bleiben.
Aber wie erlebt ein Besucher aus Istanbul oder Shanghai die selbe Stadt ? Als überblickbare - ein Bischen begrenzte - Idylle ? Ich glaube nein.
Ungefähr wie mann bei Gedanken über Galaxien und Lichtjahre allmählich den Anspruch an Verständnis aufgibt ist es sicher mit Zwölfmillionenstädte auch so. Berlin und Istanbul sind von sehr verschiedener Grösse.Aber beide eigentlich unüberblickbar.

Den censurerade krönikan :Gästkrönikör Johannes Ekman

2011-11-21T08:19:00.000-08:00

Lars Gustafsson s Blog has the honor - and the moral duty - to present the Chronicle that Dagens Eko,Radio Sweden refused Johannes Ekman ,contributor since decades,to go on air with.The text is as you can see quite modest,but obviously happened to hit some sensitive spot which the deforestation industry and the Dagens Eko seem to have in common.

Berlin Monday 21st. Lars Gustafsson,Webmaster
...............................

( "Jag är en mumie som vilar i skogarnas blåa kista...)

...Nobelpristagaren Tomas Tranströmer ur diktsamlingen För levande och döda.

Skogen - bilden för den nordiska själen enligt Tranströmers diktarkollega Werner Aspenström - håller enligt kritiker på att skövlas på ett sätt som strider mot miljömålen i skogslagen - man kunde tala om Skriet från vildmarken, enligt tidningen Filter. Samtidigt som Dagens Nyheter 25 oktober förkunnar : Urskogarna i Sverige är på väg att försvinna. Med nuvarande avverkningstakt är de sista oskyddade naturskogarna borta om 20 år.

Till DN säger ett språkrör för statliga Skogsstyrelsen att nsätan hälften av landets skogsavverkningar bryter mot miljökraven. Skogsstyrelsen har anslag för att köpa skyddsvärd skog, men får allt mindre resurser för ändamålet.

Från Naturskyddsföreningen berättar man att man ideligen anmäler miljövertramp, men utan resultat. Regeringen har litat på en frivilliglinje när det gäller miljöskyddet av artrik gammelskog, som idag inte utgör mer än bråkdel av skogsarealen.

2009 gick 14 ledande skogsforskare ut i DN och förklarade att man skäms över det sätt på vilken miljöhänsynen offras i skogsbruket, trots att det tydligt ska vara en del av dagens skogspolitik enligt lagen. Forskarna talar om "ensidiga virkesåkrar i direkt strid mot skogsvårdslagen."

Från skogsindustrin hävdar man att miljömålen kan tolkas olika och att det handlar om var gränserna ska gå mellan miljömål och produktionsmål.

Tidningen Filter ironiserar över hur vi i Sverige protesterar mot skövlandet av Amazonas medan de sista gammelskogarna i snabb takt offras i Sverige. Enligt Filters artikel är idag bara 4 procent av skogsarealen skyddad, medan de miljöpolitiska målen skulle kräva minst 10 procent. Avverkningstrycket är idag rekordstort hos de svenska skogsbolagen.

Också i de tidigare orörda fjälllnära skogarna ökar nu avverkningstrycket. Avverkningstekniken är också idag så effektiv att en modern skogsmaskin kan avverka ,kvista och såga upp ett träd i bestämda längder på 30 sekunder.

Naturskyddsföreningen räknar idag 139 skyddsvärda svenska skogar som avverkningshotade. En av de internationellt orienterade skogsbevarargrupperna går under det slagfärdiga namnet Robin Wood.

1993 års skogsvårdslag slog fast att skogens produktionsmål och miljömål skulle väga lika tungt, och opinionen för skogsskydd liksom mediedebatten var då tämligen livlig, men en bit in på 2000-talet har skogspolitiken tydligt svängt mot prioritering av produktionsmålen , medan mediedebatten har tystnat, finner tidningen Filter. Som också noterar att bland andra ryska skogsdelegationer på Sverigebesök förvånats över hur litet svensk skog som naturskyddas..

Skogsindustrin står idag för över hälften av Sveriges nettoexportvärde. Mot den bakgrunden lever förstås miljömålen farligt.

En krympande yttrandefrihet

2011-11-17T08:35:00.000-08:00

Jag,och säkert många med mig,är ledsna och även uppbragta att höra att Johannes Ekman Ekots söndagskrönikör upphör efter 19 år.Anledningen ? Vakthavande producenten har förbjudit Johannes att i nästa krönika kritisera skogsbolagens oansvariga och delvis illegala framfart med gammelskogen.
Har Mats Svegfors helt tappat sina liberala ideal ?

Agneta Blomqvist:Vad söker lejonet under damens kjol ?

2011-11-15T01:45:00.000-08:00

Vill man ha en riktigt härlig promenad mitt i Berlin, kan man gå av S-bahn vid Bellevue, ta sig den korta sträckan till Akademie der Künste, betrakta denna modernistiska och vackra femtiotalsbyggnad och sedan slinka in i den vidsträckta Tiergarten, Berlins största park. Om hösten är parken särskilt vacker med sina höga träd och blad i brända färger, sina fortfarande gröna gräsmattor, delvis täckta av blad från olika lövträd som sakta singlar ner mot marken och stillsamt lägger sig tillrätta. Varje blad vet exakt när dess tid är inne inför den stora vilan.

Det finns många små och stora stigar och bänkar, där man kan slå sig ner ett slag, kanske invid någon av de små stilla dammarna, och där begrunda tillvaron. Även om man hela tiden hör ett jämnt buller från den täta biltrafiken på de gator som i stjärnformation strålar ut från den jättelika rondellen med Siegessäule i mitten, det höga segermonumentet som är synligt nästan över hela Berlin, en kolonn till minne av krigen mot Danmark 1864, Österrike 1866 och Frankrike 1871 med dess gyllene segerfigur allra högst upp, så känns parken fridfull och lugnande, evig. Efter 1945 fanns inte mycket kvar av träden i denna park, området hade dels bombats och dels tjänat som virkesförråd åt frysande berlinare under krigets vedervärdigheter. Så man planterade helt enkelt in nya träd – bara en del tycks med tanke på sina omfattande stammar vara kvar från tiden före andra världskriget. Kärlekspar har under många år ristat in namnen på varandra i den ljusgrå barken på bokträden men det tycks inte ha skadat dem.

Om man går över gatan från parkens ena del, alldeles vid Siegessäule, kan man bara några meter in från trottoaren finna ett rävgryt - spår av tassar utanför det diskret belägna boet vittnar om att det är bebott. Och vid den lilla sjön alldeles intill kan räven säkert finna sitt morgonskrovmål – där simmar intet ont anande snattrande änder och andra sjöfåglar omkring.

Om man håller sig kvar i parken på den sida vi utgått ifrån kan man mitt emot segerkolonnen se en jättelik staty rest till den förste tyske kanslern Otto von Bismarcks ära. Jag kom på min promenad fram alldeles bakom den väldige Bismarck där han står iförd sin pickelhuva på ett högt fundament omgiven av fyra figurer. Det är nu man blir litet konfunderad. Jag blir nästan chockerad, vad menas? Jag ser ett lejon i stelnad rörelse beslutsamt och med svansen i vädret, krypa in under kjolarna på en kvinnofigur som trots detta åtminstone bakifrån ser helt oberörd ut. Jag går runt statygruppen och ser då att den mytologiska kvinnogestalten, som förkroppsligar segern över någon stackars fiende, trampar på lejonets stora huvud, stelnat i ett väldigt vrål, och som alltså syns på damens andra sida, där det sticker upp under den långa kjolen, nej manteln. Det är ju en gudinnas, klädsel det handlar om och denna gudinna är förstås allas vår Germania. Som av en händelse visas också ett blottat, mycket välformat, bröst. Men hon verkar inte alls särskilt upphetsad över situationen utan ser outgrundlig ut. På gudinnors vis.

Jag inser att det nog är meningen att besökaren skall se statyn från framsidan. De övriga figurerna är också rätt iögonenfallande; en sibylla, historiens gudinna naturligtvis, sitter parkerad på en sfinx med armbågen nonchalant vilande på dess huvud medan hon läser i Historiens stora bok. Även hennes ansikte saknar uttryck.

Den tredje figuren, en stackars sammanbitet lidande man, Atlas alltså, kämpar under tyngden av jordklotet som han bär på sina muskulösa axlar – den sexuella undertonen är även här märkbar - medan den fjärde figuren, Siegfrid, en man med ohyggligt stora nakna fötter, energiskt håller på med att hamra på ett svärd. Han står för den militära överlägsenheten baserad på vapenteknologi kan man förstå.

Man undrar vilka ideal denna egentligen rätt anskrämliga men samtidigt imponerande skickligt gjorda skulpturgrupp, gjord av Reinhold Begas (1831-1911) ger uttryck för. Eller man förstår det kanske pinsamt väl.

Tilläggas kan att statyn förr stod framför riksdagshuset men 1938 flyttades till dess nuvarande plats av Hitler. Han ansåg att den störde hans storstilade planer på att göra Berlin till världshuvudstaden Germania. Hade den stått kvar hade den med all säkerhet förstörts helt, nu blev den bara litet skadad. Detta område bombades som vi vet sönder och samman under Andra världskriget.

Men att några timmar gå omkring i denna park, kanske ända fram till Potsdamer Platz eller till Filharmonien kan varmt rekommenderas.

Berlin 14.11 2011 Agneta Blomqvist

Agneta Blomqvist är författare och konstnär.Har bland annat medverkat i "Herr Gustafssons familjebok" (Atlantis) och "Fru Blomqvists kokbok"

Blätter aus der Bleibtreustraße 6:To the transporter room !

2011-11-13T06:19:00.000-08:00

Die wunderbare SF-Reihe StarTrek spielte eine bedeutende Rolle in den 80-er und 90-er Jahren für die astronomische,physikalische und anti-physikalische Erziehung von meinen Kindern.Wir haben selten einen Abschnitt verpasst,weder von der alten Reihe noch von dem neuen mit Captain Picard. Viele Erfindungen im Filme die wir in der Xerox- und Fax-alter sahen, sind später Alltag geworden wie I-Phone . Anti-materia als Treibmittel von Raumschiffen und unmmittelbarer Übergang von Stillstehen zu Lichtgeschwindigkeit schien uns schon damals ein Bischen abenteuerlich.Würden nicht die Reisenden mit ihren Sitzen allzu intimt vereint werden bei einer so hohen Acceleration ? Ein anderes Gerät schien uns besonders problematisch; the transporter. Menschen,Ausserirdischen sowohl wie Gegenstände wurden intakt von einem Ort zu einem anderen Gestrahlt ohne die zwischen den Orten liegenden Punkten im metrischen Raum zu passieren.Mit augenblicklicher Wirkung. Zwei Fragen haben wir nie beantworten können.Erstens :Warum das Original bei der Sendung zerstören ? War das nicht gefährlich im Fall einer gestörten oder ausgebliebenen Empfang ? (Sogar diese verdammte PDF:s sind ja nur zu 20 procent im Laptop öffnungsbar,nicht wahr ? ) Und zweitens:warum nicht den Transporter als Kopiergerät benützen ? Wie leicht könnte nicht aus einem Feldjäger mit der Hilfe von dem Transporter zu einem Heer der langen Kerle in kürzer Zeit gemacht werden ?

Wenn eine wohl organisierte Reihe von Buchstaben - wie diese - über Abstand als Computerfile gesendet werden kann und also unbegrenzt reproduziert werden ist dies selbstverständig auch der Fall mit einem dreidimensionalen Struktur;sagen wir ein Schulterblattsbein oder eine Kaffeetasse. (Wenn etwas für Data in zwei Dimensionen möglich ist,wäre prinzipiell für eine beliebige Zahl von Dimensionen möglich z.B drei plus Zeit,also was wir im Alltag brauchen für sogenannte Wirklichkeit) . Wie sendet mann eine kaffetasse über das Netz ?

Mann brauch einen scanner für drei Dimensionen und einen Printer.

Das 3-D Labor im Institut für Mathematik

bei der Technischen Universität Berlin verfügt über beides.Der Leiter von den 3D-projekten, Joachim Weinhold demonstriert wie überraschend weit mann schon gekommen ist.Keramische Gegenstände können mit der Hilfe von einem Printer der eine sehr exklusive Gipssintermasse benützt mit sehr großen Prezision berfhrt werden.Eine Kaffetasche würde - im gegentheil zu Startreks Augenblicksreisen - ungefähr ein Stunde brauchen.

Das Projekt hat Zusammenarbeit mit sehr vielen verschiedenen Disziplinen. Bei einem komplizierten Skelettschaden kann ein ausgebrochener Teil exakt rekonstruiert werden.Ein paläontologisches Befund kann - sogar ohne aus dem umgebenden Stein loszuwerden (es gibt Tomographie) sozusagen pub liziert werden.

Und;mann kan natürlich Kunst mit diesen Geräten wo die Sinteranordnung nur eine Möglichkeit ist,sogar Kunst machen.Was Joachim Weinhold tatsächlich auch macht.

Teletransportation an ihren Anfänge : Wird es in der Zukunft Fluggesellschaften geben ?

Landet som försvann

2011-11-11T04:33:00.000-08:00

Ibland kommer det besökare från mycket avlägsna länder,som Texas eller Kina ,hit till poeternas Södermalm.De låter sig helt korrekt hänföras av skönheten vid en resa med Tvåans buss och utsikten från Stigbergsgatan och imponeras av det kolossala formatet på finlandsbåtarna. Och en mycket vanlig fråga är då: hur kan det komma sig att svenskarna placerade sin huvudstad på en så egendomlig plats ,i landets östra utkant vid ett hav som inte har direkt förbindelse med någon annan kontinent än den egna ?Varför inte Göteborg ? Därifrån kommer man ju till alla världshav? Eller varför inte Östersund som ligger så nära landets mitt och dessutom vid en mycket vacker sjö ?

Svaret är ju lätt för oss som vet det.Stockholm ligger ytterst centralt - nämligen i ett gammalt rike som inte längre finns.

På en klotyta kan man ju lägga centrum var man vill. I Östrom var världens centrum det ställe i Istanbuls Hagia Sofia där de bysantinska kejsarna kröntes.Den store kanslern,Axel Oxenstierna,hade en annan idé.Han utarbetade 1640 - det är på Drottning Kristinas tid - en plan som gick ut på att Sverige skulle ha två huvudstäder med omväxlande säte för regenten;Stockholm och Narva.Stockholm enbart låg enligt planen alldeles för långt västerut för det stora kvadratformade svenska rikets behov.Narva,nära Narvaflodens utlopp i södra Finska Viken, en grushög efter den tyska reträtten ur Estland,en eländig liten ort under sovjetimperiets gränslöst brutala kolonisation med folkförflyttningar och massmord,och än idag en gränsort mellan det riktiga Europa och det stora obegripliga Ryssland.Detta Narva var 1640 en blomstrande stad med stora utvecklingsmöjligheter och ett lämpligt centrum för den svenska mer eller mindre koloniala utvecklingen av Livland och Ingermanland. I århundraden förblev Narva den västerländska civilisationens gäns.Litet grand i stil med Sagan om Ringen - en dyster och allvarlig gränsbefästning mot landet Mordor med dess mörka motborg på andra sidan floden,eller kanske som två torn sommöter varandra på schackbrädet.

Vi sitter ju med facit.Vi vet eller tror oss veta en del - men inte allt - om de baltiska ländernas ohyggliga lidanden. först under tysk och sedan årtionden av sovjetrysk ockupation.Vi vet att Finland hade rönt exakt samma öde om den unga republiken inte hade lyckats samla sig 1939 och tillfoga Röda Armén vad som måste vara ett av världshistoriens största nederlag.Ett Thermopyle som förmodligen varje idag levande svensk har något att tacka för.

Märklig är naturligtvis den egendomliga förträngning,nästan i psykoanalysens mening,som så länge har präglat det svenska offentliga samtalet,när det gäller den baltiska sfären och kanske särskilt svenskarnas liv och öden i området. Det gäller inte bara förre utrikesministern Sten Anderssons otroliga uttalande att Estland,Lettland och Litauen inte var sovjetockuperade.Vad i Herrans namn var de då ? Det gäller en hel omfattande kultur av vilken numera nästan bara det svenska Finland återstår med Åbolands idylliska byar och angenäma sommarstuguverandor som ett slags idealfall.

Naturligtvis: Vännen Tomas Tranströmers skrev "Östersjöar",vilket inte alls var oviktigt trots att det var poesi. Carl Bildt,Per Unckel och många andra betydde mycket med trofasta och envisa Norrmalmstorgsmöten.

Men mitt eget intryck under dessa år var att det var behäftat med något perverst diskursförbud att tala om Balticum.Orsakerna är troligen rätt invecklade.Inte bara sovjetblockets importerade propagandagrammofoner,utan också en subtil skuldkänsla spelade säkert en roll.

Vem vet idag att Sankt Petersburg omkring 1900 hade lika många svenskar som Västerås? Dit hörde till exempel familjen Nobel, Edith Södergrans föräldrar,en hel intellektuell och teknisk elit.

John Crispinsson,journalist,TV-man och historiker ,

har skrivit en innehållsrikt,väl genomforskat om hela detta mäktiga komplex av historia och idéer:

"Den glömda historien.Om svenska öden och äventyr i öster under tusen år."Norstedts 2011.

Detta är en verkligt innehållsrik bok.Människor och öden bildar en så mäktig procession att man kunde tro sig vara hos Dante.

I denna i sanning överväldigande faktaocean. Jag har bara två små invändningar. Georg Stiernhielm ,hög svensk ämbetsman i Dorpat ,var inte bara poet och kufisk götisk urspråkssvärmare.

Han var en betydande renässanshumanist,som ännu har något att säga.

Och förre estlandslegionären och flygaren Einar Lundborg "räddade" inte alls "en polarexpedition vid Spetsbergen". Ur resterna av den katastrofala Italiaexpeditionen år 1928,flög han ut ledaren, amiralen Umberto Nobile ,som hamnade inför krigsrätt i Rom därför att han övergav sin besättning.Vid andra landningen på isflaket hade Lundborg oturen att välta sitt plan framlänges och blev ytterligare ett problem - för de redan hårt prövade överlevarna. (Han tullade på de fåtaliga återstående morfinampullerna). Som till sist räddades av den unga sovjetrepublikens stolthet,polarisbrytaren Krassin.

Nog av med felfinneri ! Jag har läst boken med nästan andlös uppmärksamhet. Inte bara för allt vad man kan lära sig där om ett märkligt land som försvann och hur de kunde försvinna till och med ur det allmänna medvetandet. Ovanlig är också för författarens utmärkta,levande och nutida prosastil.Ett sällsynt byte i säsongens ovanligt tråkiga fackboksflod

Blätter aus der Bleibtreustrasse 5

2011-11-09T00:02:00.000-08:00

Zu den grossen Errungenschaften in Berlin der letzten Jahren gehört dass mann nicht mehr Bahnhof am Zoo besuchen muss wenn mann sich nicht notwentigerweise für touristenverachtende,unverschämte Verkäufer in dem Zeitungsladen und erbärmlichen Straßenmusikanten verschiedener Arten aussetzen will. Ich war aus Versehen am Samstag Morgen da; die Alkoholiker die den Eingangstüren ziemlich effektiv versperren müssen die Enkel von denselben Menschen in den sechziger Jahren sein die da waren als ich meine erste Lesung in LCB in Wannsee hatte. Der junge Herr im Zeitungsladen der sehr aggressiv fordert dass ich wissen soll was eine FAZ kostet,

hat auch etwas wohlbekanntes. Ein Grossenkel von Korpral Himmelstoss ? Was hatte ich da zu tun ? Bahnhof am Zoo kann und ist bei jedem Berlinbesuch zu vermeiden.

Interessante Tagung in der Akademie der Künste,unter anderem mit gemeinsahmes Gespräch Zwischen Filmer und Autoren.Wobei alle sich einigen dass der grosse Geldgeber fuer Filmprojekten in unseren Tagen,nähmlich das Fernsehen, mit seinem überlegenen Äkonomischen Ressourcen die Filmproduktion tief beeinflusst und verwässert. Die Anwesende Klassikern ,darunter Volker Schlöndorff - waren darüber ziemlich einig dass einige von ihren Filmen Heute wahrscheinlich nicht möglich wären

Dagegen aber wurde auch festgestellt dass die moderne Elektronik es tatsächlich möhlich macht ,mit einem Budget von 500 Euro in einen finsteren Wald zu ziehen und mit einem durchaus erfolgreichen Cultfilm herauszukommen.

Wenn man im Filmmuseum am Potsdamer Platz die Ausschnitte von den alten Klassikern - Eisensteins s Potemkin und Fritz Langs Metropolis - sieht glaubt mann sich ja eine ganz andere Kunstart zu sehen,so fern von dem jetzt üblichen kinematografie wie Wassermalerei von Skulptur verschieden ist.

Wie viel ist von dieser ursprünglichen Kunstart geblieben in dem was mann jetzt mit Spielfilm verbindet

Blätter aus der Bleibtreustraße 4, Kleidung: informal

2011-10-31T12:50:00.000-07:00

Irgendwo zwischen Bellevue und Savignyplatz steigen die Ticketinspektöre an Bord.Meine Brittische Kollegin ,die zusammen mit mir ihrer Prüfung mit einem schneeweissem Gewissen und korrekte Dokumenten bestanden hat,macht eine Bemerkung: In London gibt es auch jetzt solche Inspektöre in der Underground.Aber die würden nie in Jeans herumspatsieren sondern in Uniform. Ich habe tatsächlich nie daran gedacht,aber im heutigen Deutschland gibt es einen deutlichen Gegenwillen gegen alles was Uniformierung ,ja sogar formale Kleidung .Ministern werden eingeschworen in Strickjacken und eine große Kanzlerin lenkt die Geschichte gekleidet als wäre sie auf dem Weg zum Laden.

Ich versuche meine Mitreisende dies zu erklären als eine wahrscheinliche Reaktion auf die Katastrophen der Deutschen Vergangenheit. In der hochinteressanten Hitlerausstellung im Museum für Deutsche Geschichte war das auffallend:das manische Bedürfnis die ganze Bevölkerung,ohne Ausnahme,von den armen Gefangenen in den Lagern bis zu den Generälen zu uniformieren.Wobei alle sozusagen mit Rang und Institutionsgehörigkeit klassifizierbar wurden.

Natürlich will mann das nicht gerne in einem demokratischen Rechtstaat sehen. Der Schrecken vor der Vergangenheit geht tief und als Besucher in diesem Lande ist es klug es nie zu unterschätzen. Warum tragen die Deutschen es vor dass die Verbrechen in langweiligen Kriminalromanen aus Schweden stattfinden ?

Doch setzt auch hier die Natur Grenzen.Bankers und Universitätspräsidenten brauchen dunkle Anzüge.Alles andere könnte die Glaubwürdigkit untergraben.Unter den Läden hier gegenüber ,die bei jedem Berlinbesuch teurer und eleganter werden,gibt es jetzt ein eleganter Laden der italienische Anzüge anbietet - Armani und Brioni - für ziemlich imponierende Preisen. In meinem Leben sind dunkle Anzüge etwas was mann bei Begräbnisse,Preisverleihungen in feinen Akademien und Sitzungen in Universitätskuratorium Uppsalas,verbindet.Und ich stelle auf meiner Facebookseite ein Bischen frivol,die Frage ob es irgendeine andere Eigenschaft gibt als der Preis,die die Armani- Anzüge von anderen dunklen Anzügen unterscheidet ? Hatte vielleicht der alte Marx von den Pariser Manuskripten recht wenn er behauptete daß die Tauschwerten den materiellen Gegenständen mit phantasmagorischen Eigenschaften ausrüsten,solche die ihnen gar nicht in der Wirklichkeit zukommen? Man denkt natürlich and die Kunstmarkt,wo nicht selten der Preis fast die einzige Eigenschaft ist die Bilder überhaupt haben.

Typisches Nonsens von Intellektuellen die sich über solches äussern worüber sie nichts wissen,antwortet ein aufgebrachter Facebook-Teilnehmer,der offenbar etwas weiss wovon er redet.Armani-Anzüge sind hochklassige Hantwerksprodukte, gebaut und genäht in sehr vielen Arbeitsmomenten auf guten Nähmaschinen von den wenigen Hantwerkern die die Kunst noch verstehen.Die unterscheiden sich sehr von in die in Asiatischen Ländern unter skandalösen Umständen von H und M zusammengeklebten Dingen. Vereinfachte Imitationen vonn Anzügen.

So - was soll man glauben.Ich gehe mit neuem Interesse die Ladenfenster von Bleibtreu entlang.

Bildt by Association

2011-10-27T03:08:00.000-07:00

Jag har tagit del av Herr Lagercrantz inlägg på Expressens kultursida den 27.10.Det är inte bra.Det handlar inte om ämnet.Det är en yvig katalogaria utan intellektuell substans.Inte ens min kinabok från 1977 har han orkat öppna.

Hans inlägg är inte argument utan bludder.Såvitt jag kan begripa det är det en uppvisning i något slags yvig retorik som går ut på att ifrågasätta min karaktär.

För min karaktär ansvarar jag.Den är vad den är,men den har inte att göra med frågan om Carl Bildt har varit med om "att finansiera ett folkmord".

Jag har demonstrerat att det inte finns någon intellektuell substans i den pågående kampanjen mot Carl Bildt eftersom den inte innehåller annat än en serie lösa förmodanden,staplade på varandra och kombinerade i det skojartrick som brukar kallas "guilt by association". Jag kan inte se någonting i denna aria som motsäger mina slutsatser.

Litet bättre på fötterna vill vi nog se.

En alltför porös kampanj

2011-10-26T02:09:00.000-07:00

Det är inte utan att man kan bli en aning fundersam när man tar del av den kampanj som för närvarande pågår mot Carl Bildt. Är det möjligen den socialdemokratiska propagandaavdelningen,på Sveavägen som försöker sig på klassisk skogsbrandsstrategi ? Skall uppståndelsen kring herr Juholts bidragsfusk drunkna i en ny uppståndelse kring Herr Bildts forna styrelseledamotskap ? Eller är det möjligen frukterna av en bristande gymnasieundervisning i argumentationskritik som vi bevittnar ?

Herr Juholt har fuskat med ett bidrag.Detta är ett dokumenterat faktum.Han har själv medgett det och reser nu land och rike runt och ber om ursäkt för saken.Detta är - i ett samhällssystem där bidrag och transfereringar är en självklar del av vardagen - småpotatis.Naturligtvis blir ensamstående vårdbiträden på halvtid med mindre än någon femtedel av Herr Juholts månadslön och barn som klagar att de inte har samma grejer som klasskamraterna, oerhört förbannade. Det skulle jag också bli.

Jämfört med t.ex. Herr Palmes lögner i Geijeraffären talar vi dock om småsaker.

Principiellt är det något annat detta handlar om. Den väsentliga insikten är den att vi steg för steg har fått en politisk klass med egna privilegier.Detta är vad diskussionen borde handla om,inte Herr Juholts personlighet.Som förblir rätt outforskad.Och det är kanske bäst så. För mitt resonemang är det dock viktigt att inse att Herr Juholts felsteg eller möjligen avsiktliga misstag är ett bevisat faktum .

Nu till Herr Bildt. Om honom skriver en herr Leo Lagercrantz på denna kultursida följande osande dumheter:

"Carl Bildt är mannen som gång på gång hyllar ett företag som gjort sina pengar i apartheid-Sydafrika. Som enligt FN har rånat Kongos folk. Som anklagas för medhjälp till mord på tusentals människor i Södra Sudan och som tveklöst hjälpt till att finansiera folkmordet i Darfur."

Vad är detta för argument avsett att bevisa ? Vi vet att Carl Bildt för sju år sedan lämnade en styrelse för ett företag som anklagas (av en Human Rights grupp ) för att ha bidragit till den avskyvärda diktaturen i Sudan och dess mord och våld mot folkgrupper. Som tveklöst hjälpt till att finansiera folkmordet i Darfur.

Vad menar skribenten med tveklöst ? Att Lundin Oil inte tvekade när de beslöt att finansiera ett folkmord ? Eller att det är utan tvivel bevisat att det var så. Detta är faktiskt bara ett par exempel på den totala semantiska och logiska porositeten i denna dumma text.

Som är uppenbart avsedd att ta heder och ära av den man som har betytt mer än någon annan svensk för de baltiska folkens frihetskamp i Sovjetimperiets upplösningsfas.Var var Human Rightsgrupperna när Sovjet skickade in sina mördarkompanier av Spetznasoldater i Vilnius ? Eller när serberna besköt brödköerna i Sarajevo med artilleri från kullarna kring staden ? Det vete Fan. Men för Carl Bildt var detta verklighet. Och han handlade.

Vilka slutsatser som skall dras av fallet med stackars Juholt som fångades med fingrarna i syltburken kan diskuteras. Men själva saken är klar.

C B var troligen med i en styrelse som troligen vid en tidpunkt fattade ett beslut som möjligen ledde till ett folkmord. Är det ett konklusivt argument när det gäller en man som bidrog till Baltikums befrielse och eldupphör i Bosnien ?

Kampanjen mot Carl Bildt är naturligtvis helt olik det, i mina ögon rätt omänskliga, drevet mot Juholt. Här pågår något annat.Det är ett läroboksexempel på det argumentationstrick som brukar kallas Guilt by Association,och som alltid i mina näsborrar bär en lätt men tydlig kloakodör ur det forna DDR:s kampanjer.

Ett annat exempel för de intresserade:Tyska Rikets diktator och kansler Adolf Hitler, var en bestämd motståndare till tobaksrökning i sådana lokaler dit allmänheten var tvungen att gå, t.ex. folkbokföringskontor.Han införde då ett totalt rökförbud. Är alltså alla som vill införa rökförbud nazister ?

Berliner Tagebuch 3.Schweigende Instrumenten

2011-10-23T03:30:00.000-07:00

Das Museum für Musikinstrumenten im Philharmonieviertel,Eingang von der Ben Gurionstraße - viele betrügerische Schilder Deuten anderes an - wollte ich lange besuchen.Und endlich war ich Vorgestern da.

Wer sich für kuriose Dingen interessiert und sich fascinieren läßt von der bodenlosen Reichtum der Kreativität soll es nicht versäumen.Es fehlen,glaub ich die Ostasiatischen und die merkwürdige afrikanische Musikinstrumente die mann z. B. in Dakars Museum in Westafrika ansehen kann.Aber hier ist Europa wirklich genug. Natürlich gibt es Gitarren,Harpen,Mandolinen,Violi da Gamba, Klaviere ,in jeder Menge,sogar ein nettes und merkwürdiges "Nähklavier" aus der Biedermeierzeit:also eine kleine Klaviatur und darunter allerlei Nähgeräte.Der Gedanke muß also sein daß die sonst unreichend beschäftigte feine Dame soll umwechselnd nähen,vielleich Brodüre machen und einen kleinen Walzer spielen?

Noch spannender sind natürlich die Eklusivitäten,die Merkwürdigkeiten die die musikhistorische Epochen hervorbringen und wieder verlassen liegen lassen. Ranketten,Krumhorne,Pommern,Serpenten;

unzählige sind offenbar die Arten und Weisen in denen mann einer kleinen Holz Klangfabe erzeugen kann.Un wie wichtig sind nicht diese Unterschiede ? Mann kommt leicht auf Roman Jakobsens Linguistik;der Sinne einer Sprache besteht in den Differenzen zwischen die Phonemen.Besteht vielleicht der Sinn der Musik in den Verschiedenheieten der Klangfarbe mehr als Tonhöhe und Rythmus ? Alle drei natürlich.In Ähnlichkweit mit einem Gedicht hat natürlich eine romantische Symphnie - viel mehr Dimensionen als die ärmlichen vier Zeit-und-Raum- Dimensionen in denen Kafétassen und Lokomotive ihren kurzdauernden Existenz verbringen.

Nach einer Stundein diesem wunderbaren Museum wird die Stille aufdrfingend.Natürlich,es gibt Schulgruppen,es gibt Touristen die zum Personal Fragen Stellen und höfliche Antworte bekommen.Aber die grosse auffallende Stille ist eine andere,die der Instrumenten.Ranketten und Kontrafagotten,silberne Flöten und oboe d Amore alle liegen sie da in den Glasschranken und warten auf das Menschliche atmen.

Und jene die sie einmal geblasen haben in Kneipen und bei fürstlichen Taffeln,sind sei lange ausser Stande heranzublasen.

Wie eigentümlich frei und einsahm werden nicht die Dingen ohne die Menschen !

23.10.2011

Blätter aus der Bleibtreustraße 2.Schreibweisen

2011-10-19T09:00:00.000-07:00

Hier sitze ich wieder und schreibe.Das ist keine Uberraschung es ist mein Beruf.Und trotzdem jedesmal ein Wagnis.Ein Bischen von Erik Gustav Geijers Neujahrsgedicht,ein Klassiker in der Schwedischen Literatur:

"Einsahm wagt sich der Siegler auf weites Meer"

Ich habe jetzt mehr als fünfzig Jahren Bücher geschrieben und publiziert.Also seit ungefähr 1959.Hat sich die Schreibprozesse viel verändert?

Im Grunde nicht.Die alte klappernde Schreibmaschinen die Halda und die Underwood und wie sie alle hiessen, wurden mit den Jahren elektrifiziert.Und hiessen Olivetti und ähnliches.Und also weniger Rückenschmerz nach einem soliden Pensum von zehr Seiten.

Mit dem elektronischen Schreibprogrammen,das erste was ich damit gemacht habe war "Bernard Foys Dritte Rochade" geschrieben in Austin bei der UT in 2082 kam eine Revolution.Man konnte aufeinmal - fast einmal, auf Anfang und Ende arbeiten. Das kleine Schiffchen konnte überall eingeschoben werden und mehr liefern.Die Erzählung konnte wechsen so wie eine Plante wechst :von allen Richtungen auf einmal.

Den Nachteil spüre ich auch hier in Hotel Bleibtreu;die freche Impertinenz des Schreibprograms,was sich zu einem veritablen Störsender entwickeln kann.

Wer braucht idiotische Höflichkeitsphrasen die automatisch aus der Maschine kommen? Und noch schlimmer diese eigenwillige Veränderungen von Marginalen,merkwürdige kleine Boxen vor jeder Zeile,die,einmal hereingekommen nicht mehr zu ausrotten sind und also zu dem Editor in Verlag mitgeschleppt werden müssen ? Word und ähnliche Programme haben etwas ähnliches mit diesen ekelhaften Kirchen der Spätbarock wo man kein Bild kein Form geniessen kann weil sie alle über einandern taumeln.

Wie wäre es wenn jemand ein Schreibprogramm mit den Eigenschaften von der Alten Schreibmaschine: Marginalen Links und Rechs,Zwischenraum und Zeilenwende.Nichts mehr.Alles übriges entwickelt sich zu einem demonischen Störsender der sich in den freien Lauf der Phantasie uneingeladen einmischt.

19.10.2011

Berliner Blätter:1.Der Störsender

2011-10-17T02:48:00.000-07:00

Sonntag den 16.10.2011,mein erster richtiger Spätherbsttag in Berlin fängt im alten RIAS-Gebäude an

mit Live-Aufnahme von dem Zwischentöne fürs Deutschlandfunk.Gespräch mit der klugen und liebenswürdigen Frau Sabine Küchler.Es handelt von Leben und Tod,Literatur,Philosophie,meinem Freund Tranströmer der zuletzt den Nobelpreis für Literatur bekommen hat,einen ungewöhnlich wohlverdienten Preis.Und von meinem neuen kleinen philosophischen Schrift "Gegen Null" neulich bei Sezession Verlag in Berlin erschienen.

Die Zeit vergeht überraschend schnell wenn mann zweiundeinhalbe Stunde in Direktsendung sitzt.Eigentlich:Seit dem Alter von Zwei Jahren liebe ich diese Situation:Ich darf reden und die Andere müssen zuhören. Diese Kommunikationsmodelle ,die dabei steht von einer anderen abgelöst zu werden - alle reden mit allen - broadcasting - hat hier im Hause bei dem Hans Rosenthal-Platz vor dem Schöneberger Volkspark - eine ehrenvolle Geschichte.Von hier worden von dem Vorgänger von Deutschlandsfunk,RIAS,die Nachrichten der freien Welt ausgestrahlt. Und viel - zu großen Risikos in der DDR - abgehört.

Und in der Vorhalle des Gebäudes steht ein merkwürdiges Relikt aus der DDR - Diktatur; ein Störsendee gemacht und benützt nur darum die RIAS-sendungen mit seinem sehr hohen Pfeifton zu stören.Diese infernalische Maschine soll bis zum Jahre in 1975 in Gebrauch gewesen sein.

Wie immer bei totalitären Gesellschaften mischt sich das Schreckliche mit dem Komischen. - Wenn Deine Informationen mir nicht gefallen ,pfeiffe ich so laut daß mann Dich nicht hören kann!

.Jetzt steht das absurde Ding wie ein Jägertrofé in der Vorhalle seines Gegners.

Natürlich war es erklärbar und in Ordnung daß die Deutsche Piratenpartei so viele Stimmen in den Berlin Wahlen bekam.Ins Staub mit allen jenen die Netzfreiheit abschaffen wollen !Und wie mit dem antedeluvianischen Störgerät - es wird sich zeigen daß mit Technik kann mann im Laufe die Meinungsfreihet nicht weckwischen.Gegen jede Technik erhebt sich eine überlegene Technik.

Dialektisch hätte Dr Friedrich Wilhelm Hegel,ordinarius bei der hiesigen Universität, gesagt.

Irgendeine Wirkung hatte offenbar dieses langes Funkgespräch auf mein sogenanntes Unbewußtes. In der Nacht habe ich geträumt daß ich für Fagerstaposten,eine kleine aber gute Schwedische Provinszetung einen leicht empörten Leserbrief geschrieben habe,wo ich mich darüber beklage daß das Leben keinen Sinn hat,aber trotzdem einzelne Entscheidungen mehr oder weniger sinnvoll sein können.

Wie hängt das zusammen?Darüber habe ich geschrieben in meinem neuen Buch:"Gegen Null.Sezession Verlag.Berlin 2011.

Ich fühle schon;es war sinnvoll hierher zu kommen.

17.10.2011

Ett nödrop från Bohusläns inland

2011-10-10T08:51:00.000-07:00

Guest Columnist of the Month: MS Agneta Blomqvist

Förespråkarna för det industriella skogsbruket måste förstå och ta på allvar att många människor faktiskt är förtvivlade och känner sig vanmäktiga över hur skogen i Sverige behandlas och avverkas numera. Det går inte att från detta håll envist hävda att kalhygget med de i raka rader planterade granplantorna är ”en barnkammare.”.

Jag är helt enkelt rasande över hur man har behandlat den skog som jag nu i över trettio år älskat och följt. Jag besökte den igen häromdagen och ser hur fallna träd med rotvältor bara lämnats i kanten på detta cirka fem hektar stora hygge, hur djupa spår av skogsmaskinen gjorts i marken och hur exakt lika små granplantor planterats (tätt) på led.

Borta är träd som kunde mäta 65 cm i diameter. Det ser ut som om ett krig gått fram över platsen. Alla dessa planterade granar kommer att bli exakt lika stora och skogen helt monoton. I stort sett all skog i Bohuslän är visserligen planterad (märkligt att se på kort från tidigt 1900-tal hur få träd det fanns) men på ett mer naturligt och mindre brutalt sätt än nu. Granen kom ju till Sverige så sent som på 1600-talet och egentligen borde det förutom gran och tall vara ek, bok, björk och andra lövträd som växte här – de är dessutom ”lönsamma” – men nu är det granen som gäller.

En del skogar som planterats för cirka 30 år sedan innehåller granar som står på räta led, som soldater, och det finns knappast någon undervegetation alls. Den vanliga skogsvandraren som älskar skogens skönhet och finner rekreation där är troligen inte så intresserad av att någon ovanlig växt eller skalbagge bevaras (”biologisk mångfald”) utan älskar skogens skönhet och ro och finner både rekreation under sina strövtåg samt nyttigheter som bär och svamp. Det är en fara i att människor som hävdar skogens stora skönhets- och rekreationsvärden betraktas som bakåtsträvare, trädkramare eller töntar i största allmänhet.

Det finns skonsamma metoder att avverka skog, t.ex. genom ”blädning”, då man tar ut träden vartefter de är mogna för avverkning och det finns en metod att förnya skogen som jag tycker är sympatisk och det är att skogen efter ”slutavverkning” och markberedning frösår sig själv. Bra sådana exempel har jag sett i Bergslagen. Där kommer en mer naturlig och omväxlande skog än den trista granplantagen att så småningom växa till sig.

Idag finns det inga sjumilaskogar kvar i Sverige, knappast ens enmilaskogar. Det är nästan aldrig mer än 300 meter mellan skogsvägarna. Det är chockerande att i Norrlands inland se dessa enormt stora kalhyggen. Många av hyggena är dessutom olagliga, Skogsstyrelsen har inte gett tillstånd, eller inte hunnit med alla ärenden.

Svensk skog avverkas i rasande takt. Det ena jättelika sågverket efter den andra anläggs. Det underliga är att vår svenska skog inte kommer att räcka till. Naturligtvis är det pengarna som styr - och det svenska landskapet utarmas.

Men det går att kombinera ekonomisk lönsamhet med ett sunt skogsbruk. Man undrar: Vad anser landsbygdsminister Eskil Erlandsson om den pågående skogsskövlingen?

MS Agneta Blomqvist is a Swedish writer and artist and an experienced amateur mycologist, who has followed her favorite landscapes,upper Bohuslän and northern Västmanland,for decades.Among her books "Fru Blomqvists matbok" (Atlantis 2008) "Alles was mann braucht"(Hanser,Munich 2010.Mit Lars Gustafsson)

Äntligen !

2011-10-07T00:10:00.000-07:00

Det var ett efterlängtat pris,det till Tomas Tranströmer.Ett pris till Södermalm, de många poeternas stadsdel.Ett pris till den postmodernistiska enkelheten.Ett pris till svenska språket ,när det är som bäst hanterat.

.Klarhet och rörlighet som blir till magi.Dikter som praktiskt taget alla människor kan förstå och som ändå har ett filosofiskt djup.

Och,det bör tilläggas – ett pris till en ovanligt sympatisk person,min gamle vän sedan femtiotalet,osviklig följeslagare genom Bachs svåra flöjtsonater,outtröttlig vän och kritiker under långa promenader över Roxtunas sumpängar och reskamrat genom Petrarcaprisets många italienska landskap. En anspråkslös man,egentligen lika fångad i sin djupa musikalitet som i sin poetiska talang.Om hans poesi och hur den kan tänkas fungera har jag redan skrivit fyra olika essäer i olika sammanhang,så idag får det bli litet mera personligt.

Fyrtiotalets stora svenska poeter,en Ekelöf,en Lindegren lade sig gärna till med furstliga manér,något mellan prinsar och schamaner. De behövde det.

,får man förmoda.Bakom lejonmaskerna gömde sig skygga personligheter.

Inte så Tomas.Han har aldrig stigit ut ur sin vänliga persona;en hygglig söderkille som kan lyssna till andra nästan mer än till sig själv.En villig och osjälvisk hjälpare – så länge han orkade tog han sig an manuskript – amatörers och troligen också andras, och gav kloka råd.Jag fruktade ibland till och med att denna samaritverksamhet tog alltför mycket tid från hans egen lyriska .

Tomas verk,som är betydande och kommer att läsas förmodligen när det språk på vilket det är skrivet räknas till de de döda, är tillkommet praktiskt taget i pauserna under hans aktiva år som yrkespsykolog.I Västerås, i det smala radhuset på Infanterigatan 11 hade han länge en särskild trappavsats uppe under taket där han höll till när han ville skriva.Den mäktiga flygeln tog större delen av vardagsrummet.

Det är något väldigt tilltalande med den yttre begränsningen i detta författarskap.Det får rum i en volym.Debutboken ”Sjutton dikter” imponerade på mig i vår ungdom på samma sätt som dessa beundransvärda matematiska doktorsavhandlingar som kunde bestå av fyra sidor formler och en litteraturförteckning på tio. Och meddela ett resultat av bestående värde.

För en gångs skull har vi en nobelpristagare som känns som en gammal polare.Inte bara för oss som har känt homnom länge – utan också för otaliga läsare i de tjogtals språk dit han är översatt. Kombinationen av bilderna, ofta i raffinerade förvandlingar,

en glasklar syntax och en ekonomisk användning av orden. har gjort honom till något av en översättarnas älskling.Och översatt har han verkligen blivit.Jag vet inte hur många engelskspråkiga versioner det finns,från Robert Bly till Hanna Bankier.Tranströmers poesi har sedan länge blivit en egen kontinent i det svenska.

Man kunde kanske säga att hans styrka ligger i hans brist på exklusivitet. Här finns inga hallucinationer – på sin höjd mardrömmar – inga sällsamma rus.Viktig är drömmarnas värld .I den märkliga dikten ”Drömseminarium” förvånas han av detta sällsamma, att vi allesamman,barn och åldingar,kvinnor och män varje natt producerar denna oerhörda ström av berättelser och bilder som suddas ut vid uppvaknandet.

Denna underjordiska flod är hela tiden närvarande i hans poesi och gör honom till en vän,en vägvisare – en broder.

Den sköra tråden

2011-10-05T17:21:00.000-07:00

I mitten av juni detta år hade Wall Street Journal och Le Monde med bara två dagars mellanrum ytterst oroande analyser av tillståndet i det land som på senare år har blivit något av tillväxtanalytikernas och framtidsspekulanternas drömrike:Folkrepubliken Kina.

Det handlade inte bara om godtyckliga massarresteringar av intellektuella med konstnären Ai Weiwei som mest celebra offer, utan om strejker och veritabla gatustrider mellan säkerhetsstyrkor och olika djupt missnöjda folkgrupper. . Ett år efter strejken vid Honda och självmordsvågen hos Foxcons arbetare utbröt uppenbart mycket brutala sammanstötningar i provinsen Guandong,centrum för en av Kinas stora exportframgångar - sammansättningsindustrin. Polisförband och s.k."svarta" fängelser, där den utan vidare ceremonier kan försvinna som uppfattas som störande för den allmänna harmonin, har framgångsrikt kunnat användas mot enskilda missnöjesrörelser;småbönder som brutalt berövas sin mark etniska minoriteter som ugurer och tibetaner. Men när det industriproletariat som till väsentlig del ligger bakom den väldiga kinesiska expansionen börjat röra på sig,blir situationen strax mycket allvarligare.

Den bild den typiske samtida gör sig av Kina ,imponerad av de enorma motorvägsknutarna i Shanghai och Peking ,skyskraporna,mannekänguppvisningarna, och företagsuppköpen som sträcker sig till Volvo och turistanläggningar i Sverige,är inte hela bilden.Borta är stormfloden av cyklister genom biltomma stalinistiska alléer i gryningen.Borta de runda gamla herrarna i svarta ylleuniformer som brukade interfoliera sina föredrag i marxistisk värdeteori med djupa harklingar med åtföljande eruptioner i spottkoppar av blått porslin. Borta den långsträckta limousinen med vithandskad chaufför , vilt signalerande till två män ,intensivt upptagna av att balansera en ofantlig timmerstock över styrena till två handledda cyklar.Det postmaoistiska Kina jag skrev om i "Kinesisk höst" år 1977 förefaller idag lika avlägset som Bellmans Stockholm.

Det nya är dock inte bara skyskrapor och enormt framgångsrik sammansättningsindustri.

Kontrasterna mellan kustområdenas kokande ekonomiska aktivitet och inlandets patetiska fattigdom ärenorma.Ett vedertaget vetenskapligt mått på inkomstskillnader visar att de i dagens Kina är betydligt större än i Västeuropa och avsevärt större än i USA.Det gäller inte bara mellan individer utan också mellan regioner.

"Kina är världens verkstad" ,säger ekonomen och områdesexperten Klas Eklund i sin mycket innehållsrika och välinformerade bok " Kina.Den nygamla supermakten" SNS 2011 .

Hur blev det så ? De ekonomiska frizoner som blev spelöppningen "kombinerade ett industrilands infrastruktur med ett utvecklingslands lönekostnad". Den nya ekonomiska stormakten bygger i hög grad på ett kringflytande, hemlöst industriproletariat som lever under miserabla omständigheter.Hemmet är en säng i en kasern,anställningstryggheten obefintlig.Det är när detta proletariat börjar bli medvetet om sin situation som något nytt kommer in i bilden.

Meningsyttringar som i demokratier med flerpartisystem tillhör det normala livet,som demonstrationer för högre löner,behandlas av Kinas allsmäktiga kommunistiska parti som kriminella störningar av samhällslugnet.Så sent som i dagarna har KKP följaktligen övertagit hela det redaktionella ansvaret för landets två viktigaste engelskspråkiga tidningar.

Klas Eklunds förtjänster är hans noggrannhet med siffror och fakta och hans objektivitet.Han döljer inte framstegen men inte heller de mörka sidorna;social misär,tyranni,miljöförstöring.Hans syn på Kinas framtid är dock i grunden optimistisk.Det är inte alldeles lätt att dela den.Det senaste halvårets utveckling har något av annalkande åskväder över sig.

Som redan Hegel påpekade - med en massa följder - finns det tendenser som innehåller sin egen undergång.Om Morbror Knutte det senaste halvåret har konstaterats fördubbla sin wiskykonsumtion ,- är detta inte ett argument för att om ett halvår är konsumtionen uppe i en swimmingpool.Tvärtom: hur det än slutar,kan det inte sluta så.

Kina har regionala motsättningar,växande klassmotsättningar,etniska konflikter och en enpartistat som uppfattar politisk opposition som ett abnormtillstånd.

Men samtidigt växer en välutbildad intellektuell elit som hela tiden måste ha den obehagliga känslan av att förstå vad som går fel och ändå inte kan få händerna på styrorganen.Kombinationen ? Som en tändsticka i en ovädrad verkstad med luften full av lacknafta.