Read in English Wednesday Library – Finding the Red Thread in My Own Archive

När gamla texter börjar prata med varandra

Under veckan har jag arbetat med en ny arkivsida här på bloggen. Tanken var egentligen ganska enkel. Jag ville göra det lättare att hitta bland alla texter som samlats här genom åren.

När man har bloggat länge blir det en hel del ord.

Många inlägg hade jag nästan glömt bort att jag skrivit. Andra mindes jag tydligt när jag såg rubriken. Det blev som att öppna gamla lådor på vinden och titta på sådant som legat undanstoppat länge.

Men något oväntat hände.

När jag började läsa gamla inlägg såg jag att de började prata med varandra.

Samma frågor återkommer

Människan bakom beteendet – den röda tråden

Jag läste om unga människor som hamnat fel.

Jag läste om klienter som skulle flytta vidare från avdelningen.

Jag läste om kollegor som gjort avtryck och lärt mig viktiga saker.

Jag läste om vinterbad, julfirande, familjeliv och vardagens alla små händelser.

På ytan handlade inläggen om helt olika saker.

Men under ytan såg jag något annat.

Jag såg att jag under många år har återkommit till samma frågor:

• Hur hjälper vi människor innan det är för sent?
• Hur behåller man sitt hjärta i en hård värld?
• Hur hittar människor gemenskap?
• Hur fortsätter man bry sig även när det gör ont?

Människan bakom beteendet

Något som slog mig var att jag ofta försöker förstå människan bakom det som syns.

Ungdomen bakom ilskan.

Klienten bakom problemen.

Barnet bakom beteendet.

Till och med människor vars åsikter jag har svårt att förstå försöker jag se som människor först.

Det betyder inte att jag håller med om allt.

Men det betyder att jag tror att förståelse ofta är en bättre väg än fördömande.

Arkivet blev en spegel

Människan bakom beteendet – en återkommande tanke

När jag började skapa arkivsidan trodde jag att jag mest skulle sortera texter.

Istället blev det som att titta i en spegel.

Jag såg att mycket har förändrats genom åren.

Men jag såg också att något har varit ganska oförändrat.

Jag verkar hela tiden återvända till människan.

Till relationer.

Till tillhörighet.

Till hopp.

Välkommen till arkivet-Människan bakom beteendet

Om du är ny här på bloggen kanske arkivsidan kan hjälpa dig att hitta bland äldre texter.

Om du har läst länge kanske du hittar något du minns.

Själv hittade jag något annat.

Jag hittade en röd tråd som jag inte visste att jag hade följt under så många år.

Kanske har jag egentligen skrivit om samma sak hela tiden.

Om människor som försöker hitta hem till sig själva.

AHA – mellan raderna Människan bakom beteendet

Ibland tror vi att vi skriver om vardagliga saker. Om bad, jul, jobb eller bilar. Men när åren går kan det visa sig att vi hela tiden har skrivit om något mycket större. Kanske är det först när vi ser tillbaka som vi förstår vad som egentligen har varit viktigt för oss.

När jag läste gamla inlägg såg jag att människan bakom beteendet återkom gång på gång, oavsett om jag skrev om ungdomar, kollegor, vinterbad eller familjeliv.

Fråga till dig som läser

När jag gick tillbaka till gamla inlägg för att skapa arkivsidan upptäckte jag en röd tråd som jag själv inte riktigt hade sett tidigare.

Jag såg att jag gång på gång återvände till människor, relationer, gemenskap, ansvar och hopp.

Nu blir jag nyfiken.

Du som har läst mina texter genom åren – vad ser du?

Finns det något tema, någon tanke eller något återkommande som du tycker kännetecknar mina inlägg?

Berätta gärna i en kommentar.

Jag har nu skapat en arkivsida där du lättare kan hitta bland äldre texter på bloggen. Vill du kika runt bland gamla inlägg hittar du arkivet här:

Arkiv sidan

Prenumerera på bloggen

Tycker du om att följa mina vardagsreflektioner om livet, människorna vi möter, ADHD, familjeliv, återhämtning och allt däremellan?

Prenumerera gärna så får du nya inlägg direkt till din e-post:

Prenumerera här:
Prenumerera på Malix.se

Vill du stötta mitt skrivande?

Om du uppskattar det jag skriver och vill hjälpa mig att fortsätta skapa innehåll på Malix.se kan du lämna ett frivilligt bidrag.

Tack för att du läser, delar och följer min resa.

Stöd bloggen här:

PayPal Me

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.

Inlägget Onsdagens bibliotek – Att hitta den röda tråden i sitt eget arkiv dök först upp på Malix.se.

Läs på svenska Onsdagens bibliotek – Att hitta den röda tråden i sitt eget arkiv

When Old Texts Start Talking to Each Other

This week I have been working on a new archive page here on the blog. The idea was actually quite simple. I wanted to make it easier to find all the texts that have accumulated over the years.

When you have been blogging for a long time, you end up with a lot of words.

Some posts I had almost forgotten that I had written. Others I remembered clearly as soon as I saw the title. It felt like opening old boxes in the attic and looking through things that had been tucked away for years.

But then something unexpected happened.

As I started reading old posts, I noticed that they began talking to one another.

The Same Questions Keep Returning

The Human Behind the Behaviour – The Red Thread

I read about young people who had lost their way.

I read about clients moving on from the unit.

I read about colleagues who had left their mark on me and taught me important lessons.

I read about winter swimming, Christmas celebrations, family life and all the small moments of everyday life.

On the surface, the posts were about completely different things.

But beneath the surface I saw something else.

I saw that for many years I have returned to the same questions:

How do we help people before it is too late?

How do we keep our hearts open in a hard world?

How do people find belonging?

How do we continue to care even when it hurts?

The Human Behind the Behaviour

One thing that struck me was how often I try to understand the person behind what is visible.

The young person behind the anger.

The client behind the problems.

The child behind the behaviour.

Even people whose opinions I struggle to understand, I try to see as human beings first.

That does not mean I agree with everything.

But it does mean that I believe understanding is often a better path than condemnation.

The Archive Became a Mirror

The Human Behind the Behaviour – A Recurring Theme

When I started creating the archive page, I thought I was simply organising texts.

Instead, it became like looking into a mirror.

I saw that much has changed over the years.

But I also saw that something has remained remarkably unchanged.

I seem to return again and again to people.

To relationships.

To belonging.

To hope.

Welcome to the Archive – The Human Behind the Behaviour

If you are new to the blog, the archive page may help you find older texts.

If you have been reading for a long time, perhaps you will find something you remember.

As for me, I found something else.

I found a red thread that I did not realise I had been following for so many years.

Perhaps I have really been writing about the same thing all along.

People trying to find their way home to themselves.

Your Voice: Between the Lines – The Human Behind the Behaviour

Sometimes we think we are writing about ordinary things. About swimming, Christmas, work or cars. But as the years pass, it can turn out that we have been writing about something much bigger all along. Perhaps it is only when we look back that we understand what has truly mattered to us.

As I read old posts, I realised that the human behind the behaviour kept appearing again and again, whether I was writing about young people, colleagues, winter swimming or family life.

Question for You, the Reader

When I went back through old posts while creating the archive page, I discovered a red thread that I had not really noticed before.

I saw that I kept returning to people, relationships, belonging, responsibility and hope.

Now I am curious.

If you have read my blog over the years – what do you see in my writing?

Is there a theme, a thought or something recurring that you feel characterises my posts?

Please feel free to leave a comment and share your thoughts.

I have now created an archive page where it is easier to find older texts on the blog. If you would like to explore previous posts, you can find the archive here:

Archive Page

Subscribe to the Blog

Do you enjoy following my reflections on life, the people we meet, ADHD, family life, recovery and everything in between?

Feel free to subscribe and receive new posts directly in your inbox.

Subscribe here:
Subscribe to Malix.se

Would You Like to Support My Writing?

If you enjoy what I write and would like to help me continue creating content on Malix.se, you are welcome to leave a voluntary contribution.

Thank you for reading, sharing and following my journey.

Support the blog here:

PayPal Me

Yesterday has already settled into history, tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life happens.

Inlägget Wednesday Library – Finding the Red Thread in My Own Archive dök först upp på Malix.se.

Read the English version here CFT and Attachment – We Move Between Circles

Där handlar färgerna om något helt annat.

I det systemet betyder grönt att det finns gott om tid, gult att det börjar bli dags att tänka på uppgiften och rött att det behöver göras nu.

De cirklar jag skriver om här kommer däremot från Compassionfokuserad terapi (CFT) och anknytningsteori.

Här beskriver färgerna inte tid eller planering.

De beskriver olika tillstånd i nervsystemet.

Det är alltså två helt olika modeller som råkar använda liknande färger.

Så när jag i det här inlägget skriver om grönt, blått och rött handlar det inte om kalendern, planeringen eller tidsuppfattning.

Det handlar om trygghet, utforskande och alarmsystemet i oss människor.

CFT och anknytning – vi vandrar mellan cirklarna

Jag tror inte att människor bor i en enda cirkel.

Men vissa av oss hamnar lättare i rött och blått.

Jag menar inte att det är något fel i det.

Men det är tröttande att alltid vara på sin vakt.

Lika tröttande som att alltid behöva prestera för att känna sig duglig.

Vi behöver få landa mjukt ibland.

Vi behöver få finnas även när vi inte presterar.

Och alla människor vill oss faktiskt inte illa bara för att de tittar på oss på ett visst sätt, låter annorlunda än vi förväntat oss eller inte svarar som vi hoppats.

Vi pratar ofta om trygghet som om det vore en plats man kommer fram till.

Som om man en dag hittar lugnet och sedan stannar där.

Men livet verkar inte fungera så.

Istället rör vi oss.

Mellan trygghet och oro.

Mellan vila och aktivitet.

Mellan närhet och avstånd.

Mellan det som känns tryggt och det som väcker något gammalt inom oss.

Ibland vaknar vi i grönt och somnar i rött.

Ibland börjar dagen i blått, fyllda av idéer, kreativitet och energi.

Sedan händer något.

Ett samtal.

Ett minne.

En konflikt.

En blick.

Och plötsligt är vi någon annanstans.

Inte för att vi gjort något fel.

Utan för att vi är människor.

Det som fascinerar mig med CFT och anknytning är att de ger ett språk för sådant många människor känner men har svårt att beskriva.

CFT och anknytning – varför verkar vissa av oss bo oftare i rött?

Det jag funderar mest på är kanske inte varför vi hamnar i rött.

Utan varför vissa av oss verkar bo där oftare än andra.

Varför vissa nervsystem alltid verkar stå lite på vakt.

Varför en del människor har så nära till alarm.

Kanske handlar det ibland om det som hänt.

Men kanske handlar det också om det som aldrig hände.

Eller det som hände ibland.

Eller alltid.

Här börjar jag tänka på anknytning.

Tryggheten som saknades.

Orden som aldrig sades.

Bekräftelsen som uteblev.

Känslan av att behöva klara sig själv lite för tidigt.

När vi lever länge i blått och rött kan det dessutom börja kännas normalt.

Vi blir vana vid att prestera.

Vana vid att vara på väg.

Vana vid att lösa problem.

Vana vid att vara beredda.

Så vana att vi nästan glömmer bort att fråga:

Vad behöver jag just nu?

Inte imorgon.

Inte när allt är klart.

Just nu.

Kanske behöver jag stanna upp och känna efter.

Är det här verkligen det som händer just nu?

Eller är det något mycket äldre som väcks till liv?

Kanske är det en gammal oförrätt.

Kanske är det det lilla barnet i mig som inte fick vara arg.

Kanske är det den del av mig som lärde sig att vara duktig, hjälpsam eller tyst för att få höra till.

Och kanske behöver jag inte backa den här gången.

Kanske behöver jag istället stå kvar.

Säga det som känns sant.

Sätta en gräns.

Våga säga:

”Det där känns inte okej för mig.”

”Du behöver inte förminska mig för att bli större själv.”

I stunden kan det kännas som mer rött.

Mer obehag.

Mer oro.

Men ibland är det just där vägen mot grönt börjar.

Inte genom att göra sig mindre.

Utan genom att långsamt bli mer sig själv.

Genom CFT och anknytning kan vi börja förstå varför vissa situationer väcker så starka känslor.

Mindfulness som en kompass i CFT och Anknytning

Mindfulness har för mig aldrig handlat om att tömma huvudet på tankar.

Snarare om att stanna upp tillräckligt länge för att märka vilken cirkel jag befinner mig i.

Och kanske ännu viktigare:

Att upptäcka när jag håller på att lämna den.

När kroppen börjar spänna sig.

När andningen blir kortare.

När irritationen växer.

När tankarna börjar rusa.

Inte för att stoppa det.

Utan för att förstå det.

När det röda kommer från något äldre

För ibland kommer det röda inte från det som händer idag.

Ibland kommer det från något mycket äldre.

Då börjar jag fundera på hur känslor togs emot när jag var barn.

Fick jag hjälp att förstå det som hände inom mig?

Fick jag låna någon annans lugn när mitt eget inte räckte till?

Fick jag vara arg?

Fick jag vara ledsen?

Fick jag vara rädd?

Eller behövde jag göra mig mindre?

Tystare?

Duktigare?

Tog jag ansvar för sådant som egentligen aldrig var mitt ansvar?

För ibland reagerar vi inte bara på nuet.

Ibland reagerar vi också utifrån det nervsystem vi formades av när vi växte upp.

Ju mer jag lär mig om CFT och anknytning, desto mer nyfiken blir jag på människors sätt att reagera.

Där jag vill landa

Det kanske är där jag vill landa.

Att vi inte behöver döma oss själva för att vi rör oss mellan cirklarna.

Men att vi kan bli nyfikna på våra rörelser.

Vad drar mig mot grönt?

Vad drar mig mot rött?

Vad hjälper mig tillbaka till trygghet?

Och vad försöker mitt nervsystem egentligen berätta för mig?

Kanske handlar läkande inte om att aldrig hamna i rött.

Kanske handlar det om att förstå varför vi hamnar där.

Och att långsamt hitta vägen tillbaka till oss själva – om och om igen.

Reflektion

Kanske är vi inte här för att stanna i grönt hela tiden.

Kanske är vi här för att lära känna våra egna rörelser.

Att märka när vi dras mot rött.

Att förstå varför blått ibland känns tryggare än vila.

Att upptäcka att det som en gång hjälpte oss att överleva inte alltid är det som hjälper oss att leva.

Och kanske är compassion just det:

Att möta sig själv med nyfikenhet istället för dom.

Att fråga:

”Vad behöver jag just nu?”

Och sedan våga lyssna på svaret.

AHA – mellan raderna

Ibland handlar läkning inte om att bli någon annan.

Ibland handlar den om att förstå varför vi blev den vi blev.

När vi förstår våra cirklar lite bättre kan vi också börja välja våra steg lite friare.

Inte för att livet blir enkelt.

Utan för att vi långsamt blir tryggare i att vara oss själva.

Hur kan vi mötas trots våra olikheter?

Varför reagerar jag som jag gör?

Om jag förstår det lite bättre, kanske jag också kan förstå andra lite bättre.

Jag är mindre intresserad av vem som har rätt och mer intresserad av vad som händer mellan människor

För det är ofta där, i mötet mellan människor, som både såren och läkningen finns.

Samtal och compassion

Kanske är det också därför de här frågorna fascinerar mig så mycket.

Som certifierad CFT-samtalsterapeut möter jag ofta människor som försöker förstå sina egna reaktioner, känslor och mönster.

Vad väcker rött?

Vad hjälper oss tillbaka till grönt?

Vad är det som egentligen händer i oss när känslorna blir större än situationen, vi står i?

Ofta handlar det mindre om att fixa människor och mer om att förstå dem.

Kanske är det därför jag så ofta återkommer till nervsystemet, anknytning, självkänsla och compassion här på bloggen.

Vill du stötta mitt skrivande?

Om du uppskattar mina texter och vill hjälpa mig att fortsätta skriva om livet, ADHD, relationer, återhämtning och personlig utveckling får du gärna stötta bloggen.

Stöd bloggen via PayPal:

PayPal Me

Prenumerera på bloggen

Vill du få nya inlägg direkt när de publiceras?

Prenumerera här:

Prenumerera på Malix.se

”Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien. Morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.”

Inlägget Vi vandrar mellan cirklarna dök först upp på Malix.se.

Read the Swedish version here Vi vandrar mellan cirklarna

If you have followed my blog for a while, you may recognize my red, yellow, and green zones related to planning, time, and ADHD.

Those colours represent something entirely different.

In that system, green means there is plenty of time, yellow means it is time to start thinking about a task, and red means it needs to be done now.

The circles I am writing about here come instead from Compassion Focused Therapy (CFT) and attachment theory.

Here, the colours do not describe time or planning.

They describe different states of the nervous system.

These are therefore two completely different models that happen to use similar colours.

So when I write about green, blue, and red in this post, I am not talking about calendars, planning, or time management.

I am talking about safety, exploration, and the alarm system within us.

CFT and Attachment – We Move Between Circles

I do not believe that people live in just one circle.

Some of us, however, seem to end up in the red and blue circles more easily than others.

I do not mean that there is anything wrong with that.

But it is exhausting to always be on guard.

Just as exhausting as always feeling the need to perform in order to feel worthy.

We need opportunities to land softly.

We need permission to exist even when we are not achieving.

And not everyone wishes us harm simply because they look at us in a certain way, sound different from what we expected, or fail to respond as we hoped.

We often talk about safety as if it were a destination.

As if one day we arrive at calm and simply stay there.

Life does not seem to work that way.

Instead, we move.

Between safety and worry.

Between rest and activity.

Between closeness and distance.

Between what feels safe and what awakens something old within us.

Sometimes we wake up in green and go to bed in red.

Sometimes we begin the day in blue, full of ideas, creativity, and energy.

Then something happens.

A conversation.

A memory.

A conflict.

A glance.

And suddenly we are somewhere else.

Not because we have done anything wrong.

But because we are human.

What fascinates me about CFT and attachment is that they give language to things many people feel but struggle to describe.

CFT and Attachment – Why Do Some of Us Spend More Time in Red?

What I wonder about most is not why we end up in red.

But why some of us seem to live there more often than others.

Why some nervous systems always seem slightly on guard.

Why some people are so close to alarm.

Perhaps it is partly about what happened.

But perhaps it is also about what never happened.

Or what happened sometimes.

Or all the time.

This is where I begin to think about attachment.

The safety that was missing.

The words that were never spoken.

The reassurance that never came.

The feeling of having to manage on your own too early in life.

When we spend a long time in blue and red, it can begin to feel normal.

We become used to performing.

Used to being on the move.

Used to solving problems.

Used to being prepared.

So used to it that we almost forget to ask:

What Do I Need Right Now?

Not tomorrow.

Not when everything is finished.

Right now.

Perhaps I need to stop and pay attention.

Is this really about what is happening right now?

Or is something much older being awakened?

Perhaps it is an old injustice.

Perhaps it is the child inside me who was never allowed to be angry.

Perhaps it is the part of me that learned to be helpful, quiet, or well-behaved in order to belong.

And perhaps I do not need to step back this time.

Perhaps I need to stay.

Speak what feels true.

Set a boundary.

Dare to say:

”That does not feel okay to me.”

”You do not need to make me smaller in order to make yourself bigger.”

In the moment, that may feel like more red.

More discomfort.

More anxiety.

But sometimes that is exactly where the path toward green begins.

Not by becoming smaller.

But by slowly becoming more yourself.

Through CFT and attachment, we can begin to understand why certain situations trigger such strong emotions.

Mindfulness as a Compass in CFT and Attachment

For me, mindfulness has never been about emptying the mind.

Instead, it is about pausing long enough to notice which circle I am in.

And perhaps even more importantly:

To notice when I am leaving it.

When my body begins to tense.

When my breathing becomes shorter.

When irritation grows.

When my thoughts begin to race.

Not in order to stop it.

But in order to understand it.

When the Red Comes From Something Older

Sometimes the red does not come from what is happening today.

Sometimes it comes from something much older.

Then I begin to wonder how emotions were received when I was a child.

Was I helped to understand what was happening inside me?

Did I get to borrow someone else’s calm when my own was not enough?

Was I allowed to be angry?

Was I allowed to be sad?

Was I allowed to be afraid?

Or did I need to make myself smaller?

Quieter?

More capable?

Did I take responsibility for things that were never mine to carry?

Because sometimes we are not only reacting to the present.

Sometimes we are reacting from the nervous system we were shaped by while growing up.

The more I learn about CFT and attachment, the more curious I become about the way people react.

Where I Want to Land

This is where I want to land.

We do not need to judge ourselves for moving between circles.

But we can become curious about our movements.

What draws me toward green?

What pulls me toward red?

What helps me return to safety?

And what is my nervous system really trying to tell me?

Perhaps healing is not about never ending up in red.

Perhaps it is about understanding why we end up there.

And slowly finding our way back to ourselves, again and again.

Reflection – CFT and Attachment

Perhaps we are not here to remain in green all the time.

Perhaps we are here to learn the patterns of our own movements.

To notice when we are drawn toward red.

To understand why blue sometimes feels safer than rest.

To discover that what once helped us survive does not always help us live.

And perhaps compassion is exactly that:

Meeting yourself with curiosity instead of judgment.

Asking:

”What do I need right now?”

And then daring to listen to the answer.

AHA – Between the Lines

Sometimes healing is not about becoming someone else.

Sometimes it is about understanding why we became who we became.

When we understand our circles a little better, we can begin to choose our steps a little more freely.

Not because life becomes easy.

But because we slowly become safer in being ourselves.

How can we meet despite our differences?

Why do I react the way I do?

And if I understand that a little better, perhaps I can understand others a little better too.

I am less interested in who is right and more interested in what happens between people.

Because it is often there, in the space between people, that both the wounds and the healing exist.

Conversations and Compassion

Perhaps that is also why these questions fascinate me so much.

As a certified CFT therapist, I often meet people who are trying to understand their own reactions, emotions, and patterns.

What triggers red?

What helps us return to green?

What is really happening inside us when our emotions become bigger than the situation itself?

Often it is less about fixing people and more about understanding them.

Perhaps that is why I return so often to the nervous system, attachment, self-worth, and compassion here on the blog.

Would You Like to Support My Writing?

If you appreciate my writing and would like to help me continue writing about life, ADHD, relationships, recovery, and personal growth, you are welcome to support the blog.

Support the blog via PayPal:

PayPal Me

Subscribe to the Blog

Would you like to receive new posts as soon as they are published?

Subscribe here:

Subscribe to Malix.se

”Yesterday has already come to rest in history. Tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life happens.”

Inlägget CFT and Attachment – We Move Between Circles dök först upp på Malix.se.