Magnihasa

Några tydligare ord om patriarkatet

2013-05-01T23:04:00.000+02:00

Jag har hamnat i något av en debatt med folket borta på Genusdebatten, med anledning av mitt tydliga inlägg om patriarkatet. De har skrivit ett inlägg, och det är min tur att svara. Och det har varit det i över en vecka, vilket är något av en långsam svarstid. Men men. Omständigheter och så vidare.

Det enda sättet att kompensera denna långsamhet är att vrida upp tydligheten en smula. Med början i en mycket tydlig premiss.

Premiss: vårt samhälle är baserat på våld.

Det här är inte en kontroversiell sak att säga. Det finns mer litteratur om begreppet "våldsmonopol" än någon orkar läsa, och större delen av det liberala projektet baserar sig på denna premiss. Land ska med lag byggas, och lagar upprätthålls av beväpnade personer i uniform som står redo att bruka våld mot den som begår lagbrott. Eller mot de som på något annat vis bryter mot den sociala ordningen.

För den som eventuellt vill ha empiri på området, rekommenderas experimentet att inte betala räkningarna i några månader. Empiri kommer att infinna sig.

En invändning som brukar infinna sig när detta experiment föreslås är "men är du dum i huvudet heller, det är klart saker händer när räkningarna inte betalas!". Vilket är poängen.

Saker händer.

De händer dock inte slumpmässigt. Det finns en systematik i vem som drabbas, och ett system av rättfärdiganden för varför det är rätt att just dessa personer drabbas. När det gäller personer som inte betalar räkningarna så kan det röra sig om allt från att "lata parasitära jävlar ska inte kunna komma undan med att inte göra rätt för sig" till "pacta sunt servanda". Motiveringarna skiftar, men slutresultatet är alltid detsamma. Och vissa drabbas ofta än andra.

Detta är förstås inte begränsat till lagens väktare. Det finns gott om personer som gärna gör samhället en tjänst genom att spöa upp bögjävlar. De har ingen brist på motiveringar för varför det är rätt och riktigt att göra just detta, och de kommer att göra det igen. Och förmodligen komma undan med det.

Systematiken i detta är ingen hemlighet för någon. Det går att förutsäga vem som kommer att drabbas med större sannolikhet än andra. Vi har alla gått på högstadiet, och vet precis vilka det är som stannar hemma för att de vet att de kommer att drabbas av minst någon form av kränkning under skoldagens gång.

Den största av dem alla är det ständigt närvarande underförstådda budskapet att de skulle slippa eländet om de bara var lite bättre. Om de bara var lite smalare, lite snyggare, lite mindre homosexuella, lite mindre etniska, lite normalare -

Lite mindre en sådan person som förtjänar spö, spott och spe för att de är så fel.

De kommer förstås aldrig att bli sådana. Det finns alltid någonting mer att anmärka på, någonting som inte gjorts tillräckligt, någon aspekt av en nyans som är otillräcklig. Eftersom poängen inte är att dessa personer ska anpassa sig till ett ideal och sedan inkluderas i innegruppen - poängen är att hålla dessa personer i ett ständigt utanförskap genom att tvinga dem att försöka leva upp till ouppnåeliga ideal. En ständig underordning.

Så länge de inte anpassar sig så är de fel. Och så länge de är fel, så händer saker. På ett systematiskt förutsägbart vis.

Patriarkatet är ingen enskild händelse i denna systematik. Det är systematiken som sådan. Det är den samling omständigheter som gör att dessa personer kommer att anses vara förtjänta av spö, spott och spe i morgon också.

Och i övermorgon. Och nästa vecka. Och så vidare.

Det här är inget undantagstillstånd. Det är inget uttryck för ett tillfälligt avbrott i arbetet. Detta är det som händer när ingenting händer. Defaultläget. Vardagen.

De som gillar sina vardagar har förstås ett intresse av att framställa läget som att det är fel på individerna. Som om de faktiskt förtjänade det spö, spott och spe som drabbar dem, och bara behövde anpassa sig lite bättre till den goda ordning som råder. I stället för att bråka och ställa till bekymmer.

För vi vet ju alla vad som händer med bråkstakar.

Fuck debatten - när debatten är fucked

2013-04-18T16:31:00.001+02:00

Det har varit mycket tal om tagande och otagande av debatter de senaste dagarna. För att illustrativt exemplifiera att det finns debatter som inte bör tas, så tänker jag härmed lista ett antal debatter som inte bör tas.

Är din mamma verkligen så ful som alla säger?

Har det dröjt för lång tid innan återinförandet av slaveriet?

Hur länge kan vi vänta innan vi avlivar judekräken?

Vilken är den korrekta metoden för att göra de fattiga fattigare?

Hur mycket pengar kan vi egentligen lägga på de värdelösa handikappade?

Har den äckliga homosexualiteten gått för långt?

...och så vidare.

Jag tror poängen är förmedlad. Vissa debatter varken kan, bör eller ska tas.

Hur mycket Björklund tål Sverige?

2013-04-16T11:59:00.000+02:00

Det är på sätt och vis synd att tanken om att upprätthålla ett gott namn inte är en större grej än vad det är idag. Ty namnet Björklund ligger inom utbildningsväsendet nuförtiden väldigt nära den status en svordom har, och det tycks som att det finns något av en ambition att göra mer av det som redan gjorts.

Det får mig att fundera - när blir ett namn så impopulärt och så illegitimt att det blir påkallat att helt enkelt strunta i det och agera efter eget huvud?

Eller, med andra ord: när blir kraven från minister Björklund och tillhörande departement så pass ohållbara att det enda rätta är att strunta i dessa krav och börja syssla med utbildning i stället?

Kort sagt: när är det dags för en skolrevolution?

Nu kanske någon invänder att utbildningen är för viktig för att utsättas för revolutionära impulser. Att fostrandet av framtida generationer är för viktigt för att åsidosättas. Att det finns ett samhällsintresse i att utbildningen fortsätter.

Precis.

När når vi gränsen för hur mycket extra pappersarbete, extra katedernonsens och extra allt som inte är praktisk undervisning skolväsendet tål? När är det dags att välta skrivbordet, befria kunskapen och börja undervisa eleverna snarare än disciplinera dem?

När blir Björklund för mycket för allas bästa? Hur mycket Björklund tål Sverige?

Det är en fråga väl värd att ställas.

Några tydliga ord om patriarkatet

2013-04-15T19:43:00.000+02:00

Ibland blir jag kritiserad för att jag är otydlig. Därför ska jag nu vara extremt tydlig, utan vidare omsvep.

Om du inte tror på patriarkatet så är du dum i huvudet. Ett rikspucko. En förnekare av det uppenbara. En person i behov av särskilt stöd. Utan kvalifikationer. Automatiskt diskvalificerad från livet. IQ fiskmås. En glödlampa utan tråd. En bladlös kniv utan skaft. Måndagsexemplaret gud glömde -

Tydligheten glöder nu lika hett som dina kinder. Gott.

Ungefär nu brukar ordet "men" dyka upp. Men är bra. Förutom när det är dåligt använt. Vilket det brukar vara när patriarkatet kommer på tal. Och när jag nu ändå har din oförblommerade uppmärksamhet, så finns både tid och tillfälle att gå igenom ett mindre antal av dessa men. I förebyggande syfte.

Ett favoritmen är "Men männen då!". Till vilket det bara finns ett svar: grattis, du har upptäckt att patriarkatet är ett skitsystem som drabbar både män och kvinnor. Sorgligt nog tycks din märg vara för ärrad för att komma förbi tanken om allas kamp mot dig. Vilket är synd, eftersom det enda sättet att få bukt på eländet är gemensam aktion och långsiktigt samarbete.

Ett annat men är att försöka reducera diskussionen till en specifik aspekt av någonting. Vilket kan vara kul i sig, men efter den femtioelfte gången en generell kritik av patriarkatet kommit att handla om arkana aspekter av föräldraförsäkringens mer mytomspunna delar, så uppstår en viss trötthet på fenomenet. Men uppstår. Grejen är dock att om ens analys av samtiden stannar vid specifika fragment, utan ens en antydan till att försöka sig på en lite vidare utblick, så är vi tillbaka i inledningen igen.

Det värsta är när ambitionen tycks vara att stanna där. Att för evigt förneka sig själv möjligheten att delta i diskussionen, men ändå envisas med att vara en del av varje meningsutbyte. Det är en tragisk syn.

Ett tredje men är "Men det är väl inte så farligt!". Till vilket jag svarar: med den klädseln har du ingen rätt att uttala dig, ingen rätt att bli trodd och ingen rätt att inte bli våldtagen. Genom att agera på det slampmässiga vis du i all din horighet nu beter dig på har du enilgt det sociala kontraktet förklarat dig själv och din kropp vara allmän egendom, och det är från och med nu fritt fram för alla att göra precis vad de vill med dig.

Det är precis så farligt. Det är också vardag.

"Men kvinnor har fördelar i samhället så som det ser ut idag!". Om du med 'fördelar' menar 'en mycket klart och tydligt definierad könsroll som definierar samtliga aspekter av ens liv, där varje avvikelse från denna könsroll innebär att det finns utrymme för sanktion och bestraffning', så ja. Kvinnor som håller sig inom madonna-ramen betraktas (på nåder) som anständiga människor. De slampor, slynor, horor och generellt fula varelser som inte lever upp till dessa könlösa könsliga ideal har däremot mestadels nackdelar. Särskilt om de har mage att inte skämmas för att de är sig själva snarare än den tillgjorda yta patriarkatet kräver att de ska vara.

Kul grej: män är också definierade av könsroller, och de blir också misshandlade om de bryter mot dem. Varje gång.

"Men feminismen säger att män är djur!". Nej, det klarar patriarkatet av helt på egen hand. Faktum är att hela djurdelen är en del av det män förväntas vara inom ramen av den mansroll som finns. Som man förväntas du inte ha kontroll över dina djuriska lustar, och så fort en kvinna med ens det minstaste av utmanande kläder uppenbarar sig så är allt tal om människans inneboende rationalitet som bortblåst - det kan bara finnas en påve åt gången, och det kan bara finnas ett tänkande huvud åt gången.

Det är en av 'fördelarna' som kommer med att vara man i patriarkatet, så att säga.

"Men, men, men - om det här stämmer så måste jag tänka över mitt liv, mina tankar och min självidentitet!" Ja. Grattis. Livslångt lärande. Det börjar nu.

Vad säger dina tweets om dig?

2013-04-12T09:07:00.000+02:00

Enligt ryktet så går det något av en storm kring en person vid namn Omar Mustafa. Jag kan utan vidare medge att namnet inte betyder någonting för mig, och att hela stormen mestadels framstår som ett fall av en synd som straffar sig själv.

Det vill säga att det är så det går när en helt oförhappandes gör ogrundade stadgeändringar mitt under pågående årsmöte. Även för en social demokrati.

Detta är inte intressant i sig. Det intressanta börjar i en bildtext hos Expressen, som antyder att de gått igenom Omars samtliga tweets. För att citera:

Expressen har gått igenom S-politikern Omar Mustafas samtliga inlägg på Twitter och kan visa att han på flera sätt går emot partiets linje.

Slående ord. Ord som får en att fundera. Fundera i banor så som: samtliga tweets, huh? Det lär ha tagit ett tag. Jag undrar om de skulle vara lik ambitiösa när det gäller mina tweets om jag hamnade i en liknande situation. Och vad i hela friden de skulle göra av dessa.

För att illustrera:

Bandit enters the room. Everyone watches in awe as the 665th tweet is written, and then deleted to the sound of #WeirdTwitterCon crying.
— Johanna Drott (@sargoth) April 11, 2013

Är detta i linje med partiets uppfattning? Är det i linje med något partis uppfattning om någonting? Är det ens ett uttryck för en åsikt? I vilken kontext är det ens ett begripligt uttalande? Vad är det som händer? Är de döda? Är jag?

Och, än viktigare: vad betyder det i termer av en tidningsredaktion som aktivt letar efter material att placera under rubriken "NYA KONTROVERSER SOM DU VILL LÄSA ALLT OM"?

Det är långt ifrån ett originellt påstående att påstå att vi har större tillgång på information om och av varandra numera. Den mesta av denna information tenderar dock att vara ganska irrelevant för vad som pågår i dagsläget. Folk lär sig nya saker, glömmer gamla saker, mognar och växer, och är på det hela taget ganska mentalt rörliga av sig. Det som sägs nu har kanske eller kanske inte någonting att göra med det som sades för ett år sedan, och det kan mycket väl vara så att det som sades för ett år sedan sades i en kortvarig fas av märklighet, Eller som ett resultat av ett missförstånd, som löstes som ett resultat av de diskussioner som uppstod efter att det sagda var sagt -

Detta är lättare förstått än sagt.

För redaktionens del så finns dock all information - alla tweets, blogginlägg, debattartiklar och allting - tillgängliga samtidigt. Den som aktivt letar efter någonting som potentiellt sett skulle kunna säga emot någonting som sagts idag har gott om saker att gräva upp, förstora, vinkla och på det hela taget vara kreativt remixiga med. Oavsett kontext, förändrade omständigheter eller förtjänade erfarenhetspoäng.

För den som verkligen vill, så är det lätt att hitta saker. Utan att ens hitta på någonting. Det är bara att citera rätt tweet, trots allt. Någon gång lär minst alla ha sagt någonting värt att göra en rubrik av, och med tillräckligt mycket sensationslystnad -

The thingage thinged the thing. In itself, this was not a big thing.
— Johanna Drott (@sargoth) April 11, 2013

...och sen så finns ju twitterflöden som inte är relevanta för den svenska kontexten över huvud taget. Men det är en annan historia.

Poängen här är inte att vi lever i nya tider. Alla tider är nya framtider. Snarare är poängen att kommunikation är multimodal numera, och att detta för med sig märkliga konsekvenser för ganska precis alla. Politiker får sin gärning recenserad utifrån deras twitterflöden, medmänniskor får sina vardagar avslöjade av deras facebookgöranden, och på det stora hela så sker väldigt mycket mer kommunikation mellan formaten än förr. Alla databaser läcker; alla konversationer läcker också. Till sist finns det bara en enda, massiv brontokonversation där alla deltar samtidigt, utan att någon för den skull riktigt vet vad de säger. Om de nu ens säger någonting vid det tillfälle då de säger det de säger -

Det är här det riktigt intressanta börjar.

And grammar. And contextual knowledge. And social implications within a discursive setting. And author functions. And endless recursivity. A
— Johanna Drott (@sargoth) April 8, 2013

#upk13

2013-04-05T19:09:00.001+02:00

Idag sparkar Ung Pirats årliga kongress igång. Likt varje åt så är det en händelse att förbereda sig för, och likt varje år är det garanterat att bli en händelse att minnas.

För er som inte varit på en dylik kongress, kan jag rapportera att det är en blandning mellan en fest, en högtid och en tid för hårt politiskt slit. Alla tre samtidigt.

Det är festligt i och med att alla är där - alla interna skämt fungerar, alla stående referenser förstås, alla pågående diskussioner äger rum. All den där latenta kommunikationen som pågår till vardags, mellan och under förbundsarbetet, händer ännu mer än vanligt. Särskilt för de nyare i sammanhanget, som helt okynnes upptäcker att de är både initierade, invigda och inblandade.

Det kommer bli särskilt festligt att åter träffa alla som gått igenom den beryktade introduktionsutbildningen. Inte minst som jag alltid brukar bli överraskad av hur mycket de haft för sig sedan jag träffat dem senast.

Många känner även en känsla av högtid inför och under kongressen. Det är någonting särskilt med att vara en beslutande församling som är församlad för att besluta om hur framtiden ska ta form. Det är ett förtroende som bör vårdas ömt och tas på precis det allvar det förtjänar.

Denna omvårdnad tar sig form i att förbereda, presentera och argumentera för de motioner som ska behandlas under mötet. I år är det 43 motioner, som var och en behöver gås igenom, diskuteras, omdiskuteras, sättas under luppen och processas genom det politiska maskineri som är demokratins väsen.

Kort sagt - fest, högtid och en himla massa hårt arbete, allt på en gång.

Låt det börja. Låt oss ha kul. Låt oss remixa världen till en ny framtid.

Vem vinner egentligen på att tala om vinster i välfärden?

2013-04-04T23:57:00.001+02:00

Socialdemokraterna gillar att prata om vinster i välfärden. Mer specifikt om hur hemska de är. Fokus borde ligga på att producera väl utfärdad välfärd för medborgarna, snarare än på att producera vinst för enskilda marknadsaktörer.

Det är en giltig politisk ståndpunkt. Socialdemokraterna tycks vilja ha den. Men de lyckas vara oerhört selektiva i hur de agerar på denna ståndpunkt. Många gånger verkar det nästan som att de mentalt klassar denna ståndpunkt som en ren sjukvårdspolitisk fråga, och kopplar bort den helt och hållet när det är dags att diskutera andra frågor. Som om det inte gick att frikoppla principen om välfärd före vinst från det specifika sammanhang den tenderar att nämnas i.

Det går att applicera denna princip mer generellt. Exempelvis på produktionen av kunskap.

Det är ingen hemlighet att akademiker skriver. Det är det akademiker gör - skriver. En akademiker som inte skriver är antingen adjunkt eller defunkt, och den som känner det inre livet på de akademiska institutionerna vet att det mest prestigefyllda som finns är att bli publicerad.

Det märkliga är att de skriver i en social miljö där det förväntas av dem att de ska skriva gratis. Eller, rättare, att de under sina skattefinansierade arbetsformer ska skriva texter som blir publicerade under stängda former, där enbart de som betalar dyra pengar till privata aktörer har tillgång till dessa allmänt välfärdade texter.

Det säger sig självt att principen om vinster i välfärden går att applicera på det här.

Om vi stannar kvar på universiteten, så pågår väldigt mycket forskning där. Delvis för att ge akademikerna någonting att skriva om, men mestvis för att bidra till det gemensamma kunskapande som över tid kommer att ge alla bättre förutsättningar att göra det de gör.

Det märkliga med denna forskning är att den i Sverige är till tre fjärdedelar (ibland mer) skattefinansierad, men att patenten från denna forskning tenderar att hamna i privata företags händer. Gemensamma resurser läggs ner för att gynna det allmänna, men tycks ändå systematiskt primärt gynna enskilda privata marknadsaktörer -

Jag behöver inte lägga ut texten för hur detta hör ihop med det tidigare sagda.

Det går, över lag, att applicera tanken om välfärd framför vinst på kunskapandet som sådant. Det är ju trots allt ingen hemlighet att kunskapande bygger på användande, återanvändande och på det stora hela ett stort imiterande av det som finns till hands. Vanligtvis i den gemensamma kulturskatt som delas av den befolkning en råkar befinna sig i - i form av böcker, filmer, sånger, berättelser, allt det där som i Moderaternas nedskärningsplaner benämns som "kultur".

Det märkliga med denna gemensamma kulturskatt är att den i allt större utsträckning kommit att bli privat egendom. Det är inte tillåtet att hur som helst citera en diktstrof, återge en berättelse eller remixa en låt - risken är övervägande att någon slags upphovsrätt inkräktas, och att det som borde vara en allmängiltig självklarhet blir en lönsam affär för de enskilda aktörer på marknaden som lyckas monopolisera vårt kulturarv.

Upphovsrätten gäller idag i sjuttio år. Från och med skaparens död. För att få en referenspunkt i hur länge detta är, betänk att den här texten kommer bli public domain cirka år 2150, plus/minus hur hälsosamt jag lever. Ja, 2150, två ett fem noll, ungefär etthundrafyrtio år framåt i tiden.

Det är väldigt lång tid för gemensamma kulturskatter att vara inlåsta i privata vinstskapande omständigheter. Det skulle kunnat skapas väldigt mycket gemensam väl utfärdad kultur under den tiden.

Det märkliga med Socialdemokraternas tal om att välfärdens kvalitet ska premieras framför privata vinster är att de skulle bli väldigt lika Piratpartiet, om de bara tog sig tid nog att verkligen ta det på allvar.

De är förstås ytterst välkomna att piratkopiera detta tänkande. Ju mer desto bättre. För alla inblandade.

April april din förstående sill!

2013-04-03T12:56:00.000+02:00

Första april är en märklig dag. Inte minst som dagen är närmare två dygn lång nuförtiden, och det är svårt att veta exakt när det är dags att börja vara vaksam och när det är okej att slappna av igen.

Anledningen till denna märkliga långhet är tidszoner, i plural. Med hjälp av internet så är det numera möjligt att kommunicera snabbt över hela världen, vilket innebär att det är fullt möjligt att prata snabbare än klockan. Nu är nu i Bräkne-Hoby, Auckland och San Francisco. Samtidigt.

Eller, med andra ord: när tidningarna i Auckland publicerar sina första april-artiklar (klockan 00.01, för enkelhets skull), så är det fortfarande en hel drös timmar kvar av mars för vår del. Och när tidningarna i San Fran gör detsamma, så har nästan halva första april gått för oss. Mer, om de publicerar senare än 00.01.

Det här innebär att första april "egentligen" börjar sista mars, och slutar på morgonen den andra april. Vilket gör det lite småjobbigt att navigera nyhetsflödena under dessa två dygn. Och än mer att diskutera med alla dessa nät kontakter som lever i olika tidszoner - är de i första april-läge, eller är det business as usual som gäller?

Den delade förståelsen av tid sätts tillfälligt i gungning.

Delad förståelse är, inte helt orelaterat, den viktigaste grundstenen i ett första april-skämt. Tricket är att agera precis tillräckligt mycket inom ramen för det förstådda (det sannolika, det förväntade, det gängse underförstådda) att det framstår som rimligt, men ändå hålla sig så pass nära gränsen för det orimliga att huvudbry uppstår.

Jag brukar göra det lätt för mig, och köra med ett globalt aprilskämt. (Globalt både i betydelsen "över hela världen", och i betydelsen "det övergripande tema som alla delar relaterar till".) I år blev det det inte helt otroliga påståendet att jag inom snart kommer att flytta till Berlin för att jobba för det lokla Piratpartiet.

Min tankegång såg ut så här: Å ena sidan är det första april, och allt jag säger kommer per automagik vara suspekt. Å andra sidan tenderar mina medmänniskors förståelse för vad jag faktiskt sysslar med inom Piratpartiet vara väldigt diffus, och den generella kollen på vad tyskarna håller på med är så pass obefintlig att det rent principiellt skulle kunna vara sannolikt. Det skulle, baserat på (bristen på) tillgänglig information, kunna hända. I brist på ytterligare information är det (likt Schrödingers metaforiska katt) både sant och falskt samtidigt, och den som vill vara verkligt säker gör bäst i att fråga igen den andra april.

Jag vet inte hur många som egentligen gick på det. Men ansiktsboksuppdateringen på temat fick 39 likes, en hel del gratulationer, en del frågetecken och ett par påminnelser om datumet. Vilket, om inte annat, är ett tecken på att social aktivitet har inträffat.

Den generella principen att ta härifrån är inte att det alltid lönar sig att tänka på dagens datum. Det vore en väldigt specifik princip, trots allt.

Snarare vore det mer givande att tänka att all kommunikation sker på det här viset - det gäller alltid att utgå från det som tenderar att bli förstått (det sannolika, det förväntade, det självklara) när saker ska sägas. Om det sagda ligger för långt bort från detta, så ser folk förvirrade ut och undrar vad en pratar om. Eller så struntar de i det sagda.

Oavsett om det är den första eller den femte april. -

Den lata människans kritik mot feminismen

2013-03-22T03:34:00.003+01:00

Människor gillar att tänka i motsatspar. Det gör världen lättare att hantera, och avlastar den tänkande delen av självet från allt det där arbete det innebär att bolla många datapunkter i luften samtidigt. Det är trots allt så väldigt mycket lättare att hålla reda på allt som behöver hållas reda på när allt kan vara antingen det ena eller det andra.

Antingen gott eller ont. Stötta det som är gott, bekämpa det som är ont. Världsbild complete.

Att människor gillar att tänka i såna här banor är förstås ingen nyhet. Redan de gamla grekerna exploaterade järnet ur detta, och eftersom det aldrig slutade fungerade så slutade det aldrig att användas.

Släpp inte taget om en fungerande arbetsmodell som fungerar.

Eftersom det nu både fungerar och används, så är det lätt att hitta exempel på användningar i praktiken. Ett överuppenbart exempel är feminism - eller, rättare, den samtida responsen mot den.

Now, det har förstås alltid funnits respons. Men det har gått ett tag sedan det var ett reflexmässigt "men lilla gumman, du vet ju att kvinnor hör hemma i köket". När det slutade fungera att okynneshänvisa till naturligheten i kvinnors köksbundenhet, så togs andra metoder till.

Möt motsatsparet feminism-maskulinism.

Det luriga med att konstruera ett sådant motsatspar är att det är så uppenbart genomskinligt. Så uppenbart att folk tänker "hmm, det borde gå att göra det här bättre". Vilket förespråkarna av jämställdismen förstås försöker harpa på - "men vi är inte för det ena eller det andra, vi är för alla!". Genom att reducera det hela till en enkel dualism, görs frågan till någonting enklare än det egentligen är.

Strategin fungerar. Bevisligen. Den har fungerat i över två tusen år. Den som till äventyrs drabbas av tanken att människor är mer lättlurade än de behöver vara - kan förlåtas. Vi vill alla tro gott om varandra. Även när de går på genomskinliga knep som inte borde lura en femåring.

Något som inte tycks vara genomskinligt är att feminismen inte alls befinner sig i en motsatsställning till maskulinism, eller vad en nu vill kalla generell manschauvinism. (Särskilt inte i egenskap av att vara kvinnochavinism, så som uppställandet av detta motsatspar antyder.) Det räcker med att slöläsa en introduktionsbok till ämnet feminism med ett minimum av läsförståelse för att mötas av nyheten att det har att göra med en analys av könsroller som sådana, oavsett om dessa råkar var manliga eller kvinnliga. Eller att (för att göra det så enkelt för oss som möjligt) läsa på Wikipedia.

Men människor gillar att bli avlastade. Det är avlastande.

Det fungerar. Bevisligen.

Vi måste inte bränna ner byn för att rädda den, jag lovar

2013-03-13T17:50:00.002+01:00

Låt oss prata om social stabilitet för en stund.

Social stabilitet är bra att ha. Det gör det möjligt att planera och bedriva långsiktiga projekt, och underlättar för sådana saker som ekonomiska investeringar och liknande att hända. Om alla vet att saker kommer att se ganska likadana ut i morgon som idag så kan skolscheman dras upp, planerade sociala reformer genomföras och stordåd som kräver en större arbetsinsats än ett dagsverke utföras.

Kort sagt: syssla inte med saker som hotar den sociala stabiliteten. Särskilt inte om du är en politiker. Det leder sällan till bra resultat.

Ett resultat av frånvaron av social stabilitet är att folk börjar anpassa sig till de ostabila förhållandena. De börjar utgå från att dåliga saker kommer att hända, och att det är bättre att vara förberedd än att vara oförberedd. Beroende på arten och naturen av den ostabilitet som råder, så tar sig dessa förberedelse olika uttryck. Det blir därför svårt att generalisera rent generellt.

Låt oss därför ta tre konkreta exempel på hur den sociala stabiliteten aktivt rubbas, och på vad som händer när människor anpassar sig till detta.

1. REVA, det ökända projektet om rättssäkra och effektivt verkställande av avvisningsbeslut. Där polisen, genom någon slags tolkning av sina arbetsdokument, fått för sig att det är en bra idé att ge sig på människor som ser utländska ut bara för att de ser utländska ut. Alla människor som ser utländska ut, oavsett hur infödda, oskyldiga och vardagssvenskar de än är.

Att när som helst kunna bli anhaffad av polisen är motsatsen till social stabilitet, och anpassningen till detta är förstås att bli misstänksam mot poliser i allmänhet. De kan ju trots allt när som helst komma och göra en till misstänkt för någonting, och att prata med dem är därmed detsamma som att aktivt utsätta sig för risken att hamna i bekymmer med lagen. Det rationella att göra är därmed att hålla sig så långt bort från dem som möjligt, så länge som möjligt.

Detta är den ofrånkomliga konsekvensen av projekt som REVA. Det är så rationella människor anpassar sig till den socialt instabila situation det innebär att vara misstänkt per automatik.

2. Piratkopiering. Låt oss inte sticka under stol med någonting här: en absolut övervägande majoritet av alla under tjugofem sysslar med det, och ingenting inom ramen för ett demokratiskt statsskick kommer att få dem att sluta göra det. Det enda som möjligtvis skulle kunna stoppa det hela är en katastrofal kollaps av den infrastruktur som upprätthåller internet - men låt oss inte orsaka en sådan.

Det som händer här är att alla dessa kriminella personer under tjugofem (och över också, förvisso) börjar tänka på sig själva som kriminella. Och planera därefter. Vad händer om polisen kommer?

Återigen blir det rationella att göra att hålla sig undan från lagens väktare. För en hel, kriminaliserad ungdomsgeneration.

3. Massövervakning. När allt en gör, säger och kommunicerar hamnar i ett sökbart register, så uppstår en press på att hålla koll på sitt agerande. Det blir av yttersta vikt att hålla sig disciplinerad, skötsam och långt borta från allt som skulle kunna misstas för någonting suspekt - vare sig det handlar om människor, organisationer eller åsikter.

Eller att synas göra det. För som vi alla vet så finns alltid sätt att ta sig förbi systemen, och människor har i alla tider varit fenomenala på att ta sig förbi dessa. Den naturliga reaktionen blir att etablera alternativa kanaler där subversiv eller olämplig kommunikation kan ske under diskretare former, utan insyn från någon som eventuellt skulle ha någonting att säga om saken. Som polisen. Eller Skatteverket. Eller staten som sådan.

Att svarta marknader expanderar som ett resultat av detta borde inte komma som en förvåning för någon. När det blir lättare att dölja sig för lagen blir det lättare att dölja sig för lagen, och de system av massövervakning som kontinuerligt sätts på plats är en enorm spark i baken för vanliga människor att ta sig i kragen och kryptera järnet ur sina vardagar. Även och särskilt om de bara sysslar med vanliga vardagssaker som ingen skulle lyfta ens ett upphetsat ögonbryn över om det inte loggades, sparades och vid tillfälle plockades fram som bevis på suspekt leverne. Saker som i ett mindre övervakat samhälle hade kunnat

Resultatet blir ett större antal människor som agerar utanför de lagstiftade ramverk som finns. Vare sig det handlar om konsumentskyddet, arbetsrätten, skatterätten eller brottsbalken. Med allt det innebär.

Summa summarum: om det är social stabilitet som vill uppnås, så är dagens politik den raka motsatsen till hur detta åstadkoms. Och den som till äventyrs har social stabilitet som politisk målsättning, behöver sätta sig ner och fundera över dessa frågor.

Innan fler broar och byar bränns.

Övervakning är övervakning

2013-03-12T12:32:00.002+01:00

Jag gillar enkla utgångspunkter. De är enkla att förklara, enkla att förmedla och (viktigast av allt) enkla att förstå. Så låt oss utgå från den enklaste av alla enkla utgångspunkter:

A är A.

Det är precis så enkelt som det låter. Ett någonting är ett någonting. Ett äpple är ett äpple. Ett övergångställe är ett övergångsställe. Ett monument är ett monoment. Saker är det de är.

Sunt förnuft rakt igenom, med andra ord. Det krävs inga som helst vidare förklaringar för att förstå denna utgångspunkt. Du är redan så fullt införstådd i det hela att du vid det här laget vill komma förbi självklarheterna till någonting intressantare.

Så som, säg, rubriken. Övervakning är övervakning. Låter rättframt nog - det behövs inga större intellektuella manövrar för att inse att så är fallet. A är A.

Ändå verkar det som om någonting går fel i tänkandet när det handlar om just övervakning. Väldigt många verkar få för sig att övervakning inte är övervakning när det handlar om personer de inte gillar eller i all ärlighet inte bryr sig om.

Så som, säg, kvinnor.

Redan här kan jag höra hur läsare reser sig upp i protest. Jag behöver bara nämna ett enda ord för att det helt plötsligt ska bli väldigt mycket mindre självklart att A är A, att övervakning är övervakning.

Som om det sunda förnuftet inte gäller när det vore opassande att ta det som sunt och förnuftigt.

Som det inte vore övervakning att varje andetag, rörelse, handling, steg och val en gör hålls under noggrann uppsikt av människor som - utan att tveka - kan och kommer att vråla "hora!" så fort någonting är fel. Eller upplevs vara fel. Eller upplevs ta sig friheter som denne enligt den övervakande inte har rätt att ha.

Som om det inte vore övervakning att ständigt behöva tänka på allt. Eftersom allt betraktas, bedöms, kritiseras och används som grund för bedömning av ens sociala ställning. Eftersom ett enda ögonblick av odisciplinerad ärlighet kan rasera ens möjligheter till att ta sig vidare i livet. Eftersom respektabla människor inte är slampor.

Som om övervakning inte vore övervakning. Som om det inte vore det bara för att det drabbar personer du känner så brutalt påtagligt att det är svårt att tänka sig deras liv utan det. Och att du skulle tvingas till ett enormt omtänkande av ditt liv och leverne om du råkade missta det sunda för förnuft.

Du är fullt välkommen att komma med komplicerade och intrikata bortförklaringar för varför övervakning inte är övervakning. Slingra gärna till det riktigt ordentligt, så pass att A blir B, äpplen blir päron, övergångsställen blir autostrador och monument blir farthinder.

Det hjälper förvisso inte mot övervakning, och ger den reellt existerande övervakningen av reellt existerande människor tillräckligt med bränsle för att fortsätta en dag till - men hey.

Den som inte är ful har väl inget att dölja, eller hur var det?

Säg det du tänker, men tänk på vad du säger

2013-03-08T17:42:00.001+01:00

Ingenting är så komplicerat att det inte kan reduceras till ett pedagogiskt motsatspar.

Motsatsparet för den här gången: grammatik och mening.

Jag kan redan se att du är en aning förvirrad. En tänker trots allt inte på grammatik särskilt ofta till vardags, och det är än ovanligare att ställa det i motsättning mot någonting. Men först, grammatik. Vad är det, egentligen?

Det är lätt att tänka att det har någonting med ackusativ, dativ, konjunktiv och andra jobbiga ord att göra. Det kan göra det. Men i sin enklare form så handlar grammatik om att kunna använda ord på ett sådant sätt att de blir förstådda med avsedd effekt

Det enklaste exemplet på detta är de standardfraser som turister lär sig när de är ute i världen och turistar. De behöver inte egentligen ha någon som helst aning om vad orden de säger betyder, bara att de fungerar om de används i rätt sammanhang. Så som, säg, una cerveza por favor. En vet inte vad en säger, men väl att om en säger det så sätts ett förutsägbart händelseförlopp i rullning.

Eller, med andra ord: förmågan att kunna använda ord så att de blir förstådda med avsedd effekt.

Du märker förmodligen att det finns vissa gränser för vad som kan göras med grammatikens försorg. Det är en sak att kunna rabbla random fraser som fungerar i diverse sociala situationer. Det är en helt annan sak att kunna öppna upp en livlig dialog med bartendern om hur inredningen matchar det humör en hade under sin senaste läsning av Prousts ouvre en stilla regning hösteftermiddag - aka, att faktiskt kunna säga någonting som är mindre omedelbart än "en öl tack".

Att kunna ett språk är mer än grammatik. Det behövs mening bakom orden också.

Om du behöver ett mer närliggande exempel på detta än turistexemplet, så är ordet "demokrati" det mest närliggande ordet av dem alla. Eftersom alla och deras mamma eventuellt inser att ordet "demokrati" kan kastas in i ganska precis alla möjliga och omöjliga sammanhang med ett minimum av grammatisk färdighet, och sedan har en mycket påtaglig effekt på diskussionen de råkar delta i. Inte för att det de säger nödvändigtvis har någonting med demokrati att göra, utan för att de - likt turisterna - lärt sig att om de använder ordet så kommer vissa resultat att följa.

Vare sig de har någon aning om vad de egentligen säger eller inte.

Det luriga med detta förhållande är att de som talar inte nödvändigtvis vet om att det är grammatik de brukar. Det är fullt möjligt att de i all ärlighet tror sig prata om demokrati varje gång de använder sina grammatiska superkrafter, och att de känner så starkt för demokratins väsen att de på ett märkligt vis lyckas få varje diskussion att handla om just demokrati. Vad det än råkade handla om från början. I alla diskussioner, alltid.

Det finns förstås massvis av liknande grammatiska formler att använda. "Massinvandring", "kriget mot terrorism", "det ska löna sig att arbeta" eller "vi kan väl prata om någonting trevligt i stället" - ord ord ord. Redo att användas närhelst ingenting av mening behöver sägas.

Grattis. Du är nu lite mer utbildad än du var när du började läsa, och kommer förmodligen ha lite svårare att skriva någonting än du hade för bara en stund sedan. -

Piratpartiet bygger en månbas driven av nordkoreanskt enhörningsblod!

2013-03-05T11:47:00.002+01:00

Det finns bitar av information som är svåra att veta vad en ska göra av dem. Som inte passar in i någon som helst förståelseram, och som är så oförenliga med allting annat att ett "wtf" är det mest logiska svar som över huvud taget finns.

Som när ens granne helt oförhappandes förkunnar att hen från och med nu kommer att leva resten av sitt liv som fullblodsjuggalo. Det finns inga rätta svar.

Eller som när TPB förkunnar att de numera ska inleda ett samarbete med Nordkorea.

Hur hanteringen av oförutsägbara obegripligheter sker säger rätt mycket om en person eller en organisation. Det ger en fingervisning om hur denne kommer att agera i skarpt läge, och ger vissa ledtrådar om vad som egentligen tycks och tänks men som inte vågar sägas under me begripliga former.

En möjlig respons är att helt enkelt erkänna att en vet för lite för att kunna agera på det uppdagade, och skjuta upp eventuell reaktion till dess mer info kommer in.

Det är en så kallad mogen reaktion.

Det går också att slå på den största av alla trummor, basunera ut det obekräftat obegripliga till alla som eventuellt vill lyssna, och dra alla växlar som växlas kan.

Det vore motsatsen till det ovan nämnda.

Nu är jag inte den som nämner namn bara för att nämna namn, men om du eventuellt känner igen dig i någon som helst beskrivning får gärna ta dig för att tänka över, om och efter.

Och om du eventuellt råkar vara ett svenskt medieföretag, med långt fler anställda och långt större budget för faktakoll än vad utomstående egentligen inser, och som dessutom bygger en inte helt oansenlig del av ditt varumärke på förekomsten av nämnda faktakoll, så torde orden "se över sina rutiner" vara mer inne än vanligt just idag.

Men. Ingen nämnd, ingen glömd. Det viktigaste är trots allt att vi alla fick oss ett gott skratt, en lärorik knäpp på näsan och självinsikt nog att inte hamna i samma fälla nästa gång.

Inte sant?

Det är inte bara du, men allt är ändå ditt fel

2013-02-28T11:51:00.002+01:00

Inget är så komplicerat att det inte hjälper att pedagogiskt bryta ner det i ett motsatspar. (Det här är en fortsättning på det här inlägget.)

Motsatspar 2: Specifikt och generellt

Någonting som händer alla som vill diskutera mer generella trender rörande samhällsutveckling är att någon kommer och påpekar att det inte alls är en generell utveckling, eftersom det minsann finns människor som inte följer den generella utveckling som diskuteras.

För att konkretisera: när arbetslöshet diskuteras så är det väldigt lätt för någon att invända att det är väldigt lätt att få jobb, eftersom de känner personer som väldigt lätt får jobb. Eller att bostadsbristen är en myt, eftersom det minsann går att få tag på bostad om en bara kan rätt handskakningar.

Problemet med sådan individuell motargumentation är att det alltid kommer att vara lätt för en viss given individ att hitta jobb eller bostad. Det enda som behövs är trots allt ett jobb eller en bostad, och sedan är problemet löst för dennes del. Det blir lite knivigare när det helt plötsligt är tio tusen arbets- eller bostadslösa som alla letar samtidigt - lösningen för alla individuellt är ett/en jobb/bostad, men lösningen för alla tio tusen kan inte direkt överföras från den ena nivån till den andra. Särskilt inte om det inte ens finns infrastruktur för ett inflöde på så många människor.

(Det väldigt mycket konkretare exemplet på detta ser ut så här: när en person pissar i skogen varje dag händer inte så mycket. När tio tusen personer gör det, uppstår bieffekter.)

I såna här lägen är det lätt att två tendenser utkristalliserar sig. Det ena är att eländet blir normativt, dvs att det "ska" vara så. Det görs en dygd av eländet, med andra ord. Det andra är att den som eventuellt finner ett sätt att ta sig förbi eländet blir något av en fuskare - någon som inte är helt och fullt solidarisk med vad det innebär att vara en utsatt, dygdig personlighet.

Det enskilda och det allmänna gör så att säga sitt bästa för att bilda en enhet, och ve den som vågar avvika. Särskilt de som avviker genom att ha det bättre än det delade eländet.

Ni ser hur samspelet mellan de två nivåerna börjar ta form. Det finns ett allmänt tillstånd som berör ett stort antal människor, och det finns enskilda människor som berörs av ett allmänt tillstånd. De hör ihop och påverkar varandra, men de determinerar inte varandra.

I fallet Piratpartiet vs Rättighetsalliansen (för att nu äntligen komma dit) så är det generella läget för den som misstänks vara perifert inblandad i någonting piratliknande (hint: TPB) att de drabbas av obegripliga rättsprocesser där juridikens, logikens, grammatikens, fysikens och det rationella förnuftets lagar böjs så pass mycket att en Slinky framstår som höjden av rakt resonerande rekorderlighet.

Frågan nu blir då sålunda: är PP motsatsen till rakt resonerande rekorderliga som inte ger sig in i ett sådant förfarande, eller är det en källa till hopp att det faktiskt finns någon som kan sidsteppa den till synes ofrånkomliga ofrånkomligheten i det hela? Vilket är värst - att läget är som det är, eller att någon kommer undan läget så som det är?

För att dra frågan till någon slags spets: faller PP in i kategorin "enskilda fuskare", i och med att de sidsteppat vad som i andra jämförbara fall visat sig vara en lång, dyr och smärtsam process? Eller är detta sidsteppande ett värdigt anpassande till situationen, trots att situationen i sig själv inte är värdig?

Det går att hävda att Piratpartiet på något vis är osolidariska med alla de andra som fastnar i det reellt existerande juridiska träsk som är samtiden. Det går. Men det blandar ihop det specifika och det generella, och gör en väldigt onödig dygd av ett väldigt onödigt tillstånd.

Att en specifik någon undviker det allmänna tillståndet innebär ju trots allt inte att det generella tillståndet är upphävt. Lika lite som bostadsbristen är upphävd bara för att ens kusin lyckats få en bostad.

För att återknyta till föregående inlägg - vad är målet? Att förändra situationen, eller att hitta väderkvarnar att hytta näven mot? Befinner vi oss på den specifika eller den generella nivån?

Analysen blir onekligen väldigt olika beroende på hur en närmar sig svaren på sådana frågor.

Den taktfulle strategen nickade

2013-02-28T05:50:00.003+01:00

Den aktuella beskedet att Piratpartiet lämnar över TPB-stafettpinnen till Piratpartiet och Piratpartiet reser en hel del intressanta frågor. Som alltid när intressanta frågor reser, så uppstår dilemmat hur de ska åskådliggöras - det finns så väldigt många olika sätt att göra det på, och de för alla med sig sina för- och nackdelar.

Att göra det i form av motsatspar borde vara flexibelt nog. Det finns inget som är så komplicerat att det inte går att reducera till ett motsatsförhållande, trots allt.

Till en början hade jag tänkt klämma in ett antal motsatspar i ett enda inlägg. Sedan visade det sig att det inlägget blev enormt, så i stället får de ett inlägg var. För allas trevnad. Here goes.

Motsatspar: Strategi och taktik

Skillnaden mellan strategi och taktik är som följer. En strategi är ett övergripande ramverk för hur ett visst mål ska uppnås på lång sikt. Så som, exempelvis, framtagandet av arbetsformer, bildandet av arbetsgrupper och formulerandet av policydokument. Uppbyggandet av interna logistiska institutioner som i all självklar osynlighet ser till så att saker och ting fortsätter fungera i morgon också. - I all korthet, allt det där som brukar benämnas med ord som "långsiktighet", "planering" och "indirekta resultat".
Tänk globalt.

Taktik, å andra sidan, är vad som utförs på en väldigt konkret plan. Här, nu, omedelbart, nästa kvart, nästa aktion. Hur fördela de resurser som finns till hands nu? Vad göra av det läge som råder precis just här, precis just nu?
Agera lokalt.

Tänk globalt, agera lokalt. Strategi, taktik.

Vad som tycks ha hänt hos vissa i den här frågan är att strategi och taktik blandats ihop. På något vis har en taktisk fråga - dvs hur ska Rättighetsalliansens hotbrev hanteras - identifierats som en strategisk fråga. En tillfällig situation har blivit den helhet vartefter allt annat definieras.

Jag kan i och för sig hålla med om att om det enda Piratpartiet existerar för att göra är att ge Rättighetsalliansen på tasken vid varje tillfälle som dyker upp, så är partiet väldigt mycket av en besvikelse. Eftersom Piratpartiet sysslat med så mycket annat under årens lopp.

All den där strategin, du vet. Den som inte alls har med Rättighetsalliansen att göra, och som snarare syftar till storskalig reform av det samhälle vi lever i utifrån de realistiska möjligheter till politisk förändring som kan stöttas och uppmuntras.

Eller allt det där onödiga sidoarbetet i Bryssel som distraherar från kärnverksamheten. Om kärnverksamheten definieras som att ge Rättighetsalliansen en blodig näsa.

Now, jag är sällan den som är den, men det finns en vinst i att hålla ögonen på bollen. Att komma ihåg varför vi gör det vi gör och vad det är som motiverar oss. Annars finns det en risk att vi springer iväg och bråkar mot taktiska väderkvarnar som inget hellre vill än att stå fast i sin spektakulära irrelevans.

Och det vore en strategisk förlust. Hur vi än vrider och vänder på det.

Piratpartiet vs Rättighetsalliansen, uttryckt i termer av Starcraft

2013-02-27T04:44:00.001+01:00

Den gode Jacob liknar gårdagens besked om att PP överlämnar TPB till PP vid en boxningsmatch. En boxningsmatch mellan en liten fjunig knoddare och, well, Mike Tyson.

Eftersom länkar finns, så har du härmed möjlighet att läsa liknelsen i sin helhet här. Jag tillgängliggör härmed denna för dig. Vad jag tänker göra här är inte att sammanfatta den, utan remixa den. Kidnappa den. Förflytta den till ett annat sammanhang - nämligen Starcraft.

I ena hörnet av kartan har vi Rättighetsalliansen, som spelar Protoss. I andra hörnet har vi Piratpartiet, som spelar Terran.

Rättighetsalliansen inleder med att kanonrusha. Stenhårt. Inom skotthåll från Piratpartiets Command Center.

När någon kanonrushar så finns det tre saker att göra. Dessa tre saker är:

1. GG. (Med eller utan tillmälen om att bara nybörjare använder en så ostig teknik.)

2. Avsätt en allt större mängd resurser till att hålla basen och alla ekonomiska funktioner vid liv, trots att de ständigt blir bombarderade av kanoneld.

3. Lyft basen, flytta den till den naturliga expansionen och fortsätt spela därifrån. Långt utom räckhåll från kanonernas eld.

Piratpartiet valde 3. Likt varje erfaren Terran någonsin.

Att kanonrusha är förvisso fortfarande en ostig spelstil. Problemet med de är dock att den inte fungerar mot den som vet hur den ska kontras, och som vi alla vet så finns det bara en möjlig utgång efter en misslyckad manöver av den här typen:

Matchen fortsätter. Och Protoss-spelaren har just slösat massor av resurser på kanoner som inte kan skada någon.

Game on.

Men det är olagligt! eller: vad ska vi göra med den förbenade hegemonin?

2013-02-21T03:47:00.000+01:00

Det har av naturliga skäl varit mycket prat om så kallad piratkopiering de senaste dagarna. Vilket förstås alltid är trevligt, men jag har börjat notera något av en trend i de diskussioner som spontant uppstår när ämnet blir aktuellt. Och denna trend utgörs av tendensen att stanna vid konstaterandet att piratkopiering är olaglig.

Och olaglighet är per definition dåligt.

Now, att stanna vid någon punkt är inte i sig någonting dåligt. Den mänskliga kroppen är ett ändligt ting, och det orkas bara med ett visst antal saker om dagen. Det ingår i det mänskliga villkoret att inte kunna allt om allting, och att vissa saker förblir blinda fläckar är likaså en ofrånkomlig konstant i livet.

Den springande punkten blir alltså inte att en stannar i sin förståelse av världen, men väl var det stannas.

Det är märkligt att så många så systematiskt väljer att stanna sin analys vid just den här punkten. Det hade kunnat vara annorlunda, trots allt.

Närhelst en analys systematiskt stannar vid en viss punkt hos ett stort antal människor så blir det relevant att tala om hegemoni. Now, bli inte rädd för ordet "hegemoni" bara för att det ser stort ut - det betyder i all korthet att analysen systematiskt stannar vid en viss punkt hos ett stort antal människor. Inte hos alla människor, förvisso, men tillräckligt många för att det ska vara värt att ha ett begrepp för det.

Så. Vad händer när ett stort antal människor stannar sina juridiska analyser vid att någonting är dåligt eftersom det är olagligt?

Vanligtvis att det blir oerhört svårt att diskutera lagreform med dem. Eftersom diskussionen stannar vid "men det är olagligt!", och allt utöver det är utanför de mentala ramar som den andre satt upp för sitt varande i världen.

Det finns, avrundat till närmaste tvåtal, två sätt att hantera närvaron av hegemonier. Det ena är att böja dess logik så stenhårt att den sprängs. Det andra är att försöka verka inom de väldigt förutsägbara ramar den sätter upp.

Ett exempel på det förra i frågan om så kallad piratkopiering är att använda ett annat exempel än piratkopiering. Så som, exempelvis, sex. Låt oss säga att riksdagen på något vis lyckades göra utomäktenskapligt sex olagligt. Skulle människor sluta ha oäkta sex med varandra då? Förmodligen inte. På samma sätt är det med piratkopiering. - Ni ser den rörelse som görs här. Ta någonting som inte är fildelning, applicera logiken olagligt = dåligt, och se hur logiken självförstörs.

Ett exempel på det andra är att tillfälligt acceptera den stackars drabbade artistens öde. Enklast då genom att bli den drabbade artisten, och berätta inifrån om hur det känns att helt plötsligt ha en marknad som är större än vad en någonsin trodde att den skulle bli. Tack vare alla dessa människor som helt okynnes gjort reklam för ens verk. - Dvs, att förvandla det här med att bli "drabbad" av piratkopiering till någonting annat än vad hegemonin antyder att det är. Genom att vara drabbad, helskinnad och bättre rustad att möta världen tack vare det.

Vad en däremot inte får göra med hegemonier är att förneka dem. För de finns, och folk kommer att följa dem slaviskt om de lämnas opåverkade av yttre stimuli. De kommer att hävda det hegemoniska in i döden om det så krävs. Bokstavligen. Och om vi förnekar detta, så kommer vi att banka våra retoriska huvuden blodiga mot deras systematiska oförståelse av den värld de lever i. Utan vinst, men med desto mer frustration.

Förlåt dem, för de vet inte bättre.

Förändra dem, för de kan veta bättre.

När hela havet stormar - blicka framåt

2013-02-20T17:41:00.001+01:00

Mycket har hänt sedan igår, när Rättighetsalliansen skickade sitt redan berömda hotbrev.

Det mesta av detta händande består i att prata med pirater som inte har pratats med på länge. Som av olika anledningar dragit sig tillbaka, tagit det lugnt och på det hela taget inte gjort så mycket väsen av sig.

Det är skönt att höra av er igen. Ni är saknade. Även om omständigheterna onekligen kunde varit bättre.

Det näst mesta som händer är att jag pratar med nya pirater, som vill hjälpa till att förbättra världen. Vilket är välkommet, även om det jag säger till dem vanligtvis är mindre inspirerat än vad de känner sig. Större delen av det jag säger till dem är att blogga om 'et, prata med sina medmänniskor om saken och att leta upp sina lokala pirater.

(Om du är örebroare, så är de lokala piraterna lätta att leta upp. De [vi] finns på Cafe Deed varje torsdag mellan 18-20. Och eftersom nästa torsdag är i morgon - go for it!)

Anledningen till att jag uppmanar till detta är enkel. Social förändring består till allra största del av att prata med folk, och ju fler som pratar med fler desto större blir den ackumulerade effekten. Än mer om pratandet sker kontinuerligt över längre tid.

Och det bästa sättet att hålla lågan uppe under längre tid är att omge sig med likasinnade människor som kan hjälpa en med de frågor som dyker upp under tidens gång. Så som, exempelvis, hotbrev från rättighetsallianser och liknande.

Ty det här är inte en engångsföreteelse. Om de till äventyrs skulle lyckas åstadkomma någonting med detta brev, så kommer de att försöka igen, och igen, och igen - tills ingen går sker för deras framfart.

Och då vore det fenomenalt om vi kunde vara samordnade även inför nästa gång. För det kommer att ske en nästa gång, var så säker.

Så leta gärna upp dina lokala pirater. Om du inte vet vilka dina lokala pirater är, så skicka ett mail till Andreas Svensson och fråga. Det är hens uppgift att svara på sådana frågor, och hen gillar sitt uppdrag. Hälsa gärna från mig.

I övrigt så fortsätter samtalen. Vissa saker är som de ska vara, med andra ord.

Och nu en lång länklista till andra som skrivit om saken:
Troberg, Opassande, Plux, Deldén, Erik, Henrik, Joshen, Deeped, Deeped igen, Fredrik, Jonas, Anton, Håkan, Rasmus, Brokep, PP Södertälje, Upphovsreträtt, Christian, Nikke, Hax, Livbåten, Adam, Kjellberg, Mikael, Jesper, Niclas, Mary, Streetremix, Collentine, Felten, Anton igen, Hanna,

Med tillräckligt kalla fötter håller alla käft

2013-02-19T18:36:00.001+01:00

Inom det juridiska så finns det många begrepp. Ett av dessa begrepp är "chilling effect", som används för att beskriva ett rättsläge där legitimt användande av rättigheter eller friheter fryses inne genom hot om lagliga aktioner. Där vanliga människor är rädda för att använda sina lagligen garanterade rättigheter eftersom de fruktar att någon ska dyka upp och börja vifta med dyra lagliga dokument mot dem.

Så som, exempelvis, Rättighetsalliansen gör mot Piratpartiet just nu. (Jag länkar inte till Rättighetsalliansen, ifall ett sådant tillgängliggörande av deras hemsida skulle vara otillbörligt.)

Att de gör som de gör är förstås ingen slump. De tänker enligt följande logik: om vi kan få Piratpartiet att ta ner the Pirate Bay så är mycket vunnet redan där. Om inte, så kommer det förmodligen att följa ett spektakulärt rättsligt efterspel. Och om det vinns, så står fältet öppet för att skicka fler hotbrev till fler obehagliga lagliga sidor som råkar finnas.

Det finns förstås två problem med den här strategin. Den ena är att the Pirate Bay varken står eller faller med Piratpartiets insats, och kommer överleva även den osannolika eventualitet att denna upphör. Den andra är att the Pirate Bay innehar samma lagliga status som en valfri anslagstavla i offentlig miljö, och att ett eventuellt rättsligt efterspel som gör tillhandahållandet av en sådan kommer att ha en väldigt stark chilling effect på väldigt många andra lagliga hemsidor.

Ty om det är möjligt att få giltiga och dyra dokument skickade till sig på grund av en helt laglig hemsida, så finns det en möjlighet att den lagliga hemsida en själv driver kan drabbas av någonting liknande. Vilket gör att de som eventuellt inte har en budget eller en rättsförsäkring som täcker eventuella juridiska följder börjar dra sig för att hållas med lagliga hemsidor.

På rationella grunder. Eftersom det när som helst kan bli spektakulärt dyrt att ha dem. Hur lagliga de än är.

Jag tror inte riktigt Rättighetsalliansen har detta som mål med sitt agerande. Jag tror dock att de inte riktigt tänkt över vad de gör, och att de agerar mer med en ryggad märg snarare än med någon längre analys av hur samhället bör se ut.

Ty när vanliga skapare av vanliga hemsidor behöver gå omkring och oroa sig för att helt plötsligt bli föremål för hot om juridiska åtgärder -

Chilling effect på kulturlivet är bara förnamnet.

Den respektfullt lagbundne radikalen

2013-02-15T15:05:00.002+01:00

Jag ser att den gode Ekström börjat röra sig in på intressanta farvatten. Hur förhåller det sig egentligen med partiers förhållande till gällande lagar?

Å ena sidan är det självklart att ett parti måste verka inom det legala ramverk som utgör den kontext vari det är partiskt. Detta är ofrånkomligt, och så självklart att det inte behöver utvecklas mer.

Å andra sidan är själva poängen med partier att förändra de lagar som finns. Det är deras raison d'etre, och även detta torde vara så pass självklart att det inte behöver utvecklas mer.

Ur dessa två självklarheter följer intressanta frågeställningar. Så som - är det rätt för partier att bryta mot lagar i syfte att förändra dem? Finns det lägen där det är direkt nödvändigt för partier att begå lagbrott för att kunna förändra gällande lagstiftning? Finns det en avgörande skillnad mellan uttalade diktaturer där partier är uttryckligt förbjudna, och demokratier där de inte är det?

Den sista frågan kan verka ledande, men jag inkluderar den för att poängtera att det i principiella diskussioner är viktigt att inte se det egna landet som den enda utgångspunkten. och att kontext har betydelse. Om det som i en kontext är principiellt fel är principiellt rätt i en annan kontext, så finns det ett intresse i att definiera hur och varför kontexten övergår från den ena kategorin till den andra.

Det här är en diskussion Ekström skulle kunna vidareutveckla. Inte minst i egenskap av journalist, en yrkeskategori som i allra största grad berörs av frågan om kontextuella legala ramverk. Borde journalister exempelvis låta bli att rapportera om oppositionspartier i diktaturer där oppositionen är olaglig, med hänvisning till olagligheten i partiverksamheten?

Ni märker vart jag är på väg. Frige Dawit Isaak.

Ekström går dock inte vidare med denna tanke. Istället förspills tillfället genom att ställa upp den falska dikotomin att fildelning och upphovsrätt inte kan finnas samtidigt. Vilket är en märklig sak att göra, eftersom de ju bevisligen finns samtidigt. Och, än mer, rent principiellt inte har något ömsesidigt uteslutande förhållande sinsemellan.

Även diktaturer kan ha upphovsrätt. För att kontextualisera.

Now, upphovsrätt som generell princip är ett legalt ramverk som reglerar hur olika aktörer på en marknad kan, bör och ska bete sig. Det är månne motiverat av en moralisk tanke om att möjliggöra individuell autonomi genom i sig självt olönsam kulturell verksamhet i ett kapitalistiskt samhälle, men denna motivering till trots så utgör det ett ramverk för kommersiell verksamhet. Och som generellt ramverk så finns det inga hinder för dess samexistens med specifika kommunikationsformer - så som, exempelvis, torrents av den typ som återfinns på TPB.

Ingen ifrågasätter nödvändigheten i ett sådant ramverk. Däremot finns det allt fog i världen att ifrågasätta att dess omfattning med nödvändighet måste vara av sådan art att det blir omöjligt att använda vissa kommunikationsformer på ett lagligt vis. Det är ju trots allt inte principiellt nödvändigt för upphovsrätten som rättsområde att fildelning kriminaliseras, och det är något av en extrem hållning att insistera på att så är fallet.

Om vi med extrem menar ett förhållningssätt som enbart och endast kan ta vissa av många tillgängliga och realistiskt möjliga alternativ under övervägande.

Piratpartiet intar hållningen att det är fullt möjligt att kombinera upphovsrätt och fildelning. Inte bara på rent principiella grunder, så som visats ovan, utan även med hänvisning till sådana konservativa grundpelare som orden "social stabilitet". Lagstiftning måste ju som bekant vara förankrad i det folkliga rättsmedvetandet för att anses vara legitima, och en lagstiftning som inte är förankrad i rättsmedvetandet måste antingen förändras eller genomdrivas med våld. Med tanke på att det finns upp emot två miljoner fildelare i landet, så är det senare alternativet väldigt radikalt och oerhört samhällsomstörtande.

Det går förvisso att sätta vanliga, i övrigt hederliga människor i fängelse för fildelningsbrott, men efter ett visst antal frihetsberövanden så blir de samhälleliga, sociala och systemiska effekterna negativare än de behöver vara. Kostnaden för att sätta alla dessa människor i fängelse lär inte bli småskaliga (inte minst när de uteblivna skatteintäkterna räknas in), de familjer som splittras av att ena föräldern plötsligt sitter i fängelse låter sig inte repareras ens av de mest nedstängda av piratbukter, och jag bävar inför tanken på en statlig och kommunal förvaltning som inte kan finna tillräckligt med systemadministratörer för att driva de databaser som innehåller våra juridiska identiteter.

Social stabilitet och förutsägbarhet är bra nyckelord att hålla i bakhuvudet när juridiska ramverk ska formuleras.

Det är svårt att inte snegla över på ett närliggande område, nämligen arbetsrättens. Det kanske inte är helt uppenbart att det är ett närliggande område, men betänk: under många och långa år var alla former av fackföreningar förbjudna i lag, och slogs ned på med de brutalaste av medel. Efter hand blev de (inte minst genom verksamhet från partier så som Socialdemokraterna) inte bara lagliga, utan även en integrerad del av det som kommit att kallas den svenska modellen. Detta eftersom det utarbetades ett juridiskt ramverk som säkerställde de former varigenom konflikter rörande arbetsförhållanden kunde förhandlas och lösas.

Det hade kunnat stanna vid tanken om att fackliga sammanslutningar är olagliga. Men som tur är så fastnade vi inte i detta begränsade utbud av många tillgängliga realistiska möjligheter.

Jag tror nu inte att Ekström är socialdemokrat. Men det vore intressant att höra Ekström spinna vidare på förhållandet mellan partier och lagar. Månne finns det möjligtvis (förslagsvis) utrymme för tanken att Ekström uttrycker sig mer extremt än hen egentligen menar, och behöver tid för att tänka om sin radikala ståndpunkt?

I sådana fall - all respekt.

Återigen. Frige Dawit Isaak.

Tid för samtal, tid för demokrati

2013-02-10T16:20:00.000+01:00

Demokrati är tanken att politik ska vara tillgänglig och relevant för medborgarna. Själva poängen med tanken om en medborgare = en röst är att de som vill bli röstade på måste göra sig relevanta för väljarna. Så många som möjligt. Den som inte kan göra sig relevant får inga röster, och blir på så vis inte en del av den beslutande processen. Det ligger med andra ord i de aspirerande makthavarnas intresse att bege sig ut i världen och diskutera med de medborgare som går omkring och medborgar dagarna i ända.

Demokrati är en stor spark i baken på det viset. "Ut och gör dig relevant, annars blir du irrelevant!".

Nu finns det förstås väldigt många medborgare, vilket gör att det hela blir något av en massport. Idealformen är förstås att varje politiker sätter sig ner och har djupa förstående samtal med varje enskild medborgare, och utifrån detta bygger en förståelse för de problem och utmaningar som samhället står för i dagsläget. Problemet är förstås att det finns en viss tidsbrist i världen, och det inte riktigt hinns med att ta till vara på allas perspektiv. Vilket förstås går åt bägge håll. Politiker hinner inte lyssna till samtliga medborgare, och medborgarna hinner inte sätta sig in i samtliga politiska frågor.

Viss tidseffektivisering är nödvändig.

Det enklaste sättet som politiker att tidseffektivisera samtalet är att ta sig till de platser där samtalen sker. Det är trots allt där medborgarna befinner sig, och det smidigaste sättet att göra sig relevant är att helt enkelt bli en del av de samtal som pågår. På ett respektfullt, ärligt och så lite påträngande vis som möjligt. (På grund av nämnda tidsbrist så finns det alltid ett visst mått av påträngandehet hos politiska partier. Det ingår i att det vid varje givet tillfälle kan sägas att det är x antal dagar kvar till nästa val.)

Piratpartiet finns på Facebook. Piratpartiet finns väldigt mycket på Facebook - cirka åttio tusen, avrundat uppåt. Detta kan upplevas som två saker. Som en fortsättning av demokratiresonemanget ovan, eller som ett ideologiskt problem. Beroende på vilken av de två utgångspunkterna en väljer, så kommer en komma fram till två olika slutsatser: att partiet fyller sitt demokratiska uppdrag genom att göra sig tillgängliga för diskussion och dialog, eller att det sviker sitt ideologiska uppdrag genom att göra detta på Facebook.

Det finns emellanåt en tendens att glömma bort ordet "parti" i namnet "Piratpartiet". Partier måste göra sig relevanta för de medborgare som finns, var de än finns. Partier är vrålkonservativa på det viset, och måste vara det om de över huvud taget ska vara relevanta i ett demokratiskt sammanhang.

Det är värt en påminnelse.

När förståelsen förmedlas med en rak höger

2013-02-08T16:41:00.002+01:00

Jag har just läst två debattartiklar. En från Oscar Swartz och en från Lisa Magnusson. Om du vill ha lite sammanhang till det som komma skall, så är det en idé att skumma igenom dem innan du gr vidare.

Det är okay. Det här är textform. Allt finns kvar när du kommer tillbaka.

Så. Har du börjat tänka på Habermas än? Om inte, så har ju just läst namnet, och tänker på det just därför. Så låt oss fortsätta tänka på Habermas.

Vem tusan är Habermas? kanske du frågar nu. Den korta versionen är att hen har skrivit väldigt mycket om kommunikation och samtalsformer, och att dessa skriverier har väldigt mycket att göra med vad Oscar och Lisa säger.

Hens stora gärning att beskriva det ideala samtalet. Det samtal där det enda som räknas är de argument som läggs fram, och där det enda medlet för övertygelse som verkar är det bättre argumentets maktlösa makt. Det vill säga det argument som inte har något annat som talar för det än det faktum att det är logiskt bättre än de andra. Där förnuftet allena har betydelse, och där den övergripande målsättningen ligger i att finna ömsesidig förståelse för varandras ståndpunkter, utgångspunkter och perspektiv.

Varför vill någon göra en grej av ett sådant idealt scenario? Det är inte för att det någonsin går att uppnå ett sådant idealt samtal. Snarare är det för att kontrastera med de reellt existerande samtal som händer runt omkring oss, och där tusen saker distraherar från det ideala samtalets ideal. Inte minst genom att alla är en konkret person med en konkret position i samhället, och att denna position är ett distraktionsmoment för det rena samtalets inträffande.

En lärare kan inte prata utan yttre påverkan med en elev, eftersom det förr eller senare måste sättas betyg. Det är en maktrelation som ständigt gör sig påmind. Precis som det är svårt för anställda att umgås ledigt med sina chefer - det finns alltid små signaler som påminner om att chefen är chef. För att inte tala om hur omöjligt det är att prata vardagligt med en uniformerad polis - den där uniformen påminner om att det finns andra argument är förnuftets som håller trumfkorten.

Målsättningen blir med andra ord att erkänna existensen av dessa yttre störningsmoment, och försöka hantera dem så gott det går.

Den gode Oscar utgår från denna föreställning om det rena, ideala samtalet i sin text. Genom att framställa den rådande hegemonin som ett störningsmoment för detta rena samtal, framstår det som uttalas av det digitala proletariat vi känner som "näthatare" som det rena samtalets naturliga form. Att det är där det ostörda, ideala samtalet får sitt naturliga uttryck.

Det finns vissa bekymmer med denna framställning. Så som att, säg, det här med att vara man och/eller kvinna utgör ett väldigt störande moment - det medför en hel del kulturellt bagage som ställer sig i vägen för det upplysta meningsutbyte som eftersträvas.

Och det redan innan vi kommer till delen där kvinnor verkar förväntas ta för givet att deras liv ska ackompanjeras av ett gutturalt avgrundsvrål av hat, hot och våldsamma språkhandlingar.

Vilket då är Magnussons poäng. Det är inte riktigt det mest ideala av samtalsklimat vi har att göra med, och att ens antyda att det hela bottnar i ett ömsesidigt försök att bygga förståelser för varandras perspektiv -

Det krävs en hel del sofisteri för att komma undan med en sådan beskrivning av nuläget. Onekligen.

Näthatare syns inte i speglar

2013-02-08T05:41:00.000+01:00

Näthat är på tal igen, och som alltid så händer det oftare än inte att de som känner sig angripna av att det talas om just näthat börjar tala om yttrandefrihet. Vilket är märkligt av två anledningar.

Dels för att det inte syns på en att en brukar skriva arga hotelser mot andra människor på nätet, och att det är lite smått avslöjande att vara den förste att brista ut i högljudda protester när sådana diskuteras. Det som ligger närmast om hjärtat ligger trots allt också närmast munnen.

Men än mer för att det borde vara en uppmaning till eftertanke. Vad betyder det att ens yttrandefrihetsutrymme börjar och slutar vid att skriva till slumpmässigt utvalda medmänniskor att de borde våldtas på mer eller mindre explicita vis?

Om utrymmet för det du kallar yttrandefrihet börjar och slutar med kategorin mordhot - använder du då yttrandefriheten på det sätt ordet är tänkt att användas?

Det är inte en framkomlig väg att göra mordhot, våldtäktsönskningar och liknande läten till en fråga om yttrandefrihet. Det underkänner människans förmåga till rationellt tänkande, och antyder att det inte finns något som helst hopp om förbättring för vissa människor.

Om det är en begränsning av din yttrandefrihet att påpeka den inneboende problematiken i att agera som en adrenalinstinn neandertalare i alla lägen - är då inte det ett väldigt bakvänt användande av ordet "begränsning"?

Det finns många sätt att diskutera näthat. Att som näthatare insistera på att näthatare är patologiskt oförbätterliga och bara kan kommunicera i termer av våld, sex och död är nog inte det mest framkomliga av sätt.

Men varsågod. Ordet är fritt, även om nu inte tanken är det.

Jag vill inte att du tittar på mig

2013-02-05T10:48:00.000+01:00

Gårdagens inlägg om sexism sparkade igång ett antal efterdiskussioner. Vissa av dem på temat "hmm, intressant", andra på temat "vad har sexism med övervakning att göra?".

Det är en bra fråga. Låt oss utforska den en smula.

Vad är övervakning?

Övervakning är att vara eller att potentiellt sett kunna bli betraktad. Det är en relativt teknikneutral företeelse, och fungerar både i termer av omedelbart ögonblickande och i indirekt avläsande av insamlad dokumentation

Var uppmärksam på de inledande orden. Att vara eller potentiellt sett kunna bli. Detta är viktigt, eftersom människor rent generellt beter sig och tänker annorlunda när det tror sig vara under uppsikt än när de inte gör det.

Det finns en anledning till att provrum har dörrar, trots allt.

Det som händer när allt fler områden av livet blir direkt eller indirekt övervakade är att individen aldrig kan slappna av. Det kan ju trots allt vara någon som tittar, och om denne någon ser att en släppt ut magen, tappat hållningen och slappnat av till ett bekvämare ställningstagande -

Vem vet vad som kan hända? Bäst att hålla skenet uppe, ifall någon skulle råka titta. Än mer ifall någon skulle råka fotografera.

Det tekniska ordet för denna icke-avslappning är "disciplinering". Att vara disciplinerad är att när som helst kunna bli betraktad utan att framstå som någonting annat än ordningsam. Vilket är precis så jobbigt som det låter. Särskilt när det bokstavligen handlar om mage, hållning och bekvämlighet.

För att inte linda in det i onödiga försköningar: det finns ingenting som är så hårdbevakat som den kvinnliga kroppen. Det finns ingenting som är så disciplinerat och (till)tyglat. Det finns ingenting som är så utsatt för konstant bedömning, kritik och fördömning som en kvinna i ett socialt sammanhang, och det finns ingen som kan slappna av mindre än en kvinna som oroar sig över ifall hen ser tillräckligt bra ut eller inte. Ifall de är tillräckligt bra.

För tjock, för smal, för stor, för liten, för gammal, för ung, för på, för av, för engagerad, för tillbakadragen, för nördig, för oinsatt, för bimbo, för okvinnlig, för mycket kläder, för lite kläder, för mycket smink, för lite smink, för naturlig, för onaturlig, för tillgjord, för bekväm - eller, värst av allt, för vanlig. Allt är potentiellt fel, allt noteras, allt betraktas. Alltid.

FRA och Datalagringsdirektivet är brutalt ineffektiva fenomen jämfört med vad kvinnor drabbas av genom att bara finnas. Varje dag.

Och den som eventuellt vågar påpeka att detta är ett problem blir utstött med hänvisning till orden "rabiat feminist". Utstött, avvisad och - ifall allt annat inte vore nog - förlöjligad.

Jag tror inte detta behöver utvecklas mer. Snarare avvecklas - med början nu.

Tre punkter om sexism

2013-02-04T15:09:00.000+01:00

Det pågår just nu ett arbete med att belysa och problematisera reellt existerande sexism. Eller, rättare, det pågår alltid ett sådant arbete, och detta når något av en höjdpunkt just nu.

För att inte bli en av dem som håller sig på sidlinjerna och håller med i smyg utan att egentligen göra så mycket väsen av mig, så tänker jag härmed göra lite väsen av mig. Genom att punkta och punktera tre invändningar som allt arbete mot sexism med närmast sociologisk nödvändighet drabbas av.

Here goes.

1. Men jag har inte drabbats av det! Problemet med sexism är överdrivet!

Till vilket jag bara kan svara - grattis, du upplever dig inte vara föremål för öppen sexism! Förhoppningsvis är det möjligt att i en utopisk framtid göra detta till en universell upplevelse, men tills vi nått dit så är det enbart selektivt goda nyheter. Det är positivt att just du slipper eländet; detta plus blir dock ett minus om det innebär att du aktivt motsätter dig arbetet med att hjälpa de som faktiskt utsätts för det.

Förhoppningsvis kan vi komma till en punkt där det positiva inte absolut måste samexistera med det negativa.

2. Men det händer överallt, det är inte bara vi!

Vilket förvisso är helt sant. Det är också irrelevant, eftersom sexism inte är okej var det än förekommer. Och än mer eftersom det kan sägas om allt arbete mot sexism överallt - i och med att det händer just överallt, så blir varje specifik åtgärd mot det en otillräcklig åtgärd. Eftersom det händer överallt, och åtgärden inte gör det.

Som med alla stora projekt som inte kommer att bli klara inom den närmaste kvarten, så gäller dock den generella princip som väglett så många: vi måste börja någonstans. Och om vi inte börjar med oss själva - tja, vad säger det egentligen?

3. Men jag är inte en del av problemet!

Det här är det lurigaste, eftersom du förmodligen är det utan att veta om det. Sexism handlar inte om att utföra eller inte utföra en viss handling - det är inte som aktiv rökning, där gränsen mellan att tända och att inte tända en cigarett är självlysande övertydlig. Snarare är det som passiv rökning, där det blir värre ju längre en befinner sig i närheten av det utan att göra någonting.

Att själv aldrig utföra någonting sexistiskt är inte en garanti för att inte bidra till strukturell sexism. Problematiken ligger djupare än så, och envisas med att dyka upp i de mest oväntade och vardagliga av situationer. Den är det defaultläge som det mesta återvänder till när ingenting särskilt görs.

För att förekomma en omedelbar invändning - ja, jag är också en del av problematiken. Det händer oftare än det borde att jag gör (eller inte gör) någonting, för att omedelbart inse att detta någonting var lite dummare i huvudet än det behövde vara. Förhoppningsvis hinner jag påpeka detta innan tillfället försvinner.

Ingen går säker. Inte du, inte jag, inte någon.

Förhoppningsvis så kommer detta förändras framöver. Men om någonting framgått med all önskvärd tydlighet av det politiska så är det att ingenting förändras av sig självt, och att det krävs en hel del ansträngning för att rucka på den ordning vars enda egentliga pro-argument är att den råkar finnas.

Ty sexism har inte mycket annat som talar för den. Förutom när vi gör det - vare sig vi menar det eller inte.