Jag har spelat det igenom här spelet på PSP och det är egentligen andra spelet i Little Big Planet-serien. Det första släpptes till PS3 i slutet av 2008 och sågs då som det nya sättet att spela plattformsspel. Det gick som en våg genom spelbranschen och majoriteten av recensenterna tyckte att Sony hade hittat sitt Mario-koncept som man desperat letat efter i ett årtionde. Synd bara att jag tycker det är mer spelglädje i yatzy utan motståndare än i denna söta, sirapssega sörja.

Little Big Planet är i grund och botten ett plattformsspel som går ut på att du ska ta dig från vänster till höger. För att blingblinga upp det något har man lagt in ett djup i bilden, vilket man gjort i spel under minst 15 år och så har man gjort det sockersött. I Playstation 3-versionen kan du spela med dina vänner, men det har man strukit ur den bärbara versionen. Det är på samma nivå i intelligensskalan som att springa maraton med kryckor…

Det som Sony gjorde med Little Big Planet till PS3 var att som försäljningsargument peka på att det här är ett socialt spel, precis som Singstar eller Guitar Hero. Främst eftersom du kan ladda hem banor som förvandlar ditt spel till något annat, och detta i den fantastiska kombinationen med vänner att dela denna charm och spelglädje. Synd bara att man stympat och sumpat det.

Det här ska föreställa Hollywood. Tror det blev Trollywood!

På PSP har man stympat PS3-versionen i fler sätt. Banorna hos lillebror är mindre, sämre och inte lika roliga. Det gör att man verkligen bara vill få klart skiten eller strunta i att spela det. Sedan har jag rejäla problem med att tycka om kontrollen i något av de båda versionerna. Den är lika sladdrig som Bambi är på isen. Jag saknar verkligen en inställning där jag kan ställa in och förbättra mitt skuttande.

Om man nu ska vara lite positiv också så måste jag berätta att spelet har ett mysigt och bra soundtrack. Tyvärr är följer inte musiken landet banan utspelas i, så det är inte kinesmusik (i brist på bättre ord, men tänk Crouching Tiger, Hidden Dragon) i Kina, joddlande i Österrike och Ricky Martin i Latinamerika. Dock är det ändå trallvänligt och känns faktiskt som man försökt få det lika bra som föregångaren. Grafiken är godkänd, om än lite för lågupplöst. Får dock tänka på att PSP börjar bli till åren och kommer nog bytas ut snart. Mobiltelefonerna börjar bli mer kraftiga än den här.

Little Big Planet i Kina

Slutligen måste jag nog lägga in en liten diskussion om spelglädje i ett spel som försöker vara lite roligt. Det finns flera plattformsspel som Little Big Planet där man försöker vara social och ha humor. Ett av de absolut äldsta är även ett av mina favoritspel, Bonanza Bros. Då är man två tjuvar (polarn är med och det är splitscreen) och humorn, tempot och friheten att klara banan ihop eller frivilligt gjorde det till en höjdare. Det var verkligen spelglädje och den håller i sig än i dag.

Little Big Planet känns så välregisserat, krystat och nästan för genomtänkt så spelet saknar den spontana humorn. Det är så svårt att sätta fingret på det, men jag tror det krävs spontanitet för att humor ska lyckas. Man ska absolut ha ett manus, men improvisation runt manuset blir ett måste. Harryson Ford, när han gjorde Star Wars, sägs ha varit lite spontan kring det han gjorde. Om ni minns hur han och Luke ska rädda ut Leia ur dödsstjärnan första gången och han lyfter en telefonlur för att avleda lite Storm Troopers. Det första han säger i telefonen är “Hi! How do you do?”. Totalt spontan grej utanför manuset. Det är den här pusselbiten som behöver överföras till spelformat för att uppnå spelglädje.

Mer Trollywood... Beklagar!

Jag har redan nämnt i förbifarten att du kan ladda hem banor. Du kan självklart då även skapa dem. Genom dessa banor kan man ändra spelet till något annat. På PSP finns det knappt några banor tillgängliga, utan känns mer som en tom karaokebar. På PS3 är utbudet bra mycket bättre, fast nu är det den bärbara varianten vi snackar om…

Sammantaget försöker spelet leva på sin charm, men precis som någon annan än din egna fyraåring så är det inte speciellt charmigt. Köp spelet till PS3, om du ens ska ge dig på Little Big Planet. Jag är verkligen inte peppad inför uppföljarna, så vem vet, kanske sista gången jag lirat Little Big Planet.

Jag tänkte följa upp Alice in Videoland-skriveriet med en fransk artist. Nu ska det tilläggas att jag inte kan franska så jag har ingen aning om vad de sjunger. Vive La Fête kallas de för, vilket borde vara “Länge leve festivalen” på svenska (tack för den google translate!).

De här sköna lirarna (en kvinna och en man), är egentligen lite för gamla för sitt sound som lättast kan beskrivas som “synthpop”. Vissa låtar är dock vanlig rock. Jag gillar egentligen bara deras synthiga låtar som karaktäriseras genom att ha en trallvänlig trevlig rytm. Deras rock känns bara omodern och som allt annat…

Det har släppt massor av skivor, men på Spotify finns inte så många. De bästa låtarna som jag kan rekommendera är följande:

• Amour Physique
• Noir Désir
• Petit Colibri
• Elsangel
• On A Oublié
• Il Pleut

Ni hittar fler låtar av dem på Spotify, eller på deras webbsida.

Vissa spel köps bara för att gamern ska spela multiplayer. Jag, som dock inte riktigt orkar ge ett spel den tiden som krävs för att multiplayer skall bli skoj, vill egentligen bara spela singleplayer. Då straffar det tyvärr att sätta sig med ett spel som Call of Duty. Det är nämligen byggt för att du ska skicka in lite digitalt bly i polarna över en fiberlina.

I Call of Duty (COD4) spelar man som två marinsoldater, dock ej samtidigt, som i en relativ snar framtid ska ta knäcken på någon organisation som har tillgång till ryska kärnvapen. Det är lika ointressant som det låter och ett parti bingolotto med Loket är ärligt talat mer upphetsande. Inte minst då färgfemman som var i en klass för sig. COD4 liknar Battlefield: Bad Company och Bad Company orkade jag inte klara, så hur kommer det sig då att jag orkade spela igenom det här?

Först och främst spelade jag spelet på PC. Jag tycker fortfarande att det är ett under att folk spelar FPS med handkontroller för det är verkligen inte kul. Styrningen med handkontroll blir som att kontrollera ett stressat fyllo i tvångströja. Nackdelen med att spela på PC är alla dessa oförutsägbara krascher av spelet och COD4 är ordentligt buggigt. Sedan om man ska lämna plattformsjiddret så har det här, till skillnad från Bad Company, varierande uppdrag och miljöer. Det känns lite om att man är skadad eftersom man tillhör MTV-generationen, men ett spel som är exakt samma miljöer i timmar är inte speciellt kul. COD4 är dock varierande och inte minst kort så det tar slut fort.

Skarpt läge...

Speltiden är på cirka sex timmar så jag hann faktiskt aldrig tröttna. Många gamers tycker spel ska snitta på 12 timmar, men personligen har jag aldrig sett tjusningen i det. Det blir bara för långt för att man ska orka spela igenom det och risken för att det blir enkelspårigt är stor.

Hur som helst, som marinsoldat kommer du få göra det mesta. Det är standardgrejer som att skjuta ner helikoptrar, springa i ryska skogar, leka sniper men även borda en båt och lite annat som varierar det hela. Variationen kompenserar mer än väl för allt som faktiskt är sämre än i Bad Company. Grafiken och inte minst ljudet är bättre i Bad Company. Det är en annan känsla, annat tryck i Bad Company. Sedan kan man skjuta sönder det mesta i Bad Company, vilket aldrig händer i COD4. Faktum är att i COD4 lämnar man lika lite spår efter sig som en silverfisk gör i ett badrum om natten, medan Bad Company mer är på nivå “definitionen av förstörelse”. Kille och dessutom född på 80-talet så gillar jag förstörelse i spel!

Smäller på bra!

Spelkänslan är dock densamma i de båda spelen och COD4 känns verkligen flytande och realistiskt. Realismen är något som kändes väldigt påtaglig. Det känns på många sätt som ett krig, även om berättelsen förtar en del av känslan. Att finna nöje i realistiska krigssimulationer, är det okej? Manuset i COD4 är så B-filmsinspirerat att spelets realism till viss del försvinner, men när man skjuter ner vågor av fiender på ett realistiskt sätt så undrar man. Man får se det som så att människor alltid behövt löpa ut för sina aggressioner och i dagens stela samhälle blir det utlopp genom kampsport, dataspel och videovåld. Hur som helst hoppas jag att inga under 14 spelar spelet, även om de garanterat sett värre saker.

Om man ska summera COD4 kan man säga att produktionen är hyfsad, variationen i upplägget är drivkraften och att man måste vara intresserad av multiplayer för att ens köpa det. Uppföljaren har dock kommit förra hösten så multiplayer i det här har nog dött inom kort, men jag kommer inte skaffa uppföljaren. Det här räckte och uppfyllde min COD-dos i mitt liv. Däremot är jag klart nyfiken på nya Bad Company…

• Min fotoblogg som snarare är ett flöde av bilder på Picasa.
• Att jag ger bort lite grejer om någon nu vill ha det.  Uppdateras lite då och då!
• Bilder på bröd som jag har bakat.

Anledningen till fakturaavgiften är huvudsakligen för företagen ska öka sina intäkter. Dock är det inte beloppet som sådant utan att det halvt tvingar dig att signera upp dig för autogiro och då blir det ett inbyggt motstånd för att bryta med den leverantören då det anses vara är “jobbigt”. Elräkningen kommer du inte tänka på heller eftersom det bara dras och därför inte heller ställa några krav på dem. Fakturaavgiften finansierar naturligtvis även att vissa kunder inte betalar i tid, vilket kostar pengar. Dock brukar man även ha en påminnelseavgift på 50 SEK extra för det. Tycker faktiskt synd om kunder som sköter sig!

Vattenfall har nyligen höjt kostnaden för abonnemanget på elnätet med 10 SEK per månad för mig. Elnätet har ingen konkurrens mer än att man måste följa statliga regleringar, vilket fastställs av Vattenfalls ägare (Staten). Dock är marginalerna för dem redan bra så att höja priserna sticker bara i ögonen på någon som faktiskt har koll. De har sedan även kortat ned antalet fakturadagar, vilket ni kan läsa på Vattenfalls hemsida och även det är för att öka intäkterna. De säger dock att det är för att få en bättre återkoppling till förbrukningen. Jag blir bara irriterad när jag läser lögner som det. Låt det bli valbart då för era kunder om de efterfrågar det, men ändra inget som jag signerat mig för!

Bara för att ni bloggläsare ska spara lite pengar borde jag nog mycket tidigare ha rekommenderat ett blogginlägg som handlar om att man ska ha fast pris på elen för den fungerar inte som bolåneräntan. Främst gäller det om man har eluppvärmd villa. Cornucopia hävdar att du ska teckna fast pris på elen på så lång basis du kan. Detta för att elpriset kommer att stiga, vilket även elindustrin tror. Fördelen med fast pris är att när elprisspikar, som det var i vintras, uppstår. Det huvudsakligen när det är väldigt kallt och då ökar elpriset för att folk konsumerar mer el för att värma upp huset. Alltså förbrukar en kund med eluppvärmd villa både mer och dyrare el. Denna kostnad är högre än om du har fast pris tecknat i maj månad året innan och kört med det elpriset under året. Jag har inte kontrollräknat, utan det känns bara spontant som “snubben har rätt”.

Slutligen får jag dock berömma Vattenfall för att man får med ett litet reklamblad där man rekommenderar folk att stänga av prylarna man inte använder för att spara slantar och inte jaga ören på kWh för de ger inte samma effekt. Tyvärr är ganska få av elsparalternativen något för mig som bor i lägenhet och inte kan påverka min uppvärmning. Jaga både kWh i hemmet och vad varje kWh säger jag! Så ja, dagens gnällande om privatekonomi klart!

Uppdatering: Jag skrev det här inlägget för några dagar sedan och tanken var att publicera den imorgon. Dock har Di uppmärksammat det hela, så nu skickar jag iväg den till er lite i förtid :-)

Nu är bara frågan hur han ska lyckas med leverera en låt live där han inte skriker “Are you ready?” till publiken. Jag har alltid undrat vad man ska vara redo för i en Basshunterlåt. Hur som helst har jag börjat undra om han ska ge sig på att kunna dansa med till de två tjejerna han brukar ha på scen. Deras dans brukar för övrigt inte ha ett enda steg gemensamt med vad Basshunter gör på scen. Någon gång ska väl bli den första?

Om videon nedan man nog bara säga att det är synd att den är lite ostig, ungefär på samma konsistensnivå som en ostburgare från McDonald’s. Innan har han ju haft en ICA-liknande serie med någon norsk skandalbrutta och den verkar inte fortsätta. Riktigt skönt för den var ruskigt sunkig.

Singeln finns nu på Spotify!

Om någon undrar hur han blivit känd i UK och faktiskt fortsatt att vara kändis så är det genom att vara helt oförutsägbar. Ni kan se det i klippet under.

Uppdatering: Ni måste läsa hur BBC sågade hans senaste platta vid fotknölarna. De har helt rätt för det fanns två låtar (Every Morning och I Promised Myself) som kan anses okej och två hyllningar till alla nördar (Plane to Spain och Can You). Tyvärr sågade ingen svensk tidning skivan på samma fantastiska vis som BBC, även om följande citat var underhållande.

“Bass generation känns dock som billig till och med i jämförelse med den [förra skivan]. Att ta sig igenom de femton (!) mycket likartade spåren är tålamodskrävande.”
Från Dalarnas Tidning

Ubisoft Montreal är ett härligt gäng. De spottar ut spel som försöker tilltala gamers genom härlig grafik, någon hjälte i tredjepersonsperspektiv och så kan man hoppa och springa på väggar. Just den persiska prinsen var det första blogginlägget jag skrev om i den här bloggen och det var ett spel jag verkligen gillade. Tyvärr är recensionen pinsamt dålig om man jämför med de romaner jag skriver idag. Det som jag verkligen uppskattade med det gamla prinsliret var dess sätt att berätta en historia och variationen mellan slagsmål och hoppande. De två uppföljarna, Warrior Within och Two Thrones var verkligen inte tilltalande eftersom man hade krånglat till spelkonceptet.

För att återlansera det här fantastiska konceptet så tog man bort alla undertitlar och kallade det bara för Prince of Persia. Man hade även skapat en ny prins, en ny historia och allt är uppbyggt för en ny trilogi. Synd bara att man faller på ungefär samma sätt som Assissin’s Creed 1. Men vi börjar som början med en trailer.

Förhistorien, som kom i form av en epilog (och skulle varit gratis men min kod fungerade inte fast spelet var nytt) spelade jag inte så det man vet är att det är en kaxig lirare, med samma röst som Nathan Drake, som gått vilse i öknen efter att ha plundrat lite gravar. Han hamnar då i en mystisk stad där en ond gud håller på att ta över.

Prinsessan i den här världen kommer att hjälpa dig en bit på vägen så ni ska tillsammans ta och besegra ett gäng dummingar och frigöra världen från ondska. Prinsessan och snubben, som nu ska föreställa en prins, har ett härligt kaxigt förhållande. De pratar med varandra under hela spelet och håller en dialog som kanske fungerar om man ska ragga upp någon på krogen. Lite lagom charmig och kaxig… Tänk er vilket nykärt par som helst.

Min stackars sambo som fick stå ut med att höra alla “one liners” och ja, för att ta ett citat från spelet, härligt knyckt från IMDB:

Elika: Why are you following me?
The Prince: I’m not, I’m looking for…
Elika: Farah, I heard you yelling. You and your girlfriend should get out of here.
The Prince: Girlfriend? Farah’s not my girlfriend. She’s my donkey.

Se upp för stupet! Vilket stuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu...p?

När det här spelet utannonserades var det grafiken som verkade bli ett fantastiskt lyft. När man väl spelar det så känns det som en tecknad film, fast mysigt, snyggt och livfullt. Det är verkligen en imponerade miljö som Ubisoft har skapat. I och för sig är det alltid det som är deras främsta styrka med spel. När det gäller ljuden så låter det hela som det ska, även om jag tycker lite konstiga musikslingor kommer in lite till och från utan någon större anledning.

Det som Prince of Persia nu handlar om är ganska enkelt, nämligen spelkänslan. Spelet är i tredjeperson, som alltid, och du ska, som vanligt, slåss och hoppa. Det som dock är speciellt den här gången är att du inte kan dö, alls, utan du räddas av prinsessan när du fuckat upp ett hopp. Detta har man gjort eftersom man vill att du ska ha ett flyt i spelet, vilket gör att hela spelet bygger på “quick time events”. Detta innebär att spelet nästan spelar sig själv och det gamern då ska göra är att bara trycka rätt knapp vid rätt tillfälle för att få den här interaktiva filmen att röra på sig. I teorin låter det lika dåligt som att du ska trampa igång en elmotor för att se en film, men fungerar oväntat bra. Nackdelen med det är att spelet är för långt för att inte ha någon utmaning.

Upp och ner, ner och upp finns en prins i slottets topp. Å en mus, svär och tuggar snus...

Spelet tog runt 10-12 timmar för mig, fast jag spelade det i två omgångar. Först 6 timmar 2009 och resterande speltid för någon månad sedan. Jag hade tröttnat på det så pass mycket efter dessa sex timmar att det tog mig ett år för att samla energi till att bara klara det. Jag kände dock att jag hade kul under dessa två spelpass, så spelmekaniken är kul, men inte i 12 timmar. Så summan är att man antingen borde gjort storyn mer intensiv eller kortat av det. Jag hade föreslagit det senare. Så Ubisoft gick i Assissin’s Creed-fällan och gjorde spelet för upprepande. Tyvärr verkar Ubisoft inte förstått detta, utan har nu lämnat mig med en cliffhanger och fortsatt med den gamla prinsen som redan haft två mediokra spel efter varandra.

Så, det här spelet kan du ärligt talat skippa. Assissin’s Creed 2 är bättre på alla sätt och vis, även om det här kan sammanfattas som ett stabilt äventyr i tredjepersonsperspektiv utan utmaning. Du hittar det för nästan inga slantar alls heller vilket gör att det är rätt prissatt!

Har inte skrivit om musik på några år. Främst för att jag inte har något större musikintresse, men tänkte ändå skriva någon rad nu för det finns nämligen en bra anledning. Alice in Videoland är nämligen det senaste favoritbandet!

Musikstilen de har kallas enligt Wikipedia för electroclash, vilket är synthmusik fast med metalinfluenser. Tjejen på bilden är den som sjunger och det är oftast ganska skrikig sång. Det är svårt att beskriva bättre, men en liten kul detalj om deras sound är att brandlarmet på Spotify gick och jag lyssnade på dem då. Jag tyckte, lite skämtsamt, att brandalarmet passade in ganska bra i musiken…

De har nyligen släppt en singel som heter “Spaceship” och efter ett antal genomlyssningar låter det lovande ut inför hösten då deras nya skiva sägs komma. Snällt nog hade de även lagt ut singeln som MP3:a att tanka hem.

Bästa låtarna som släppts på Spotify (utan någon egentlig ordning) tycker jag är följande:

• Cut The Crap
• She’s a machine
• We are rebels
• Psychobitch
• Going Down
• Got To Go

Övriga låtar kan ni lyssna på här.