Larz Lundgrens blogg. Goddag!

En kort paus?

2014-05-30T17:20:00.000+02:00

Nja, en paus har det blivit och den har redan blivit mycket längre än jag trodde.
Men det har kommit så mycket annat som kräver tid. Bloggen kan aldrig ligga etta på min spelplan, det är recensioner för rootsy.nu, det är kåserier för Hallalndsposten, det är copywriting för reklamköpare, det är ett hemligt bokprojekt och en hel del annat som bloggen måste tränga sig fram i.
Pausarna blir därför lite för långa emellanåt.
Jag hoppas du tar en titt här då och då, så att du inte missar några kloka ord.
Snart kommer nästa inlägg, vänta bara

Början på en playlist!

2014-05-21T17:04:00.001+02:00

Vill du ha bra musik i bakgrunden, t ex när du jobbar, så får du här några suveräna tips på låtar som gör livet lättare.
Knacka in YouTube och skriv in de här låtarna och spara dem för en lista som skapar stämning när den spelas. Du ser redan på titlarna att här finns det stories...
Hör av dig med betyg, så vet jag hur jag ska fortsätta listan till den blir en Top 100! Nu kör vi!

JERRY LEE LEWIS: She Even Woke Me Up To Say Goodbye. (Finns i flera versioner. Ta en live-inspelning!)
WILLIE NELSON: Always On My Mind. (Finns flera. Ta den från 1982!)
KRIS KRISTOFFERSON: Help Me Make It Through The Night. (Han låter alltid likadant, så du kan ta vilken version som helst!)
JIMMY LaFAVE: Only One Angel. (Leta upp en liveversion! Han är alltid bäst när han har en publik att spela för.)
BRUCE SPRINGSTEEN: Dancin´ In The Dark (Det är alltid bra att lägga in en klassiker!)
DOUG SAHM: A Little Bit Is Better Than Nada. (Blev en succé när den lanserades i en golffilm med tunga namn i rollerna.)
FREDDY FENDER: Before The Next Teardrops Fall. (Är detta nåt att ha? Lugn - den har spelats 1.082.370 gånger på YouTube! Ja, nu har det väl blivit några gånger till...)
TEXAS TORNADOS: Who Were You Thinkin´ Of? (I natt alltså... när vi höll på, du minns, va? Men vem tänkte du på? Vi får aldrig veta, även om vi spelar låten 100 gånger på raken...)

Detta är väl en bra början?
Jag kommer med en fortsättning så snart jag hinner - och om jag får några bra kommentarer.
Vi hörs!

Världens bästa musikanter?

2014-05-19T18:36:00.001+02:00

Man ska inte ta på sig ett sådant här arbete - att utnämna världens genom tiderna bästa musikanter.
Jag säger musikanter även om de egentligen är sångare. Det är deras förhållande till musiken som jag sätter betyg på. Sen råkar de uttrycka sig genom sin sång.
Fem röster alltså, fem röster som är osannolikt bra, det är röster som man inte kan glömma, när man har hört dem.
Jag har våndats med detta prospekt en tid, men nu tycker jag att jag har rätt. Det här är världens bästa musiker och jag tar dem från toppen.
1. FRANK SINATRA
Han har allt man kan begära av en sångare. Han har dessutom släppt världens bästa platta: Live At The Sands (1966). Den är så bra att man tror inte det är sant. Men så är det också Count Basies storband som spelar Quincy Jones arrangemang av låtar som Fly Me To The Moon, You Make Me Feel So Young, Come Fly With Me och 17 andra. Medverkar gör också publiken på nattklubben The Sands i Las Vegas. Den blir en del i showen, som också innehåller att par standup-nummer av Sinatra.
Sinatra släppte flera andra LP-album där han visar sin klass, t ex Songs For Swingin´ Lovers (1955, arr av Nelson Riddle, Duets (1993) med gästspel av bl a Aretha Franklin, Tony Bennett och Julio Iglesias. Och You Make Me Feel So Young var med redan här. LP:n O´l Blue Eyes Is Back (1973) hör också till dem man måste ha i sin skivsamling – med Fran Sinatra, världsbäst!
2. WILLIE NELSON
Ser man till antalet utgivna plattor, så finns det nog ingen som slår honom.
Och de innehåller låtar som bygger på country. Men Willie-country kan innehålla så mycket mer. 2006 kom han med en bluesplatta där hann och trumpetaren Wynton Marsalis låter som något helt annat än country. Willie har också släppt plattor med gamla hits, som t ex Super Hits (1994), där han sjunger på sitt lite raspiga sätt storsäljarna från hans egen katalog, On The Road Again, Always On My Mind och alla de andra som du känner till. Han kom igång 1966 då han för första gången fick in en LP på countrylistan. Sedan har han producerat plattorr på löpande band. Och ändå låter han äkta och ändå har han den där inlevelsen som gör att man lyssnar. Numera är han över 80 år, men han låter inte mer än 40. Och världens alla artister står i kö för att få vara med på hans duettplattor. Jag nämner bara Dolly Parton, Keith Richards, Eric Clapton, Elvis Costello, Leon Russel och dussintals till. Ray Charles också, förresten! Willie Nelson är nästan osannolik.
3. RAY CHARLES
Han sysslar med blues, soul, gospel och country och han låter som Ray Charles vilka låtar han än sjunger och spelar. 1997 firade han 50-årsjubileum som artist. I början av karriären lät han inte riktigt som sig själv, han höll på att bli en kopia på Nat King Cole. Men så bytte han skivbolag och fick en jättehit med What´d I Say långt in på den vita popmarknaden. Det var 1959 och sen dess har han lyckats behålla sin karisma, när han sätter sig vid flygeln och sjunger Georgia On My Mind eller Hit The Road Jack.
4. JERRY LEE LEWIS
Jag är nog ensam om att placera den här mannen på världens topp 5-lista. Men jag tycker han är värd det. Han spelade in sina första rock´n´roll-spår hos Sam Philips i Memphis och han håller på än. Hur många gånger har han blivit uträknad? Ingen vet, ingen bryr sig. Men trots skandaler i massor har han överlevt med sin rock´n´roll och när det inte funkade gjorde han några lysande countryalbum på 70-talet. Och fortfarande släpper han nya plattor, bl a duettplattor där folk som Springsteen, Jagger, Willie Nelson (!) och Keith Richards trängs i skivstudion. Han skriver inte sina låtar själv, men countryåren fick han jobba med branschens genier och det blev höjdpunkter som Middle Age Crazy och She Even Woke Me Up To Say Goodbye...
5. DOUG SAHM
Jag hänvisar till iläggsbroschyren på CD:n The San Antonio Hipster där Mats Olsson skriver den bästa t ex som jag har läst om Doug Sahm. Och samlingsplattan är sammanställd av Lennart Persson, så det finns inte ett onödigt spår. Jag ska vid ett annat tillfälle tipsa lite om Doug, för hans musik, när den är som bäst, ger honom lätt plats nr 5 på världslistan!

Världens bästa... vem eller vilka är det?

2014-05-18T20:33:00.000+02:00

Jobbar just nu på ett inlägg här på bloggen om just detta: vilka plattor är bäst? Vilka artister är bättre än alla andra? Och varför är de som är bäst oslagbara?
Jag har funderat mycket på detta och kommit fram till några sanningar som man inte kan bortse ifrån, om man vill utse någon artist till den främsta i världen.
Så håll utkik de närmsta dagarna!
Och se sedan om du håller med eller sågar min världslista med den fem främsta artisterna genom tiderna...

Rökätaren.

2014-05-10T09:33:00.004+02:00

När man är ute och reser på egen hand, d v s utan att ha någon reseledare till hands, kan man ibland bli överraskad både negativt och positivt.
Vi, Blondinen och jag, kom till Austin via ett par planbyten och hade bokat hotell hemifrån.
Den här gången skulle vi inte ta in på lyxhotellet i skyskrapan i utkanten av centrala stan, precis vid bron över floden där motorvägen söderut leder till San Antonio och vidare till Mexiko.
Vi brukade bo där, i skyskrapan som har en attraktion utöver det vanliga. Under bron häckar nämligen en av de största fladdermösskolonierna i Amerika. Varje kväll samlas tusentals turister blandade med stans egna invånare, för att se när miljontals fladdermöss lämnar sina boplatser under bron för att jaga mat i form av delikata insekter. Himlen förmörkas av de ljudlösa skådespelet och man tröttnar aldrig på ett se denna show varje kväll i solnedgången.
Det stora lyxhotellet har många andra fördelar. Man får t ex låna cyklar alldeles gratis. Och all form av service är förstklassig.
Men den här gången hade vi bokat in oss på legndariska och mytomspunna Austin Motel.
Det är ett klassiskt hotell, byggt på 1940-talet och inte ändrat sedan dess.
När man närmar sig byggnaderna känns det som att komma in i en amerikansk film i grällaste Technicolor. Alla detaljer har man sett på bio mer än en gång. Vykorten som säljs i receptionen ser ut som om de har funnits där sedan 1950. Här ville vi bo under någon av våra Austinbesök.
Vi checkade in och fick nyckeln till rum 104. Väskorna fick vi släpa på själva.
När vi öppnade dörren slogs vi nästan till marken av det som mötte oss: en intensiv rökdoft.
Här hade inte vädrats sedan 1949 och alla som hade bott här före oss var tydligen intensiva rökare av alla de slag. Exakt vad det luktade gick inte att avgöra. Men pipor med tobak och andra delikatesser måste ha förekommit i massor.
Blondinen tål inte tobaksrök. Hon får astma. Här kunde vi inte bo. Vi släpade väskorna tillbaka till receptionsbyggnaden och frågade om det fanns rökfria rum. Tjejen bakom disken såg mest förvånad ut, ungefär som om vi försökte köra en dolda kameran med henne i huvudrollen. Men efter ett tag förstod vad vi menade med rökfritt. Men något sådant hade hon aldrig hört talas om förut.
Vi beslöt då att ta en promenad till lyxhotellet. Men väskorna fick stå i rummet tills vi var tillbaka. Hela resan kändes då som något misslyckad. Tänk om det var fullbokat på vårt gamla hotell! Vad gör vi då? Och fullbokat var precis vad det var.
Så vi fortsatte promenaden bort mot ett hotelldistrikt i city och överallt var det lika fullbokat. Efter ett par timmar tog vi en taxi tillbaka till Austin Motel.
–Ni kan kolla ert rum nu, sa receptionisten. Och vad hon menade med det, märkte vi när vi närmade oss byggnaden med rum 104. Det surrade. Det lät som en dammsugare. Och när vi öppnade dörren såg vi vad det var. På golvet stod en stor apparat med en text på sidan; Smoke Eater hette den.
Vi upptäckte också att alla textilier var utbytta. Nya gardiner, nytt sängöverkast, nya handdukar.
Och den intensiva lukten var som bortblåst.
Only in America, tänkte jag. Only in America!

Kända i etern.

2014-05-05T22:51:00.002+02:00

Blondinen kan snart inte vistas utanför ytterdörren.
Så fort vi går ut en sväng på stan kommer det fram kända och okända personer av båda könen och stoppar oss med frågan "Är det inte en TV-kändis som är ute på stan idag?". Och så skrattar de lite nervöst, för de kan ju ha tagit fel. De kan ju ha sett en annan blondin i "Vi som vet mest" eller vad det heter. "Vem vet mest"? Jag vet inte.
Men Blondinen satt där hemma och tittade på TV-programmet dag efter dag och upptäckte att hon för det mesta svarade på frågorna i programmet flera sekunder för de tävlande och att hon dessutom svarade rätt även när de svarade fel i rutan.
–Att du inte anmäler dig, sa jag en dag.
–Äsch, sa hon, det är ju ganska larvigt alltihop. Och så anmälde hon sig. Ett halvår senare blev hon kallad till inspelning och bara några månader senare sändes programmet på SVT2.
Hon vann tisdagens omgång och gick till fredagens final, där den som vinner får 10 000 spänn att ta med hem i börsen. Det blev en sportfråga, så hon vann inget.
Jag försäkrar: hon vet inte vad det är för skillnad mellan boxning och tennis.
Men hemma i Malmö var det ingen som brydde sig om detta. Här var man imponerad av att få se en TV-kändis på stan och fortfarande efter flera veckor kommer det fram både damer och herrar och frågar om det var Blondinen man hade sett på TV. På ICA i Limhamn, på gator och torg, på krogar och pubar, på macken och var tusan vi befinner oss.
Men hon slår nog inte mitt rekord.
Det var under en USA-resa i en stor butik i Washington, DC, där två unga damer upptäckte att vi pratade svenska och jag såg att de följde oss med blicken. När vi stannade och tittade på butikens jeanssortiment, kom de fram till mig och sa lite blygt:
–Är det du som är Larz Lazy? Och jag nickade helt paff.
–Vi kände igen rösten, sa damerna. Vi är från Malmö.
Där stod jag i Washington, DC, och blev påmind om mina shower på Malmös genom tiderna häftigaste närradiostation, Radio MCB, där Larz Lazy hördes varje vecka året om med en rock´n´roll-show eller i söndagarnas morgonshow.
Men inte trodde jag att min röst kunde kännas igen i Amerika.
Jag undrar om Blondinen kan slå det?

"Gött mos"!

2014-05-04T09:09:00.001+02:00

Facebook har en slags klubb för folk som tittar på gamla bilder från sina hemorter. Jag brukar kolla om det har kommit in någon kul bild från gamla Halmstad, d v s från de åren jag växte upp i stan. Och det har det ofta. Folk hittar gamla svartvita bilder med motiv som är välkända för oss som var med.
Men jag saknar den bild som skulle vara unik för Halmstad mer än någon annan: bilden med kön vid Gustafs korvkiosk!
Gustaf började med en liten kiosk på Brogatans norra sida ett kvarter från Fridhem.
Varje kväll, speciellt när de sju biograferna bytte publik mellan sjuan och nian, var kön längre än den berömda utanför Café Opera i Stockholm.
Inne i kiosken arbetade Gustaf och hans medarbetare i full fart. De flesta kunderna beställde en Specialare, d v s en stekt korv i ett bröd och med mos ovanpå.
Det var moset som var hemligheten. Godare mos har aldrig tillverkats. Hade man smakat Gustafs mos en gång, så kunde man inte tänka sig något annat.
Jag stod en kväll i kön och började prata med en medelålders man bakom mig. Han pratade inte halländska, så jag frågade var han kom ifrån.
–Jag bor i Helsingborg, men jag brukar köra hit upp när jag blir sugen på en Specialare, sa han.
Vad som var hemligheten med moset vet jag inte. Men Gustaf använde förmodligen smör istället för margarin, som de andra korvhandlarna i stan. De andra, som aldrig hade sett en kö vid sina kiosker.
Så småningom byggde Gustaf en ny kiosk med plats för fler medarbetare, så kön blev inte lika lång längre, och efter några år flyttade han tvärs över gatan och in i en liten restauranglokal med mycket mer än korvrätter på menyn. Och i samma ögonblick blev Gustafs något som påminde om vilken hamburgerbar som helst.
Men finns det ingen som har en bild med Gustafs kö?
Har man stått i den kön några gånger, så vet man vad som menas med "Gött mos".

Texas på hemmaplan.

2014-04-27T10:02:00.002+02:00

En vanlig lördag i Malmö kan ibland förvandlas till något som påminner om en onsdag eller nåt i Austin, Texas.
Jag överdriver naturligtvis, men med lite fantasi och den rätta inställningen, så kan man allltså, på hemmaplan, få fram de rätta vibbarna från ett Texas-besök.
Först tar man reda på om Ulf Masken Andersson har någon spelning i närheten.
När man vet det, tar man samma dag en sen lunch på restaurangen som heter Texas Longhorns och ligger mitt i Malmö, i samma kvarter som en skyskrapa i amerikansk stil.
Här finns alla sorters öl och burgare och stekar och sallader. Allt serveras som i USA, portionerna är maffiga och smaken är rätt. Enda felet är att man spelar alldeles fel musik i de dolda högtalarna. Självklart ska man spela musik från Texas, t ex hela Texas Tornados CD-produktion. Då skulle stämningen och USA-känslan stiga med mer än 100%.
Igår var jag där och beställde en fajitasallad och en lättöl, för jag behövde bilen för att ta mig till en by som heter Vellinge, där det finns en teatersalong mitt ute på prärien. Jodå, Lorensdals Teater har t o m en restaurang med svensk mat.
Här spelade The Wild Bunch med Masken vid sångmikrofonen.
Han är ett superproffs när han sjunger sina favoritlåtar. Hela teatern är fullsmockad med beundrare som gillar svängig blues, country och rock. Alla i publiken är i samma ålder som Masken, alla har sett honom mer än en gång förut, ända sedan han satte Malmö på popkartan med Gonks, en av de mest osannolika popbanden som dök upp på Tio i Topp under 1960-talet.
Nu sjunger han som han var född i Texas och ska man jämföra honom med en USA-artist i samma klass, så säger jag Delbert McClinton. Men hur många känner till honom? Masken gör det, han har t o m Delbert-låtar på sin spellista.
Och bakom sig har han The Wild Bunch, ett gäng som utan tvekan skulle göra succé på Antone´s, Saxon´s Pub, Liberty Lunch eller vilket ställe som helst av de över 100 som har levande musik i Austin. I bandet finns normalt Berno Paulsson, gitarr, Olle Westerlund, pedal steel, P O Nilsson, keyboard, Per Almlund, bas och Fredrik Savbrant, trummor.
Och lördagen den 26 april 2014 blev en riktig Texas-dag för oss som vet hur man gör.
T o m vädret var rätt, bara 20 grader för svalt.

Frågor.

2014-04-23T19:12:00.001+02:00

Jag har funderat och funderat den senaste tiden.
Mest har det handlat om just det här som jag håller på med nu. Varför skriver man bloggar? Eller heter det varför bloggar man?
De som läser det här, och inte har en egen blogg, de bloggar väl inte? Det är väl bara när man skriver här som man bloggar? Och när man kommenterar något som man har läst. Då bloggar man.
Min blogg, som du läser nu, hör säkert till de minst intressanta i universum. Det är ju bara ca en gång i i halvåret som någon läsare kommenterar något som jag har skrivit.
Jag ska alltså sitt här i ett halvår och hoppas på att någon har något att tillägga eller reagerar på.
Ändå har jag kastat mig in med massor av olika ämnen, för att känna efter om det finns några som sätter fart på skrivandet hos läsarna. Jag har skrivit om t ex musik, kändisar, fotboll, Göteborg, reklam, ja... och allt annat som är i ropet (som man sa förr).
Men kommer det någon kommentar? Kanske en, kanske två.
Då kan man väl undra vad det här ska vara bra för?
Det konstiga är att jag får fler kommentarer "på stan" (som man sa förr) än i mejlbrevlådan. Står jag på en pub (eller heter det "i en pub"?) och samtalar med någon, så kan det hända att flera förbipasserande hostar ur sig en kommentar om något jag skrev samma vecka.
-Hehe, bra det där du skrev om kvällstidningar! säger någon som jag inte känner.
-Hallå! säger någon annan som känner mig, Skriv mer om dina vinylplattor!
Sådant är kul att få höra. Men jag kan ju inte gå ut på pubar sju kvällar i veckan för att få kommentarer på sånt jag har skrivit här på webben.
Så om du nu, efter att ha läst detta, vill kasta iväg en synpunkt på detsamma, kan du väl skicka in en rad med en gång? Jag kan nog inte svara med en gång, för jag måste ut och hänga på någon pub en stund. Men du vet hur man skickar iväg en kommentar, va?
Ja, fråga inte mig. Jag har inte en aning...

Jerry Lees syrra rockar...

2014-04-16T22:31:00.002+02:00

Folk & Rock heter en skivbutik i Malmö, en av de få i branschen som fortfarande har nästan alla hyllor kvar och som fyller på med nya plattor hela tiden. Sortimentet håller hög klass. Det är kul.
Och det är ett nytänkande för branschen som förklarar att det alltid är folk i butiken. Eller vad sägs om att man kan fika här? Läckra bakelser ligger i en glasdisk och drar blickarna till sig. Det gör det stora sortimentet i glassdisken också. Och man kan beställa en lunchrätt eller äta något enkelt men gott om man vill ta en after work-stund innan man går hem.
Men detta är inte allt.
Den stora grejen är kvällarna med levande musik.
Flera gånger i månaden kan man uppleva riktigt bra svenska och utländska band. Ofta är det okända namn, men när man ser och hör dem så inser man att det genomgående handlar om hög kvalitet. Det är som i Austin: bra, alltid bra, ofta i världsklass – i en liten lokal som egentligen är en skivbutik som just i den här avdelningen har blivit ett café med levande musik.
För en stund sedan såg jag Linda Gail Lewis, Jerry Lees lillsyrra.
Tre snubbar spelade, Linda Gail både spelade piano och sjöng. Efter en stund kom hennes dotter också in på scenen. Hon sjöng.
Och det visade sig att Linda Gail har lärt sig en hel del av brorsan. Hon körde exakt samma glissandon på elpianot som Jerry Lee gör på jätteflyglarna världen runt.
Linda Gail spelade, och sjöng, alla gamla rocklåtar som finns och hon gjorde det på Jerry Lee-manér.
Man kände igen rubbet. Och det var inte bara Jerry Lee-låtar, det var Elvis, Johnny Cash, Little Richard – you name it... Och det var snyggt jobbat och fräckt spelat. Hon kan alla tricksen. Hennes publik applåderade artigt mellan låtarna.
Efter en timme började jag undra varför hon bara spelade gamla låtar, låtar som andra artister har gjort till rock´n´rollklassiker. Hon sjunger ju helt OK och borde väl kunna hitta någon ny låt eller kanske låta någon specialskriva en låt som passar henne?
Det kanske kom en sådan så småningom på Folk & Rockscenen. Jag vet inte. Jag gick.
Och snart kommer det ett annat känt eller okänt ansikte som gör en kväll till något extra på samma scen. Kanske är jag där och kollar.
Man vill ju inte riskera att missa något som kan vara utöver det vanliga.

Kvällsposten igen...

2014-04-15T17:54:00.001+02:00

Ursäkta dröjsmålet, men jag håller på med en roman och då är det lite trixit att hinna med en blogg också. Här kommer i alla fall en betraktelse, som växte fram via Blondinens fråga när hon läste dagens utgåva från regionens kvällstidning.
-Vad är det för roligt med det här? sa hon och pekade på DAGENS SKRATT på sidan fem.
Jag läste. Först en gång och sedan en gång till.
Så här löd vitsen:

–Har din man hämtat sig från operationen?
–Nej. Han pratar fortfarande om den.

Insänt av en N. Runesson.

Det är möjligt att det finns en poäng någonstans, men jag tycker i så fall att det borde ha kommit in åtminstone en enda annan vits, som bättre lever upp till förväntningarna på DAGENS SKRATT.
Jag tänkte skicka en rad till KvP och be någon förklara roligheten i vitsen, men jag hinner inte. Det tar tid att skriva en roman och just nu jobbar jag på titeln.
Har provat flera olika, men det blir nog "Strax innan början" eller Strax före början".
Jag återkommer.

Hur mycket tappar kvällspressen den här veckan?

2014-04-05T20:03:00.001+02:00

Det viskas om att kvällspressen håller på att dö.
Papperstidningarna, alltså.
Hur mycket t ex KvällsPosten (som ju har blivit Expressens skånska upplaga) har tappat i upplaga det senaste halvåret, det vet bara de som jobbar med tidningen och TS, Tidningsstatistik AB, men därifrån redovisas inga siffror.
Tappet beror på att de yngre läsarna sitter vid sina datorer och läser alla nyheter som man kan läsa gratis där. Papperstidningar behövs inte.
Och vad händer då i papperstidningarna, som de vill att vi ska betala 15 kronor om dagen för?
Jo, de måste så klart locka oss med en sällsynt nyhet på framsidan. Det är den sidan som syns i kiosken eller hos tobakisten, det är sidan 1 som ska dra köparna till sig. Så har det alltid varit.
På sidan 1 i KvällsPosten i fredags:
"TV-PARETS KÄRLEKSSAGA ÄR SLUT
Malin Olsson: Flyttat isär".
En stor bild visar hur Malin Olsson ser ut, en liten bild visar en nuna som tillhör en Ola Selmén.
Jag undrar: vem är denna Malin? Och vem i helskotta är denne Ola?
Jag har inte en aning. Och får naturligtvis inga köpvibbar av denna förstasida.
Dagen efter på sidan 1 i KvällsPosten:
"EXRA! MÅNS LÄMNAD - SINGEL IGEN
Zelmerlöw: Är Azras beslut."
På en stor bild ser vi två personer. Zelmerlöw tycks bekant, men fråga mig inte var jag har sett honom förut eller varför. Och vem i helskotta är denna Azra?
En gång i tiden var kvällstidningarna intressanta att läsa. Varje dag fick man som läsare korta snabba sammanfattningar av stora och små nyheter. Tidningarna fyllde en funktion. De belyste en verklighet som vi alla var nyfikna på och ville veta mer om. Kultur, sport och nöjeslivet bevakades dagligen och löpsedlarna lockade oss till köp.
Men vem köper en kvällstidning för 15 spänn om den stora nyheten är att någon som heter Ola har lämnats av någon som heter Malin och att någon som heter Azra har beslutat lämna en Zelmerlöw?
Vad har vi läsare med det att göra? Varför ska jag bry mig?
Varför ska jag kasta bort 15 spänn på en kvällsblaska med sådana nyheter?

Premiär!

2014-03-30T14:21:00.002+02:00

Det är premiär idag. Premiär för årets Allsvenska.
Så nu börjar nerverna att spänna sig, stelna och vara på sin vakt, oavbrutet fram tills det spelas kvalmatcher för att något lag ska åka ur Allsvenskan och försvinna i en gärdsgårdsserie,
Antingen bryr man sig om fotboll, som jag själv, eller så har man inte en aning om att det nu pågår en serie som avslutas först i höst, som Blondinen. Hon bryr sig bara då hon irriteras över att det är sport, sport och sport i radion, när hon vill lyssna på musik. Så hon rattar in någon närradiokanal som spelar skräpmusik, "men hellre det än att höra sportfjantarna", säger hon.
Men vi som älskar fotboll gör det bland annat för att att fotbollen är så stor världen runt. Det är den mest spektakulära idrotten vi har. Fotbollen drar mest publik och fyller sportsidorna i pressen med analyser och spekulationer. Ingen annan idrott har samma förmåga att engagera oss i våra favoritlag.
Jag har alltid haft Halmstads BK som mitt favoritlag.
Det började när jag kunde cykla hemifrån till Örjans vall, där vi smågrabbar fick ligga på magen bakom målen och heja. Det fanns inga bollkallar, det var vi publikgrabbar som sprang och hämtade de bollar som målvakterna inte lyckades klistra. Målvakten hette Ludde. Ute på planen fanns favoriter som Sylve, Östen, Hallström och morsans kusin som hette Göransson. De var kungar i Halmstad och till och med de som struntade i fotboll, visste att HBK ett år höll på att vinna hela Allsvenskan och ta hand om guldmedaljerna. Det blev till slut "bara" stora silvret, guldet tog vi hand om senare, i modern tid, och tredje gången var faktiskt under 2000-talet. Inte alls dåligt för ett lag utanför storstäderna.
Halmstad är ingen storstad, men har vid mer än ett tillfälle haft två lag i Allsvenskan samtidigt. Dels HBK, naturligtvis, och dels Halmia. Jag var på Örjans vall under ett lokalderby med de båda lagen och lyckades inte se bollen mer än vid de tillfällen någon spelare slog iväg den som en höjdboll långt över alla de bortåt 20.000 huvuden som trycktes samman runt hela planen. Tyvärr förtog sig Halmia under sitt senaste lokalderby i Allsvenskan och laget har i decennier harvat omkring i seriesystemets lägre divisioner. Men nu får vi glädja oss åt Falkenbergs FF, i alla fall i en säsong. Ett lag från Falkenberg i Allsvenskan... det trodde man inte!
Idag börjar 2014 års största idrottsshow. Det är nervöst. Det känns skakigt. Och man hoppas bara att laget man håller på slipper ligga i botten och kämpa vid nedflyttningsstrecket.
Jag vet inte vilket som är värst: att laget hamnar vid strecket där nere, där risken är att man åker ut, eller där uppe, där man har chans att ta guldet.
Det är långt dit, men redan idag har Falkenbergs FF möjlighet att spöa Malmö FF.
Och det måste väl bli tre poäng för HBK mot Örebro på Örjans vall?

INGENTING BLEV RÄTT.
Sammanfattning av premiäromgången i Allsvenskan 2014 blir att FFF var chanslösa mot MFF, att HBK misslyckades mot ÖSK men att fotbollens hela grundidé var det som drabbades av den största förlusten, när ett gäng idioter som kallar sig fotbollsfans skapade våldsamheter i Helsingborg, så hänsynslöst att en fyrabarnspappa miste livet.

Krisen i skivhyllorna.

2014-03-26T21:24:00.001+01:00

Jag menar inte den kris som har fått massor av skivbutiker att slå igen.
Jag menar den kris som vi skivsamlare befinner oss i. Den är lika djup som skivhandelns
För fem år sedan skrev jag här om hur jag hade organiserat mina skivhyllor. Tanken var kanske att jag skulle komma på något sätt att placera alla 5-6.000 plattor, CD och LP, på ett så överskådligt sätt som möjligt. Sen dess har samlingen vuxit ytterligare med 100-tals nya CD. Inspelningsbranschen är tydligen befriad från krisen: det vimlar numera av småbolag som hela tiden släpper ut plattor med artister som ingen har hört talas om. Främst i USA.
Nu ska dessa också in i arkivet. Men det går inte.
Jag vet inte vad jag ska göra.
Så här ser grundprincipen för min skivsamling ut:
1. Det måste gå snabbt att plocka fram plattan man vill höra. Därför har jag delat upp plattorna i kategorier, CD för sig och vinyl för sig.
2. Störst plats tar "Blandat", vilket betyder rock, pop och dylikt. Och här kom jag på en genial idé: man kan ju dela upp denna grupp i ett A- och ett B-lag. A-lagshyllan är de blandade plattor som det är troligt att jag spelar mest. Här finns även lite udda artister och band som NRBQ och Los Lobos och tunga favoriter som Ray Charles och Delbert McClinton. I B-laget finns plattor med från Steve Almaas till ZZ Top. Allt i "Blandat" är ju instoppat i bokstavsordning.
3. Det finns massor av plattor som jag spelar ännu mer än de som har hamnat i A-laget. Därför har Willie Nelson, Jerry Lee Lewis och Frank Sinatra egna hyllor.
4. Svensk pop och rock har fått egna hyllor. Det har även skånsk musik fått.
5. Andra specialhyllor är "USA-tjejer", "Country" och "Jazz" (här har Thelonious Monk fått den största platsen).
6. Mer special: "Samlingsplattor", "Klassiskt" och "Diverse".
7. Och så den största spepcialgruppen av dem alla: "Texas". Här finns allt med Doug Sahm i olika konstellationer.
Gör sedan en likadan uppställning för vinyl-LP, så är samlingen komplett och jag bara undrar; finns det något bättre sätt att organisera sin skivsamling?
Häromdagen fick jag plötsligt för mig att jag ville höra en fin "gammal" låt med The Sinners: "Heading South". CD:n där låten ligger fanns inte på "Skånskt" och inte på svenska "Blandat". Jag skickade iväg ett par rader till Facebook och fem minuter senare hade jag både en video med låten och ett inslag från ett TV-program med samma låt.
Dagen efter hittade jag plattan under "Blandat", men på den utländska avdelningen.
Jag undrar: är det dags att skrota sin skivsamling? Är det verkligen Spotify som gäller? HJÄLP!

Snart tillbaka!

2014-03-23T23:04:00.002+01:00

Det har varit lite körigt senaste veckan.
Men lugn - bloggen vaknar snart igen.
Håll utkik, vi ses!
/L

Reklamfilmsdramatiken fortsätter:

2014-03-17T18:40:00.002+01:00

Dramat fick ett slut. Men först hände detta:
Det stod ca 25 tysta och stelbenta filmmedarbetare på en gårdsplan utanför London, där det egentligen borde råda full aktivitet. Jag var en av dem som stod där. Jag skulle ju se till så att de båda aktörerna, divan och posören som hela Sverige kände till från TV, bio, radio, Dramaten osv, jag skulle se till så att de höll sig till manuskriptet och inte hittade på några egna repliker.
Men här kom nu posören med nedsänkt blick tillsammans med den dynamiske regissören, vars ögon var kolsvarta av förmodligen ilska.
–Vi blåser av, sa han. Vi river ner allt!
Sen upprepade han samma enradare på engelska. Vår AD och jag trängde oss fram till honom för att få veta vad som hade hänt.
–Han gör inte rollen. Vi får ställa in dagens tagningar.
Marknadsfolket från kunden såg chockade ut. De tänkte naturligtvis på alla kostnader och vad de skulle säga till sina chefer när vi var tillbaka i Stockholm.
Divan tände en cigarrett, skakade på huvudet och mumlade något om att "han är inte riktigt klok".
På kvällen satt vi, de närmast sörjande, i den lilla restaurangen på hotellet i London och diskuterade vad vi skulle göra. Vi frågade inte posören om han ville följa med. Han fick sitta i karantän. Vi skulle träffa honom först dagen efter, då vi skulle spela in film nummer två. Den hade han lovat regissören att agera i.
På morgonen dagen efter satt han vid ett stort frukostbord. Han nickade åt alla som kom, en efter en, men ingen sa något. Inte förrän alla hade anlänt. Då började han tala.
–Jag måste få be om ursäkt för mitt beteende igår, sa han. Jag drabbades av en slags blackout och var fortfarande så inne i rollen som jag avslutade dagen före på Dramaten. Jag kunde inte hoppa rakt över till att bli en simpel lantbrukare. Här gjorde han en kort paus.
–Men igår kväll låg jag på mitt rum och jobbade fram en idé, som jag tror vi hinner med innan hemresan. Sen gickk han fram till Divan och viskade i hennes öra. Hon förvandlades av denna behandling från butter till munter och sken upp i ett stort leende. Vi andra bara stirrade och Posören njöt av uppmärksamheten. När han hade fått en puss på kinden av Divan, var han beredd att visa upp sin idé för oss alla. Och han njöt av uppmärksamheten. Vi var förvandlade till hans publik, en tyst och förväntansfull publik.
Och Posörens monolog var inte dålig. Vi fick veta att han visste att Divan var en ovanligt vig kvinna för sin ålder. Detta skulle vi utnyttja. Produkten vi skulle lansera var en mjukare variant av en gammal klassiker, så mjukheten måste vi utnyttja till vår fördel. Vi förstod inte exakt hur detta skulle gå till, men Posören fortsatte och kom till en oväntad gimmick, som vi alla direkt insåg skulle få biopubliken att reagera.
–Jag skulle gärna vilja spela kvinna..., sa han, för det har jag aldrig någonsin gjort... och det skulle förmodligen har ett visst underhållningsvärde för publiken. Eller vad tror ni? avslutade han sin monolog och den fick spontana ovationer från oss i publiken.
Så filmen spelades in dagen efter. Storyn är enkel, men effektiv: Divan får besök av Posören i långklänning och har en ny bytta på bordet. Posören undrar vad det är och Divan visar omedelbart hur mjuk och fin man blir i leder och muskler, genom att göra två baklänges kullerbyttor på golvet. Lika elegant går det inte för Posören, som ju inte har provat den nya produkten. Han fastnar i ryggläge med benen rakt upp i luften och hör hur den nyinköpta klänningen spricker i sömmarna.
Det blev faktiskt den roligaste filmen av de tre vi hann att spela in.

När stjärnan från Ystad sabbade en reklamfilminspelning i London.

2014-03-14T16:40:00.002+01:00

Vi skulle spela in tre 45-sekunders TV-spottar på en gård utanför London.
Det blev billigare där med ett stort engelskt team än att spela in filmerna hemma i Sverige. Så vi engagerade Sveriges genom tiderna störste och mest belönade reklamfilmsregissör. Han hade jobbat med produkten ända sedan den lanserades på 1960-talet, då hans reklamfilmer bara fick visas på biografer. (Sverige och Albanien var de enda länderna i Europa som inte tillät reklam i TV. Men det är en annan historia.)
Med på resan till England var, utöver två skådespelare från Dramaten, en regissör, två medarbetare från kundens marknadsavdelning samt byråns team med projektledare, art director och copywriter, d v s jag. Åtta personer från Sverige alltså, som skulle vara med under inspelningen av totalt tre 45-sekundare. För att klara detta behövde det engelska produktionsbolaget ett antal medarbetare på plats under inspelningarna: två ljussättare, två snickare, två byggnadsarbetare som skulle klara att lägga en räls för kameraåkningar, två dekoratörer, två ljudtekniker, två kameramän, en sminkös, en skräddare, en sekreterare och slutligen en cateringkvinna, som stod för matlagning och servering av allt som vi kunde behöva. Totalt runt 25 personer för 45 sekunders film, alltså.
Det var förresten de engelska fackföreningarna som krävde att det skulle finnas minst två medarbetare inom varje yrkeskategori. Så om t ex en snickare blev sjuk, kunde arbetet fortsätta.
Den första filmen skulle spelas in på en stor svenskägd gård som omfattade stallbyggnader och en herrgårdsliknande huvudbyggnad. Här födde man upp trav- och gallophästar. För de andra två filmerna hade någon i det engelska teamet föreslagit andra, lika spektakulära, platser i närheten.
Jag tog ett tidigt morgonplan från Köpenhamn och skulle anlända till inspelningsplatsen när det var tid för skådespelarna att börja agera. Och det var inte vilka skådisar som helst. Det var kvinnan och mannen som hela Sverige kände till och som alla hade sett i TV-produktioner, på bio eller på de stora scenerna. De tillhörde den allra översta elitklassen.
Jag steg ur taxin jag och såg redan på avstånd att alla tycktes vara på plats.
Men det var något som inte stämde.
Det förekom ingen aktivitet. Alla stod still eller vankade lite hit eller dit utan mål. Långt bort i bakgrunden såg jag byråns art director sitta på en stol och stirra rakt ut i luften.
Ännu längre bort, på andra sidan en grön hage, såg jag två personer som tydligen diskuterade något viktigt. Det var den stora skådespelaren och den berömda regissören. Vad höll de på med?
Den första personen som jag kom alldeles i närheten av, var divan själv, den mångomtalade, celebra och ryktbara Stjärnan, som stod en bit bort från de andra, med en cigarett i handen, sminkad och klädd för sin roll. klar för att börja agera.
–Vad pågår? frågade jag henne.
–Det får du fråga min moatjé, svarade hon. Det är han som har stoppat upp alltihop, fortsatte hon och tog ett bloss. Han vill inte göra rollen. Han backar ut.
Är det någon som vill veta slutet av historien?

Ännu mer reklam.

2014-03-10T18:03:00.001+01:00

Medan jag kommer ihåg det: här följer några ytterligare några sanningar om reklambranschen. Mest om hur det var på den tiden reklambyråerna var drömfabriker, där medarbetarna kunde bli stjärnor i en egen liten värld. Det är inte lika kul i den branschen idag.
Men man har kvar sitt eget språk i branschen.
Man säger t ex inte reklamskribent. Det heter copywriter. Eller copy director om man tycker sig vara bättre än genomsnittet. Ja, om man har fått några guldäggsdiplom, typ.
Man säger inte konstnärlig ledare. Det heter att man är art director. Vilket är underligt, för i reklamens värld sysslar ingen med konst. Det handlar bara om att hitta på visuella uttryck som ska locka betraktaren i morgontidningen eller framför teven att köpa en pryl av något slag. En knasig bild eller en seriös bild går lika bra, det gäller bara att utforma den så att den ser fin ut. Art directorn samarbetar då med en fotograf eller en illustratör som levererar bilden. Under tiden har copywritern hittat på en trevlig rubrik, om den nu inte ska vara uppseendeväckande eller produktnära, så att målgruppen stannar upp, läser och sedan går och köper produkten.
När art directorns och copywriterns arbeten ska visas för kunden, medverkar också projektledaren, en yrkesgrupp som tvingas jobba under svensk titel. Men han/hon kan välja mellan två titlar: projektledare eller kontaktman. Kvinnliga kontaktmän kallar alltid sig för projektledare.
Det är i princip dessa tre personer som ser till att reklambyrån levererar färdiga kampanjer. Om ett team visar sig kunna prestera mer än en kampanj som belönas med guldäggsdiplom, så växer teamet ihop och jobbar tillsammans i så stor utsträckning som möjligt, ibland under flera år.
Till slut blir de emellertid fastlåsta i vissa positioner och var och en i teamet börjar tycka att det är dags att hoppa av och försöka hitta några andra att jobba tillsammans med. Då visar det sig ofta att det är nästan omöjligt att hitta någon ny som man kan åstadkomma resultat tillsammans med. Jobben som kommer fram blir inte bättre än vilka vanliga reklamjobb som helst. Copywritern tappar förmågan att skriva en uppseendeväckande rubrik, art directorn kommer bara fram till mediokra bildlösningar, projektledaren vågar inte säga vad han/hon tycker, alla i branschen pratar om det nya teamets misslyckade kampanjer och till slut splittras också det nya teamet, när någon byter byrå, någon startar eget och ingen gör någonsin ett jobb igen som ger guldäggsdiplom.
Så går det till i reklambranschen och det är värre idag än för 10-15 år sedan.
När DN, GP och SDS kom till prenumeranterna i jätteformat, hade byråerna sidan tre som mål. Kunde man få sina kunder att satsa på en eller flera helsidor på sidan tre, så var men med i loppet. Idag är en helsida i morgonpress inte större än en kvällsblaska och har ingen status alls. Dagens art directors gör sina jobb utan att känna någon spänning inför möjligheten att bli berömd för sin annons på sidan tre. Annonserna hamnar ofta istället i någon lekstuga på internet.
Det är inte lika kul idag i reklambranschen, som det var för inte så längesedan.

Mer reklam!

2014-03-06T21:27:00.001+01:00

Flickan som tänkte på framtiden gjorde reklam för Grumme Tvättsåpa, som vi lanserade med en liten 30-sekunders film. Den visade först en liten 9-årig flicka i närbild. Hon höll sin monolog om den nya tvättprodukten, som var mycket mer miljövänlig än de gamla vanliga tvättpulverna.
Under tiden hon pratade började kameran att lyfta mot skyn och det visade sig att hon stod på en mycket liten ö. Kameran fortsatte uppåt och åskådarna fick till slut en vacker bild med en liten röd stuga och den lilla flickan som argumenterade om tvättsåpan. När helikoptern till slut stannade uppe i luften, hade flickan kommit fram till sin slutreplik: "Och det tycker jag verkar bra för framtiden".
Det tyckte teve-tittarna också. Grumme Tvättsåpa blev snabbt en stor framgång för tillverkaren Mölnlycke och vi på byrån fick massor av beröm från alla håll och kanter. Vi hade fått fram en reklamidé som teve-publiken älskade. Och än idag kommer folk ihåg filmen...

Det kan gå snett också, när man skapar effektiv reklam.
Det värsta som kan hända är att produkten inte håller måttet, att reklamen lovar mer än vad produkten tål. En säljsuccé blir i så fall produktens fall. Ingen köper en produkt två gånger, om den inte håller måttet vid första köpet. Ingen tror på reklamens löften, om det visar sig att produkten inte går att använda.
Vi fick en förfrågan från en nystartad kassettbandsfabrik, om vi kunde designa en kassett, hitta på ett bra namn och producera en lanseringsskampanj. Och det kunde vi. Mitt namnförslag "Track tape" testades och godkändes, art directorns fräcka design av kassetten med A:et i "Track" som fönster fick alla på gott humör. Och sedan visade vi upp vår kampanj, som bestod av mer än tio olika 2-sidiga annonser i kvällspress. Först en sida med en flinande japan, som tyckte det var så kul att vi skulle börja tillverka kassetter i Sverige. "Ska ni tillverka kassettband i Sverige? Ha, ha, ha!" sa han. Och så vände man på bladet och på nästa sida stod japanen och grät. Och rubriken löd. "Ja. och vi har redan börjat".
I brödtexten berättade vi snabbt att vi skulle visa Japan och hela världen att vi kunde producera lika bra som alla andra – eller t o m bättre! Detta 2-sidiga sätt att vända på begreppen gjorde att konsumenterna stod i kö utanför radiohandlarna när de öppnade sina butiker. Alla köpte Track.
I alla fall en gång.
För de hade två fel: ljudet morrade när man skulle lyssna på det man hade spelat in. Och basen var totalt överdimensionerad, så diskantljud hördes knappt. Rena mardrömmen för hii-fi-vännerna. som gick tillbaka till TDK och Sony omedelbart. Och det hjälpte inte med att vi gjorde nya kampanjer, nu med enorma sumbrottare som blev rädda för den lilla svenska utmanaren, som hade hittat felet och nu kom med kassettband som fungerade, både i basen och diskanten. Ingen trodde på vad Track sa, loppet var kört och fabriken fick stänga.

Reklam!!!

2014-03-03T21:35:00.002+01:00

Skulle skriva lite om min skivsamling idag, lovade jag igår.
Men det finns så mycket att skriva om när det gäller musik, att det får ligga till sig några dagar. Jag har ett annat favoritämne att dyka i när som helst och det gör jag nu, dyker alltså, rakt ned i reklamens underliga värld.

Jag har skrivit en hel bok om mina äventyr i reklambranschen – "Var snäll och köp" heter den.
Den handlar om hur vi i reklambranschen jobbade när branschen var som mest betydelsefull och lockade kreativa art directors, copywriters och projektledare med topplöner och ett behagligt leverne.
Det enda som betydde något för den som ville lyckas i branschen, det var att ha gjort några jobb som det pratades om och som luktade framgång lång väg. En reklambyrå som låg bakom mer än en stor och framgångsrik kampanj blev omtalad och drog nya kunder till sig, växte och blev ännu mer framgångsrik.
Reklamen syntes på ett helt annat sätt än idag. Enorma summor gick till helsideskampanjer i morgon- och kvällspress, för det var där man mötte konsumenterna. Reklam-TV var något nytt och oprövat, men kom mer och mer och syntes bättre och bättre. Men det var i dags- och kvällspressen de stora kampanjerna tog för sig.

Idag har vi ingenting liknande. Helsidorna, som trots allt finns, är totalt ointressanta, ingen bryr sig, det är reklam som inte gör någon nytta. Nu läggs stora summor på att "synas på nätet" i olika underliga medier som drar till sig datanördar som inte går att påverka, eftersom de är så fastklistrade i frågor som rör datorkapacitet, programvara och annat som kretsar i skallen på dem.
Men för inte så länge sedan, under 1980- och -90-talet, gjorde vi reklam som gav annonsörerna nya kunder, nya försäljningsrekord och nya målgrupper.
Men det gällde att tänka och plocka fram argument som fungerade.
Min roll i det hela var att skriva texter som skapade intresse och köpsug, nyfikenhet och habegär. Och lyckades jag med det, vilket hände några gånger varje år, så behövde jag inte be om löneförhöjning. Den fick jag automatiskt.

Ett par exempel på mina jobb som blev succé:
En svensk tillverkare av kontorsmaskiner kände behovet att sälja så många räkneapparater som möjligt innan allt blev digitalt. Deras tangentbord var specialdesignat för att fungera 100% perfekt för de snabba fingrarna hos kontoristerna i Europa och USA. De hade funderat i veckor på hur de skulle få annonsläsarna att direkt begripa fördelen med det unika tangentbordet. Jag kom nyanställd till byrån och fick genast en projektledare över mig som bad mig att komma med förslag.
Samma eftermiddag hade jag en färdig rubrik, på engelska, som jag tänkte mig skulle läggas tvärs över en handflata. Projektledaren och art directorn sken upp, läste den om och om igen och undrade bara om man kunde säga så? Kan man använda "please" på det sättet? Och sen faxade vi runt den till alla dotterbolag världen runt. Och när svaren knattrade in visade det sig att alla var överlyckliga.
"Designed to please the hand" blev rubrik världen runt.

Idag upptäckte jag att en text som jag skrev för 15-16 år sedan och som användes vid en produktlansering med hjälp av TV-reklam, fortfarande diskuteras, hyllas, fördöms, får beröm och koms ihåg. Det är den sista meningen i en 9-årig flickas monolog, som hon avslutar med "Och det tycker jag verkar bra för framtiden".
Kommer du ihåg vad som lanserades?

Ont om tid.

2014-03-02T22:40:00.001+01:00

Hinner inte med så mycket idag. Måste bara konstatera att jag återkommer imorgon med lite mer tips om musik som inte får fattas i en modern skivsamling.
Så vi ses imorgon, same place, same time!

Glöm Peggy Bundy!

2014-03-01T13:38:00.002+01:00

Våren har stannat upp. Den väntar kanske på bättre tider?
Men den håller i alla fall vintern på avstånd.
Och vi kan inte göra någonting för att hjälpa till. Våren måste klara sig själv.
Så det är ingen idé att prata väder.
Det är bättre att prata musik. Musik hjälper i alla väder.
Och den senaste veckan har alla pratat om Jill Johnsons TV-serie om Nashville.
Sista programmet i serien kommer i veckan som börjar nu. Jag vet aldrig när en vecka börjar. Är det på måndagen eller lördagen? Det spelar ingen roll, håll utkik bara efter Jill Johnson!
Hon sjunger ju country lika bra som vilken amerikansk countrytjej som helst!
Och jag har inte en enda platta med Jill! En skivsamling med vinyl och CD, totalt flera tusen plattor, och där saknas Jill Johnson! Jag måste rätta till det.
Under tiden spelar jag en färsk CD med Katey Sagal. Hon är den amerikanska countrytjejen som låter nästan som Jill.
Och kommer du ihåg en TV-serie med en hemmafru som hette Peggy Bundy, så vet du vem hon är.
Jag gillar hennes nya platta, där hon gör egna versioner av gamla fina kanonlåtar.
Så glöm Peggy Bundy och kom ihåg Katey Sagal, så ska jag ut och jaga Jill Johnson under tiden.

Nä, det blir inga nyheter!

2014-02-27T18:52:00.001+01:00

Det lät som en kul idé att ha en blogg med dagens utvalda nyheter, vinklade så klart.
Tänk bara så mycket man kan skriva om kungliga bebisar... Men där gör ju den traditionella kvällspressen precis det jobbet, som jag menar skulle visa upp hur korkat det blir, när man skriver spaltkilometer efter spaltkilometer om rena kvasihändelser.
Sverige är ett litet land.
När någon känd person vill ha lite extra uppmärksamhet, så behöver det inte ta mer än 12 timmar förrän hela befolkningen har fått veta vad XXX eller YYY vill ha sagt. Det går kanske lite olika snabbt och heter man LGWP eller är kock, så behövs det bara en halvtimmes jobb innan alla vet allt.

Nä, det får bli något annat fr o m imorgon.
Låt de stora drakarna ta hand om de stora nyheterna, som t ex
VAD SKA NYA PRINSESSAN KALLAS?
VARFÖR BLEV INTE DEN NYA PRINSESSAN LANDSHÖVDING I HALLAND?
FINNS DET SLOTT I NEW YORK DÄR DEN NYA PRINSESSAN KAN BO?
TV-KOCKENS PRINSESSTÅRTA KAN DU BAKA SJÄLV!
FINNS DET BARNMAT PÅ BURK SOM PASSAR PRINSESSOR?

Ja, o.s.v.
Vi hörs!

Nyheterna, nr 4:

2014-02-25T20:47:00.001+01:00

IBLAND HÄNDER DET INGENTING. Då blir det inga nyheter. Som idag: titta bara på kvällstidningarnas förstasidor! För femtioelfte gången berättar man idag att det ska bli vår! "Vårvärme och sol i Sydsverige!" basunerar en lokal blaska ut med en tjockfet illustration där siffran "+10" är menad att dra blickarna till sig och få lösnummerköparna att leta efter plånboken.
Liknande sidor har följt oss i flera veckor. Det är vinterns största nyhet: det ska bli vår!
Men man klämmer naturligtvis in några andra godbitar på ettan: "Emma Greens egna ord om skilsmässan", "Gynning hårdast i TV-juryn – på grund av gravidhormonerna" och Stieg Larssons Palmespår" är övriga indragare.
Men för oss som inte har en aning om vem Emma Green är, eller varför vi ska intressera oss för Gynnings gravidhormoner, blir budskapet inte det minsta lockande, när det kostar 15 spänn att få veta vad och vilka de pratar om. Och Palmespåret – är det inte lite sent?
Så idag får vi gå till teveprogrammen för att luska fram en omskakande nyhet.

RÄTT BLIR FEL I "VEM VET MEST". STV2:s långlivade succé, är inte direktsänd. Dagens program spelades in i höstas. Veckans fem program spelas in under en dag. I fyra program möts åtta deltagare och två av dem går vidare till fredagens final. Publiken, som vi aldrig ser, hörs applådera i bakgrunden. Det är deltagarna som väntar på sin tur att spelas in.
"Vem vet mest" rattas av ett rutinerat team som ser till att programmen rullar på som en bekväm gammal Cadillac och det är inte så ofta man får bryta inspelningen för att ta om någon scen. Men det händer.
När veckans program spelades in i höstas, fick en av deltagarna underkänt trots att han svarade rätt. Men svaret kom en sekund för sent. Så här uppstod en mindre palaver, vilken slutade med att deltagaren i omtagningen fick finna sig i att svara fel, så att programmet kunde rulla vidare.
Och det var dagens toppnyhet här på redaktionen.

Nyheterna, nr 3.

2014-02-24T18:16:00.001+01:00

Nyheter strömmar över oss alla dag som natt . Men det mesta kan man strunta i.
Här får du de viktigaste nyheterna i en mer koncentrerad form och utan bilder eller något annat som stör. Så kolla här! Dag som natt väljer ut och serverar det som är viktigt att veta.
Ibland är det inte så mycket.

NYA ALLSVENSKARNA STÄLLER IN TRÄNINGSMATCH! Falkenbergs FF är årets nykomlingar nr 1 i Allsvenskan. Helt otippade fixade de sin biljett till de finaste salongerna inom fotbollsvärlden. Kul. Som tränare anställde man ett gammalt proffs från Helsingborg – Henrik Larsson. Men hur ska det gå? Tisdagen den 25/2 skulle man spela en träningsmatch mot Halmstads BK. Någon match blir det dock icke denna dag. Spelarna räcker inte till för att FFF ska få ihop ett fullt lag! Spelarna är skadade eller sjuka. Och den stora frågan är väl: vad skulle FFF ta sig till om det gällde t ex årets premiärmatch i Allsvenskan?

Fler och bättre nyheter kommer här på Nyheterna dagligen. Kolla in då och då!