Detta ska sättas i relation till gårdagens nyhet om rekordraset för svensk BNP. Vår utveckling är givetvis mycket besvärlig men tack vare en regering som varit återhållsam med offentliga utgifter, ökat människors marginaler genom skattesänkningar och prioriterat åtgärder för att få fler människor i jobb har vi skapat relativt hyggliga förutsättningar för att rida ut stormen någorlunda.

Jag har en hel del synpunkter på regeringens politik. Jag hade velat se betydligt kraftfullare reformer på arbetsmarknaden, större sänkningar av arbetsgivaravgifterna och mer långtgående förändringar i företagens villkor. Men vi kan i alla fall konstatera att de reformer som genomförts och de marginaler som byggts upp i de offentliga finanserna sedan maktskiftet 2006 har gjort oss väl rustade för den kris som nu slår mot hela världen.

Countries that are Least Affected by Recession

Pingat på intressant.se

En intressant frågeställning är varför just denna krisen väcker denna typ av planekonomiska drömmar hos vänstern. Jag kan exempelvis inte påminna mig att någon föreslog att staten skulle köpa Ericsson i början av 2000-talet.

Ekvationen är enkel. Tillverkar man varor som ingen vill köpa så försvinner man från marknaden. Det är inte en statlig angelägenhet att tillverka vare sig bilar eller andra varor. Dessutom är lågkonjunkturen betydligt större och mer genomgripande än SAAB. Varje dag varslas människor i en lång rad branscher och varje dag går företag i konkurs. Ingen skriker på statliga pengar till dessa företag.

Cecilia Aronsson skrev en utmärkt krönika kring detta i Veckans Affärer härom veckan. Läsning anbefalles.

Andra bloggar om: SAAB, bilindustrin, lågkonjunkturen, regeringen

Pingat på intressant.se

Då ska man komma ihåg hur det var vid tiden för maktskiftet. Vi hade den starkaste konjunkturen i mannaminne. Ändå ökade inte sysselsättningen. Ett mycket uppseendeväckande tillstånd och den enda rimliga förklaringen är att den dåvarande regeringens politik hämmade sysselsättningen och gödde ett ständigt växande utanförskap.

Sedan den borgerliga regeringen tog över och fram till i höstas har 180 000 människor lämnat utanförskapet och tagit sig in på den ordinarie arbetsmarknaden.

Fundera ett ögonblick. Tänk om socialdemokraterna hade varit kvar vid makten. Tänk om vi hade haft kvar en politik som inte skapat några nya jobb. Tänk om utanförskapet hade varit kvar på samma nivå som i september 2006. Hur skulle vi då sett på framtiden just nu? Vilka förutsättningar hade vi då haft att möta lågkonjunkturen?

Pingat på intressant.se      Läs andra bloggar om regeringen, vänsterpartierna, lågkonjunkturen

Jag har sett många märkliga recensioner i mitt liv (inte minst av just denna bok, se Ulrika Kärnborg i DN som jag kommenterade i föregående inlägg) men den här kan inte vara långt från prispallen. JAg orkar inte bemöta de befängda beskyllningarna gentemot Milton Friedman, det har andra gjort på ett förtjänstfullt sätt tidigare (läs t. ex. Johan Norberg)

Det som fick mig att reagera på Jonssons recension var hänvisningen till följande "fakta" som är en av utgångspunkterna för recensionen.

"I Sydafrika är den förväntade medellivslängden idag tretton år lägre än när Nelson Mandela frigavs 1990"

Jag har inte skärskådat dessa påstådda fakta, men det finns mycket att säga om det. Detta lyfts alltså fram som en negativ effekt av nyliberal politik. I Sydafrikas fall, med andra ord, att man kastade ut apartheidregimen och gav färgade människor medborgerliga rättigheter.

Om jag, för enkelhetens skull, väljer att acceptera påståendet att medellivslängden har sjunkit i Sydafrika så vågar jag med hygglig säkerhet lyfta fram två centrala orsaker till det. Dels (och framför allt) AIDS, och ANC-regeringens hantering av detta, dels den enormt grova och råa brottsligheten. Regeringens vägran att ta itu med kopplingen mellan HIV och AIDS i samspel med gamla föreställningar har gjort att dödligheten i AIDS har blivit fruktansvärd.

Det implicita påståendet att liberalismen skulle vara skyldig till den nämnda utvecklingen är synnerligen anmärkningsvärd och i det här sammanhanget rent ut sagt osmaklig. Problemet är inte att färgade människor får rösta eller att ANC får ställa upp i valet utan, snarare, att ANC inte tagit sitt ansvar. Det bör för övrigt understrykas, ifall Stefan Jonsson eller någon annan missat det, att ANC är en marxistisk rörelse. Deras enda koppling till liberalismen torde vara att de bekämpade apartheidpolitiken och att de är valda enligt liberala demokratiska spelregler.

Pingat på Intressant.se     Läs andra bloggar om: Naomi Klein, Chockdoktrinen, nyliberalism, Sydafrika, ANC, demokrati,

Nu är även Afrika på gång. Världsbankens Public Sector Development Blog vidarebefordrar idag en del av Internationella Valutafondens prognos för den ekonomiska utvecklingen i världen. Det ser ljust ut för Afrika. Tillväxten i Afrika, söder om Sahara, stiger från 5,1% 2006, till 6,1% i år och 6,8 % 2008. IMF konstaterar att regionen utan tvekan åtnjuter den starkaste tillväxten sedan man blev själsvtändiga och att flera länder gör stora framsteg i fattigdomsbekämpningen.

En del av förutsättningarna för utvecklingen hänger förstås ihop med de höga oljepriserna, oljeexporterande länder som Angola och Nigeria lever gott på oljeexporten. Men, och det är det verkligt intressanta, även övriga länder möter en mycket stark tillväxt de närmsta åren. Länderna har börjat öppna sina ekonomier och underlätta handel samtidigt som den politiska stabiliteten har ökat. Därmed har man kunnat attrahera allt mer utländskt kapital, Inflödet av privat kapital ökar och direktinvesteringar ligger på en historiskt hög nivå.

Tänka sig vad liberala reformer kan betyda...  Man skulle önska att Ulrika Kärnborg läste detta innan hon förfäras över "arroganta tjugoåringar från Världsbanken och Internationella Valutafonden" nästa gång. Men det är väl att hoppas på för mycket?

Pingat på Intressant.se     Läs mer om Afrika, tillväxt, fattigdomsbekämpning

Jag kritiserade norska nobelkommitténs beslut i fredags, att utser Al Gore och IPCC till mottagare, eftersom jag menar att det innebär att fredsprisets värde deprecieras. Idag finns däremot ett gott tillfälle att lyfta fram miljöfrågorna.

Bland annat tidningen USA today spekulerar i att Yaleprofessorn William Nordhaus och Sir Partha Dasgupta skulle kunna få priset för sitt arbete med miljöekonomi. Det vore ett spännande och framsynt beslut att lyfta fram miljöekonomisk forskning i det här sammanhanget. Dessutom relevant, till skillnad från fredspriset.

Pingat på Intressant.se

Jag letade reda på kriterierna för Fredspriset. Alfred Nobels testamente beskriver väldigt tydligt vilka kriterier som ska gälla för detta. Det ska gå till den/de som har gjort "det mesta eller bästa arbetet för gemenskap och brödraskap mellan nationerna, och för avskaffandet eller reduceringen av stående militära styrkor och för främjandet av fredssammankomster". (Källa här och svensk översättning här.)

Ja, jag tillstår att man med fog kan hävda risken att kraftiga klimatförändringar kan underblåsa och skapa nya konflikthärdar i framtiden. Men dagens beslut av den norska Nobelkommittén kan inte sägas annat än undergräva prisets tyngd och legitimitet. För hur krystade resonemang man än kan framställa så går det inte att hänföra Gores insatser (eller IPCC:S) dit.

Man frångår de kriterier som Nobel satte upp och delar ut priset för allmännt berömvärda insatser. Det tycker jag är synnerligen olyckligt. Vem får priset nästa år? Neil Armstrong, för sina steg på månen? Sam Walton (postumt) för bildandet och utvecklingen av Wal-Mart? Eller varför inte David Lynch för sitt fantastiska skapande?

Mer om fredspriset: Norska Nobelkommittén, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, andra bloggar.

Pingat på Intressant.se

(uppdatering pga problem med rss-flödet-ingen förändring av innehållet)

Det är många årsdagar nuförtiden. Idag har vi anledning att fira 50-årsdagen av utgivningen av Ayn Rands "Och världen skälvde". Jag var länge skeptisk till att läsa Rand. Det kändes lite klychigt, lite överhypat. Allt för många unga liberaler som jag har mött har beskrivit henne i lite för religiösa ordalag, med lite för mycket glimmer i blicken. Sånt gör mig lite extra misstänksam och jag stod emot länge och väl.

När så Timbro gav ut boken i vintras kändes det till slut att det var dags att resignera. Inte utan motvilja beställde jag boken och började läsa. Då uppstod det där märkliga tillståndet, att man inte kan sluta läsa. Bokens story är så stark och karaktärerna är så starka och karismatiska att man bara dras in i historien och lever med i varje skeenden. När man väl har slutat läsa tar det ändå en stund att smälta det man läst och reflektera över Rands budskap.

Det Rand gör är att ta argumentationen för frihet och kapitalism bort från matematiska nationalekonomer och sätta den i en moralisk kontext. I strid med såväl socialistiska som konservativa krafters motvilja mot individualism och egennytta målar hon bilden av slika drivkrafter som det rena och mest ädla förhållningssättet. 'Den största synden är självförnekelse'. Inte minst gör hon upp med relativismen. "Vem är John Galt?" är ju frågan som går igenom hela historien, frågan skulle kunna översättas till vår tids plåga, utsagan "allt är relativt". Och kontentan när svaret på frågan står klart för alla är given: allt är INTE relativt, det mesta är faktiskt absolut. A är A.

De idéer som Rand förfäktar är ännu ganska avlägsna. Fortfarande har plundrarna övertaget i såväl den politiska som den ekonomiska debatten. Det kanske inte är konstigt, Rand lär själv ha beskrivit sina idéer som en utmaning av en 2000 år gammal idétradition. I det perspektivet är 50 år givetvis en väldigt kort tid.

Jag måste nu erkänna att "Och världen skälvde" är en bok som påverkat mig och mitt tänkande djupt. Den har blivit en källa till ideologisk, filosofisk och moralisk inspiration som jag ofta återkommer till. Det är väldigt många som säger så, och ju fler som låter sig inspireras, ju förr kan vi förändra världen. Det är verkligen något att fira.

Läs mer och beställ boken på Timbos Randsidor.

Pingat på Intressant.se

Särskilt tydligt har detta varit i globaliseringsdebatten och andra debatter om fattigdomsbekämpning. Många beslutsfattare tycks emellanåt bli fullständigt förblindade av begreppet NGO. Temba Nolutshungu, chef för den sydafrikanska, liberala tankesmedjan"The Free Market Foundation", beskriver i en intressant artikel hur mer eller mindre etatistiska frivilligorganisationer i olika omgångar lyckats förblinda bland annat Världshälsoorganisationen med katastrofala resultat. Läs och begrunda.

Jag är i någon mån folkrörelsemänniska, jag tycker att arbete i frivilligorganisationer bör applåderas. Men ingen organisation är god i sig självt. Globaliseringskritiska och antikapitalistiska organisationer har genom sitt genomslag försenat och försvagat en ekonomisk utveckling genom att motverka öppna gränser och ökad handel. (Många gånger välmenande) miljöorganisationer har åsamkat mycket lidande i, framförallt, Afrika genom sina skräckkampanjer mot genmodifierade grödor.

När ska dessa frivilligorganisationer och deras syften börja granskas? När ska beslutsfattare på allvar ta sig kraften att faktiskt ifrågasätta dessa organisationers påståenden? Hur länge ska dessa organisationer obestritt få sätta agendan i strid med en samlad vetenskap och väl beprövade erfarenheter?

Pingat på Intressant.se