Samurai I: Musashi Miyamoto är baserad på en helt underbart bra bok som bara heter Musashi (och den är skriven av Eiji Yoshikawa). Med Toshiro Mifune i huvudrollen borde det här även vara en helt underbar film. Handlingen är den att bondpojken Takezo blir samurajen Musashi och höjdpunkten och meningen med boken är att vara med när han han utvecklas, tampas med sitt temperament och som grädde på moset får han en munk som mentor. Tyvärr smeker filmen bara boken så filmen blir inte klockren och ärligt talat lite väl tunn. Den är gjord 1954 och DVD-utgåvan vi har är skit vilket drog ned filmen något mer. Den är dock på det stora hela godkänd.

Samurai II: Duel at Ichijoji Temple är fortsättningen på filmen ovan. Tyvärr har man inte här heller fokuserat på Musashis personliga utveckling. Att utesluta det i den här gör att filmen ännu plattare än den ovan. Man har dessutom kryddat filmen med en massa slagsmål i absolut mörker. Det gör att den häftigaste händelsen i boken är totalt mörk och det är ordentligt synd. Sedan har man gjort Musashis flickvän, “Otsu”, riktigt irriterande. Nästan på den nivån att man önskar att hon bara dumpas stenhårt och inte mer syns. Dock är filmen knappt godkänd, men återigen är DVD-utgåvan skit.

Rashomon är egentligen inte en riktig samurajfilm. Det är snarare en dramafilm med något svärd som knappt används. Filmen är även den med Mifune i huvudrollen, fast det som skiljer den mot de ovan är att denna är regisserad av Akira Kurosawa. Jag trodde då att det här kommer att vara en magiskt bra film för den har nästan 8 på imdb. Filmen handlar om tre män som i ett regn möts under ett hustak. Där berättar de den historia om en våldtagen kvinna och hur hennes man blev mördad. Tyvärr spelar skådespelarna över och tvisten i handlingen känns väldigt lika twistande som en stelbensopererad. Inte minst om man jämför med dagens filmer. Det märks helt enkelt att den har 50-60 år på nacken, fast det är en bra film med tanke på att den till och från väckte lite uppmärksamhet hos mig.

Jag återkommer med fler filmer när de är genomgluttade :-)

Nu ska jag dock åka till Japan på semester inom en överskådlig framtid och eftersom jag släpat mig igenom ett år med CSN-skulder så ska jag väl ha lite utväxling av den tiden? Min plan är att börja med att läsa om Japans historia så jag har det färskt när jag läser guideböcker. Sedan kryddas det med samurajfilmer så man får en känsla av att uppleva historian.

Min lärobok i japansk historia var “A history of Japan” och den mindes jag som ett bra komplement till föreläsningarna. Jag ville dock inte gräva ned mig i den igen för jag såg att det hade kommit en ny pocket som heter “Japans historia” och det hade ju varit schyst om det kommit en bra bok på Svenska! Det blev ett klick och en bok hem.

Boken sträcker sig från tiden då japaner inte ens åt ris (faktum är att de var sist i hela Asien med det påhittet) och fram till våra dagar då det japanska ekonomiska underet hamnat i koma. Det är alltså väldigt mycket som ska klämmas in på mindre än 350 sidor. Jag förstår att det är svårt för författarna att avgöra hur pass mycket man ska fördjupa sig och det löses genom att bara glida lite ytligt på allt. Summan blir då att boken känns som att den behöver kompletteras med schysta föreläsningar.

Det är nog för att jag studerade det här och för att jag förde anteckningar som gjorde att jag inte tyckte att boken var rörig. De som inte har läst något om Japans historia innan denna bok kommer däremot att tycka att den är just rörig. Jag undrar även varför det roliga med Japansk historia är borta. Japan har en historia som nog bara kan matchas av den kinesiska. Det är nämligen hela tiden intensiva århundraden där det hela tiden sker något större krig, hot, internpolitik, nya religioner och så vidare. Det är dessutom mängder av historiska personer som gjort avtryck och en skillnad. Inget av allt detta spännande fördjupas man som läsare i, utan det nämns nästan bara med ett namn och så vidare till nästa grej.

Min lärobok som jag hade var lika ytlig som denna och därför krävs det att man antingen letar upp en bättre bok om Japans historia än de två jag läst eller att man har ett genuint intresse och plöjer flera av dem, letar upp viktiga personer på Wikipedia, för att få böckerna kompletterande och alla de små detaljer som gör historia levande.

Nu ska jag ge mig på TV-serien Shogun och lite samuarjfilmer som berättar och livar upp den japanska historian. Det här var en bra uppfräschning, men det var inte den ultimata boken om Japans historia. Det är en ytterst klassisk historiabok som av någon konstig anledning hamnat i ett pocketfodral.

Nu när det är sommar är det höjdpunkten under året för oss som lagar mycket mat. Nypotatisen är här så den ska man definitivt koka mycket och ofta av. Jag vill även slå ett slag för att det finns körsbärstomater som är svenska och köp de ekologiska. De smakar helt fantastiskt gott! Slutligen måste jag säga till er att köpa ekologiska morötter för ni får en helt annan smakupplevelse än de icke-ekologiska.

Sedan på slutet måste jag rekommendera den här läsningen om EHEC för det är riktigt illa att dessa köttfarmar får finnas kvar som orsakar tokigheter som detta. Inte minst när det finns ett enkelt alternativ för oss konsumenter som inte kostar alldeles för mycket.  Så om du köper irländsk färs för 49kr/kg istället för svensk, ekologisk för 99kr/kg, då förstår du väl att det är en skillnad i hur djuret haft det, vad det ätit och vad det är du kommer att stoppa i dig? Gröna Gårdar kommer att köra upp snart till Stockholm igen. De finns även något som heter Ö-märkt från djur i Stockholms skärgård, så vad väntar du på? Det finns bra alternativ!

Än så länge i världshistorien har det gått ganska bra efter varje kris, men man kan naturligtvis nämna att människor i världen än idag svälter, ekosystemen är ordentligt pressade, vi har haft ett kärnkraftverk i Japan som fått härdsmälta samt en tsunami som tog bort en viktig del i den globala industrin och så vidare. Detta för att vi konsekvent ska uppnå något som heter tillväxt.  I en artikel på E24 hänvisar man till Morgan Stanley och lite intressanta saker som kommer att bidra till att tillväxten inte kommer att bara lika kraftig som den en gång varit.

Dels tror de inte att lönsamheten på teknikutveckligen kommer att lika hög som de senaste 30 åren. För 30 år sedan var det bara 5 år kvar till att man lanserade token ring-nätverk och så där kan man hålla på. Teknik som för 30 år sedan var imponerande, men ändå har det funnits enormt mycket effektiviseringsarbete. Det är dock inget som förbättrar för företag eftersom i dagsläget är det största hindret nog att personalen inte är kompetent nog att hantera alla verktyg. Det är inget man billigt kan effektivisera och som ger den avkastning man vill ha.

Sedan har engångseffekter som låga räntor och det har skett en outsourcing av nästan allt som går att göra. Låga räntor kommer vi inte få mer för vi lånar för mycket då. Det är inte sunt att sätta absurt låga räntor för då är priset på pengar noll tar inflationen vid och det som då uppstår är att personer konsumerar. De investerar inte vilket är det som krävs för att det långsiktigt ska bli hållbart. Outsourcing tror jag är av godo, men det gäller att man kan investera för att fortsätta kunna jobba på företaget när man lagt ned en bit.

Slutligen så kommer vi till att vi är i en ändlig värld och att man inte kan producera mer och slutligen når peak-everything. Det innebär att vi kommer inte kunna öka vår produktionskapacitet mer inom allt och därmed kommer vi inte kunna försörja varje människa. Det kommer även leda till att priserna går upp och vi kan inte få tillväxt.

Så sammantaget tror jag Morgan Stanley har gjort ett utmärkt jobb med att komma fram till att vi kan inte kapa kostnaderna mer och att vi kan förvänta oss lägre tillväxt. Någon som ens törs sätta emot?

Jag har läst en del av författaren Neil Strauss och även om han skriver provokativa böcker så är det underliggande målet med hans böcker att informera på något sätt. Bedömer man biografierna han skrivit, är det självklart inga mästerverk, men de informerar definitivt om hur vrickade och störda han intervjuobjekt är. Dessutom levererar han sin berättelse med en stor portion (grabb-) humor.

Han bok “Spelet”/”The game” gick ett steg utanför biografiträsket och var snarare en bok i att utvecklas som människa. Att kunna hålla ett samtal med en människa och naturligtvis, ragga upp tjejer. Den senare biten skiter jag fullständigt i, men jag är alltid intresserad av att läsa inspirerande böcker om personlig utveckling. Nu har Varning! nyligen släppts på pocket och även den är bok om personlig utveckling.

Neil har konsekvent ett skönt driv i alla sina böcker och även om jag läser dem på Svenska så spelar det nog mindre roll. Översättarna har gjort sitt jobb och det är även så i det här fallet. Den här boken är 400 sidor av skönt driv uppblandat med killhumor (bland annat ett sexskämt om litchifrukt). Härligt värre!

Boken är en (troligtvis kryddad) historia om hur man blir survivalist. Alltså, du ska kunna överleva katastrofer, hemskheter som kan inträffa när som helst och allt annat som “den normala människan” anser är fullständig paranoja och idioti. Själv är jag dock helt fullständigt med på noterna och blir otroligt inspirerad av det här.

Det är självklart jag vill bli så manlig att jag ska kunna överleva i en skog med bara en kniv, jag vill kunna vara till nytta ifall en katastrof inträffar och jag vill kunna försvara mig om någon skulle få för sig att börja slåss. Mycket av de här färdigheterna hade jag självklart velat ha genom skogsutflykter som liten grabb m.m. men jag har inte varit intresserad. Nu för tiden börjar det ändra sig och när man dessutom vet att Peak Oil kommer så blir man bra mer besluten om att lära sig.

Det som imponerar på mig, om boken nu är helt sann, är att det går på ca tre år att lära sig de här färdigheterna. Jag kommer faktiskt att börja med det så sakteliga. Det kommer bli en lång inköpslista, många timmars läsande för att få fördjupad kunskap och konstiga kurser och äventyr. Det kommer dock garanterat bli kul! Tyvärr kommer jag nog inte blogga om det och jag kommer nog inte skaffa mig ett vattenlager än… :-)

Så om du har det minsta intresse av det jag nu nämnt så rekommenderar jag den här boken. Vissa kommer säkert tycka att de 200 första sidorna är lite sega, men personligen tyckte jag inte det. Det här är bara ren inspiration i nörderi, alltså överlevnadsnörderi! Det är ett solklart köp enligt mig.

I USA har det nu gått så långt att landet aldrig kommer att kunna betala tillbaka sina skulder. Det kommer vara ett socialt motstånd som liknar det Grekland just nu upplever när den dagen väl kommer. Därför finns det många som nu föreslår ändringar och ett av de mer radikala och därför mer intressanta förslagen kommer från Ron Paul. Han tycker att man ska försätta USA i konkurs, återinföra guldfoten (alltså valutan är värd ett visst belopp i guld) och härligt nog även sänka skatterna och dra ned statens åtaganden inom sjukvård m.m..

I Sverige däremot har Riksgälden valutaspekulerat i att Kronan var undervärderad och det var uppenbart för dem. Jättehärligt när vi har en byråkrati som gör sitt jobb bra. Däremot så finns det tydliga exempel när byråkratin i Sverige är galen så vi är knappast förskonade.

Därför tror jag Ron Paul har en poäng i att USA behöver göra om och göra rätt. Effektivisera enormt och bli ett föregångsland igen. Sedan tror jag knappast att skattesänkningar är där man ska börja, utan snarare få att varje departement ska effektivisera sina processer med 10 % varje år.

Nu är det bara frågan när (och inte om) vi i Sverige kommer behöva göra samma sak. Tyvärr verkar regeringen stannat av ordentligt redan nu…

Jag tänkte inte skriva om hela boken idag, utan bara något jag tycker är väl värt att lyfta. Det är hur man gör en förändring i livet och det är inget litet ämne att behandla. Dock bryter Dalai Lama ned det stegen så blev det följande:

1. Lärande
   Du läser på allt du kan om ämnet/området. Helt enkelt, du samlar på dig en massa fakta och får lite kött på benen.
2. Utveckla en övertygelse
   Vilket innebär att när du får kött på benen så tenderar du att bilda dig en åsikt.
3. Beslutsamhet
   Du fattar ett beslut att du vill göra förändringen.
4. Handla/utför
   Du har beslutsamheten och du har kunskapen om varför.
5. Ansträngning
   Det här är det vi oftast faller på.  Det krävs en ordentlig ansträngning till en förändring i livet och “orkar” man inte så kommer inte förändringen att komma.

Så när det är kämpigt inom något område så vet man att det är ett tecken av ansträngning och att det bara är att fortsätta. Dock kanske man ska bryta ned ansträngningen i mindre bitar så man får ett positivt spiral åt rätt håll och inte upplever det som lika motigt.

Jag kommer troligtvis att återkomma med lite mer vishet ifrån den här boken och ja, den är enormt läsvärd.

Spel som inte är speciellt bra men ändå får en uppföljare, är något som definitivt fascinerar mig. Det går alltså ut på att en utvecklare/förläggare lagt ned ca 100 miljoner USD på att tillverka ett TV-spel som man märker relativt fort i utvecklingen inte kommer vara ett höjdarspel. Man plöjer igenom utvecklingen och får ut det i butik, men det säljer inte så att hela projektet går vinst. Det man då gör är att man tar den här riktigt sunkiga basen förra spelet står på och försöker producera något bättre av det. Lite som att koka kaffe på sumpen. Hur tänker man?

Jo, det finns dock lyckade spel så som Assassin’s Creed-serien. I den serien kände man dock redan i första spelet att det här hade kunnat vara bra. Det gjorde man inte med Wet och man lade ändå ned pengar på en uppföljare. Vi ska dock vara tacksamma för att man lade ned det i god tid.  Tänk om vi hade fått ännu fler skitspel… Nej, hemska tanke.

Ni kanske kommer ihåg att jag skrivit om föregångarna (Ettan/Tvåan)? Självklart har jag även spelat igenom den senare och tredje delen i den här spelserien. Det är inte så mycket nytt att berätta om det här spelet. Speciellt inte ifall du har spelat igenom tvåan (och det skrev jag ju att du skulle göra), men jag ska göra mitt bästa för att fylla upp ett par stycken till. Dock kommer det mesta vara jämförelser med AC2, för det här spelet är dess direkta uppföljare.

Ska jag var ärlig fick jag läsa mina två gamla inlägg för att minnas vad jag hade skrivit om det och bara för att jag ska ha lite att skriva så kan vi repetera. Du spelar som playboysnubbe (se det som en stekare på 1500-talet) Enzio som har en förkärlek till att spöa skiten ur folk och förföra kvinnor. Enzio hade lite otur och fick sin pappa mördad i tvåan och blev på köpet värvad av en sekt kallad lönnmördarna.

Efter del två i “Ass-creed”-serien så var allt frid och fröjd på torpet för Enzio, men naturligtvis skulle de dumma tempelriddarna komma och spöa skiten ur lönnmördarna ännu en gång. Enzio tar då resterna av sitt pick och pack och knallar ned till Rom. Där tänkte han starta om på nytt och bli jättestor och jättestark.

Det som är kul (och nytt) den här gången är att du efter halva spelet får tillgång till lönnmördarpolare som du kan träna upp och skicka på uppdrag. De här gör att du kan mörda utan att behöva slåss och det som är helt dunderhonungsbra med det är att tempot i spelet ökar. Det här är ett öppet land-spel och i t.ex. Red Dead Redemption så dukar tempot under och det känns som att du skalar potatis istället för att äta klyftpotatis. Ass Creed Brotherhood lyckas däremot hålla uppe tempot och jag kunde verkligen inte slita mig eller känna mig mätt.

Här kommer hans maskerad!

Mycket av irritationsbitarna från tidigare spel är dessutom borttagna, spelet är ännu mer finslipat och framstår i mitt tycke som helt briljant! Nu ska det väl tilläggas att jag börjar bli less på början av 1500-talets Italien och att de hobbybryter på italienska (med lite svordomar). Ubisoft måste byta miljöer till nästa spel, men för sjuttsingen vilken omgång glädje jag fick av det här spelet.

Så, nu har jag varit lyrisk i några stycken. Det här är dock ett riktigt bra spel. Jag måste rekommendera dig att plöja föregångarna (gör det med några månader emellan dem dock!) och kom sedan till den här läckerbiten. Det här är det bästa spelet i serien och det är inget dåligt betyg!

Det här är en bok som blev TV-serie och det var som vanligt den jag såg innan jag hittade boken på bokrean. Jag hade egentligen inga större förhoppningar och den här fanns inte på inköpslistan. Dock hade den fått bra betyg på Boktipset så jag gjorde det lyckosamma impulsköpet.

Boken börjar sin historia precis i upptrappningen till invasionen av Irak. Soldaterna som ligger och trycker i Kuwait får pizza och inser att det här är början till att rulla in i Irak. Sagt och gjort, Humvee-bilarna som författaren Evan Wright ska följa, börjar rulla. Boken följer därefter dessa militärer (i bilarna) genom hela deras Irakresa och de kommande veckorna efter när Irak var “befriat”.

Det som gör att den här boken är riktigt bra, för att inte säga klockren, är hur Evan värdigt beskriver alla sidor av ett krig, hur skräcken är, hur lite den enskilde soldaten kan göra och maktlösheten alla känner. Det är hela tiden en balansgång för att inte ta en för tydlig ställning och när det sker känns det helt självklart för läsaren. Jag är faktiskt även förundrad hur USA kunde låta den här journalisten få lov att att följa med, men det är bara att skratta sig lycklig. Krig har nog få gånger beskrivits så bra (hemskt ord att vända dock).

Hämtad från TV-serien som också är bra!

Boken är ca 360 sidor lång, med ett språk hämtat ur en populärtidning. Det är alltså förklarande, men ändå lätt att hänga med. Han beskriver även utvecklingen av personerna och deras känslor inför liv och död på bästa möjliga vis. Han tar även upp hur de långa timmarna, stressen de hela tiden upplever och så.

TV-serien var en bra serie, inget snack om den saken, men den här boken ger ett djup som inte ens Alexander Skarsgård (han är faktiskt bra i den!) kan ge dig. Hur som helst är det lätt att varmt rekommendera den här boken, om du nu inte hajat att jag gillade den här skarpt!