Australien med Campervan

Alpine National Park

2010-08-16T13:12:00.000+09:30

Det var nu dags att påbörja en riktigt fin upptäcktsfärd genom Australiens höga berg mestadels belägna i den enormt stora 'Alpine National Park'. Vi började med samhället 'Bright' som hade fina höstfärgade träd. Sommaren började gå mot sitt slut och här uppe på högre höjder började det bli kallt. 'Ovens River' rinner här genom fantastiska landskap bland berg och gröna dalar. Vi gick en led bland poppelträd längs med floden innan det äntligen var dags för bergsbestigning!

Mount Bogong
Vi passerade samhället 'Mt Beauty' som ligger vid foten av mäktiga 'Mt Bogong'. Här pratade vi med en dam på turistinformationen som rekommenderade oss att ta en titt på ett ställe kallat 'Mountain Creek' om vi hade några timmar till övers. Det var inte förrän vi hade letat oss dit och insett att detta ställe verkade riktigt häftigt som vi faktiskt bestämde oss för att klättra Victorias högsta berg. Vi sov övernatt vid campingen på samma plats och var uppe tidigt nästa morgon för att ta oss an 'Staircase Spur' upp till toppen av Mt Bogong på 1986 möh. Vi var medvetna om att detta möjligtvis skulle bli en av de hårdaste klättringarna vi någonsin gjort och kommer göra och vi hade dessutom inte fått mycket motion under de senaste 4 månaderna pga jobb. Självklart vägde nyfikenheten upp för allt detta. Efter 2km lätt vandring längs en grusväg hade vi tagit oss till starten av Staircase Spur. Där fanns några vandringspinnar och en skylt som visade att det bara var 6km kvar till toppen. Vi befann oss nu på 600 möh. Första timmarna gick bra men var hårda och gick mestadels genom härlig eucalyptskog, brant uppför. Wow, var detta bara början? Vi stannade för en kopp kaffe vid 'Bivouac Hut' där vi mötte en av parkens Ranger och några andra vandrare som kommit ned från toppen. Här började 'Snow Gum'-träden ta vid, dock spöklika eftersom skogsbränder även här har tagit många träd. Vi blev önskade lycka till och kunde med nya krafter fortsätta ännu brantare upp mot toppen.

Trädgränsen passerades vid 1600m och benen började kännas sega. Vi hade nu klättrat 1000 höjdmeter under 4½h och kunde konstatera att denna vandring skulle bli riktigt tung. Utpumpade kunde vi äta en god lunch strax bredvid toppen med makalösa utsikter över Australiens fjäll. Att bestiga denna toppen skulle verkligen bli något spektakulärt och något att vara stolta över. Vädret hade varit med oss nästan hela vägen men toppen var blåsig och kall och några gråa moln kom farligt nära. Här uppe på 1986 möh faller det snö varje vinter och under tusentals år kom Aboriginer hit för att festa på de stora smaskiga nattfjärilarna, 'Bogong Moth', som frodas här. Påvägen beskådades några stora vackra 'Yellow-tailed Black Cockatoo' som är en ovanlig papegojart, och Laura var bara centimeter från att kliva på den lilla men mycket giftiga ormen 'Copperhead'. Det hade redan börjat bli eftermiddag och vi var tvunga att vända tillbaka mot Mountain Creek. Bara en halvtimma till godo innan det blev mörkt var vi äntligen tillbaka efter att ha kämpat oss nedför denna extremt branta led som under 16km tagit oss nästan 1400 höjdmeter upp, och sedan ned igen. Kollosalt trötta tvättade vi oss någorlunda rena i bäcken innan vi åt en stor middag och gick till sängs. Att börja med en sådan bamsevandring satte ribban högt för kommande bravader och resten av tiden i fjällen skulle visa sig bli hur lätt som helst!

Bogong High Plains
Påvägen till detta vackra högland passerade vi först 'Bogong Village' där vi fyllde upp vatten och tvättade oss rena med tvål och en balja med kallt vatten. Sevärda 'Fainter Falls' låg inte långt härifrån. Här kunde vi öva mer med nya kameran – vi börjar bli experter! Vi fortsatte upp till Bogong High Plains och 'Falls Creek' där det ligger en skidort. Det var mycket kallt och vädret var riktigt ruskigt. Var detta anledningen till av vi valde Australien? Hursomhelst tog vi oss en tur runt höglandet och besökte 'Cope Hut' där vi hittade livs levande Snow Gums! Mycket vackra färger och formationer, speciellt i regn. Natten var iskall och kommande morgon var vädret fortfarande uselt.

Vi tog oss en titt på ytterligare en historisk byggnad, 'Wallace Hut'. Denna byggdes för kanske 100 år sedan och användes flitigt av folk som lät sina djur beta uppe på höglandet under de varmare månaderna.

Nu var vi trötta på vädret och åkte till samhället 'Omeo'. Vägen slingrade sig stadigt nedför branta berg längs med 'Big River' som grävt ut en stor dal under miljoner år. Sten och berg förändrades från granit till något som liknade sandsten men som faktiskt kallas för 'river stone' och landskapet blev torrare. I Omeo fick vi några glimtar av solen och kunde ladda upp matförrådet. I hopp om bättre väder sov vi övernatt vid 'Joker Campground', där några medelålders aussie-män kalasade halva natten, intill Big River för att återvända till Bogong High Plains nästkommande dag.

Mycket riktigt var vädret bättre och dagen började fint med en vandring upp till 'Mt Cope' där vi igen såg de fascinerande Snow Gum-träden. Området häruppe påminner starkt om de svenska fjällen, men tydligen var det mer likt Skottland om man frågade Laura. Trots att detta fenomen inte längre är en överraskning kändes det märkligt att se fjäll i ett land som tydligen ska vara mycket varmt, platt och bara öken. Vidare till 'Pretty Valley' och sedan en vandring till 'Fitzgerald & Kelly Hut'.

Efter att ha missuppfattat distansen gav vi oss iväg på denna 'promenad' som bjöd på fina utsikter över Australiska fjällen, tog oss genom magisk skog och historiska byggnader.

Det var nu sen eftermiddag och planen var att köra ända till 'Dinner Plain' som ligger på andra sidan bergen. Trots att vi blivit rekommenderade att aldrig köra när det är mörkt pga djurlivet gjorde vi just detta och plötsligt var vi centimeter från att köra på en meterlång Wombat! Detta var första gången vi skådat en vild Wombat men eftersom hjärtat var i halsgropen var det knappast en häftig upplevelse. Vi fann tillslut ett lämpligt ställe och kunde efter en lång dag äntligen sova. Natten var iskall!

Mt Feathertop via Razorback Ridge
Det var värt mödan att köra ända till Dinner Plain och skidorten 'Mount Hotham' trots att natten var nära nollgradig. Vyn när vi vaknade på morgonen var helt makalös med en strålande soluppgång och låga moln nere i dalarna runt omkring oss.

Vi letade oss vidare till 'Diamantina Hut' där leden över 'Razorback Ridge' skulle ta oss till toppen av 'Mt Feathertop' på 1922 möh. Otroliga utsikter följde vår vandring där vi bland annat kunde se Mt Buffalo, platån som vi tidigare besökt. Morgonen var kall men solen strålade och vi gick oss snart varma. Leden följer en 11km lång kamm, mestadels runt trädgränsen, som leder rakt ut till Mt Feathertop. Vi förstod tidigt varför andra personer varmt rekommenderat denna led till oss och vi njöt. Detta område har även här blivit drabbat av skogsbränder och de nu spöklika Snow Gum-träden täckte stora ytor som nästan såg ut som snö när man tittade från avstånd. Det blev en god kopp kaffe innan vi besteg toppen och vi kunde stolta äta lunch med 360-graders vy över hela kammen och nationalparken innan vi vandrade tillbaka. Fin dag!

Omeo
Dags att ladda om batterierna. Efter att ha spenderat natten vid 'Victoria Falls Historic Area' tog vi oss tillbaka till Omeo där vi checkade in på en camping två nätter. Här skulle ogjorda saker bli gjorda samtidigt som vi kunde njuta av att ha elektricitet, vatten, toalett och varmdusch – ren lyx! Omeo grundades under guldruschen på 1800-talet och är beläget bland stora gröna kullar. Hösten hade tagit grepp om Omeo och träden var vackra men temperaturen var lite för kall. Livet i en camper är, som vi flera gånger tidigare noterat, inte helt enkelt när man inte har någonstans att ta vägen. Här åt vi även den tydligen världsberömda 'Starburgern' på en mysig liten restaurang kallad 'Twinkles' – mycket god men knappast berömd? Planen var att från detta ställe ge oss djupare in i Victorias mer avlägsna platser, men vi var först tvungna att prata med en gammal man på turistinformationen om vägförhållanden etc. Förutom att det fanns risk för snö verkade allt vara ok, så iväg bar det!

Med fina utsikter över området passerades först 'Benambra' innan grusvägarna tog vid. Fina kullar och berg sträckte ut sig över stora områden. Vädret var på vår sida och efter en bit nådde vi 'Native Dog Flat Campground'. Perfekt ställe för att sova övernatt. Här gjorde vi upp eld och på menyn var det ägg, bönor och potatismos. När solen gått ned sjönk temperaturen drastiskt och natten var vår första med frost i Australien. Mycket kallt! För att bli varma besteg vi dagen efter 'Ram's Horn' där vi blev belönade med fina vyer över Alpine National Park som här hade förvandlats till ett något plattare landskap täckt med eucalyptskog.

Vi nådde ända till 'Suggan Buggan' på de slingriga vägarna och här förändrades landskapet återigen. Vi stod helt plötsligt vid kanten av en stor dal som från våra ögon kommit från ingenstans. Vi gjorde upp eld vid 'Suggan Buggan Campground' där vi hittade vårt egna lilla ställe längs med en bäck, till och med bättre än förra natten! Victoria har verkligen visat sig komma med fina överaskningar med härliga platser för att 'ta in allting'.

Helgerna i Shepparton

2010-07-19T12:59:00.000+09:30

Det fanns dock några ljusglimtar i tillvaron under tiden i Shepparton. Mindre helgarbete innebar mer tid för Laura och mig att åka på upptäcktsfärd, och därmed få en paus från allting. Med en ny kamera (Pentax K-x) i våra händer kunde vi ta oss an Victorias vackra natur. Vi spenderade tid i 'Beechworth' som är ett jättemysigt samhälle fyllt med historia om Guldruschen i Australien. Vi gick på museum, såg vilda koalor och besökte 'Chiltern – Mt Pilot National Park' med fina vyer över området. Denna park hade även några aboriginska målningar som tyvärr var nästan helt borttynade. Speciellt intressant var 'Burke Museum' som bland annat knöt ihop våra tidigare erfarenheter från Queenslands Outback med folkhjältarna 'Burke & Wills'. Här lärde vi oss även allt om ännu en folkhjälte, 'Ned Kelly' – en irländsk man som tog lagen i sina egna händer.

Vi blev även en helg bjudna på 'BBQ Bonfire Night' av Rob, en arbetskamrat. Denna medelåldersman ägde ett litet hemmabygge strax utanför Shepparton, vi hade äran att få hälsa på. 'Welcome to the Bush' garvade Rob vid ankomst. Stället såg ut som en svinstia och var invaderat av mördarmyggor. Rob spenderar halva året i Thailand eftersom hans nuvarande fru bor där. Vanligtvis tjänar man bra pengar på SPC Ardmona vilket gör att folk har råd att ta en lång semester. Rob hade dock inte spenderat särskilt mycket pengar på sitt hem i Shepparton men vad gjorde det, vi hade en kanonkväll med god mat och en stor eld.

Bara dryga två timmar från Shepparton ligger Victorias berg. Området är faktiskt skrämmande likt våra egna svenska fjäll och har flera skidorter. Vem trodde det!? En helg besökte vi 'Mount Buller'. Vi körde genom härlig eucalyptusskog på slingrande vägar högre och högre. Efter att ha passerat skidorten med samma namn upptäckte vi till vår förvåning att man faktiskt kunde köra ända upp till toppen av berget som är hela 1804m högt. Utsikten över det gröna lummiga landskapet var mycket fin och vi hade nått vårt mål med råge – att komma bort från Shepparton. Vi körde ned samma dag och möttes av ett riktigt ruskigt oväder med skyfall, blixt och dunder. Matlagningen blev en utmaning eftersom regnet föll nästan vågrätt i stormen. När vi nästa dag återvände till Shepparton låg hela vårt camp utspritt över halva campingen och ett träd hade fallit strax intill en av våra vänners tält! Det kunde ha slutat riktigt illa. Som tur var kom ingen till skada.

Mount Buffalo National Park
Denna platå av höga granitklippor blev nationalpark redan år 1898 och har varit välbesökt av turister under många år. Området har flera gånger härjats av svåra skogsbränder vilket inte bara påverkade skidorten på platån utan dödade många av de vackra 'Snow Gum'-träden. Vi spenderade en helg från Shepparton här och njöt ordentligt. Vi var äntligen ute i naturen igen med frisk luft och fantastiska vyer. Vi sov övernatt vid Rollasons Falls, ett vackert vattenfall gömt i en djup dal, där jag badade innan vi fortsatte mot utkiksplatser som bjöd på makalösa vyer med låga moln som gav en riktigt häftig effekt. Vidare till 'The Chalet' som är ett gammalt pensionat för turister som ville upptäcka bergen. Härifrån körde vi nu på slingrande vägar till 'The Horn' där vi besteg platåns högsta topp på 1723m. Trots att många träd var döda var känslan nästan magisk när vi vandrade bland granitklipporna. Inte långt härifrån gick vi även till 'The Cathedral' och 'The Hump' med spektakulära vyer av granitformationer och landskap. Wow, Mount Buffalo blev en favorit. Vi kände oss redan återhämtade från trista Shepparton. Dagen var dock inte slut ännu. Vi vandrade även en fin led till 'Dickinsons Falls' som igen bjöd på fina vyer, denna gången över fjäll vi senare under vår resa skulle besöka. Innan det var dags att återvända till verkligheten besökte vi också 'Old Galleries' där vi klättrade omkring under stora granitblock. Det kändes härligt att äntligen få njuta av lite natur och äventyr efter alla problem som regnat över oss i Shepparton.

Innan vi slutligen lämnade Shepparton bakom om oss kunde vi båda konstatera att vi lärt oss mycket och självklart, det som inte dödar härdar. Med tillräckligt tjocka plånböcker för de dryga 5 månaderna vi hade kvar i Australien kunde vi nu lättade och glada ge oss an nya äventyr som skulle ta oss djupt in i Victoria.

Jobb i Shepparton

2010-07-14T17:20:00.000+09:30

Bara en och en halv vecka efter att ha lämnat Hillston anlände vi i Shepparton, Victoria. Våra vänner från Bowen hade redan jobbat för SPC Ardmona i nästan två veckor. Campingen de bodde på delades av Sheppartons bottenskrap och hade en fasanfull atmosfär. Vid ankomst blev vi nekade inträde eftersom vi var utlänningar, men när det senare kom fram att våra vänner bodde här var vi ytterst välkomna. Dagen var varm och luftfuktigheten hög. Våra vänner hade blivit placerade på en solig plats bredvid några alkolister som spelade hög musik hela dagen lång. Hur kunde våra vänner bo här!? Det fanns en möjlig förklaring. Campingen är ytterst billig och ligger endast 5min gångväg från fabriken. Det var nu tänkt att Laura och jag skulle gå på introduktionsdag som första steg för att få jobb på SPC Ardmona. 'Shepparton Preserving Company Ardmona' konserverar frukt och lockar sina arbetare med hög timpenning, speciellt under helgarbete. Tankarna surrade i huvudet. Vi kom fram till att vi knappt hade något att förlora genom att infinna oss på den planerade introduktionsdagen eftersom vi inte var garanterade jobb och det skulle dessutom ta en tid innan vi eventuellt hade turen att få jobbet. Efter 4h kunde vi äntligen lämna Shepparton. Introduktionsdagen bestod mest av säkerhetsrutiner och ett litet test för att säkerställa att man kan läsa och skriva.

Mot Melbourne...
I hopp om att inte få jobbet flydde vi nu till Melbourne. Vi bokade in på en irländsk pub några nätter och kalasade till vi nästan glömt vad vi hette. Melbourne hade en fantastisk atmosfär. Detta var vårt nya favoritställe trots att städer inte intresserar oss särskilt mycket. Vi hade faktiskt så kul att vi beslöt oss för att stanna en extra dag. Vi mötte även upp med Karin, en svensk tjej vi bodde med i Queenstown på Nya Zeeland och träffade roliga människor. Mycket god men onyttig mat konsumerades och vi njöt ordentligt. Vi hade turen att tajma in vårt besök i Melbourne med 'St Kilda Festival' som visade sig vara mycket populärt. Här såg vi också filmen 'Avatar' i 3D. Vi hade över internet även köpt en ny kamera som vi fått skickad till Shepparton. När vi fick höra att den kommit fram blev vi såklart nyfikna och beslöt oss för att åka tillbaka till våra vänner. Påvägen kom samtalet. Laura hade nu blivit erbjuden att genomföra en betald träningsdag vilket senare kommer garantera jobb. Typiskt tänkte vi men insåg att det kanske var dumt att tacka nej till ett jobb trots att vi låg ganska bra till ekonomiskt. Självklart är det bara lönsamt för oss sålänge vi båda har jobb och vi lyckades ordna en plats åt mig också tack vare Laura's trevliga attityd.

Det började ok...
Genom att flytta in med våra vänner kunde vi använda deras kylskåp samtidigt som vi förstärkte det redan befintliga campet med en bra presenning som gav härlig skugga. Vi var redo att jobba. Första dagen hämtade vi ut den utrustning som är obligatorisk, dvs skor med stålhätta, illgula t-shirtar och hörselskydd. Jag kände mig som Kalle när han klev in i Chokladfabriken till en början. Konserver flög runt överallt, där fanns bubblande persikobad, maskiner med tät ånga stigandes till taket, druvor, päron och alla möjliga frukter åkte runt på band. Folk med samma illgula t-shirt som mig stod överallt och fabriken verkade ändlös. Vissa delar doftade ljuvligt medan andra hade en skum doft av persika. Jag hamnade på 'Line A' som mestadels producerade 1kg plastburkar med persikor, päron och plommon. De första dagarna susade förbi i en svindlande fart eftersom allting var nytt. Tillslut fick jag titeln 'Retort Operator Assistant' då jag hamnade vid ångugnarna som konserverar frukten. Min uppgift var att ladda ugnarna manuellt med nästan 400kg tunga vagnar med frukt, sedan bevaka temperaturer och till sist skjuta vagnarna ned till nästa station där burkarna sattes på pall. Laura hamnade på 'Cocktail' där hon hade som uppgift att ta ur eller lägga till frukt i konservburkar med fel vikt. Fabriken går nästan 24h om dygnet och Laura och jag valde det sena skiftet eftersom man får lite bättre betalt. Dagen började 1530. Efter en timma var det toarast och efter det så kallad 'smoko'. Sedan en lunchrast, därefter toarast, smoko, toarast igen. Ja, faktiskt verkade alla skift vara uppbyggda kring raster. Kl 24 var det dags att klocka ut tillsammans med hundratals andra medarbetare. Arbetstempot var lugnt och allting gick till en början ganska bra. Att jobba sent fungerade ok men nackdelen var att dygnsrytmen blev rubbad och vi började känna oss trötta mest hela tiden. Vi åt gröt till frukost på förmiddagen, sedan middag mitt på dagen, lunch på kvällen och kvällsmål kl 01 på natten. Vi visste tidigt att vi inte skulle stanna här en längre tid.

Men livet blev värre...
Det som lockade oss till SPC Ardmona var att helgarbete gav dubbelt betalt och trenden de senaste 20 åren hade varit helgarbete i princip varje vecka. Dock märkte vi tidigt att vi tajmat in ett dåligt år eftersom det inte bara var färre ordrar, utan färre frukt och dessutom blev hela företaget nyligen omorganiserat för att spara pengar. Vi började tidigt vantrivas på campingen. Att gå upp på morgonen började bli en börda. Alkolisterna förde inte bara mycket liv och väsen utan agerade även hotfullt mot utlänningar. Vi trivdes mycket bättre på jobbet än i vårt hem. Tyvärr förvandlade även en incident på jobbet vår arbetsplats till rena hålan. Det började se ljusare ut när en av alkolisterna plötsligt beslöt sig för att cykla runt Australien och campingen kändes temporärt bättre. Rasismen i Shepparton var tyvärr ett faktum, men vi hade det dock inte värst eftersom det även på campingen bodde ett större antal fransoser som hela tiden fick ta den hårdaste smällen. Vi blev även direkt utsatta för rasism då vaktmästaren på campingen körde över mina flip-flops med gräsklipparen, och inte nog med det försökte han även klippa sönder vårt camp med trimmern. Det var verkligen något fel med Shepparton. Desperata försökte Laura och jag hitta alternativa campingar men det var antingen för långt från jobbet eller för dyrt. Vi satte upp ett mål för hur mycket pengar vi behövde spara ihop för att aldrig mer jobba i Australien. Nu var det bara att hålla ut, eller?

Och värre...
När vi trodde det inte kunde bli mycket värre blev vi dessutom påväg till affären påkörda bakifrån av en ung man som inte såg sig för. Chockade men helt utan personliga skador försökte vi reda ut vad som hänt. Varken Laura eller jag har varit i en bilolycka tidigare och visste därför inte vad som bör göras. Vi fick killens telefonnummer och skrev även ned hans registreringsskylt. Detta borde väl vara nog? Inte i Australien. Lyckligtvis fick vi hjälp av det otroligt snälla paret Carol och Peter från Bowen som också jobbar i Shepparton, och vi var sedan Bowen även helförsäkrade. Samma dag blev vårt camp uppgrävt av grävmaskiner som skulle lägga nya rör. Vi hade ingenstans att ta vägen! Med alla fakta och detaljer i hand kunde vi åtminstone försöka boka in vår nu aningen buckliga van till en mekaniker. Mekanikerna i Shepparton verkade dock vara mycket upptagna med andra kunder och det tog allt för lång tid att få en tid. Reparation fick skjutas till framtiden.

Men bättre tider kom...
Ljuset kom efter bara sex jobbade veckor på SPC Ardmona. Laura blev av med sitt jobb eftersom andra så kallade viktigare personer, som annars hade fått gå utan jobb, behövde hennes position. Man ljög dock framför Laura och sa att säsongen började ta slut och att hennes jobb inte skulle finnas kvar. Jag avgick dagen efter. När snålheten på fabriken började ta över behandlades backpackers sämst av alla och regler verkade få undantag. Vi kunde med glädje äntligen lämna Shepparton.

Västra Victoria

2010-07-01T14:23:00.000+09:30

Nu söderut i de västligaste delarna av Victoria. Det kändes bra att ha lämnat New South Wales eftersom det återigen var gratis att besöka nationalparker. Vi passerade 'Red Cliffs' med fina vyer över Murrayfloden och 'Mallee-landskapet'. Eucalyptusträd kallas för 'Mallee' när de har anpassat sig efter att ha utsatts av för mycket stress så som skogsbränder och torka. Träden har i princip brunnit ned till grunden men rötterna har fortfarande varit vid liv. Efter att ha återhämtat sig växer sedan fler smalare trädstammar ut från rötterna för att bilda ett buskliknande träd. Vissa rötter i detta område har blivit upp till 2000 år gamla. Vi åkte nu in i 'Murray-Sunset National Park' där vi skulle besöka så kallade 'Pink Lakes'. Det var mycket torrt och mycket varmt här ute. Det är svårt att hitta ett svalt ställe när det knappt finns någon skugga så långt ögat kan nå och temperaturen svävar runt 45 grader. Vi tog en kortare promenad bland de nu torra sjöarna och beskådade de vackra rosa lagrena av salt. Varje vinter tvingas vatten upp ur marken som bildar en kristallklar sjö av oerhört salt vatten. Saltet härstammar från en ficka under marken som bildades när haven drog sig tillbaka till nivåerna idag. Vi kunde knappt föreställa oss hur det kunde ha varit att jobba med saltutvinningen som bedrevs här för mindre än 100 år sedan.

Vi sov övernatt i den lilla byn Underbool som till vår glädje hade gratis dusch. Här försökte vi ta redo på om vägen genom 'Wyperfeld National Park' var ok att köra med våran tvåhjulsdrivna van. Märkligt nog hade ingen ett ordentligt svar så vi beslöt oss för att göra ett försök. Efter några kilometer hade vi redan varit mycket nära att köra fast i riktigt sandiga spår och vi vände såklart tillbaka. Genom att köra några mil på grusvägar lyckades vi dock komma in till platsen vi hade våra sikten på, nämligen vad de här kallar för 'Snow Drift'. Vyn från toppen av dessa stora vita sanddynor var belönande och stället hade faktiskt en känsla av Fraser Island där vi tidigare har vandrat. Vi såg många fåglar, en orm och en Shingleback-ödla påvägen tillbaka ur Wyperfeld National Park. Västra Victoria var ett mycket intressant ställe med mestadels platta landskap fyllda med mallee och betesmarker. Härifrån åkte vi nu österut mot civilisation och jobb!

Efter många mil på raka vägar passerade vi först Swan Hall innan vi fortsatte mot Echuca. Vi var nu tillbaka i Murray-landet. Echuca var ett trevligt ställe fyllt med historia från tiden när ångbåtarna var det snabbaste sättet att transportera sig. Vi tog en liten promenad längs med Murrayfloden och beskådade fåglar så som de vackra 'Pink Cockatoos'. Härifrån åkte vi sedan till 'Barmah State Forest' genom att återigen passera gränsen över till New South Wales. Denna park skyddar den största skogen av 'River Red Gums' i Australien och är även hem till många myggor. Efter en fin solnedgång över Murrayfloden sov vi övernatt i parkens camping. Följande dag skulle bli början av den mest utmanande och värsta tiden i Australien!

Mildura och hoppet om Mungo

2010-06-28T10:16:00.000+09:30

Iväg bar det över platta slätter västerut. Vädret som vanligtvis enbart är mycket varmt och torrt vid denna tid på året hade sakta men säkert börjat förändras mot farligt mörka moln. Vi var nu påväg mot Mungo National Park som vi efterlängtat viljat besöka ganska länge nu. Till vår besvikelse hade ett stort regnväder börjat bygga upp vansinniga moln över enorma ytor av New South Wales och även Queenslands Outback. Att åka på sandiga och steniga grusvägar i sådana förhållanden kan vara både farligt och olagligt här ute. Därför fick vi ta omvägen över härliga Mildura precis vid gränsen mellan New South Wales och Victoria. Vädret verkade bättre här. Mildura låg som en liten grön oas mitt ute i den torra vildmarken. Här odlar man stora mängder druvor, nötter, oliver, morötter och citrus. Vi började med ett besök till 'Inland Botanical Garden' där vi såg vackra rosor och intressanta växter. Därefter besökte vi 'Perry Sandhills' utanför Wentworth. Dessa röda sanddynor har flera gånger faktiskt använts som scen till konserter och filmer, vi såg dock inga spår av detta när vi vandrade omkring i hettan.

Wentworth är också platsen där Australiens två längsta floder, Murray och Darling River, möts. Vi kunde vid 'Junction Park' beskåda när det grumliga vattnet från Darling River blandades med det klarare Murray vattnet. Dessa två floder är otroligt viktiga för många australiensare eftersom de förser både odlares bevattningssystem samt dricksvatten. Man har under några år nu haft torka och vattennivåerna sjunker stadigt, vilket framförallt är ett problem för en stor del av befolkningen i delstaten 'South Australia'. Murray-problemet har under en längre tid varit mycket omdiskuterat. I Mildura passade vi på att ta en tur på Murrayfloden med den välkända ångbåten P/S Melbourne för att prova på hur man reste härute för ca 100 år sedan. Turen var fin och det var intressant att se maskinaren ladda ångpannan med stora vedträd. Förr i tiden hade man i deras ögon oändligt med bränsle för att transportera passagerare långa sträckor längs med floden eftersom de gigantiska 'River Red Gums' växte tätt. Tyvärr har dessa vackra träd reducerats kraftigt i antal på grund av ångbåtarna men även nya odlings- och betesmarker.

Mungo National Park ligger ca 10mil norr om Mildura och kan bara nås på grusvägar. Parken skyddar bevis av att människor levde härute för mer än 40 000 år sedan och har även riktigt intressant geologi, vilket är anledingen till att området har hamnat på världsarvslistan. Vi provade den alternativa vägen upp mot den lilla byn Pooncarie för att prata med lokalbefolkningen i hopp om att vägarna skulle vara ok. Ingen lycka denna gången heller men vi beslöt oss för att ta det lugnt vid Darling River för att försöka igen dagen efter. Vi fick tyvärr återvända mot Mildura med en liten känsla av besvikelse, Mungo var tydligen inte menat för oss.

Jobb i Hillston

2010-05-29T20:26:00.000+09:30

Potatis, damm och flugor är bara förnamnet. Vi var nu mitt ute i vildmarken som australiensarna kallar 'the Outback', i hjärtat av New South Wales. Här är dagen som varmast mellan kl 17-18 efter att solen stekt den torra röda jorden i nästan 12h. Temperaturer på mer än 40 grader är vanligt och därför börjar man gräva upp potatisarna kl 03 på morgonen.

Vår husvagn låg strax intill traktorgaraget och det var därför vanligt att vi vaknade mitt i natten av stora högljudda traktorer. Det var vår tur att gå upp vid soluppgången kl 06 och jobbet började vanligtvis kl 07. Dagen började med havregrynsgröt och kanske en dusch i det nu hyffsat rena toalettblocket. Shorts och t-shirt och en illgul väst bars för att synas i fabriken där truckarna kör omkring. Efter att ha skakat ur våra skor ordenligt från dels damm men framförallt från eventuella insekter kunde vi gå den en minut långa promenaden till fabriken. Här mötte vi resten av de totalt ca 30 anställda innan vi klockade in. Laura hamnade på sorteringsbordet medan jag själv blev en så kallad 'bin tipper'.

Min uppgift var att med hjälp av hydralik tippa de 8 ton tunga containrarna fulla med potatis till det löpande bandet vilket var en ganska enkel uppgift förutom när luckan där potatisarna föll ut fastnade. En stor truck transporterade containrarna från de inkommande traktorerna till mig och sedan tog jag över. Då jag hade tid över sopade jag golvet rent från potatis, jord och damm – vilket visade sig vara en evighetsuppgift! De första dagarna var ganska korta men vi blev iallafall vana vid våra nya uppgifter. Mängden damm och flugor var ibland kopiös och vi undrade många gånger om det faktiskt var tillåtet att jobba under så dåliga förhållanden. Vi blev åtminstone erbjudna en dammmask av variant enkel som ibland hjälpte. Hursomhelst vande vi oss mer och mer vid hettan, flugorna och dammet och vi hade ju trots allt en husvagn med luftkonditionering.

Fabriken hade ett litet kontor och ett kök där vi drack kaffe och minglade på rasterna. Många av våra arbetskamrater var koreaner men otroligt nog var vi 13 olika nationaliteter bland de 30 anställda. Hillston Farms ägs av en italienare som spenderade de första dagarna med oss för att se till att allt var i sin ordning. Sedan var det upp till hans 70-åriga bror, Mario, och Mark som är manager att styra. Mario är såklart pensionerad men har valt att stanna ute på Forestvale under potatissäsongen som en paus från hans fru. De anställda är uppdelade i två grupper, fabrik och paddock. Paddock-folket levde i en helt annan värld med helt andra regler, de flesta var traktorförare.

Efter någon vecka hade kök och toaletter inte blivit städade en enda gång. Den gamla städaren hade tydligen inte dykt upp och här tog Laura och jag tillfället till akt och erbjöd oss att städa mot betalning. Det tog mindre än en halv dag för ett dammtäcke att lägga sig över köket och det var därför rimligt för oss att städa varje dag. Detta gav oss åtminstone en extra timmes jobb. Många bäckar små... Det dröjde inte länge förrän vi blev ombedda fler uppgifter och helt plötsligt var vi inte bara fabrikspersonal utan även 'farm hand'. Mario hjälpte oss genom att försöka hitta på nya uppgifter som behövde göras och tillslut jobbade vi nästan lika mycket i fabriken som med andra uppgifter. Tur var kanske det eftersom potatissäsongen visade sig vara sämre än vanligt men med Marios hjälp skrapade vi ihop timmar som gav resultat. Jag försökte till och med få in en fot som traktorförare, som verkade vara rena guldgruvan, eftersom jag i stort sett kan köra en traktor. Här ute bryr man sig mindre om regler och mer om vad man faktiskt kan göra. Tyvärr får inte alla en chans men det gäller att ta för sig när man kan.

På lediga dagar passade vi på att handla färskvaror och se oss omkring. Vi åkte bland annat ut till 'Willandra National Park' som är en gammal fårfarm. Här lärde vi oss mer om hur fårklipparna levde och hur livet bland torka, flugor och dammstormar var. Det var skrämmande likt hur vi faktiskt bodde ute på Forestvale! När Willandra var som störst kunde merinofåren breda ut sig på de 1,760 km2 som Willandra byggt upp. Intressant var att se att man faktiskt byggt ett speciellt hus för deras bästa merinohanar som också tog hem priser en gång i tiden. De platta landskapen i Australiens Outback ger en riktig wow-känsla och man inser ganska snabbt hur liten man är. Andra lediga dagar försökte vi bege oss längre in till 'Mungo National Park' men eftersom vi låtit bilen stå alltför länge hade solen och dammet sugit musten ur batteriet.

På kvällarna lagade vi mat och en kall öl efter jobbet fick en helt annan mening. Vatten fanns det otroligt nog gott om eftersom vi härute befann oss uppe på 'Great Artesian Basin' – världens största grundvattensbassäng. Man använde stora pumpar för att transportera vattnet från de djupa brunnarna. Det fanns aldrig kallvatten men det smakade gott och ingen verkade särskilt bekymrad över att man använder Australiens enorma resurser kanske lite för mycket... Här ute använder man stora bevattningssystem för att hålla potatisarna vid liv och ge jorden rätt konsistens vid uppgrävning. Mentaliteten här ute är bra mycket annorlunda än den vi är vana vid hemma i Sverige. Vatten är ett stort problem i många delar av Australien och likaså är ozonlagret. Trots detta finns ingen återvinning överhuvudtaget och allt skräp bränns på plats eller begravs. Detta fick vi bistert bli vittne av genom vårt andra jobb som 'farm hand'. En av våra nya uppgifter var att varje vecka ta allt hushållsskräp till farmens tipp. Vi fick låna en jeep för att genomföra detta eftersom tippen låg dryga 1.5km ut genom lerfält. Här dumpades allt från kylskåp till vinflaskor och när det grävda hålet var fyllt täppte man igen det.

Livet i husvagnen på Forestvale var självklart inte bara en plåga i värmen. Vi blev många gånger belönade med mäktiga solnedgångar över de odlade fälten och trots att det är varmt och torrt stortrivs djurlivet. Farmens lokalbefolkning bestod av de grå-rosa papegojorna 'Galahs', kängrur, emuer, spindlar och ormar. Spindlarna, av typerna 'Red Back' och 'Australian House Spider' verkade trivas bäst i eller nära husvagnen och ormarna, av typen 'Eastern Brown Snake', i toalettblocket. Vi såg även en 'Shingleback' som är en söt liten ödla, med sin svans liknande sitt eget huvud, hänga vid tvättmaskinen. Vi lärde oss med tiden att leva med våra nya bästa kompisar, flugorna. Så länge de avstod från att flyga in i munnen eller i ögonen var det ok och de stora svarta myrorna verkade avstå från att krypa in i våra skor. Kanske var det den hemska lukten från ruttna potatisar som fick myrorna på andra tankar. Att leva med extremt giftiga djur låter kanske farligt, men med lite sunt förnuft var det faktiskt inga problem.

Det hade nu gått en tid och julen började närma sig. Detta märktes såklart inte överhuvudtaget eftersom det snarare blev varmare än kallare. Julstämningen var nästintill obefintlig men Laura och jag hade åtminstone fått tag på några julpynt och vi hade en hel del mat planerad. I 40 graders värme och sol åkte vi till affären i Hillston för att handla. Där fanns julpynt och tomtemössor och den berömda sången 'Let it snow' spelades i högtalarna. Detta kändes helt bisarrt och vi lämnade affären med ett buttert humör, allting kändes fel! Dagen blev bättre när jag efter en timmes vispande lyckades göra en fin äggost. Julfesten hade redan börjat på Forestvale. Mark, managern, hade utan förvarning bjudit in alla anställda till sin egna lilla fest med gratis öl. Detta var såklart välkommet och till en början hyffsat sofistikerat. Efter en stund beslöt vi oss dock för att återgå till julmaten och paketöppnande. Till middag blev det spaghetti och köttfärssås och vi hade även sill på bordet!

Några vänner från Marks fest var även inbjudna till vår egna lilla fest i det delade huset men under de två timmarna vi varit borta hade mycket hänt. Alla var såklart mycket berusade när de kom instormandes i huset. Några killar beslöt sig för att spela fotboll och en arm krossade inte helt oväntat en stor glasruta. Killen blödde ganska kraftigt och hans kompis körde ned honom till fabriken för att hitta ett förstahjälpen-kit. Till deras förvåning hittade de en naken karl sovandes på kontoret. Detta var en av traktorförarna. Mark blev ombedd att ta vara på honom. Killen med armen klarade sig fint med några plåster. Traktorföraren blev stoppad i säng men hade sedan vaknat upp, lyckats dra ur sladden till en frys full av kött, satt sig på en truck och kört rakt in i en av potatismaskinerna. Allt detta upptäcktes dock inte förrän vi började jobba igen några dagar efter jul då en av maskinerna plötsligt var trasig och det hade börjat lukta illa från frysen. Vädret hade nu även förändrats drastiskt från 40 grader och sol till först röd dammstorm och sedan skyfall! Eftersom huset är fallfärdigt regnade det såklart in och tillslut gick elen. Den tänkta festen i huset slutade ganska abrupt med att Mark kom instormandes med sina två vakthundar i ett bittert humör. På juldagen blev vi inbjudna till det Nya Zeeländska paret för en liten julmiddag, detta var trevligare än händelserika julafton. I mellandagarna bakades det köttbullar och Nyår, regn igen, firades med en god middag i huset. Fyrverkerier var inte tillåtna på grund av brandfaran.

Potatissäsongen började nu lida mot sitt slut. Redan i början av Januari började ordrarna bli färre och endast sex veckor lång var denna säsong den kortaste de någonsin haft. Typiskt tänkte vi men Laura och jag hade en stor fördel, Mario. Med hans hjälp kunde vi stanna nästan en hel månad längre. Det fanns en hel del jobb med gamla potatisar som skulle förberedas för plantering. Vi blev nu trädgårdsmästare, snickare och truckförare. Vi blev riktigt bortskämda av Mario och han lät oss göra alla de roliga uppgifter en 'farm hand' kan tänkas göra. Tiden på Forestvale kom snart till sitt slut och vi var mycket sugna på att återigen börja vår upptäcktsfärd genom Australien. Vi lärde oss inte bara en hel del om livet på en farm utan fick en upplevelse som kommer räcka hela livet!

Mot jobb och potatisodlingar

2010-05-20T16:35:00.000+09:30

Det var nu bara dagar kvar innan vi skulle rapportera oss färdiga för arbete i Hillston. Detta jobb fick vi som nämnt tidigare genom det Nya Zeeländska paret som vi träffade uppe i Bowen. Vi hade nu varit i kontakt med Bec som är sekreterare på Hillston Farms och med turen på vår sida ordnade hon så vi kunde bo ute på farmen. Temperaturen ökade kraftigt bara några mil efter att ha lämnat Kosciuszko. Vi var helt plötsligt på andra sidan av Great Dividing Range. Stora slätter började breda ut sig och torkan var igen ett faktum. Vi stannade för lunch vid en rastplats. När vi öppnade dörrarna möttes vi av ett hav av flugor i en värme vi knappt har stött på tidigare. Det var nära på omöjligt att laga lunch, flugorna var överallt! Vi tvingades äta inne i bilen med stängda rutor i solen. Det kändes som det inte fanns någonstans att ta vägen och svetten började rinna kraftigt. Detta visade senare bara skulle bli en början.

Vidare mot Griffith. Hit flyttade många italienare för ca hundra år sedan och tydligen ska staden länge ha varit kontrollerad av den italienska maffian. Många italienare blev tidigt förmögna genom att odla vindruvor och olika citrusfrukter i området. Stället är populärt bland backpackers eftersom man på vissa delar av året behöver stora mängder fruktplockare. Vi möttes av skumt väder som plötsligt förvandlades till skyfall och åska. Vi hade tänkt sova övernatt på en gratiscamping vid Lake Wyangon några kilometer utanför Griffith men ovädret stoppade oss eftersom hela campingen hade blivit en flod. Blixten slog ned skrämmande nära. Vi sov längs med vägen istället. Nästa dag kunde vi fortsätta de sista 110km till Hillston.

Vem trodde att efter en lång tur mitt ut i ingenstans där träden växer glesare och jorden blivit rödare att man skulle träffa på några ansikten man känner igen? Precis vid ankomst i den lilla byn Hillston hörde vi någon ropa, Marcus!! Såklart mycket förvånade stannade vi till och mycket riktigt hade vi hört rätt, där stod det Nya Zeeländska paret som ordnat jobbet åt oss. Det blev en snabb pratstund och vi fick även förklarat hur man hittar farmen, 17km utanför Hillston. Eftersom allting i princip ser likadant ut kan det vara svårt med kännetecken men vi skulle hålla utsikt efter en kraftledning och sedan en svart brevlåda. Nu var vi nära tiden som skulle bli en av våra bästa upplevelser i Australien.

Välkommen till Forestvale
Bec tog välkomnande emot oss vid parkeringen och vi ordnade mycket hastigt allt pappersarbete. Inga om och men, vi var nu anställda av Hillston Farms. Med varsitt klock-kort i handen skulle vi nu ge Bec skjuts upp till området där vi skulle bo, bredvid managerns hus. Vi konstaterade att allt verkade mycket smutsigt, även inomhus. Halvvägs upp de 100m till vårt nya boende mötte vi en av traktorförarna som visade sig vara killen som tidigare bott i husvagnen det var tänkt att vi skulle flytta in i. Tydligen hade han inte helt flyttat ut sina grejer ännu trots att han officiellt flyttade ut ur husvagnen två månader tidigare. 'Staff quarters' bestod av ett nästintill förfallet hus med tillhörande toalett, dusch och tvättmaskin. Bredvid stod tre husvagnar i skick med husets. Vi blev ombedda att inte gå in i husvagnen förrän den blivit ordentligt urstädad och tydligen var Bec chockad och besviken att ingen hade städat på så länge. Vad som hade för oss blivit beskrivet som 'a little rough n tough' visade sig vara nästintill en soptipp! Vi stod undrandes och tittade på medan Bec fördjäves försökte städa undan det värsta kring huset, toalett och dusch med blekmedel och klorin. Hon ursäktade sig att vi såg stället i sådant skick men mutade med att betala oss för att städa. Vi tyckte det verkade rimligt, vi var ju här för att tjäna pengar. Under tiden blev vårt nya hem städat av traktorföraren. En liten känsla av oro kom över oss när vi såg kylen åka ut och lövblåsaren användas istället för dammsugare. Ganska paffa blev vi senare under eftermiddagen insläppta i vårt nya hem som såg totalt vidrigt ut. Tjocka lager av damm, gamla fimpar, säng utan madrass, julgransbelysningar, hår, fett, flugor, spindlar och spindelväv. Under de nästkommande två dagarna sov vi på rastplatsen utanför Hillston med många tankar i huvudet om alternativa jobb. Vi fick betalt för städningen och sakta men säkert förvandlade vi ett ruckel till ett mysigt hem. Vi hade nu tak över huvudet, säng som man kan sitta upp i utan att slå i huvudet i taket, kylskåp, luftkonditionering, ljus när det blir mörkt, elektricitet, vatten, tv, spis, soffa, toalett och dusch – vi hade nu ett hem, faktiskt ren lyx om man jämför med vår campervan.

Det visade sig att det redan bodde två tyska killar här, en i den intillliggande husvagnen och den andra i huset. De hade redan bott här en vecka när vi anlände och vi kunde inte förstå hur de hade överlevt i all skit utan att ha städat. Vår säng saknade några spjälar och madrass men vi lyckades få traktorföraren att ge oss några plankor som ordnade till det hela och en madrass dök magiskt upp från ingenstans. Lutningen på husvagnen var helt sned efter att ha grävt ned sig i den röda jorden under några regnoväder. Detta fick vi även hjälp med men det visade sig att husvagnen vant sig vid den sneda lutningen så dörren gick inte att öppna efter att ha rättat till det hela. Det fick duga som det var. Efter några dagar kom Mark, managern, och presenterade sig. Han visade sig vara ganska blyg och fåordad och dessutom svag vilket var till vår fördel när vi förhandlade hyran. $30 per vecka var allt vi betalade. Detta var en jättebesparning för oss och vi hade dessutom bara 100m till jobbet. Första veckan var gratis som delbetalning för städningen.

Efter första dagen på jobbet, som var en introdag, såg vi till att ladda upp matförrådet genom att åka tillbaka de 110km ända ned till Griffith. Här handlade vi allt från havregryn till diskmedel och förhoppningsvis skulle det vara tillräckligt för att räcka de två månaderna det var tänkt att vi skulle jobba här. Det ända vi nu behövde handla från den dyra affären i Hillston var färskvaror. Kött handlades såklart direkt från slaktaren i byn. Nu var vi redo att jobba!

Kosciuszko National Park

2010-05-18T00:52:00.000+09:30

Från Canberra fortsatte vi söderut på Monaro Hwy genom Cooma för att sedan vika västerut mot de majestätiska bergen. Det var återigen dags att drastiskt förändra bilden av Australien. Vi hade vid det här laget insett att mångfalden i Australien är otrolig, men vem trodde att världens torraste och plattaste kontinent hade berg högre än Sverige och dessutom snö! Det var dags för vandring igen och denna gång i fjällen. Efter att ha sovit övernatt precis vid nationalparksgränsen och därmed undvikit avgiften, eftersom betalstationen var obemannad på morgonen, anlände vi till skidorten Charlotte Pass. Det var mycket kallt vilket var en chock efter all värme vi hittills vant oss vid i Australien. En stor portion havregrynsgröt var det rätta botemedlet och iväg bar det på den 21km långa leden till toppen av Mt Kosciuszko.

Det var häpnadsväckande att se riktiga fjäll och vandra uppe på snö. Trots att det var november och sommaren var nära fanns det fortfarande snö kvar. Småbäckar rann överallt och tidigt kom första utmaningen, nämligen att vada över Snowy River. Det var ganska bra fart på vattnet men det var inga större problem förutom att vattnet såklart var iskallt! Leden tog oss vidare till en fin utsikt över Blue Lake och vidare över kalfjäll och mer snö blandat med vårblommor. Efter 12km hade vi välförtjänt bestigit toppen men tyvärr var det lite av ett antiklimax eftersom man kan åka skidlift nästan ända till toppen av Mt Kosciuszko. Vi möttes därmed av ett antal skolklasser och turister som gjorde tillfället mindre intressant. Åtminstone var vi de enda som inte tagit den lata vägen. Vi hade vädret med oss men mot toppen var det ganska dimmigt.

Påvägen ned klarnade vädret upp och det blev plötsligt varmt och skönt. Landskapen var otroligt vackra och skrämmande likt fjällen hemma i Sverige. Trädgränsen går i Australien vid ca 1600m men istället för fjällbjörk växer det Snow Gums, ett slingrande och färgsprakande eucalyptusträd med en sorts skyddande hinna på dess löv som gör att de överlever kallare klimat på högre höjder. Leden tog oss nu tillbaka mot Charlotte Pass igen och vi kunde mycket nöjda konstatera att detta var en av de bästa dagsvandringar vi gjort i Australien!

Blue Mountains och Canberra

2010-05-13T17:15:00.000+09:30

Turistiga Blue Mounains National Park var oerhört varmt och klibbigt. Brandfaran var extrem och i princip alla vandringsleder var stängda på grund av skogsbränder i olika delar av parken. 'Prince Henry Cliff Walk' var fortfarande öppen och den tog oss till Echo Point där man kan se berömda 'Three Sisters'. Den turistiga känslan gav oss lite avsmak men det fanns definitivt några höjdpunkter. Vi såg bland annat en helt fantastisk uppvisning av två lyrfåglar. Hanen jagade honan med ett intensivt kackel och de vanligtvis skygga fåglarna brydde sig inte om att det fanns människor runt omkring. Vi hade enorm tur att få se dessa ovanliga fåglar i deras naturliga miljö. Utsikten av Blue Mountains var dessutom mycket vacker och att läsa om den intressanta geologin var spännande. Forntida floder dumpade här enorma jord- och sandmassor, därefter har havsnivån stigit tusen meter, vulkanutbrott var sedan vanliga och anledningen till att det ser ut som det gör idag är erosion. Framme vid Echo Point var en svalkande 'Bundaberg Ginger Beer' ett måste och det kändes trots busslaster av människor ganska magiskt att få se de tre systrarna. Vi var här nära samhället Katoomba och kvällen spenderades framför bioduken, denna gång '2012'.

Vi fortsatte härifrån på 'Great Western Hwy' som tog oss på slingrande vägar till Lithgow och 'Zig-Zag Railway'. På grund av brandfaran blev det tyvärr inget riktigt ånglok utan ett diesellok, men det tog oss samma väg och det var intressant att se hur man byggt tunnlar och viadukter på mycket slingriga spår. Tåget hade en härligt gammal känsla och lokföraren var trevlig. Efteråt köpte jag glassen 'Golden Gaytime'. Vi sov övernatt på rastplatsen i Bathhurst.

Australiens huvudstad Canberra i sin egen delstat 'Australian Capital Territory' var nästa destination. Vi hade turen att kunna hälsa på vår goda vän Rachel som vi jobbade med från Bowen. Vi blev mycket väl emottagna och omhändertagna i hennes föräldrahem och vi hade en hel del att prata om. Vi blev bjudna på en riktigt god australisk 'Roast Dinner' och ägg och bacon på BBQn till frukost, som faktiskt jag lagade till. Rachels föräldrar, som själva har rest runt i Australien, var mycket trevliga och de var fascinerade över vad vi hittills gjort. Tydligen hade vi redan sett mer än de flesta och vi har gjort ett bra jobb. Dock var vi inte förberedda på hur kallt australien faktiskt kan bli. Som gåva blev det ylletröjor och gamla jackor som annars hade gått till tippen. Vi blev verkligen bortskämda! Rachels far, som faktiskt var med i Vietnamkriget, var även en hobbymekaniker och vi passade på att göra en enkel service i hans garage. Vi blåste rent luftfiltret, som var smutsigt efter vår resa i Queenslands Outback, bytte olja och oljefilter. Rachel tog oss sedan på tur genom Canberra och vi besökte även Parlamenthuset där en het diskussion pågick. Intressant var att se att där finns problem med aboriginer och vem som har äganderätt till landet. I protest hade några aboriginer satt upp tält utanför det gamla parlamenthuset. Canberra är byggt för en enda orsak, att vara huvudstad. En amerikansk arkitekt vann en gång en tävling om att få designa den nya huvudstaden och resultatet blev ganska likt Washington i USA. Från 'Mt Ainslie Lookout' kunde vi tydligt se hur staden är uppbyggd med en stor cirkel i mitten och sedan fyra raka vägar gåendes motsatta håll från hjärtat av staden. Efter att blivit givna en stor matsäck, en liten mixer och en ihopfällbar matkorg kunde vi ge oss iväg mot nya äventyr som nu skulle ta oss upp till Australiens högsta berg. Tack Rachel och familj.

En dag i Sydney

2010-05-07T16:14:00.000+09:30

Vi anlände i Sydney mycket sent och var nära på att missa den sena incheckningen vid 22-tiden på Lane Cove River Caravan Park, beläget endast 10km från Sydney centrum. Nästa morgon passade vi på att fråga den trevliga damen i receptionen vad man bör göra under en dag i Sydney. Svaret blev långt och mycket informativt och det visade sig senare bli den perfekta dagen i Sydney! Det blev en kort tur på tunnelbanan in till första attraktionen som självklart var prioritet nummer ett, Operahuset. Wow, jag trodde det var överskattat men det var en mäktig känsla att stå bredvid ett sådant arkitektiskt underverk. Det blev många fotografier.

Dagen började nu bli mycket varm och luftfuktigheten var hög och en båttur till Manly Beach var på sin plats. Här åt vi lunch och badade i vågorna. Kul! Manly Beach var ett riktigt skönt ställe och det kändes annorlunda att se surfare vandra omkring med sina brädor mitt inne i ett centrum. Vi stannade här lagom till ett litet oväder kom in över Sydney och det började regna och blixtra påvägen tillbaka mot Operahuset och Harbour Bridge. Fantastiska foton igen! Sydney hade verkligen en skön atmosfär. Härifrån gick vi nu till The Rocks – stället där allting började. Vi läste intressant historia i The Rocks Discovery Museum om livet när de första europeerna etablerade det nya samhället som skulle bli Sydney. Vid rusningstid vandrade vi sedan runt på Sydneys gator och fick en rejäl dos av stadsstressen innan vi fortsatte mot Darling Harbour och en Starbucks kaffe. Detta var en fin del av Sydney och det kändes riktigt härligt trots att vi mycket hellre spenderar vår tid i naturen. Det blev sedan en god pizza på Darling Harbour Restaurant och sedan en öl på en närliggandes pub. Nu var det bara kvällen kvar och den avnjöts med en flaska vin vid Milsons Point precis vid brofästet av Sydney Harbour Bridge. Mycket vacker utsikt över hamnen, bron och Operahuset. Vi kom tillbaka sent och kunde mycket nöjda återvända till livet i en campervan.

Kustremsan i New South Wales

2010-05-03T11:40:00.000+09:30

New South Wales är bland annat känt för sina vackra surfstränder och fina kustlinjer så efter att ha spenderat mestadels av tiden på inlandsidan var det nu dags för upptäcktsfärd söderut längs med kusten. South West Rocks var ett fint ställe med några stränder som mestadels verkade användas av ivrigt badandes barn och deras föräldrar. Vi beslöt oss för att ta det lugnt i eftermiddagssolen och spara på krafterna till Hat Head National Park som låg en liten bit söderut. Nästkommande dag försökte vi ta oss an en liten led i nationalparken men det verkade som våra krafter bara räckte till stranden. Ganska ironiskt fick vi även en liten visuell och musikalisk uppvisning av en pelikan med antagna magproblem. Det var ganska strömt i vattnet eftersom det här är stor skillnad mellan hög- och lågvatten och det kändes skönt att få lite simträning. Efter Hat Head var det dags för surfning. Vi begav oss till Crescent Head där de har världsberömda 'breaks' men istället för att stanna i detta coola ställe hittade vi en camping några kilometer söderut kallad Delicate Nobby. Här hyrde jag en surfbräda för en dag och försökte mig på nybörjarsurfning. Detta har bara provats en gång tidigare så jag kan inte påstå att det var särskilt lyckat, speciellt eftersom det blåste ganska kraftigt och havet kändes vilt! Det var en utmaning. Efter att ha lämnat stranden och surfningen bakom oss kände vi oss ganska trötta efter intensivt resande så vi bestämde oss för att ta det lugnt i en kabin några nätter. I Kempsey fick vi ogjorda saker gjorda samtidigt som vi återhämtade oss. Skönt.

Med nya krafter var nu målet Sydney. Det kändes skumt att bara köra motorvägen rakt ned eftersom vi blivit vana vid småvägar och omvägar. Vi besökte Booti Booti National Park där vi såg ett gäng pelikaner hänga på en båt i vackra Wallis Lake. Vidare till Myall Lakes National Park och Sugarloaf Point där det fanns en gammal fyr i fint skick. Utsikten över stränder och kustlinjer var otrolig. Härifrån begav vi oss rakt till Sydney. De ganska hårt befolkade områdena längs med New South Wales kust verkade inte intressera oss så mycket och det var därför tid att besöka den populära och efterlängtade storstaden.

Waterfall Way

2010-04-20T17:05:00.000+09:30

I bilen igen och till världsarvslistade Oxley Wild Rivers National Park. Otroligt hur mycket speciell natur Australien har bjudit på hittills. Wollomombi Gorge är Australiens näst högsta vattenfall och utsikten var något spektakulärt. Vi befann oss nu på 'Waterfall Way' som går genom några nationalparker med fantastiska vattenfall och fina regnskogar. Guy Fawkes River National Park och Ebor Falls var nästa destination och därefter Dangar Falls. Märkligt hur vatten här i Australien är så ojämnt fördelat. Delar vi passerat har varit i svår torka i flera år och här finns vatten och grönt överallt. Området var på vissa ställen väldigt odlad och där fanns betesmarker överallt, det hela påminde igen lite om England. Vi tyckte detta var tråkigt eftersom man, för att skapa dessa, huggt ned stora mängder mycket värdefull regnskog. Vi åkte härifrån ända till kusten och Uranga för att hälsa på några goda vänner från Bowen. Vägen slingrade sig genom härlig berg och skogsmiljö men här fanns även bittra bevis hur farligt det kan vara här i form av stora jordskred. Vi blev väl omhändertagna av Wayne & Alison som bjöd oss på god middag och gav oss sedan en tur runt vackra Uranga där floderna Belinger och Kalang River möts. Wayne tog oss till hans favoritställe vid Hungry Heads där han även surfar ibland och vi fick även veta allt om hur de här har svåra översvämningar.

Detta var ytterligare en skön paus från det ibland hårda livet i en campervan. När vi sagt tack och hejdå till våra vänner återvände vi upp i bergen på Waterfall Way eftersom världsarvslistade Dorrigo National Park fortfarande fanns kvar att upptäcka och mycket riktigt var bryggan ut över regnskogens trädtoppar kallad 'Skywalk' sevärd. Här gick vi även en kort delvis bortspolad led till ett vattenfall och information om den svåra stormen som drabbade området i mars 2009 då 750mm regn föll under en 24h period. Häpnade tänkte vi återigen på den extrema vattensituationen i detta enorma land.

New England Tablelands

2010-04-19T08:58:00.000+09:30

Tillbaka genom skotska Tenterfield och söderut mot Glen Innes. Vi var nu uppe i ett högland som förvånansvärt mycket påminner om den Engelska naturen med gräsiga kullar och, såklart, mycket regn. Detta var lite av en chock för oss eftersom bilden av Australien höll på att förändras något vansinnigt. Kanske här finns lite mer än bara en stor torr öken och lite regnskog uppe i norr? Fortfarande i den enorma bergskedjan Great Dividing Range besöktes först världsarvslistade Gibraltar Range National Park som bjöd på fina vyer över skogsbeklädda berg så långt ögat kunde nå. Här på 1000 meters höjd kunde vi se 'Demon Fault', den 200km långa förkastningen som delar den blöta regnskogen och den torrare eucalyptskogen. Vi gjorde ett kort besök vid Boundary Falls, ett mycket vackert vattenfall, innan vi hittade ett riktigt mysigt gömställe där vi parkerade övernatt. Med regnskog kommer självklart regn och alla dess djur och insekter som kan väsnas och klias. Tidigt nästa morgon var vi iväg den korta biten till världsarvslistade Washpool National Park, men var tvungna att vända tillbaka eftersom jag lämnat mina vandringsskor där vi sov övernatt. Innan vi begav oss iväg på den 8.5km långa 'Washpool Walk' hade vi enorm tur och fick se några praktexemplar av den Australiensiska lyrfågeln springa omkring. Dessa fåglar är kända för deras oerhörda förmåga att härma olika läten, både naturliga och konstgjorda. Vi hörde mest bara kackel eftersom de är skygga djur och verkade lite stressade när vi kom nära men de är kända för att ha härmat läten av mänskliga röster, bilar, explosioner, instrument och till och med motorsågar.

Hur som helst kom vi iväg på vår vandring som skulle ta oss genom djup djungel av tropisk och subtropisk regnskog. Vad som kunde ha blivit helt underbart och full av njutning genom fin rik skog med härliga vattenfall förvandlades snabbt till en mardröm! Detta ställe visade sig vara invaderat av blodiglar! Det började med upptäckten av en blodigel på en sko och därifrån eskalerade allting till att varannan meter behöva ta bort dussin av hungriga blodiglar krypandes med ohygglig precision in i skor, upp på ben, ja överallt. När vi trodde vi kommit ur det värsta började allting om igen och till råge på allt fanns där även fästingar. Något panikartade tog vi skydd på en bro över en bäck för att plocka bort det värsta innan vi återigen var tvungna att ge oss in i regnskogen. Väl tillbaka, faktiskt fortfarande med livet i behåll och utan större blodförlust, kunde vi äntligen pusta ut. Förutom regnskogens lokalbefolkning var detta i efterhand en mycket fin vandring där vi såg 1000-åriga Red Cedars, vackra Strangler Figs och Australiens största skink – en vandring att minnas.

Vi hade efter detta tajmat in ett besök i Armidale och Erwan, en trevlig fransos vi bodde med i Queenstown på Nya Zeeland. Han studerar här och vi hade en mycket trevlig fransk kväll. Det kändes skönt att kunna luta sig tillbaka inomhus i en riktig lägenhet igen och Armidale hade en skön känsla och var dessutom lite svalare vilket var mycket välkommet. Tyvärr var Erwan mitt uppe i studierna och det fanns bara tid att stanna ett dygn så vi var snabbt vidare mot nya upptäckter.

Granite Belt

2010-04-11T16:33:00.000+09:30

Så kom regnet tillbaka och vi blev påminda om hur vår lilla van inte är särskilt praktisk när man inte har någonstans att ta vägen förutom i förarsätet eller sängen. Planen var att åka västerut för att försöka undvika det värsta. Först var det tänkt att klättra ett berg, Mt Warning, men vägen var översvämmad och vi fortsatte istället långt in i bergen till ett hippie-ställe kallat Nimbin. Detta ställe har blivit populärt bland turister eftersom det är en form av fristad för droger. Första intrycket var inte alls bra och vi begav oss snabbt tillbaka och ännu högre upp i bergen. Vädret började långsamt bli bättre och vi var nu uppe på en platå i den långa bergskedjan Great Dividing Range. Här löper det massiva Granitbältet som faktiskt påminner lite om bergen hemma i Sverige. Efter att ha tagit skydd för en hagelstorm i Tenterfield kunde vi nu äntligen bege oss iväg mot nationalparkerna i området. Först tog vi en titt på några gamla stridsvagnsfällor som skulle ha bromsat ett eventuellt anfall under andra världskriget och sedan besöktes Boonoo Boonoo National Park som hade ett vackert vattenfall.

En stor skillnad mellan delstaterna Queensland och New South Wales är att vi nu var tvungna att betala en engångsavgift för att besöka en nationalpark. Vi var mycket skeptiska till detta eftersom det finns över 600 nationalparker i New South Wales och standarden på campingar och toaletter verkade vara sämre än i Queensland där allt var gratis. Vi beslöt oss för att leva rövare eftersom det är upp till var och en att betala avgiften eller ej.

Vid Bald Rock National Park såg vi solen igen, perfekt eftersom vi hade tänkt att klättra upp till toppen av denna gigantiska och Australiens största granitsten. Det var fortfarande blött och lite halt och lutningen var bitvis 30 grader, men vi tog det naturligtvis försiktigt. Vi såg häftiga stenformationer och 360 grader vyn från toppen var fantastisk. Där fanns stenar som vi trodde skulle rulla eller välta vilken sekund som helst, men såhär har det sett ut ända sedan aboriginerna använde denna sten som en neutral mötesplats mellan tre olika stammar. Vi såg så kallade Cunningham Lizards som är speciella ödlor med en ovanligt platt kropp anpassade för att leva i sprickor och hålor i stenen. Här fanns även kängrus som hoppade omkring i den ljuvligt doftande eucalyptusskogen. Detta ställe var magiskt.

Tillbaka i Queensland och plötsligt kändes allt mycket bättre igen. Om detta bara var önsketänkade eller om Queensland faktiskt är bättre än New South Wales vet jag inte, dock var detta återigen gratis. Girraween National Park var en riktig höjdare. Ett populärt mål för australiensare och utmärkt för vandring och mer stenbestigning. Fortfarande i Granite Belt kunde vi med något darriga ben klättra upp 'The Pyramid' – en mycket brant granitsten något mindre än Bald Rock men fortfarande storlek större. Utsikten från toppen var makalös men jag är inte säker vilket som var värst – vägen upp eller vägen ned. Vi mötte en skolklass nära toppen och vi undrade hur läraren kunde ha koll på alla barnen. Det fanns även här lutande och balanserande stenar som borde ha rullat för länge sedan, men naturlagarna vinner såklart över synvillan. Helskinnade kom vi ned och hoppade välförtjänta i en bäck som var mycket svalkande i värmen. Här såg vi några sköldpaddor simma omkring. Härligt. Vi stannade övernatt på den mycket trevliga campingen i nationalparken och där fanns till och med varmdusch! Nästa dag gick vi några leder till granitformationer, 'The Sphinx & the Turtle', som man med lite fantasi kunde urskilja. Det var återigen dags att säga adjö till Queensland och vi återvände med nytt hopp till New South Wales.

Byron Bay

2010-03-28T15:48:00.000+10:30

Dags för fest. Här hade vi bestämt att möta upp några kompisar som vi jobbade med från Bowen. Den dyra campingen var nästan översvämmad efter några störtskurar – första riktiga regnet sedan vi kommit till Australien! Kvällen blev en riktig höjdare och vi höll alla med om att barerna stängdes alldeles för tidigt. Nästkommande dag tog vi det såklart lugnt i den sköna atmosfären som omgav Byron Bay. Innan det var dags att lämna detta härliga ställe vandrade vi runt i Cape Byron State Conservation Park där det finns en vacker fyr och vi kan nu även stolt säga att vi befunnit oss på den ostligaste punkten av Australiens fastland. Laura och jag gav oss även på lite Bodyboarding. En Bodyboard ser ut som en halv surfbräda som man sedan ligger på mage på och kastar sig ut i vågorna – ritkigt kul!

Lamington och Springbrook National Park

2010-02-17T17:33:00.000+10:30

Vi stod nu på toppen av 'Mount Bithongabel', 1198 m över havet, och blickade ut över den dimmiga dalen. Regnskogen var tät. Träden susade och några fåglar kvittrade långt borta. Från denna plats skulle man kunna se 'Mt Warning', supervulkanen som låg bakom skapandet av hela det Världsarvslistade området. Här såg vi dock bara några meter framför oss. Vi hade nu vandrat 12 av de 17.4 km. 'Toolona Creek Circuit' tog oss genom otrolig regnskog och bjöd på helt fantastiska vattenfall. Häruppe på toppen av det högsta berget i området funderade vi snabbt vad som kunde hänt om ormen, 'Red Bellied Black Snake', bitit någon av oss. Var den illblåa kräftan, 'Lamington Spiny Cray', vi såg i bäcken faktiskt radioaktiv?

Skogen häromkring är många miljoner år gammal och har trädtyper som började växa innan Australien bröt sig loss från superkontinenten Gondwana. Den slukade oss. Ovanliga träd som knappt växer någon annanstans växer här och vissa har blivit upp till 1500 år gamla. Upptäckten av en blodigel på min sko fick tankarna tillbaka och vi fortsatte leden genom forntida landskap, nu nedåt och tillbaka mot startpunkten. Dimman lättnade något. Vi passerade samma plats som vi mött nationalparkens ranger tidigt samma morgon och kom helskinnande tillbaka efter 6h vandring. Vi var hungriga och några blå-röda papegojor, 'Crimson Rosellas', ville ivrigt ta del av den goda lunchen.

Vägen tillbaka ned genom 'Green Mountains' slingrade sig farligt nära gigantiska träd men var det enda sättet att ta sig till nästliggande nationalpark, 'Springbrook National Park'. Tidigt nästa morgon hade vi hela 'Natural Bridge', en av Australiens populäraste nationalparker, för oss själva. Detta totalt magiska vattenfall har under miljoner år först eroderat ut en grotta och sedan borrat sig genom dess tak. Nu kan man stå i grottan och se vattnet forsa. Inte konstigt att även detta ställe har hamnat på listan för Världsarv.

En bit härifrån, i en annan del av Springbrook National Park, växer 'Antarktisk Bok'. Dessa träd växer enbart på hög höjd och kan motstå kallare temperaturer än andra träd i regnskogen. Som det antyds på namnet växte även dessa träd på Gondwana-tiden. Vi hade nu åkt in i en relativt tätbefolkad del av nationalparken vilket kändes märkligt. 'Best of All Lookout' bjöd på en imponerande men bisarr vy över den fortfarande lite dimmiga dalen eftersom vi från regnskogen högt uppe i bergen skymtade skyskrapor långt borta i horsionten. Det var kanske vid den här tidpunkten vi insåg vilken enastående mångfald detta fenomenala land har. Vår vistelse i Queensland hade nu nått sitt slut och vi var mycket nöjda!

Gold Coast

2010-02-03T19:13:00.000+10:30

Efter att ha letat oss genom Brisbane utan störra problem och till och med av misstag undvikit en betalstation var vi nära Gold Coast. Här skulle vi möta upp några kompisar från Bowen som vi skulle gå på nöjespark med. Vi köpte en tvådagarsbiljett, en dag 'Dreamworld' och en dag 'Whitewater World'. Dreamworld var väldigt kul och ganska likt Liseberg hemma i Sverige. Det kändes kul att möta några kompisar och dagen blev lyckad. Jag körde till och med ett riktigt häftigt bilspel där man satt i en riktig bil och körde på en datoriserad bana, Laura var passagerare. Min favorit var 'Alien vs. Predator vs. You' som var ett laserdome-likande spel där upp till 30 personer kunde vara med. Otroligt bra känsla och skön adrenalinrusch! Vid slutet av dagen tog vi några foton i gammeldags vilda västern-stil. Nästa dag bjöd på vattenrutchbanor utan dess like. Vi hade riktigt kul och blev mycket blöta!

Härifrån kunde vi nu dagen efter åka till 'Surfers Paradise'. Det var med blandade känslor vi vandrade längs med stranden med skyskrapor bara några meter från oss. Jag kan inte påstå att vi blev särskilt förtjusta i detta men provade ändå att fortsätta till 'North Kirra Beach'. Här såg jag min första 'Red Back'. En av de farligaste spindlarna i Australien. Stranden var finare här men vi kunde se skyskraporna i horisonten.

Det var ju svininfluensatider nu och efter att ha blivit pushade hemifrån att ta sprutan tänkte vi det var lika bra att göra det så fort som möjligt, Australiensare verkade å andra sidan inte särskilt bekymrade. Vi fortsatte därför den korta sträckan till Tweed Heads som faktiskt låg i nästa delstat, New South Wales. Vi hade hört att det skulle vara gratis och antog att allt skulle vara busenkelt. Bokningen gick bra men det visade sig att utan att ha ett så kallat medicare-kort skulle det kosta pengar. Både Sverige och Storbritannien har ett avtal med Australien som gör att vi båda skulle ha rätt till ett medicare-kort. Byråkratin ville dock sätta några käppar i hjulet och vi fick nöja oss med ett nekat formulär. Mer om detta senare. Nu var vi trötta på stadsmiljöer och flydde fältet för att besöka den världsarvslistade regnskogen belägen uppe i bergen inte långt härifrån.

Resan till Brisbane och ett väntat besök

2010-01-31T18:12:00.000+10:30

Nästa dag började planeringen inför resan söderut. Efter att tagit det lugnt i sköna Hervey Bay åkte vi först mot 'Maryborough' där Laura efterlängtat kunde stå bredvid en Mary Poppins-staty. Därefter passerade vi genom myggrika skogsplanteringar för att nå nästa destination, Tin Can Bay. Det visade sig snabbt att det inte fanns mycket där och vi åkte istället till Rainbow Beach som skulle ha fina sandstensklippor. Tyvärr hade våra nya vänner QEPA stängt ned leden till klipporna på grund av brandfara och denna gången ville vi inte chansa. Vi åkte vidare till en vacker sjö längre söderut som heter 'Lake Cootharaba'. Mycket stillsamt och vackert med några pelikaner vid en brygga. Vi åt lunch här och kunde sedan fortsätta längre söderut mot Noosa som är området där östkusten börjar bli ganska tätbefolkat.

Med mer än 100 rondeller visade sig Noosa vara ett rikt område med många kropps-fixerade surfare. Här besökte vi Noosa National Park där vi gick en led längs med den vackra kustlinjen med blått hav och fin grön vegetation. På kvällen blev vi sugna på bio och beslöt oss märkligt nog att se den nya Saw-filmen. Efteråt var vi så besvikna och äcklade att vi bestämde oss för att se en till, denna gång med ett lättare tema. 'Julie och Julia' handlade om fransk matlagning och var faktiskt riktigt bra. Kvällen slutade sent eftersom vi åkte ut ur Noosa för att sova i bilen. Vi fortsätta nästa morgon till regniga (!) Sunshine Bay där Baywatch-liknande surfvakter dystert spanade över det tomma havet. Efter en fin promenad på stranden letade vi oss, med några missöden, ut ur rondellerna och stannade snabbt vid Marcus Beach, ett måste! Området var dock alldeles för uppbyggt och skyltar med 'private property' fanns överallt så någon åtkomst till stranden blev det knappt. Vi hade redan tröttnat på stadsmiljöerna och beslöt oss för att åka inåt landet igen.

Nu uppe i bergen, genom underbart doftande eukalyptusskog, körde vi Mapleton Forest Drive och hamnade tillslut efter lång körning på grusvägar vid 'Point Gloriuos'. Eukalytusdoften här var så stark och ljuvlig att vi nästan glömde bort den fina utsikten över landskapet. Vi var tvungna att köra samma väg tillbaka för att komma till Mapleton Falls National Park. Vi spenderade knappt någon tid här men där fanns härlig regnskog och vacker utsikt. Målet för dagen var Kenilworth Forest Reserve där vi kunde sova övernatt vid en gratiscamping. Tidigt nästa morgon när djurlivet fortfarande var i full fjädring passade vi på att gå en liten vandring i regnskogen kallad 'Fig Tree Walk'. Fikonträden är definitivt något speciellt och man blir lika fascinerad varje gång man ser dessa växtrikets rovdjur.

På den vackra vägen ned från bergen fick vi vår första glimt av de imponerande 'Glass House Mountains' som vi senare skulle bege oss till. Vi var nu påväg till något som låg högt upp på framförallt Lauras lista. Det var nu dags att gå på zoo. Vi stod vid öppningstid utanför dörrarna till Steve Irwins egna 'Australia Zoo'. Dagen var intressant och vi klappade bland annat en koala, matade en elefant, såg en tiger hoppa runt i en swimmingpool, såg på krokodilshow, matade kängrus och studerade skillnaden mellan söt- och saltvattenkrokodiler. Där fanns också många typer av vackra fåglar, ödlor och ormar. Vi såg till och med Steve Irwins son som nu blivit det nya ansiktet för Australia Zoo. Som en avrundning lyckades Laura även bli urinerad på av en fågel i en av de stora fågelburarna man kunde gå genom. Efter stängningsdags var det dags att hälsa på några vänner.

Fem minuters bilväg från Australia Zoo bor nämligen Bernie och Jan som vi kort lärde känna uppe i Bowen. Det lilla samhället kallas för Glass House Mountains och ligger vid nationalparken med samma namn. Bernie och Jan tog varmt emot oss och bjöd oss på god mat och tak över huvudet. Vi hade en hel del att berätta för varandra och de kunde även ge oss ovärderliga tips. Vi blev mycket väl omhändertagna trots att vi faktiskt bara bodde på samma camping under någon vecka. Mycket skönt att få en liten paus från livet i en campervan. Vi fick en pesonlig tur runt området och blev förundrade av utsikten över Glass House Mountains med ananasodlingar i bakgrunden. Dessa spetsiga berg blev skapade av vulkaner för länge sedan. Bergstopparna verkade komma upp från ingenstans och vyerna var enastående. Nästa dag skjutsade Bernie och Jan oss till tågstationen. Vi skulle nu åka till Brisbane. En dag var alldeles lagom för att se det vi ville se av denna stad. Brisbane hade en otroligt skön atmosfär och vi spanade in alla skyskrapor, gick i den botaniska trädgården och besökte några museum. Bernie och Jan väntade på oss vid tågstationen på bestämd tid och en god middag väntade. Efter en skön natts sömn blev det ägg och bacon på australiensiskt vis, dvs på grillen, till frukost. Mycket gott! Vi hade nu laddat om batterierna och passade på att göra en kort vandring i nationalparken innan vi med ny inspiration kunde fortsätta mot nästa destination, 'the Gold Coast'.

Fraser Island Great Walk

2010-01-26T21:58:00.002+10:30

Plats: Fraser Island, Great Sandy National Park
Distans: 75.1 km
Tid: 6 dagar
Svårighet: Medel

Korta Fakta
Fraser Island är världens största sandö. Den sträcker sig 124km från norr till söder och är belägen 250km norr om Queenslands huvudstad Brisbane. Den har subtropiskt klimat och får årligen 1800mm regn som snabbt absorberas till öns runt 40 permanenta sötvattensjöar. Vissa av dessa är så kallade 'perched lakes' som helt och hållet ligger uppe på sand och mycket långsamt ruttnande material som gör det nästintill omöjligt för vatten att tränga genom. Dessa sjöar har mycket få näringsämnen och enda tillrinningen är regnvatten, som ersätter det lilla som filtreras ut i sanden eller avdunstar. Vissa sjöar har blivit tefärgade av garvsyra, vilket är samma syra som finns i kaffe och är vad som ger vindruvan en bitter smak. Ön har skapats till vad den är idag under 800 000 år och den mesta av sanden kommer från norra New South Wales och har transporterats av tidvatten, strömmar och vind. Den högsta sanddynan är över 230m hög och ön är otroligt skiftande med en stor mängd olika skog, djur och fåglar. Runt 480 aboriginer bodde här i vad de kallade K'gari, löst översatt till paradis. Efter att europeerna tagit över landet har det bedrivits skogsbruk på Fraser Island framförallt på grund av de värdefulla nästan tusenåriga 'red cedars'. Delar av ön blev nationalpark 1991 och hamnade sedan på listan för Världsarv. Idag besöks ön av många turister, främst med hjälp av fyrhjulsdrivna fordon. Förutom en liten lokalbefolkning bebos ön av ca 200 dingo hundar.

Förberedelser
Eftersom jag har erfarenhet av tidigare fjällvandringar i Sverige och en rad dagsvandringar runt om i världen kunde jag utnyttja detta för att lära mig mer om 'bushwalking' i Australien. Den viktigaste kunskapen om Australien är solen och värmen. Det är mycket viktigt att veta hur man skyddar sig bäst från dessa två element och det är utifrån solen och värmen man måste anpassa sin vandring. Värmen mitt på dagen kan bli nästan olidlig, därför bör man planera att göra den längsta distansen tidigt på morgonen och både hatt och solglasögon är obligatoriskt. Förutom att använda hög solskyddfaktor är knepet att skydda sig från solen helt enkelt att hålla sig i skuggan samt heltäckande men tunna och luftiga kläder som torkar snabbt. Inte att glömma är att vädret kan växla snabbt och man måste därför vara förberedd på det mesta. Vatten är självklart a och o för alla vandringar och en plan måste finnas för hur det ska införskaffas och bäras. Följande valde vi att ta med oss på vår 6 dagars vandring på Fraser Island.

Utrustning
Toalettpapper, zip-it påsar för skräp, förstahjälpen kit, nödkompass/visselpipa, multiverktyg, solkräm faktor 30+, kamera, campinglykta, pannlampa, konservöppnare, vattentäta tändstickor, merino underställströja, regnjacka, handduk, badbyxor, mugg, liggunderlag, sovsäck, hatt, solglasögon, reningstabletter, vattenflaskor 3½L/person, ihopvikbar diskho, hexamine campingkök, bestick, bomullsskjorta, campingbyxor, crosstrainerskor, toalettartiklar, tält, merino sockar, flipflops, vattentät ficka, mobiltelefon för alarmklocka och nödsamtal, insektspray, karta (Hema Fraser Island)

Mat
Frukost: Havregrynsgröt med socker och torkad frukt
Lunch: Australiskt knäckebröd, salami, ostskivor, varma koppen
Middag: Pasta, pulvermos, couscous, salt, kryddmix, torkad vitlök, lök och ärtor, tonfisk, ostskivor, salami, soppmix, te
Snacks: Muslibarer, kex, torkade aprikoser och äppelskivor, russin, nötter, glukostabletter

Förberedelser fortsättning...
För vilken flerdagstur som helst är förberedelserna en stor uppgift som faktiskt tar längre tid än man tror. Våra förberedelser startade länge sedan genom alla inköp av campingutrustning. Det är en hel del att tänka på och varje liten sak man tar med sig måste ha ett syfte. För oss var det stundvis ganska svårt eftersom vi inte hade så mycket erfarenhet av vandring i Australien, men efter en lyckad vandring i 'Carnavon Gorge' visste vi att vi var redo. Nu var det bara att ordna med bokningsavgiften och biljetten över till ön, eller? Kanske var vi lite trångsynta när vi trodde att det bara var att ta sig till Hervey Bay och därifrån skulle resten lösa sig.

Det första problemet vi stötte på var vid ankomsten till Hervey Bay när killen i turistinformationen meddelade att vandringsleden var stängd på grund av brandfara. Det visade sig även att det enda sättet att ta sig till början av vandringsleden och tillbaka igen från slutet av vandringen var med taxi. Det hade på senaste varit mycket varmt och torrt och därför hade 'Queensland Environmental Protection Agency' stängt hela 'Fraser Island Great Walk' eftersom det rådde eldningsförbud. Dock var all annan verksamhet, så som självguidade 4x4-turer och vanlig touring, tillåten som vanligt. Något panikartade sökte vi nu nya råd från annat håll och försökte bekräfta att eldningsförbudet fortfarande gällde. Receptionisten på vandrarhemmet vi campade på rekommenderade oss att fullfölja våra planer ändå men vi var inte riktigt nöjda ännu så vi ringde upp QEPA. Nu var oorganisationen märkbar och ingen visste någonting. Efter att hört med taxibolaget på ön, som även är de enda personerna vi pratat med som faktiskt bor på ön, bestämde vi oss.

Nästa steg var inköp av campingtillstånd som nu fick bli ett vanligt 'beach camping permit' eftersom det inte gick att få tag på tillstånd för de avsedda campingarna för vandrare. Tydligen skulle de här tillstånden fungera lika bra, man betalar ju samma summa pengar. Till råge på allt visade sig att vi inte kunde köpa dessa förrän vi ankommit till ön och vi förblev därför oroliga att något skulle gå snett in i det sista. Efter att även båtbiljett över till Fraser Island var inköpt visste vi att det skulle bli en dyr historia. Vi var mycket förvånade över hur komplicerat det var att göra en av Queenslands stora vandringar. Nu var vi dock äntligen redo för den största utmaningen vi någonsin tagit oss an.

Dag 1: Dilli Village – Lake Benaroon 13.5km

Från vandrarhemmet var det en kort promenad till hamnen i Hervey Bay där en färja skulle ta oss över till Kingfisher Bay, Fraser Island. Taxin vi beställt skulle möta oss vid piren strax efter ankomst, men den var 90 min försenad eftersom det varit många fastkörningar på morgonen. Under tiden kunde vi köpa campingtillståndet och pusta ut. Taxiföraren var en trevlig kille som bott på ön i fem år. Under färden på sandvägarna berättade han bla att hysterin kring dingo hundarna var överdriven och att de inte var något att oroa sig över. Vi mötte en hel del turister som kört fast i den lösa sanden påväg till vår startpunkt Dilli Village. Nästan två timmar försenade blev vi avsläppta med ett glatt lycka till. Nu var vi helt ensamma med två tunga ryggsäckar och 75km och 6 dagar till närmsta räddning.

Osäkra på hur lång tid 13.5km skulle ta oss fick vi börja med ganska raska steg. Ett absolut måste var att hinna fram till campingplatsen vid Lake Benaroon innan det blev mörkt. Eftersom Fraser Island är en sandö innebär det också att vandringleden består av sand och vi visste att det skulle bli mycket tyngre än vanligt. Vi fick anpassa hastighet och gångteknik till hur lös sanden var. Att hålla sig till skuggan verkade inte bli något problem eftersom leden mestadels går genom vacker skog och natur. Det slog oss tidigt hur fantastiskt det var att alla träd växer uppe på sand. Öns ekosystem har gjort detta möjligt, när träd dör bryts de snabbt ned och alla näringsämnen används till att ge nytt liv. Färgen på sanden avgör hur mycket näringsämnen den innehåller, ljus sand innehåller mycket få näringsämnen. Skogen på Fraser Island är otroligt varierande men består mestadels av eukalyptusträd och barrträd, här finns också subtropisk regnskog och mangrover. Vi passerade under vandringen en otrolig variation av träslag och skogstyper som skiftade mycket snabbt.

Vårt första stopp blev Wongi Sandblow, en gigantisk sanddyna med fantastiska vyer. Klättringen upp till utkikspunkten var tung men det var kul att sedan i full fart springa ned igen. Ryggsäckarna kändes redan extra tunga när det bar vidare mot Lake Boomanjin. Det var en imponerande vy att se världens största så kallade 'perched lake' med kristallklart men tefärgat vatten. Sjön låg mycket riktigt mitt uppe på sand och vi kunde skymta den mörka bottnen som vattnet vilar uppe på. Fantastiskt hur detta vatten kunde vara så rent utan att ha någon avrinning.

Innan vi anlände till nästa sjö som även var stoppet för natten mötte jag min största förskräckelse i mitt liv. Vi visste att ön hade ett rikt djurliv med en del potentiellt farliga djur, så som några av världens dödligaste ormar, att akta sig för eller åtminstone vara medveten om. När vi kämpade oss uppför en sandig backe med lite tätare vegetation, utan att titta framför mig så noga, stod jag helt oväntat öga mot öga med australiens största spindel. Denna så kallade 'huntsman spider' hade byggt sitt hem mitt över leden. Den verkade inte bry sig om mig något särskilt men eftersom det tog mig en sekund att reagera fick jag inte stopp på mig själv förrän mitt ansikte bara var centimeter från spindelns. Jag valde att gå en stor omväg för att passera detta vidriga djur. Vi fortsatte nu lite mer varsamma mot vår första campingplats vid Lake Benaroon. Tältet och matlagningen avklarades ganska smidigt precis innan det blev mörkt. Förutom några dingo hundar som sniffade runt tältet under natten var vi helt ensamma.

Dag 2: Lake Benaroon – Lake McKenzie 13.8km

Planen var att göra största delen av vandringen så tidigt som möjligt på dagen eftersom det är svalare. Även fast det inte var sommar ännu var det fortfarande mycket varmt mitt på dagen. Alarmet ringde halv sex vilket var precis lagom för att hinna äta frukost och packa ihop så vi kunde njuta av den fenomenala soluppgången över Lake Benaroon, kristallklart spegelvatten med sand vit som snö. Vi passerade ytterligare två vackra sjöar, Lake Birrabeen och Lake Jennings, innan vi kom fram till Central Station. Här såg vi olika tour-grupper vandra omkring med guide och vi var inte avundsjuka. Strax efter passerade vi en bäck, Wanggoolba Creek, som hade så klart vatten att vi var tvungna att kontrollera att där faktiskt rann vatten. Ravinen skapad av bäcken hade ett eget miniekosystem med regnskog där bla det ovanliga trädet 'king fern' växer. Vidare kämpade vi oss uppför en lång och tung backe, men målet var 'Basin Lake' som skulle ta denna vandring till en helt ny skala. Vi klev in i K'gari, paradiset. Denna lilla sjö bara bad oss att stanna längre och eftersom vi börjat vår vandring tidigt fanns det tid för ett längre stopp. Vi tog några svalkande dopp och njöt ordentligt. Detta var definitivt en av höjdpunkterna på hela vandringen. Med nya krafter vandrade vi vidare mot den populära Lake McKenzie där vi också skulle sova övernatt. Campingplatsen hade ett dingo-stängsel vilket kändes bra men innan det var dags för mat och tältuppsättning kunde vi njuta av ett eftermiddagsdopp. Detta ställe var helt fantastiskt vackert med klarare än kristallklart vatten och sand så vit att man bländas av den i solen.

Dag 3: Lake McKenzie – Lake Wabby 11.9km

Soluppgången över sjön bjöd på ännu vackrare vyer med en öde strand och otroliga kontraster. Vid det här laget hade vi börjat få in en rutin med all utrustning och vi kom iväg i god tid dock med ett mindre missöde eftersom vi följde en sandväg åt fel håll pga dålig skyltning. Trots att leden är en så kallad 'great walk' var den förvånansvärt dåligt underhållen, men detta brydde vi oss så klart inte om. Vi trodde denna dagen skulle bli lätt eftersom den var några kilometer kortare men det var en hel del sandiga backar som gjorde vandringen tung. En stor ödla beskådades på ett träd i den härliga variationen av skog vi passerade. Efter att vi kommit fram till 'hikers camp' vid Lake Wabby var belöningen för ansträngningen nära. Här kunde vi nu lämna ryggsäckarna i en av 'dingoboxarna' som finns vid varje campingplats innan vi fortsatte mot Lake Wabby och 'Hammerstone Sandblow'. Vi stannade till vid en utkikspunkt som bjöd på en enastående vy över både sjön och sanddynan innan vi vandrade ned de 1.6km till foten av dynan. Fantastiskt att se hur skog växer tätt och sedan helt plötsligt bryts upp av en enorm sanddyna. Lake Wabby var belägen i sanddynan. Vi tog en simtur och såg några större fiskar. Fantastiskt hur en så liten sjö i en sanddyna kan ha ett fiskrike. Med en wow-känsla vilade vi i skuggan av en dunge mitt i sanddynan och funderade på hur mycket vi redan upplevt. Vandringen tillbaka till campingplatsen gick förvånansvärt lätt och vi somnade tidigt efter en god campingmiddag.

Dag 4: Lake Wabby – Valley of the Giants 16.2km

Alarmet ringde extra tidigt eftersom vi hade en lång vandring framför oss. Denna delen av 'Fraser Island Great Walk' är mer avlägsen och gick mestadels genom djup skog. Det blev den längsta vandringen i sand vi någonsin gjort eftersom det fanns ett par extra avstickare till sevärdheter som gjorde dagen några kilometer längre. Vi kom iväg tidigt och första stoppet blev efter att ha kämpat uppför ännu en lång backe. Vi befann oss nu vid vägskälet till 'Badjala Sandblow' där vi kunde lämna ryggsäckarna uppe i ett träd för att undvika stulen mat och utrustning från eventuella dingo hundar. Det var när vi klättrat uppför sanddynan och fann oss själva häpnande över utsikten, som tog in sanddynor, skog och hav utan dess like, som vi insåg varför det var värt mödan att vandra på Fraser Island. Den här vyn får inte många turister som kommer till ön ta del av, hit måste man vandra. Efter lite akrobatik i sanden kunde vi nöjda vända tillbaka till ryggsäckarna för en god knäckebrödslunch. Vi vandrade nu in i 'Valley of the Giants' och skogen skiftade igen från blandat eukalyptus och 'satinay' till djup och nästan magisk regnskog. Trädstammarna blev större och större och trädkronorna verkade nå ända till himlen. Fantastisk hur dessa jättar kunde växa i sand. Mycket lite av solljuset nådde ända ned till oss på marken och det började bli svalt. Vi passerade några äldre vägar som var igenbommade av fallna träd. Kanske hade dessa använts för skogsbruket förr i tiden. Det är främst i detta område som de gigantiska och mycket värdefulla träden 'Red Cedar' växer. Benen börjde bli trötta när vi kom fram till 'Valley of the Giants walkers camp' men vandringen var inte slut ännu eftersom vi härifrån fortsatte till ett av de 1000-åriga träden. Efter en snabbtvätt under en vattenkran ur sanden kunde vi med en mäktig känsla att vara helt ensamma njuta av den sista stunden innan mörkret slukade den djupa dalen.

Dag 5: Valley of the Giants – Lake Garawongera 13.1km

Näst sista dagen av vår största utmaning hittills blev kanske den mest utmanande. Att vandra i sex dagar på en sandö full av djurliv och till synes bara vildmark behöver inte bara vara en dans på rosor. Efter att ha lämnat giganternas dal förändrades landskapet snabbt till öppen eukalyptusskog med de vackra 'Scribbly Gum'-träden. Vi blev snabbt varma igen efter den kyliga natten i den fuktiga regnskogen. Den nu mycket sandiga leden tog oss vidare till 'Petries Camp' som agerade som hem åt en skogsbrukarfamilj för nästan hundra år sedan. Det var inte mycket kvar av ruinerna men vi kunde föreställa oss livet härute. Påvägen tillbaka från vår lilla avstickare upptäckte vi till ren förskräckelse att där vi just vandrat hängde en stor ännu vidrigare Huntsman spindel i sitt nät rätt över leden. Vi hade alltså passerat samma spindel hängandes bara några centimeter från mitt huvud en gång tidigare. Spindelns kropp var minst lika stor som en tumme. Vi fortsatte snabbt därifrån för att sedan bli attackerade av aggressiva blinningar. Så fort vi stannade för att dricka vatten surrade dussin av dessa bitande flugor överallt. Som tur var är de lite långsammare än vanliga flugor och vi lyckades döda minst 50 flugor under dagen. Skogen förändrades igen och det kändes att vi började närma oss slutet av vår vandring genom ön. Plötsligt upptäckte Laura en liten insekt krypandes på hennes ben och det visade sig att vi utan förvarning vandrat in i ett område överpopulerat med fästingar. De var överallt men vi lyckades bli av med alla vi upptäckt i tid. Vi fortsatte i raskare tempo mot Lake Garawongera genom härlig skog och fastare mark. Väl framme trodde vi att kusten var klar men även här fanns flugor överallt och efter att tagit ett uppfriskande dopp i den tefärgade sjön upptäckte jag två hungriga fästingar på Lauras rygg. Det var en kamp att få ut dem eftersom vi inte hade tagit med oss en pincett. Det tog lång tid men knepet att bränna ut fästingar verkade fungera. Jag fick helt enkelt använda tändstickor och kniven på mitt multiverktyg. En del av den ena fästingens huvud blev kvar och Laura förblev orolig ända tills en dokor i Hervey Bay kunde plocka ut resterna. Det var en utmanande dag och vi var nu redo att påbörja vandringen tillbaka mot civilisationen.

Dag 6: Lake Garawongera – Happy Valley 6.6km

Kl 09 skulle taxiföraren möta upp oss i Happy Valley. En vandring på dryga 6km beräknade vi skulle gå ganska smärtfritt men innan vi var iväg fick vi en påminnelse om hur fantastisk denna ö faktiskt är. Soluppgången över den spegelblanka sjön var mycket vacker. Denna vandring hade verkligen bjudit på allting och varit en enastående upplevelse. Halvvägs till Happy Valley letade vi efter ett vägskäl som inte verkade existera och vi fick en påminnelse om hur tungt det är att gå i djup sand eftersom det slutade med att vi fick gå bilvägen, och tre extra kilometer, till byn. Vi kom fortfarande fram i tid och att sitta i taxin igen kändes mycket bra. Taxiföraren gav oss ännu en skumpig men intressant tur över till Kingfisher Bay på andra sidan ön. Det visade sig även att han släppt av fler vandrare efter oss trots att leden officiellt var stängd. Jag gav dem en snabb tanke och hoppades att även dem lyckats upptäcka alla spindlar i tid. På färjan tillbaka till Hervey Bay tog vi en kall öl för att fira uppdraget slutfört. Det kändes annorlunda att vara tillbaka i civilisationen igen men helt underbart med en dusch och rena kläder. Stolta kan vi nu ta oss an kommande äventyr!

Knölvalskådning i Hervey Bay

2009-10-19T20:32:00.001+10:30

En dröm sedan vi anlänt i Australien har varit att se en knölval. Nu påväg söderut längs med östkusten mot vår nya destination 'Fraser Island' närmade vi oss ett av de ställen dessa vackra däggdjur kan beskådas, nämligen från 'Hervey Bay'. Det märktes tydligt att vi nu börjat närma oss mer turistiga områden där man gör allt för att komma åt turisternas plånböcker och stramar åt regler för den vanlige camparen. Enligt turistinformationen fick man inte lov att sova övernatt vid sidan av vägen. Det billigaste alternativet visade sig vara ett vandrarhem där man fick lov att campa på bakgården. Förutom att bli attackerade av arga törnskator fick vi även hjälp att boka en dagstur ute på sundet mellan Hervey Bay och Fraser Island för att förhoppningsvis få se några knölvalar. Det var ju trots allt säsong för knölvalen som här brukar återhämta sig under sin långa färd mellan Antarktis och norra Australien. Tidigt nästa morgon var vi iväg på en lyxig yacht kallad 'the Blue Dolphin' som verkade bäst lämpad eftersom vi inte ville dela samma båt med en stor mängd turister. Knölvalen är känd för sina språng upp över vattenytan och för sin lågfrekventa valsång. Den har en kraftig och tjock kropp och kan bli upp till 15m lång och väga upp till 36ton. Dessa språng var vad vi letade efter eftersom de kan synas från ett mycket långt avstånd. Det tog en stund att segla ut till stället där dem senast beskådats men eftersom det var en härlig yacht kunde vi luta oss tillbaka och njuta av att vara återigen ute på havet.

Under turen fick vi lära oss att knölvalen bara äter på sommarhalvåret och lever på sitt fettlager under hela färden till de varmare vattnen för att fortplanta sig. För att snabbt äta upp sig samarbetar knölvalen och styr bytesdjur, så som krill, upp mot ytan med hjälp av luftbubblor, sedan öppnar de upp sitt stora gap och sväljer ofta tusentals bytesdjur på en gång. Första skådningen av en knölval var helt fantastisk. Att se något så stort elegant simma i det klarblå vattnet var verkligen häftigt. Senare såg vi ett flertal honor med sina kalvar och vissa närmade sig till bara några meter från oss. I horisonten såg vi även ett enormt språng som bildade ett många meter högt plask men det var så långt borta att det skulle ta en hel timma att åka dit. Tydligen är sprången mer förekommande lite tidigare i säsongen så nästa gång kommer vi se till att vi ser de mer lekfulla yngre hanarna. Dagen var verkligen speciell och vi kände oss mycket privilegierade att få se dessa spektakulära varelser.

Jag har nu placerat min blogg i Australien på bloggkartan.se!

Lady Musgrave Island

2009-10-17T17:10:00.047+10:30

Fulla av förväntan körde vi tidigt på morgonen till 'Town of 1770'. Detta lilla ställe upptäcktes av 'Captain James Cook' inte helt oväntat år 1770 när han var ute och seglade. Här skulle 'Spirit of 1770' ta oss ut till havs för att vi själva skulle få se och känna på den tydligen orgasmiska ön som ligger strax söder om stenbockens vändkrets. Lady Musgrave Island är en av åtta korallöar i nationalparken 'Capricorna Cays' i stora barriärrevet. Just denna ö har en unik lagunformation som formats genom korallbildning och är mycket välbesökt av inte enbart turister, men även havsfåglar och sköldpaddor. Spirit of 1770 tog oss stadigt ut genom kristallblått hav och efter en och en halv timma hade vi nått vår destination. Det tog mig mindre än en sekund att ändra mig från mycket skeptisk till helt såld. Första skymten av denna perfekta ö räckte för att inse hur helt unikt och makalöst vackert detta var. Båten lade till i lagunen och vi blev transporterade med en mindre båt som hade genomskinlig underdel till ön. Vi passerade bara några centimeter över koraller, havsgurkor, sköldpaddor och mängder av färgglada fiskar. Det var ganska vasst under fötterna att stå på världens vackraste ö, den har nämligen ingen sand bara döda koraller uppspolade från havet. Under rundturen upptäckte vi till vår förvåning att vi absolut inte var ensamma på ön. Den är numera bebodd av 20 000 havsfåglar och det skulle till mycket tur för att inte bli bajsad på. Fåglarna bor i, under, uppe på, bredvid och mittemellan de så kallade 'Pesiman' träden som växer på ön. Tur var att vi skulle snorkla efter den guidade turen. Vi upptäckte även att det fanns ett litet campingställe på ön. Det visade sig att samma folk kommer hit varje år eftersom ön tydligen har en magisk kraft som är otroligt beroendeframkallande. Från båten påväg tillbaka till lagunen upptäckte vi en rengöringsstation för sköldpaddor. Där fanns för tillfället en sömnig sköldpadda som blev rengjord av några hungriga småfiskar.

Denna station har funnits här mycket länge och har därför fått en vulkanliknande form eftersom sköldpaddorna sakta men säkert eroderat korallen som blivit vald som station. Vid det här laget hade vi bara en enda tanke, vi måste snorkla nu! Vattnet var faktiskt lite kallt men vem tänkte på det när det fanns helt fantastisk korall, tusentals fiskar och självklart sköldpaddor att simma med. Detta rev såg helt annorlunda ut än de tidigare reven vi snorklat i med spektakulära lila och rosa koraller, skimrande blå fiskar, grönprickiga havsgurkor och en potatistorsk! Vi skymtade även en stor val i horisonten. Lunchbuffén var allt för god och nästa snorklingspass blev en utmaning. Det blev snabbt dags att vända hemåt och vi hade båda två sörplat i oss lite av den beroendeframkallande magin Lady Musgrave har att erbjuda.

Carnavon Gorge till Cania Gorge

2009-10-16T16:32:00.024+10:30

Vi passerade 'Roma' innan vi sov övernatt utmed vägkanten. Här halvvägs till vår nya destination, 'Carnavon Gorge National Park', fick vi känna på det första regnet sedan långt innan vi började jobba i Bowen. Klimatet här var verkligen annorlunda än vi blivit vana vid ute i den torra vildmarken, med högre luftfuktighet och grön skog. Åskskuren passerade ganska snabbt och dagen efter var det dags att börja vår första riktiga vandring. Detta var en milstolpe för oss eftersom all campingutrustning var inköpt men ej beprövad. Med alla förberedelser redo, som faktiskt tar längre tid än man tror, var vi iväg på den totalt 21km långa vandringen. Går allt som det ska kommer framtida längre vandringar bli lätt att genomföra.

Carnavon Gorge är ett klippsystem som formats under miljoner år av erosion med hjälp av 'Carnavon Creek' med imponerande vyer, aboriginska målningar och otroligt djurliv med mer än 170 fågelarter. Med tunga ryggsäckar korsade vi bäcken som rinner genom hela klippsystemet 22 gånger och såg även en svart orm av okänd art innan vi anlände till 'Big Bend Campground'. Här satte vi upp tält och lagade mat med ett campingkök. Utrustningen kändes bra. Dricksvatten tog vi direkt fran bäcken. Eftersom detta är ett populärt turistmål var vi inte ensamma, men det gjorde inget eftersom naturen var otroligt fascinerande. Nästkommande dag inleddes med gröt till frukost och på vägen tillbaka passade vi på att gå in i alla sidosystem som alla hade olika överaskningar så som miniekosystem med sällsynta växter, stenformationer och höga klippväggar. Vi rapporterade oss välbehållna tillbaka till nationalparkens ranger, som även visade oss en mycket sällsynt kängruart kallad 'pretty face'. Nöjda och glada kunde vi nu fortsätta mot större utmaningar!

Efter en ganska bra natts sömn på ett viloställe brevid vägen körde vi vidare genom det lilla samhället Rolleston och fortsatte nu på större vägar med mer trafik mot 'Cania Gorge National Park'. Landskap och klimat ändrades återigen, det märktes att vi långsamt kom närmare kusten. Vägen slingrade sig genom djupa eucalyptusskogar där det även fanns kaktusträd vilket var ovanligt. Några skogsbränder hade nyligen härjat området. Dessa eucalyptusskogar är vana vid bränder och står emot det mesta eftersom en vanlig skogsbrand passerar ganska snabbt. Inte överaskande är bränder faktiskt del av dessa träds livscykel. 'Cania Gorge' var mycket mer tillgänglig än Carnavon med asfalterade vägar ända fram till leden som skulle ta oss till 'dripping rock', 'dragon cave', 'the overhang' samt 'bloodwood cave'. De var alla fyra mycket intressant vandring genom sandstensklippor och grottor och vi såg även den största varanen vi någonsin sett! Det märktes dock att området var mycket populärt eftersom det fanns aggresivt tiggande fåglar såsom törnskatan. Dessa var vana vid att bli matade regelbundet av turister, vilket är förbjudet, och vi blev attackerade när vi åt lunch. Toaletterna kryllade även med bin, så vi beslöt att snabbt förflytta oss.

Nästa destination var kusten eftersom vi med förtjusning bokat en dagstrip till 'Lady Musgrave Island'. Denna lilla ö mitt ute på barriärrevet skulle, enligt den vanligtvis mindre användbara guideboken 'Lonely Planet', vara ”orgasmisk” och kunde ”lätt inspirera besökare till hedonistiskt beteende”. Detta fick bara inte missas! För att hinna i tid tog vi en genväg över 'Great Dividing Range' genom 'Kalpauer State Forest' som var minst sagt intressant körning på grusvägar bland bergstoppar. En dos sömn intogs vid sidan av 'Bruce Highway' på en så kallad 'Driver Reviver', där trötta bilister kan återhämta sig. Nu var det äntligen dags för öarnas ö!

Bilby's och ljusår från omvärlden

2009-10-11T18:54:00.012+10:30

Inte konstigt att vi var trotta nar vi narmade oss 'Cunnamulla' och 'Charleville', vi hade vid det har laget kort mer an 300 mil sedan vi lamnat kusten. Inte nog med att det borjade bli trottsamt att kora, sedan vi hamnat pa 'Matilda Highway' halsade numera inga bilister med den obligatoriska 'Outback-halsningen' – ett pekfinger. Val framme i Charleville, efter att ha sett manga emuer langs vagen, kunde vi pusta ut en liten stund. Sedan var det dags att besoka Charlevilles 'Bilby Centre'. Detta kom till for nagra ar sedan nar en medelaldersman fick for sig att radda den utrotningshotade Bilbyn. En Bilby kan beskrivas bast som en blandning mellan en minikangru och en kanin med gigantiska nastan genomskinliga oron som ar aktiv pa natten. De ligger langt ned i naringskedjan och blev nastan helt utrotade av introducerade rovdjur sa som raven och vildsvinet. Men nu har antligen nagot gjorts at saken och i och med detta fick vi aran att se nagra av dem. Spannande!

Kvallen var dock inte slut har, i Charleville finns namligen ett sa kallat 'Cosmos Centre'. Eftersom detta samhalle ligger mitt ute i ingenstans ar det nastan perfekt forhallanden for att se langt ut i rymden. For en summa pengar kunde man fa en guidad tur av natthimlen med starka teleskop, vilket sjalvklart var ett maste eftersom vi har befinner oss pa sodra halvklotet. Stjarnhimlen har ser lite annorlunda ut an hemma i Sverige och vi fick bland annat se 'Tarantula Nebula' som ar ett enormt gasmoln dar stjarnor fods 169 000 ljusar fran jorden, som vi inte kan se fran norra halvklotet. Vi tog ocksa en narmare titt pa Jupiter och nagra av dess manar, och en dubbelstjarna med en orangerod och en bla stjarna. Vi fick aven titta pa nagra meteoriter som landat pa jorden och fick lara oss att vart solsystem nu bestar av 8 planeter och 5 dvargplaneter.

Resten av tiden i Charleville spenderades i 'Bailey Bar Caravan Park' for att ladda om batterierna och hinna ikapp med diverse skriverier samt underhall av campervan. Harifran kunde vi nu aka mot efterlangtade 'Carnavon Gorge' som damed blev slutet av underbara 'Queensland Outback'.

Yowah – full av rikedom eller tomma nötter?

2009-10-10T16:47:00.002+10:30

Opalruschen har i Yowah pagatt sedan mer an hundra ar och bestar idag mestadels av sasongsarbetande gruvgravare. Gruvorna ar fyllda med liv och surr aret runt men under sommaren da det kan bli upp till 50 grader byts gruvarbetare ut mot skuggsokande kangrus. Vi hittade efter en stund byns 'minimart' dar man kan handla diverse mat och kopa en licens som maste inforskaffas innan man borjar leta efter opaler. Damen som agde stallet visade sig ha levt har nastan hela hennes liv och har fick vi forklarat mer i detalj vad det var vi letade efter, vad en opal ar for nagot och hur de kan hittas. En opal bildas i stora drag genom att det skett nagon form av vulkanisk aktivitet nara sand eller sandsten med en naraliggande back eller vattendrag for manga miljoner ar sedan. Sandsten med olika mangder vatten har sedan fangats i en bubbla av jarnmalm som sedan under miljoner ar av extrem varme och hogt tryck bildat opal i olika farger. Dessa jarnmalmsbubblor kallas for notter. Notterna som kan hittas i Yowahs sandsten kallas for 'Yowah-notter' och ar mer varda an andra notter. Dessa kan finnas nastan varsomhelst i Yowahs sandsten. Problemet ar att nastan alla notter ar tomma eftersom det inte har funnits vatten nar noten bildats. Med nyare teknologi har man lyckats lista ut var vattenhalten kan ha varit hogre miljoner ar sedan men det anda sattet att fa reda pa om noten innehaller opal ar fortfarande att knacka den i tva halvor och med lite tur, eller rattare sagt 1 pa 25000 notter, har man funnit vackert skimrande opal.

Sa var det dags for oss att ga pa notjakt. Vi insag ganska snart att detta kommer ta mycket lang tid och beslot oss for att ta 'Kallidascope' till hjalp. Denna lilla guidade tur gjordes av byns veterinar som sedan 5 ar hyrt in sig pa en gammal opalgruva. Han och hans fru har bedrivit sammanlagt 6 dagars gruvarbete sedan de flyttat in. Markligt eftersom granngruvan kammar hem stora summor pengar pa riktigt fina notter med kopare fran framforallt Tyskland och Indien. Anledningen var tydligen att forhindra spekulanter att driva upp opalpriserna for mycket. Har fick vi iallafall en tur genom hans gruva som forutom notter var full med fladdermoss som med sin radarprecision flog ratt in i ansiktet pa mig och urinerade pa Laura. Kallidascope forsag oss med vad som skulle motsvara 3 dagars letande av notter i deras gruva och all utrustning som behovs for att knacka opalernas gomstallen – dvs en tradgardslang och en hacka. Notterna spreds ut pa ett bord, sedan skoljda med vatten for att forsoka utskilja vilka notter som kunde vara intressanta, och till sist knackta. Vi hade tyvarr inte 25000 notter att knacka och fann darmed i stort sett endast tomma notter. Efter nagra timmar med mycket talamod hade vi funnit nagra vackra stenar som faktiskt inneholl sma mangder opal. Mycket nojda var nu nasta steg att fa vara stenar skurna och slipade till en fin form. Som tur var har ungefar halften av Yowahs befolkning sin egen stenslip och det var darfor inga storre problem att hitta en lamplig tillskarare. Detta visade sig bli en mycket entusiastisk man som gjorde ett fantastiskt jobb. Han hanvisade oss sedan vidare till nasta by for att borra hal i stenarna i syfte att tillverka ett smycke.

Stolta over vara egna helt unika stenar akte vi till 'Eulo', ett samhalle med en kackerlackstaty, 50 manniskor och 1500 odlor. Har halls varje ar ett sa kallat 'lizard race' dar 1500 odlor tavlar om pokalen. Men anledningen till att vi kom dit var det storsta namnen i byn, Gary. Denna man agde nagra opalaffarer i omradet men spenderar nu hela sin tid i sin bakgard som storsta 'opal dealer' i regionen. Efter att fragat runt efter Gary fann vi honom mitt uppe i en 'deal'. Diskussionen var angaende om en not var vard $12000 eller inte. Bakgarden sag nastan ut som en soptipp med hundar och hundben och stora hogar av opaler overallt. Vi blev placerade i ko men kunde under tiden smaprata lite med nagra gruvarbetare som salde sina opaler till Gary. Det kandes nastan lite komiskt nar vi visade upp vad vi hittat, men vi blev behandlade som likvardar och fick svar pa manga nyfikna fragor. Tillslut blev det var tur och halen blev snyggt borrade med laserborr. Kostnad, $1 per hal. Fulla av var egna rikedom men utan att se kackerlackstatyn akte vi vidare fran landet med tomma notter.

Ur bottennappet

2009-10-09T12:51:00.016+10:30

Fran Windorah fortsatte vi nu sydost mot ett litet stalle som heter Quilpie. Vagen var full av roadkills men vi sag aven ett livs levande vildsvin rufsa omkring vid vagkanten och vi var sekunder fran att kora over en 1.5m lang sa kallad 'yellow spotted lace-monitor' som ar en gigantisk varan. Quilpie hade en mycket bra turistinformation och har blev vi genom ett museum introducerade till omradets opaler. Innan vi fortsatte var tur overtygande om att vi skulle hitta en vardefull opal provade jag min lycka att fiska i 'Balloo River' som flyter strax utanfor byn. Ett totalt bottennapp. Vi campade vid 'Lake Houdraman' som ater igen var gratis, varfor betala en dyr camping nar vi endast behover ett stalle att parkera? Solnedgangen var vacker men natten mycket kall. Vi gjorde upp en eld strax intill vattnet.

Vi blev rekommenderade att besoka 'Baldy Top' pavagen mot vart nya uppdrag – att hitta opaler. Utsikten fran denna 'jump up' var riktigt fin och omradet visade sig senare bli sista delen i Queenslands magnifika 'Channel Country'. Harifran akte vi soderut. Vi passerade genom 'Toompine' som med sina tva invanare kallades 'the pub with no town' och hamnade tillslut i 'Yowah' – en till synes fattig nara pa slumliknande by med mycket kreativa byggnader.