I förra veckan meddelade de kubanska myndigheterna att man ska genomföra en rad åtgärder för att förena de båda valutorna.

– De säger inget om hur eller när det ska genomföras. Det är som om de bara försöker säga att något kommer att göras åt problemet, säger en kubansk revisor som vill vara anonym.

Sedan 1994 har det funnits två officiella valutor på Kuba. Fram till år 2004 var dessa den kubanska peson samt den amerikanska dollarn, men sedan dess har den lokala peson istället kompletterats med en konvertibel peso, kallad CUC, som ersatte dollarn. Denna valuta har en fast växelkurs gentemot dollarn och är värd 24 vanliga pesos.

Omara är en 73-årig pensionär som inte vill bli citerad med hela sitt namn. Hon säger att hon klarar sig på sin pension på 240 pesos, vilket motsvarar tio dollar eller CUC, samt de pengar som hon får från sina tre barn som bor utomlands.

– Men det jag behöver är att pengarna, oavsett vilken form de kommer i, blir mer värda. Om växlingskursen ligger kvar på samma nivå förändras inget för mig, eftersom jag alltid måste växla in dollar, säger hon till IPS och tillägger att butikspriserna bara fortsätter att stiga.

Tveksamt förhoppningsfull

Silvia Medina har däremot inga släktingar utomlands som skickar pengar till henne utan tvingas enbart klara sig på sin pension, som betalas ut i vanliga pesos och är värd motsvarande tio dollar.

– Om en förening av valutorna leder till att mina pesos får ökad köpkraft så är det välkommet, säger hon med en blandning av förhoppning och tvekan i rösten.

Sjukvård och utbildning erbjuds kostnadsfritt på Kuba. Silvia Medina är dessutom garanterad en korg med matvaror som är kraftigt subventionerad av staten. Även om denna baskorg är otillräcklig så är den till stor hjälp för de fattigaste familjerna.

Till skillnad från Omara, som får ett tillskott pengar från sina barn utomlands, kan dock inte Silvia Medina skaffa de övriga varor hon behöver från de butiker som bara tar betalt i hårdvalutan CUC.

Den kubanske ekonomen Pável Vidal, som är professor vid Pontificia Universidad Javeriana i Colombia, menar att det viktigaste med beskedet från de kubanska myndigheterna är att processen att skrota de dubbla valutorna åtminstone har inletts. Han menar att slopandet av de dubbla valutorna skulle leda till att företagens bokslut blir mer transparenta och att den statliga budgeten blir mer överblickbar.

– Dessutom skulle det visa att systemet med dubbla valutor inte är orsaken till lönernas låga köpkraft eller till orättvisorna, och att dessa båda problem är strukturella, inte monetära, säger han till IPS.

Komplext system

Beatriz González, som tidigare arbetade med bokföring på en fabrik, säger att de dubbla valutorna gjorde hennes bokföringsarbete extremt komplicerat.

– Det var vansinnigt. Jag var tvungen att ha en uppsättning av böcker i pesos och en annan i hårdvaluta. Allt var tvunget att göras i två omgångar. Om valutorna förenas så skulle det vara till fördel för näringslivet, säger hon till IPS.

Innehav av hårdvaluta avkriminaliserades på Kuba i augusti 1993. Det blev då tillåtet att ha ett bankkonto med amerikanska dollar och kedjor med statliga butiker som tog betalt i dollar etablerades. Fyra månader senare introducerades den konvertibla peson, CUC.

Innan dess, mellan 1989 och 1993, drabbades den kubanska ekonomin mycket hårt av Sovjetunionens sammanbrott. Mellan dessa år sjönk Kubas bruttonationalprodukt med 35 procent samtidigt som över 80 procent av utrikeshandeln försvann. I samband med den kraftiga ekonomiska nedgången beslutade de kubanska myndigheterna att inte agera mot inflödet av pengar från turismen och hemskickade pengar från kubaner i exil. Dollariseringen gynnade både landets turistindustri och de utländska investeringarna.

Fortfarande betalar dock den kubanska staten ut löner och pensioner i vanliga kubanska pesos som kan användas inom den offentliga servicen, för köp av biljetter till sport- och kulturevenemang, vid köp av vissa tillverkade produkter och mat på bondemarknader, samt de subventionerade produkter som familjer får tillgång till genom sina ransoneringsböcker.

Sedan 2004 är dock CUC den enda hårdvalutan som finns i landet, och den används för att bland annat betala för mobiltelefoner och internet samt de varor av bättre kvalitet som finns i kedjorna som bara tar betalt med hårdvaluta.

2007 erbjöd sig Ecuador att inte borra efter olja i det unika regnskogsområdet Yasuní. Detta mot att omvärlden betalade landet motasvarande hälften av summan oljan skulle inbringat till statskassan. Men pengarna kom aldrig och nu har Ecuador beslutat sig för att borra efter olja i området.

– Omvärlden har svikit oss, sade Ecuadors president Rafael Correa i ett tv-sänt tal på torsdagen.

Sex år efter att förslaget om att låta oljan vara mot att omvärdlen betalade Ecuador en summa på 3600 miljoner dollar, hälften av vad oljan beräknades ge landet i intäkter, har endast 13, 3 miljoner dollar donerats till den FN-fond som skapats för att förvalta pengarna. En stor besvikelse, inte bara för Ecuador utan även för miljörörelser runt om i världen, som när förslaget lanserades såg det som nyskapande och innovativt.

I sitt tal till folket lovade Correa att oljeutvinningen kommer att ske med den senaste och mest adekvata tekniken och därför innebär att mindre än 1 procent av nationalparken kommer att påverkas. Han sade även att utvinningen av oljereserverna kommer att inbringa en summa motsvarande 18 292 miljoner dollar. Pengar som staten vill använda för att motverka fattigdomen i landet, speciellt i Amazonas.

Men med de tragedier oljeutvinning tidigare inneburit i Ecuador i bakhuvudet är det svårt att tro på den lilla miljöpåverkan Correa utlovar. Ett exempel är de enorma miljöskador som oljeföretaget Texaco orsakade i den ecuadorianska djungeln mellan åren 1964 och fram till 1990 och som fortfarande påverkar både naturen och närboende.

Ett annat exempel är den oljekatastrof som i somras medförde att uppskattningsvis 1,5 miljoner liter råolja rann ut i den ecuadorianska floden Coca, som i sin tur leder vidare till Amazonfloden. Katastrofen påverkade inte bara närboende utan fick effekter längs en mängd vattendrag i Amazonas i både Ecuador, Peru och Brasilien.

Flera orsaker till att idén sprack

Varför omvärlden inte nappade på Ecuadors förslag gällande Yasuní finns inte en förklaring till, men många gissningar. Rafael Correa själv hänvisar bland annat till den ekonomiska kris som skakat om världen de senaste åren, men också till att världen består av hycklare och att den rådande logiken inte är rättvisa utan makt.

– De förorenande länderna är också de rikaste och de med mest makt, sa Correa under tv-talet på torsdagen.

Andra analytiker menar att det faktum att det inom Ecuadors regering funnits delade meningar om projektet, samt att regeringen alltid haft utvinning som en plan B till hands, har bidragit till omvärldens skepsis och ovilja att donera pengar landet.

David Romo, från avdelningen för biologisk mångfald vid universitetet Universidad San Francisco, i Quito anser att Ecuador varit oförmögna att förmedla vikten av detta nya sätt att se på naturen, och välja bort exploatering:

– Vi ecuadorianer satsar på att vara ett samhälle med ett ganska nyskapande sätt att främja naturvård, säger Romo till BBC Mundo, samtidigt som han beklagar att världens rika länder inte slutit upp till förslaget och medgett sitt medansvar i dagens miljöproblem.

Tveksam hållning från Correas sida

Men även om Correa tagit ställning för miljöprojektet i Yasuní, så har han på andra plan varit långt ifrån en miljökämpe. Han har till exempel upprört flera ursprungsfolksgrupper med olika stora gruvprojekt och förutom borrandet efter olja i Yasuní planerar Correas regering att borra efter olja i regnskogen söder om Yasuní, nära gränsen till Peru.

Yasuní är hem för flera ursprungsfolk vars ledare nu uppmanar regeringen att genomföra en folkomrösting gällande områdets framtid. Om detta inte sker och om oljeutvinningen påbörjas kommer de att genomföra demonstrationer och protester.

30 procent av Ecuadors intäkter kommer från utvinning av råolja. Landet är även med i OPEP, Organisationen för oljeexproterande länder.

Fakta

Yasuníreservatet består av 982 000 hektar regnskog och ligger 300 kilometer öster om Ecuadors huvudstad Quito.

Enligt lokala forskare tillhör Yasuní en av de platser på jorden med störst biologisk mångfald och 1989 deklarerades området som reservat för den biologiska mångfalden av FN.

Platsen är även hem för flera ursprungsfolkstammar som lever i frivillig isolering i området.

Redan i nuläget används dock 60 procent av Yasunís yta av olika oljeföretag. Ofta motiverar de sin närvaro med att de var där innan platsen deklarerades som reservat för den biologiska mångfalden.

Källa: BBC Mundo

Det var redan för sex månader sedan som de småskaliga gruvarbetarna började protestera mot det kanadensiska gruvföretaget B2Gold och deras gruva i kommunen Santo Domingo i Chontalesprovinsen i centrala Nicaragua. De småskaliga gruvarbetarna, som bryter guld på traditionellt vis och sedan säljer det till B2Gold, har bland annat krävt rättvisa priser och utrustning för sitt arbete, uppger TeleSur:s nyhetssajt.

Genom att fortsätta med småskalig utvinning hoppas de kunna skydda tillgången till allmän mark och generera rättvisare priser. B2Gold menar i sin tur att de har lagt kraft på att försöka hitta lösningar baserade på dialog men att det inte har fungerat. Den 9 februari satte polisen stopp för protesterna.

Julia Mendoza, ledare för Asociación de Pequeños Mineros de Santo Domingo (Associationen för småskaliga gruvarbetare från Santo Domingo), uppger till Telesur att demonstrationen gick lugnt till väga när polisen kom för att avhysa dem, bland annat genom att använda tårgas.

Tidigare har B2Gold fått kritik av miljöexperter som menar att vattnet i floden Río Mico i Chontales är förorenat på grund av gruvan och även miljöaktivister samt lokalbefolkning fanns på plats under protesterna i början av februari.

Kritik mot gripandena

12 av de protesterande gruvarbetarna har gripits och sitter nu häktade i väntan på den rättegång som ska genomföras den 25 april. Bland annat står de åtalade för dödshot och för att ha förstört egendom.
Gonzalo Carrión, chef för Nicaraguas Centrum för mänskliga rättigheter (CENIDH), är kritisk till polisens ingripande och menar att gruvarbetarna blev utsatta för kränkningar mot de mänskliga rättigheterna. Enligt La Prensa sade han bland annat att polischefen Javier Carillo först agerade medlare, men sedan ”utövade förtryck”.

Wendy Flores, också från CENIDH, sade exempelvis i La Prensa att det inte är tydligt i åtalet vilket ansvar och vilken delaktighet var och en av de anklagade har.

Borgmästaren i Santo Domingo, Nelson Àlvarez, är också han kritisk. Tillsammans med småskaliga gruvarbetare har nu uppmanat miljöutskottet att resa till området för att lyssna till de klagomål som lokalbefolkningen har gentemot gruvdriften, liksom för att säkerhetsställa bevarandet av vattenkällan i området.

Bakgrunden till den landkoncentrationen som Sida föreslår i budgetunderlaget för 2014 och 2016 är att Sverige bör lägga sina resurser på låginkomstländer där verklig skillnad kan uppnås och inte till länder där biståndet inte bedöms vara kostnadseffektivt. Det, menar Sidas generaldirektör Charlotte Petri Gornitzka i en debattartikel i Svenska Dagbladet, kan innebära att biståndet till Latinamerika som i dag går till Bolivia, Colombia och Guatemala kan komma att fasas ut. Detta på grund av att dessa länder idag räknas som medelinkomstländer där svenskt bistånd har begränsad effekt på fattigdomsbekämpning.

Kritiken från svenska biståndsorganisationer är stark mot förslaget och i ett brev till Sidas styrelse, underskrivet av flera organisationer som arbetar i Latinamerika, påpekas att detta drastiska förslag borde ha diskuterats med dem som arbetar i regionen innan det togs fram. Dessutom påpekas att länderna som är föremål för svenskt bistånd i Latinamerika fortfarande står inför en utbredd fattigdom både materiellt och demokratiskt och att Sverige kan fortsätta att bidra med substantiella resultat även i dessa länder.

Fortsatt goda förutsättningar för resultat

Ett argument för utfasningen av biståndet till Latinamerika är att stödet inte är kostnadseffektivt och att biståndsvolymen inte är tillräckligt stor för att motivera den omfattande bemanning som idag finns i fält. Dessutom anses biståndet kunna göra mer nytta i andra länder.

Som medarbetare på den statliga myndigheten Sadev, som mellan 2006 och 2012 hade mandatet att utvärdera effektiviteten i svenskt bistånd, hade jag själv möjligheten att granska resultaten av det Sida-finansierade biståndet i Guatemala. Ett av de länder som hotas av utfasning. Trots den svåra postkonfliktsituation som råder i landet kunde jag och mina medarbetare se att resultat hade åstadkommits på ett imponerande sätt, främst inom området demokrati och mänskliga rättigheter.

Sverige har bidragit till utveckling i alltifrån ökat politiskt deltagande bland urfolk till en ökad kapacitet hos staten att hantera straffriheten, ett av de allvarligaste problemen i Guatemala idag. Svenskt bistånd har också varit avgörande för att skapa ett värdigt avslut på den interna konflikt som plågade landet mellan 1960 och 1996; arkiv med dokumenterade människorättsövergrepp har öppnats, krigsförbrytare har dömts och människor har kunnat begrava sina anhöriga som tidigare legat i omärkta massgravar.

Pålitlig partner

Dessutom har Sverige lyckats med att etablera sig själv som en pålitlig biståndspartner som åtnjuter respekt hos givare och organisationer. Detta är ofta avgörande för att kunna påverka ett land i gynnsam inriktning. Detta tyder på att det fortfarande finns goda förutsättningar att bidra med mer stöd i den känsliga postkonfliktsituation Guatemala befinner sig i. Detsamma gäller Colombia som, om fredsförhandlingarna slår väl ut, då kommer att behöva stöd i den svåra process av demobilisering och demokratibyggande som tar vid efter en eventuell fred.

Att helt fasa ut biståndet till Latinamerika skulle inte bara innebära att de prioriterade länderna går miste om ekonomiskt stöd, det skulle också innebära att det förtroendekapital Sverige byggt upp under decennier inte skulle kunna användas för att hantera de utmaningar gällande fattigdom, demokrati och mänskliga rättigheter och fred och säkerhet som Latinamerika fortsättningsvis kommer att stå inför. Tillsammans med frivilligorganisationers insatser skulle ett fortsatt bilateralt bistånd kunna fortsätta bidra till en gynnsam utveckling i regionen.

Corridos var från början en genre där man lät nyheter färdas genom sånger men det var även ett sätt att sprida legenderna om de olika krigshjältarna som skapat Mexikos historia. Den, för oss utanför Mexiko, mest kända krigshjälten är Pancho Villa som fått många corridos skrivna till hans ära. En corrido är utformad i tre delar, den första är en hälsning från sångaren och en prolog till historien han ska berätta. Den andra delen består av historien och den sista delen klargör den moraliska aspekten av historien samt en slutsats.

Corridosen kom sedan att utvecklas till narco-corridos i vilka man beskriver livet för de som lever i en vardag fylld av droger, rikedom, och befinner sig mitt i drogkriget som utkämpas i Mexiko. Idag handlar de även om ödet för de många mexikaner som försöker korsa gränsen till USA samt de social missförhållanden som råder. Musikstilen har blivit anklagad för att glorifiera livet av de män som tjänat mycket pengar på droghandeln samt att corridosen har kommit att bli en slags reklampelare för de större drogkartellerna.

Förra veckan hittade den mexikanska polisen sjutton kroppar i en brunn i delstaten Nuevo Leon. Fjorton av kropparna är enligt olika medier, de försvunna bandmedlemmarna från Kombo Kolombiana som veckan innan blivit kidnappade efter en spelning i staden Hidalgo. Bandet är hemmahörande Monterrey, Nuevo Leon, även om större delen av bandet är colombianer.

Skälet till att polisen lyckades hitta brunnen beror till stor del på grund av den bandmedlem som på oklara grunder lyckades fly och kunde leda polisen till brunnen och kropparna.

Bandet spelade en colombiansk typ av musik som kallas Vallenato som är populär i hela delstaten Nuevo Leon. Deras låtar handlar till stor del om kärlek och brustna hjärtan inte våld och droghandel. En del av de svenska medierna har kopplat detta kidnappningsfall till de tidigare mord som begåtts i musikkretsarna och till corridosen.

Än så länge finns det inget som tyder på att detta mord kan länkas till de tidigare morden och huruvida Kombo Kolombiana har anknytningen till någon av de olika drogkartellerna. Debatten fortsätter huruvida narco-corridosen bidrar till ett våldsammare klimat, eller om det till stor del handlar om att vara på fel plats vid fel tillfälle.

– Celac stärker definitivt regionens röst i världen, sa Alicia Bárcena från Celac:s ledning i samband med att toppmötet avslutades i måndags i Chiles huvudstad Santiago.

Celac – Comunidad de Estados Latinoamericanos y Caribeños – initierades i Mexiko 2010 och blev verklighet 2011. Organisationen representerar 600 miljoner människor och är det första regionala block de senaste 50 åren där USA och Kanada är utelämnade men Kuba inkluderade.

– Celac är en inkluderande process och alliansen bekräftar enigheten i blocket, sa Chiles högerpresident Sebastián Piñera.

Hans ord överensstämde med Venezuelas president Hugo Chávez – hans raka motsats ideologiskt – vars tal lästes upp vid toppmötet då Chávez inte kunde närvara eftersom han just genomgått en canceroperation.

”Celac är det viktigaste projektet för politisk, ekonomisk, kulturell och social enhet i vår tid,” skrev Chávez. Han var en av initiativtagarna till Celac tillsammans med Mexikos förre president Felipe Calderón, och Brasiliens tidigare president Luis Inácio Lula da Silva.

– Om vi står förenade kommer vi att kunna stå starka i förhållande till andra länder, sa Alicia Bárcena.

Hon tillade att regionen har blivit medveten om hur viktigt det är att främja handeln mellan länderna.

– Om produktionskedjor av större värde kan skapas i regionen kan vi ingå fördelaktiga avtal med länder i Asien och Stillahavsområdet, Europa och USA.

Stor enighet under toppmötet

Regeringsrepresentanterna vid toppmötet uttryckte enighet om Falklandsöarnas tillhörighet till Argentina och tog också avstånd från det amerikanska embargot mot Kuba. De framhöll också vikten av att arbeta för att minska de enorma klyftorna i regionen. I fråga om utländska investeringar och geopolitiska krav uttrycktes dock motsatta åsikter.

– Transnationella företag, främst nordamerikanska, kommer inte att ge upp kontrollen över de energi-, vatten- och strategiska mineralresurser som blir allt knappare, sa Kubas president Raúl Castro.

Ecuadors utrikesminister Ricardo Patiño uppmanade Amerikanska staternas organisation, OAS, att kompensera Kuba som uteslöts från organisationen 1962. Bolivias president Evo Morales lyfte fram sitt lands historiska krav på tillgång till Stilla havet via Chile genom en suverän hamn. Morales uttalande ledde till en omfattande diskussion mellan honom och Piñera. Morales uppmanade även ”bröderna” inom Farc att nå ett fredsavtal, vilket Colombias president Juan Manuel Santos tackade honom för.

Bárcena sa att ”enheten i mångfalden” är del av Celacs styrka och att det mellan länderna finns en större enhet än tidigare. Raúl Söhr, internationell analytiker, menade dock tvärtemot att integration inte sker bara för att ett system utformas utan att ”det måste finnas politisk vilja”.

– I det här fallet finns det fortfarande stora motsättningar i regionen, underströk han.

Bolivia ingår på nytt i FNs narkotikakonvention. Detta sedan det i förra veckan stod klart att landets önskemål om att inte behöva följa den paragraf som förbjuder användning av kokablad godkänts.

2012 beslöt Bolivia att gå ur FN:s narkotikakonvention i protest mot paragrafen som förbjöd Bolivia att använda kokabladet av traditionella eller medicinska skäl. Sedan ansökte de dock om att bli medlemmar igen, men ville ha ett undantag från ovannämnd paragraf.

I fredags gick tidsfristen ut för att gå emot Bolivias önskemål. Endast 15 länder av 183 var emot Bolivias förslag. Macarena Mendoza AlvarezEvo Morales håller tal i La Paz.

Bolivia åter ingår i FNs narkotikakonvention, med förbehållet att konventionen respekterar tuggandet av kokablad i landet. Konventionen träder i kraft för Bolivia den 10 februari.

Under måndagen arrangerades flera glada demonstrationer i Cochabamba och La Paz. President Evo Morales deltog i firandet av ”segern mot imperiet” som han valt att kalla det, enligt internettidningen ABI.

I firandet deltog kokaodlare, studenter och bönder.

ABI uppger att Morales tal i Cochabamba handlade om folkets enade styrka:

– Vanligtvis är internationella konventioner eller fördrag framtagna av ”gringos” i USA, men tack vare folkets politiska, ideologiska och kulturella kamp har vi lyckats förändra den amerikanska imperialismens regler ifråga om kokabladet.

Sverige mot förslaget

Sverige var ett av länderna som var emot förslaget och till Drugnews säger Ulrik Lindgren (KD), politiskt sakkunnig på Socialdepartementet:

– Det är olyckligt att Bolivia nu får undantaget, ett bakslag. Medlemsländer har ansvar att vårda konventionerna så att de inte undermineras och naggas i kanten. De är grundbult i världens narkotikabekämpning och kontroll.

Andra länder som försökt stoppa Bolivias kokaundtag i FN-konventionen är bland annat: USA, Mexiko, Finland och Italien.

Arbete kvarstår

I talet till folkmassan uppmanade Morales nationella myndigheter, lagstiftare och fackliga ledare att leda en kampanj för att förklara vikten av coca i Bolivia, men påpekade även att arbetet ännu inte är över:

– Vi har fortfarande mycket att göra, det finns andra fördrag som måste ändras, det finns andra internationella avtal som måste ses över, men inte bara med deltagande av bolivianska folket, utan även av det internationella samfundet.

FNs representant César Guedes klargör till Erbol att Bolivias återinträde i konventionen inte legaliserar bladet, det är tuggandet av kokabladet inom landets gränser som har legaliserats. Ett tuggande som alltid har förekommit, trots FNs regler.

– Marknadsföring eller konsumtion av koka eller export till andra länder är således fortfarande förbjuden, tillägger Guedes.

Erbol uppger dock att Morales i Cochabamba sa:

– Vi ska fortsätta vår kamp så att världen får lära känna vårt kokablad. Nästa kamp är självklart förhandlingar, inte om att bara sälja kokablad till norra Argentina utan till hela världen, att industrialisera. Det är vår nästa kamp, avslutade Morales.

Tusentals firar

Tusentals människor samlades på Villarroel-torget i La Paz där musikgrupper underhöll folkmassan. Även flera kokaorganisationer var på plats och Latinamerika.nu pratade med några av de närvarande:

– Vi ska uppfylla de normer som har satts. Vi ska vårda vårt tuggande och vårt användande av kokan, det innebär inte narkotikahandel – vi har bara legaliserat vårt tuggande, något som har varit förbjudet i flera år, säger Ricardo Mamani Rodriguez.

Vad anser du om de länder som varit emot undantaget från konventionen?

– Hoppas att dessa bröder och systrar, fortsätter vara emot, det gör oss medvetna om problemet, men vi vill klargöra att vi inte vill bidra till narkotikahandeln. Jag vill också passa på och tacka de länder som stötte oss. Vår bror Evo, vår president, har lyckats rädda en del av vår kultur och det är vi tacksamma och glada över, svarar en annan besökare.

Porfiria Quispe, medlem i en av kokaorganisationerna, säger:

– Vi från La Paz är enade och vi har lyckats med denna kamp tillsammans. Kokabladet är liv, vår värdighet. Tack vare bladet kan vi ge våra barn mat och sätta dem i skolan. Vi kommer alltid att respektera bladet, och vi kommer alltid att stödja vår president.

Enligt den uråldriga mayakalendern avslutas en tidsera på hela 5 126 år den 21 december i år. Myndigheterna i flera länder i den region där mayakulturen blomstrade planerar att fira dagen stort. Förutom i sydöstra Mexiko bredde mayakulturen även ut sig i nuvarande Belize, Guatemala, El Salvador och Honduras.

-Det är stötande och förolämpande. Medan urfolken fortfarande lever i svår fattigdom ska offentliga medel slösas bort på detta firande, säger Ricardo Cajas, från organisationen Guatemalas råd för mayaorganisationer till IPS.

Enligt den officiella statistiken tillhör 40 procent av Guatemalas 15 miljoner invånare ursprungsbefolkningen. Enligt urfolkens egna uppskattningar är dock den verkliga andelen hela 60 procent. Trots detta har landet aldrig haft en president från ursprungsbefolkningen, och endast 19 av kongressens 158 medlemmar har sina rötter bland urfolken.

Intresset ökar samtidigt som man inte lyssnar till dagens mayaättlingar

Det globala intresset för mayakulturen har på senare tid vuxit på grund av tolkningar av den uråldriga mayakalendern som gör gällande att världen kommer att drabbas av fruktansvärda katastrofer den 21 december i år. Detta trots att ledare för mayafolkens ättlingar hävdar att denna undergångsprofetia inte stämmer.

Bara i Guatemala har turistmyndigheterna meddelat att 15 officiella ceremonier kommer att hållas i samband med den 21 december. Organisationen Observatorio Indígena har beräknat att de offentliga kostnaderna för dessa evenemang kommer att uppgå till runt motsvarande 60 miljoner kronor.

Med hjälp av statliga turistkampanjer förväntas Guatemala, Honduras, El Salvador och Belize att kunna locka till sig närmare fem miljoner turister i samband med evenemangen, medan man i södra Mexiko förväntar sig hela tio miljoner besökare.

Men medan turisterna kommer att dra in pengar till ländernas statskassor så kommer dessa pengar inte att gå till satsningar för att hjälpa ursprungsbefolkningarna, enligt Ricardo Cajas.

Néstor Pérez är engagerad i organisationen Centralamerikas ursprungsbefolkningars råd, Cica, som har sin bas i El Salvador. Han är även kritisk till hur de planerade evenemangen för att locka turister är utformade.

-Fokus kommer enbart att ligga på folkloristiska uppvisningar, säger Pérez, som menar att det som verkligen skulle behövas är politiska satsningar för att rätta till de orättvisor urfolken är utsatta för.

Den 1 november firas till största del för de yngre som någon gång gått bort och kallas bland annat för El día del Angelitos (De små änglarnas dag) och den andra november är för de äldre som gått bort och kallas bland annat för El Día de Muertos (De dödas dag). Från början är det en inhemsk tusenårig tradition men när européerna kom till Mexiko sammanförde de traditionen med den kristna högtiden Alla Helgons Dag.

Altaret och traditionen

Ett mycket stort fokus under dessa dagar läggs på de altare som de bygger till de dödas ära och dessa pryds med diverse offergåvor som alla har en speciell mening. Skälet till varför de bygger dessa altare är för att legenden säger att de dödas själar återkommer till jorden två dagar varje år, första och andra november. De gåvor som placeras på altaret har alla olika meningar till varför de placerats där, och nästan alla är för att underlätta för själens resa fram och tillbaka.

Bland de vanligaste gåvorna som finns på offeraltaret går att finna blommor, frukt, den bortgångnas favoriträtter, och längst upp på altaret finns en inramad bild av den person altaret byggts för. Altaret kan ha upp till sju våningar och på dessa våningar finns bland annat salt för att rena själen så att den återvänder nästa år, ljus för att leda själen rätt samt Pan de Muertos (De dödas bröd) vilket är ett slags bröd med socker. Dessa bröd börjas säljas redan i slutet av juli, början av augusti, som en förberedelse för dessa två dagar.

Blommorna som de placerar på altaret heter Cempásúchil, är en mexikansk gul ringblomma och lyser upp alla altare. Vattnet de placerar på altaret representerar livets källa och erbjuder själen som återvänder att släcka sin törst samt återhämta styrka för en vidare färd. Utöver vattnet går det ofta även att finna alkohol då detta representerar de fina stunderna i livet och om personen i fråga var en rökare placeras även cigaretter eller cigarrer på altaret. Vad som även är mycket vanligt är att man beställer Mariachi-band som kommer och spelar runt den dödas grav vilket gör att musik är ständigt närvarande under dessa dagar.

En kvinna som är sammankopplad med firandet av de dödas dag är La Catrina, som är porträtterad som ett kvinnoskelett från överklassen. Hon målades som en sketch första gången 1910 av mexikanen José Guadalupe Posada. Utöver dockor som representerar La Catrina placeras även dödskallar gjorda av socker på altarna och inte heller dessa symboliserar döden som något skräckinjagande och sorgligt. En mycket vanlig gest är nämligen att under dessa två dagar ge bort dessa dödskallar med den levande mottagarens namn i pannan på dödskallen.

El día de Muertos firas på olika sätt i de olika delstaterna i Mexiko. I norra Mexiko är inte firandet lika utspritt som de är i de södra delarna där man firar genom att bygga altare i hemmet och därefter samlas man på kyrkogården hos de döda där de intas mat, tänder ljus och sjunger sånger. I städerna är det ett stort firande med parader, utklädda människor samt musik.

Familjens betydelse

Till skillnad från Sverige är detta inte en sorglig högtid, snarare något som får folk att minnas och glädjas för tiden de hade tillsammans och kyrkogårdarna är inte en plats folk flyr från på natten utan istället en samlingsplats för glädje och minnen.

Att träffa sin familj för att äta och dricka är en mycket stor del av den mexikanska kulturen, något man inte gör endast för högtider utan så ofta man kan, och något man tar sig tid för. Att El día de muertos är en av de mest firade högtiderna kan till stor del bero på att familjen då återförenas och är hel igen, något som är värt att fira. Familjens betydelse betonas också när många mexikaner upplyser ovetande utomstående att en tredje dag faktiskt firas på en del ställen i landet den 3 november.

Denna dag är tillägnad de människor som varit ensamma och inte har några anhöriga som välkomnar anden tillbaka till jorden. Då bygger man nämligen altare för de okända, de bortglömda och de som inte har någon familj. Ytterligare en aspekt som påvisar vilken betydelse denna högtid har för familjer och familjeband, man skall värna om sina medmänniskor och då främst sin familj.

Att mexikanerna inte ser döden som något skrämmande och hemskt, kan dels vara länkat till fatalism och hur katolicismen har en inverkan i Mexiko. Uttrycket ’Si Dios quiere’ (Vad Gud vill) är ett ofta använt uttryck och påvisar att mycket som händer är utom vår kontroll, bland annat döden. Med detta menas att det finns en mening med vad som händer och skulle någon gå bort så fanns det ett skäl till det, något som många troende mexikaner och även andra kan söka tröst i då en nära familjemedlem går bort.

El día de muertos har precis som de flesta äldre högtider kommit att ersättas av nya modernare och mer anpassade högtider. I detta fall är det vanligare för den yngre generationen mexikaner att fira Halloween snarare än de dödas dag och tyvärr var det i år en stor del kyrkogårdar som var stängda under nätterna, dels på grund av säkerheten men också på grund av att allt fler mexikaner valde att fira Halloween framför El día de muertos. Detta till trots har många mexikaner utomlands tagit med sig sin tradition och det gick att finna högtiden, alla traditioner och ceremonier på många platser i USA, i Spanien och stora delar av Latinamerika.

Efter att vapenvilan mellan gatugängen Salvatrucha och Barrio 18 utlystes i El Salvador sjönk antalet mord i landet drastiskt – från 13,6 mord om dagen under februari till 8,2 under mars månad, då den började gälla. Det framgår i en rapport från FN-organet UNODC som publicerades nyligen. UNODC menar att vapenvilan i El Salvador borde tjäna som en modell för andra centralamerikanska länder som också är hårt drabbade av organiserad brottslighet.

Armando Samayoa arbetar för Institutet för socialt samarbete, en organisation i Guatemala som erbjuder utbildning och fritidsverksamhet för ungdomar, i syfte att hålla dem borta från de kriminella gängen. Han ifrågasätter hur hållbar en vapenvila mellan de rivaliserande gängen är, och efterlyser istället andra politiska åtgärder – med större fokus på preventiva åtgärder.

– Satsningarna bör vara inriktade på att hålla ungdomar borta från gängen, säger Samayoa.

Han understryker att så fort en ung människa blivit medlem i ett gatugäng, eller en ”mara”, som de kallas i Centralamerika, så blir det en betydligt svårare uppgift att förmå dem att lämna sin tillhörighet – och dessutom mycket dyrare.

– Men om man jämför storleken på de offentliga medel som går till polisen med de summor som satsas på förebyggande åtgärder så är skillnaden enorm, säger han.

El Salvador ligger fortfarande i topp i mordstatistiken

Enligt UNODC:s rapport är El Salvador och Honduras de länder i världen där det begås flest mord i förhållande till befolkningens storlek. Men även i Guatemala är mordstatistiken förfärande hög.

I andra närliggande länder, där gatugängen inte är lika utbredda, är mordstatistiken betydligt lägre. Vapenvilan i El Salvador bör därför tjäna som en modell i kampen mot våldsbrottsligheten, enligt UNODC.

Samayoa menar dock att den typ av utbildning som bland andra hans organisation erbjuder – bland annat i form av undervisning i engelska, snickeriarbete, datakunskaper och köksutbildningar kan bidra till att ungdomar aldrig hamnar i klorna på de kriminella gängen. Detta medan en vapenvila alltid är skör, och kan brytas när som helst.

– Jag minns en händelse i Villa Nueva, söder om huvudstaden, där gängen nådde en uppgörelse. Men dagen därpå kom de till vår organisation och berättade att de måste försörja sina familjer, vilket betydde att de var tvungna att fortsätta begå brott, säger han.

Alma Aguilar, som arbetar för organisationen Paz Joven (Ung fred) i Guatemala, menar också att det behövs politiska satsningar i regionen för att förhindra att ungdomar ansluter sig till gatugängen.

Hon menar att myndigheterna åtminstone bör se till att alla erbjuds åtminstone en grundutbildning, samt sträva efter att alla ungdomar erbjuds möjligheten till ett arbete.

Men tyvärr infrias inte detta, säger Aguilar.

Gängen har lätt att rekrytera nya medlemmar

Gatugängen bildades av centralamerikanska ungdomar under 70 och 80-talet i Los Angeles och andra amerikanska städer, varpå gängmedlemmarna deporterades till sina hemländer. Gängen har sedan inte haft några problem att värva medlemmar bland ungdomar som på grund av fattigdomen saknar framtidshopp. Många tusentals unga människor i El Salvador, Honduras och Guatemala är numera medlemmar i dessa gäng, som gått från att vara våldsamma ungdomsgäng till organiserade brottsorganisationer.

Regeringarna i El Salvador och Honduras har utan framgång försökt att minska gatugängens växande inflytande med hjälp av mycket hårda lagar, som bland annat innebär att människor kan gripas enbart på grund av att de misstänks vara gängmedlemmar.

Regeringen i El Salvador försöker nu inleda förhandlingar med representanter för de två gängen, med förhoppning att de ska gå med på att helt avsluta sina kriminella aktiviteter.

Juristen Ismelda Villacorta, som arbetar vid Stiftelsen för lagstudier, Fespad, i El Salvador, påpekar dock att vapenvilan hittills inte har lett till att kriminaliteten i övrigt har minskat i landet.

– Vapenvilan har gett goda resultat i form av ett minskat antal mord, men det är allt. Den vilar på en svag grund som kan falla samman när som helst, och allt kan återgå till hur det var tidigare igen – eller antalet mord kan till och med komma att bli ännu högre, säger hon till IPS.

Även Villacorta menar att man måste satsa på förebyggande åtgärder på alla nivåer för att uppnå en mer långsiktig minskning av våldet och kriminaliteten.