Matsu no Buroggu

Sling along

2007-12-11T23:59:00.000+09:00

Tillbaka i Asien med jobbet är det inte för inte man blir lite nostalgisk. Det är faktiskt bara en tidszon bort till gamla hederliga Tokyo och jag önskar att jag kunde ha vägarna förbi...

Nu blir det istället ett dygns flygning hem pga en inställd flight från Suvarnabhumi som gör att jag har att välja mellan nio timmar på en kall bänk i terminalen eller eventuellt en taxi in till Bangkok för lite thaikäk och en drink. Vi får se hur formen är när jag landar.

För de som inte greppat det från titeln så är jag i Singapore för att delta i en säljtripp. Vi landade igår och dagens möten har gått mycket bra. Inte tillräckligt bra för att bryta skumpaflaskorna, men tillräckligt bra för att fira med lite god mat och en Singapore Sling på the Raffles Long Bar.

Jag vet, det finns inget tröttare hål på hela ön, men när jag satt där på barstolen och blickade ut över de fulla tangodansande turister från Finland medans jag sippade på min drink så kändes det helt najs ändå. Inget drag på stan hur som helst då det är mitt i veckan, så hamndistrikten får vänta till nästa tripp.

Imorgon blir det till att dra runt på lite andra möten, men ska försöka passa på att göra lite se lite sights och kanske shoppa lite julklappar. Over and out.

Flytt till ny adress

2006-07-06T05:14:00.000+09:00

Brorsan klagar på att jag inte tagit tillfället i akt att avrunda min japanvistelse med en ordentlig slutkommentar. En sådan kommer inte här, men däremot lite andra nyheter.

Sedan dess att jag kom hem har det sannerligen varit full rulle! Jag hann knappt packa upp innan jag började jobba på BassetLabs i Sundbyberg. Nu pendlar jag till Sumpan via Centralen varje morgon, men är det något jag vande mig vid i Tokyo så var det dagliga resor på pendeltåg. Inga problem således!

Ännu större nyheter är att jag och Virginie nu har köpt en trea i Fålhagen. Flyttlasset går redan nu på lördag och tar oss från Studentvägen 19 till Petterslundsgatan 23D. Om ni vill vara med och svettas med en låda i nävarna och gassande sol i nacken så är det bara att slå en signal. Alla är välkomna! Annars får ni en ny chans att flukta på nya lyan i samband med inflyttningsfesten i augusti.

Förhoppningsvis får jag chansen att gå igenom mina japanlådor efter flytten. Och då kanske det också händer något mer här... Fram till dess hoppas jag att ni får njuta av massor av varma sommarkvällar!

Sista brevet från Japan

2006-02-21T14:38:00.000+09:00

Sex nätter (och en flygresa) kvar till Sverige och nedräkningen har börjat på allvar. Fick tipset att skicka in en liten notis till min gamla hembygdstidning Gefle Dagblad och idag gav det utdelning, även om ryktet om min återkomst är ordentligt överdrivet.

Slutpresentation imorgon och med den bakom mig har jag uppfyllt mitt sista åtagande här på KDDI. På lördag flyttar jag in till Ikebukuro för att slippa onödiga timmar på pendeln den sista helgen. Avskedsmiddag är inbokad på Park Hyatt Tokyo, som kanske känns igen från Lost in Translation. Deras japanska restaurang Kozue får äran att lämna det bestående minnet av Tokyos underbara restauranger.

Det har varit en fantastisk tid i Japan, men jag ser verkligen fram emot att komma hem till Sverige och Uppsala. Hoppas att mina små inlägg har kunnat förmedla en liten del av det jag har upplevt här!

Vi ses snart!

Mats.

Nyfriserade äventyr

2006-02-15T19:14:00.000+09:00

Mindre än två veckor kvar i Japan och fortfarande mycket kvar att upptäcka. Den här veckan har jag haft min första dust med den japanska byråkratin, men det ser ut som om jag gått segrande ur striden den här gången. Jag vill dock inte utmana ödet och hoppas kunna slippa returmatch... På jobbet händer det annars inte så mycket, förutom att jag sitter och finputsar på slutrapporten och dokumentationen av mitt arbete. Nästa vecka är det dags för slutpresentation och efter det blir det semester på riktigt!

På vägen hem från jobbet idag tittade jag in hos min frisör, som har gjort mig fin inför hemkomsten till Sverige. Han har varit en riktigt klippa och jag tror att det kommer att bli svårt att hitta någon lika flink med rakkniven i Uppsala. Med tanke på mina stapplande fraser på japanska i september, så var besöket en succé. Vi hann med att prata både om min stundande hemresa och om OS-programmet. Tyvärr visade det sig att kvällens hockeymatch mot Kazakstan inte sänds i Japan. Tragedi!

Kvällarna är helt och hållet inbokade framöver. Det är många som jag vill träffa och tacka för mina underbara upplevelser i Japan. Appropå upplevelser, så har jag nyss publicerat de två artiklar jag skrivit för senaste numret av Ghasetten. Om ni inte har haft glädjen att få den i brevlådan, så kan ni alltså läsa dem här!

En japansk dagbok, Ghasetten #1 2006

2006-02-15T19:01:00.000+09:00

Det har redan hunnit bli januari och en snabb koll på termometern nere i hörnet av skärmen visar att Uppsala har minus tio grader kallt idag. Här i Japan har vintern varit ovanligt kylig. Jag har faktiskt fått användning för långkalsongerna, som jag med ett snett leende packade upp i augustis trettiosexgradiga sommarhetta. De senaste månaderna har bjudit på fantastiska upplevelser och trots att det finns saker jag saknar hemifrån, så börjar jag verkligen känna mig hemma i Tokyo. Något som gjort det lättare att hålla hemlängtan stången är de underbara besök hemifrån jag fått under hösten och över nyår.

Japan stannar aldrig upp. Var jag än vänder mig så byggs det på någonting nytt. Det handlar om allt från enorma lyxkontorslokaler kring de mest trafikerade stationerna, till små privathus som klämmer sig in på en markyta som knappt motsvaras av två studentrum i 28:an. När jag tar min lilla morgonpromenad (tackar återigen gudarna för att jag slipper pendeln) till jobbet, så passerar jag inte mindre än fyra byggen, varav det närmast kontoret är ett lägenhetsområde av storlek Flogsta höghus. Lunchpromenaden går förbi ytterligare ett par och tiden från o-harai, reningsritualen som utförs av en shintopräst innan grunden är lagd, till färdigt hus passerar ruskigt snabbt.

Vad som gör detta oavbrutna byggande lite underligt, är att det inte verkar motsvaras av samma mängd rivande. Skinande superkomplex av glas och betong kan stå granne med fallfärdiga spökhus av trä eller rader av övervuxna trevåningsradhus, som ser ut som om de har vandrat rätt ut ur en öststatsförort. Denna blandning av gammalt och nytt kan vara oerhört charmig. När perfekt bevarad Edo-arkitektur lever i symbios med stadens nya neonfyllda landskap, känns det nästan som att resa i tiden – åt båda håll samtidigt. Men ibland kan det vara lite av en nagel i ögat. Det har sagts att japanerna är oerhört fascinerade av det vackra och harmoniska, och att de kanske just därför bemästrat konsten att blunda för det fula.

Det byggs inte bara mycket, det byggs snyggt. Vår lilla minisemester i Kyoto avslöjade otroligt vackra tempelstrukturer, varav vissa överlevt nära åttahundra år av jordbävningar och bränder. Ett rykte säger att en rådgivare till Roosevelt avstyrde brandbombningar här, något som ödelade stora delar av Tokyo under andra världskriget, på grund av Kyotos vackra arkitektur och historiska värde. Andra hävdar att det var för att Kyoto vid det tillfället fortfarande befann sig på listan över möjliga mål för en av de första atombomberna, som slutligen kom att fällas över Hiroshima och Nagasaki.

Oavsett anledningen är Kyoto fortfarande en oerhört vacker stad, fylld till bredden av flerhundraårig kulturhistoria. Men även moderna arkitekter har fått chansen att förgylla det Kyoto vi kan besöka idag. Tadao Andō, en av japans mest berömda arkitekter, har förutom ett av stadens nyare museum ett flertal av stadens andra byggnader på sitt samvete. Att flanera längs Kyotos gator fick mig att minnas Barcelona, en annan stad där man med blicken riktat snett uppåt kan upptäcka allsköns snillrika designlösningar. Det märks att man, med stadens goda rykte i minne, har lagt tanke bakom allt från gatlyktor till busstationskurer. Den nya tågstationen väckte därför stor debatt, då den av många ansågs inkräkta för mycket på stadens karaktär. Själv upplevde jag den som ett ståtligt skepp, som säkert lotsats in i hamn väglett av skenet från stadens röda lyktor, men jag kan förstå varför en och annan traditionalist blev upprörd. Till avdelningen intressanta fakta hör att Kyoto är den enda staden i världen där McDonald's fått ge upp den brandröda bakgrunden till sina guldbågar, och fått nöja sig med en mer nedtonad nyans av brunt. Detta på grund av stadens lag mot pråliga (eng: garish) gatuskyltar.

Det är inte bara det vackra som överraskar på denna avlånga ö. Det finns mycket annat att lära. I flera månader bokstavligen snubblade jag över gula, upphöjda linjer i gatan utan att förstå vad de var till för. Det tog kvinnlig list ungefär fem minuter att inse att de var till för synskadade. Genom att följa dessa upphöjda trafikleder längs trottoarerna och genom tunnelbanestationerna kan man hitta var som helst. Olika mönster gör det dessutom möjligt att upptäcka övergångsställen, busstationer och nedgångar till tunnelbanan, där biljettmaskinerna givetvis kompletterats med brailleskrift av stationsnamn och priser. På rak arm kan jag inte tänka mig att jag någonsin upplevt maken till handikappanpassning. Blindgatorna finns även inuti det stora fotografimuseet i Ebisu!

När jag väl fått upp ögonen för detta fenomen, så ser jag tecknen överallt. Synskadade, rörelsehindrade och även småbarnsmammor har gott om praktiska hjälpmedel för att göra det lättare att ta sig igenom vardagen. På väg hem från det stora shoppingparadiset Odaiba, som ligger på en ö i Tokyobukten, stötte vi faktiskt på en stor grupp blinda på väg hem efter en dag fylld av bestyr. Ljudet från deras klapprande pinnar blandades med det inspelade fågelkvittret i tunnelbanan och fyllde mig med en härlig rofylld känsla.

Min vistelse i Japan går mot sitt slut och det känns ärligt talat lite moloket att behöva tänka på refrängen. Det känns konstigt att det var knappt fem månader sedan jag satte min fot på japansk jord för första gången och att jag om ett par veckor är tillbaka i Uppsala. Den första tiden här blev något av ett stålbad med värmen, språket och allt det andra som var ovant. Nu känner jag mig mer bekväm. Delvis på grund av klimatet, men kanske främst för att vardagsjapanskan har lossnat ordentligt. Kommunikationen med min hårfrisör går framåt och jag har till och med lyckats beställa pizza till min lägenhet över telefon! Mina nya vänner här i Japan är det jag kommer att sakna mest, och det är även vänner och familj jag saknar mest hemifrån.

Är det något jag lärt mig under min tid här i Japan är det att våra två kulturer är mer lika än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. På ytan är det som natt och dag, men när man kryper ner i vardagens krum och språng så upptäcker man egenskap efter egenskap som påminner mig om det svenska: vi köar artigt på posten och i bankomatkön, vi sitter tysta på vår plats under den timslånga hemresan med tåg eller buss och vi tar av oss skorna inomhus. Till råga på allt äter vi rå fisk!

Oenologi i Ost, Ghasetten #1 2006

2006-02-15T18:51:00.000+09:00

Japanerna må vara kända för att inte kunna bita av snapsarna i svensk takt, men den japanska alkoholkulturen har för den delens skull inte blivit lidande. Det dricks mångt. Det dricks mycket. Kanske står anledningen att finna i den fullständigt uppstyrda vardagen. Med ett par öl innanför västen får man chansen att lätta lite på trycket och dessutom möjligheten att vara extra ärlig mot chefen utan att det påverkar ens framtida karriär. Känns det igen? För att undvika att fastna i onödig analys kastar vi oss snabbt över det drickbara.

Ölet kom till Japan för ungefär hundra år sen, med ölstugor uppförda på krav från utländska sjömän. Det dröjde inte längre förrän det även blev en inhemsk favorit. Det finns tre typer av öl (läs: lager) i Japan: biiru (öl), happoshu (bubbeldricka) och daisan-no-biiru (den tredje kategorin öl). Skillnaden ligger i mängden malt som används vid bryggningen och bildar även basen för den japanska ölskatten. Enligt japansk lag är det förbjudet att använda ordet öl i menyn, om halten malt understiger 67%. Resten av ölen kan innehålla lite vad som helst. Den “tredje kategorin öl” introducerades 2004. I ett försök att ytterligare få ner priset använder detta billighetsalternativ sojabönor, ärtor och annat skoj istället för malt. Rent allmänt är den japanska lagern av mycket bra kvalitet. Min personliga favorit är Yebisu, som i reklamen stoltserar med att följa de tyska renhetslagarna.

Traditionellt har alkohol bara handlat om en sak: saké. Sake betyder helt enkelt alkohol och bör uttalas med betoningen på den första stavelsen och ett relativt stumt e. I vardagsmun säger man o-sake (ärade sprit) eller nihonshu (japandricka). Sake är en hel vetenskap och har till och med en egen sommeliercertifiering. Den vanligaste sorten är junmaishu (ren risdricka) och den finaste junmai ginjōshu (speciellt utvald ren risdricka). På sommaren avnjuts risvinet kallt och på vintern rykande varmt. Sake har under generationer varit den dominerande drycken i Japan, men har inte riktigt fått fäste hos dagens unga och hippa. Men vad gör det när de äldre bara blir fler och fler.

De första druvorna kom till Japan från Portugal för omkring fyrahundra år sedan. Efter en sömnig tillvaro som tilltugg fick de äntligen komma till ordentlig nytta 1875, när den första kommersiella vinproduktionen drog igång i Yamanashi-prefekturen väster om Tokyo. Det (för Japan) torra klimatet gjorde att regionen inte lämpade sig för ris, och sålunda risvin. Det är inte svårt att föreställa sig att motivationen till att utveckla något annat att släcka törsten med. Under hösten passade jag faktiskt på att besöka en vinfestival anordnad av lokala producenter. Glad i hågen och med ett glas i näven sprang jag från besvikelse till besvikelse hela dagen. Det gick åt rätt många brödpinnar innan jag lyckades hitta ett rött och ett vitt vin som föll mig på läppen. Erfarenheterna kan summeras med att nästan allt japanskt vin är sött (amakuchi) och att torrt vin kallas för kryddstarkt (karakuchi), med vilket man verkar mena beskt.

Den produkt i Japan som kommer närmast vårt svenska arv av brännvin och vodka är shōchū (bränd alkohol). Shōchū är destillerad alkohol och kan göras från ris, korn, sötpotatis eller vad man nu råkar ha liggandes i botten av skafferiet. Denna starka dryck är ordentligt inne bland de unga och dricks antingen on za rokku (rent med is) eller oyu-wari (utspätt med hett vatten). Tvärtemot Sverige är det i de södra trakterna i Japan som man tittar djupast i flaskan. En avslutande varning (eller kanske snarare ett råd) bör nog ges till hugade resenärer; det finns regioner där det gamla hederliga o-sake inte betyder risvin utan sötpotatissprit.

Fotoalbum #3

2006-02-06T10:48:00.000+09:00

Dags att återigen sprida lite digital dynga västerut! Den här gången blir det i form av en ny bunt bilder. Foton från december och januari går att hitta här och om ni missat några av de tidigare bildarkiven så kan ni nå dem härifrån.

I helgen var jag i Yokohama och strosade omkring vid havet. Det var riktigt kallt, men inga minus sexton, som jag ser att det för närvarande är i närheten av Arlandas väderstation. Yokohama var en av de första hamnar att öppnas upp efter Japans långvariga period av isolering. Staden har, några hundra år senare, fortfarande tydliga influenser från Europa. Det, kombinerat med de (jämfört med Tokyo) glesa folksamlingarna, gjorde att jag kände mig hemma direkt. Det kalla vädret gjorde att kvällens nederbörd kom i form av snö. Det var det andra snöfallet jag upplevt här i Japan, men den här gången låg inte en flinga kvar på marken ett par timmar senare när det var dags att bege sig hemåt. Dock skönt att slippa regn! Min lilla helgtripp bjöd som vanligt på nya kulinariska upplevelser och kvällens besök på kaiseki var oförglömligt och utomordentligt gott. Detta trots att den bärande ingrediensen i allt var olika former av tofu.

Nu är det dags att kasta sig över rapportskrivandet igen! Hoppas att ni har det bra därhemma!

Goddag yxskaft

2006-02-02T15:22:00.000+09:00

Satt nyss och bläddrade i Metropolis, en engelskspråkig gratistidning som kommer ut en gång i veckan, och hittade en rolig notis, som beskriver hur det kan gå om man slappnar av under den dagliga kampen med japanskan.

An earnest Englishman, trying desperately to keep up during a one-on-one Japanese language lesson with an even more earnest female teacher, found that at the end of the lesson, after saying “so desu ne” and “hai” to keep the conversation rolling, he had accepted his teacher’s proposal of marriage.

Trots att jag inte drabbats av ovan nämnda konsekvens (än), så vet jag mycket väl hur lätt man kan sätta foten i munnen när man försöker att hålla konversationen igång. Ärlighet varar längst, men ibland är man lite för trött (eller lat) för ett "wakarimasen", trots att man inte förstår allt. Som man bäddar får man ligga!

Vårväder

2006-01-29T13:32:00.000+09:00

Snön har försvunnit och solen har tittat fram. Jag har tillbringat dagarna med långa promenader i närområdet och upptäcker nya, charmiga saker varje gång jag ger mig ut. Jasminen blommar och det doftar underbart! En månad kvar gör att spontaninköpen kommer att öka något, nu när chansen att jag ska hinna tillbaka till den där lilla, läckra affären är mer eller mindre minimal. Jag kommer nog att skicka hem en låda med prylar, porslin och annat praktiskt till Sverige.

Ni kanske undrar varför det varit lite tunnt med rapporteringen här på sistone. Det beror delvis på att jag haft så mycket att göra, men även på att jag skrivit två nya artiklar till nästa nummer av Ghasetten. När tidningen gått i tryck, så lovar jag att lägga upp länkar eller publicera igen här. Håll ut!

Kvällarna är som vanligt uppbokade med god mat och trevliga möten. Jag har dessutom försökt göra lite av en nystart på turistandet, nu när det bara återstår ett par veckor i öst. Av den anledningen bläddrade jag igenom alla guideböcker och gjorde en lista med allt jag vill se eller göra. Passade också på att lova mig själv att ta lite fler fotografier. Därför kan jag nu bjuda på ett, som jag tog av ett brunnslock i närheten av där jag bor:

Se det snöa!

2006-01-21T10:00:00.000+09:00

Efter att ha fått ungefär fyra timmars sömn på pendeltåget fram och tillbaka från Ikebukuro, vaknade jag upp till ett Tokyo täckt av ett decimetertjockt lager snö. Det var länge sedan jag såg snö med en så uppenbart barnslig förtjusning. En del kanske går att hänvisa till sömnbrist, men just nu finns det inget jag hellre skulle vilja göra än att kämpa mig fram genom drivorna på vägen hem till lägenheten. Allt är så vackert vitt!

Sardinpackat schema

2006-01-19T19:06:00.000+09:00

I måndags åkte brorsan hem till Sverige, men vilken avslutande helg det blev! Utgång hela natten fredag. Utgång hela natten lördag. Och måndagen inleddes med mochitsuki, där vi fick banka på ris med en jättelik hammare, fortsatte med sumoturnering och avslutades med genuint sumokrubb på en trevlig restaurang i närheten av arenan. Samtidigt som allt det här lyckades jag på något sätt få tid till att besöka svenska handelskammarens nyårsträff samt få klart en artikel om min forskning för en konferens i Toronto. Det är inte konstigt att man känner sig lite mosig i skallen. Att ha brorsan på besök var verkligen förbaskat roligt, men nu gäller det att ställa in siktet framåt igen för att njuta av tiden som återstår här i Japan.

Fast innan dess ska jag knåpa ihop en artikel till nationstidningen Ghasetten. För er som inte fick förra numret i brevlådan, så kan ni hämta tidningen och läsa min förra artikel (sidorna 20-21) här. I andra nyheter, så fick jag och Staffan ett infall och ska undersöka möjligheterna att skeppa hem en tunna sake till vår hemkomstfest. Här kommer en bild av ett gäng tunnor uppradade utanför ett tempel som försmak:

Akemashite omedetou!

2006-01-04T14:41:00.000+09:00

明けましておめでとう! Gott Nytt År!

Jag är åter tillbaka på jobbet efter en knapp veckas ledighet över nyår. Brorsan och jag är installerade på traditionellt ryokan mitt inne i Ikebukuro och förutom att hotellet kör med lyckta dörrar mellan klockan ett på natten och sju på morgonen, så är det ett mycket bar och prisvärt boende.

De stängda dörrarna stoppade oss på vägen hem efter nyårsafton, men efter en halvtimmes promenad runt kvarteret för att hålla oss varma så kunde vi äntligen traska upp för trapporna till vårt rum för ett par timmars sömn. Tolvslaget fick vi uppleva i Shibuya tillsammans med en helt ofattbar mängd människor och ett hundratal poliser som gjorde sitt bästa för att hålla ordning. Tidigare under kvällen hade vi njutit av burgare och kampsportsgalorna Pride och K1 på en australiensk pub i Shinjuku. Det var första gången jag var åskådare till detta våldsamma skådespel, som här i Japan är mycket stort både bland killar och tjejer. Mer underhållande än de spektakulära ronderna på TV var dock mellansnacket med ett gäng galna japaner vid bordet bredvid. Skoj att känna att språket har lossnat tillräckligt för konkret snack över ett par öl!

Den andra januari var vi och hälsade på kejsaren i hans trädgård för att vifta japansk flagga och skrika banzai tillsammans med ett par tusen andra. Det var extremt välorganiserat och kejsaren tittade fram en gång i timmen för att önska en ny folkmassa gott nytt år. Igår hade vi planerat in ett besök i tempel tillsammans med några kompisar till mig, så vi packade på oss ordentligt med kläder och tog tåget upp till Kawagoe, som efter mina tidigare besök kommit att representera det trevliga med japanska folkfester. Besöket blev dock lite dyrare än planerat för Björn. Det visade sig nämligen att män födda samma år som honom inte skulle få ett speciellt bra år och det enda sättet att gardera sig var att köpa ett gäng souvenirer från templet. Tre inköp senare kände han sig trygg nog att fortsätta dagen och vi avslutade med rykande yakiniku och varm shochu på en restaurang i närheten av stationen.

Men som sagt, idag är jag tillbaka på jobbet och det är sannerligen en hel del att stå i framöver, speciellt eftersom jag inte vill missa chansen att springa runt med Björn på kvällstid. Det har blivit ordentligt kallt i Japan och långkalsonger kommer väl till pass vid våra långa utflykter till fots. Brorsan lider inte nämnvärt, men den milda hösten har lämnat mig synnerligen osvenskt oförberedd för vintern. Ett snabbt ögonkast på den svenska termometern visar dock att det fortfarande är kallare hemma, trots våra mäktiga minus fem. Hoppas att ni njuter av snön!

God Jul!

2005-12-22T17:14:00.000+09:00

Det blir andra julen i rad på annan ort och den här gången blir det nog ännu konstigare än förra året i Belgien! Japanernas jul är inte riktigt som den där hemma. Ungefär en procent av japanerna är kristna och det har traditionellt inte varit något speciellt med julhelgen. Den sittande kejsaren firar dock sin födelsedag den 23 december med pompa och ståt, så därför slipper jag släpa mig till jobbet imorgon. Men för att återgå till julresonemanget; tittar man på ytan så måste man erkänna att det gör ett ganska bra jobb. I Japan har man faktiskt både fler och bättre pyntade julgranar än i Sverige, ordentligt med juleljus på var mans hus och tomtar så att det räcker och blir över. Om det skulle visa sig att växthuseffekten gör att vår nordliga variant smälter bort, så är det bara att sätta in en platsannons i tidningen här.

Japanerna missar alltså inte chansen att fira jul, och när jag säger fira då menar jag på det där härliga, nästan bortglömda genomkommersiella sättet! Traditionen på julafton är att gå på dejt. Jepp, du hörde rätt. När vi svenskar sitter hemma och mossar med familjen och väntar på att Kalle ska börja, så är japanerna ute och raggar! Och vilket bättre sätt att visa sin uppskattning för någon än genom att boka en riktigt lyxig restaurang, köpa med sig blommor och en fin present samt som avslutning, om allt går enligt planerna, boka ett femstjärnigt hotell (!).

Råkade se en reklam i Japan Times häromdagen där man kunde boka in en specialinredd svit med julgran, öppen spis och hela kittet för den ringa summan av 2 miljoner yen, d.v.s. knappt 140000 kr. Då ingick det i och för sig mat, så man slipper en helgsaltad restaurangnota! Kommentaren från hotellets concierge var att nu äntligen började det vända här i Japan efter en tids återhållsamhet efter bubblan som sprack. Jag säger då det. De båda sviterna var dock redan uppbokade sedan flera månader tillbaka fick jag veta när jag... läste vidare.

Något billigare är det då att ta sin nyfunne vän på en promenad ner till Tokyo Tower, som av en slump råkar ha samma form som en gran och dessutom är extra vackert upplyst med ett enormt blinkande hjärta så här kring jul. Sött, inte sant?

Själv har jag lyckats trixa in mig på en julfest med en bunt kvarblivna svenskar. Organisatören hade bokat restaurang för 40 personer, men p.g.a. överväldigande intresse fick han byta lokal och därför fick även jag plats i julefirandet trots sen intresseanmälan. Tack för det!

Nu har det återigen blivit dags att packa portföljen och traska hemåt. Jag kanske till och med ska köpa en liten julbonsai på vägen hem för att riktigt känna julstämningen hemma i lägenheten.

En riktigt God Jul på er alla!

Fotoalbum #2

2005-12-17T12:45:00.000+09:00

Puh! Dags att kasta sig in till stadens brus igen efter en långsam morgon hemma i lägenheten. Igår var vi ute på karaoke och det var förvånansvärt roligt. Den japanska modellen, där man trycker in hela kompisgänget i ett litet rum istället, är helt klart överlägsen att behöva sitta och lyssna på en massa främlingar yla från scen. Nu vågar alla sjunga och behöver man förstärka modet är det bara att lyfta på interntelefonen och säga biiru, så kommer personalen springande direkt.

Imorse sorterade jag lite bilder från november, när Virginie var här, och nu har jag lagt upp ett andra fotoalbum i arkivet på uddenfeldt.se. Hoppa direkt till det nya albumet här!

Imorgon blir det årsavslutning med japanskakursen, men idag ska vi åka in till Akihabara för att titta på mp3-spelare, kameror, elektroniska lexikon och allt vad den japanska elektronikmarknaden har att erbjuda. Undrar vad jag får i julklapp i år?!?

Japanska tomtar och Sankte Elvis

2005-12-12T13:32:00.000+09:00

I helgen fick jag pröva på två helt skilda sätt att fira att året går mot sitt slut. På fredagen hade vi gruppens 忘年会, eller "glömma året som gått"-fest. Vi var ett stort gäng som tågade iväg till en förbokad restaurang där det som vanligt bjöds på en fest med havets läckerheter och 飲み放題 (fritt dricka). Det är mycket roligt att se hur atmosfären ändras från den någorlunda strikta kontorsmiljön när man får ett tillfälle att dricka ihop. Firmafest är ett recept som går hem i de flesta länder antar jag. Nästa vecka blir det två chanser till att glömma året. Först blir det en gång till med jobbet när hela labbet har sin gemensamma fest och efter det blir det lite mindre skala och lite nyktrare med de frivilliga lärarna som jag lärt känna via japanskakursen.

Jag fick även chans att fira Lucia ordentligt tack vare YCN som anordnat partaj på svenska ambassaden. Totalt omkring 120 gäster varav lite drygt hälften var japaner mumsade på köttbullar, drack glögg och fick storslagen underhållning i form av ett luciatåg anfört av ingen mindre än Sankte Elvis samt en jonglerande japansk tomte. Ta en titt själva i bildarkivet här! Själv dök jag upp lite tidigt och råkade skriva upp mig som frivillig jobbare. Det är därför jag ser ut som om jag var med i skidlandslaget 1972 på bilderna.

Hur som helst var det en mycket rolig kväll, trots att jag och Staffan tog pendeln hem istället för att följa med andrafesttåget (二次会電車) på fortsatta äventyr. Det här med andrafest är ett ganska intressant japanskt koncept som går ut på att man vid utsatt tid bryter upp och fortsätter festen på annan plats. Detta är mycket bekvämt för folk som måste ta sista tåget hem eller måste upp tidigt dagen efter för att jobba. Runt elva tar helt enkelt festen slut på en plats för att flytta till annan ort och starta igen, nu med förnyad styrka eftersom de trötta tackat för sig. Räcker det inte med en andrafest så kan man gå på tredjefest (三次会) och eventuellt fjärdefest, men jag har inte lyckats hänga kvar tillräckligt sent för att uppleva någon sådan. I lördags blev det alltså tidig hemfärd och efter att ha pillat lite på datorn somnade jag runt två.

Innan jag tar en ny sväng förbi kaffebryggaren och fortsätter dagens arbete så kan jag rekommendera följande instruktionsfilm, som ger en bra introduktion till hur man äter sushi här i Japan. Dessutom vill jag tipsa om Japanska.se som kan hjälpa till med översättning till svenska av alla dessa konstigheter jag skriver.

Att betala i yen

2005-12-10T14:01:00.000+09:00

Puh! Så var den första arbetsveckan efter semestern avslutad. Det är alltid lite svårt att gå upp i varv igen efter att ha varit ledig. Den här gången var det extra svårt eftersom jag käkade dålig hämtmat från lokala butiken på söndagkväll och därför fick avbryta måndagens arbetsdag tidigare än planerat för att friskna till i hemmets trygga vrå.

Det var som ni kan förstå fantastiskt skönt att få besök. Jag är extra glad över att Japan bjöd på vackert väder och härliga upplevelser även de dagar när jag var tvungen att arbeta och Virginie fick åka tunnelbana på egen hand. Det har varit spännande att se Japan genom ett par andra ögon och veckorna med Virginie har gjort att jag upptäckt nya saker hela tiden. Efter att ha bott här i ett par månader så kan det inte hjälpas att man börjar att blunda för en del av vardagsintrycken, som att övergångsstället på väg till jobbet blir grönt direkt efter att man tryckt på knappen. Hepp!

Något som man däremot ständigt känner av här i Tokyo är att folk verkligen gillar att shoppa. Män såsom kvinnor är mycket modemedvetna och alla kända (och okända) märken stoltserar med stora shoppingtempel utspridda över hela staden. Hemma i Sverige är jag obotligt dålig på att shoppa och kan ofta gå runt hela staden utan att hitta ett enda klädesplagg som faller mig på läppen. Men även en obildad europé som jag lockas dagligen till inköp i Tokyo. I grund och botten tror jag att det handlar om det stora och variationsrika utbudet. I Tokyo kan du hitta allt mellan himmel och jord. Färger, snitt och modeller av alla de slag finns representerade och även prislapparna sträcker sig över hela spektrat. En viktig sak att komma ihåg innan man ställer sig framför disken är att priserna normalt inte inkluderar den 5-procentiga momsen. De flesta större kedjor trycker båda priserna på lappen, med sitt eget pris (utan moms) i fet stil. Undrar hur länge man skulle kunna ha kvar det höga momstrycket därhemma om man insåg att 250-kronorströjan från H&M i själva verket kostar 200 kr. En av de mer intressanta shoppingupplevelserna jag haft var när jag och Virginie tillbringade ett par timmar i Venus Fort. Venus Fort är ett enormt komplex av affärer med artificiell himmel och italienska bakgator på en ö i Tokyobukten. Som namnet antyder är större delen av utbudet anpassat för kvinnor och de få män jag såg strövade, precis som jag, troget vid sidan om en vacker kvinna. Efter att ha upplevt inte mindre än tre soluppgångar var det dock dags för oss att ge upp. Det kan helt enkelt bli för mycket av det goda.

Innan jag kom till Japan så hade jag föreställningen om att det var fruktansvärt dyrt att leva här. Det är trist att prata pengar, men jag måste dock göra ett försök att slå hål på den myten. Boendekostnaden är givetvis skyhög i centrala Tokyo, men att köpa en nybyggd lägenhet mitt i stan behöver inte bli så mycket dyrare än dubbelt mot Stockholm. Visst är det mycket pengar, men det handlar också om att bo mitt i en av världens största och rikaste städer. Kan man dessutom tänka sig att bo utanför "tullarna", som i Tokyo kan tänkas motsvaras av Yamanote-linjen som ringlar sin väg runt stadens centrum, blir både priserna för att köpa och hyra mycket mer resonabla även om det givetvis finns lyxigt boende även där. Ute på vischan, 25 minuters tågfärd från city, kan man trots allt också hitta takvåningar som kostar fler yen än det går att räkna till. Transport är inte heller speciellt dyrt, förutom på de sträckor där något företag har monopol. För omkring 10-15 kr kan man ta sig till andra sidan stan med det välutvecklade tunnelbanesystemet där JR (statligt) och Metro (privat) konkurrerar om kunderna. Sista sträckan ut dit jag bor kostar dock omkring det dubbla, trots att avståndet är betydligt mindre.

Att handla mat i affären är dyrt, men absolut inte dyrare än i Sverige. Vad som däremot är billigt är att äta ute. För omkring 500 yen (ca 35 kr) kan man äta sig ordentligt mätt. Om man vill byta bort sin plats vid disken till en mer behaglig restaurangmiljö, eller om man tycker att det är för svårt att beställa och betala sin mat via en automat, så behöver man ändå sällan sträcka sig upp till det dubbla. Det som för en svensk låter helt obegripligt är att dessa priser oftast även gäller på kvällstid. Fördelarna med japanska fastprismenyer (~houdai) är dessutom påtagliga för en hungrig och törstig europé, som jag tidigare nämnt. Vin är mycket dyrt i Japan och kostar alltså ungefär som på svensk restaurang. Öl kan man däremot få hur billigt som helst. Det är klart att det finns extremt lyxiga och dyra restauranger och i anslutning till turiststråken finns det gott om dyra och dåliga ställen att fastna på. Lyckas man däremot undvika såna fällor står man inför en osannolik mängd av små och stora restauranger som inget hellre vill än att ta emot dig som deras vördade gäst. Det finns inget som får mig att känna mig mer välkommen än när ett ljudligt "Irrashaimase!" från kvällens servitörer får ett lika starkt eko från köket.

Kanske är det helt enkelt så att man är färgad av att komma från Sverige, men efter att ha bott här i tre månader så håller jag helt enkelt inte med om att Japan skulle vara exceptionellt dyrt. Det enda egentliga problemet med pengar i Japan, som jag har upptäckt, är att man är tvungen att bära med sig stora summor kontanter hela tiden. Bankkortet används knappt som betalningsmedel här och det kan gå långt mellan chanserna att få utnyttja ett icke-japanskt VISA kort. När man väl lyckas hitta en bankomat som har nattöppet, så får man betala en liten avgift för att den måste jobba efter kontorstid. Välkommen till landet där maskinernas fackrörelse verkar vara starkare än deras mänskliga motsvarighet. Heh. Att det däremot går att göra av med mycket pengar kände jag redan till innan jag och Virginie njöt av dryga två veckors lyxsemester. Men det var värt varenda yen!

En regnig söndag

2005-12-04T21:39:00.000+09:00

Imorse åkte Virginie tillbaka till Sverige. Med henne försvann det vackra höstvädret och ett stilla duggregn drog återigen in över denna bergiga ö på andra sidan världen. Det var otroligt att få dela min japanska resa med min älskade, om än bara för drygt två veckor. Samtidigt som det nu känns oerhört tomt, har vi fått massor av nya minnen att värma oss med nu när vintern ligger inför dörren.

På tåget tillbaka till Tokyo från flygplatsen drog jag mig till minnes min favorithaiku på svenska, skriven av Tomas Tranströmer:

Hör suset av regn.

Jag viskar en hemlighet

För att nå in dit.

Jag tillbringade eftermiddagen med svensk julstämning på svenska ambassadens julbasar. Det är ett under hur mycket lite glögg, pepparkakor och luciatåg kan betyda ibland.

Semester med Virginie

2005-11-21T13:24:00.000+09:00

Nästa veckas semester i Kyoto tjuvstartade i fredags när jag åkte ut till flygplatsen för att hämta Virginie. Hurra!! Det var fantastiskt skönt att få hålla om henne igen. Vi har haft en underbar första helg i Ueno och som tur är bryts min arbetsvecka av på mitten eftersom onsdag är Labour Thanksgiving day. Jag har verkligen anledning att vara tacksam!

Den här veckan pendlar jag från vårt hotell i Ikebukuro, kommer till jobbet sent och tänker gå så tidigt jag kan. Men nu ska jag se till att jobba lite!

Det är dags för Beaujolais Nouveau!

2005-11-17T17:34:00.000+09:00

Innan jag kom till Japan hajade jag inte riktigt vilket ståhej som omgärdar Beaujoulais Nouveau. Att jag inte ens närmelsevis kan pröva mig på att stava distriktets namn kanske delvis har med saken att göra. Hur som helst så har jag den senaste månaden sett massvis med reklam på stan, artiklar i tidningar och allt möjligt som med pompa och ståt utannonserar att den 17/11, då äntligen blir det dags att korka upp årets Beaujoulais Nouveau!

Något marknadsföringsgeni i Frankrike sitter säkert och myser med en flaska betydligt bättre vin, tar ett bloss på sin cigarett och skrattar förnöjt åt alla dumma utlänningar som gått på hans bluff. Varför är Beaujoulais Nouevau bra? Se deras officiella hemsida. Här är ett urval: att dricka Beajoulais Nouveau är moderiktigt, coolt och ungt. Där ser man. Måhända är en av anledningarna till att Japanerna är så upphetsade att man i Japan faktiskt får korka upp först. Men det var för en sisådär 18 timmar sen.

Om cirka 40 minuter (eller nästan 19 timmar för sent) ska iallafall en skara trötta lönearbetande forskare liva upp stämningen på kontoret genom att korka upp lite vin. 30 stycken Beajoulais Nouveau donerade av styrelseordföranden är givetvis kvällens höjdpunkt. (Det känns nästan som hemma i Uppsala...) Själv hoppas jag kunna smita undan och hitta den där flaskan Châteauneuf du Pape, som jag såg personalen bära undan oöppnad förra månaden. Länge leve Suiyo Saron, eller onsdagssalongen som det blir på svenska!

Min första jordbävning

2005-11-15T09:56:00.000+09:00

Ja, jag vet att det egentligen inte är min första... men de tidigare två registrerade jag inte ens.

I natt däremot vaknade jag mitt i natten och undrade yrvaket om jag glömt tvättmaskinen på. Förutom torktumlare finns det väl inget som kan skicka lågfrekventa vibrationer genom huset om inte... Aha...! Är det så här en jordbävning känns?

Vibrationerna pågick ganska länge och jag hann faktiskt vakna ordentligt och börja undra vad jag skulle göra om det blev värre. Lyckligtvis blev det inte det utan marken lade sig tillrätta igen och jag somnade om nästan omedelbart.

Jordbävningen hade sitt epicentrum någonstans utanför Hokkaido och registrerades som 6.9 på Richterskalan. Japansk press skildrar händelsen med lugnt intresse. På jobbet imorse pratade jag lite med min unga kollega, som däremot hunnit bli ordentligt orolig. Han upplevde nämligen den stora Hanshin-jordbävningen, som drabbade Kobe 1995, på nära håll. Då, precis som nu, började det lugnt med ett 30-40 sekunder långt inledande skalv för att sedan braka igång ordentligt. Normalt är jordbävningarna sällan längre än 10-20 sekunder.

Jag håller tummar och stortår för att inget liknande inträffar under min period här.

Hur som helst: Allt väl på östfronten!

Himmel och helvete

2005-11-14T17:23:00.000+09:00

Veckan har knappt hunnit börja och sviterna efter helgen sitter fortfarande i. Här ser ni killen som stått först i kön till kaffebryggaren så fort den pockat på min uppmärksamhet med sitt omisskännliga nu-är-jag-klar-puttrande.

I fredags blev vi bjudna på en riktig festmåltid på vietnamesisk restaurang. Hemtrevligt för killen från Vietnamn och mycket spännande (och gott) för oss som bara var vanliga gäster. Hans tjejkompis jobbade där en gång i veckan och därför så blev det en massa bjud och trevligheter innan det var dags att packa ihop och pendla hem till sängen. I lördags gick vi ut i storartad stil för att fira avslutningen av Swedish Style samt att våra utlägg för flygbiljett, reseförsäkring och liknande täckts upp av ett generöst stipendium från Sweden-Japan Foundation. Kvällen inleddes med fläktande drinkar på 36:e våningen och avslutades sent på morgonen i en mörk källarlokal i Shibuya där den dunkande klubbmusiken fick improviserat komp av Johan Brengesjö från Plej på trumpet. Mycket imponerande och suggestivt! Däremellan var det Sayonara i stil på Velours. I slutändan blev det en promenad åt helt fel håll, buss tillbaka till stationen och ett ganska lyckat försök att sova på tåget hem. Bästa sättet att inte låta dygnsrytmen gå åt skogen bara för att man är ute och svirar är att se till att man har planer dagen därpå. Jag kom bara 30 minuter försent till mitt fikamöte och det är tur att det går att köpa såväl kall som varm kaffe i automaterna på väg ner mot stan...

Med en varm kaffe i näven har jag även tagit mig igenom en av de längsta måndagarna på jobbet, men nu är det äntligen dags att packa ihop för dagen. Hoppas att ni har det bra allihopa därhemma i Sverige!

Utflykt med jobbet

2005-11-05T11:51:00.000+09:00

Förra veckan åkte vi på företagssubventionerad onsenresa till Ikaho i Gumma-ken. Vid lunchtid på fredag så samlades vi ihop och det kändes precis som en skolresa, komplett med gruppindelning, aktiviteter i bussen och stenhård koll med avprickning på listor för att alla skulle komma med i varje etapp. Hotellet vi hamnade på var mycket stort och det fanns flera avskilda bad som beroende på mineralhalten i källvattnet kunde bota olika kroppsliga besvär. Först var det dock dags för tal. Efter att styrelseordföranden inlett med en nästan två timmar långt inlägg om hur viktigt det är att alla litar på varandra fick vi reda på att nästa tal inte hade obligatorisk närvaro. Perfekt! Håltimme! Vi skyndade oss ut och passade på att utforska staden lite. Ikaho är en liten stad uppe i bergen och det kändes lite som en alpby när vi vandrade upp och ner längs de små gatorna. Luften var dock lite kylig, så det var skönt att komma tillbaka till hotellet, svida om till en stilig yukata och söka upp något av de varma, sköna baden.

På kvällen njöt vi av fin middag i en japansk matsal och större delen av deltagarna satt fortfarande i sina bekväma bomullsrockar. Det bjöds även på god underhållning från underföreningarna (bowling, tennis, etc) i företaget samt andra roligheter. Matistanterna hade fått välja ut vilka av de nyanställda som var sötast och vi delades upp i lag för att rösta på vem som hade vunnit. Vinnande lag fick en stor flaska sake, så det var mer än äran på spel! Efter maten så gick vi vidare till det andra mötet, eller efterfesten som vi skulle säga. Hälften av deltagarna droppade av, men det var ett tappert gäng som fortsatte till framåt två. Då var det nämligen dags att byta lokal igen till det tredje mötet, efterefterfesten så att säga, men för mig blev det ett par timmars sömn i futonsäng istället. Jag vaknade till en kort sekund när de sista kom in till vårt rum vid fem på morgonen, men somnade snabbt om igen.

Klockan sju på morgonen gick jag upp för att återigen passa på att lägga mig i ett skönt hett bad. Därefter var det dags för frukost och det var skönt att fylla på reserverna efter kvällens eskapader och framförallt inför lördagens program. Alla deltagarna hade fått välja mellan skisskurs eller att gå på tur i bergen, och eftersom min talang med penna i handen inte sträcker sig till bilder så var det promenad som gällde för mig. Vi samlades i lobbyn och prickades av när vi bordade bussen som skulle ta oss till startpunkten. Jag kände mig ruskigt trött i bussen och längtade efter den fräscha morgonluften, men det var spännande att se de annorlunda japanska bergen rulla förbi utanför bussfönstret. De svenska fjällen är kantiga och karga jämfört med sina japanska kusiner. De är som stora, branta kullar och är ofta täckta av lummig lövskog. De ger på något sätt känslan av att vara mjuka på samma sätt som ett duntäcke som man kastat i ett hörn av sängen. I retrospekt undrar jag om den där sista liknelsen kanske mer kom sig av sömnbrist.

Första delen av promenaden var inte särskilt utmanande, så jag och Staffan, den andra svensken här på KDDI, tog det långa steget före och lämnade snabbt resten av gruppen bakom oss. Vi kom fram till en vacker bergssjö, där skissgruppen tappert satt och försökte fästa naturupplevelserna på en bit papper. Resten av vår grupp fick dök dock inte upp efter fem, tio eller ens tjugo minuter, så ungefär samtidigt som vi började undra om något var fel fick vi reda på att de redan hade börjat gå upp på det intilliggande berget. Så vad gör man? Inte kunde vi fega och ta linbanan upp till toppen? Det var bara att hänga på sig ryggsäcken igen och se om vi kunde komma ikapp!

Det tog ett par minuter att hitta var stigen började och den slingrade sig uppför den branta sluttningen som en serpentinväg genom den täta växtligheten. På ett flertal ställen kunde man dock välja att ta en genväg och i princip klättra rakt upp istället. Eftersom vi var sist var det lika bra att köra hårt. De första tvåhundrafemtio höjdmeterna gick alltså utomordentligt fort och klättringen involverade händerna lika mycket som fötterna. Det var ordentligt med löv på marken, men det gick ganska enkelt att hitta säkra ställen att lägga vikten. Med det snabba, rytmiska dunkandet av pulsen i öronen fortsatte vi uppför berget och valde genvägarna så fort de inte såg alltför förrädiska ut. Efter kanske femton minuter i gott tempo hörde vi röster uppifrån och strax därefter fick vi ögonkontakt med resten av gruppen. De blev ordentligt överraskade av att se två svenskar ånga fram genom terrängen och speciellt när vi nu, med ny energi, tog den brantaste genvägen rakt upp med sikte på täten av gruppen. Nu kändes det dock helt rätt med en kort paus innan vi tillsammans fortsatte upp till toppen av berget.

Längst upp på berget fanns det ett litet tempel och det var rätt många japanska turister som tagit den enkla vägen upp på berget för att njuta av utsikten. Tyvärr hängde dimman tät kring bergen, så utsikten var inte vad den kunde ha varit. Det var trots allt en skön belöning att sätta sig ner, äta de medhavda risbollarna till lunch och blicka ner mot sjön där vi inlett vår tur. På vägen ner tillbaka till bussen blev det dock linbana följt av snabb avmarsch till ett allmänt bad för att tvätta av sig smutsen från klättringen. Efter det tog bussen oss till en stor tågstation där vi kunde byta till passande tåg för att ta oss hem. Det var en trött skara som satte sig ner i kupén och jag halvsov hela resan tillbaka.

Tidigare under dagen hade jag och Staffan psykat varandra med berättelser om ostdrypande pizzor och det gick rykten om en närbelägen Pizza Hut. Med fett i tanken och hunger i magen skyndade vi oss dit och döm om vår förvåning när det bara var ett mycket litet take-away ställe. Det stoppade dock inte oss från att beställa en stor pizza och fyra liter coca-cola, som vi delade broderligt på en busshållplats precis i närheten. Min första icke-japanska måltid kunde inte ha kommit vid ett bättre tillfälle! Någon timme senare kraschade jag i min säng och somnade med ett nöjt leende på läpparna.

Bowling och granater

2005-11-05T11:42:00.000+09:00

Puh! Ännu en arbetsvecka är avslutad och äntligen är det helg igen. Den här veckan firade Japan kulturdagen, vilket gjorde att torsdagen var ledig. Skönt med ett avbrott mitt i veckan, men det gör att de dagarna man jobbar blir desto mer intensiva. Jag passade på att titta på en fotoutställning i Ebisu och besöka några av utställningarna i exportsatsningen Swedish Style. Idag, lördag, blir det en välbehövd vilodag. Eventuellt sticker jag in till stan i eftermiddag för att shoppa lite, men vi får se hur andan faller på. Imorgon ska jag upp tidigt för att åka till Kamakura, som är en av de små juvelerna att besöka i Tokyos utkanter. Det är synd att man måste slita hund i veckorna och inte kan turista 6 månader i sträck istället.

Men det är inte bara jobb med jobbet. Som jag berättade redan första veckan, så har KDDI en bowlingklubb som jag blivit indragen i. En gång i månaden åker vi buss från jobbet till vad som enklast kan beskrivas som ett bowlingtempel, där vi kämpar och tränar inför den stora tävlingen i slutet av året. Även här utlovas fina priser, men tyvärr insåg jag alltför sent att det räknas ut ett handikapp beroende på hur bra man spelar. Om jag bara hade slängt klotet i diket ett par gånger extra hade jag kunnat åka hem med mer elektronik än jag orkar bära! Nu blir det väl en brödrost som bäst. C'est la vie! Efter bowlingen går alla ut och äter och dricker tillsammans, vilket brukar vara mycket trevligt.

Någon gång i månaden brukar gruppen också gå ut tillsammans under något som på japanska heter kaishoku (möte-mat) eller nomikai (drick-möte). På engelska har alla kommit överens om att använda det härligt neutrala ordet session. Gruppens yngste medlem, som för övrigt blivit en bra kompis, är traditionellt ansvarig för att boka bord på ett ställe som alla i gruppen tycker om, skriva ut kartor, dela ut information och ta emot anmälningar. Vi är tolv personer i gruppen, så det kan bli ett rätt stort gäng. Normalt så går vi ut till någon lokal izakaya och där väntar en förbeställd meny med det (för en svensk) något surrealistiska tillvalet nomihoudai. I Japan är baikingu (viking) ett alternativt ord för en stor buffé. Det verkar som om fler än engelsmännen, med sitt smorgasbord, insett att en hungrig svensk kan sätta i sig en hel del. Det japanska ordet heter tabehoudai, där tabe kommer från ordet för att äta och houdai fritt översatt betyder allt-du-kan. Nomi i nomihoudai kommer från ordet för att dricka... Hur restaurangerna får ekonomin att gå ihop har jag ingen aning om, men det kanske är för att det inte har varit så många svenskar i trakterna tidigare?

Fotoalbum #1

2005-10-24T21:34:00.000+09:00

På allmän begäran har jag sett till att ladda upp ett axplock av alla de bilder jag tagit fram till nu. Bilderna är friskt blandade, men i kronologisk ordning, och kan hittas på uddenfeldt.se. Hoppas att det smakar!

I söndags hade vi grillfest efter japanskakursen. Det var mycket trevligt och vi fick tillfälle att höra på lite japansk skönsång med komp av en mandolintrubadur. Veckan framöver har jag ganska mycket att göra på jobbet, eftersom jag kommer att göra en presentation av mina resultat så här långt i början av november. Veckan klipps dock kort vid lunchtid på fredag, då labbet i gemensam trupp beger sig upp i bergen för ett besök på onsen. Det blir lite inspirerande tal från styrelseordföranden, en session på kvällen och dagen därpå ska vi gå långtur med guide. Inte för att det var någon risk att jag skulle glömma kameran, men alla uppmuntrades att ta med sin egen eftersom det kommer att delas ut pris till bästa fotografi. Kanske kan jag säkra en Ipod Nano med mitt talangfulla knäppande. Döm själva hur jag lyckats så här långt!

Festivalregn

2005-10-22T18:57:00.000+09:00

Regn igen. De första höstveckorna har bjudit på sköna dagar, men av någon anledning tittar alltid regnmolnen fram när arbetsveckan tagit slut. För att få lite sol försöker jag dra ut på morgonpromenaden till jobbet och välja lunchrestauranger som ligger en bit från jobbet. Men man ska inte klaga. Temperaturen ligger fortfarande någonstans kring 20 grader och kan man inte vara utomhus så får man springa in i gallerior och upptäcka allt läckert (och dyrt) som finns att köpa. När priset på ett klädesplagg är i stil med en månadslön gäller det att hålla sig från att prova. Annars slutar det lätt med impulsköp, kreditskulder och inmätning av prylar ifrån din lägenhet hemma i Sverige. Sorry!

Förra helgen såg dock först ut att bli ett undantag från det bistra vädret. Trots utlovat regn vaknade jag till strålande solsken och 25 grader varmt. Glad i hågen tog jag mig iväg till Ikebukuro för att boka hotell inför Virginies stundande besök. (Det ska bli så skoj!! ) Hur som helst så traskade jag runt på stan och hittade bland annat ett fantastiskt litet hus som Frank Lloyd Wright ritat. Jag minns att jag såg delar av ett liknande hus återskapat på Metropolitan Museum of Arts i New York. Mycket vackert och harmoniskt, trots att en del tyska turister gjorde sitt bästa för att överrösta inredningen. Turister börjar för övrigt gå mig lite på nerverna, men jag antar att det hör till. Turister är högljudda. Turister saknar respekt för kulturen. Ehrm. Någonstans innerst inne vill man inte erkänna att man själv faktiskt inte är mycket mer än en turist. Framförallt vill man inte påminnas om hur man själv kanske uppfattas av omgivningen... Men sånt är livet. Fram med kameran och ta lite bilder på roliga skyltar, eller som tidigare idag på den garanterat största mobiltelefonen jag någonsin sett. Varsågod!

Vid tre var det dags att ta sig tillbaka till Kawagoe, grannstaden som är fylld av tempel och hus från Edo-perioden. Den här helgen skulle de nämligen ha sin stora matsuri (festival). Så hur är en japansk festival undrar ni kanske? Hela familjen beger sig ut på stan och trängs med (tio)tusentals ditresta människor. Gatorna fylls med försäljare som försöker sälja festivalprylar, men framförallt massvis med mat. Exotiskt mat. Festivalmat. Man kan åka karuseller och om man vill kan man råka dricka alldeles för mycket öl. En japansk festival är alltså ganska ungefär som Gävle Cityfest, med undantaget att de inte behöver välja ny projektledning efter den årliga konkursen. Fast när jag nu läser vad jag skrivit, så kanske det inte är en så sjysst jämförelse. Den japanska matsurin har sitt ursprung i shinto-religionen och ett av de spektakulära inslagen är de stora festivalvagnarna som dras fram längs festivalgatan av munkar och frivilliga. Kawagoe-matsurin hade inte mindre än 23 vagnar och den äldsta hade ett par hundra år på nacken.

Medan dess att vagnen dras fram på sina stora knarrande hjul, så spelas det i dess inre upp ett skådespel. Varje vagn blir till en sorts scen som dras runt i festivalnatten för att underhålla och inspireras. Tyvärr visar bilden ovan en tom vagn, men jag lyckades få en ganska bra filmsnutt av en av de andra vagnarna. Ackompanjerade av cymbaler, klockor, fladdrande flöjttoner och det rytmiska trummandet från en av dessa vagnar intog vi vår middag under ett utskjutande tak till en glasaffär. Ett stilla duggregn hade nämligen börjat falla från den tidigare så klara himlen. Fyra timmar senare hade duggregnet sakta men säkert eskalerat till ett prakfullt ösregn. Festivalförsäljarna anpassade sig på en bråkdel av den tiden och plötsligt var genomskinliga paraplyer och regnrockar de nya storsäljarna. Inga organisationsmissar här när festivalen anordnas av det lokala köpmannagillet. Vid det laget hade vi dock sedan länge dragit oss tillbaka till ett mysigt café i närheten av stationen, där tonerna av The Hives i sprakiga högtalare gav en något kontrasterande inramning av kvällen. Men så är Japan. Gammalt och nytt. Traditionellt och modernt. Allting blandat i en salig men ack så förförande röra.