Larz Lundgrens blogg. Goddag!

På onsdag kommer Chip.

2012-01-30T09:51:00.002+01:00

Ska se Chip Taylor på Victoriateatern här i Malmö på onsdag.
–Vem är Chip Taylor? undrar de flesta.
Han är för det första en stor låtskrivare. Under 1960-talet skrev han hits som Wild Thing och Angels In The Morning, låtar som andra artister fick stora hits med.
Själv kuskade Chip runt och spelade på småklubbar. Efter några år verkade han tröttna på låtskrivandet och började ägna sig åt gambling istället. Han lyckades klara sig i åratal genom att satsa på rätt hästar och blev portförbjuden både här och där. Till slut tröttnade han på detta också och inledde en ny karriär som singer/songwriter med turnéer runt om i världen på småklubbar och lagom stora teatersalonger, typ Victoria i Malmö.
Skandinavien har han haft ett gott öra för. Både i Norge och i Sverige har han visat sig med jämna mellanrum under de senaste åren. Flera gånger har han haft en skönsjungande ung dam med sig. Hon heter Carrie Rodriquez och är egentligen violinist. Hon visste inte hur bra hon lät förrän Chip lät henne provsjunga en av hans låtar. Sedan spelade de in minst ett par CD-skivor tillsammans och reste runt och visade upp sig tills Carrie ville satsa på en egen karriär.
På onsdag spelar Chip tillsammans med ett nytt band som består av musiker från norra Norge och Sverige. Bland annat får vi säkert höra Chips nya låt "F**k The Perfect People", som bl a kan hittas på nätet i en smått genialisk video.
Jag har sett honom framträda åtskilliga gånger och det är alltid lika intressant, för han pratar lika mycket som han sjunger. Han har alltid små berättelser som krydda mellan låtarna. Och han har en låtkatalog som kan göra de flesta av hans kolleger i branschen gröna av avund.
Det är alltid lika spännande att se Chip Taylor. Missa inte tillfället om han dyker upp i din närhet!

Rörigt värre just nu,

2012-01-27T15:18:00.004+01:00

Bloggen kommer alltid i sista hand när det är mycket som ska göras.
Den senaste perioden har varit full av möten och deadlines för jobb och nya möten och nya grejer som måste fram och bloggen har bara legat där och väntat på att få in lite nytt.
Det har inte lugnat ner sig, men nu lyckades bloggen tränga sig fram och försynt pressa på uppmärksamhet.
Det är därför jag sitter här nu och undrar vad jag ska skriva om.
Sista natten med gänget på Cutty Sark? Jag träffade Jalle från Buckaroos och vi hängde längst in i hörnet på baren där uppe och filosoferade om vad man skulle kunna göra med lokalen.
–Vi köper kåken och öppnar puben igen! sa Jalle.
–Ja, och så slänger vi ut allt båttjafs! sa jag. Det marina har gjort sitt.
–Vi gör om plejset till en Texas-miljö! En Austinkrog! sa Jalle. Bort med allt som har med båtar att göra och in med kaktusar! Och bara amerikanska ölsorter! Ut med Tuborg!
–Och varje måndagskväll spelar Buckasroos, sa jag.
Då blev han aningen störd och sa inget på flera sekunder. Sen skakade han på huvudet.
–Nä, varje måndag? Det går aldrig.
Synd, tyckte jag. I Austin hade det definitivt gått.
Sen kom det fler typer och ville hänga i vårt hörn, så vi kom aldrig längre än till att det hade varit ganska okej med ett Austin-plejs i Limhamn.
När jag kom hem berättade Blondinen att hon hade letat efter en bilnyckel tidigare på kvällen. Då hittade hon en konstig dörrnyckel i pälsen som hängde i hallen.
–Är detta din nyckel? sa hon. I så fall: var ska den användas?
–Har aldrig sett den förut, sa jag. Den låg i pälsfickan, sa hon och skulle känna efter om där låg fler nycklar i fickan. Och hon tog ner pälsen från galgen, för att komma åt bättre.
–Men..., sa hon tveksamt. Detta är ju inte min päls! Det är Maggans! Och hon har frågat Eva om de hade sett en nyckel hemma hos dem efter nyårsfesten!
–Men var är din päls då? undrade jag. Det är ju flera veckor sedan det var nyår!
Hon hade inte varit ute i päls sedan nyårsnatten. Men frågan nu var ju om Maggan hade Blondinens päls hemma hos sig. Och det hade hon.
–Jamen, tänka sig! sa Maggan. Jag har varit ute i stan flera gånger och jag har inte märkt någon skillnad! Den satt lite trångt, men jag tänkte bara att jag måste ha gått upp ett par kilo.
Ja, så där rörigt har det varit de senaste veckorna. Hoppas det lugnar ner sig.

Cutty Sark på drift.

2012-01-19T16:57:00.003+01:00

Alla som bor i Limhamn (jag vägrar säga PÅ Limhamn), känner till puben nästan nere vid torget.
–Ja, det är Cutty Sark, säger alla limhamnare man frågar.
–En riktig pub, säger de. Där sitter alltid stammisar i både restaurangen och i baren och de flesta verkar känna varandra. Det är lite annorlunda på somrarna, för då har de en stor uteveranda med tak och där hamnar det en och annan svensk eller utländsk turist.
Men nu går det inte att prata om Cutty Sark i presens längre, för nu stängs puben av ekonomiska skäl som jag inte begriper. Men stänger gör man och på lördag har man öppet en sista gång, för då är det inbokat festligheter sedan länge. Ett 50-årskalas bland annat. Sista natten med gänget blir det för alla stammisar som ännu inte vet var de ska ta vägen i nästa vecka. De flesta av dem har fem dagar i veckan tittat in på Cutty Sark på hemväg från jobbet och pratat av sig under ett par rejäla fatöl. Vart ska gänget ta vägen? Går detta problem att lösa?
Det finns i alla fall inget ställe i Limhamn som går att jämföra med Cutty.
Mitt luktsinne är inte det bästa, men jag tyckte alltid att det luktade som i en pub i en förort till London när jag steg in på Cutty. Och inredningen, stämningen, personalen och käket fick mig att nästan börja prata engelska när jag hängde vid bardisken.
Kan det möjligen hända att Cutty Sark tas över av någon internationell krogkedja eller svensk finansiär i krogbranschen? Jag vet så klart ingenting, som vanligt.
Men ska någon ta över den här puben, så är det viktigt att inredningen förblir exakt densamma och att den nya personalen blir exakt lika trevlig och diskret som den hittillsvarande.
Och jag hoppas att stamgästerna, framför allt de i baren, slipper irra runt i tillvaron i jakt på något som är nästan lika gemytligt som Cutty Sark har varit under sina 21 år i Limhamn.

Vad ville doktorn?

2012-01-17T15:51:00.006+01:00

Har just sett ett underligt inslag i ett teveprogram på SVT1

som heter "Fråga doktorn".

Brev med frågor till doktorn Gunilla Hasselgren brukar

här besvaras på ett lättbegripligt och sakkunnigt sätt,

brevskrivarna lugnas om deras symptom tillåter det,

programledaren Suzanne Axell är tryggheten själv (men

borde kanske ta upp sin egen övervikt i några inslag) och

förmodligen har programmet tittarsiffror som kan få

många andra programmakare gröna av avund.

Plötsligt dyker partiledaren Håkan Juholt upp i

tevesoffan.

Och sedan följer ett långt inslag som skulle kunna

användas rätt upp och ner i socialdemokraternas

valpropaganda.

Juholt får trevliga frågor om ditten och datten som han

svarar på utan att ifrågasättas, han "ger sin syn på

sjukvården, hälsan och åldringsvården i Sverige" enligt

programinformationen och efter en stund undrar man

hur detta inslag rimmar med etermedias krav på

opartiskhet.

Ingen ställer några motfrågor. Allt han säger accepteras.

Juholt har all anledning att trivas och njuta av tillvaron

och flinar glatt när han till slut får frågor om Elvis

Presley och Hjalmar Brantings mustasch.

Kan någon förklara för mig hur det kan komma sig att

man producerar ett inslag som det här i "Fråga

doktorn"? Vad var syftet?

I trafiken.

2012-01-11T12:27:00.002+01:00

Jag har synpunkter på trafiken i Malmö.
Nog snackat om att det vimlar av idioter i bilarna på stans gator. De kan inte ens använda en blinker. De vet inte hur man får bilen att blinka. De bara svänger. Och orsakar därmed svordomar i andra inblandade bilar, där det sitter förare som hade kommit iväg snabbare och tidigare om de hade vetat att idioten inte skulle köra rakt fram.
Detta är ett uttjatat kapitel. Det hjälper inte att dra upp frågan gång på gång: idioter är idioter och de lär sig aldrig.
Låt mig därför ta upp en helt annan fråga, som gjorde sig påmind för ett par timmar sedan, när jag skulle besöka min tandläkare och faktiskt hittade en tom P-ruta mitt på Stortorget.
Det låter bra, va? Att hitta en tom P-ruta mitt på Stortorget är minsann inte fy skam!
Men då börjar helvetet. Vem har beslutat hur måtten ska vara för en P-ruta?
Förmodligen är det bestämt att en P-ruta ska vara "lite bredare än en bil av standardmodell".
Jag kom körandes i Blondinens lilla Peugeot. Den går att köra in i vilken P-ruta som helst, det är aldrig något problem. Problemet kommer när man ska öppna dörren. I rutan bredvid har det rullat in en Van av något slag och den tar i stort sett hela rutans bredd. Ska jag backa ut igen och rulla in lite närmare bilen i rutan till höger om min? Nä, där står det en fet Mercedes som behöver lika stor plats som en Van. Alltså sitter jag i klistret mellan två tungviktare. Jag får platta ihop mig själv och försöka tränga mig ut i regnet. Det är ett nummer i den högre clown-skolan som skulle göra succé i en Tati-film. Men jag kommer ut och nu ska jag bara köpa en P-biljett och försöka tänja ut högerarmen, när jag sträcker mig in med halva överkroppen genom den minimala dörrspringan för att lägga biljetten framför ratten. Ordentligt mörbultad tar jag mig ut igen och ser då att det ligger en gammal uttjänt P-biljett på Mercedessidan.
Den måste naturligtvis bort, för kommer det en P-vakt, så kommer hon eller han bergis att titta på den gamla lappen. Och då får den nya lappen ingen uppmärksamhet. Och då blir det böter.
Så jag måste göra ett nytt gymnastiknummer, nu med en Merca som motspelare.
Vem är ansvarig inom kommunen när det gäller P-rutornas storlek? Vem ska man prata med?

Hurra! Ingen snö idag heller!

2012-01-07T09:45:00.004+01:00

Det finns inget onödigare än snö.
Det är bara småbarn som tycker det är roligt när det snöar. Men småbarn kan roa sig med vad som helst, så blir det ingen snö hittar de på något annat att ägna sig åt.
Småbarn slipper skotta trottoaren och ägnar inte en tanke åt hur man ska få loss bilen som har hamnat i en snödriva.
Än så länge har vi inte sett en snöflinga den här vintern här i Malmö. Det är fint. Malmö är bäst utan snö. Jag hoppas det fortsätter så här med ösregn och en och annan storm i plusgrader.
Ofta är det ju så att har det snöat i Malmö, så smälter snön bort strax efter det att man har skottat fram gångbanor på trottoarer och P-plats i trädgården. Man sliter i timmar och får ryggskott och vräker upp snön på marken till stora högar. Dan efter är det flera grader över noll och alltihop smälter bort. Vad ska vi med snö till?
Nä, en malmövinter ska vara regnig och blåsig och snöfri. Än så länge har den här vintern varit perfekt. Jag tror inte vi har haft en enda minusgrad än så länge.
Men hela februari ligger och lurar alldeles bakom januari och februari är årets minsta månad. Februari har ett behov att visa upp sig och tar alla chanser att dra hit lågtryck och kyla. Så det kan mycket väl bli vitt på marken innan våren kommer.
Tänk ändå om februari kunde komma på tanken att visa upp sig som en vårmånad...?!

Datorkrångel p g a storm?

2012-01-01T10:16:00.002+01:00

För några veckor sedan visade datorskärmen en ruta med en text som sa att jag inte var ute på internet och att det var ett fel som måste åtgärdas.
Jag ringde det breda bolaget och kopplade mig själv framåt i hanteringen med hjälp av en röst som sa att jag skulle trycka här eller där med ruta efter siffran. Kom så småningom fram till supporten där en mogen man gav mig olika uppgifter. Jag skulle trycka här och där och stänga av datorn och jag skulle dra ut sladdar och vänta i 30 sekunder och fortsätta med en massa olika experiment.
Men ingenting hjälpte.
–Vänta ett tag, så ska jag justera en sak, sa supporten. Så försvann han en stund.
–Starta om datorn nu, sa han när han kom tillbaka i luren.
Jag startade om och då kom Google-sidan upp och jag förstod ingenting.
–Ibland kan vi rätta till saker och ting här i vår utrustning, sa supporten. Jag blev naturligtvis glad att allt var OK, så jag tackade och kunde genast kolla min brevlåda, där det hade samlats 130 reklambudskap sedan förra besöket.
Sedan gick datorn bra i flera dagar. Tills samma fel dök upp igen dagen före julafton.
Jag ringde samma nummer som förra gången, klickade efter anvisningar och hamnade till slut hos en yngre support. Och jag förklarade felet.
Han kunde se på sin skärm vad som hade hänt tidigare.
Sen började han instruera mig: slå av strömmen, starta om datorn, bla bla bla. Men det gav inget resultat.
–Jag ser här nu att det finns turbulens i ditt område på grund av stormen. Men det håller vi på att åtgärda, så om du väntar ett par timmar så går det nog att komma ut på nätet!
Jaha, tänkte jag. Det är väl inte så konstigt om en storm i mellersta Svealand slår ut datornätet i ett villakvarter i Malmö? Så jag tackade för mig.
Två timmar senare kom jag inte ut på nätet. Fyra timmar senare var det lika tyst i datorn. Fem timmar senare hade det inte hänt ett dugg.
Så jag ringde supporten och visste vid det här laget vilka siffror jag skulle slå för att komma förbi alla valmöjligheter och jag avslutade med ruta.
Sedan pratade jag med en support som sa att felet var större än de hade trott, så de måste kalla in extra personal och jobba hela natten och det skulle det säkert vara klart imorgon, som en fin julklapp.
–Du behöver förmodligen ett nytt modem, sa supporten nästa gång jag pratade med honom. Nu var han en rutinerad säljtyp som levde sig in i mina bekymmer och verkade göra allt för att lösa det här problemet. Jag skickar ett modem, du har det inom ett par dagar!
Dagen efter fick jag ett SMS från Preem i Limhamn om att jag kunde hämta ett paket om jag uppgav ett visst nummer för mackpersonalen.
Jag ska inte förlänga historien i onödan, men när jag packade upp modemet var det av en helt annan typ än det gamla och jag ringde supporten och fick beskedet att modemet de hade skickat säkert skulle funka och så ställde jag några frågor som han inte kunde svara på för att min dator är en mac och han var utbildad på pc.
Så jag ringde ett nummer på Möllevången och ett par timmar senare hade min kontakt varit hemma vid macen, kopplat in alla sladdar och sedan skrivit in en massa koder med siffror och bokstäver om vartannat och jag vet inte ett dugg om vad han gjorde, men internet kom tillbaka och nu väntar jag bara på nästa storm i Norrland.

Så var julen slut.

2011-12-27T11:20:00.002+01:00

Julen är nog den mest stressiga högtiden varje år.
"Nog"? Nä, "bergis"!
Istället för att coola ner sig och ta det lugnt, förväntas men fara runt i butiker för att köpa julklappar och mat inklusive grönkål, ladda kylen och frysen full med käk och dricka, stå på Systembolaget i en kö som man inte ser slutet på, leta efter P-plats som inte finns utanför ICA, köpa gran och släpa hem den och så förväntas man att dekorera både granen och hela huset ute och inne med stjärnor och lyktor och tomtar och lampor som lyser i träd och buskar och man förväntas slå in paket i rött papper, skriva verser och äta all denna julmat, ta hand om disken, spara på rester, leta efter julmusten och glöggen och mitt i alltihop kommer tomten, en grannfru som har klätt ut sig och pratar östgötska.
Hon möts av Calle, 4, i dörren.
–Hej, jag heter Carl men kallas för Calle, säger han. Det var en väldigt liten säck du har, tomten!

Skrivkramp?

2011-12-21T15:48:00.002+01:00

Läsare påstår resp. undrar huruvida jag går omkring med en förstenande skrivkramp.
Ja, jag vet inte riktigt. Men det förefaller vara en nog så intressant prognos.
Saken är den att under hela detta år, 2011 alltså, har jag varit engagerad i ett jätteprojekt där jag har anlitats som textförfattare för en hel tjock bok.
Ett internationellt jätteföretag firar nästa år jubileum. Jätteföretagets svenska del fyller jämna år av en imponerande dignitet. En arbetsgrupp tillsätts, utomstående experter anlitas och plötsligt ringer min telefon och en röst undrar om jag kan tänka mig att skriva en bok om företaget i både världen och i Sverige.
Företaget sysslar med produkter som jag inte har den minsta erfarenhet av.
–Du får intervjua en massa människor som kan allt om det här, säger rösten.
–OK då, säger jag. Det är alltid roligt att skriva en bok. Det här blir min sjunde!
Sedan börjar jag intervjua en massa människor som vet allt om det som jag inte har en aning om.
Och jag sitter i möten med arbetsgruppen, jag kör till avlägsna platser i Skåne för att träffa företagets nöjda kunder och jag sitter vid datorn och skriver. Vecka efter vecka, månad efter månad. Jag skriver och skriver och ser fram emot den dagen då jag har skrivit färdigt.
Eventuellt är jag där nu. Det beror på om företagets VD hittar något i texten som han tycker bör ändras, tas bort eller saknas.
Men det har sedan några veckor tillbaka känts som att nu ska jag ta semester från allt skrivande i några veckor. Det är väl så skrivkramp känns?
Jag vet inte. Jag har aldrig haft det förut.
Nåja. Jag ska försöka ta mig hit då och då, försöka få ner några rader och testa om skrivkramp är något som man kan övervinna.
Förresten så har jag ju här och nu fått ner en massa rader text...!
Hur ska jag tolka detta?

Tjall på linjen...

2011-12-16T08:44:00.002+01:00

Har haft lite strul med att komma ut.
Men nu verkar det vara fixat, så jag återkommer senare idag.
Ska börja dagen med att plåga mig på Friskis & Svettis...

Årets bästa plattor?

2011-12-06T16:52:00.009+01:00

Varje år får jag, i min roll som musikskribenten Rune Häger på rootsy.nu, i uppgift att rangordna "årets bästa plattor".
Och då, tror jag, menas det de bästa plattorna som har kommit ut under det gångna året.
Jag spelar dock äldre plattor lika mycket, eller mer, som nya plattor. Alltså gör jag en lista med de plattor jag spelar mest oavsett om det är plattor som är 12 år eller 12 månader gamla.
Det går ju ändå inte att få ihop en lista som är objektiv. Musiksmaken är ju synnerligen bred och varierad.
Själv är jag poprockjazzcountryfan. Bästa sortens americana ska det vara. Och jag sågar stenhårt en del stilar som jag helt enkelt tycker är tjatiga. Rap, hiphop, techno, hårdrock o.s.v.
Årets lista finns nu på www.rootsy.nu. Du hittar flera andra listor sammanställda av en hel hög olika musikskribenter, som alla tycker att deras lista är bäst.
Självklart är det min lista som är bäst.
Här ser du några namn som är med:

Thelonious Monk. En fascinerande man som kämpade i många år för att få acceptans för sitt sätt att spela jazz. Till slut insåg både publiken och hans kollegor att här har vi ett alldeles unikt geni, som ingen har förmått att kopiera.

Frank Sinatra. Med LP:n "Sinatra At The Sands", där han backas upp av Count Basies storband, har han presterat en av världens bästa plattor någonsin.

Willie Nelson kan jag spela hur mycket som helst. Vilken av alla hans plattor som jag spelar mest har jag inte en aning om.

Jerry Lee Lewis, Doug Sahm och Ray Charles är andra tunga namn i min CD-spelare.

Och så då några nya plattor som stundtals har snurrat friskt:

Deadman: "Take Up You Mat & Walk" (Rootsy). Får mig att längta till Austin.

Jude Davison: "Outskirs of Eden" (Pigeon Moods Music). 27 låtar, alla med finess, oavsett om det är rock, pop, country eller något annat.

Little Green: Innocent Again" (Paraply Records). Fyra göteborgare som låter mer Americana än många amerikanska band.

Richard Lindgren: Memento (Rootsy). 46 låtar som flyter fram på tre CD-skivor. Helt enkelt imponerande, magnifikt och magiskt.

Maria Anderberg: Second Hand Blue (DIVA records). Det är inte klokt vad man kan åstadkomma långt borta på Österlen i Christoffer Lundquists studio. Och nu undrar jag: Finns det inga andra tjejer jag lyssnar på?

Peller Lindberg Band: Leave This Town (PLB Records). Svensk blues i internationell toppklass.

Nå, finns det en bättre lista i Universum? Försök och gör en själv och kolla gärna alla de andra listorna på rootsy.nu!

Samtal med polack.

2011-12-05T16:53:00.005+01:00

Sitter i köket. Vid andra sidan bordet sitter en man från Polen, som hjälper mig med ett enklare målningsarbete.
Jag trodde det skulle vara klart för två dagar sedan.
Det blir inte klart i morgon heller.
–Spackla, måste spackla. Måste torka, sen spackla igen, säger polacken. Han pratar mycket och på svenska, men blir det några längre utläggningar är det inte mycket man förstår.
Vi dricker kaffe, det är en kaffepaus med pepparkakor.
–När blir det klart? frågar jag. Vet du det?
–Måste torka, sen slipas igen. Sen spackla.
–Men när ska du börja måla? undrar jag.
–Kommer tillbaka i morgon, slipa, spackla, torka. Inte spackla, inte bra.
Jag inser att det kommer att ta tid. Ett litet enkelt målningsjobb, som jag hade tänkt fixa själv. Det var Blondinen som övertalade mig.
–Vi ringer Lech, så slipper du, sa hon och jag tyckte det lät sympatiskt.
Varje dag han har kommit, har han gått fram och inspekterat sitt jobb.
–Inte bra, säger han. Slipa mera.
Jag försöker att få igång ett samtal som handlar om annat än att slipa.
–Hur ofta är du i Warszawa?
–En och en halv miljon, svarar han.
–Ähh...?, svarar jag frågande. En och en halv miljon? Du menar... ja, vadå? Folkmängden i Warszawa?
–Gdansk mycket mindre.
–Men brukar du åka till Warszawa? Är det kul där? Nöjesliv? Bra musik? Det är ju en stad i Köpenhamns storlek, så där finns väl en del? Finns där bra restauranger?
–Gdansk mycket vackrare. Vid havet.
–Så då ska man inte ta sig till Warszawa då, säger jag långsamt och tar en pepparkaka medan spacklet torkar.
–Mycket bilar. Kör i 80 på gatorna mitt i stan.
–Jaha, hej vad det går...
–Ja, men kommer tillbaka i morgon. Slipa, spackla, torka.
Jag vet inte när det blir klart.
Ingen vet. Det tycks hänga på spacklet.

Finns här några läsare?

2011-12-03T12:18:00.002+01:00

Ja, jag undrar faktiskt.
Har inte satt min fot här inne på ett par veckor nu. Det finns för lite tid ibland och nu har det varit jäktigt ett tag.
Och då undrar man så klart om det är lönt att hoppa in här igen och tro att allt är som vanligt.
Jag har i alla fall hunnit med en hel del och kan skymta lite ledighet framöver. Boken, som har tagit mycket längre tid än jag räknade med, är nästan klar. Blir förhoppningsvis helt färdig i nästa vecka. Textmässigt alltså. Nu ska ju formgivaren träda in och göra sitt jobb.
Men jag dyker nog upp här igen regelbundet varje dag som tidigare.
Det enda som jag egentligen undrar över, det är om här finns några läsare.
Det känns lite som att stå i en öken och ropa.

Bästa krogen i Malmö?

2011-11-16T15:07:00.002+01:00

Fotografen släpade med mig och Blondinen till Grand i Malmö. Ljudproducenten var också med.
–Frågan är om vi får plats, sa fotografen, det brukar vara fullt.
Grand öppnade för bara några veckor sedan. Utan reklam. Utan att ha blivit omnämnda i pressen.
–Dom har fullt på kvällarna också, sa fotografen.
Vi gick förbi KB och sedan in på första tvärgatan till höger. På ena sidan gatan finns gamla fina hyreshus, på den sidan vi gick finns bara stora tegelväggar med små entrédörrar till glasmästare och andra småfirmor. Högt uppe på en tegelröd vägg sitter en skylt med bokstäverna uppifrån och ned: GRAND.
Men någon entrédörr till detta Grand finns inte. Inga andra skyltar heller. Och när tegelväggarna tar slut, öppnar sig en större gårdsplan med gamla osorterade byggnader. Det tycks vimla av småfirmor här.
–Oj, sa Blondinen. Här har jag varit en gång i tiden och blivit fotograferad för Sweden Models!
Men var är Grand? Jo, det står en liten lutande skylt på marken, placerad som på måfå. Texten meddelar att dagens är Biff Lindström, som finns även i en vegetarisk versions.
–Man ska gå uppför den där trappan, sa fotografen och pekade på en av fasaderna, där en industritrappa av stål leder upp till tredje våningen. Vi gick upp.
Och då var vi på Grand.
En stor lokal med enkla möbler. Det kändes som att vara på en internationell flygplats mellan två flighter. Det enda som saknades var ett par TV-skärmar med info om avgångar och ankomster. Vi hittade det enda lediga bordet, slog oss ned och väntade på att en av servitriserna skulle komma och ta upp vår beställning. Ingen av dem tycktes se oss, igen av dem kom fram och berättade att man skull beställa och betala i kassan som man går förbi när man letar efter ett ledigt bord. Till slut kom vi på det själva.
Till slut fick vi in fyra Biff Lindström á 79:-/st.
–Bästa lunchen på flera år, sa fotografen.
Vi andra höll med om att det var en ovanligt god Lindström. Perfekt helt enkelt.
–Malmös bästa krog, sa fotografen. Kanske Sveriges.
–Vi måste gå hit fler gånger, innan vi vet, sa jag. Det här kanske bara var rena turen.
Så det blir fler besök på Grand.

På fri fot.

2011-11-10T17:29:00.002+01:00

Har suttit fast i ett bokprojekt i flera månader.
Just nu är det en lucka, medan olika inblandade ska läsa allt som är skrivet, för att hitta fel eller för att se om det fattas något eller om det finns onödigheter att stryka. Jag är i alla fall på fri fot ett tag, tills alla har grunnat färdigt.
Högen med recensionsskivor har vuxit under tiden. Den har aldrig varit så hög.
Det kommer ut fler plattor än någonsin. De stora bolagen klagar på att ingen köper, de stora artisterna måste flänga runt och visa upp sig mot hutlösa entréavgifter för att få ihop kulor till skumpan och gåslevern.
Under tiden säljer artisterna som få känner till sina skivor direkt till fansen vid deras framträdanden på musikpubar och andra småställen.
Här är några namn som du aldrig har hört. Men alla har de nya CD-plattor utgivna på bolag som du aldrig har hört talas om:
The Disappearing Act (Tortilla Records)
Kip Boardman (Ridisculous Records)
Freebo (Poppabo Music)
Too Slim and The Taildraggers (Underworld)
Sarah MacDougall (Rabbit)
Art & Lisa (Eget bolag)
Jerry Lindqvist (Wing Records)
Kina Grannis (Onehaven Music)
Donal Hinely (Atom)
Emily Yanek (Primitive Records)
Gordon Bonham (Way Gone Records)
Maria Rylander (Eget bolag)
Annis Brander (Lonely Road Records)
Victoria Vox (Obus Music)
Beth Winner (Eget bolag)
... o.s.v.
Mycket är inte värt mer än en spelning, mycket annat är glimrande pop, rock, folk, country och blandningar av alltihop och som tål att spelas om igen och om igen.
Och detta är ungefär 1/4 av de plattor jag har fått medan jag har suttit fast i ett bokprojekt, så att jag inte har hunnit börja lyssna förrän nu.
Nu måste jag lägga på en ny platta.

Det är mycket nu.

2011-11-04T16:05:00.002+01:00

Kommer någon ihåg mig?
Det var jag som hade minst en ny blogg om dagen i månad efter månad i åratal.
Sen blev det lite ryckigt. Egentligen hinner jag inte nu heller.
Dels är det ett bokprojekt med ideliga möten. Nu är nästan allt skrivet, men sen ska det läsas och godkännas av uppdragsgivarna. Inte en aning har man om vad de ska tycka. Och de är många. De kommer säkert att ha synpunkter. Underligt vore det annars.
Dels är det allt annat som tar tid.
Jag har inte hunnit att recensera en platta på rootsy.nu på flera veckor. Och jag har en hel hög nyutkomna cd:s att skriva om.
Är det inte konstigt förresten: hela skivbranschen håller på att rasa ihop och samtidigt kommer det nya plattor i en större mängd än jag någonsin har sett. Eller hört.
Det är väl konstigt?
Lika konstigt som att HBK inte finns i Allsvenskan 2012.
Ja, jag har inget att skriva om. Ville bara titta in och säga att jag återkommer. Håll utkik!

Jobbar på en bok.

2011-10-31T17:37:00.002+01:00

Det är därför som det är lite tyst på den här sidan för tillfället.
Det är inte en egen bok.
Jag skriver den på uppdrag av ett världsomspännande företag som har funnits i 100 år i Sverige nästa år och det vill dom fira med en exklusiv jubileumsbok.
Och tackar man ja till ett sådant uppdrag, då blir det inte mycket tid över till annat.
Annars kunde jag skriva en snutt om dagens cirkusnummer på taket den höga 30-talsvillan.
Grannen påstod att en tegelpanna hade krockat med verkligheten och borde bytas. Den satt så högt upp att jag inkallade proffs i form av polacken som alltid kommer på direkten.
Idag kom han utan ett enda verktyg. Inte ens en stege.
–Jag tar din stege som ligger i garaget, sa han. Där finns några tegelpannor också.
–Den når du inte upp med, sa jag. Den måste vara dubbelt så hög.
Sen gick jag in för att ta på mig en jacka, trots sommarvärmen.
När jag kom ut igen en stund senare, hade han dragit upp stegen på det lilla taket ovanför köksentrén. Hur han kunde få den att stanna kvar där när han klev upp på den är dagens gåta.
Hur han sedan dessutom kunde lämna stegen och få fotfäste någonstans på det sluttande taket, det är en gåta till. Hade vi haft musik till detta, så kunde det visas på cirkus.
Jag gick och hämtade en kratta, så att jag hade något att göra med blicken nedåtriktad.
Hur han kom ner vet jag inte. Men ner kom han med en trasig tegelpanna i ena nypan. Den andra låg på plats.
Alla naturlagar måste vara satta ur spel.
Hur han lyckades med detta konstnummer begriper jag inte.
Så jag gav honom 20 spänn utöver vad han begärde.

Nisse på Palladium!

2011-10-21T22:15:00.002+02:00

Jag tänkte: spelar Nisse Hellberg inför en sittande publik, så måste man vara där.
Chansen är ju att han gör ett kanongig som det kommer att pratas om i hela nästa decennium.
Risken är ju att han ångrar sig efter första låten och lämnar scenen.

Men jag borde ju ha tänkt på vilket proffs han är. Nisse gör aldrig någon besviken. Han har koll. Alltid. Var han än spelar.

Jag råkade hamna på bänkraden med hans döttrar rakt framför mig. Och jag kunde inte låta bli att klappa storasystern på axeln, precis när konserten skulle börja. Hon vände sig förvånat om och undrade vem som kunde vara så påflugen i detta ögonblick.
–Är han nervös? frågade jag. Och hon kände igen mig, så hon svarade artigt.
–Ja, men det ska man väl vara, sa hon. Lite i alla fall...
Sedan började en 80 minuter lång rock´n´rollkavalkad med idel bra låtar. Nisse har hittat tre man som kan alla trix i boken och får en gammal fin lokal som Palladium att nästan röra på sig. Allting sitter som det ska. Nisses rock´n´rollskånska, Nisses låtar, Nisses scenkänsla...
Jag har aldrig riktigt tänkt på vilken suverän gitarrist han är. Det upplever man här, när man sitter i en salong och har full koll på scenen. Nisse vräker ur sig gitarrsolon som vilken stor stjärna som helst. Det är fanimej great stuff.
De flesta låtarna känner man igen, några är nya och finns på salongen och det finns t o m en alldeles ny vinylplatta.

Det blev en riktig rock´n´rollkväll. Nisse var i form. Publiken tjöt.
Så ska det låta.

Ska inte bli långrandig.

2011-10-19T13:53:00.002+02:00

Är man bloggare bör man nog veta i förväg vad man ska skriva.
Men sån är inte jag. Jag bara börjar skriva, så får jag se vad det blir.
Det är spännande. Och det är bara jag som upplever en text medan den växer fram. Du som läser det här kan ju direkt avgöra t ex hur lång den är. Jag själv vet inte om nästa rad är den sista.
I bakgrunden hör jag Jerry Lee Lewis.
Jag gjorde nyss en spellista med ett antal låtar som visar vilken storhet han är. De flesta av låtarna jag valde ut gjorde han under en kreativ period på 1970-talet. "She even woke me up to say good-bye", "Middle age crazy" och några andra liknande countrylåtar. Jag tog också några av hans allra senaste inspelningar från 2000-talet, som visar att han fortfarande uppe i 70-årsåldern behärskar både sångmikrofonen och pianotangenterna. Han sjunger med en inlevelse som får mig att tro att varje textrad är självupplevd.
Jerry Lee har sällan fått någon cred av seriösa musikskribenter. Han betraktas ofta ur perspektivet rock´n´rollrebell 1957, aldrig som en vuxen man som sjunger låtar som betyder något. Han nämns aldrig som en av USA:s giganter inom showbiz. Han får aldrig den cred han är värd.
Men jag ska inte bli långrandig. Jag tror jag ska ta och skriva en artikel om Jerry Lee på rootsy.nu – om jag inte redan har gjort det. Jag får kolla.
Men här sätter jag punkt för idag. Det hade jag inte en aning om när jag började.

Det händer inget när man cyklar.

2011-10-17T17:46:00.003+02:00

Det har inte hänt mycket de senaste dagarna. Inte för mig i alla fall. Hade man frågat Juholm (är det så ha heter?), så har han nog en helt annan uppfattning.
Jag tänkte då att jag tar en tur på cykeln, så händer det säkert något.
Inte mycket till motvind idag. 10 grader plus. Bra förutsättningar, alltså. Enda kruxet var att solen stod rakt i ögonhöjd vid femtiden, om man cyklade västerut.
Så jag började den planlösa turen i nordlig riktning från villakvarteren på Rosenvång och sedan österut, in mot city, in mot Malmös Picadilly Cirkus, Triangeln alltså.
Rosenvång, förresten. Där hände det ju faktiskt att en något bedagad Volvo 145:a stannade utanför min grind häromdan. En kraftig man med en kraftigt målad dam vid sin sida glodde rakt in i mina ögon och mannen visade sig ha en kraftig röst.
–Är detta Rosengård? sa han. Han hade då precis passerat en stadsdelsskylt med ordet Rosenvång i vitt mot blå botten. Men den hade han väl missat.
–Rosengård ligger långt härifrån, sa jag och funderade över hur man skulle förklara vägen. Det skulle nog ta lika lång tid som att köra dit.
–Långt borta? sa mannen.
–Kör rakt fram och sen till vänster längre bort, sa jag.
–Kommer jag till Rosengård då?
–Förr eller senare, sa jag. Sen glodde han på mig medan han lade i ettan och drog iväg.
Så visst har det hänt nåt.
På cykelturen hände inte mycket. Det visade sig vara alldeles fel tid att ge sig ut i stan vid 17-tiden. Bilar i massor skulle fram på gatorna. Cyklister trängdes om utrymmet på cykelvägarna och slogs med bilisterna om utrymmet på de gemensamma gatorna. Jag tog mig fram i denna röra och höll på att krocka med både bilar och cyklar. Jag tog mig i alla fall till Hilton, vek av åt
höger, fortsatte mot Möllan, vände sedan hemåt och tog vägen genom Pildammsparken, där man alltid måste se upp för bilar som kör sakta med skylten ÖVNINGSKÖR där bak.
Men nä, det hände ingenting nu heller.

Hur man får stopp på telefonsäljarna.

2011-10-13T19:53:00.001+02:00

Varje vecka får jag, och säkert också du, samtal via telefonen där någon hurtig yngling pratar oavbrutet enligt en mall som han fick på säljkursen.
Idag ringde en sådan igen. Han titulerade mig med en gång som "Larz" och han avslutade varje säljavsnitt med "eller hur, Larz".
Jag har definitivt blivit trött på dessa säljnasare och deras jargong. Och jag har arbetat ut ett sätt att bemöta dem, så att de redan efter fem minuter ger upp och stänger av telefonen.
Först låter jag dem hållas, medan de presenterar sitt erbjudande.
-Det vore väl fint att sänka dina utgifter för satellit-TV, Larz? Jag har ett paket som ger dig lägre kostnader och fler kanaler. Bra, eller hur Larz? Med silverpaketet får du 49 kanaler och du behöver inte betala mer än du redan gör, utan tvärtom mindre! Bra Larz, eller hur?
Här låter jag honom fortsätta genom att bara svara med ett kortfattat "jaha". Och han märker att nu måste han plocka fram de tunga argumenten. Han börjar med de argument som han tror ska vara omöjliga att tacka nej till.
-Tycker du om sport, Larz? Eller långfilmer? Du vill har mer sport och filmer och ändå betala mindre, eller hur, Larz? Det finns både sport och filmer i vårt Silverpaket med 49 kanaler!
Och här kan man börja med att sparka undan fötterna på honom.
-Vi tittar aldrig på sport och filmer har vi egna DVD som vi aldrig hinner se. Och vi tycker att film ska ses på bio.
-Men du får 49 kanaler billigare än de 30 du har idag, Larz, och dessutom ska jag skicka -gratis- en ny box! Du får den gratis, Larz! Bra, eller hur?
Nu räcker det. Här sätter man in en stöt.
-Kallar du mig Larz en gång till, så avbryter jag samtalet, säger jag. Jag har en bra box, vi har de kanaler vi gillar och det finns ingen anledning för oss att byta. Om vi någon gång känner för att byta upp oss till fler kanaler, så tar vi reda på vilka alternativ som finns då och väljer det som passar oss. Vi har inget intresse av att byta nu, bara för att du ringer. Trist, eller hur?
-Jamen, det blir ju billigare... Och ni får den nya boxen gratis...
-Är den lika bra som den vi har nu? Har den alla finesser?
-Nja... Jo, alla utom inspelningsmöjligheter... men hur ofta använder man den finessen. Och vill man ha den, så har vi en box för bara 449 kronor.
-Och vi har redan en box med inspelningsmöjlighet. Trist, eller hur?
-Jamen... Och här har argumenten tagit slut och den hurtige kisen inser att loppet är kört. Han trycker på off-knappen och försvinner i cyberspace.
Metoden fungerar på alla typer av telefonsäljare. Frågar man hur de kan få sina affärer att gå ihop när de så gott som skänker bort sina produkter, brukar de börja stamma och då vet man att de snart ger upp.
Och sen slipper man samtal från det företaget.
Till slut har man blivit av med de allra flesta. Bra, eller hur?

Hur dum får man bli?

2011-10-12T20:29:00.003+02:00

Fotografen lånade min bil och sa nånting, när jag fick tillbaka den, om att det lyste en röd oljekanna på instrumentpanelen.
-Den slocknade igen, sa han, men du får nog hålla koll!
-Jaja, tänkte jag, det var nog bara en solreflex som fick den att synas.
Några dagar senare hade jag bråttom iväg till ett tidigt morgonmöte och jag drog på lite extra på Geijersgatan. Automatlådan gav ett piggt gensvar. Det var ont om trafik, så det var bara att rulla på. Då såg jag det: de lyste en röd oljekanna på instrumentpanelen.
Jag skulle köra 6 mil och sen hem igen. Kunde nog inte köra med en lysande oljekanna så långt.
Och varför lyste den? Hur släcker man den?
Statoilmacken på Bellevuevägen låg strategiskt till för ett besök.
Men det är ju ingen bensinmack, det är ett minivaruhus som säljer CD-skivor och chokladkakor.
Var det någon idé att stanna här? Måste jag ta en extra runda till märkesverkstaden ute vid Jägersro? Det skulle ta en timme, minst.
Medan jag tänkte detta, gick jag sakta mot dörren, öppnade den och gick in.
Fan också! Det stod en tjej, en ung söt tjej, bakom disken. Vad skulle jag här att göra?
Inga andra kunder fanns i lokalen. Hon såg på långt håll att jag hade problem.
-Behöver du hjälp? sa hon.
-Nja... jag vet inte. Jag hoppades att här fanns någon som begriper sig på bilar.
-Vad är det för fel? sa hon. Det kändes inte lönt att svara.
-Äh, det lyser en röd oljekanna... Man måste nog göra nånting...
-Vad är det för bil? undrade hon, som om det skulle ha någon betydelse.
-Det är en Chrysler, svarade jag. En Sebring.
-Hur gammal är den? frågade hon, och nu var jag beredd att åka hem igen. Kunde kanske få mötet uppskjutet.
-Den är fem år gammal, suckade jag.
-Då ska du ha den här oljan, sa hon och höll fram en plastflaska. Det är bara att hälla i. Behöver du hjälp?
-Nä... jo... Hur mycket ska man hälla i?
-Det får du kolla med oljestickan. Vet du var den finns?
-Jag brukar aldrig öppna motorhuven, sa jag.
-Jag fixar det, sa tjejen.
Ett par minuter senare var jag på väg, skamsen med rodnande kinder.
Och oljestickan var på plats igen och den rödlysande kannan var borta.
Hon hade säkert bytt tändstift också, om det hade behövts.

På Babel.

2011-10-10T22:33:00.002+02:00

Babel är ett musiktempel i Malmö.
En gång i tiden var det en slags kyrka. Jag tror det sitter ett kors kvar högt uppe på väggen som vetter mot Spångatan.
Numera spelas det inga psalmer här, men det både sjungs och spelas flera olika sorters musik.
Ikväll såg jag ett nytt band från Austin, Texas: Deadman.
Lägg namnet på minnet! Går du förbi en av de skivbutiker som finns kvar i landet, så gå in och köp en av deras två cd:s. Deadman är ett suveränt band.
Deras musik bygger på all den rootmusik som finns i Austin mer än någon annanstans i världen.
Deadman kör rakt fram i omkörningsfilen, växelspaken ligger för det mesta i rockläge, men flyttas emellanåt till country och texmex. Ikväll spelade de ett par fina mexikanska låtar.
Deadman är sex man starkt, fem av dem sjunger, tre spelar gitarr, en har en stor hammond att leka med, de övriga två har naturligtvis ett trumset och en bas.
Deadman är redan stora hemma i Austin och det är det ingen lätt sak att bli. I Austin finns nog 100 spelställen som banden i stan står i kö för att få spela på. Och hit kommer band från hela världen, som vill berätta när de kommer hem att de har spelat i Austin.
Deadman har blivit så stora att de har fått göra en liten turné i Norge och Sverige. När de kommer hem till USA börjar de förmodligen att fundera över hur de ska erövra hela hemlandet.
Häng med från början och skaffa deras första CD, inspelad på Saxons Pub i Austin.
Jag har varit där flera gånger, men aldrig när Deadman har spelat där.
Men jag har sett Deadman på Babel i Malmö.
Vi som var där, går dit igen om de kommer tillbaka.

Sommaren är kort.

2011-10-09T13:58:00.002+02:00

Ledin hade rätt, när han skrev den där låten.
Jag bar in stora solparasollen idag. Det är en sån där jätte som vevas upp och då brer den ut sig över halva altanen. Så solen, som man hela tiden väntar på, har inte en chans att tränga sig på. Den får vackert lysa på parasollen, inte på oss.
Det är konstigt, för det är ju sol man vill ha. Det var likadant nere på stranden i Torrevieja i förra veckan. Alla som skulle dit, släpade med sig solparasoller. Vi också.
–Det ska bli skönt att komma ner till solen, sa vi när vi åkte till Malmös internationella flygplats i Sturup. Och samma sak sa vi i flera veckor innan vi började packa.
Sen var vi där, på den spanska solkusten. Och hela tiden letade vi efter skugga.
Frukost på altanen på skuggsidan. Eftermiddagsfika i skugga på gårdssidan mot poolen. Strandbesök med medtagen parasoll som gav skugga på playan.
Solcremer med extra skyddsfaktor hörde också till utrustningen.
–Vilken vacker solnedgång, sa vi, när solen färgade himlen röd i långt borta i väster. Nu kunde vi titta fram ur skuggan. Vi hade klarat ännu en dag. Nu var det månen som tog över himlavalvet och den behövde vi inte skydda oss mot.
Och idag åkte solparasollen här i Malmö in i förrådet.
Den har inte behövt göra så mycket nytta den här sommaren.
Men det blir nog bättre nästa år.
Synd bara att det är så långt dit.

Tillbaka i verkligheten.

2011-10-06T20:44:00.002+02:00

Satte mobilen på väckning kl 04.00 i morse.
Morgonflyget från Alicante till Sturup går vid åttatiden och vi befann oss i Torrevieja miltals från flygplatsen. Kände inte till vägen heller. Hade aldrig kört den förut mer än i motsatt riktning, när vi kom hit i förra veckan. Vid femtiden på morgonen var vi enda bilen på vägen i långa stunder, så det var bara att dra på. Raksträckor mellan rondeller i mil efter mil , men så kom det en plötslig böj eller en oväntad brant backe upp eller ner, när man minst anade det. Så det gick inte att slumra till och framför allt inte när man kom fram till flygplatsområdet. Jag missade en skylt och upptäckte försent att jag var inne i fel fil och tvingades hamna i flygplatsens tillfart för taxi och vanliga bilisters infart till P-platser och avsläpp av passagerare. I själva verket borde jag köra i filen som ledde in till hyrbilarna. Nu fick jag köra runt hela skiten en gång till för att hitta in till Hertz, som inte hade öppet så här tidigt. Men jag parkerade bilen och slängde nyckel och alla handlingar i en låda och sedan kunde vi börja leta efter incheckningen.
Flygplatsen i Alicante är nog byggd för en framtida verksamhet, där de som bestämmer har bestämt sig för att då, i framtiden, ska den här flygplatsen ha mer trafik än någon annan flygplats i Spanien och så har man byggt efter detta önskemål. Lokalerna är enorma, dåligt skyltade och ger anledning till långa promenader mellan parkering, incheck, säkerhetsspärr, café och boarding. Man måste ha kikare för att se åt vilket håll man ska gå. Man tar rulltrappa neråt när man egentligen ska uppåt, för skyltarna är antingen missvisande eller obefintliga. Överallt står folk i klungor och diskuterar åt vilket håll de ska gå. Man tror att man har gott om tid när man kommer till flygplatsen två timmar innan planet ska gå, men det säger inte ens vips innan man måste jäkta till rätt boarding och sno åt sig en plats i kön.
Sen gick RyanAir-planet mot Malmö och ju närmare vi kom, desto mer guppade planet i blåsten. Landningen utfördes med stor skicklighet av piloten, som fick kämpa mot vindar från alla håll och de sista metrarna innan marken kunde man betala avgift för om de fanns i en karusell på Tivoli. Allra sist lät det som en smäll i fronten. Det måste vara främre landningshjulet som fick stryk och jag trodde att det var på väg att brytas i småbitar.
Men flyvärdinnorna, en blond och en mörk, som satt i fronten med blickarna mot oss pax (det är vad de kallar oss) och bara skrattade och verkade ha hur kul som helst.
Och hemma hade hösten gjort entré.