Luddigheter

OrdKanalen

2016-11-10T12:14:00.000+01:00

Nu har jag inte bloggat här på länge. Mest för att jag fokuserat på att skriva och redigera klart romanen, "Nästan en familj", som nu är i händerna på en lektör som går igenom dess struktur, dramaturgi, karaktärernas trovärdighet och så vidare. Läskigt värre! Men det är otroligt spännande att utgivningen närmar sig. Kring den maj 2017 tror jag att boken ska vara ute på marknaden.

Eftersom jag startat företag för både bokutgivning och för medial vägledning via mail, har jag gjort en hemsida för detta. Där kommer jag hädanefter att blogga istället för här på Luddigheter. Välkommen till OrdKanalen.

Väckt, del 2

2014-11-13T22:56:00.000+01:00

Ljusstrålen från nyckelhålet skjuter mig i magen medan jag närmar mig sovrumsdörren. Det känns surrealistiskt, som i en dröm. Tjuven kan ha kniv, jag kan bli stucken och mördad i mitt eget hem. Tankarna får mig att stanna upp och jag sluter täcket tätare om mig. Vad händer om jag öppnar dörren? Borde jag stanna i sovrummet och bara kika genom nyckelhålet?

Ett prasslande hörs från andra sidan och jag ryser i hela kroppen. Det känns som om hjärtat ska slå sig ut genom halsen, så vilt som det bankar kan jag inte tänka klart. Men bäst är nog att öppna, sticka ut huvudet och ropa att polisen kommer så att tjuven skräms iväg. Han måste bort, han måste ut härifrån. Nu!

När jag hör byrålådan i hallen dras ut på nytt, det där jamande ljudet, lägger sig handen som av sig självt på dörrhandtaget och pressar långsamt nedåt. Utan att jag hunnit bestämma mig trycks dörren upp.

En mörk ryggtavla hukar över byrån innan det smäller till och ljuset slocknar. Jag rör mig inte, skulle inte kunna böja ett finger även om jag försökte. Jag skriker inte ens, det är som om stämbanden är förlamade.

”Helena?”

”Niclas! Vad gör du hemma? Vad har hänt?” Skräcken släpper långsamt, men det känns som om allt blod rinner ner i fötterna. Som om jag ska svimma.

Han tänder i taket och vi ser länge på varandra utan att säga något. Så kastar jag en blick på hallbyrån. Lampan har vält och skärmen ligger utspridd i tre delar. Tur att glödlampan inte sprack i alla fall.

”Varför är du inte på jobbet?” Allt är fortfarande förvirrande. Surrealistiskt.

”Jag har bara rast”, säger han. ”Måste hitta pappren för visumet och posta dem i natt”.

Han ska till Brasilien om ett par veckor. Alla dessa resor, nu är det dags igen.

”Okej.” Det bankar inte lika hårt i halsen längre och jag går fram till honom, vill ha honom nära. Vi kramas länge, länge. En främmande doft i hans kläder gör honom till en yrkesperson, till någon annan än bara min man. Jag har två män i en och samma kropp, det är kittlande. Men snart vrider han sig ur och håller mig på avstånd.

”Vad är det där?” Han pekar mot golvet.

Det är något konstigt, jag känner inte igen det, har det lossnat från lampan? Vi böjer oss ner och stirrar på föremålet. Något trådigt sticker ut, kan det vara ståltrådar?

”Herre gud, det måste vara en mikrofon”, säger Niclas.

Det knyter sig inom mig. Han borde veta, han är expert på signalsystem.

Väckt, del 1

2014-11-06T22:47:00.000+01:00

Halvvägs in i drömmen kastas jag rakt ut i vakenhet och ögonen spärras upp som i panik. Det tjänar ingenting till. Fönstren är täckta av mörkläggningsgardiner, jag sover alltid i kompakt mörker och ser ingenting. Men hjärnan är kristallklar. På bara ett ögonblick blev den redo att fly och det gör mig förvirrad. Jag måste redan ha sovit ett par timmar, så vad hände?
Hörseln sprider sig över sängen och fortsätter ut i rummet, men allt är tyst. Det enda som hörs är väckarklockans tickande och ett lätt susande från elementet. Sekunderna har lika bråttom som de brukar så jag drömmer knappast att jag är vaken. Ändå är det något som inte stämmer.
En stråle av ljus tränger in genom nyckelhålet. Varför är det tänt i hallen trots att jag släckte där förut? Jag fattar ingenting. Sedan slår det mig som en knytnäve i magen, men inifrån och ut. Det måste vara inbrott!
Någon rör sig där ute, en främling går omkring i hallen, jag kan höra det nu. En tjuv, kanske en ranglig knarkare i huvtröja som luktar svett och cigarettrök och smittar ner hela lägenheten med sina energier. En tjuv med kniv som kan öppna dörren hit.
Jag sätter mig upp lika snabbt som om jag blivit träffad av blixten när lådan i hallbyrån dras ut, den översta som alltid jamar som en katt. Det ÄR någon i hallen. Det kan inte vara sant. Jag både fattar och inte fattar.
Benen glider ner för sängkanten och utan att jag vet hur det gick till står jag mitt på golvet med täcket virat om mig. Var har jag min mobil? I minnet rusar inre bilder förbi; mobilen på hallbyrån, mobilen på tvättmaskinen, på köksbordet, i handväskan. Jag tror att den ligger på hallbyrån. Eller låg, den är väl stulen nu.
Det klickar lätt när jag rör mig över golvet, när trampdynorna släpper ytan, steg för steg. Jag är redan svettig men på ett konstigt sätt, både kall och varm på en och samma gång.
Som om jag vore sårad. Sårad av att strålen från nyckelhålet, ljuset från hallen, skjuter mig i magen.

Fortsättning följer...

Frukosten

2014-11-05T19:30:00.000+01:00

"Åh, vad fint du har gjort.” Johanna sjönk ner vid köksbordet medan Andreas fyllde kopparna med kaffe. Rörelsen skrämde iväg en talgoxe från balkongen och hon tänkte att de måste röja upp där ute, fåglarna skräpade ner något otroligt. Kanske en annan dag.
"Så du kom upp till slut”, sa Andreas. ”Bakis?” Den skarpa doften gav svar nog, men hon skulle få berätta. Allt.
"Nej, det är ingen fara. Mmm, vad gott det ska bli.” Johanna svepte i sig kaffe, hyvlade några skivor ost och toppade sin macka med skivade tomater. ”Du då, när kom du hem?” Hon såg på klockan. Bara halv tio och han hade redan tvingat upp henne.
"Tidigare än du i alla fall”, sa han med munnen full av ägg.
"Ja, det märkte jag. Ska vi städa balkongen i dag?” Kokt ägg också, hur länge har han varit uppe? Och när kom jag själv hem egentligen … Gud, vad har jag gjort?
Inget svar. Inte ens en blick. ”Hade ni trevligt?” fortsatte hon, ”Fick ni något gott att äta?” Pulsen dunkade i halsen och ändå lyckades hon låta så lugn.
”Jag hängde inte med. Syrran måste till vårdcentralen med Alice och frågade om jag kunde passa Oskar under tiden, så jag var hos dem ett par timmar. Jag kom hem vid nio.”
"Oj, vad var det med Alice? Är allt bra nu?”
"Öroninflammation. Fattar du hur orolig jag var? Jag ringde både dig och Sara typ hundra gånger. Varför svarade ni inte?”
"Vi lyssnade på musik och dansade. Du vet, hon har ju inga grannar och hon gillar också house. Förlåt, vi hörde inte.” Johanna stirrade ner i kaffekoppen. Hon mindes ögonen, hans sugande blick, hur de släppt loss och dansat hela natten. Åtminstone halva. Shit. Hon ville kräkas.
"Sista gången svarade en kille", sa Andreas och hörde själv hur rösten skar sig. "På ditt nummer. Fattar du, på ditt nummer.” Han visste när hon kommit hem, hade inte sovit en blund sedan dess. Det var precis efter att han ringt henne för sista gången. Han måste hålla sig i bordet för att inte rusa upp och skaka om henne.
"Åh, nej, har jag tappat mobilen?” Johanna svalde. Hans ludna bröst, hans mörka sovrum, kondomen. Och mobilen, den måste ligga kvar där. Hon reste sig men avbröts av rösten, Andreas röst som skar genom märg och ben.
"Sätt dig för helvete. Tror du att jag är en idiot?”
"Va? Vad menar du?”
"Vad menar du?” härmade Andreas. ”Han trodde att det var du som ringde. Är det du, Johanna, sa han. Hur kan någon på gatan som hittar din mobil veta vad du heter?"

Möte med Märta

2014-10-24T21:27:00.000+02:00

”Ja, han var väldigt trevlig.
” Märta nickar och hennes isblå ögon, disiga av ålder, håller min blick i ett fast grepp. Kvinnan tycks se rakt igenom mig och jag undrar om hon vet vem jag är. Kan hon se på mig vad jag brukar äta till frukost eller hur jag rakar skägget? Automatiskt stryker jag mig över hakan och registrerar att jag missat ett par strån. Så irriterande. Förhoppningsvis är hennes syn inte skarp nog för att notera denna detalj och skäggväxten är för övrigt så grå numera att den borde räknas som transparent. 

Transparent är säkert det första intrycket många får av mig, Märta är långt mer färgstark. Se bara på hennes klänning för dagen; ett underbart tyg med svulstigt blodröd vallmo på orange botten. Jag kan lätt föreställa mig hur den skulle kännas att vila händerna på, att glida runt i med lena och nyrakade lår. Vissa tyger hakar sig fast i minsta avvikelse i huden, men dit hör inte Märtas klänning, det är jag säker på.

”Det var han verkligen.” 
Jag kan ha missat något, Märtas röst hann glida både in i mig och ut igen innan jag märkte att hon börjat prata. 
”Ursäkta, vad sa du?”
Jag lägger huvudet på sned, som om jag hörde dåligt. Det blir lätt så när jag pratar med äldre människor. 
”Han var väldigt trevlig”, upprepar hon.
Jag förstår att jag inte missade något, vallmon bedövade mig bara för ett ögonblick. Märtas panna rynkas och blicken borras in i mig på nytt. Som om hon förstår, som om hon sett min vallmodvala. En mörkare ring sluter sig kring hennes respektive iris, något jag sett hos många andra gamla. De hjälper henne kanske med att sikta rätt. Jag håller andan tills hennes panna slätas ut och hon tycks flyta iväg i minnet.
Min blyertspenna vilar slappt i handen och jag väntar stilla, surfar på en minnesvåg. Märta liknar farmor när hon levde. Jag är hemma hos farmor, bara en pojke, vi ska snart äta middag och jag provar hennes finaste klänning. Silkeslen, lång och glimrande blå.

När Märtas vänsterhand söker sig till kaffekoppen är jag med, jag släpper farmor och gör likadant. Märta smuttar och så gör jag, sedan klirrar kopparna mot faten. Jag ser att hon har dukat udda, det klär henne. Och jag är tacksam för att mitt ansikte inte öppnar sig i fula miner, till slut har jag vant mig av med sockerbiten. Men …åter till fokus på jobbet.

”Hörde ni något ovanligt från er grannes lägenhet i natt?” frågar jag och trycker pennan mot blocket i knät.
”Polisen måste förstå”, säger Märta, ”jag stod inte ut med hans snarkningar. Ni anar inte hur lyhört det är.” De mörka ringarna ser ut att strypa hennes isblå iris.

Måndag morgon

2014-10-22T20:04:00.000+02:00

Hon snurrade av sig halsduken samtidigt som hon tryckte fram samtalet på mobilen.
”Ja, det är Anna.”
”Hej, det är jag.”
Helena var hennes bästa kompis sedan många år. Det hördes direkt att något spännande var på gång och hon kunde se henne framför sig, ivrigt gestikulerande.
”Hej Helena, hur är det?”
Glada röster hördes i korridoren när Katta och Nils passerade på väg till sina rum. Äntligen fick hon av sig halsduken och kunde övergå till att kränga av sig jackan.
”Bara bra. Du då?”, kvittrade Helena.
”Det är väl okej.” Anna försökte undvika att tänka på den hemska kärringen medan hon slog på datorn.
”Vad då 'det är väl okej', har det hänt något?” Helena lät orolig.
Bilden av kärringen trängde sig på igen, hennes permanentade hår och spända mun. Och blicken, hon skulle aldrig glömma blicken.
”Nej, det är inget”, mumlade Anna och hängde på sig ID-brickan. ”Jag blev bara så himla irriterad på bussen.”
Kinderna blossade upp och hon blev ännu mer irriterad när hon för andra gången slog in fel lösenord på datorn.
”Jaha. Vad hände då?”
”Alltså, du skulle ha varit med. Vilken kärring!”
Helena skrattade.
”Jag lovar, alla kunde se att jag hade ena skinkan över sätet när hon tog min plats med våld.”
”Åh, stackars dig, du som är så handikappad.”
”Det värsta var att hon sa att jag behövde sättas på plats.”
Det fick Helena att börja skratta. Jo, det var faktiskt en aning komiskt, tänkte Anna. Men bara lite.
”Inte nog med att hon snodde min plats”, fortsatte hon, ”kärringen såg ut som en rutten soffpotatis.”
De brast ut i ett gemensamt gapskratt, som avbröts av en knackning på dörren. Den redan öppna dörren, tänkte Anna när hon vände sig om.
Det här är Anna”, sa hennes chef, halvvägs in i rummet med en annan kvinna i släptåg. ”Anna, det här är Margareta, vår nya sekreterare.”
Helenas skratt klingade ännu i luren när Anna sänkte den mot bröstet. Hon kunde inte annat än att stirra.
”Men det ser ut som om ni redan har träffats ...?”

Vid vägens slut

2014-10-15T18:41:00.000+02:00

Vägen var kurvig, en nonchalant utkastad matta, men riktningen noga vald mot fullmånen som hängde tungt över trädtopparna. Hoppet om kontakt dem emellan var talande. Det gröna fältet till vänster om oss höll samtidigt på att klä sig i dimma och liknade något ur en sagovärld. Jag kände mig tvungen att bromsa in och stanna vid vägkanten. ”Ja, det är väl dags att ta en paus”, sa Mats och jag förstod att han ansträngde sig för att låta oberörd. Både av vårt gräl och av landskapet.
   Vid den här tiden på dygnet var trafiken obefintlig och när vi klev ur möttes vi av tystnad. Känslan av total ensamhet slog mig för ett ögonblick innan jag hörde det första fågelkvittret.
   Som vore den blyg svängde mittlinjen in i skogen hundratalet meter längre fram. Även på vår sida av vägen vaktade skogen, men här fanns en öppning. Här kunde himmel och jord mötas, eller kropp och själ, allt kändes möjligt. Blicken drogs till månen, dess bleka ansikte mot himlens djupblå botten. Sedan till dimman som bredde ut sig över fältet, kantat av vajande blå blommor. Kvällens sista solstrålar spred en eld av färger genom trädstammarna där Mats drog in för att tömma blåsan, och jag slet mig från scenen för att hitta en plats att sätta mig på.
   Mellan träden glänste spindelnät, grenar förde undan mitt hår och jag nådde en sänka med en damm. Millimeter för millimeter slukade dammen solen. Inte glupskt, inte som ett rovdjur, utan för att skänka den vila. Jag blev stående en stund och sjönk sedan ner på huk och höjde kameran. En bild skulle ge mig fragment att nypa mig i minnet med under den kommande vintern. Må detta ögonblick aldrig ta slut.
Min bön flöt ihop med månens. Även skogen verkade höra mig. Det var en magisk plats där sinnet fick kontakt med något större, ett mål för den kurviga vägens högre syfte.

När dammen mättats höll månen mig vaken och myggorna lekte tills scenen övergick i grönt och jag var tidlös med jordens element. Tills ett skärande skrik drog mig ut ur himmelriket. ”Herre gud! Där ligger någon!” Det var inte Mats röst, det var en främmande kvinnas. Jag vände mig om och såg ett ungt par som stelnat mitt i ett steg. ”Och där är en kamera”, fortsatte hon och pekade ett par meter ifrån mig. Med förvåning insåg jag att den var min. Varför låg den där? Så upptäckte jag mig själv, min egen kropp, rakt under mig. I mitt bakhuvud hade ett sår slagits upp och marken omkring hade färgats märkligt röd. Jag måste vara skadad. När jag höjde mig upp över trädtopparna undrade jag var Mats höll hus. Inte heller bilen syntes till.

Den trettonde dejten

2014-10-08T20:48:00.001+02:00

Anders ville inget hellre än att softa med Johan och Niklas, ta en öl någonstans och kanske fira att historien med Kristin är över. Det skulle dröja ett par timmar till dess, långa minuter som han gärna hade hoppat över.
Det var något med Kristin som inte gick att sätta fingret på, något underligt och obehagligt. Känslan av att han måste dra sig ur hade gradvis stärkts från dejt till dejt och nu hade han bestämt sig för att göra lidandet så kort som möjligt. Efter biobesöket tänkte han berätta, med en enda mening, att de inte skulle ses något mer.

Filmen hade valts med omsorg, men var helt enkelt den han tyckt verkade tråkigast eftersom kvällen inte fick förknippas med en bra film som han kanske skulle se igen. Och nu var det dags. Han drog ett djupt andetag, samlade sig och klev in i biografens foajé.

Kristin kunde inte låta bli att le och alla som hon mötte log tillbaka. Det var en magisk kväll. Hon såg fram emot biobesöket, en drink på något mysigt ställe och sedan en skön fortsättning hemma hos Anders. Den trettonde dejten, tänkte hon, var verkligen något att fira. Minnesbilden av hans breda soffa och högarna med kuddar i varma färger drog sig kvar medan en taxi stannade en bit längre fram. Ur klev en riktig snygging, väl värd att studera uppifrån och ner, men nu var det ju Anders som gällde.

Leendet breddades när hon tänkte på hans kittlande skäggstubb. Hon struntade totalt i vilken film de skulle se, mindes inte ens titeln, men han hade sagt att den skulle vara bra. Själv hade hon bara nickat. Hon hade sett in i hans bruna ögon och nickat som en livegen docka.

Underligt. Med Anders hade hon förvandlats till en riktig mes, något hon inte ville kännas vid. Det måste vara ögonen, tänkte hon, den sugande blicken gör mig alldeles svag. Men i kväll skulle hon visa sitt rätta jag och det var långtifrån någon docka.
När hon väl bestämt sig för något gick hon all way in, utan nödutgångar. Det var enda sättet, enda chansen att inte fega ur. Darrande av förväntan smög hon ner handen i fickan och kramade asken med förlovningsringen.
Det var fysiskt omöjligt att någon av dem skulle leva vidare utan den andra, utan sin själsfrände. Kristin kände intuitivt att deras öden för evigt var sammanflätade, att han måste säga ja. Den som inte är mesig litar på sig själv och sin förmåga och hon var minst av allt en livegen docka.

Kniven låg som den skulle, i slidan jämte asken i fickan. Yin och Yang, tänkte Kristin, ring och kniv. Inget är svart eller vitt, allt är både och här i livet. Åtminstone tills det är över.

Min bror och jag

2014-10-01T22:29:00.001+02:00

Trots att jag är enda barnet hade jag länge en bror. Än i dag kan jag minnas hans röst, den enda röst jag släppte hela vägen in och som lät mig se. Det låter kanske konstigt och går inte att förklara, men så var det. Jag såg honom som den han faktiskt var. Mamma var mamma, men hos henne fanns även något flyktigt som inte gick att se. Hon kunde när som helst förvandlas till någon annan. Utan mig, runt nästa hörn, blev hon en vuxen människa bland andra vuxna människor, en främmande kvinna. Ibland smög jag efter, kisade och lät ögonfransarna sprida ut hennes klänning som i ett kalejdoskop. När hon talade med andra vuxna utan att veta att jag var i närheten, sträckte jag ibland ut en hand och rörde den långsamt i cirklar ifall det skulle finnas något magiskt i luften. Jag kände aldrig något. Samma energier fanns kring pappa, kanske ännu starkare. Han var ofta var bortrest och doftade främmande när han kom hem. Vem var han egentligen där ute?

Min bror och jag satt gärna under trappan i källaren. Där var det bara Mimmi som såg oss, och det fick hon så gärna. Mimmi var en snäll katt, alltid gosig och alltid klädd i gyllene strimmor. Hon tyckte om att krypa upp i mitt knä och tvätta pälsen, för att sedan flytta över till min bror och somna där. Tänk att han aldrig lärde sig. Så fort Mimmi somnat ångrade han att han satt sig med utsträckta ben och inte i skräddarställning. Det kändes inklämt, men om han rörde sig nu skulle Mimmi vakna. Jag skrattade förtjust åt hans lustiga miner, men tyst, i ena handen, och snart stod han inte längre ut. Han väckte Mimmi med långa lätta smekningar tills ett kurrande ljud spred sig i källaren. Efter en stund brukade hon sträcka på sig och springa upp till köket och då kunde min bror äntligen, leende, vika in sina knän.

Det var en helg när mormor kom på besök som allting förändrades. Hon tog tåget från Stockholm ett par gånger om året, och nu letade hon upp oss under trappan. Nästan genast hon ställt ifrån sig väskan hade hon smugit ner till oss, trots att vi var alldeles tysta. Min bror gjorde fula grimaser, Mimmi sov i hans knä och jag försökte låta bli att fnissa. Mormor lutade sig över oss och skulle just till att klappa Mimmi när hon började hosta, det var som om bubblor rullade upp i hennes hals. Mimmi vaknade med ett ryck och sprang iväg utan att kurra något alls.

”Vem är den där pojken egentligen, de är ju lika som bär”, hörde jag mormor senare säga.

”En vän", sa mamma. "De är nästan alltid tillsammans, han bor längst bort på gatan.”

”Lika röda i håret bägge två. Precis som hennes far”, sa mormor.

(Den här texten skrev jag i kväll som hemläxa i kursen "Skriva deckare". Texten fick vara max en A4-sida lång med radavstånd 1,5 och textstorlek 12 pt. Det är vad den blev. Den skulle inledas med "Trots att jag är enda barnet hade jag länge en bror", vilket är första meningen i romanen "Hemligheten" av Philippe Grimbert. Kanske redigerar jag den lite till innan den går iväg till läraren)

Ur i urskog

2014-03-29T21:14:00.001+01:00

Vi har haft vårens första varmare lördag, med klarblå himmel och 13-14 grader ungefär, helt underbart! Vi gav oss ut i skogen för att promenera och jogga lite och det blev en skön tur på två och en halv timme.

Med oss hade vi en tio år gammal orienteringskarta och det var rätt kul att se hur mycket som förändrats sedan den ritades. Kom att tänka på att om man inte har karta eller kompass men vet vad klockan är, ligger söder mittemellan tim- och minutvisaren (alltid på högra halvan av uret) om man riktar timvisaren mot solen. Har man bara en digital klocka kan man hålla fingrarna som om de vore visare istället. :-) Hittade en sida om det på nätet:

http://www.katastrofberedskap.nu/wordpress/?page_id=276

Framgångsrik egenutgivare

2014-03-28T11:30:00.000+01:00

Emelie Schepp debuterade med sin roman "Märkta för livet" förra sommaren, som sålde i hela 35 000 exemplar bara under första halvåret. Det är än så länge den högsta försäljningssiffran som någon svensk egenutgivare uppnått på så kort tid.

Jag hade inte hört mer om hennes bok än om andras, snarare tvärt om, innan jag läste här och där i vintras om hennes framgångar. Visst är det intressant att det skrivits mer om dem än om själva boken? Det gör mig ganska nyfiken; hur har hon fångat alla dessa köpare?

Emelie Schepp har jobbat i reklambranschen och det är säkert ingen nackdel om man vill kommunicera välriktat och obemärkt. Om det nu är så det har gått till - jag kan i och för sig ha missat den inledande marknadsföringen medan alla andra dragits med av en jättevåg. ;=)

Hennes föredrag på Bokmässan i Örebro nu i helgen är nog intressant för många som vill ge ut böcker på eget förlag och jag hoppas hon kommer till bokmässan i Göteborg framöver också.

Sköna Frankrike

2014-03-27T21:10:00.000+01:00

Letar på nätet och funderar på vilken by/liten stad i Frankrike som kan passa bäst att softa, promenera, cykla, smaka viner, se på konst och fotografera vackra omgivningar i, utan bil. Har ni något sådant favoritställe? Det finns himla mycket fina platser. Bilden ovan togs under en mc-semester 2002 i byn Ornans.

Dordogne Périgord verkar otroligt vackert och variationsrikt, måste spana in området lite mer. http://www.dordogne-perigord-tourisme.fr/fr/phototheque.php

Eller kanske St Emilion?
https://www.google.se/search?q=st+emilion&source=lnms&tbm=isch&sa=X&ei=Vn40U6mcFMb-4QT2qoCYCA&ved=0CAcQ_AUoAg&biw=1366&bih=641

Och tänk när det blommar i Provance... mmm...
http://www.shelovesglam.com/os-maravilhosos-campos-de-lavanda-e-girassol-na-provence-franca/?lang=en

Vår tid är nu

2014-03-26T20:52:00.000+01:00

I kväll skulle jag skriva en mininovell som inleds med "Jag smet in i trapphuset just som dörren höll på att stängas efter kvinnan med den röda kappan."

Men efter att ha varit fullt koncentrerad och djupt nedsjunken hela dagen i driftinstruktioner för hur operatörer ska göra när de förbereder, startar, eldar i och stoppar en kraftpanna, följt av uppdateringar av konstföreningens hemsida med en dragningslista samt en del rumsteringar i tvättstugan med mera på hemmafronten, bestämmer jag mig härmed för att vänta med den där mininovellen. Särskilt som jag tänkte betala räkningar nu också. Och jag hade planerat att sätta mig och ge medial vägledning via mail i kväll, men någon måste ju hämta tvätten. Även om strumpor är ökända för att vandra iväg av sig själva just när de haft med tvättstugor att göra, tror jag inte de orkar bära påslakanen och allt annat på vägen, eller ens hitta hem.

Ja, ja... det är åtminstone vår. Vår tid nu. Eller? :=)

Kvinnan har hängt upp sin röda kappa någonstans där jag inte får syn på den, men jag fortsätter lura på berättelsen och presenterar resultatet en annan kväll.

Nu har jag bloggat dagligen i 30 dagar, men framöver blir det bara när andan spontant faller på, bestämde jag just. Förhoppningsvis ganska ofta ändå. :=)

Tid att skriva

2014-03-25T19:23:00.000+01:00

I somras började jag skriva på en roman, ett manus som blivit runt 210 sidor långt. Förra sommaren och hösten skrev jag riktigt mycket manustext och redigerade dessutom det mesta flera gånger om.

Det är kul att se hur allt växer fram även om jag har handlingen i huvudet. Men i vår har det gått mycket långsammare, som om jag behövt vila från fokuseringen jag levde med i månader, med ett skrivblock vid sängen för akuta skrivanfall när jag försökte somna om nätterna. Skrivklåda är kanske lite som restless legs...?

Den mörka vintern smittade av sig på inspirationen, antar jag, men nu ljusnar det igen. Det är bara lite lurigt att få tid till både bloggande och manusskrivande. Och oj, vad fokus det tar från romanen att blogga varje dag!

I morgon har jag bloggat 30 dagar i sträck. Kanske börjar jag blogga mindre ofta från och med torsdag och nöjer mig med #Blogg30 i stället för att köra hela vägen mot #Blogg100.
Men fortsätta blogga ska jag. Många ministories, för det gillar jag. Och någorlunda ofta. Jag har nog ingen läsare som märker skillnaden, kanske ingen läsare över huvud taget.

Hej! Hej!

Var det där ett eko?

Hur vet du det?

2014-03-24T20:16:00.001+01:00

Man ser inte det man inte ser.
Man hör inte det man inte hör.
Man vet inte det man inte vet.
Hur vet man då att man inte ser det man inte ser, och inte hör det man inte hör?

Alfabetet

2014-03-23T20:17:00.000+01:00

Om jag vore...	skulle...
Analfabet	ni slippa se detta
Botaniker	jag vara rar
Celeber	många citera mig
Digital	ni kalla mig nolla
Ekorre	jag leva i en bok
Fri	jag fångas in
Golvmopp	jag ha huvudet på skaft
Hemvävd	jag föredra handtvätt
Ilsk	det reta mig
Jurist	jag krångla mig ur det
Kal	öknamnet bli kal'a Ada
Lapp	någon skriva mig på näsan
Mager	ni se ett streck här
Nihilist	ni väl tvivla
Objektiv	jag ha åtta ben
Pappskalle	det prassla jämt
Queer	det inte vara mitt mantra
Rasist	jag väl ha bleknat av skräck
Snarkare	jag sova på saken
Tidlös	jag dra mig tillbaka
Urblåst	det undgå mig
Vankelmodig	jag inte vara så säker på det
X	Y stå på min fot
Yppig	jag ändå kunna tangentbordet utantill
Z	det vara imaginärt
Åderförkalkad	A stå på nästa rad
Ärlig	ingen tro mig
Ömhudad	ni skinna mig

Hissen

2014-03-22T18:00:00.000+01:00

Dubbeldörrarna öppnades med ett ljud som en våg mot Hawaiis stränder. Jag klev in i hissen, stor nog att rymma två tresitssoffor och vars väggar hade klätts i trä. Golvet gick i beige och toner av mocka och såg ut att vara av sten. Var det inte tungt för en hiss? Med ett susande gled dörren igen bakom mig och svepte in korgen i tystnad. Jag hade ännu inte tryckt på någon knapp och allt var behagligt stilla, inget hördes utanför. Jag bad en bön om att ingen skulle trycka upp hissen, jag måste få en stund i ensamhet. Efter detta skulle det inte finnas någon återvändo och än var jag inte riktigt redo, inte in i minsta cell. Men snart. Om några sekunder skulle jag ha samlat mig tillräckligt och vara redo för doktor Flank. Vilken våning fanns han på? Doktor Flank... där, namnet fanns vid raden för 13:e våningen.

Jag väntade med att trycka på den försänkta knappen, det var något med ljudbilden som retade fantasin och jag ville känna på den lite till. Det var smått onaturligt med den mjuka och dämpade känslan i kombination med de hårda ytorna på väggar och golv. En lätt harkling skulle nog ge mig en bättre uppfattning, jag ville känna ljudvågorna mot trumhinnorna och ansiktet. Så jag harklade mig. Och harklade mig igen. Nästan inget hördes, allt liv absorberades av något jag inte kunde se. Blicken föll på golvet, det måste vara av gummi eller tyg men så skickligt behandlat att det såg ut som sten. Jag satte klacken i golvet, ganska hårt som för att steppa. Lika tyst nu.

Där fanns skoavtryck, små som från en kortvuxen kvinna med träningsskor. Kanske hade hon luftat hunden och plockat spillning i bajspåse på någon lerig gräsmatta innan hon kom, och rentav trampat i bajs. Men hon hade lämnat hunden utanför, här fanns inga spår efter tassar. Jag suckade, vad spelade det för roll? Det var bara konstigt att spåren verkade fortsätta rakt genom väggen längst in. Närmast väggen fanns avtrycket från en hälsula och bakre halvan av skons främre sula och det gjorde mig förbryllad. Fanns det en dörr där också? I så fall hade man dolt den väl. Jag tog några steg längre in, lade handen på den blanka ytan och letade efter ett handtag eller en skarv mellan väggarna. Ingenting. Det fanns ingenting som tydde på en dörr.

När jag tryckte in knappen för 13:e våningen klickade det till och hissen började långsamt röra sig uppåt utan att jag kunde förnimma någon acceleration. En mjukstartad motor, tänkte jag och såg mig i spegeln. Det stora svarta håret och den där locken som skruvade sig ner över ena kinden gjorde mig trött på mig själv, alltid samma, samma, samma. Men snart skulle jag få nya krafter. Så var det väl när man blev gravid? Även om fröet skulle planteras in och inte hade funnits där från början, skulle det fylla mig med livskraft och glädje över att kunna ge ett barnlöst par en familj. Den där fina kvinnan och mannen med de helt igenom tacksamma ögonen, bortsett från stråket av sorg och svåra år. Jag fick göra det privat, förstås. Det var inget lagligt, inte egentligen, men doktor Flank hade hjälpt många, han fokuserade på det humana och det sympatiskt mänskliga. Jag fick bra betalt och visste att paret var mycket barnvänligt efter alla samtal vi haft. För en stund glömde jag bort min isolering och hur ensamt det var med skyddad identitet på okänd ort. Att bygga upp ett liv på nytt skulle kosta. Att hitta nya vänner och ett meningsfullt jobb var kanske det svåraste.

Det hördes ett svagt brummande från motorn, det var allt. Hittills under färden hade jag fortsatt stirra på min spegelbild utan att egentligen se något mer, när en svag vindpust avbröt dagdrömmandet. Jag slängde en blick mot displayen, hissen passerade nu plan 3 och vinddraget gjorde sig påmint igen. Det verkade komma inifrån sidan och jag vände mig mot den inre väggen. Vad var det som...? Jag andades ljudligt in och sedan stelnade lungorna för anblicken skrämde mig på ett omedvetet plan, något kändes helt klart fel. Nere vid golvet var det som om den inre väggen dragits uppåt en bit, som en garageport, och en glipa mot det som fanns där bakom hade öppnat sig. Det var mörkt där inne. Jag stirrade på glipan, öppningen var någon decimeter hög och sträckte sig hela vägen mellan de båda väggarna. Ju längre jag tittade desto större verkade öppningen bli och jag backade några steg när ögonen tårades, jag hade inte kunnat blinka. Nu måste jag blunda en stund för att fukta ögonen och när jag tittade nästa gång skulle jag vara uppe vid plan 13 och allt skulle vara bra. Mitt nya liv var på gång.

Det första jag såg i det där mörkret var de mandelformade ögonen som närmade sig, lamporna i hissen måste ha reflekterats i dem på något sätt för de blänkte och de tittade på mig. Hela tiden tittade de på mig. Mannen bar inga kläder, och han hade ingen navel, det var nog det som var konstigast. Han närmade sig målmedvetet när öppningen blivit så stor att jag kunnat lämna hissen i min fulla längd om jag bara kunnat ta ett steg och inte kände mig förlamad. Jag hade inte vänt mig om, inte försökt öppna hissdörrarna bakom mig för att springa ut och varna doktor Flank. Jag fortsatte stirra mot varelsen och ögonen började bli torra igen. Hans läppar rörde sig som en fladdrande fjäril innan ljudet kom. "Jag är doktor Flank". Något väste vid sidan om när orden kom ut, som från en extra strupe. Eller som en våg mot Hawaiis stränder.

Örnblick

2014-03-21T18:00:00.000+01:00

Lova att ärligt säga om du hade uppskattat om jag gett dig en liten utmaning. Det vore tyvärr för mycket med en vinst på stora summor, men allt roligt är naturligtvis inte fött ur pengar. Ja, du gissar rätt - det jag tänker på skulle ge huvudet mest nöje - ge de små grå lite gymnastik. Om du nu sitter och gäspar varje rad igenom, eller kanske med ännu tätare intervall, så beror det på att du inte har en aning om vad som pågår här. Jag hade önskat att du vore mer på alerten...

Jo, det är så att om man tittar noga, så hittar man ett djur här och där i denna text (något även i pluralis). Det gäller även olika arter av samma djurtyp. Så snart du ser ett djur eller en art, så är det bäst att du skriver ner det på ett papper, annars stjäl gärna nästa djur all uppmärksamhet - det vimlar nämligen av dem! Nu kanske du sitter och undrar om detta är sant, men för den som gillar sådana gåtor säger jag: Det var gott att du ville testa! Kul! Du satt ju rätt länge och letade... eller? Nu får du facit här om du vill:

Tvättäkta minne

2014-03-20T20:06:00.004+01:00

I kväll har jag tvättstugan.

Det är konstigt hur en meningslös detalj kan ligga kvar i minnet och poppa upp varje gång man gör en viss grej. Som när jag fyller en tvättmaskin i områdets gemensamma tvättstuga.

Jag snurrar alltid på trumman för att kolla om det ligger något kvar från tidigare tvättpass, och varje gång kommer jag att tänka på ett tillfälle för säkert 10 år sedan, när en annan tjej i samma tvättrum som jag småpratade medan vi bytte skift och hon sa: "Jag kollar alltid om det redan finns nåt i maskinen innan jag lägger i min tvätt".

Jag svarade att det gör jag också, och började hiva in min tvätt genom luckan. Efteråt märkte jag att hon stirrade konstigt på mig. Det var då jag kom på att jag glömt kolla i tvättmaskinen innan, för att vi stått och pratat.

Undrar varför det här minnet hängt med så länge. Måste jag tänka på det varje gång jag ska tvätta och snurrar på trumman? Jag får nog skaffa ett nytt och mer spännande minne som kan poppa upp under de kommande 10 åren.

Huvudsaker

2014-03-19T20:14:00.000+01:00

Jag har alltid känt att folk ser mig som konstig. Det är väl inget konstigt med det, förutom att jag är den mest naturliga och normala i världen; vem skulle jag annars vara om inte mig själv? Jag förställer mig inte, om det inte är absolut nödvändigt. Men det kanske är det som är konstigt - det normala?

Ärligt talat vet jag nog vad det hänger på. Jag har utvecklat en förståelse för sakers komplexitet, jag vet att världen inte är så enkel som folk tror utan snarare full av motsägelser som måste vägas och mätas i flera lager för att ge en relativt realistisk bild av situationer. Av denna anledning fattar jag aldrig beslut utan att först studera frågan ur minst två perspektiv.

"Hörrudu", hörde jag en mansröst från sätet bakom. Nu var det alltså dags igen. Jag drog ett djupt andetag.
"Borde du inte betala för två? Vi andra har köpt varsin biljett", fortsatte mannen.

Någon fnissade på andra sidan gången och jag vände mig om för att kolla läget i den nästintill fulla bussen. Ansikten vändes bort i samma takt, alla utom det i sätet bakom.

"Jag upptar bara ett säte", svarade jag, och det fick mannen att flina.
"Men man betalar väl per skalle?" sa han och flinet övergick till ett grinande i gammal tobakslukt. Fler fnissningar.
"Ja, men då åker du väl gratis?" flög det ur mig.
Jag såg inte ansiktsuttrycket eftersom jag vände mig om direkt efteråt, men både hörde och kände hans häftiga andetag i nacken.
"Ska du ha på käften?" väste han efter en stund och jag vände mig om igen.
"Jag borde snarare få rabatt. Huvuddelen av mig upptar bara ett säte", sa jag och gav matpåsen på platsen bredvid honom en lång blick.

Äntligen tystnad.

Tills det andra huvudet sa: "Har du inget mer att säga?"
Suck. Ända sedan det växte ut på höger axel för något år sedan har jag uppskattat hur mer praktiskt jag numera kan reflektera ur olika perspektiv, och det var väl därför huvudet började växa ut från början. För det mesta funkar vi bra ihop, men ibland vill det andra huvudet dra allt till sin spets, gå ett steg längre än mitt eget huvud. Eller än jag själv. Eller hur jag nu ska uttrycka mig. Oss.
"Nej, jag har inget att tillägga, jag slog huvudet på spiken", svarade jag huvudet som fick en besviken min.
"Du är inte dig själv", sa huvudet. "Men, men... huvudsaken är att du inte känner dig kluven i frågan, om vi inte reder ut den."
"Vilken fråga?"
"Om det är din eller min käft som ska ha en smäll, om nu döskallen insisterar."
"Håll mun", sa jag.
"Din eller min? Man kan aldrig veta."
Det där huvudet var verkligen irriterande ibland. "Det är inte läge för diskussion. Kom ihåg att det är jag som bestämmer", sa jag strängt för att sätta det på plats.
"Vi har inte bestämt vem som bestämmer", sa huvudet. Som ett trotsigt barn!
"Herre gud, då bestämmer jag det nu."
"Hur hjärna jag än vill lita på dig vet du att det är en fråga om perspektiv. Jag ser allt utifrån, i ett större perspektiv, medan du är instängd i dig själv", sa huvudet.

Och det var förvisso sant.

"Nå?" fortsatte huvudet.
"Vad då?"
"Vem är det som bestämmer här?"
"Ja, ja, okej. Du får huvudansvaret. Nöjd?"
Huvudet nickade mot mig, men fäste blicken på mannen bakom. "Det är den käften som ska ha en smäll."

Välkommen till vårt hem

2014-03-18T21:33:00.000+01:00

"Välkommen till vårt hem" sa en av broschyrerna på disken med snirkliga bokstäver över bilden på framsidan, en kökssoffa vid ett uppdukat bullbord på rödrutig duk. Den lilla turistbyrån exponerade denna mer än övriga broschyrer, vilket gjorde mig nyfiken.
"Vad är det här?" frågade jag samtidigt som jag plockade upp den översta i högen och började bläddra i den.
"Det är vårt specialkoncept", sa expediten, en mullig kvinna i sextioårsåldern som reste sig i sin fulla längd efter att ha fluffat upp en hög med reaböcker i lådan vid disken. Först då lade jag märke till pormaskarna längs ena näsvingen och att hyn i pannan blänkte utan att hon verkade svettas. En lång stund av tystnad gjorde mig medveten om att hon i sin tur studerade mig, och att jag måste ha stått och dagdrömt ett tag.
"Specialkoncept?" undrade jag, vände på broschyren och låtsades fokusera på materialet. Baksidan pryddes av ett utedass.
"Ja visst, helt vanliga familjer öppnar upp sitt hem, eller delar av sitt hem, för en gäst. Det är många som vill sova på soffan eller i gästrummet några nätter. Kan det vara något för er?"
Jag funderade. Det kunde vara inspirerande nu när det allra sista i manuset skulle redigeras och jag kände mungiporna strama ut till ett leende. Lantliv i stället för ett trist hotellrum var väl inte fel.
"Det är prisvärt jämfört med hotell", fortsatte expediten. "Du kan välja lägenhet i centrum eller något lantligt, som det här, sa hon och pekade på bilden med dassdörren. Det feta avtrycket som tydligt avtecknades på den blanka ytan visade ett långt och ganska drastiskt format ärr sträcka sig mot fingertoppen och nageln. Jag försökte se hur hennes fingrar såg ut, men hon hade satt handen mot midjan med armbågen rakt ut i lokalen och stirrade förväntansfullt på mig. "Vill du slå till?" Hon öppnade broschyren och bläddrade igenom alternativen som hastigast. "Lantligt?" Hon såg min nästan obefintliga nickning och slog upp sidan 5. "Här har vi familjen Granlunds, mycket populärt, det går inte att jämföra med något av de andra ställena. Jag vet inte varför, men det kommer gäster var och varannan vecka som vill bo hos Granlunds och många av dem återkommer minst en gång om året. Men där är ledigt nu, det är ju inte högsäsong än. Fyra kilometer härifrån, nära till sjön. Vad säger du?"
Varför inte? Stället verkade ha något speciellt.
"Okej, då slår jag till på det", sa jag innan jag bestämt mig. Om jag ens gjorde det.

Granlunds visade sig vara ett par i sextioårsåldern, Rosa och Bengt, och det slog mig hur lik Rosa var expediten på turistbyrån. De var som kopior i kroppsform, det blonda håret och ansiktsdragen, och hade kunnat vara systrar. Bengt var däremot magert lagd och lång, närmare två meter skulle jag tro, och toppades av en mörk krans kring flinten.

Rosa visade mig runt i den gamla villan medan Bengt satte kaffepannan på vedspisen. Jag valde att bo i gästrummet, en yta på kanske 25 kvadratmeter inramad av storblommig tapet som rymde en 90-säng, en smäcker liten fåtölj med fotpall, ett skrivbord med pinnstol vid fönstret och en enkel garderob. Var detta alltså vad så många eftertraktade? Där ser man. Men jag skulle mest varva skrivande med promenader och rummet skulle duga gott åt mig. Även i vardagsrummet och köket fick jag vistas hur mycket jag ville, och översta hyllan i kylen var min. Jag lade in baguetten med skinka och ost när vi kom förbi Bengt i köket. Han hade dukat fram kanelbullar som jag inte gärna ville missa, men först skulle vi gå vägen om vardagsrummet.

Rosa svepte med handen över rummet där vi stod strax innanför dörren. "Ja, så här ser det ut." Jag noterade tjock-tv:n, aningen för många tavlor och gott om böcker i hyllor mot väggarna. Titlarna sa mig dock ingenting, förmodligen var de en kvarleva från bokprenumerationer, bara till för prydnad. Innanför det största fönstret stod en tubkikare uppställd på stativ.
"Fågelskådare?" frågade jag och såg ut genom fönstret, bort mot fälten och granskogen. Det började skymma och solnedgången skulle förmodligen bli färgrik.
"Nej, inte direkt", sa Rosa. "Ska vi fika lite?"
Vi drog oss ut i köket.

Klockan var inte mer än nio när både Rosa och Bengt nästan överdrivet annonserade sin trötthet och förklarade att de skulle gå in på sin kammare för att sova. Skulle jag klara mig nu? Jodå, jag försäkrade att jag hade både tv:n och lektyr, det var inga problem. Dessutom måste jag få jobbat lite också, jag skulle träffa redaktören i morgon och vi hade diskuterat en del ändringar som jag ville få klart innan jag lade mig. Paret drog sig tillbaka och jag pustade ut en aning, det var skönt att vara ensam.

Det kan ha gått en kvart när jag stängde av tv:n och släckte lampan i vardagsrummet för att gå in på mitt rum, när jag åter kom att tänka på tubkikaren. Vad var det paret brukade titta på, om de inte var fågelskådare? Älgar? Jag gick fram till kikaren och noterade tacksamt att Rosa måste ha tittat i den sist, för den var inte inställd för Bengts ögonhöjd. Just som jag kom fram till den hördes ett klickade under foten och jag ryckte till, men det måste ha varit golvplankan som lät och jag böjde mig ner för att kika ut i mörkret.

Först var det bara en suddig röra av ringar, ljus och mörker, men när jag vant mig vid att skärpa blicken ut i det okända genom alla linser ryckte jag till. Där var en stuga! Kikaren var både riktad mot och inställd till att se skarpt in genom fönstret till en stuga, och någon reste sig upp från en säng där inne. En lång man, svarthårig, och nu kom en kraftig kvinna i långa ljusa flätor fram till honom. Hon var äldre, men jag fick en underlig känsla av att allt var konstgjort. Var det flätorna? Det enda hon hade på sig var ett rött spetslinne och nu började mannen smeka av henne det. Jag såg hans tjocka kalufs följa linnets nederkant längre och längre upp över hennes kropp tills det dragits över huvudet, och plötsligt hade jag ett par enorma bröst svängande framför ögonen. Vad var detta? Jag reste mig upp och såg ut genom fönstret, den stilla lantligheten där ute, ovanför kikaren. Var de medvetna om att de kunde synas härifrån? Jag kunde inte se annat än en ljus fläck mellan träden om jag inte använde kikaren. Vilket lustigt par.

Jag böjde mig ner och satte ögat mot kikaren igen, utan att egentligen vilja se mer, jag måste bara få bekräftat att jag inte inbillat mig allt. Åter blurrigheten, de ljusa och mörka ringarna, följt av naken skärpa. Den långe mannen slickade den stora kvinnans bröst medan han smekte henne varsamt över kroppen med hjälp av hennes ena fläta. Jag drabbades av en känsla av overklighet. Hände detta verkligen? Jag sträckte på mig igen, ryggen gillade inte att stå sådär. Hade det inte sett ut som peruker? De såg äldre ut, som pensionärer, men hade så kraftigt hår. Hennes flätor var verkligen... jag sökte efter det rätta ordet. Suspekta. Ja. Surrealistiska.

Jag böjde mig igen. Kvinnan låg på rygg över en dubbelsäng med fotänden hitåt, mannen syntes inte till nu, men hon hade tagit av sig... jag... nej, nu ville jag inte se mer. De fick ha sin lilla hemlighet för sig själva. Jag lämnade kikaren och vardagsrummet, borstade tänderna och satte mig vid skrivbordet på rummet. Till att börja med tände jag inte ljuset och jag kunde se månljuset strila ner mellan träden utanför. Hur skulle jag kunna koncentrera mig nu?

Nästa dag tog jag bilen in till centrum inför mötet med redaktören, men stannade för att slinka in på turistbyrån igen. Där var samma expedit som i går, och nu flyttade hon runt några kartor i en hink och verkade inte ha alltför mycket att göra. När hon såg mig ryckte hon till, nästan omärkligt, innan hon anlade ett neutralt leende.
"Hej igen. Du trivs väl bra hos Granlunds?" sa hon med en forskande blick.
"Jodå, det är helt okej", sa jag. "Finns det kanske någon karta över området?"
"Ja, visst, jag ska visa dig."
Hon plockade fram och rullade ut en av kartorna från hinken och satte ett fingeravtryck på Granlunds stuga. Jag var inte ens nyfiken på ärret längre, på hennes finger, men desto mer på grannhuset. Det verkade vara en mycket liten stuga, den enda byggnaden i närheten.
"Här kanske någon mer kan hyra rum?" frågade jag.
"Nej, det där är också Granlunds, men de hyr inte ut den, tyvärr."
"Inte?"
"Nej, där vill de nog bara vara ifred. Man behöver säkert lite svängrum om man har så mycket gäster som de har, om du frågar mig."

Insikter

2014-03-17T22:56:00.000+01:00

Det har varit inne med mindfulness under ganska många år nu. Man ska lära sig smaka på russin, ett och ett, för att verkligen känna livet inom sig, på riktigt, som man gjorde som barn. Man ska träna sig i att leva i nuet, i den grundkänsla kroppens sinnen skänker, och på så sätt finna harmoni.

Men vad är egentligen mindfulness, vad är det man befinner sig i när man aktivt fokuserar på ett intryck i taget? Personligen tycker jag det är en intressant fråga och jag går gärna vidare - det finns flera intressanta vägar.

En av dem är att undersöka vem man vore om man inte hela tiden hade relaterat till specifika detaljer i sin historia. Man präglas av dem även när man medvetet befinner sig i mindfulness.

Jag tycker Byron Katie är bra på att hjälpa människor hitta sina låsningar så att de får aha-upplevelser och kommer vidare.

Vi tror oss se sanningen, det gör vi allihop, vad är det annars som vi ser? Skulle någon tro sig veta bättre, vilket inte verkar troligt, kan vi inte ta till oss några goda råd. Inte på djupet av vårt sätt att se på livet, och inte utan att först se detsamma växa ur oss själva. Insikter måste liksom komma inifrån, det måste klicka till och kännas i hela kroppen, inifrån och ut.

Vill man komma vidare till ett levande "nu" på ett annat plan gäller det att hitta nyckeln till dörren där goda råd kan slinka in, och för att krångla till det kräver varje fråga sin egen dörr, sin egen nyckel. För att lösa gåtan kan man ramla in i en situation eller lura sig själv. Kanske låta någon som Byron Katie göra det. :-) Hon har tagit fram en metod som hon kallar "The work", och här kan man se några filmer där hon jobbar med människor som vill lura sig till högre livskvalitet: www.thework.com/watch.php

Visst är det spännande?

Naturlig storlek

2014-03-16T20:10:00.000+01:00

Nästan alla yttre intryck vi får och påverkas av har andra människor satt sin prägel på. Den som klottrar på väggar gör att alla andra måste ta del av just den personens uttryckssätt, och det som arkitekter tar fram påverkar människor under lång tid. En anledning till att det är viktigt att komma ut i naturen är säkert att allt där har sin naturliga storlek och design, så länge människan inte strukturerat om där också. Naturen är en fantastisk skapelse som ger oss något helt annat än det som tagits fram under ekonomisk, mental eller tidsmässig press. Undrar hur man mår om man inte får se växtlighet eller vatten på länge.

Thaisoppa

2014-03-15T16:16:00.000+01:00

I stället för en bloggtext bjuder jag i dag på ett recept; en supersnabb och mycket god soppa med smak av Thailand.

Thaisoppa (2 portioner, 20 min)

Ingredienser

Några färska champinjoner
En näve skalade räkor
Några körsbärstomater, skurna i halvor
1/2 morot
1/2 purjolök
1/2 msk vetemjöl
2 dl vatten
1 grönsaksbuljongtärning
2,5 dl kokosmjölk
1/2 tsk riven färsk ingefära
1 tsk sambal oelek
1/3 lime (saft + rivet skal)

Tillagning

Skala och skiva moroten tunt.
Skiva purjolöken.
Vispa ut mjölet i vattnet i en kastrull och låt det koka upp.
Tillsätt buljongtärning, kokosmjölk, ingefära, svamp och morot.
Låt koka cirka 3 minuter.
Tillsätt purjolöken och låt puttra en stund till.
Ta av kastrullen från värmen och smaksätt med sambal oelek, limesaft och -skal, räkor och tomathalvor.

Servera gärna med jasminris, eller som ensam förrätt med ett gott bröd.

Gammal charm

2014-03-14T17:20:00.000+01:00

Jag undrar varför så mycket som jag tyckte var fult förr har blivit charmigare nu. Spårvagnarna, till exempel, de var ju riktigt fula på 70-talet (bilden är från ett museum). Det tyckte i alla fall jag. Men kolla vad luftigt man satt och hur man tänkt på funktion! Antalet platser var optimalt och det var lätt att hitta något att hålla sig i om man stod.

Helhetsintrycket är charmigare nu jämfört med de nya vagnarna, även om den inte var fin, och så är det med många andra prylar också. Vad beror det på? Kanske på att det inte sker några förbättringar sedan 60-talet utan mest bara förenklingar, och att man använder billigare teknik och material? Men det är något mer, något med hur man känner för det som inte längre är. Eller...? Jag kan inte sätta fingret på det. Men en sak är säker - tror jag. Jag kommer aldrig, aldrig att hitta det minsta lilla charmiga i en gråvit perstorpsplatta (länk till exempel).