Längtan till ett barn

Vad kan denna påse innehålla?

2012-02-28T14:23:00.001+01:00

Jag hoppas på att den innehåller minst en bebis. En bonus skulle ju vara twins!

Tom tisdag

2012-02-28T08:56:00.000+01:00

Idag är det som vanligt ledig tisdag!! Idag är det dessutom en tom tisdag med ingenting uppbokat. Det brukar ofta bli så att man bokar in ungefär 100 saker de dagar man är ledig, men idag är det bara tomt!

Det jag ska göra idag är att hämta mina ingredienser till vår blivande bebis på apoteket och så ska jag posta paketet med mitt Game boy som jag sålde på Tradera. 360 kronor fick jag för det. Något som jag först tänkte slänga!! Pengar som går rakt ner i ivf-kassan!

Naturligtvis blir det en sväng förbi Dutt också då mina båda beting ovan gör att jag automatiskt går förbi kyrkogården.

Önskebesök

2012-02-27T17:08:00.000+01:00

Under hela vintern när jag matat mina småfåglar har jag haft en önskan om att få besök av steglits. Idag kom den och jag lyckades då en bild på den också! Jag tycker att steglitsen har så häftig täckning med sitt knallröda ansikte.

Eftersom det är måndag ska jag ta mig iväg och sjunga. Kören är väldigt bra då det får mig att tänka på annat för en stund, men först lite hemmagjord rabarberkräm och mjölk.

Ny vecka - med tjuvstart

2012-02-27T08:58:00.000+01:00

Ny vecka - nya äventyr?
Ja, kanske.
På torsdag tjuvstartar jag den här ivf-behandlingen med att ta Provera för att skjuta på mensen en vecka. Varför jag gör det beror på mannens jobb. Skulle jag inte skjuta på mensen skulle äggplock bli när han har som mest på jobbet med det projekt han varit involverad i ganska länge. Vi hade ingen lust att vänta en hel cykel till så då blev detta en kompromiss.

En ständig dragkamp och dumma kommentarer

2012-02-26T18:03:00.000+01:00

Mörka tankar, ljusa tankar, hopplösa tankar och hoppfulla tankar.

Just nu har de mörka och ljusa tankarna dragkamp. Vilka som är starkast och vinner - det kan bara tiden utvisa, men det mörka tankarna gör så klart ondast.

När mannen och jag pratar om detta så återkommer vi alltid till det kuratorn sa någongång i somras - tänk alla tankar som kommer. De är bara tankar och inte verklighet.

De mörka tankarna har haft ett övertag i dragkampen nu några dagar. Det blir inte bättre av att jag idag fick en kommentar från en anonym läsare som lyder: "Jag har läst er historia och beklagar verkligen erat livsöde. Den situaitonen ni var med i med eran son Dutt,måste verkligen varit fruktansvärd.Men det var ju ni som valde att avsluta hans liv, det var ju inte naturen som stötte bort honom.Jag är av sådan natur att jag tycker att man inte ska avsluta ett liv som påbörjats.Det är naturen eller ödet som avgör när det är dags att gå.Så jag kanske är lite vidskeplig men pga att ni tog bort hans liv,kanske erat straff blir att inte bli gravida på nytt."

Jag undrar verkligen hur noga denna läsare läst vår historia... Mitt svar på denna kommentar finns att läsa här. Man ska inte bry sig om såna här kommentarer, men det är svårt att helt värja sig för dom. Vi trodde att vi skulle få många såna här kommentaren vid avbrytandet men då slapp vi dom så det var ju bara en tidsfråga innan den skulle komma.

Var tvungen

2012-02-25T15:14:00.001+01:00

Sedan vi beslutade oss för att köpa ett nytt trepack har jag tänkt lite extra på vad jag handlat.
Men idag hittade jag den här kudden och den var ju helt enkelt min... Att det var halva priset på den var en extra bonus!

5000 kronor

2012-02-24T21:07:00.002+01:00

Ikväll har vår insamling "Önskar om ett levande barn" gått över 5000 kronor!!!
Insamlingen som jag startade som en chansning och som inte inte kunde tro skulle ge så många bidrag och så många fina hälsningar. Jag och min man är så tacksamma för er givmildhet och er generositet. Nätkärlek är ordet!!

Jag vet att några haft problem med att donera pengar. Är ni fortfarande intresserade av det och betalningen inte går igenom mejla mig på langtantillbarn@gmail.com så kan vi säkert ordna det.

Jag vill nu passa på att tacka alla som donerat pengar:
Cissi, Liselotte, Marika, Against all odds, Susanne, Sara, Sara, Timea, Maria, Ulla, Ida, Helena, Anne, Kristin, Jessica, Alexandra, Ulrica, ocksenkommerfamilj, Malin, Anna, Tingeling samt fem anonyma givare

Nollställd

2012-02-24T14:35:00.000+01:00

Igår skrevs alltså planen för vårt sjätte ivf-försök (sjunde återföringen).

Hur känner jag inför det kommande försöket?
Svaret är att jag är helt nollställd. På rutin gick jag idag till apoteket och beställde hem de mediciner som jag ska använda. De första gångerna jag gjorde det var det med nervositet och lite pirr i kroppen jag berättade för apotektspersonalen vilka mediciner jag ville ha. Nu rabblade jag bara upp vad jag ville ha och när personalen sa att de inte hade medicinerna hemma sa jag bara "ja, det vet jag". Allt går på rutin. Tänk att en ivf-behandling skulle behöva bli en rutin och vanesak... Det trodde jag aldrig.

Jag känner ingen förväntan, men heller ingen oro inför försöket. Jag känner ingenting alls.
Detta behöver inte vara någonting negativt. När vi startade vårt försök som ledde till Dutt var jag precis likadan. Inga känslor, ingen förväntan. Bara rutin. Då fungerade det ju så varför skulle det inte kunna göra det den här gången.

Många, både på bloggen och i verkligheten, frågar hur vi orkar och är imponerade över att vi orkar.
Ni är inte ensamma om att vara imponerade. Det är jag också! Hade någon i mitten av april 2008 sagt till mig hur mitt liv skulle se ut efter nästan fyra år hade jag blivit rädd och jag tror inte att jag hade vågat börja försöka få barn då. När man är inne i det blir det på ett annat sätt. Jag måste orka. Så är det bara. Naturligtvis känner jag att jag är trött på alla motgångar. Ingen ska behöva gå igenom så många motgångar som jag gjort de senaste åren.
Men nu är min verklighet så här och det måste jag på något sätt acceptera, även fast det är oerhört svårt. Jag kommer aldrig kunna acceptera att Dutt inte fick leva. Missfallet med Snöis kan jag lättare acceptera. Missfall sker, men en oerhört ovanlig hjärnskada ska inte behöva hända.

Jag måste acceptera det som är just nu och då i den verkligheten är det fortsatta ivf-försök som är nästa steg.

Jag orkar inte sluta. Jag orkar inte ge upp drömmen och längtan efter ett levande barn.

Planen för en julbebis är klar.

2012-02-23T16:57:00.000+01:00

I morse satt vi återigen hos distansläkaren. Jag trodde vi skulle slippa träffa henne på ett långt tag...
Tankarna om att vi inte skulle behöva göra det här kommer ju naturligtvis upp, men jag försöker att tänka att nu när situationen är som den är så är det här den verklighet vi lever i. I den verkligheten är det så att vi fortfarande kämpar för att bli gravid och det med hjälp av ivf.

Vår plan för hur läkarna ska ordna till en julbebis åt oss är nu klar.
Nästa torsdag kommer jag börja med Provera för att skjuta upp mensen cirka en vecka. Detta gör vi för att skulle vi köra på i den här cykeln normalt så hamnar äggplocket precis när mannen ska introducera ett nytt datasystem på hans jobb. Alternativet var ju naturligtvis att vänta en hel cykel till, men det kände vi inte för...

Mensen beräknas komma den 13 mars och då sätter jag igång med Menopur 375 enhet den 14 mars. Så beräknat äggplock och återföring beräknas bli runt mannens födelsedag den 28 mars.

Läkaren frågade flera gånger om vi orkade och jag svarade att vi måste orka. Så är det ju bara. Jag hade haft så mycket lättare att släppa ivf-tanken om jag aldrig på dessa sex återföringar vi gjort sett ett enda plus. Nu har vi sett plus två gånger och det på inom nio månader.

Vi måste orka!!

Stark minnesbild

2012-02-22T16:48:00.000+01:00

Idag, när jag var hos Dutt och tände ett ljus, fick jag återigen en riktigt stark minnesbild från när Dutt kom till världen. Exakt samma minnesbild har jag haft förut och skrivit om här på bloggen.
När ängeln till barnmorska kommit in till oss och undrar om vi visste att det var en pojke. Vi visste ju inte det och allt som hänt den senaste tiden då gjorde att det var oerhört svårt att ta in.

När jag var hos Dutt idag kom den händelsen upp så starkt i tanken och när det händer så känns det som världen rasar för en stund. Ögonen tåras nästan med en gång, men på något sätt så försvinner minnesbilden ganska snabbt igen och livet fortsätter att rulla på.

Ja, tänk om vi hade haft den där lilla pojken hos oss nu.

Detaljplan

2012-02-22T12:12:00.001+01:00

Imorgon ska jag till distansläkaren för att diskutera våra kommande ivf-behandlingar. Jag fick ju en plan när jag pratade med dr T på kliniken i Göteborg, men nu är det detaljplanen som ska läggas upp.

Jag jobbar på frågor som imorgon ska diskuteras och enligt min egna plan borde äggplock kunna ske i slutet av mars.

Måtte det funka den här gången så det kan komma en julbebis (eller två) till oss.

Dagens artikel

2012-02-21T15:46:00.001+01:00

Här kommer dagens artikel om mig och mitt bloggande. Exklusivt för er bloggläsare då artikeln inte kommer att publiceras på tidningens hemsida. Jag hoppas att det ska gå att läsa vad som står. Klicka på bilden för att få den större.

Välkomna!

2012-02-21T05:30:00.002+01:00

Jag misstänker att jag idag kommer ha ett antal nya besökare som kikar in på min blogg. Till er säger jag VÄLKOMNA!!

Idag är jag nämligen med i en artikel i lokaltidningen som handlar om vad och varför jag bloggar.

För er nykomlingar så finns min historia kortfattat att läsa här.

(Ni trogna läsare kan nog redan den här historien...)

Jag trodde som sagt att det skulle vara enkelt att skaffa barn. Det var ingen som hade sagt något annat åt mig, snarare tvärtom. Hela tonårstiden hörde man bara att var så lätt att bli gravid så det var viktigt att skydda sig. Visst, så är det säkert också. För de allra flesta, men tyvärr är vi alldeles för många som måste kämpa för att bli gravida och sedan kämpa för att lyckas vara gravida i nio månader och få ett levande barn.

Jag och min man har nu gått igenom sex ivf-behandlingar och vi har faktiskt blivit gravid två av dom gångerna. Den 30 januari 2011 var den dag som vi såg ett plus på ett graviditetstest för första gången. En helt underbar känsla! Graviditeten tuffade på. Oron för att något skulle gå fel fanns där, men efter att man avklarat de första 12 magiska veckorna så lugnade jag ner mig. Vi skulle bli föräldrar i oktober! Den 12 maj (i vecka 20) är vi på rutinultraljud och det är då det största helvetet uppenbarar sig. Vår pojke har inte utvecklat någon hjärna! Domen är att vi måste avbryta graviditeten då han inte kan klara ett liv utanför min livmoder.

Den 17 maj kommer en liten änglapojke på 19 cm och 150 gram till oss. Vi kallar honom Dutt då vi kallat honom det ända sedan han var ett fyrcelligt embryo.

Sedan följer en tid av den djupaste sorg som jag varit med om. Begravning och asksättning av mitt efterlängtade barn.

På något sätt kom vi upp ur det djupaste mörka hålet och i mitten av augusti gör vi ytterligare ett ivf-försök som tror det eller ej också resulterar i ett plus!! Den lyckan blir väldigt kort. I vecka nio blir det konstaterat missfall. Världen rasar igen! Efter det blir det en skrapning och vips var jag ogravid igen...

På något konstigt sätt orkar vi efter ett tag tänka framåt igen. Jag tror det är den starka längtan att få barn som gör det.

För en månad sedan var vi återigen på vår ivf-klinik och fick då tillbaka två små embryon, vilka är de sista som vi har kvar i frysen. Tyvärr blev det ingen graviditet den här gången så jag är med andra ord fortfarande ogravid.

Just nu står vi med på noll. De tre ivf-försök som vi betalat för har vi använt upp och ett nytt så kallat trepack kostar cirka 50 000. Mycket pengar för att få ett barn, men vi ger inte upp. Samma dag som vi fick vårt minus startade jag en insamling "Önskan om ett levande barn". Där har vänliga bloggläsare donerat både stora och små slantar till våra kommande ivf-försök, vilket jag är oerhört tacksam för! Alla gåvor är välkomna. Stora som små!

Tack, du nya läsare som kikade in och välkommen åter!

I morgon

2012-02-20T18:59:00.000+01:00

Efter en dåligt nattsömn och uppvaknande med huvudvärk så gick arbetsdagen över förväntan. På förmiddagen tänkte jag att jag kanske skulle åka hem lite tidigare, men resultatet blev att jag åkte hem en halvtimme senare istället... Mycket jobb med det nya journalsystemet, men det går nog snart lika snabbt att dokumentera som i det gamla systemet.

I morgon kommer jag outa mig för hela närområdet då jag är med i lokaltidningen och berättar om min blogg. Det ska bli spännande och se hur det ser ut i tidningen. Innehåller i artikeln har jag redan läst så det är jag inte nyfiken på, men hur det ser ut ska bli spännande att se.

Mitt humör åker lite berg- och dalbana, vilket jag börjar bli van vid. Det som jag i alla fall kommit fram till är att jag vill sätta igång med en ny ivf så snart som möjligt. Troligtvis med äggplock runt mannens födelsedag den 28 mars. Vi får se om den planen gäller även efter att vi varit hos läkaren på torsdag.

Ha en bra kväll allihopa!!

Måndag

2012-02-20T08:10:00.000+01:00

Veckan börjar inte bra. Jag har sovit jättedåligt i natt. Först tog det lång stund att somna. Sedan vaknade jag igen och hade återigen svårt att somna om. När klockan sedan ringde var jag jätetrött, ont i huvudet och nacke.

Nu ska jag dock ta mig iväg till jobbet.

Nostalgi

2012-02-19T19:32:00.000+01:00

Igår var vi hemma hos pappa en sväng och då han håller på och renoverar bland annat min gamla flickrum fanns det en hel del saker från min barndom som han ville att jag skulle kolla över.
Jag hittade bland annat spelet "Bamses honumgsjakt". Jag kommer ihåg att det var en favorit bland mina spel ett tag. Många spel slängde jag, men just det spelat hamnade i en låda med hopp om att någon ofödd kanske ska vilja spela det med sin mamma.

Dessutom hittade jag mitt gamla Nintendo Game Boy. Det kunde jag inte med att slänga utan det tog jag med hem. Jag testade det förut och nu förstår jag varför jag fick ont i ögonen när jag spelade för länge...

Då till och med spelet fanns i originalkartong så har jag nu lagt ut det på Tradera. Någon samlarnörd kanske är intresserad! Pengarna jag får in kommer oavkortat gå till betalning av ivf-försöken.

Emma frågade i en kommentar hur vi tänkt lösa den ekonomiska delen när det gäller betalningen för ett tre-pack ivf-försök. Ett tre-pack på vår klinik kostar 52 000 kronor (40 000 kronor till ivf-kliniken och 12 000 kronor till distanskliniken).
Den här gången har vi tänkt att höra med våra arbetsgivare om de går med på att göra bruttolöneavdrag. Med detta kan vi "tjäna" några tusenlappar. Dessutom har jag ju startat min insamling som just nu redan gett 4750 kronor. Sedan har vi börjat tänka på vad vi lägger våra pengar. Istället för att köpa något vi inte behöver tänker vi att vi lägger dom pengarna i ivf-lådan.
Vi pratade till exempel om häromdagen att det vore oerhört skönt att åka iväg en weekend någonstans, men i nästa andetag beslutade vi oss för att istället lägga dom pengarna på vårt kommande barn...

Det är mycket pengar som ska fram på ganska kort tid. Det kommer naturligvis också bli våra sparpengar som går till våra barnförsök. Jag hoppas bara att det ger ett barn.

För vissa är det helt grattis att göra barn, medan det för vissa kan kosta väldigt mycket. Inte rättvis någonstans, men vad gör man inte.

Rädd

2012-02-18T10:08:00.001+01:00

När jag är hos Dutt är jag så rädd för att han ska vara det närmaste vi kommer att komma ett eget barn.

Rosorna med rimfrost låg idag på kyrkogården. Tyckte de var så fina.

Jag - löjlig? ja, lite kanske...

2012-02-17T13:45:00.001+01:00

Sedan i november har jag matat småfåglarna i trädgården.

En av gästerna som dyker upp ibland

Nu börjar jag känna mig lite smått löjlig och mannen skrattar åt mig ibland. På kvällarna gör jag i ordning den mat småfåglarna ska få morgonen därpå. Igårkväll hällde jag upp en och en halv liter solrosfrö, gjorde en blandning av vetekross, rågkross, linfrön, skalade solrosfrön och havregryn. I en annan burk förberedde jag havregryn som jag hällde matolja över. Dessutom tog jag fram äpplen. Dessutom har de alltid tillgång till jordnötter och talgbollar.

All denna mat är till för mina fåglar. Inte alla av de fåglar som kommer till fågelmaten kan knäcka solrosfrön, till exempel rödhaken så får han den andra specialblandningen. Äpplena är speciellt till björktrastarna, koltrastarna och sidensvansarna.

Det känns lite löjligt att det på dagens inköpslista till Ica står: Äpplen och på raden nedanför Äpplen till fåglar...

Men har man inget barn att ta hand om så får man se till så att våra flygande så vänner klarar vinter!!

Den här vintern har jag haft besök av fåglar som jag aldrig sett tidigare, vilket är väldigt roligt. Varje dag dyker grönsiksor och gråsiskor upp och de gillar min specialblandning. Dessutom brukar sidensvansar, domherrar och hackspett komma med jämna mellanrum. Stamgästerna är ju givetvis talgoxe, blåmes, gråsparv, pilfink, koltrast och den lilla rödhaken.

17

2012-02-17T08:00:00.002+01:00

Den 17e varje månad är fortfarande jobbig och en dag så jag tänker lite extra på Dutt.

Idag är det nio månader sedan han kom och försvann. Mycket har hänt efter det och jag är efter det datumet inte samma person som jag var innan.

Ingen ska behöva förlora sitt efterlängtade barn.
Ingen ska behöva ta beslutet att avbryta sin efterlängtade graviditet.
Ingen ska behöva begrava sitt barn.

Men. Tyvärr är det alldeles för många som måste göra det.

Dutt, vi gör allt vi kan för att du så snart som möjligt ska bli en stolt storebror.

Det blev trots allt bra

2012-02-16T16:56:00.000+01:00

Idag på vägen hem stannade jag till hos Dutt.

Hos Dutt i somras.

Jag är, trots att det inte skulle vara så här, väldigt nöjd med att Dutt hamnade på den kyrkogård som är så nära vårt hus.
Varje gång jag ska åka någonstans åker jag förbi kyrkogården. Naturligtvis stannar jag inte varje gång, men då vinkar jag till honom och tänker på honom en stund.
När jag har så nära till honom så blir det ingen stor grej att ta sig till honom. Han är alltid nära. Även när jag är ute på promenad så blir det automatiskt att promenaden går via honom. Att gå till kyrkogården tar högst tio minuter.

Det hade varit jobbigare att ha honom på en kyrkogård i en annan del av stan. Då hade man på ett annat sätt behövt planera när man ska besöka honom. Nu är det så enkelt att bara gå förbi eller svänga förbi med bilen.

Det är skönt att man kan tycka att någonting med den här situationen är positivt.

Premiär och läkarbesök

2012-02-15T17:25:00.000+01:00

Idag var det premiär för att skotta snö. Hittills i vinter har det inte kommit så mycke så att man behövt skotta. I natt hade det kommit cirka en och en halv decimeter snö, men i morse hade jag ingen lust att skotta så jag satte mig i bilen och hoppades att jag inte skulle köra fast på uppfarten...

När jag kommer hem från jobbet är alla grannar också igång med att skotta snö. Med sina snöslungor. Jag går till förrådet och hämtar min snösläde och börjar jobba. Jag fick ju till skillnad mot mina grannar lite motion också!!
Det var faktiskt lite skönt att komma ut en stund efter jobbet och röra på sig lite. På jobbet idag har jag mest suttit vid datorn och försök att förstå mig på det nya journalsystem som tog i bruk igår... Många frågetecken än så länge, men man lär sig väl.

Pratade idag med sköterskan hos distansläkaren och har nu bokat in en läkartid nästa torsdag för planering inför nästa försök. Kanske kör vi igång redan nästa cykel, men har inte tagit något beslut om det än.
Det är så oerhört svårt att veta när man är redo att köra igång. Mår man bättre att att vänta en cykel till eller inte? Det känns som man inte vet det förrän efteråt... Att vänta är ju också det värsta jag vet då vi snart väntat i fyra år...

Vi behöver dock inte ta något beslut om det hos läkaren heller utan då ska vi bara rita upp planen mer i detalj.

Ny ivf-plan

2012-02-14T18:12:00.000+01:00

Idag har vi varit hos kuratorn och pratat igen. Sedan vi var hos henne senast så har vi hunnit varit i Göteborg, hoppats och tappat hoppet.
Vi pratade om hur allt det kändes och hur vi kände inför framtiden. När jag gick därifrån kände jag mig låg. Det är många tankar som kommer upp när vi är hos henne. Idag var det väl främst att det som vi gått igenom med missfall och minus inte skulle behövt ske om allt hade gått bra med Dutt. Allt jobbigt som sker skulle inte skett om Dutt fått må bra...

Trots att jag blev låg är det alltid skönt att komma till henne och prata en stund.

Senare på eftermiddan hade jag inbokat telefonsamtal från Dr T från ivf-kliniken. Han skulle ringa någongång mellan halv fyra och halv fem, men ringde tio i fem...Vågade inte ens gå på toa ifall han skulle ringa just då. Jag hade förberett ett helt papper med frågor och funderingar och vi hade ett bra samtal. Han har en lugn inverkan på mig. Det räcker att jag hör hans röst så går pulsen ner...
Han anser att vi har goda chanser att lyckas bli gravid så han tycker inte att vi ska ge upp om vi känner att vi fortfarande vill försöka. Och det vill vi ju. Vi diskuterade hur resultaten sett ut de fyra återföringarna vi gjort hos dom och jag har ju faktiskt blivit gravid på två. Inför nästa försök ska jag byta medicin till Menopur istället för Puregon som jag använt alla gånger förut.
Vid nästa återföring kan det också bli aktuellt att jag får två embryon tillbaka för att ytterligare öka chanserna för att något ska fästa.

Till sist frågade jag om vi har möjlighet att köpa ett trepack igen. Han säger då att man egentligen bara har rätt att köpa ett trepack och att han då måste höra med sin chef, men efter att vi pratat en stund till så ändrar han sig och säger att vi med största sannolikhet får köpa ett trepack igen. Innan vi avslutade samtalet hälsade han oss välkomna till Göteborg igen när vi känner oss redo.

Det här samtalet och den här planen är ju också egentligen sånt som vi inte skulle behöva engagera oss i, men efter förutsättningarna så känns det trots allt bra. Det optimala skulle vara en fyramånaders bebis på ett fårskinn på golvet, men nu när världen ville annorlunda så får en ny ivf-plan vara okej trots allt.

15 år

2012-02-14T11:04:00.000+01:00

Det var en gång en tjej på 18 år. Hon gick sista året på gymnasiet i det lilla samhälle där hon var uppvuxen. Varje fredag åkte hon till stan för att träffa sin kompis och sedan på kvällen gå ut på de två uteställena som hade 18-årsgräns. Även denna fredag den 14 februari 1997 satte hon sig på bussen efter skolan för att på kvällen har lite kul.

Väl inne i staden träffade hon sin barndomskompis som dessutom hade kontakter med en kille som redan fyllt 20, vilket underlättade kvällens dryckesintag...
Den obligatoriska förfesten hölls alltid hos kompisen och man visste aldrig från början vilka personer som skulle ansluta sig till festen. Så var det alltid. Ibland var det bara några stycken och ibland ett tjugotal.

När tjejen och hennes kompis gjort sig fina dyker ett helt gäng av hennes kompisar ut. Tjejen känner inte så många av dom, men med lite alkoläsk i blodet går det bra ändå.

Målet med den här kvällen var att komma iväg till klubben före klockan tio för efter tio får man betala entré...
Alkoholen flödar i lägenheten och den 18åriga tjejen börjar prata med en kille som hon inte vet vad han heter. När hon hört talas om honom så kallas han bara vid ett märkligt smeknamn...

Tiden rullar på och alla har trevligt. När tiden är inne att ta på sig ytterkläderna för att ge sig iväg hittar kompisen den 18åriga tjejen och killen med smeknamnet i hallen. Pussandes...

Kompisen som känt killen med smeknamnet ett par år säger till tjejen att "så där har jag aldrig sett honom göra förut".
Kvällen fortsätter och hela gänget kommer till slut till klubben. Tjejen och den killen är som fastklistrade vid varandra hela kvällen. Tjejens kompis kommer med förmaningar gång på gång, men tjejen bryr sig inte om det.

Kvällen, eller snarare natten, går mot sitt slut och tjejen och killen går åter hem till kompisen där det tydligen var bestämt att båda skulle sova över. Tjejen sover i kompisens rum och killen får sova på soffan i vardagsrummet.

Morgonen därpå blir en pinsam historia för både tjejen och killen. Ingen av dom vågar nämna det som hände kvällen innan. Killen och hans kompis åker hem och säger till tjejens kompis "jag kommer ringa henne".

Ja, på den vägen är det!! Tjejen och killen träffades några dagar senare, då nyktra, på en biodate.

Sedan dess har det alltså gått 15 år. Tjejen vet nu vad killen heter på riktigt och inte bara hans smeknamn...

Puss på dig, mannen, på vår 15årsdag!!

Jag hade så gärna firat vår 15årsdag tillsammans med vår Dutt också.

Alla hjärtan

2012-02-14T09:22:00.000+01:00

Idag på alla hjärtans dag vill jag skicka många kramar till alla där ute som kämpar för att få sitt efterlängtade barn. Ingen nämnd och ingen glömd.

Många kramar till mina läsare, ni som donerat pengar, ni som skickar mejl, ni som kommenterar. Ni är alla värda en varsin ros. Minst!!

Dock vill jag skicka speciella tankar till två stycken par. Först till Hönsamaja med man som nu efter många ivf-försök bestämt sig för att det inte blir några fler barnförsök.
Sedan skickar jag också speciellt tankar till ett par som jag fick en mejl av igår. Efter ett ödesdigert ultraljud måste de nu gå igenom samma sak som vi var tvungna att göra med Dutt. Ett avbrytande. Varför måste så många gå igenom samma sak? Många tankar till er!

På jobbet igen

2012-02-13T16:02:00.000+01:00

Idag var det dags att ta sig iväg till jobbet igen. Har inte varit där sedan dagen innan återföringen så det var en del journalläsning att ta igen.

En undersköterska frågade om jag varit sjukskriven eller haft semester. Jag orkade inte förklara utan jag sa "bådeock". Jag tror inte att hon blev riktigt klok på det svaret, men det är ju sanning också. Förra veckan hade jag semester och veckan innan var jag sjukskriven...

När jag kom till jobbet idag låg ett fint rött paket på min skrivbord. Paketet var från en kollega som slutade förra under tiden jag varit hemma. En jättefin hälsning fanns också om att vi en dag kommer ha en barn hos oss. I paketet fanns det en ängel liggande på en sten formad som ett hjärta med budskapet "Hope". Tack så jättemycket!!