Magnihasa

Tankar efter #natrot12

2012-05-23T16:33:00.001+02:00

Jag har skrivit det här inlägget fem gånger. Inte för att det är svårt att skriva, utan för att det ska bli svårt att läsa. Ty svåra saker behöver matchande inklädning – varje marknadsförare vet att om formen inte matchar innehållet, så går alla eventuella budskap förlorade.

Så, utan vidare pardon eller omsvep: på Nätrot12 såg jag min politiska idealism dö.

Låt oss börja med form, för att sedan ta oss till innehållet.

Det var en fenomenalt märklig upplevelse att vara ensam pirat på tillställningen. Särskilt som det hela hände i ABF-husets lokaler, som av en händelse råkar vara namngivna efter viktiga personligheter ur arbetarrörelsens historia. Det ligger lite i sakens natur att den generella stämningen var lite mer vänster än höger, och att det var att göra sig själv till mer paria än nödvändigt att bära piratlogga.

Men. Korten på borden, som uttrycket lyder.

Att vara pirat på en primärt socialdemokratisk tillställning är dock mer än att bara bära andra symboler och heja på andra lag än de närvarande. Det är också en infoekologisk omställning – plötsligt är det andra källor som är relevanta, andra diskurser som är tongivande, andra utgångspunkter som är givna, andra prioriteringar som gäller. För att inte tala om andra auktoriteter som gör sig gällande.

Vilket, obönhörligen, för oss till innehållet. Och jag måste tillstå att den totala frånvaron av samhällsanalys var brutalt förvånande. En skulle kunna tro att ett bloggnätverk bestående av främst socialdemokrater, med progressiviteten som ledord, skulle vara eld och lågor över de omvälvande samhällsförändringar som alldeles just nu håller på att transformera exakt varje aspekt av samhället –

En skulle bli väldigt förvånad indeed om det en fann var variationer på temat hur effektiva de nya kanalerna är för att vidarebefordra en redan definierad samling propagandabudskap. Både med och utan Alliansfritts nihilistiska mediesyn som prick över det socialdemokratiska I:et. Ändå var det precis det en fann där.

Ta bara frågan om facken som ett enkelt exempel. På den gamla onda tiden gjorde arbetsgivare och den rådande ordningens försvarare det så brutalt svårt som möjligt för arbetare att organisera sig och formulera strategier för gemensamma handlingar. Att ens skapa de sociala omständigheter som skulle kunna leda till social mobilisering sågs med oblida ögon. Med lagstiftning, bestraffningar och avsked kvästes alla eventuella försök att förbättra de anställdas arbetsvillkor från insidan, och bara efter dokumenterat svåra kamper kunde saker gradvis bli bättre över tid.

Folk dog för dom där gradvisa förbättringarna.

Men när sociala medier och fackföreningar kommer på tal så lyfts inte frågan om hur den vardagliga förmågan att när som helst sammankalla till ett spontant protestmöte om vad som helst upp, och än mindre hur fackets roll kan eller bör förändras i ljuset av detta. Snarare ställs frågan i termer av vad facket kan göra med sociala medier för att göra sig relevanta för yngre människor igen. Som om det handlade om en kändis som börjat bli lite mer avdankad än vad managern är bekväm med.

Det är svårt att inte få intrycket att facket inte längre tar sig självt på allvar. Och att detta är en bättre utgångspunkt för att göra sig relevantare än strategier i sociala medier någonsin kommer att vara.

På punkt efter punkt efter punkt går samma totala frånvaro sin närvaro gällande. Utvecklingar, metoder och möjligheter som skulle fått den äldre tidens kämpar att gå antingen i taket eller i lågor ses idag med en gäspning som är stor nog att inkludera alla, och allt tal om visioner ekar tomt när det visar sig att avståndet mellan form och innehåll är långt större än elefanten Juholt någonsin var.

Jag skulle kunna rada upp dessa punkter, men de utgör hela inlägg i sig själva. I stället tänker jag svara på frågan varför en pirat över huvud taget beger sig till ett Netrootsevent.

Ty det är inte en helt självklar sak att hända. Pirater står inte direkt överst på listan över tilltänkta eventuella gäster, och jag skulle ljuga om jag sade att Netroots ses som någonting annat än ett ytterst selektivt koordinerat propagandaorgan. Att säga att det är aningen osannolikt att en pirat dyker upp helt spontant är något av en underdrift.

Så jag gick dit för att se hur fel vi hade. Och, på sätt och vis, för att se exakt hur onödigt Piratpartiet egentligen är. För att se den spirande, progressiva kreativiteten flöda genom de gamla institutionerna likt en lolcat genom de sociala medierna. -

Resultatet var att jag ville slita mig i håret och vråla "MEN NI FÖRSTÅR JU INGENTING!" till ungefär alla. Vilket, onekligen, inte direkt är den mest diplomatiska av alla möjliga copingmekanismer, men vad göra?

Ty det som hamrades in gång på gång på gång på gång var att saker och ting inte kommer att förändra sig själva. Institutionerna kommer inte att spontant reformeras, begreppen kommer inte att bytas ut allt eftersom tiderna förändras, paradigmen kommer inte att avlösa varandra när omständigheterna gör det. Det kommer inte att komma några nya visioner, eftersom de gamla visionerna inte tagits på allvar på mycket, mycket länge.

Socialdemokratin kommer att klamra sig fast vid det århundrade som flytt av ren institutionell nödvändighet. Den har nämligen inga beröringspunkter med dagens samhälle, än mindre anledningar att skaffa sig sådana. Och det enda sättet att göra den relevant är att tvinga den, med diskursivt, symboliskt och politiskt våld, tills den av ren självbevarelsedrift inser att nittonhundratalet gick över av en anledning.

Och däri ligger förlusten av min politiska idealism.

Formen överdeterminerar innehållet, och innehållet kommer obönhörligen att förbli sig självt. Och om inte ens den största samhälleliga omvälvning sedan fabrikens införande kan rucka på formen - well.

Vet ni hur det känns att inse att socialdemokratins enda politiska relevans är realpolitisk, och att det enda sättet att interagera med den är genom att appellera till dess ingrodda, förformulerade formalia? En formalia som, om det politiska läget inte aktivt tvingar den till någonting annat, gladeligen säger och röstar ja till en systematisk massövervakning som skulle få förra århundradets arbetsgivare att gnugga händerna av profiterande lycka. Tänk vad effektivt det vore om en kunde hålla koll på vem som pratar med vem, och kan sanktionera de anställda därefter!

Någonstans övergick socialdemokratin från att handla om kommunikation till att handla om kontroll, och jag har inte längre några som helst illusioner om att den kommer att återfinna sina rötter om en bara ber den snällt nog.

Det finns inte längre några anledningar att tro att ren, artig och saklig diskussion kommer att förändra saker. Det förutsätter ju trots allt att motparten tar det en säger på allvar, och hur kan den göra det när den inte ens kan tro på sina egna utgångspunkter?

För att parafrasera så många av talarna på plats: nya tider kräver nya metoder.

Tack, Netroots, för denna traumatiska upplevelse. Månne kan ni bli en verklig kraft för progressiv förnyelse om ni kan reproducera denna även hos era mer fanatiska partivänner. Ty det verkar vara precis det som behövs. -

Axelvaddarna i taket!

2012-05-18T08:41:00.000+02:00

Idag är en klämdag, vilket orsakar oändligt många oklarheter för mångas vardag. Är idag en ledig dag, eller en vanlig dag? Borde en gå till jobbet, eller vore det ett tecken på överengagemang? Och, än mer - går andra till jobbet? Är saker öppna, eller kommer en att mötas av stängda dörrar och opolerade glastak om en beger sig till sina vardagliga begivenheter?

Tack vare internet så kan vi med viss enkelhet ta reda på sakers öppettider. Det är lite svårare med glastaken, dock.

Jag har en tes om att vi även lever i en klämtid. Om ungefär tjugo år kommer vi att blicka tillbaka på vår tid, och se den med ungefär samma ögon som vi idag ser nittiotalet med. Det vill säga - vår främsta kommentar om nuet kommer att vara att vi inte riktigt visste vad vi höll på med, klädde oss extremt underligt och hade brutalt kul ändå.

Goda men udda tider.

Vi kommer också att blicka tillbaka på nutiden på ungefär samma sätt som vi blickar tillbaka på förbudstiden. Vi kommer att titta på alla dessa lagar om upphovsrätt, remixförbud och piratkopiering och tänka - whoa, de ville verkligen skapa brottslighet på den tiden. Och vi kommer att titta på Pirate Bay och liknande institutioner, och tänka att - aye, med sådana lagar är sådana responser oundvikliga. Gör någonting som folk akut vill göra olagligt, och du gör brottslingar av dem. Och ger brottslingar ohemult stort inflytande över människors vardagar.

Och, än mer, gör samma vardagar desto svårare att leva på ett hederligt vis. Det här inlägget är exempelvis föga originellt, och det finns en viss risk att jag (om jag råkar hamna på inspiratörens onda sida) dras inför rätta för brutalt plagiat. Jag har förvisso inte läst min eventuella inspiratörs text ännu, men det är av mindre betydelse. Den ligger någonstans där ute på internet, redan skriven. Och alla säger ju trots allt att de är oskyldiga eller handlar i god tro, och det kostar för mycket att verkligen utreda ifall personer verkligen läst eller inte läst saker och ting. För att inte tala om att försvara sig mot anklagelser där bevisen redan på förhand är staplade mot en - både originalet och min deriverade version ligger ju trots allt redan på nätet för alla att beskåda! Och jag kan inte gärna försöka påstå att jag inte har tillgång till nätet, eller hur?

En blir inte full av utan anledning, precis som idéer inte uppstår ur tomma intet.

Nej, i framtiden kommer vi att se dagens antiremixlagar som någonting väldigt förlegat. Någonting som samhället gjorde innan det lärde sig hur saker och ting görs på riktigt, under mer mogna och mer insiktsfulla former. Förhoppningsvis utan att allt för många kommer i kläm innan framtiden oundvikligen bli samtid.

Det är en öppen fråga om vi blir av med våra samtida axelvaddar eller glastak först, dock. -

När de politiska hemvisterna slutar spela sina roller

2012-05-15T11:38:00.001+02:00

Å ena sidan så är den annars så osynlige Freddes uttalande om etniska svenskar mitt i livet inte särskilt intressant. Det är på det stora hela en helt naturlig förlängning av det demografitänkande som genomsyrar varje organisation vars syfte är att förmedla budskap till stora skaror av människor. Vilken marknadsförare som helst kan berätta för dig om vikten av att känna sin klart definierade målgrupp, och att en person som råkar vara högt uppsatt inom en av Sveriges största marknadsföringsorgan tänker i precis sådana termer är bara väntat.

Snarare är ett sådant uttalande väntat. Särskilt som det politiska samtalet emellanåt tenderar att fokusera lite väl mycket på att analysera de hemligheter som döljer sig bakom den senaste väljarundersökningens siffror - vem som gått fram hos vilka segment, vem som backat var och hur det egna partiets nästkommande manöver garanterat kommer att få positiv effekt inför nästa mätning.

Vissa medborgare är så inflytelserika att de får rösta i var fjärde opinionsundersökning. Tursamma varelser.

Å andra sidan är reaktionerna på samma uttalande om etniska svenskar mitt i livet högst intressanta. Både socialdemokrater och moderater gör sitt absolut bästa för att dölja för världen att de tänker närmast reflexmässigt i termer av demografiska segment, och försöker göra det hela till en fråga om arbetsmarknadspolitik och/eller politiskt förtroende. Särskilt sossarna har gått ut på bred front med att försöka utmåla det hela som någon slags bevis på att det bor i en latent rasist i den sittande statsministern.

Johans bidrag till denna front förtjänar att omnämnas i ett helt eget stycke. Jag tror du förstår varför efter en snabb genomläsning.

Över lag så är det svårt att inte skratta åt hur både högern och vänstern närmast kryper in i skinnet på varandra i sina försök att aktivt inte framställa just den här händelsen som ett uttryck för det naturliga tänkandet hos alldeles för ärliga yrkespolitiker. Det är som om de skriker ut mellan raderna att vad som helst är bättre än att framstå som marknadsföringsadministratörer deras verksamhet reducerat dem till - vad som helst är bättre än att bekänna färg om att deras politiska gärning hittills bestått av många och långa tekniska överläggningar om hur demografi x ska kunna nås bäst, snabbast och billigast. Oberoende av vad eventuell sakpolitik råkar handla om.

Det är förmodligen inte vad de tänkte att deras politiska gärning skulle gå ut på. Det är förmodligen inte vad de tänker att deras politiska gärning går ut på. Sorgligt nog.

Now, om vi ser den annars så osynlige Freddes uttalande om etniska svenskar mitt i livet som ett ovanligt ärligt uttalande om sakernas tillstånd, så kan vi raskt gå vidare till viktigare clowner på samhällets vingar. Ty vi har tillräckligt många sådana för att göra vilken empatiskt sinnad person som helst handlingsförlamad av ren, ofiltrerad ångest över samtidens systematiskt ohämmade uppfuckadhet. Vi kan se hur hela generationer görs permanent brottsmisstänkta för att de råkar använda datorer i vardagen. Vi kan se hur det ekonomiska system vi lever i aktivt uppmuntrar till brutal exploatering av våra medmänniskor genom att rentvå alla mellanled i exploateringens organisatoriska händelseförlopp. Vi kan krasst konstatera att det medieklimat vi lever i är ett av de mest öronbedövande, själsdödande och isolerande system av enkelriktad propaganda som någon någonsin kallat vardag. Och att ens snegla på världsekonomin så är det tillräckligt för att till och med den mest härdade av pessimister att vilja flytta ut i skogen på permanent basis. Och ve den som eventuellt råkar ta lagbokens rättighetskataloger på någon som helst allvar.

Kort sagt - om vi vill diskutera politik så finns det gott om ämnen att odla sin cynism i. Men att grotta ner sig i krumbukter över att en politiker för en gångs skull uttalar sig som en politiker ska och bör tänka -

Vore det cyniskt i överkant att säga att bröd och skådespel kommer i många former?

Stay a while and listen

2012-05-15T02:42:00.000+02:00

Idag är det den femtonde maj, vilket innebär att det är Sofias namnsdag. Vilket månne kommer som något av en överraskning för de flesta som inte heter Sofia - liksom de flesta namnsdagar överraskar de som inte råkar ha dem.

Något som kommer som en mindre överraskning, däremot, är att idag är releasedatum för Diablo 3. Vilket är en ganska stor händelse - tvåan är ett av de mest spelade spelen någonsin, och förväntningarna har byggts upp något enormt under de tolv år som gått sedan dess. Och lite varstans runt om i världen så har entusiastiska fans köat i timtal inför tolvslaget, då spelbutikerna haft extra öppet för att kunna sälja spelet så fort det blev dags.

Givetvis begav jag mig ner till en av mina lokala spelbutiker för att vara där och känna stämningen. Och stämning var det. Trots att det var kallt och lite småblåsigt, så gick det inte att ta miste på den känsla av förväntan och mild otålighet som genomsyrade de väntande. Ty de har väntat så länge!

Men det var också en känsla av delad glädje och sänkta trösklar. Det gick att vara precis så där nördig som en måste vara för att hänga utanför en spelbutik en lördagskväll i väntan på midnatt - och det fanns inga som helst anledningar att skämmas för att en visste precis vilka förändringar som genomförts i vilka patchar till Starcraft 2. En var ju trots allt bland likar och likasinnade.

Och det är viktigare än en tror. Att få befinna sig bland likasinnade emellanåt. Inte bara för den mentala hälsan, utan även för att det går att tjäna brutalt mycket pengar på det.

Ty om en kan få engagerade, entusiastiska och intelligenta människor att köa i timtal utanför en stängd butik, så har en onekligen lyckats skapa sig en marknad. Och om en lyckas interagera framgångsrikt med denna marknad, så finns det en väldigt fenomenal möjlighet att lönsamhet händer.

De som funderar på hur artister och kulturskapare ska få betalt i denna nya tid, där sådana saker som internet och piratkopiering finns - behöver börja fundera väldigt mycket mer i såna här banor. Det är väldigt mycket fokus på hårdare tag, striktare lagar och rigorösare kontroller, och väldigt lite fokus på människor och marknader. I stället för att kapitalisera på det intresse som människor bevisligen besitter, så spenderas miljarder på att lobba regeringar världen över för att vidta åtgärder som inte fungerar ens om de genomförs.

Du känner förmodligen någon som varit ute och köat. Om du frågar denne varför, så kommer svaret förmodligen inte att bli att det var för att bygga upp förutsättningarna för morgondagens kulturskapande. Men det är icke desto mindre precis det som är i görningen. Och den som är människomedveten nog att anpassa sina marknadsstrategier efter detta, kommer att kunna röna långt större ekonomiska framgångar än vad någon fängelsedömd fildelare någonsin kunnat ge dem.

Så jag vill gratulera Sofia på namnsdagen och mina ärade medköare till spelupplevelsen. Er andra vill jag välkomna till framtiden.

Den är nämligen redan här. Idag också.

Du är pirat

2012-05-13T14:18:00.000+02:00

Som alltid precis efter att ett medlemsmöte är avslutat, så infinner sig en distinkt trötthet hos folk. En stor kollektiv utandning över att det hela är över, och att det nu återigen är dags att kavla upp de externaktiva ärmarna för att få saker gjorda. Igen.
Förutom...

Förutom hos de som känner att de vill göra allt annat än att kavla upp några jävla ärmar, och helt sonika vill lämna det partipolitiska åt sitt absurda öde eftersom det är stört omöjligt för systemet att producera någon som helst sammanhängande kvalitet över huvud taget. Att politik är ett blodsugande virus som förstör allt gott det vidrör, och att det enda sättet att vinna är att befinna sig så långt bort från det som möjligt.

Yeah. Jag vet att ni finns. Jag vet att ni hellre vill förändra världen än spendera löjligt mycket tid åt att fixa formalia. Och att ni är missnöjda med x antal av de beslut som just fattades.

Det är okej. Det ingår.

Jag vet också att mitt råd att helt enkelt motionera nästa årsmöte om att riva upp de beslut som det här årsmötet lyckades fucka upp - inte riktigt mottas med den entusiasm som skulle behövas för att väga upp känslan av blähet som infunnit sig. Inte ens när jag påpekar att processen är designad som så att det räcker med att yrka att beslut x ska rivas upp, och att sedan väcka opinion kring detta. I all realdemokratisk enkelhet.

Till er vill jag säga: grattis, ni är pirater. Gamla, hederliga, down to earth honest to god pirater, som fortfarande inte är förstörda av det system vi försöker förändra.

Ty politik är ett virus. Det förstör. Det äter en inifrån. Och innan en vet om det så är en förvandlad till den där lobbyisten en alltid lovat världen att aldrig bli. Den som funderar mer på vinklar, politiska fördelar och sätt att föra frågor i ljuset än på - tja, att förändra världen till det bättre.

Grattis. Ni är pirater. Och ni är inte politiker.

Josef Collentine: Global breddning

2012-05-04T14:52:00.000+02:00

Ett parti skapas oftast från ett fåtal frågor som ignoreras eller inte diskuteras av befintliga partier. Därför får nya partier benämningen "enfrågeparti" tills de haft tid att bredda sina åsikter inom andra områden. Miljöpartiet är ett exempel på ett enfrågeparti som breddat sin politik rejält. Piratpartiet startades 2006 för att "begränsa immaterialrätterna och skydda privatlivet". Idag håller partiet på att breddas och fokus ligger på Integritet, Kultur och Kunskap.

Detta behov att diskutera copyright, patent och integritet finns i många andra länder. Inspirerade av Piratpartiet i Sverige startades det upp många piratpartier i andra länder med samma frågor i fokus. Idag har olika piratpartier startats upp i mer än 40 länder över hela världen. I England, USA, Brasilien, Australien etc. finns det partier som diskuterar samma typ av frågor. Piratpartiet är mer av en global rörelse än ett enfrågeparti.

I en alltmer global värld med personer, tjänster och varor som ofta rör sig över gränser blir det allt viktigare att påverka även det som sker utanför landet. Landsgränser är en stor gråzon idag när det gäller internet och en del andra frågor. Exempelvis kan vissa lagar förändras om personen förflyttar sig över en fysisk gräns trots att innehållet på nätet ser ut på samma vis.

Piratpartier i olika länder måste anpassa sin struktur och politik efter de normer och lagar som gäller i deras länder. Trots detta är de globala målen ganska lika hos de olika piratpartierna. Det är därför ett steg framåt för Piratpartiet i Sverige oavsett vilket piratparti som når en framgång i sitt land.

30 Jan 2011
Josef Ohlsson Collentine skriver normalt om transparens, sociala medier och kulturella mönster på http://collentine.com, och twittrar även som @collentine

Ogiltiga solidaritetsbevis

2012-05-02T18:17:00.003+02:00

Låt oss ställa oss en enkel fråga: varför köper folk biljetter till kollektivtrafiken?

Om vi frågar folk, så kommer de flesta att säga någonting om att göra rätt för sig. Dra sitt strå till stacken, bidra till det gemensamma, finansiera solidariskt och liknande. Och om vi frågar om vad de tycker om plankare, så kommer de svara utifrån samma referensram - de är parasiter, snyltare, osolidariska personer.

Utifrån denna syn på saken, så är det väldigt lätt att motivera hårdare tag och högre spärrar. Vi är alla en del av det här tillsammans, och den som vill vara med om att äta kakan får snällt vara med om att baka den. Och om tillräckligt många gratisätare gratisäter, så kommer det inte finnas någon kaka kvar till hederliga medborgare -

Således är det väldigt lätt att motivera tätare, hårdare och rigorösare kontroller. Det är vi hederliga medborgare mot det ohederliga slöddret.

Låt oss gå med på den här argumentationen för en stund. Och sedan ställa oss frågan om varför folk köper biljetter till kollektivtrafiken en gång till. Men den här gången med tillägget att kontrollerna är precis så mycket tätare, hårdare och rigorösare som de hederliga medborgarna anser att de bör vara.

Är det för att 1) vara hederliga, solidariska medborgare eller 2) för att undvika att drabbas av de allt tätare, hårdare och rigorösare kontroller som sker?

Det luriga här ligger i att 1 sakta men långsamt tenderar att övergå i 2. Att vara hederlig, att vara en av de godkända, är nämligen inte ett självskrivet blad - det är inte någonting en föds med, det är någonting en förtjänar. Och processen att förtjäna sitt godkännande är någonting som kan förändras med tiden.

Inte bara i konkreta termer av höjda biljettpriser, utan även i termer av mindre konkreta saker så som att anpassa sig till diverse mer eller mindre uttalade sociala normer. När kontrollmekanismen väl är på plats så är det trots allt lätt för den att råka expandera sina anspråk, och för de hederliga medborgarnas skull så bör även avvikande medborgare tas om hand. Avvikande, obekväma människor som stör ordningen. Radikala, farliga, annorlunda människor -

Övergången mellan att kontrollinstansen gör sitt jobb och att kontrollinstansen gör sitt jobb är mindre än en tror.

När du läser inslag ur debatten om gratis kollektivtrafik framöver, så betänk den här skillnaden mellan 1 och 2. Övergången. Betänk att det egentligen inte handlar om pengar, och att just Sverige av alla länder torde vara experter på skattefinansierade satsningar i det gemensamma. Betänk att det handlar om någonting annat, egentligen, och att ett avskaffat biljettpris är ett lågt pris att betala för ett samhälle där exkludering inte är vardag.

Ett samhälle där solidaritet under belägring inte är normen. Där folk inte köper biljetter bara för att de är rädda för att drabbas av våld från en kontrollfunktion som är mer än redo att dela ut detta. Ett samhälle där rädsla inte sätter agendan.

Morgondagens fackförbund, idag

2012-05-01T23:10:00.001+02:00

Idag är det första maj. Demonstrationståg, tal och människor har fyllt gator och torg, och många samtal om det samtida folkhemmet har tagit plats. Sällan är det fackliga, socialdemokratiska och socialistiska arvet lika närvarande som idag.

Ändå känns det som att det hade kunnat vara - tja, mer.

Som ni kanske eller kanske inte vet, så var jag på Nätrot12 i helgen (en större sammanfattningspost om detta är på väg). Där utbyttes väldigt många fackliga och socialdemokratiska tankar, och ett antal samtal var återkommande. Däribland en om hur facken kan göra sig mer relevanta bland dagens ungdomar med hjälp av sociala medier.

Vilket kanske låter som en naturlig frågeställning. Dagens ungdom bryr sig mindre om facket än gårdagens, trots allt, och någonting måste ju de däringa mobiltelefonerna de går omkring och leker med dagarna i ända vara användbara till.

Det är en naturlig frågeställning om en inte förstått vad sociala medier går ut på, och för den som är låst i tanken om att sociala medier är till för facken och organisationerna. Det är den naturligaste tanken i världen för den som tänker att världen numera bara är samma gamla värld som förut, fast med internet.

För den som inte förstått att varje facebookgrupp är en fackförening i sin egen rätt.

Detta förringar inte fackens eventuella betydelse. Men det förändrar den. Make no mistake - när människor går omkring och bär på tillräckligt mycket latenta möjligheter att spontant organisera sig kring vilken fråga som helst, så förändras saker och ting. Det behövs ingen rikstäckande organisation för att de anställda ska kunna få för sig att gadda ihop sig mot ohållbara arbetsvillkor - och ej heller någon sådan för att sprida ordet om samma arbetsvillkor.

Det räcker med en hashtagg. Ett blogginlägg.

Om facken vill fortsätta hålla sig relevanta för dagens ungdom - och, indeed, för morgondagens arbetsmarknad - så behöver de ställa om sig från att vara Arbetarnas Centralorganisation. De materiella villkor varur de föddes - tider då kommunikation och organisation var brutalt mycket svårare, rent fysiskt - är över, och med förändrade tider följer förändrade behov. Både för människor, arbetare och organisationer.

Now, frågan är inte vad sociala medier kan göra för fackförbunden. Det är ett bakvänt sätt att se på saken. Frågan är snarare: vad kan facken göra för att hjälpa människor hjälpa sig själva på arbetsplatser, bland annat med hjälp av de maktmedel som sociala medier utgör?

Om första maj ska vara mer än bara en levande åminnelse över en förstelnad betong som flytt, så behöver vi diskutera arbetsmarknad och organisation på nya sätt. Vi behöver ta oss över ta över och förbi nittonhundratalets mentalitet rörande var medborgarmakt ligger, och verkligen ta till oss det faktum att all makt utgår från folket.

Även på dagar som inte är primärt röda.

Inför #nätrot12

2012-04-25T18:56:00.001+02:00

Jag har kanske eller kanske inte berättat om detta, men jag sitter just nu och skriver C-uppsats om politiskt bloggande. Vilket kanske inte är helt överraskande för er som känner mig - uppsatsande och bloggande är liksom saker som jag alltid gör, trots allt.

Det jag skriver om är i all korthet huruvida det behövs (eller inte behövs) en ny begreppsapparat för att förstå det medielandskap vi lever i. Det hela är ju trots allt så nytt, annorlunda och oväntat att det inte riktigt fungerar att tänka på samma sätt som förut - eller?

Arbetet är inte helt klart än, och precis som i en god bok så vore det inte helt rätt av mig att berätta hur det gått innan äventyret är klart. Det är dessutom en väldigt spännande resa att se hur det hela utvecklar sig inför mina akademiskt arbetande händer - det hamnar inte riktigt där jag trodde att det skulle hamna.

Och i övermorgon så blir detta aningen mer relevant än vanligt. Då är det nämligen dags för Nätrot12, Netroots stora bloggsammankomst, där över två hundra bloggare enligt uppgift ska infinna sig och diskutera - just det - politiskt bloggande. Och när jag nu ändå är igång, så kommer jag att råka ställa några vetenskapligt intresserade/intressanta frågor till de närvarande.

Jag kommer vara på helt rätt plats vid helt rätt tid, med andra ord.

Frågan är - ses vi där?

Till morgondagens resenärer

2012-04-22T23:29:00.001+02:00

Jag är hemma igen efter Ung Pirats tredje introduktionsutbildning, och precis som efter tidigare gånger så undrar jag över vem som lärt sig mest. Jag i min roll som introduktör/utbildare, eller deltagarna i sin roll som underbara människor?

En aspekt av att vara utbildare är att en aldrig riktigt vet vad det är ens åhörare lär sig. Alla kliver in i rummet med olika bakgrunder, förkunskaper, förväntningar och - lurigt nog - humör. Vilket innebär att det en säger tas emot på olika sätt av olika personer, och än mer att olika saker stannar kvar när en lämnat dem till sina egna tankar.

Vilket, onekligen, är vad det hela går ut på. Att plantera små frön av inspiration och sedan ge dem tid att växa fram till vad de nu råkar bli.

Vad de än råkar bli.

Det omvända är förstås också sant - eftersom det är så olika personer på plats under dessa helger, så vet jag aldrig riktigt vad jag kommer lära mig under dem. Det framkommer efteråt, när de små fröna funnit sig tid att växa till vad de nu råkar bli framöver.

Jag vet inte riktigt vad jag lärt mig i helgen. Men jag vet en sak, och det är att om Ung Pirats framtid ligger i de nyintroducerade piraternas händer, så finns det ingen anledning att oroa sig för någonting alls.

Nu fortsätter byggandet av den bättre framtiden. En inspiration i taget.

(:~~~~~~~~

Se upp för dörrarna, dörrarna stängs

2012-04-20T12:33:00.000+02:00

Det farligaste med att åka kollektivt är inte att det fordon en befinner sig på råkar krocka med någonting och explodera under katastrofala former. Faktum är att risken för ens ett mindre tekniskt missöde är fenomenalt liten, och att de flesta resenärer kan förvänta sig att komma fram i samma skick som de avreste.

Nej, det farligaste med att åka kollektivt ligger i att kollektivtrafiken allt mer håller på att utvecklas till en ytterst våldsam plats, där det blir mer och mer självklart att människor utsätts för överfall. Inte från de andra resenärerna, dock. Utan från de väktare, kontrollanter och andra säkerhetspersoner som går omkring och håller ett disciplinerande öga på folk.

Det har till och med gått så långt att många jag känner som haft giltig biljett sedan tid urminnes - börjat bli rädda för att åka. Eftersom de är rädda för att råka hamna i blickfånget hos en uniformerad person med dåligt humör och aningen för vidsträckande mandat att leva ut det.

Det skulle kunna tänkas att kollektivtrafiken vore en plats mellan platser. En nödvändig del av infrastrukturen som används för att ta sig från punkt A till punkt B, på ett miljövänligt och effektivt sätt. Men så som utvecklingen tagit form på sistone så börjar det snarare bli en fruktansvärd plats - en plats värdig att frukta, eftersom hemska saker händer där.

Det skulle kunna tänkas att vanliga människor tog bussen, spårvagnen eller tunnelbanan som
ett naturligt, oreflekterat och självklart inslag i vardagen. Som någonting som inte behöver planeras i förväg, som någonting som inte kräver förberedelser av typen "ifall jag inte kommer hem". Som någonting folk kan göra utan att behöva tänka på hot eller våld.

Det skulle kunna tänkas att kollektivtrafiken vore en säker plats.

I stället håller motsatsen på att växa fram. Hårdare tag, hårdare biljettkontroller, hårdare disciplinering. Högre böter, högre spärrar, högre insatser. Kollektivtrafiken håller på att förvandlas till en högriskzon, där det farligaste är att råka se avvikande eller misstänkt ut.

Vad innebär det att så väldigt många medborgare helt plötsligt lever med latent våld som en brutalt närvarande närvaro i sina vardagar?

Är det verkligen det samhälle vi vill leva i? Är det verkligen dit vi vill?

Det är i alla fall dit vi är på väg.

Ha en trevlig, säker resa.

Övergripande detaljer

2012-04-19T22:51:00.000+02:00

Det krävs inga direkta specialkunskaper för att se att det finns likheter mellan Breiviks världsbild och den som framförs från andra håll. De är delar av samma narrativ, och hur högljutt det glada gänget kring Avpixlat förnekar likheterna så finns de där. Och lika lite som Jar Jar Binks försvinner ur Star Wars, försvinner Breivik från Eurabie-sagans domäner.

Det är desto svårare att förklara dessa likheter. Precis som med grammatik så är det lättare att se när det stämmer än att förklara hur adverbet konjugerar med predikatet - för att inte tala om varför. På samma sätt är det med infoekologiska likheter - en känner igen dem när en ser dem, men det är aningen svårsagt hur och varför.

Precis som alla ord i en mening relaterar till och påverkar varandra, påverkar tankar och idéer varandra. De samtalar, bråkar, kommer överens och gör sitt bästa för att bygga en komplicerad, ömsesidigt förstärkande och sammanhängande väv av semantiska relationer. Vilket är oerhört mycket lättare gjort än sagt.

Den enkla versionen är att idéer inte uppstår i ett vakuum. Precis som ord inte bara finns, rent generellt.

Det finns olika sätt att försöka visualisera denna process av idéskapande i sammanhang. Det som fångat mitt intresse på sistone är det redan nämnda begreppet infoekologi - vilket i all enkelhet är tanken om att idéer växer på samma sätt som en mer naturlig ekologi. Ur jordmånen (ordlekarna till trots) växer olika slags tankar, kontexter och associationer, och kring dessa växer olika slags kringtankar - som sedan över tid bildar ekologi med varandra, till en organisk helhet där helheten är större än delarna.

Som en skog. Beroende på markens ph ser vi olika slags vegetation, som i sin tur avgör vilket slags större liv som står att finna, och - well. Ni vet hur näringskedjan fungerar. The circle of life och så vidare.

När det gäller Breivik så krävs det som sagt inga direkta specialkunskaper för att se likheter med andras världsbild. Ensam galning eller inte - hens idéer uppstod inte i ett vakuum, och den som vandrat i hens infoekologi ens en kort stund känner igen dragen från andra håll. Det som skiljer dem åt är detaljer i landskapet, - som om hen tagit en liten del av den Eurabiska ekologin, placerat den i en glasbubbla och låtit den utvecklas på egen hand i några generationer. Det går i många fall att se direkt varifrån några av de nya artvarianterna har växt fram, och om det funnes en infoekologisk motsvarighet till DNA-testning så skulle släktskapet kunna etableras utan vidare omsvep.

Vad Demofon och andra ekologiskt sinnade apologeter gör är att försöka finna skillnader, hur små de än må vara, och sedan utbrista - "aha, se! Vi är inte lika alls!" Inte för att övertyga dig om att likheterna inte finns - du kan lita på dina ögon i det fallet - utan för att ge dig anledning att tveka när du säger att det finns vissa fundamentala likheter mellan någon som anser att islam ligger i krig med västvärlden och någon som säger att islam ligger i krig med västvärlden. Att de möjligtvis säger det med olika efterföljande uppmaningar till handling är månne sant, men det övergripande ekologiska sammanhanget kvarstår.

Idéer uppstår inte i vakuum. De kommer någonstans ifrån, och de växer med precis den takt de kan finna näring och energi i omgivningen.

Min uppmaning till efterföljande handling är att stå emot frestelsen att finna enskilda likheter och utbrista - "aha! Ni är visst lika!". Det ger ingenting, och de diskussioner som springer utifrån ett sådant agerande är dömda på förhand att fastna i undervegetationen. Jag vill snarare uppmana er att lyfta blicken och se till den större helheten, utöver detaljerna. Till de realekologiska förhållanden som bevisligen finns närvarande i den vardag vi råkar gå omkring i.

Vilka tankar och idéer finner näring och energi i din närhet?

Ur led är arbetstiden

2012-04-18T03:19:00.001+02:00

Ingenting är mer dystopiskt än politiker som talar om visioner i samma andetag som de nämner arbetslinjen eller full sysselsättning. Det de talar om är nämligen inte en ny och bättre framtid, utan en direkt fortsättning av samtiden. Eller, rättare, de talar om en social utveckling som gör politiker direkt överflödiga – ett visionslöst fortsättande av nuet som utan vidare pardon innebär att det som har varit kommer att förbli. Business as usual, utan ens ett försök att dölja deras nostalgi över en dåtid som inte fungerade ens när den fungerade.

Anledningen till att arbetslinjen och full sysselsättning ter sig så lockande ur ett politiskt perspektiv är att det inte behövs några radikala förändringar för att genomdriva dem. Det går att slå på stora retoriska toner om vikten och värdigheten av arbetet, men rent sakligt så behöver ingenting annat göras än det vardagliga upprätthållandet av att någonting görs. Band kan klippas, köpcentrum kan invigas och mindre förändringar i diverse detaljplaner kan genomföras, men över lag så kännetecknas arbetsmarknadspolitiken av en akut strävan att högljutt inte förändra någonting alls.

Det är lättast att titta på Moderaterna för att se hur detta omsätts i praktiken. Stora visioner basuneras bombastiskt ut, samtidigt som den konkreta politiken är så visionslös att den kan sammanfattas i att det vore oerhört praktiskt om alla fick ett jobb. Inte ett bra, meningsfullt eller framtidssäkert jobb, utan bara ett jobb vilket som helst, vilket det än råkar vara. Visionen tar slut där - vid konstaterandet att om världen bara vore bättre så skulle vi alla må bättre.

Socialdemokraterna gör numera ingenting mer än att hålla med. Sorgligt nog.

Om vi ska tala lite mer visionärt, så behöver vi konfrontera tanken att vi rör oss mot ett samhälle där den fulla sysselsättningen inte längre är vare sig norm, ideal eller utopi. Ett samhälle där massarbetslösheten kommit för att stanna, och inte kommer att ge med sig ens när de ekonomiska konjunkturerna går på trippla högvarv. Inte för att samhället håller på att förfalla, utan tvärtom på grund av att vi byggd en så robust grund att framtidens samhälle börjat inträffa framför våra ögon.

De där kommunikationsteknologiska leksakerna som barnen leker med håller utan vidare på att omintetgöra hela ekonomiska sektorer och bygga upp helt nya sådana. Till och med du har förändrats av dem – när var senaste gången du undrade över någonting och behövde gå längre än till Wikipedia för att få svar?

Jag vill inte förstöra överraskningen för dig, men Trivial Pursuit var roligare innan all världens faktakunskaper fanns tillgänglig vid varje persons fingertoppar.

Det radikala här är inte att vem som helst kan få fram en komplett lista över Greta Garbos filmproduktion inom loppet av en minuts lågintensivt sökande. Det radikala ligger i att väldigt många av de arbeten och samhällsinstitutioner som byggts upp under årens lopp baserat sig på att utgångsläget alltid varit ett brutalt underskott av information. Eftersom information färdats så pass långsamt som det traditionellt gjort – kommer ni ihåg hur det var att bara få uppdateringar om världen en gång om dagen genom post/tidning, eller via tevenyheterna? - så har mycket arbete skapats av blotta behovet att hålla koll på vad som är i görningen. Behov som idag fylls av elektroniska, nätverkade system.

Det vore ett felsteg av katastrofala mått att kalla detta ett samhälleligt bakslag. Den allmänt ökade informationseffektiviteten hos vanliga medborgare har medfört en radikal ökning av den reella potentialen att delta i den faktiska, praktiska och konkreta demokratiska processen på nära håll. Det är inte längre brist på information som får folk att avstå från politik; inte heller det upplevda överskottet av den.

Det är snarare bristen på visioner, och det ständiga malandet från etablerade politiker om behovet av att behålla en samhällsordning där fem personer arbetar ytterst ineffektivt för att uppnå en persons nuvarande dagsverke – av den enda anledningen att det vore smidigare om de samhällsproblem dagens teknologiska utveckling för med sig löstes av sig själva. Det är inte bristen på möjligheter som stoppar folk, utan bristen på anledningar att realisera dem. Vem vill bygga framtidens samhälle, när det enda som utmålats som möjligt är gårdagens?

Den nuvarande politikens visioner stannade kring 1970. Det är inte ett radikalt påstående att säga att vi inte riktigt lever där längre.

Det borde inte vara det i alla fall.

Den eviga byggarbetsplatsen

2012-04-11T19:37:00.000+02:00

Egentligen är frågan om sysselsättning rätt intressant. Vad är sysselsättning egentligen? Är det vad folk går omkring och gör hela dagarna? Är det vad som håller folks huvuden sysselsatta? Är det vad de rent konkret sysselsätter sig med när de lämnas att sysselsätta sig själva?

Eller är det en omskrivning för svaret på frågan hur nittonhundratalets ekonomiska system ska kunna fortsätta fungera under det tjugonde århundradets ekonomiska förhållanden?

Grejen är ju att väldigt mycket av det som dagens politiker gör - sysselsätter sig med - skulle bli väldigt mycket lättare om det helt plötsligt började finnas jobb åt alla. Full sysselsättning skulle undanröja behovet av jobbiga reformer, genomgående förändringar och annat besvärligt som ligger likt en diskret blåval på allt som håller dem upptagna.

Om nittonhundratalet fortsatte så skulle nittonhundratalets politik vara helt oproblematisk.

Problemet är ju dock att nittonhundratalet gick över. Med besked. Det frågade inte ens om lov. Och det känns som att det krävs att fler sociala institutioner än kalenderindustrin uppdaterar sig.

Ett av nittonhundratalets största kännetecken var att det var väldigt arbetsintensivt. En hel värld skulle ju trots allt byggas upp och om från grunden, vilket innebar att det fanns långt mer att göra än vad det fanns folk som kunde göra det. Det fanns ingen brist på ambitioner, och i takt med att de sociala, ekonomiska och fysiska delarna av samhällets infrastruktur blev uppbyggda så blev förmågan att realisera dessa ambitioner desto större.

Now, det behövs ingen särskild expertis för att inse att det finns vissa gränser för hur mycket infrastruktur en kan bygga. Det räcker med ett vägnät, städerna har ett visst begränsat utrymme för nybyggnation, och såvida vi inte börjar riva ner saker för att sedan bygga upp dem igen så tenderar det som redan är byggt att fortsätta vara byggt. När samhällsbygget (metaforiskt såväl som bokstavligt) väl är klart så behövs det helt enkelt mindre byggjobbare än under dess uppbyggnadsfas, och det är ingen direkt överraskning att underhållsarbete och byggarbete inte riktigt är av samma art.

Det som gör hela diskussionen om sysselsättning och sysselsättningspolitik så sned är att den är fenomenalt färgad av nittonhundratalets uppbyggarpolitik. Det är som om det glöms bort att vi schemalagde hela förra århundradet till att (åter)uppbygga vår del av världen, och på det stora hela varit rätt bra på att göra det. Så bra att väldigt mycket av den skulle kunna kallas färdigbyggd, om än i behov av en eller ett par inredningsarkitekter.

Den sysselsättningspolitik som högern och vänstern så högljutt strävar efter, är egentligen ingenting annat än en väldigt inlevelsefull önskan om att nittonhundratalet borde fortsätta. "Fortsätt bygga, fortsätt bygga" säger de, i hopp om att ingen ska märka att världen redan är överbyggd. I hopp om att nittonhundratalet ska fortsätta i ett tag till.

Men en sysselsättningspolitik för vårt århundrade måste rimligtvis ha något med vårt århundrade att göra. Och sålunda behöver vi uppdatera tankarna om sysselsättning från tanken om lönearbetet som universell norm - till någonting mer universellt. Till någonting som faktiskt inkluderar alla, utan att med systemisk nödvändighet utesluta ett allt större antal.

Arbetslösheten är här för att stanna. Nittonhundratalets byggprojekt är över. Nu återstår utmaningen att göra om det vi byggt upp till någonting vi kan leva i, och leva med. Det är inte slutet på arbetet, men det är oerhört dags att börja tänka tanken att arbetsfrihet är lön för tidigare generationers möda.

Vad försökte de annars bygga upp?

#95teser: Vad hände/r sedan?

2012-04-05T16:25:00.002+02:00

Igår var det tänkt att #95teser skulle komma till sitt sista inlägg. Från och med första januari var det tanken att vi deltagare - jag, Erik, Marie, Christer och Qer [och, via kommentarerna, (N)namnet] - skulle avhandla en av de nittiofem teserna om dagen, varje dag.

Likt en non stop meditation över samtiden, framtiden och mänsklighetens nyfunna förmåga att kommunicera med sig själv.

Jag måste tillstå att det började bra. Ni som var där kommer förmodligen ihåg hur vi i arla januari formligen pumpade inlägg, tankar och insikter. Det var goda tider.

Sedan kom vi av oss. Nätnedsläckningen den artonde januari (om ni kommer ihåg den) ställde till det en smula med planeringen för vissa, och i kombination med andra faktorer så hände det sig som så att inläggen - sakta men långsamt - sinade. Stannade upp. Slutade hända.

Märkliga tider.

Så här efter sista dagen så kan jag titta tillbaka på de inlägg som faktiskt skrevs och tänka att - whoa, jag skulle ha skrivit dem annorlunda idag. Jag kommer inte riktigt från samma plats nu som då, och har nog gått och blivit aningen radikalare sedan dess. En ny utgångspunkt.

Månne hade jag nog inte blivit det om jag inte skrivit de där 25 inlägg (plus kringinlägg) som jag faktiskt skrev. Det är en smula av "om jag visste då vad jag vet nu"-paradoxen - om jag inte hade varit yngre då så hade jag inte kunnat lära mig det jag lärt mig, och således inte lärt mig det jag faktiskt lärde mig.

Det känns helt klart som att det är värt att göra ett nytt försök i framtiden. Jag vet att vissa av de andra deltagarna har planer på att eventuellt fortsätta genom de nittiofem från där de avstannade, och jag stöttar och uppmuntrar detta. I ljuset av det jag just skrivit känner jag dock att ett eventuellt framtida försök borde börja från början.

Från en ny början. En ny utgångspunkt.

Frågan är - ses vi där?

Vem behöver Socialdemokraterna och Moderaterna?

2012-04-04T08:32:00.000+02:00

Min gode medörebroare Kent har nyligen skrivit två inlägg på samma tema. En gång är en gång, men två gånger är definitivt något av en trend. Temat i det här fallet är socialdemokratins upplevda tystnad när det gäller sakfrågor - det beskrivs som om S leker tysta leken med både väljar- och journalistkår. Inga besked ges tydligen om någonting alls, och det är något av ett mysterium vad det samtida Kreml egentligen vill med världen. Än mindre med en eventuell regeringsmakt.

Jag kan inte annat än att hålla med. S är fenomenalt vaga på väldigt många punkter. Problemet - och då inte bara för Kent - är att M också är fenomenalt vaga på väldigt många områden. Vilket är synd, eftersom det är många som väntar besked på hur de ska kunna leva och planera sina vardagar redan nu, snarare än när partierna blivit uppdaterade via generationell förnyelse.

Ett första område är hur de tu partierna tänker se till så att tillgång till informationsekologin inte är en klass- eller turbaserad fråga. Visst, M kanske framhärdar att marknaden ser till så att alla får tillgång till teknologin, men ekologin är ett dött område. Ingenstans sägs det någonting om hur socialt, kulturellt eller i övrigt missgynnade personer ska kunna ta del av de kunskapsrikedomar som ett framgångsrikt navigerande av den digitala miljön medför.

Det enda vi kan utläsa av tystnaden är att den framväxande digitala klyftan tycks vara att föredra, snarare än någonting annat. Deltagande på lika villkor, alla ska med - vad är det?

Ett andra område är företagande inom den digitala sektorn. Det behöver inte direkt sägas att ingendera av de tu partierna riktigt anammat the Pirate Bay (och liknande exempel på lyckat entreprenörskap) som representanter för den svenska företagsamheten, än mindre tanken bakom deras brutala internationella framgång: att det enda sättet att ta sig vidare rent nationalekonomiskt är att släppa taget om informationsflödet och låta medborgarna göra det de gör bäst. Nyskapa, remixa, innovera - kort sagt, alla de buzzwords som brukar slängas omkring när positiva ekonomiska framtiden ska utmålas.

Om vi ska tolka de tu partierna så är Spotify ungefär det enda som hänt på sistone, vilket inte direkt är ett hoppfullt budskap. En ekonomisk sektor bör trots allt innehålla mer än ett företag.

Ett tredje område är, utan vidare pardon, frågan om hur ungdomar ska få betalt i en ekonomi som inte riktigt behöver dem. Samhällsvetare efter statsvetare efter sociolog efter vilken utbildad expert som helst kan berätta för dig hur övergången från ett industrisamhälle till ett postindustriellt sådant, - innebär att arbetslöshet inte längre är ett undantagstillstånd, utan att vi helt enkelt kommer att få finna oss i att fem, tio, femton procent av befolkningen är arbetslös vid varje givet tillfälle. Det är inte bara en svensk utveckling; en snabb utblick över västvärlden och dess ekonomiska kris bekräftar att detta är vad vi har att vänta oss.

Att i det här läget tala om arbetslinjen - vilket bägge gör, Moderaternas glada överanvändande av begreppet till trots - är fruktansvärt bredvid poängen. Det skulle förvisso lösa en oändlig mängd administrativa problem om sextiotalet och den fulla sysselsättningen kunde bemöda sig att återuppstå, men så här ett halvt sekel senare så känns det som att det behövs nya lösningar på de nya problem vi möter.

Eller, som Hannah Arendt skulle uttryckt saken: en kris är en situation där de gamla lösningarna inte fungerar längre. En katastrof är när de används ändå.

Som synes så är både S och M ganska obefintliga när det gäller dessa tre områden, och om jag vore brutal skulle jag kunna fortsätta rada områden där partiernas officiella hållning närmast går att likna vid Thatchersk ickepolitik. Och om jag vore medlem i endera parti så skulle jag vara väldigt missnöjd över att samtiden läggs till handlingarna, medan nostalgin över det som varit år ut och år in upphöjs till nyckelfrågor.

För ärligt talat - vem bryr sig om RUT när vi står inför det största samhällsskiftet sedan fabrikens och den industriella revolutionens intåg? Egentligen?

Som Kent själv skriver: "Politik handlar om att se samhällsproblemen och att ha förmåga att arbeta fram lösningarna på dessa problem. Ska det vara möjligt måste man göra den politiska hemläxan ordentligt."

Jag kan inte annat än att hålla med.

Patent pending

2012-04-04T02:25:00.002+02:00

Har ni hört talas om Läkare utan gränsers otysta minut om allas rätt till medicin? Det är ord, visor och utskällningar hela vägen.

Och det är oerhört dags för det.

När medicinpatent kommer på tal, så brukar diskussionen oftast hamna i läget att någon säger att patent är bra eftersom de ger företagen incitament att forska fram nya mediciner i framtiden. Nya mediciner som kan bota sjukdomar världen över - vem kan vara emot det?

Notera dom två orden. I framtiden.

Grejen är att vi redan idag lever i den framtiden. Det finns miljontals människor där ute i världen som är sjuka och behöver akut medicin - nu, medan du läser detta. Nu, idag.

Framtiden är redan här. Och lösningen på dagens problem är bokstavligen redo att börja massproduceras billigt, om fabrikerna bara sätts upp och investeringskapitalet bara sätts i verket. Botemedlet på miljontals sjukdomar ligger inom räckhåll, och det enda som står mellan dem och att tillämpas där de behövs är -

Patenten.

Och så är vi tillbaka vid utgångspunkten igen. Väntandes på en framtid som redan är här, medan folk världen över bokstavligen dör i väntan på att vi ska upptäcka att vi kunde räddat dem redan igår.

Så nästa gång någon säger att medicinpatent är en god sak - fråga dem hur länge vi ska vänta på framtiden, och hur många som behöver dö idag för att vi ska få tillgång till denna bättre morgondag.

Framtiden är redan här. Och det är dags att agera på det. Nu.

Vandringar i infoekologin

2012-04-03T10:34:00.002+02:00

Jag hör allt oftare åsikten att bloggandet håller på att gå tillbaka till förmån för twittrandet (eller något annat, snabbare medium). Det är roligare, ger mer omedelbar respons och känns på det hela taget effektivare än att skriva - säger många.

Jag är böjd att hålla med. Det är roligare, ger omedelbarare respons och känns effektivare.

Och allt som sägs är förmodligen bortglömt som en nyans i informationsekologin fem dagar senare. På gott och ont.

Now, det finns något av en tendens att ställa det ena mot det andra. Twitter mot bloggande. Vilket månne är begripligt om vi tänker i termer av vad en ska lägga sin begränsade tid till - men rent generellt är det en rätt märklig sak att göra. Bägge är ju trots allt former av deltagande i samtiden, om än med olika avtryckare.

När jag lägger fram de här så brukar vissa lyfta på ögonbrynen. Bloggande som deltagande i samtiden? Hur tänker jag nu?

Tja, försök gärna argumentera för motsatsen. Det är en utmaning.

Många har valt att trappa ner på bloggandet till förmån för twittrandet, med motiveringen att det senare ger mer omedelbar feedback. Det är okej; i de sociala mediernas skinnerbox väljer vi alla våra stimuli. Men jag drar mig för att ställa upp det ena mot det andra - varje socialt medium följer sin egen logik, och vissa dagar är helt klar mer lämpade för vissa logiker än andra.

Humör, kallas det.

Och precis som vi är på olika humör på olika dagar, så händer det ibland att vi är på olika sociala våglängder olika dagar. Ibland är det tid att svinga sig ut på de snabba linorna och slänga käft med sina medmänniskor; ibland är det tid att luta sig tillbaka, fundera över formuleringar och låta tanken ta tid.

Vissa dagar händer bäggedera, samtidigt. Vi skulle kunna kalla det ett bra humör.

Må dina vandringar i informationsekologin göra och hålla dig på bra humör. -

Den orättvisa kritiken av Björklund

2012-04-03T08:07:00.001+02:00

Det är synd om stackars Björklund. Hen får massor av skäll från ganska precis alla håll och kanter, förutom från en liten skara partitrogna som ställer upp mer på grund av solidaritet än någonting annat. Och den massiva kritik hen får, får hen av helt fel anledningar.

Stackarn.

Ni ser, folk har fått för sig att en utbildningsminister måste veta någonting om utbildning. Det är fel. Ministrar sysslar inte med utbildning, inte ens om de råkar vara utbildningsministrar. Ministrar sysslar med förvaltning och regeringsduglighet, och behöver därför inte kunna någonting särskilt om det de råkar administrera. Så länge de har de elementära kunskaperna om regeringsduglighetens grunder på plats, så kan de fylla ganska precis vilken ministerpost som helst utan vidare bekymmer. Deras jobb är ju trots allt att samordna och koordinera de som faktiskt gör saker i världen, vilket är någonting helt annat än att faktiskt göra sakerna i fråga.

Så all denna kritik om att rektormajor Björklund bevisligen inte vet någonting om utbildning, och förmodligen inte rört en tidsskrift om pedagogik på sisådär en trettio år - är helt bredvid poängen. Det spelar ju trots allt ingen roll ifall karln kan någonting om saken eller inte - så länge de som faktiskt kan sin sak är samordnade och regeringsdugligt ministrerade, så är allt som det ska.

Så ni som har tagit för vana att kritisera stackars Björklunds envisa trofasthet vid förra årtusendets minst effektiva pedagogiska metoder - tänk om!

Det är trots allt inte Björklund som är bekymret. Hen passar perfekt i rollen som [generell minister%5], trots allt, och alla som haft anledning att konversera med Björklund är rörande överens om att hen är en trevlig prick. Inte minst den lilla skaran partitrogna.

Det är snarare de olydiga underordnade ute i verksamheten som är bekymret. De gör saker utan att bli ministrerade först, och skapar alla sorters oreda på kontoret genom sina oadministrerade experiment i oortodoxa rutiner. Björklund har i flera år gjort helt regeringsdugligt rätt i sina svar på detta - tillsättandet av utredningar och översyn av rutiner - men intet tycks vara tillräckligt för att få bukt med bekymren.

Vi borde med andra ord inte kritisera Björklund för hens eventuella bristande förståelse för utbildningens väsen. Snarare borde vi känna sympati med hens eviga kamp för att hålla ihop det uns av regeringsduglighet som fortfarande finns kvar på utbildningsdepartementet - inte trots utan just på grund av hens eviga beredskap att göra rätt när saker går fel.

Kämpa på, Björklund! Mot bättre vetande!

Relationsanarki

2012-04-01T04:30:00.000+02:00

Jag har fått frågor om relationsanarki (även känt RA) på sistone, sedan jag nämnde det i ett tidigare inlägg. Vilket till en början förvånade mig - alla känner väl till det? Sedan insåg jag att, nä, det är bara jag som börjar ta saker för givna igen.

Så, vad är detta relationsanarki för någonting, och vad betyder det att vara relationsanarkist?

Det enklaste sättet att förklara är att börja med dess motsats: mononormen. Tanken att det här med kärlek är någonting som sker mellan två individer, enbart, och att dessa förälskade tu bildar ett Förhållande. Detta förhållande ska sedan hålla så länge som möjligt, och alla behov de tu råkar ha i livet ska tillfredsställas av den andre. Kärlek är någonting som enbart och endast sker mellan två individer - no more, no less.

Det här kanske inte låter som någonting märkligt, men det är faktiskt oerhört märkligt. Tänk vad stort ansvar som förskjuts till den andra - och enbart den andre! - i en parrelation. Emotionella, sexuella, vardagliga behov - allt du kan tänka dig ska och måste ske inom ramen för relationen mellan dig och den andre. Allt annat är inte bara otänkbart - all hype om otrohet och dylikt visar att det dessutom är brutalt förbjudet i de fall det råkar hända.

Vilket kan vara svårt att hantera i de lägen där endera parten av någon anledning inte riktigt kan leva upp till rollen som Partnern. Så som när hen har en riktigt dålig dag eller vad som helst - och inte riktigt är på humör för att bära världen på sina axlar just där och då.

Mononormen - tanken att alla problem, glädjeämnen och allt däremellan i världen bara får delas med en enda person, och att alla andra eventuella kärlekar måste undertryckas.

Relationsanarki, å sin sida, är tanken om att världen är lite för stor för att delas med bara en enda person. Och, än mer, att det är möjligt för människor att känna kärlek till fler än en person i taget - att detta är något av ett normaltillstånd. Det avvikande är inte att människor tycker om varandra, utan försöket att stänga in detta omtycke i små fördefinierade lådor - Förhållanden - som sedan används som utgångspunkt för alla interaktioner i vardagen. Och, än mer, tanken att kärlek inte är värt någonting bara för att någon annan råkade hinna före.

Ni kan säkert relatera till det sista.

Nu kanske någon vill invända att RA bara är en ursäkt för folk att knulla runt helt okynnes. Vilket säkert är sant för någon där ute i världen. Grejen är dock att en ensidig relationsanarki är en relation byggd på brist på förståelse, och än mer en brist på respekt - det krävs två för att dansa tango, och det fungerar inte riktigt om den ena dansar jitterbugg.

Det viktiga i RA är inte att en är fri från den gamla tidens begränsande uppfattningar om kärlek. Det viktiga är snarare att en ser den andre så som den är, och sedan utgår därifrån. Inga om, men eller "jag utgick från" - alla individer är individer, och inga två relationer är identiska. Och det är därför upp till dig (i samarbete med den andre) att bygga någonting som fungerar för er bägge. Alldeles oavsett vilka andra relationer som råkar vara i farten parallellt.

Och om kärlek råkar uppstå mellan en mononormativ och en RA-normativ - well, då har de onekligen någonting att tala om.

Det finns en viss ironi i att så många uttryck blir väldigt mycket mindre laddade. "Vi måste prata" är ett sådant; "jag har träffat en annan" likaså. Alla dessa uttryck för relationsexistentiell ångest blir helt plötsligt väldigt mycket mer positiva -

Om en bara vågar ta steget utanför relationsboxen.

Visst, det är mycket jobb, mycket emotionell bearbetning och väldigt mycket nyfunnen tillit som måste till - men när en väl vågar lita på att ens människor inte kommer att försvinna bara för att de råkar umgås med andra, så blir den tid en spenderar tillsammans desto mindre ångestfylld.

Det är värt en tanke. Onekligen.

Vem behöver samtiden?

2012-03-30T03:25:00.001+02:00

Det är mycket hålligång om hur fildelning håller på att förstöra för kulturlivet numera. Tydligen så är hela fenomenet (fildelningen, alltså) något av en kulturell farsot, som likt en biblisk böldpest sveper över landet och förstör allt i sin väg. Det är ett under av resiliens att det över huvud taget finns någon kultur kvar, om vi ska tro de mer engagerade debattörerna.

Jag tänker inte säga emot dem. Bara påpeka att deras arbete kanske kommer att bli aningen mer överväldigande än de förmodligen tänkte sig att det skulle bli.

Exempelvis så kommer den allt mer fullbordade tekniken att projicera data på näthinnan (bokstavligen eller med hjälp av linser) att innebära något av ett bekymmer för biografer. Varför skulle någon orka sig på besväret att bege sig till en biograf när det är så väldigt mycket lättare att bara ligga i sängen och se det hela utspela sig i en upplösning så långt mycket större än vad ens den största bioduk klarar av?

Om vi tar ett lateralt steg till medicinens område, så ligger utvecklingen av generaliserade mediciner och immunförstärkande åtgärder de stora företagen i fatet. Att sälja livsnödvändig till folk en gång i veckan är aningen mer lönsamt än att bota dem för evigt, trots allt, och när nu våra bästa forskare lägger ner sina liv i sina försök att göra just detta - well. Ni anar var den här argumentationen leder.

För att inte tala om hur utvecklingen av socialt hållbara, miljömedvetna livsföringar som inte baserar sig på oändlig masskonsumtion och lika oändlig tillväxt - kommer att orsaka tusen och åter tusen ekonomiska kriser innan någon ens vet ordet av. Jobben hotas, social misär hotar och det finns ingen ände på de bekymmer som står för dörren om vi väljer alla andra alternativ än att fortsätta som vanligt. -

Men.

Njut av de goda tider när det bara är fildelningen som orsakar hålligång. Det är trots allt en rätt harmlös fråga, och det finns fortfarande tillräckligt mycket kulturell resiliens för att skuffa undan den till marginalerna.

Än så länge.

Kom bara ihåg att den är toppen av ett isberg, och att vi inom loppet av våra livstider kommer att stöta ihop med större, brutalare och mindre förlåtande frågor. Och att det då inte riktigt kommer att duga att sitta fast i den harmlösa frågan om hur vi ska hantera någonting som redan är på väg att hantera sig självt. -

Njut av de goda tider som är våra tider. Så tar framtiden hand om sig själv. Utan er.

Fria radikaler

2012-03-29T02:10:00.002+02:00

För lite över en månad sedan bytte jag twitterspråk, för att sammanfalla med den engelska bloggsaken. Vilket har varit en märklig upplevelse - inte minst som jag närmast helt tappat kontakten med vad som rör sig i den svenskspråkiga samtiden.

Ännu mer.

Ni vana twittrare som varit med ett tag, vet att det med jämna mellanrum händer att vissa teveprogram sänds. Och att ungefär hälften av flödet helt okynnes börjar vråla om debatter, schlagerförlorare och annat oknytt som en egentligen inte kunde bry sig mindre om. Vilket är betryggande, på sitt sätt, eftersom en kan bygga gemenskap med de andra som inte heller riktigt förstår grejen med teveprogrammet. Och det känns ändå bra att folk som i allt annat inte ens kan komma överens om att himlen tenderar att vara blå - sitter och spottar ur sig tweet efter tweet som är så rörande överens att en undrar om de inte är samma person, egentligen.

När allt annat misslyckas - titta på teve.

Att falla ut ur detta var egentligen ingen nyhet. Det räckte med att vara en del av Occupy-flödet för att komma bort från det. Värre blev det när nyheter som sådana började falla bort, och sådant som orsakade stora rabalder på hemmaplan helt oförhappandes försvann ur sikte. Helt plötsligt kom nyheter som nyheter, vilket är en känsla jag sedan länge glömt bort.

Samtidigt som de föll ur sikte, så började de kännas mindre när de väl återkom igen. Som saker som händer i små miljöer, där de haft lite för mycket tid på sig att diskuteras och idisslas till oigenkännlighet.

Armhårsincidenten blev inte en grej för att den var kontroversiell eller resonerade med många människors vardag; den blev en grej för att den hände på Melodifestivalen. Men vilken grej det blev sedan!

Ett flertal har kommenterat att jag blivit aningen radikalare efter alla hjärtans dag i år. Lite färre inlägg, men desto mer glöd i dem när de väl händer. Jag skulle kunna säga att det beror på annat som pågår, men jag tror i all ärlighet att det har mer att göra med att jag tappat kontakten. Börjat utgå mer från grunden än från det som råkar hänga i luften just här och nu.

Now, ni som hängt med i mitt flöde har förmodligen märkt att det blivit desto märkligare sedan språkbytet. Inte för att det egentligen är särskilt märkligt att vara en follower of the Horse, utan för att det relaterar till en helt annan kontext än den mer vardagliga. Men hur kul jag än har, så är det inte helt värt det att låta sina nära och kära försvinna bara för att världen är en stor plats.

Sålunda, @piratkatt. Det svenska språkområdets återkomst till min twittervardag.

Vi kan ju inte låta radikaliseringen ske helt och fullt på en gång, inte sant? Det finns fortfarande tid att hålla kvar fötterna på jorden, innan huvudet är helt begravt i marken. -

Anarkonormalitet

2012-03-28T04:46:00.001+02:00

Det finns olika sätt att alienera sig från samhället. Det sämsta sättet är att göra det ensam. Det bästa sättet är att tillhöra en subkultur där avvikande beteende inte bara är tillåtet, utan även uppmuntrat. Så som, säg, en subkultur där alternativa kläduttryck är normen; det normala i ingruppen blir inte helt normalt i resten av samtiden. En får så att säga både social acceptans och alienation samtidigt.

Beroende på exakt vad det är ens subkultur gör annorlunda gentemot normen, så tar sig ens alienation olika uttryck. Om det bara är kläder det handlar om så brukar ens annorlundaskap krossas av en stunds socialt umgänge; med tillräckligt mycket artighet försvinner alla ytliga illusioner om annorlundaskap. Det är inte ens (så som ungdomarna uttrycker det) skin deep.

Kläderna gör inte människan; de gör bara ett första intryck.

Det blir lite lurigare när det kommer till värderingar eller religiösa spörsmål. Så som, säg, kopimister, som egentligen inte vare sig vill eller behöver bry sig om att ingå i någon slags etablerat normaltillstånd. Världen är en enda stor remix, och alla försök att etablera en specifik remix framför andra måste bedömas på rent estetiska grunder. Är det användbart, kan det göras bättre, kan vi se det sanna, sköna och goda reflekteras i just den här iterationens aspekter?

Det säger sig självt att det radikala remixandets hållning inte helt låter sig översättas till det beständigas traditionella tankegångar. Inte ens dess modernistiska manifestationer.

Lurigast av allt blir det när en gör ett break med de mest fundamentala normerna. Särskilt de som har med sex och samlevnad att göra. Så som, säg, relationsanarkister, som betraktar monogami som en alldeles förlegad form av social organisation, och helt okynnes struntar fullständigt i denna. Varför begränsa sig till en person - och samtidigt begränsa både sig själv och den andra till de ytterst snäva ramar det innebär att placera parförhållandets alla krav på en enda person - när världen är så mycket större?

Ni har förmodligen inte märkt det, men premissen bakom tusen kärlekssånger vråldör omedelbart. "Evigt trogen." "Bara din." "Jag har äntligen funnit den rätte." - Fint, men neurotiskt. Vad för slags mentalitet är det där egentligen, och vad har det med mig och mina förhållanden att göra?

Om en vill göra någon slags alienationens overkill, så kan en alltid kombinera. Märkliga kläder, en radikalt annorlunda hållning gentemot allt heligt, och ingen som helst respekt för parförhållandets framträdande ställning som social identitetsmarkör?

Jodå, herr politiker som fortfarande tänker i termer av klara sociala identiteter, bestående samhällsnormer och kärnfamiljens helgd. Du är fortfarande relevant för samhället. Om vi bara bortser från de allt större delarna av det som inte ens kan fås att komma ihåg varför de en gång i tiden brydde sig om dessa ack så omhuldade grundpelare.

Vi har kommit långt ifrån stadiet där alienation är ett klädval. Du får gärna börja bäva en smula om det verkar vara en oroande utveckling. Ty utveckling är precis vad det är.

När radikalismen tar vid

2012-03-22T02:10:00.001+01:00

Igår röstades Datalagringsdirektivet igenom. Under stora protester från många, under stor tvekan från vissa, och med reserverad entusiasm från andra.

Vanligtvis brukar jag säga att det är en dålig idé att låta bli att skriva det en tänker när det händer sig att andra skriver detsamma - ens medmänniskor är inte tankeläsare, trots allt, och det finns ingen anledning att förskjuta sina uttryck helt och hållet till andra. Särskilt inte som själva övningen att formulera sig ofta får en att tänka till om saker, vilket är nog så nyttigt.

Men idag tänker jag göra det, och i stället skriva någonting annat. Nämligen vad mina mer radikala vänner säger om datalagringsdirektivet.

De anser nämligen att det hela inte är någon big deal. Att det bara är en i raden av lagar på samma tema, och att alla eventuella principer som skulle kunna avvikas från redan har blivit meningslösa för länge sedan. Att det hela är väldigt mycket ett spel för gallerierna, och att det enda som sker är att redan etablerad praxis nu kodifieras i lag.

Det enda de i sak kan tänkas reagera på är att tankarna om integritet och privatliv hamnar i fokus under så profana omständigheter. Och det är ett mer estetiskt ställningstagande än någonting annat.

Ni ser, de bryr sig inte ett rött vitten om lagar, politiska processer och annat oviktigt. De har sedan länge lärt sig att de utan vidare kan ignorera sådant, använda sitt väl inövade knowhow för att ta sig runt alla eventuella tekniska problem som råkar uppstå, och på det stora hela göra sin grej i fri ostördhet utan att behöva oroa sig för någonting alls.

Och de har inget till övers för oss konservativa rackare som försöker övertyga dem om att lagar betyder saker.

Jag kanske umgåtts aningen för mycket med dessa personer, ty det jag känner när jag läser dagens skörd av inlägg om datalagringsdirektivet är att det enda som hänt är att det politiska gjort sig än mindre relevant för det samtida. Att det enda som hänt är att det politiska än en gång bekräftat att det inte har några som helst ambitioner att anpassa sig till någonting efter 1952, och att den enda egentliga vägen framåt är att överge de eviga skyttegravskrig som pågår mellan kombattanter som inte riktigt insett att världen slutat dansa till negerjazz på oreglerade dansbanor.

Det är inte de demokratiska principerna som svikits. Det är inte heller ett avsteg från någon slags metafysisk tanke om det sanna, sköna och goda livet i statens hägn. Det är snarare ett slutligt erkännande av att politik, så som den förs idag, är helt meningslös för alla under en viss ålder.

Inga om, men eller ens önskefyllda förvisson.

Och det enda som kommer att hända om det politiska fortsätter att trampa vidare på detta spår är att det en dag kommer att finna sig övergivet, mitt i en nybyggd värld full av människor som en dag helt enkelt tröttnade och gjorde någonting annat.

Ty det är det de gör. Och de har sedan länge slutat fråga om lov.

I huvudet på våra riksdagsmän

2012-03-21T03:41:00.000+01:00

Idag kommer riksdagen att rösta igenom datalagringsdirektivet. Såvida ingenting brutalt oväntat händer mellan nu och omröstningen, så finns en majoritet för detta. Och om vi kan betrakta utgången som given, så kan vi också börja fundera på de potentiella diskurser som pågår om detta.

Let's skissa på ett antal sådana, utan någon som helst inbördes ordning. Vad kan våra riksdagsledamöter tänkas tänka om dagens omröstning?

1. Idag ska vi äntligen rösta igenom datalagringsdirektivet! Yes! Nu kan vi äntligen sätta dit det där småbuset som vi vet finns men som vi inte kan samla bevis mot. Det här är en stor dag för ett lugnare, säkrare och tryggare Sverige!

2. Vi är med nöd och lag tvungna att ta detta steg, och idag är en mycket tung dag för vår del. Vi vill egentligen inte, men vi måste - så med pliktens tyngda hand skrider vi nu till verket. Må våra efterföljare ha förståelse för oss.

3. NEJ, NEJ, NEJ! Tre gånger nej och åter nej! Varför är vi så få om att säga nej?

4. Shit, onsdag! Tusen saker som ska göras, folk som ska ringas, planer som ska samordnas - okay, schema. Omröstning? Okay, vad är partiets linje? För? Aight, jag gör en notering.

5. Oh, idag ska det här andra förslaget komma upp för behandling. Hoppas att alla mina förberedelser har varit tillräckliga!

Utan vidare spekulation, vill jag drista mig till att ana att 4 & 5 är aningen mer förekommande än 1-3. Och att detta är sant för väldigt många andra lagar som klubbas igenom.

Det uppmanar till eftertanke, inte sant?