Med Hälsning Från Landet Menlösa

2013-04-14T12:27:00.001-07:00

Underbara April Söndag

De trodde jag inte när jag gick och lade mej i går afton. Trodde inte att det skulle bli en härligt varm solig dag. Vist sade dom det på vädret i TV igår, men med tanke på den kyliga vind som for genom gårdagen verkade det som en fantasi.

Man skall svettas in våren och frysa in hösten var det mantra jag fick höra under min uppväxt.

Och så har jag gjort idag, svettats och åter svettats in våren.

Tvätt maskinen likaså.

Den första tvätten som hängts ut detta år. Det luktade inte så speciellt med gödsel från åkrarna idag.

Där hänger den och fladdrar, och jag stannar kvar och ser tygerna röra sej i den ljumma luften. Jag fortsätter att hänga nästa maskin inne i huset. Där luktar ingen gödsel, vilken himla tur

I Oxeln vid ladugårds väggen bättrar skatorna på sitt bo. Det ligger lika mycket pinnar på marken som uppe trädet. Jag fortsätter mina steg mot mina odlingsbäddar. Gräver undan och gör plats för gödsel.

Det står en stor skopa gödsel utanför grindarna som grannen ställt till mitt förfogande. Lycklig är jag och lycklig är Semlan.

När jag kommer med skottkärra och grep, ja vem står redan där vid skopan.

Jo Semlan, glatt snaskande på innehållet där i.

-Jäklar nu kommer hon, tycks hennes blick säga medan svansen sänks till marknivå från den sedvanliga lilla knorren över ryggen.

- Jag hinner en tugga till innan hon hinner fram. Käkarna mal på henne och det hänger en liten tuss med dynga i mungipan på henne.

Det blir duschen för dej sedan hotar jag och pekar "högrest" över henne, mot grinden in i trädgården.

Tre odlingsbäddar grävdes och åtgärdades, 6 stycken återstår.

Den vinter trötta kroppen får ta det lite varligt.

Bredvid skopan står en stor rulle halm, som stadigt minskar. Jag lägger halm och täck odlar lite över allt i trädgården.

Denna gyllene gula halm

fluffig, prasslig och är lite över allt när det blåst

i den. Små pensér planteras i krukor och lådor. Bäst att lägga lite halm där med som skydd när frosten bits. Katten kommer och inspekterar vad jag gör. Sätter sig nöjt i halmen och verkar tillfreds över livet och med mitt förehavande. Semlan kommer även hon traskande. Det fins en aura av skit lukt runt henne. Hualigen. Jag stannar upp och lyssnar, tittar upp mot himlen. Den är täckt av ett soldis. Jag ser inget. Men vist låter det som tranor. Så hör jag även lärkan. Den första detta år. Jag hade också väntat att flytta hit denna vår om jag varit flyttfågel. Så hämtar jag lökar som ligger i pappers påsar i verkstaden.

Hyacintlökar från i julas och påskliljor från i påskas, små pärlhyacinter ligger också i påsarna.

Jag gräver gropar och stoppar ner dom där i.

Så går jag en sväng i trädgården för att se hur långt allt hunnit denna dag i mitten av april 2013

Och där är mina munk skräppor i full knopp.

Kirskål och nässlor

Små små blå doftvioler

Gräslök

Trädgårds syra

Blåsippor

Honungs ros

Väl inarbetade handskar

Nu har mörkret fallit och en ny tvättad hund ligger i soffan. Tvätten intagen, en ny tvättad Maria på stolen och en strybräda med stryk tvätt framför Tven. På tven börjar den svenska deckaren. Det är dags för mej att styra stegen ut i vardagsrummet

2013-03-26T10:53:00.002-07:00

Det är vår, säger almanackan.

Vårdagjämningen har passerat, och det närmar sig slutet på Mars månad med stormsteg.

Men när jag sticker ut näsan utanför dörren säger känslan en annan sak.

Termometern kryper ned mot -15 grader på nätterna. Vindarna är stilla på morgonkvisten, och fram på dagen börjar även dom röra på sig, friska i och fladdra på ordenligt.

Vimplarna på sina stänger ute vid vägen fladdrar och flaxar i en vild dans.

I köket hör jag te muggarna lystet ropa, värm oss med dryck och solsken.

Min kropp låtsas inte lyssna, även om öronen fångat upp de små ropen.

Nja, kanske, kanske.

I bildgalleriet ligger bilder och väntar på att få beskådas.

Bilder från en kall Februari dag med underbart smakfullt goda vänner i en ombyggd fångtransport från Väst Tyskland på väg mot Eslöv och Billinge.

In på gården kommer dom åkande. En stor grå buss.

En gång i tiden på det goda70 talet, bygdes denna buss för att agera fångtransport.

Kanske kan det vara så att Baader- Meinhof ligan åkt i detta eminenta fordon.

Nu är det vår tur och

vi kliver in i bussen och gör oss lite hemma stadda. I förarsätet och på passagerare sätet sitter vårt värdfolk Vinna och Peter.

Vi backar ut från vår lilla gård och dagens resa är på börjad.

Ute är det knaster kallt och februari grått. Inne i bussen är stämningen varm och fnissig.

Det skakar och skramlar från husgeråd som hänger på krokar i bussen. Semlan sitter inlindad i en ylletröja på golvet.

Ta mej härifrån tycks hon vilja säga mej. Jag svara att mins våran mopedresor om somrarna min vän.

Detta är samma fast i större skala.

Landskapet far förbi utanför fönsterna.

Jag sitter i en rofylld drömvärld. Hör samtalen i bussen så där lite i fjärran.

Tankarna far än hit och än dit. Blicken vilar på gungande interiör.

Varma fina färger och textilier.

Fötterna är kall i sina raggsockor, jag gnuggar dom mot varandra för att åter få dom varma.

Jag försöker att tanke mässigt fläta mej in i väggarna på bussen. Få lite dold information som sitter där från tidigare resor och händelser.

Men se väggarna är solida, i trä och tjock plåt, och jag är lite klen i min önskan och iver.

Vi stannar i Eslöv.

Var gång jag säger Eslöv , börjar min mun tvångsmässigt forma orden till något som skulle kunna liknas till EeiiisssllööÖÖvvv, med dom sista stavelserna vilande i ett rejält underbett.

Ihärdigt och lite maniskt formulerande dess ord, kliver jag ur bussen och vidare in i butiker med gamla saker till försäljning.

Spännande som alltid på jakt efter saker som är trivsamma.
Med famnen full far vi vidare till Billinge.

Där bor Isa med familj.

Vi beundrar Den lilla butiken hon håller på att iordningställa. Den som ligger under den stora blodboken. För att sedan vandrar runt i deras hus och beundrar skapelser hon skapat.

Både i tyg och snickerier.

Isa har en blogg

http://vintageunderblodboken.blogspot.se/2013/01/formex-2013-och-lite-sant.html

Där kan man beskåda, fundera och handla.

En fika vid deras köks bord med goda bulla prat glada härliga ungar, och sedan bär färden åter hemåt.

Vi skramlar vi oss fram på vägarna mot Menlösa och vår lilla stuga.
Skuggorna är långa och mörkret kommer krypande utefter väggrenen.
En härlig dag med härliga vänner.

Nu hör jag hör det gå i ytterdörren.

Besök månntro. Jo så är det .

I dörren står en Joanna med sin nya sambo, Vissla.

Jag undrar om jag kan lura med dom ut i trädgården på en kopp te och gagnar stund.

2013-02-21T12:22:00.004-08:00

En liten liten föraning av att det kanske, kanske kommer en vår, kändes i luften idag.

Solen skiner stark, och stolt blänker den i snö och is.

Ögonen kisar

Skuggorna följer oss där vi går.

Med en våldsam öl kagge och ett mycket litet huvud är min skugga ute och går med en tupp.

Och minsann ser det inte ut som om min skugga har glömt att stänga gylfen. Fritt hänger den där och marken ser blöt ut

Den skuggan får jag ta mej ett samtal med. Må så vara att vi bor på landet, men det finns gränser.

Under en stund lurar skuggan mej. När jag tittar igen ser jag åter hunden.

Så skönt.

Vinden biter kinderna och jag känner rynkorna minska i samma takt som kylan drar samman skinnet.

En svag gnutta vår finns i den kyliga vinden.

Per har lämnat spår efter sig.

En kopp ingefärs te värmer mej där jag står lutad mot husväggen och lapar lite av solen som silar ned genom grenverket.

Underbart ljuvligt att få stå där en liten stund med solens strålar mot mitt ansikte. Känna värmen och rynkorna återkomma.

Liten jamis stryker förbi mej. Ser nöjd ut över att se oss ute.

Mina steg leder mej tillbaka till verkstan.

Jag ser spindelnät överallt där. Dammsugaren kommer fram och jag börjar min spindelnätssugande.

Men allra först sätter jag mej ned på över våningen vid symaksinen.

Några sömmar skall justeras.

Ljuset strömmar in genom fönstret. Det är skönt att sitta där och sy.

Se maskinen tugga sig igenom tyget, se hur det bundit i hop olika stycken, stryka med handen över sömmen, för att sedan godkänna och sy nästa söm.

Om det nu skulle bli regn i morgon dag, ja då skall jag be att få erkänna att i min framfart med dammsugaren kom det med två spindlar. Så felet skulle kunna var p.g.a. av detta.

I mitt inre hör jag min dotters hejar rop över detta tilltag.

Yes........ två mindre att hata.

I alla tider har vi fått undsätta henne i svåra situationer där spindlar varit inblandade.

Nu mer är det hennes älskade man som får göra detta.

Jag tror du vet Max att du är en hjälte i dessa stunder

2013-02-21T11:38:00.000-08:00

Morgonen bjöd på värme.

Min skägg prydde man hade tänt en brasa innan han for iväg, tidig på morgonen. Det var ljuvligt att stiga upp utan att huttrande ta sig runt i stugan väl insvept i raggsockor och och tjock kofta.

Utanför föll vita flingor stilla och sakta ned. På marken låg ett vitt täcke. Alldeles stilla och tyst kändes världen.

Vilken underbar dag att få vakna till.

Jag börjar sakta fylla min dag med nytvättad tvätt mm.

Snöflingorna faller fortfarande tyst och stilla där utanför.

Så går vi ut, jag och Semlan. Jag skall skotta fram små stigar att ta oss fram på.

En till vedskjulet, två till ladan, två till verkstan. en till parkeringen och till sist parkeringen.

Det är puder snö, lätt att skyffla undan och värmande för kroppen att skotta undan.

Semlan försvinner för en stund

Och helt plötsligt så står hon där igen.

Alldeles jordig runt nos och tassar.

Jag går på spaning och följer hennes spår i

snön för att upptäcka var hon grävt

Virrigt går spåren i snön, än hit och än dit.

Och efter en stund ser jag

Ett mullvadshål som blivit

nogsamt undersökt av henne.

En mullvadshund, precis vad jag

behöver i min trädgård.

Önskar bara att hon haft större

framgång i sin jakt på dessa jord

grävare.

I mitt förföljande i Semlans spår

finner jag små underverk som snön och trädgården skapat.

Vassa blad inbäddade i mjuk kall snö

En trädgårdsbänk som aldrig blev intagen. stolt står den där nu och visar upp sej i sin fullkomlighet.

Skuggan faller långsmal och sirlig framför den.

Jag smyger mej försiktigt fram. Det är så tyst att jag inte vill störa.

Framför stugan sitter munken på en bädd av mossa och väl insvept i snö.

I julas hade jag satt lite vit fårpäls runt hans haka.

Idag har han iklätt sig en vintermössa.

Det ryker ur skorstenen och jag börjar längta efter en kopp te.

Lite till höger och bakom hallonen ligger min verkstad.

Jag njuter lite till av min stund där ute i stillheten.

Så hör jag fågelkvitter. Hela min kropp reagerar innan hjärnan riktigt hunnit fatta.

Glada fågelkvitter i januari solen.

Cannada gässen avbryter fågel serinaden när dom drar över åkern i sin v formation

Nej nu går jag in och gör mej en kopp med te. Men när jag närmar mej huset känner jag att jag måste kika in genom fönstren. Det känns lite spännande, även om vi bor där själva.

Att kika in genom fönstren ger mej en liten ny dimension av hur vi lever.

Om inte detta hus varit vårt, och jag kikat in genom fönstren, vad hade det jag då sett där inne, och vad hade det då sagt om dom som bodde där.

Det är med dessa funderingar jag kikar in.

Jaha där är köket, det ser välkomnande ut tänker jag. Oj vad frukt dom äter här, skeva handstöpta ljus. Men vad är det för orangedärborta på fönstren mitt i mot.

Ahaaaaa det är en blyinfattning i form av en blomma.

Jag går några steg till vänster för att se genom nästa fönster.

Oj öhhhhmmm rakt in i rumpan på en liten ängel. Rörigt folk är det nog allt ändå som bor här. Ser ut som om dom renoverar, varm och skön matta dom har. Hänger det något slags drapperi där till höger. Ser ju inte klokt ut. Vad tänkte dom med egentligen när dom hängde upp det.

Mitt framför kaminen. Nä men vänta, det är nog tvätt som torkar framför kaminen, påslakan kanske. Så är det nog. Smart.

Så går vi in Jag och Semlan. Jag gör mej en kopp te, men går strax ut igen. Inte kan jag dricka den där inne när det är så gudomligt härligt ute. Det får bli årets första kopp te utomhus.

Jag går bort och lutar mej mot ett av dom gamla äppleträden. Står så en liten stund med en rykande kopp

och suger i mej av stunden och ljuset. Ser underliga skuggor som skapats på snön av vinter torra växter.

Så kommer åter min skägg läpp till man hem och vi står båda två en stund till där i det bleka solskenet innan vi går in och gör oss lite till livs.

Jag får ett telefonsamtal om besök, och slänger snabbt ihop en sockerkaka och tar fram hembakt bröd ur frysen.

Köket fylls av fniss och jollrande läten. MOMO säger William och fortsätter med några obegripligt ord.

Vad spännande svara jag, så fortsätter han i vild fart in i sovrummet där Per sitter vid datan. FAFA (översättning PERFAR) hör vi han hojta, samma procedur upprepas . Så springer han där i mellan köket och sovrummet gång på gång barfota på kalla golv. Kom får jag känna på dina fötter säger jag. Men det var mjuka små varma fötter som jag fick i min hand.

Hästar, tuppar grisar allt läggs på rätt plats. Vi hör honom grymta och härma djurens läten där på golvet.

Gabriella sitter i barnstolen och viftar på armar och ben under glatt joller

Jag bara njuter av deras varande i vårt hem.

Underbara härliga lilla familjen.

Vi fikar och mörkret faller ganska snabt utanför fönster och dörrar.

Det blir dags för lilla familjen att fara tillbaka till lilla staden bortom åsen.

Jag går in efter att vinkat av dom. Det är stjärn klart och nästan vind stilla.

Vi diskar upp och ställer tillbaka.

Tar på oss varmt och går åter ut och tänder en komloj

Det tar en liten stund att få den fylld av varm luft

Snart

Nu släpper vi den säger Per

Så glider den iväg upp i luften och bort över åkrarna.

Vilket bra avslut på denna alldeles underbara dag.

2013-02-15T11:07:00.001-08:00

Nu är det kväll denna den 15 februari 2013.

Denna dag då grannens lille son fyllt 1 år, och säkert många andra med honom, Grattis hela världen.

Och här sitter jag och viftar på tårna och känner mej varm, glad och nöjd. Tv:en babblar lite i bakgrunden.

I min mun känner jag fortfarande smaken av rosen teet jag drack för en liten stund sedan.

Som turkisk rosen marmelad fyller detta te hela gommen med glädje. Näsan spritter till och vädrar. Det är svårt att hålla ordning på både andningsvägar och självreflexen samtidigt utan att sätta i halsen.

Himlen är nära i denna stund av njutning för gom och näsa

Direkt från Indien av dom finaste av vänner.

Liten Jamis sitter tålmodigt utanför vardagsrums fönstret på blomlådan och vill in.

Ha ser ut som om han suttit där en stund.

Snart säger hans ögon, snart kommer det någon och går förbi.

-Där kom någon .

Huvudet hans rör sig lite uggle likt från sida till sida på honom, spanar och kikar.

-Ser hon mej, rör hon (jag) sej mot dörren nu.

Jaaaaaaaaaaa, jag viste det, jag vissssste det, jeeeeeeee nu öppnas dörren för mej, lilla mej, endast för lilla mej.

-Bästa att skynda sej in så dom fattar att jag vill in.

Semlan dundrar runt katten, luktar och kollar av. Tittar på mej och menar. Skall han ha mat nu då skall jag ha det med, bara så du vet.

På golvet ligger hela sjok av tyger i underbara färger och glittrar.

Även dessa från Indien. Meter efter meter vecklar jag ut från deras inpackning, försöker svepa in mej i dessa. Hmmm hur gör man, trixar och fixar framför spegeln.

Men hur jag än bär mej åt så ser det underligt ut på mej.

Men så vackra dom är.

Jag virar in mej lite till. Beundrar verket med ett brett leende på läpparna.

Jag ser ju inte så där speciellt Indisk ut, men glittrar vackert och ser riktigt tjusig ut på mitt eget lilla sätt.

Jag fyller hela mitt huvud med dessa vackra tyger och låter dom vila där inne.

Snart hittar dom en form dom skall ha.

Nej det blir ingen bild på mej invirad i dessa underbara tyger.

Velly solly, happi pepel ut der in tis bigg vörld.

Denna färg klick käns väl görande för ögonen

mina.

Efter så mycket av vinter vitt och grått, ger det hopp om en annalkande färg förändring.

Jag stoppar in en liten boll i min mun gjord på valnötter, pekannötter, dadlar, aprikoser, kakao, honung och kokos.

Mmmmmm gott.

Fnissar vid minnet när en av döttrarna skulle ha en liten energi kick på en lång resa.

Med i bagaget fanns en liknande blandning. Många blev det på resan.

Var lite försiktig så du inte äter upp alla på en gång. Du är ju inte riktigt van att äta dom. Kan sätta igång magen om du har otur, var mina ord när vi packade ned dom.

Vid dotterns framkomsten blev stegen låååååånga till toan.

Men jag mumsar på. Toan är nära och jag är lite van vid dom.

I köket klingar skratten kvar efter middagen med mina vänner. Jag stannar kvar lite extra i köket och lyssnar till dessa kvarvarande toner.

Snart skall jag tassa in i duschen och använda min nya handgjorda tvål, även den med en kryddig doft av Indien

I ett fodral av formpressade banan blad ligger en rund liten hand gjord tvål. Med en alldeles lagom passform i handen.

Jag kommer att flaxa vilt i soffan, sedan jag satt mej där, resa mej och sätta mej helt utan anledning.

Bara för att få känna doften av kryddig tvål som blir i vinddraget av mina rörelser.

Men jag får vara försiktig så jag inte spiller ut mitt väldoftande te med mina yviga rörelser.

Där skall jag sitta och sticka raggsockor denna vinter kväll och veta att det snart kommer en färg förändring där utanför.

Tack älskade happy couple för underbara presenter och en underbar stund med er idag.

2012-12-27T07:31:00.000-08:00

Jag är så glad över mitt nya förhållande.

Lycklig och glad.

Tänk att råka ut för denna förälskelse mitt i julhelgen och dessutom snabbt och passionerat inleda ett förhållande utan den minsta känning av dåligt samvete.

Bara denna känslan gör mej nästan lyrisk.

Nu äntligen känner jag av det alla i medelåldern pratar om.

En ny slags frihet, och struntar i allt känslan.

Åt fanders med dåligt samvete.

Min nya förälskelse är stark och kraftfull och kommer från

Dorset.

Men det gör nästan ingenting, vi pratar inte så mycket med varandra, nu fnissar jag lite kokett trots allt.

Kyssarna våra får mej att känna hur det gungar under fötterna på mej.

Helt underbara är dom och smakar ljuuuuuvvvliiiiigt.

Tyvärr så är kanske doften från min Dorset förälskelse något mindre passionerad. Den stannar kvar i hela huset en lång stund efter våra möten

Men jag har ej ännu vågat att klaga över detta. Jag bara njuter och håller andlöst andan en stund.

Att sedan känna doften på mina fingrar en lång stund senare, ja det är nästan ljuvligt det med.

Så jag klagar nog inte trots allt.

Men snart, snart är denna förälskelse till ända.

Några få tillfällen till tror jag det blir, men sedan är det slut.

Jag får ju passa på när Per är på jobbet.

Lite hyfs får jag ändå visa.

Våran möten sker oftast i köket och vid köksbordet.

Mmmmmm ljuvligt ljuvligt.

Prova att kyssa den ni med. Kanske faller ni lika handlöst som jag.

Tack för denna andlöst goda Julklapps ost

2012-12-23T11:28:00.003-08:00

Ett stilla lugn har lagt sig över gård och stuga. Det blåser kraftiga vindar utanför dörren. I hallen är det kallt. Jag stänger dörren dit för att inte släppa ut värmen från brasorna i köket och rummet.

Katten sträcker ut sig i soffan, sneglar lite på mej och sträcker på sig lite till. Han njuter av stillheten han med.

Ingen liten hund i huset, hon är i staden och njuter av stadens liv och rörelse. Jag skyndar mej med stickorna. Dom slår taktfast mot varandra i en hastig marsch.

Bara lite till skall jag hinna innan jag går ut och ordnar med ved och fågelmat, bara lite till.

Ur garderoben plockar jag fram termobyxor och fluoriserande jacka.

En färgglad köttbulle hägrar sig i spegeln. Byxorna är för långa så dom får rullas upp.

Det prasslar glatt om mej när jag klumpigt rör mig framåt. Veden bäres in och jag ställer lådorna i hallen så länge, var gång jag öppnar dörren så kommer en pust av väldoftande rök från rökelsen som pyr från sin behållare. Det doftar tryggt och hemma.

Småfåglarna far runt i vinden och kämpar mot vinden för att komma fram till frön och talgbollar.

Jag fyller på så dom har fram till mörkret faller. Jag sneglar mot den mulna himlen. Det är inte lång stund till det är ljust.

Så går jag mot grinden för en promenad, jag har vinden i ryggen så promenaden går i vådlig fart framåt.

Där en bit fram åt vägen svänger jag till vänster och efter ytterligare en bit svänger jag åter till vänster.

Vinden friskar i, så glad jag är över alla mina kläder på kroppen. Jag stannar flåsande och stiger in i en hage.

Nu har jag kommit till en plats som jag ofta återkommer till. Den väcker min nyfikenhet. Det är något med denna plats som fascinerar mej.

Jag står med åsen på min högra sida och där rinner en liten bäck, där är den gamla gamla eken som jag bara når till hälften om när jag kramar den, och till vänster anar jag lämningar efter en liten stuga.

Eken lutar och följer vindens riktning. Jag ställer mej på lä sidan, skyddad från väder och vind. Känner den grova barken mot jackans rygg och känner leendet i mitt ansikte bli bredare.

Attjooooo

Jag nyser, vänder mej mot eken och ber om ursäkt.

Där vill jag stå en stund till, vill höra trädets berättelser om den lilla stugan och livet sedan den var ett litet träd. Men vinden friskar i, och jag får röra mej hemåt.

På vägen förbi den lilla stugan( ja det är ju bara grunden och fundamentet för spisen som är kvar, men i min värld ser jag stugan klart och tydligt )stiger jag in i den och känner tidens vingslagen dra förbi mina ögon.

Jag stiger åter upp på vägen och går hemåt. Vinden piskar mitt ansikte med små små flingor av snö, dom sticker mina kinder, och jag får nästan gå dubbelvikt i vinden.

Ibland vänder jag mig om och sträcker ut armarna och lutar mej i vinden, låter mej vila så en liten stund innan snöflingorna får fortsätta att ansätta mina kinder.

Åkrarna är nästan kala från snö, men den nya snön som kommer far i i rökmoln över dom. På vägen ringlar sig snön fram i grupperingar, som snö ormar i vådlig framfart på väg till en viktig plats. Jag tror dom var sena med tanke på farten dom hade.

I brevlådan ligger ett paket med ett kort på. Nyfiket klämmer jag på det.

Det är skönt att komma in i stugan igen, där glöder det fotfarande i spisen och jag stoppar in nya ved klabbar, lika så i köket.

I morgon är det jul afton.

Marken färgas sakta vit därute.

Jag önskar alla er därute en riktigt underbart härlig jul.

Utan stress, utan måsten, utan egoism och utan elakheter......

Med Lugn, med kärlek, med harmoni, med vänskap och värme.

Ha en alldeles underbart härlig Jul och var rädda om er

önskar jag er från mitt hjärta.

2012-10-26T12:11:00.001-07:00

Trädet som står nere i ena hörnet av trädgården, det träd som i lite över en vecka lyst klart gult. Det trädet som tog över solen ljus när det var mulet på himlen. Det trädet lyser inte med sina löv längre. Löven ligger skrumpnade och mindre gula på marken. Nu ser jag åter Hallandsåsen genom grenverket på alla de andra träden. Träd som mörka trådiga siluetter mot en för varje dag blekare himmel. Några kossor går kvar i sin hage på andra sidan bäcken och betar.Lugna rara kossor med blöta mular och vackra ögon.

Det smattrar på taken av stora hagelskurar. Jag ser hur hagelkornen studsar glatt och högt på marken.

Runda, stora och kalla ligger dom där. Som ett meddelande från Kung Bore, så att vi inte skall glömma att det är hans tid nu.

Jag trotsar denna tanke genom att tänka att det är som om någon var tröttnat på sin sacko säck och bestämde sig för att tömma den just här och nu. Dom där kornen kommer blåsa bort vid nästa vind by.

Men istället så smälter kornen sakta, det droppar från taken och nästa hagelskur trummar ned sin ankomst.

Tystnade faller i vårt lilla hus. Så skönt, så stilla. Jag vilar mej en stund i denna stillhet.

I fyra dagar har jag flätat små tunna flätor. Jag har fyllt Joannas huvud med dessa flätor.

Konstgjort hår som flätas in i hennes eget. Det tager sin lilla tid dessa flätor.

Rasta flätor. Hon är så fin i dom, i dessa flätor, min dotter. Under tiden har filmer flimrat förbi på tv:en, avbrutna av våra samtal.

En eller ett par gånger om året skapas dessa nya flätor, för att sitta i några månader och sedan plockas ur.

Lika glad när flätorna är dit flätade, lika sorgsen är hon när dom skall bort.

När Joanna var en yngre Joanna och gick i grundskolan, hade en klass kompis till henne frågat sina föräldrar om inte hon med kunde få flätat rasta flätor på sitt huvud.

- Nej barn svarade hennes föräldrar, det är bara knarkare som har sådant på sitt huvud.

Det är ett uttalande som får mej att både le och bli sorgsen.

Nu skäller Semlan , hon skäller som att det kommer någon på besök.......

Några timmar senare.....

Nog var det besök alltid. Tystnade byttes mot samtal, tända ljus, te och smörgås.

Ett mycket trevligt initiativ att svänga av för ett besök i landet Menlösa.

Kvar finns nu ett stråk av våra samtal, tesump och lite smulor.

De får ligga där och vila i ljuset från en begynnande fullmåne som strilar in genom fönstren.

I morgon kan jag kika närmare på dessa rester och fundera vidare på våra samtal och iakttagelser som gjordes, smulorna städas bort, tesump slängas i komposten mm.

Nu är jag bara trött och lite hudlös på grund av händelser runt mej, händelser utanför mej som jag ej kan göra något åt.

Även dessa händelser får mogna till vad som det skall bli av dem, och under tiden får jag vaggas med.

Att låta sig vaggas med är ett mycket mer givande och behagligare tillstånd än att krampaktigt göra motstånd. Hur krångligt det än må vara så går jag mer hel ur situationen, än om jag gör mej blind och döv.

Jag kände igår att det börjar bli dags att förbereda sig för detta.

Kanske det tar sin lilla tid, det är också ok.

Jag börjar med att nynnar på små visor under tiden......

2012-09-05T16:25:00.001-07:00

Klocka blev mitt i natten och lite till. Mörkret är kompakt utanför dörrar och fönster. Dagen vek hädan mot en ny dag. Snart är den här. Vindar har blåst med lätt kyliga vingslag runt mej idag. Jag kände dessa vingslag när jag plockade havtorn i min trädgård.

Intensivt vackra orange bär som sitter envist och intensivt, tätt tätt inpå buskens grenar. Saften från bären som sakta rinner utefter handen och armen på mej, och kylan som vinden förde med sig och svepte runt min rygg.

En dag av tystnad. En sådan dag där hjärnan har dialoger med sig själv. Dessa dialoger kan ibland skena iväg på ett förunderligt sätt.

Idag mulnade dessa dialoger i samma fart som molnen på himlen täckte solen.

Trampande efter gräsklipparen, räddande diverse insekter och djur på min framfart med mungipor som hängde tungt ned mot marken. Det var rent förunderligt att dom inte hasade i gräset och for in gräsklipparen.

Det är svårt att skaka huvudet tomt när den väl blivit angripet av dysterhet. Då hör jag en väns röst inom mej som säger ,att jag kan lura kroppen till glädje genom att skratta och le fastän jag inte är glad.

Härliga underbara ord. Så jag drar och hivar upp mina mungipor, vänder dom i motsatt riktning och känner hur rynkorna runt ögonen vecklar ihop sig.

Så fortsätter jag att vandra bakom min gräsklippare, men denna gång med uppåtpekande mungipor.

Här ar mycket att klippa och det tager sina modiga 3 timmar lite drygt. Under dessa timmar ler jag stadigt och känner hur det klarnar inom bords.

Känner dysterhet och ilska bytas mot lugn och glädje.

Så förunderligt ändå att genom att aktivera lite ansiktsmuskler så kan jag förändra min sinnes stämning så radikalt.

Jag bestämde mej att utöva denna aktivitet av mina ansiktsmuskler dagligen, Det skall bli mitt nya gymnastikprogram.

I trädgården stannar jag och står helt stilla. Tittar på växtligheten runt mej. Ser växter som kommit i skymundan, ser hur jag måste göra förändringar och förflyttningar.

En del stora ,en del små.

Ibland vill inte spaden riktigt ned i marken, jag tar det som ett tecken på att växten vill stå kvar. Andra gånger smälter spaden ned i marken, och allt går lätt

Per sa jag här om dagen, jag behöver din hjälp att flytta en stor växt. När man säger så till min skägg prydde man, så kan man se hur han stelnar till. Men man måste känna honom väl för att kunna se det.

Det där lilla krampaktiga leendet och ögonens något förstorade stela blick.

En blick som säger.

Ååååå nej hon vill ha hjälp i TRÄDGÅRDEN. Och känner jag henne rätt så går det ej att förhala. Ve allt trädgårdsarbete. Tvi och åter Tvi, hjälper det månne om jag mumlar en formel av okvädningsord.

Jag ser resignation i blicken när han gåttigenom allt och kommit fram till att det ej finnes någon återvändo.

Några dagars frist får han dock, men jag återkommer med min önskan om hjälp, och då för att åter se detta utspela sig för min blick.

I verkstan står en ugn snart färdig för bränning, på arbetsbordet står en docksäng i förvandling från skitigt vit till svagt svagt blålila och med blommig tapet limmad på gavlarna.

Madrass och säng kläder skall sys och försköna denna lilla bädd redo att mottaga diverse saker att nattas i. Bredvid docksängen ligger ett fönster som bättras på. Fönstret som skall sitta i mitt skafferi.

Så varde det åter ljus i skafferiet.

Vi byter fasaden vid köket och skafferiet och det visade sig att det tidigare har suttit ett fönster där. Och vad är väl ett skafferi utan ett fönster.

I detta lilla hus är det inte så särdeles ljust.

Så allt ljus som kan fås tages tacksamt emot.

Käkarna knakar i en enorm gäspning, det är dags för mej att uppsöka prassliga lakan och pussa på en drömmande Semla.

God Natt där ute i stora vida världen

God Natt

2012-08-14T05:01:00.001-07:00

Smultronlikör

Smultronpunch

PunchDoftandeSmultronRakuLikör.

I te skåpet vid murstocken står två flaskor renat. Dessa flaskor står där i väntan på att omvandlas till tinkturer.

Det här hoppas jag bli en alldeles särskild tinktur.

En tinktur som används när saknaden av sol blir förstor.

I bokhyllan som står vid samma murstock i köket plockar jag fram en bok.

En bok med vägledning på underbara likkörer.

Jag bläddrar runt i den och mins. Så många av dessa jag gjort. För många år sedan när jag inhandlat denna bok så bodde vi i ett litet hus vi hyrde. I den trädgården och även i andras trädgårdar plockade jag diverse ingredienser. I fönstren i det lilla köket stod burkar och sög åt sig solljuset och glimmade i underbara färger. Var morgon pratade jag med mina burkar undersökte och tillsatte bär och socker. Smakade och funderade.

När denna ritual var avslutad doftade köket förföriskt och jag var lätt snurrig i huvudet.

En del likörer finns fortfarande i mina gömmor.

Ja det var inga små mängder som tillverkades den sommaren.

Några underbart härliga, andra fick mogna och vissa blev aldrig vad jag trodde dom skulle bli.

Jag återgår till nuet och funderar, tittar i registret och hittar vad jag söker.

Smultron likör.

Här rekommenderas även att göra en Smultron Punch

Ordet triggar mina sinnen och jag kan nästan förnimma smaken i min mun.

Hur blir denna smak om jag nu tillsätter lite rökighet.

Kan fungera...... faktiskt tror jag det kan funger.

Jag ger mig ut på jakt efter smultron i min trädgård. 5 dl smultron. Det behövs nog mer men det är en bra början

En flaska med bred hals tages fram. Den skulle egentligen varit till rabarbersaften som står och väntar ut sig själv några dagar till. Jag tager en annan flaska till saften bestämmer jag mig för.

Jag blandar renat och arrak.

Pluppar i mina smultron, dom hoppar glatt i flaskan med små plumsanden.

Arraks doften, spritånger och lite smultron doft fyller luften runt mej.

Glädjeskutt i mitt inre.

Jag skakar flaskan och tittar in i den gyllen vätskan. Ser något i botten på flaskan, ser det inte ut som en liten skalbagge.

Ååååå nej det är en liten skalbagge.

Ser hur den kämpar där i spriten. Åååå stackars stackars.

Jag skyndar mellan skåpet och diskbänken. Tar fram en en skål och skyndar mej att hälla ut smultron och sprit. Det skvätter utanför, men så får det vara, här är det frågan om liv och död.

Smultronen flyter i skålen och gör det omöjligt att se vad den lille gynnaren är.

Jag skyndar mej att få bort smultronen, och där är den, jag fiskar upp den, sköljer av den spriten på dess kropp med några droppar vatten.

Är den död.......

Ser att den rör sej lite..

Herre gud vad den måste vara full.

Den sitter där på disktrasan

Jag lägger disktrasan med skalbaggen på utanför köks dörren. Det fläktar lite i luften, kanske piggar den på sig.

Jag går in och hämtar ett litet stycke tunn nylon, knyter ihop det i ena änden.

På min väg ut går jag förbi skalbaggen och ser att den har rört sig.

Så skönt. Då han jag kanske att rädda den ändå.

Jag går bort till tunnorna med det brända såg spånet som blivit efter rakubräningen.

Där fyller jag mitt lilla knyte och gör en ny knut för att inget skall ramla ut.

Håller det lilla paketet i mina händer och luktar på det.

Mmmmm jo vist luktar det raku.

Vandrar tillbaka till köket och ser att skalbaggen har flugit sin väg. Jag undrar allt lite om han vinglade på sin färd.

Jag skulle velat se det, men är nöjd över att det blev en färd för den i alla fall.

I köket fyller jag en burk med socker och stoppar ned mitt brända knyte där i.

Nu får jag snällt vänta och se om det blir som jag tänkt mej. Smultonen skall få sällskap med mer smultron för att sedan ligga och vila i spriten i 3 månader.

Sockret skall jag tillsätta när jag fått den rökighet jag vill ha på den.

Men kanske kanske skall jag ta en liten mängd smultron sprit och testa först.

Det är ju synd om det blir en massa äcklig likör

Jag står där i mina begrundningar när jag hör hur det skramlar i badrummet.

Sneglar och ser tvättmaskinen på upptäcksfärd igen.

Denna tvättmaskin har börjat göra små och större upptäcksfärder i vårt badrum.

Ibland är den rent rabiat i sin färd.

Dom dagarna får jag plocka fram dammsugaren för att återställa verkligheten där inne.

Idag när jag puttar tillbaka den till dess plats, passar jag på att fråga om det är så att den kanske vill flytta hemifrån.

Jag fick inget svar,kanske den begrundar denna min fråga.

Jag skall ställa den igen vid tillfälle

För är det så att den vill flytta hemifrån och se lite mer av världen, ja då skall jag inte hindra den.

2012-08-05T04:29:00.000-07:00

Jag söker med mina händer över bordet bakom datan. Letar efter mina glasögon. Inga där. Hör en liten suck undfalla mej när jag reser mig upp för att hämta dom.

Så där ja. Nu är dom åter på min näsa för att vila där en stund.

Jag har gått min runda i trädgården. Samlat ihop vad den hade att bjuda på denna söndag. Jag glömmer alltid att ha något att samla i, så det blir att jag viker upp en bit av arbetströjan, och fyller den sakta med bondbönor, ärtskidor och squasch. Min hand går på upptäcksfärd bland smultron plantor, hallon snår och blåbärsbuskar.

Min mage blir mätt. Det börjar falla ett lätt regn. Jag känner luften ändra grader och bli svalare.

På min färd bland smultron känner jag doften av bränt sågspån från raku ugnen.

Det doftar gott och hemtrevligt i min näsa.

Jag står där och funderar på min ugn och min keramik allt medan munnen fylls av smultron smak och regn dropparna faller.

Smultron och Raku bränt. En mycket lyckad kombination.

Tänk om jag kunde göra en likör med den smaken. Fniss jag tror jag kanske blivit ensam om att få drick upp den. Ack så trevligt.Att få sitta framför brasan en vinter kväll och smutta på min rakubrända smultronlikör.

Men åååå så trevligt det känns.

Jag får nog fundera på detta lite känner jag. Fundera ut hur detta skall gå till.

För några dagar och nätter sedan hade vi en Rakubränning.

En alldeles underbar sådan

Alldeles vindstilla, ljummen luft, lyktor som lyste upp behjälpligt, veden som sprakade och brann, doften av bränt sågspån och fullmånen som strödde silver över oss.

Fotografi Katti Wennerström

Dessa våra Raku nätter ger en mersmak på livet. Känslan av delaktighet i livet växer och lägger sej som ett mjukt leende i själen

Fotografi taget av Katti Wennerström

Vi förflyttade oss från glasering till torkning av alster till ugnen med sin hetta till sågspånet och sedan sist till vattnet. Jag hör små ljud av förundran när sotet tvättas av i ljuset från min fars gamla arbetslampa.

Krackeleringar träder fram

Fotografi taget av Katti Wennerström.

Fotografi Katti Wennerström

Lödder och sot sköljs av

och vi fascineras som alltid över dessa vackra saker som kommer fram ur sot och aska. Tänk vad eldens hetta kan skapa tillsammans med ämnen från moder jord

Tiden går och allt har ett slut. Så även denna gång. Rökdränkta kramar delas mellan oss och jag ser billyktorna försvinna i mörkret. Inne från huset hörs snarkningar. Där ute är det stilla stilla och luften skön. Jag tänker säng och känner hur hela mitt inre protesterar. Jag vill njuta lite till av denna natten. Jag plockar undan röjer upp och häller upp en kopp te till mej. Sätter mej till ro vid det lilla bordet vid min verkstad.

Faller in i stillheten och tystnaden. Det är bara ett svagt surrande läte som hörs från vindmöllan en bit bort. Ett behagfullt ljud

Månen är mjuk för en gång skull. Jag sörplar på mitt heta te och faller till ro.

Inga tankar stör mej, känslan av att bara få vara i stunden är behagfull.

Tillslut får jag ändå resa mig. Mitt te är slut sedan länge och min kropp börjar känna av nattens timmar.

Lampans ljus vid husknuten faller på krassen som blommar, en bild som ger mej en känsla av förestående höst.

Där inne stänger jag dörren och tassa mej försiktigt genom rummen.

I vardagsrummet lyser det ett svalt ljus genom fönstret och bildar skuggor på bordet nedanför.

Tänk hur allt förändras i ljuset från en måne. Hur fantasin kan fara iväg med en till oanade ställen.

Men så ej denna natt.

Denna natt är fri från oanade ställen.

Denna natt tillfaller Landet Menlösa

2012-08-01T01:14:00.000-07:00

Dagarna kom och dagarna gick.

Våra födelsedagar, dom knackade på, stannade några timmar för att sedan vandra vidare till nästa..

Två dagar innan jag fyllde 26 låg jag på BB på Östra i Göteborg.

Tidigt på morgonen den 28 kom Joanna till världen. En något krånglig förlossning, som avlöpte väl.

Liten späd med stämband som vibrerade av indignation låg hon där.

Döpt efter ett namn som flimrade förbi från en amerikansk film rolls lista.

Jag mins känslan när jag såg namnet, det smällde till i solarplexus och blev varmt.

Detta är namnet hon skall bära tänkte jag

Jag min ej filmen.

Joannas födelsedag firade vi några dagar tidigare i år.

Till Margretetorps Gästgiveri for vi för att inmundiga en hotell frukost där.

Joanna kom kungligt på bönpallen bakom Robbin

Vi sneglar förväntansfullt på varandra jag och Alex. Vi var så nyfikna på hur Joanna skall reagera på sin present

Men vist ser hon nöjd ut. Oooooiiiiii hörs det i pappret när hon sliter upp det och kikar samtidigt

Ett falmskärmshopp. Inslaget i brunt papper med glada snören.

Ett falmskärmshopp med fotografering I nästa paket ligger två biljetter till utomhus teatern Stormen, som spelas i skymningen i Kullabergs klippiga teräng.

I vår familj har vi gjort så att även mitt andra barn som ej fyller år samma dag får ett paket.

Må så vara att dom är stora bägge två, men traditioner är till för att stanna.

I hennes paket är det inget falmskärmshopp

Mamma jag hjälper dej, säger Wille och prasslar vilt i papperet.

Där uti paketet ligger ett par rejäla vandrings skor för kommande höstpromenader.

Hotellfrukostar ger en sådan lyxig känsla.

Att få sitta och mumsa, springa och hämta i flera omgångar.

Bröd, yoghurt med roliga toppingar, äggröra, sill, frukt, grönsaker, plättar, maränger, te,

Vi reser oss upp vid vårt det runda bordet vi sitter vid.

Sjunger högt, men jag hör att vi ligger några tonlägen lägre än vad vi brukar.

Hänsyn tror jag Per skulle säga.

Det kliar i mungiporna på mej att få öppna upp och hojta högre

ÄR DET EN VANLIG DAG

NEJ DET ÄR INGEN VANLIG DAG
FÖR DET ÄR NANNAS FÖDSEDAG

HURRA HURRA HURRAAAAAAA

Wille lutar huvudet i handen med mycket alvar i blicken.

Underbara unge. Jag skulle kunna sitta och pussa på dessa runda mysiga kinder en hel dag.

Men det är nog inte så ömsesidigt.

Jag får nöja mej med stulna pussar då och då. Känna känslan djupt där inne i mej och smaka på den där känslan allt i mellan åt istället.

Vi blir mätta tillslut och beger oss ut i solen som värmde gott den dagen.

Borta under träden står motorcykeln, och den skall William få prova att sitta på innan vi far iväg åt var sina håll.

Waaaoooooooooo säger Wille

Waaaaaaaoooooooooo hör vi igen där under visiret med jämna mellanrum.

Han gasar, tittar förundrat på sej själv i backspegeln, fäller upp visiret, fäller ned visiret, gasar lite till

Ögonen lyser. Det är jätte

Waaaaaoooooooo

Min födelsedag kommer några dagar senare.

Trött och sliten efter hantverksmässan som just varit.

Ett halvt slag i sju på morgonen kommer Per in med en bricka.

En bricka fylld av blommor, smörgås, tårta och paket.

Att fylla år är bland det bästa jag vet. Må så vara att jag bara blir äldre och äldre, men känslan av att få ha en egen dag med paket och tårta är helt underbart.

Per åker iväg till jobbet, jag hasar mej ned bland lakan, kuddar och täcke en liten stund.

Känner morgon kylan strömma in genom det öppna fönstret.

Känner igen den där fuktiga kyliga lukten.

Så då kom den där dagen, på min födelsedag dessutom.

Sommaren som tar steget in en senare sommar, Första steget inför hösten.

Tillslut stiger jag upp. Jag väntar gäster

Jag dukar upp och fixar till.

Tillslut kommer dom, stora och små.

Vi stoppar än en gång i oss en frukost omgång, men denna gång i Menlösa.

Är det inte dags för tårta nu säger jag just som sista bröd tuggan svalts.

Små fingrar är snabbt framme för att känna och smaka.

Mmmmm hör man mellan fingrarna i Williams mun.

Leksaks hunden har även den fått en omgång tårta. Vit om nosen av florsocker, innan William lägger ned den, för att den skall få gnaga på Semlans ben knota.

Min födelsedag fylls med paket, fniss och skratt som lägger sej som glittrande pärlor i hörnen.

Vi jagar varnadra på gräsmattan medans vi stoppar munnen full med hallon och smultron. Vill du ha vinbär frågar jag Wille.

Han tar ett bär, tittar på det och ryser i hela sin lilla kropp. Tittar på mej och slänger iväg det.

Nej jag tror inte han vill ha det. Vi leker spöken i te skåpet och springer åter runt med fingrarna spretande framför våran ansikten Uuuuuuuaaaaaaaaoooooo låter vi och ögonen glittrar av spänning och fniss

Inne i köket finns en liten lite hall som vetter ut mot min verkstad. Där finns en griffeldörr.

Snille Wille skriver för fulla muggar, gnager på kritan och skriver vidare.

Det här är en bra liten hall tycker Wille, den går att användas till mycket. Man kan stänga dörren och få vara i fred där, utan att dom vuxna lägger sej i vad man pysslar med.

Kom säger Alex, kom så byter jag din blöja. Wille ligger alldeles stilla med näsan i mattan.

Han syns inte

Men bort då, jag syns ju inte. Bort......

Blöjan blir bytt tillslut.

Men då är det dags för liten trollsöt marsipan prinsessa istället

En blöja till blir bytt.

Klockan går mot eftermiddag och mina gäster reser hemåt

Fnissen och skratten ligger kvar i hörnena, jag tassar runt och sätter på en diskmaskin och en tvättmaskin allt medans leendet leker i mina mungipor.

Då knackar det på dörren.

Där står Christina med en korg fylld fint till mej.

Mitt hjärta fylls av värme och mina ögon av varm vätska.

Jag vinkar glatt till dom när dom åter far iväg.

Jag går in och kikar vad som finns i korgen.

Överst ligger ett hjärta med texten

Till en

av de finaste

rosorna i Guds

trädgård

från

I korgen finns marmelad godis med rosen smak, en burk rubinröd rosen marmelad, rosenvatten, rosen tvål och rosen doftande dusch gel.

Jag fyller munnen med godis marmeladen och känner en mjuk härlig smak fylla munnen.

Per ringer igen och ber mej ännu en gång titta i ett skåp. Jag går dit och öppnar även detta skåp. Där ligger en present till.

Jag går en sväng och öppnar alla skåpen ifall det ligger något mer paket någon stans. Men nu är dom slut.

Det har blivit en fin liten hög av presentpapper. Jag öppnar spisluckan och gör ordning en brasa, och in åker present pappren.

Med en kopp te, en filt och en Semla bredvid mej slår jag mej ned i soffan och känner att en förkylning knackar på och vill gratulera

Jag tror denna förkylning är släkt med den förra.

Det är inte alltid lätt att vara älskad.

2012-07-30T11:37:00.000-07:00

Munnen min är full av rosen marmelad, sötman och mjukheten är nästan explosions artad. Mmmmm gott. I morse fylldes huset med glada födelsedags sånger.

Klockan slog halv slag i 7. Per stegar in i vårt sovrum, i händerna bär han en bricka fylld av blommor, smörgås, tårta, te och paket. Ååååå så jag älskar att fylla år. det är så underbart att få ha en alldeles egen dag, en dag som sakta fylls av händelser och hurrarrop.

Efter detta hastar han iväg till jobbet sitt. Själv kasar jag ned lite till mellan täcke och lakan. Tänker att en liten stund till ligger jag här.

En liten stund gick, och jag känner mej lite rastlös. Det är dags att börja dagen. Kroppen är fortfarande trött efter helgen på hantverksmässan , och veckorna av slit innan den.

Natten var tung och drömlös.

Sakta börjar jag ordna och stöka. Dukar fram för kommande gäster, röjer undan gårdagens te mugg och morgonens mumsande.

Det är uppehåll där ute. Jag tar med en liten skål när jag går ut i trädgården. Den fyller jag med hallon och smultron.

Så kom dom då. Mina fina små och stora.

Vi äter nybakade bullar. Proppar i oss dessa goa bullar. Även jag gör ett undantag. Sååå gott

Smultron och smörgåsar ligger tryggt i magen.

Liten trollunge ligger i köks soffan, nyäten även hon.

Är det inte dags för tårta nu. Jo men vist är det det.

Tårtan åker fram, och snabba Wille fingrar är där och känner på den.

Små fingrar åker in i munnen. Mmmmm sött mmmm.

Den lilla tyg hunden har även den varit i tårtan och smakat innan den får smaka vidare på semlans ben knota

Dagen fylls sakta av fniss och skratt. Vi går på upptäcks färd bland trädgårdens hallon och smultronplantor, vi leker spöken och låtsas skrämma varandra från vett och sans. För några timmar vandrar vi in i varandras inre trädgårdar och busar runt i dom.

Vilken fantastisk gåva att få möjligheten till detta.

Där i den lilla lilla hallen mot min verkstad finns en griffel dörr. Allt min hjärnan inte kan hålla i minnet kan skrivas ned där.

Litet snille fyller i med och lägger till. Smakar gott den där kritan, gnager och smakar. Den där lilla hallen är bra för andra saker med. Den är så där lite vid sidan om.

Helt perfekt att dra sej undan i när man vill bajsa i blöjan i smyg.

Kom säger Alex, kom så skall jag byta din blöja.

Jag lägger mej ned här och ser er inte, säger William

Nej bort försvinn, jag finns ju inte just nu.

Blöjan byts och allt är åter gott. Snart är det dags för lillasysters blöja.

Storögd, fjunig och förundrad över världen. Fylld av pussar från oss alla och även från Semlan.

Klockan tickar och det är dags för hemfärd.

Fnissen och skratten ligger kvar som pärlor i hörnen och fyller gästernas tomrum. Ett leende leker i mina mungipor.

Diskamaskin och tvättmaskinen startas, jag röjer undan. Det knackar på dörren

och utanför står finaste fina Christina med en korg fylld av rosentema.

Rosen tvål, Rosenvatten, Rosenmarmelad,Rosen godismarmelad Rosendoft i i hela korgen. Ett hjärta är fyllt av text.

Till en

av de finaste

rosorna i Guds

trädgård

från

Mitt hjärta värms till bredden, mina ögonen fylls av varmt och min mun fylls av Rosen marmeladgodis. Jag ser dom fara iväg och jag känner mej ofantligt lyckligt lottad.

Jag faller tillbaka i tanken på Onsdagen som varit. Hur vi samlades vid Margretetorps Gästgiveri för att äta en god frukost och för att fira Joannas födelsedag.

En födelsedag som firas några dagar i förväg. Helgen var vigd till andra ting.

Tänk att för 25 år sedan låg jag där på BB med en nyutkommen liten Nanna. En tuff förlossning. Och nu sitter vi där och skall äta fin frukost.

Vi kramas och smusslar med paket. Ett stort runt bord ordnas för oss.

Paketen läggs på bordet. Ett framför Alex, så som det alltid har varit. Ett framför Joanna som ju var dagens jubilar.

Vi tittar och iaktager henne stint, vi vill se hennes min.

Jo men vist lyckades vi. Glad och glad igen sitter hon där med sitt uppsprättade paket.

Ett fallskärmshopp blev det. En önskan som länge funnits och som gick i uppfyllelse.

Nästa paket var två biljetter till Stormen,utomhusteatern som spelas ute på Kullaberg.

Det blev en nästan, födelsedag fylld av upplevelser.

Den varar liksom lite längre då

I Alex paket ligger ett par vandrings kängor, inför höstens promenader.

Jag kan hjälpa dej att prassla med ditt paket, säger William

Max frågar William hur vuxna brukar göra. Du menar så här gör William. Allvaret är stort. Vi fnissar.

Vi sjunger vår grattis sång några gånger till och blir helt plötsligt bara så mätta och trötta. Dagen knackar på och vi avslutar vår frukost.

Ute på parkeringen får William prova Robbis motorcyckel och hjälm

Waaaaaooooooooooo

hör vi där under hjälmen och visiret.

Waaaaaaoooooooo

hör vi flera gånger om. Robbin gasar med reglaget och lyckan är fullkomlig.

Två familje födelsedagar i tät följd.

Ååååå så lycklig jag är över att ha denna min familj.

2012-07-20T14:19:00.002-07:00

Närgångna flugor surrar runt mej i denna stund

Min verkstad kändes full av flugor när jag kom ut i den igår. Hur i hela friden skulle jag kunna jobba i detta surr av närgångenhet. Jag stegar in i huset igen och hör mej själv säga - Per. Jag har fullt av flugor i min verkstad, kan du komma med ut och smälla ihjäl dom.

Han tittar lika förvånat på mej, som jag känner mej över dessa ord från min mun.

När slutade jag att själv att taga dessa individer av daga.

Igår skedde detta tydligen.

Och lika tydligt verkade det som om jag anlitade Per till att avsluta deras liv.

Förundran över mej själv en Juli torsdag i nådens år 2012.

Jag känner att jag måste ta tillbaka mitt gamla jag i denna flugfråga

Bredvid mej står nu en skål med nyplockade röda vinbär. Mosade med socker. Transparent röda och knastriga av socker fyller dom gommen. Spottkörtlarna krampar i ett försök att hålla jämn takt med verkligheten, verkligheten som ögat just berättat.

Semlan ligger trött bredvis mej på köks soffan. En kvällspromenad avslutade arbetsdagen.

Uppehåll och ett gyllene ljus gav hopp, om att det trots allt finns en sol. Vete fält som sakta börjar gulna lyser gyllene. Jag glömmer kameran hemma. Vi skulle ju bara gå en sväng. 16 nyanser av grönt möter mina ögon, fält som böljar som havets vågor i en stilla bris, himlens moln som speglas i vattenpölar, svavelfärgade moln öppningar på himlen över de gulnande vete fälten.

Jag för höger handens fingrar mot tumme så det bildar en tunnel, den tunneln för jag mot mitt ena öga för att på så sätt skärma av alla intryck och bara se det som finns i denna min hands cirkel. På detta sätt vandrar jag vidare, allt medan Semlan snosar och för promenaden framåt.

Begränsningen av mitt synfält gör att världen helt plötsligt öppnar sej till dom mest häpnadsväckande vackra vyer.

Allt medan kameran ligger på köksbordet där hemma.

När jag kommer hem öppnar jag upp ett bildarkiv på datan för att titta på några bilder jag tog här om kvällen.

Kvannen. Min så högt älskade Kvanne. Så hög och ståtlig som min kvanne är detta år, ja så hög har jag aldrig haft den innan. Över två meter står den där med sina fyllda blomkorgar fulla av frön. Tunga av regn håller vissa grenar på att ge vika.

Grannens fru kom förbi tidigare i somras och undrade om jag odlade björnloka.

Lite i förbigående nämnde hon att den växten försökte dom att i största möjligaste mån utrota från sina ägor.

Men nej det är min fina fina kvanne som står där på rad i all sin prakt-

Det vinglar det fram en fluga på skärmen just i denna stund. Ser hur den flyttar kroppstyngden till sina fram ben, för att i nästa stund lyfta bakbenen i luften och gnugga dom i en tvagnings procedure, allt i skenet från det blå ljuset på data skärmen. Jag hör Semlan smälla igen munnen och smaska. Det låter som hon fångade en. Duktig vovve. Ja ha ja och där kom en till fluga patrullerande på skärmen. Den stegar rakt fram till den som just tvättat bakbenen. Åååååå nej inget kopulerande på min data skärm.

Attans flugeländen.

Jag har bestämt mej. Jag går och hämtar flugsmällaren. Jag är nu åter Maria Flugdödaren..

Kopplar på en bister min och handen höjs i en hotfull gest.

Den första smällen hörs i natten.

Jakten har börjat

2012-07-12T14:08:00.000-07:00

Jag sitter i köket, äter lite hemmagjord fudge och dricker vatten. Där utanför fönstren är det ett mörker som landar i fuktiga trädkronor. Jag ser en förändring i mörkret. Det ger mej en liten föraning av hösten. Men kanske är det så att regnet hjälper denna känsla på traven. Växterna i min trädgård ligger platt utefter marken. I skuggan av skyfallen som kommer bestämde dom sej för att ge upp. Att lägga sej för att vila utefter marken istället för att stolt resa sej mot himlen och en sol som inte vill visa sig. Jag får ge mej ut i morgon för att se vad som räddas kan. Det härjar en segdragen förkylning här i huset. Jag förundras över kroppen och dess produktiva engagemang Mjuka pappers näsdukar glädjer min näsa mycket dessa dagar. Per hostar och nyser sej även han fram i livet. Ryckigt går vår färd framåt. I verkstaden jobbas det sakta sakta för ett färdigställande inför Hantverksdagarna i Båstad sista helgen i Juli. Men jag är lite sent på det denna gång känner jag. Varför är det alltid så. Jag tänker, men än är det gott om tid, vist hinner jag.

Sedan står jag där med mitt begynnande skägg i brevlådan och upptäcker att kanske var det ändå så att tiden var närmare verkligheten än vad jag trodde.

Dörrar och fönster stängdes om verkstaden i dag, och en brasa i kaminen tändes. Det är så fuktigt i luften, att leran har svårt att torka. Dagarna går, jag klämmer och känner, bara för att upptäcka att skillnaden från föregående dag var liten. Men idag har en glad liten brasa sprakat och värmt.

Jag hoppas skillnaden märks i morgon dag när jag åter kommer på min kännar runda. Det börjar bli trångt på hyllorna där ute. Mina saker varvas med elevarbeten. Kurs alster som väntar på att glaseras. Om ändå regnet kunde sluta för en tid så vi kan bränna lite i ugnen därute. Jag måste undersöka den och åtgärda den lite innan vi bränner i den igen.

Måstena är många som gör sej påminda, jag blir andfådd i själen. Försöker blunda lite gran, bara för att upptäcka att jag blundat för fel saker. Förr hade jag blivit orolig över mitt betende, men idag rycker jag lite förundrat på axlarna, skakar lite på huvudet så hår trasslet mitt uppå rör sej. Det ger mej känslan av att vara teskedsgumman. Men det hjälper föga att säga Göta Petter har jag märkt. Däremot har jag på senare tid börjat låta som den värsta avloppsrensare. Det är så jag själv rodnar emellanåt Sneglar mej lite generat omkring, bara för att upptäcka att nästa harang är mer och värre än den förra. Det måste var så att jag blivit påverkad av att ständigt vandra runt i arbetsbyxor med många fickor. så bra att ha för att fylla med skruv, spik, pennor, sekatörer mm. Sådant som jag glömmer att taga ur och som gör att tvättmaskinen stannar. Nääää hojtar jag då till Per, nu har skiten stannat igen. Per kommer då, skruvar av, lyfter ur och tar fram. Detta är fynden för denna gång säger han och står där med handen full.

Va.... säger jag då. Har DU inte plockat ur fickorna på dina arbetsbyxor innan du lägger dom i tvättmaskinen.

Var tog min kvinnlighet vägen. När försvann den, hur förvann den och var det så att den blev utmanövrerad av arbetsbyxor, snus och ordval som får den mest förhärdade att rodna.

Det måste bli en ändring på detta sa jag en dag till ett av mina barn, när vi stod och pratade. Den dagen ni ser mej springa runt här i högklackat och klipper gräset. Ja då vet ni att en förändring har inträffat. Jag ler lite över denna syn, för jag måste tillstå att jag har svårt att se detta ens för mitt inre. Jag undrar just vilken sorts högklackat jag skulle välja för min framfart i trädgården. Vass klackar för luftning av gräsmattan kanske, eller lite grövre med kilklack för att gräva upp potatis, höga platåpumps för att plocka ned äpplena från träden. Röda blanka när jag skall plocka tomater i växthuset. Men jag tror nog ändå att jag får börja med mina min mun. Den mun som är smal med ofylliga läppar strax ovanför min spetsiga haka. Hakan ja som nu mer har en kompis. Men dom där smala läpparna som ibland blir väldigt smala och mer likanar ett streck. En gång på åttiotalet gladdes mina ögon över läpp pennan, dom gladdes så mycket att dom övertalade läpparna att prova detta roliga instrument av förhärligande. Rita och förstora, bestämde sej handen i samspråk med ögonen. Njaee... tvekade läpparna. Men övertalades och lät det ske. Fylliga läppar skapades ur tunna läppar med hjälp av en läpp penna. Mins askungen när klockan slog tolv. Så även mina läppar. En härlig kväll och jag trodde bilden av fägring var kvar hela kvällen. Min spegelbild efter tolv slaget var en annan. Där synes smala läppar med en röd båge en bit ovanför. Men var tog all övrig färg vägen. Ja det var sista gången läpp penna användes. Smala läppar får vara smala läppar. nariga kan dom bli ändå. Orden som kommer ur dessa läppar är dock fylliga och runda. Inte behöver dom bli lika smala som läpparna men kanske bör dom dock filas till lite för att bättre få plats i öronen.

Nu börjar det blixtra därute i mörkret. Jag skall släcka ned här inne nu och beskåda detta skådespel där ute.

2012-07-03T07:08:00.003-07:00

Tänka att det är sommar. Det är sommar och tiden bara flyger förbi mej i vådlig fart. Jag tänker ibland att om jag bromsar min dag, så rusar kanske tiden mindre snabbt förbi. Men jag har inte märkt någon skillnad. Fast jo det har jag ju, jag mår bättre de dagar jag stannar till. Idag är en sådan dag då jag försöker bromsa upp och vara mer lyhörd för det som finns runt mej.

På diskbänken står just nu en skål med vackert röda jordgubbar. Dom har jag lyssnat på. Dom viskade förföriskt när jag gick förbi dom i förmiddags. Kom, kom, vi är solvarma idag, kom, kom och smaka på oss. Låt oss förgylla din dag med vår sötma. Hur kan jag motstå en sådan lockelse.

Dom skall strax ned i min mage och färga den lika vackert röd.

Färgglad mat. Sommar mat.

Ute på gräsmattan viskas det inte. Det tjattras för fulla näbbar. Hundra tals sitter dom där, dessa stjärtlösa pigga små starar. Unisont lyfter dom vid minsta ovälkomna rörelse. Som ett flygande sillstim täcker dom himlen för en liten stund, för att lika snabbt komma tillbaka och musa vidare på maskarna i gräsmattan.

Här inne ligger det som en filt av dämpade ljud. Per har jobbat natten.

Jag till och med tänker lite tyst för att inte störa sömnen han så väl behöver.

Mina tankar vandra till dagar som varit. Jag stannar till i tanke flärpen som det står Natt Raku på.

Den tanke mappen är full av kreativ härlighet. Bilder av dessa nattliga händelser seglar upp för mitt inre öga.

Vi hade dessutom sådan tur med vädret

Jag och Semlan anländer till Kattis lilla korsvirkes gård i Åstorp / Södra Varalöv

Skröjbrända vackra skålar som Katti gjort och präglat med spets.

Det glaseras för att sedan läggas på en glödbädd för torkning.

Det sprakar och gnistrar för fullt. Presic så som det skall.

Det glöder över allt. Ljus och marschaller, glödbädd för torkning , ugnen och dess skorsten och för att ej glömma en solnedgång. Det är vi inte bortskämda med denna sommar.

En bild som beskriver sig själv

Det är dags att öppna ugnen. Herre Gud, hur kommer det att se ut ....

Där står Kattis skapelser. Åtrån, Madonnan och Livets tallrik som lågorna närgånget omfamnar.

Vi plockar ut de glödande alstren för att sedan lägga dem i vatten för avsvalning

Tänk den höll livets tallrik, för dessa våldamma temperatur förändringar. Så vacker den blev, och så sann.

Semlan sitter med och iaktager, och ibland drar hon iväg och skäller på något i mörkret

Där i vattnet som blivit smutsigt av sot, där hittas det skatter i skenet från ficklampan och stearinljus

Den andra natten tände vi ett hjärta som avslut för denna omgång av Natt Raku

Länge brann vårt hjärt och lyste upp runt om oss. Klockan blev mycket även denna natt när jag reste hem över åsen i min lilla mopedbil tillsammans med Semlan.

Natten innan slöt det upp en kanin vid min sida. Där i mellan granar och bokskog mitt uppe på åsen kör jag i min alldeles lagom fart (45)

Länge sprang den där bredvid oss för att sedan i en skarp sväng avvika in i skogen igen.

Något senare börjar den branta backen ner över åsen mot Östra Karup och Båstad. Där högt upp i backen tittar jag nedåt, det käns som att sitta i ett enmotorigt flygplan färdigt att gå ned för landning.

Jag känner hur det hissnar inom mej. Så fantastiskt vackert och storslaget.

Jag puttrar vidare och närmar mej hemmet. Himlen blir ljusare och ljusare. Dimslöjorna som sveper strax över marken och fälten gör att världen färgas i ett turkost skimmer. Det är verkligen magi i denna natt, och det är länge sdan jag varit med om något liknande.

Klockan är nästan halv fyra på morgonen när jag landar på vår lilla gård i landet Menlösa.

Nu när jag sitter här med både en hund och en katt i köks soffan bredvid mej, då känner jag hur längtan angripa mej. Längtan efter vår nästa Natt Raku. Den skall vi ha här i Menlösa.
Jag hälsar dej välkommen,
och
jag tackar även er som var med på vår Natt Raku, och gjorde dessa nätter alldeles oförglömliga.
Tack Katti för att du är just Katti. En av dom allra godaste karamellerna i min karamell skål.
Nu fnissar jag lite när jag läser vad jag skrivit, detta börjar likna förbladen i en bok.
Tack alla ni som läser dessa rader.... fniss

Vill du se mer om vår Natt Raku.
Gå då in på

http://creativepink.blogspot.com

http://www.uddaform.se/
klicka dej vidare här ut på facebook och kika

www.galdrakeramik.se

Galdra Keramik finner du även på Facebook

En bild som beskriver sig själv

2012-06-20T00:34:00.000-07:00

Klockan är sent när jag lägger mej för att sova. Det är kyligt i rummet. Håret är ny tvättat och klibbar blött på min rygg. Jag ryser till. I sängen ligger liten Semla och sneglar på mej. När jag lägger mej försöker jag stjäla lite av den värme fläck som blivit under täcket av hennes kroppsvärme. Utanför fönstret är mörkret inte svart, det är sommarnattens ljusa mörker. Jag inbillar mej att jag ser detta sommarmörker lite extra klart genom mina ny-tvättade fönster.

Känslan av förnöjelse är stark.

Klockan är tidig morgon när jag vaknar. Tröttheten bränner innanför mina ögonlock men kroppen vill inte sova. Under täcket är det för varmt, och jag sparkar av mej det. Det surrar en fluga i rummet, och Semlans käftar slår i luften. Hon missar den. Den surrar envist runt oss, och lite små irriterad rycker jag täcket över mej igen för att slippa dess enerverande närmanden.

Utanför fönstret lyser morgonsljuset klart genom mina rutor.

Jag går upp och sätter på en tvättmaskin och låter dagen börja sin färd.

Känslan är behagfull, känslan av att trampa runt på ny-städade golv och känna att allt har sin plats för tillfället.

Medan maskinen surrar passar jag på att tvätta ylle plagg som ligger och väntar på ett bad. Dom har legat där ett tag och väntat.

Tvättmedels kornen ruskas om i det ljumma vattnet i handfatet, det är lite roligt att rassla runt i dom och se hur dom löser upp sej och bildar ett skum.

Raggsockor läggs i blöt och vattnet färgas smutsbrunt.

Det finns en rofylldhet i detta att stå där på gammalt vis och tvätta sin tvätt. Det tar en stund, ylle plaggen är många. det sista som åker i är vinter sjalen som brukar ligga på gungstolen i köket.

Tvättmaskinen har surrat färdigt, samtidigt som min handtvätt är färdig. Jag öppnar dörren och kollar om det är någon ide att hänga tvätten ute. Himlen är blandad med blått och vitgråa moln. Jag hänger den ute. Gräset är lite långt och fuktigt av nattens och morgonens dagg. Det bildas spår efter mina tofflor.

Fukten kryper in i tofflorna och fötterna som är nakna i dom gör lustiga små ljud.

Det är stilla, klockan är såpass tidig att tilloch med bönderna och deras maskiner är lugna denna min morgon stund. Jag hänger upp min tvätt. Jag tycker det är så vackert med tvätt som hänger på tork. Allra vackrast är det vita tvätten. Men det är ingen vit tvätt idag.

Morgon ljuset silar genom körsbärsträdets bladverk och min vinter sjal. Röda arbetsbyxor hängs tillsammans med med röda t-shirt, och ur tvättpåsen plockar jag upp min sommar sjal.

Jag trasslar ut fransarna som har flätat ihop sej. Tänker att jag måste färga den i en annan färg. Laxrosa, en färg som får mina tankar att vandra till dåtidens underkläder. Tanken vandrar vidare, och mins en korsettliknande historia i samma färg. Den köptes av mej för många år sedan. En laxrosa kropps återhållare från femtiotalet "direkt" från fabriken.

Jag börjar le, och mins även när jag använde den. Hyskorna var många i ryggen och Per fick hjälpa mej. Från skulderbladen och ned över höfter och rumpa. Kuporna fram till stod stolt givakt rakt ut. Inte lyckades jag fylla dom med vad min kropp hade att bjuda på. Nej det fick bli ett tillägg av fetvadd och näsdukar. Håret flätades till Pippi flätor med ståltråd i, och olika långa strumpor hasades upp över mina ben. Munnen målades smetigt röd, och med samma smetighet lades ögonskugga och mascara på. Resultatet var perfekt. Nu var jag färdig att gå på maskerad tillsammans med Per, som var ut-klädd i beige trenchcoat, hatt och portfölj. Han var skattmas och jag var en något bedagad

Pippi Långstrump.

Det droppar från tröjor och sockor, ner på plattorna. Det luktar gott, nytvättat och morgondagg.

När jag lägger tillbaka tvättpåsen vid tvättmaskinen ser jag att jag glömt att tvätta duken jag fick av Per.

Den åker ned i handfatet den med och genomgår samma process som dess föregångare. Den är vacker min duk. Den kanske kan användas som sjal den med, går mina tankar denna "sjal" fyllda morgon.

Nu får den droppa där på strecket med allt det andra. Ljuset har blivit starkare. Den första traktorn har vaknat och brummar förbi. Jag styr mina steg mot min nya kompost. Klappar lite lyckligt på den. Tänk att jag åter har en kompost. Saknaden har varit stor under tre års tid.

Jag bestämmer mej för att sätta några växter runt den. Inte skall den stå där och känna sej ensam. Och nu styr jag stegen mot skjulet där spadarna hänger.

2012-06-05T12:47:00.001-07:00

En lekstuga snickrar jag på i min trädgård.

I höstas började jag att gjuta plintar och spika ramen till väggar och tak. Sedan kom vintern.

Allt stannade av. Kylan kröp tätt in på, växterna vissnade och träden fällde sina löv. Då lade jag hammare och spik på hyllan.

Per, sade jag här om dagen. Nu är det dags för mej att snickra på lekstugan igen, och jag behöver införskaffa lite regel till dess väggar.

Det gruffas ur skägget på Per när jag nämner sådana saker. Min hjärna funderar ut saker som mina händer får skapa. Ibland får Per hjälpa till när orken sviker.

Då gruffas det igen där inne bland stråna på hans haka.

Så idag, kände jag att det var en bra dag att börja snickra på. Mulet nästan inget regn. Tjocka tröjan på, tillsammans med arbets handskar.

Kapsågen på plats, hammare, spik och måttband likaså.

Jag mäter, sågar sätter på plats och slår i spik. Sakta sakta börjar det bli ett rutmönster av reglar för dörr, fönster och sammanhållning.

Jag funderar hur tankarna gick i höstas. Inte mycket som är rakt och vinkelrätt i ramen. Det får bli ett skevande litet hus. Det blir bra det med.

Jag snickrar med kärlek, och den kan ju också skeva iväg emellanåt

Per kommer och iakttar mitt förehavande.

Jag vill hellre snickra utan att han iakttar. Jag bara väntar..... snart kommer det......

Och ja, där kom orden. - Det är ju alldeles skevt, du skulle ju inte gjort så där.... du skulle ju gjort så här istället....... Tillslut det där skrattet. Ett skratt som jag uppfattar som lite manligt överlägset.

Ta du dig någonstans, svara jag, han får sej en ordharang hälld över sej, liknande dessa. - Så mycket trevligare det varit om du hade kommit här och gett lite beröm och glada hejar rop istället osv.

Han lommar iväg, tyst och lite sammanbiten. Hade han nu sagt Jag bara skojade, men du förstår ju inte humor. Ja då hade jag fått hålla hårt i hammaren så den inte slant iväg.

Jag snickrar vidare. Armen värker av tjuriga spik som skall drivas in i trät, lika tjurigt snickrar jag vidare.

Nu vet jag hur Karl-Alfred känner sej med sin underarm. Kanske jag borde äta mer spenat ändå.

Jag funderar en stund och kommer på att jag har spenatfrön som inte blivit planterade. Det måste jag ju göra.

Efter några timmar av sågande och spikande står stugan uppreglad. Jag är nöjd. Nu skall jag fundera på hur jag skall såga och få taket att fungera. Det skall bli ett tak med en liten kupol mitt på tänkte jag.

Når jag står därinne i "stugan" kan jag se för mitt inre öga hur det blir. Känslan av att sitta där inne. Jag fnissar över känslan, slår huvudet i "dörrkarmen" när jag stiger ur stug skelettet.

Går tillbaka igen och kikar genom "fönster" och "dörren".

Fnisset kommer tillbaka, där skall jag kanske få sitta sedan och vara bjuden på kalas.

Där kan jag se ut genom ett fönster, bort mot stängerna med vimplar som skall kläs med humle

Här genom det smala fönstret som skall gå att öppna ut mot ängen vid märgelgraven.

Utsikten från dörren är nog ändå den bästa. Där utanför skall jag stensätta en liten uteplats, när allt är färdig spikat på den lilla stugan. Det ligger marktegel och väntar i ladan.

Utanför är pallkragar fyllda med jord, smultron planter, jordgubbs planter, hallon och gräslök.

Den blommar så vackert. -Du måste ta bort blommorna om du skall få någon ordentlig gräslök hör jag i mitt inre. En röst från gången tid. Men jag vill inte ta bort dom. Dom är vackra. Vackra även att strö över en sallad.

Jag är färdig nu för denna gång med mitt spikande. Armen får vila. Jag ställer tillbaka och gör i ordning. Tar mej en sväng bland mina odlingsbäddar för att se hur kylan påverkar det som just tittat upp. Än så länge överlever det.

Bondbönorna är nog dom ändå som ser kraftfullast ut. Pimpinellen har blommor, jag får inte glömma att klippa bort dom. Plantan blir så ranglig när den går upp i blom.

Jag går in och äter. Magen hojtar högt. Hur skall jag kunna föra gaffeln till mun med denna arm.

Det får nog bli lite liniment plåster på den sedan med.

2012-06-01T05:00:00.000-07:00

En härligt vanlig Torsdag.

Så kom det en blå bil och parkerade på uppfarten, samtidigt som jag pratar med en vän om Raku bränning i telefonen.

Ur bilen kliver barn och barnbarn.

Samtalet avslutas med löfte att fundera ut en text.

Underbart härliga barn och barnbarn. Dagen försvinner i fika,samtal, lek och fniss. Vi snubblar oss fram på köksgolvet som är belamrat med leksaker.

I köks soffan ligger liten Gabriella och hummar. Vid diskbänken står William och diskar. Det skramlar oroväckande. Vid bordet sitter vi andra tre och blandar samtal med fika.

Jag vill gå ut berättar William med bestämda steg mot ytter dörren.

Ute är det lite svalt, vi tar på oss och går ut i sommarens gröna värld.

Det hämtas planterings spadar, och det traskas bort till jordhögen.

Där grävs det så jorden flyger runt.

Du får denna spaden, och jag tar den här. Efter en stund tycker William - Nu måste vi byta spadar. Nu vill jag ha den och så får du den här av mej.

Oj titta smultron plantorna lossnar. Vi planterar dom igen. Det skall bli en smultron kulle om vi har tur.

Jag står och tittar på medan dom gräver, bärandes på sockerärta. Leendet på mina läppar kan liksom inte försvinna. Det sitter där som om det aldrig gjort något annat.

Och titta, där är hon den lilla socker ärtan i sin ärtbalja.

Det fortsätts med bataljer i jordhögen. Det springs upp och ner, och där i mellan görs det en ofrivillig kullerbytta .

Moster Nanna och mamma Alex pratar minnen. Minnen från förr och kommande minnen.

William hittar ett hål i björkstammen. Där bodde en hackspett en gång i tiden.

Ett bra hål att stoppa in saker i.

Vill du också sitta här uppe, frågar moster Nanna.

NEEEEJJJJJJJJJJJJ. Jag vill inte. Släpp ner mej NUUUUU.

Ååååå Mamma, moster Nanna är duuuummmm.

Men det är ju inte utan att man undrar var det var som skrämde Wille Snille Päron Blixt .

Men oj då, kära nån, det där kan ju skrämma vem som helst. The Thing is back.

Nu struntar jag i er, och vattnar mina stövlar i stället.

Blanka och fina blev dom. Byxorna fick en mörkare grå färg. Och William är åter glad.

Snart bär färden av i den blå bilen igen. Kvar står jag och funderar vad jag nu skall hitta på.

Ingen katt, inga barnbarn, inga barn. Endast jag och hunden. Men jag behöver inte fundera så länge. En större spade än den William hade, hämtas ur skjulet. Nu är det min tur att gräva.

2012-05-29T14:20:00.000-07:00

Det var en gång en vacker liten katt vid namn Chimney.

Denna katt bodde sedan en tid tillbaka hos en lika vacker flicka som hette Joanna. Mitt i den lilla staden bodde dessa två i en liten lägenhet högst upp i ett hyreshus av rött tegel.

Flickan och den lilla katten träffades under alldeles speciella omständigheter i slutet av en mycket kall vinter.

Ett stor kärlek började spira mellan dessa båda. Och dom flyttade ihop. Den lilla katten var mycket sjuk i sin kropp, men nöjd över sitt möte med flickan. Han hade gått en mycket lång väg, genom skogar, över åkrar, genom byar och över vägar för att möta just denna flickan

Flickan gjorde allt för att den lilla katten skulle bli frisk och må bra. Sakta sakta blev han bättre. Den lilla kattens kropp återhämtade sej genom kärlek, omtanke och medicinsk hjälp.

Pälsen växte åter ut och blev blank och vacker. Han påminde om en Norsk skogskatt. Stolt stod han där en dag och ville åter röra sej utomhus.

Flickan berättade att det var svårt, eftersom hon bodde mitt i den lilla staden, och där var det farligt för honom att vandra.

Tillslut gjorde dom ett avtal med varandra. Den lilla katten skulle ut och åka bil. Resan gick till det lilla torpet på andra sidan åsen, till Landet Menlösa.

Där fanns två små stugor och en lada. I den ena av de två små stugorna, fanns en verkstad, en verkstad där keramik skapades. Där fanns en kamin som värmde gott och ett litet loft med två små rum. I det ena av dessa rum fanns det två sängar med sköna varma yllefiltar uti.

I denna stuga kom han då och då och hälsade på. Ibland i sällskap med flickan, ibland själv.

Den lilla katten reste även till andra ställen tillsammans med flickan. En gång reste dom lång bort. Många mil gick färden för att träffa en kvinna som samtalade med djur.

Den lilla katten berättade för kvinnan ( som hette Emelie Kajsdotter ) om sitt liv från det att han var en liten kattunge och den långa resan han gjort genom sitt liv. En fantastisk berättelse uppdagade sej, och flickan fick många svar på sina frågor hon hade om den lilla katten.

Tiden gick och deras relation till varandra blev om än mer kärleksfull och varm.

En ny sommar kom och luften i lägenheten blev varm och tung. Vill du åka på semester frågade flickan en dag den lilla katten.

Oooo ja svarade han. Nu gick resan åter till det lilla torpet med sin lada och sin verkstad Där fläktade vindarna skönt i pälsen, insekterna surrade glatt och det var till och med trevligt att träffa den skällande lilla hunden som bodde i torpet.

På kvällarna när det blev svalare i luften gjorde han trevliga upptäcksfärder på vedskjuls taket, bland buskarna och i det höga gräset. Han hoppade högt och fångade insekter som han knaprade i sej. Han mins sin långa färd han gjort, och testade åter sina färdigheter. Han kände kroppen minnas och

njöt av sin semester vistelse.

Saknaden efter flickan gjorde sej påmind alltsom oftast, och då fick den något äldre kvinnan som bodde i torpet duga, och för all del även mannen med det flätade skägget.

Den lilla hunden kunde då gnällande ställa sej nedanför mysstunden och tycka det var orättvist.

På nätterna sov han på yllefiltarna i verkstaden och på dagarna ömsom sov han, strosade runt på ägorna, låg och gömde sej i rabatterna eller gick med vickande höjd svans över gräsmattan.

Ibland
när det var lite kallt därut kunde han sätta sej på blomlådan utanför köks fönstret och tala om att han ville komma in.

Och efter att tassat runt i stugan en stund kunde han lägga sej i soffan tillsammans med den lilla hunden och sova.

Så förflöt den lilla kattens semesterdagar under sommarens första veckor.

2012-05-27T01:31:00.002-07:00

En vecka av lugn och stillhet sa jag efter konst rundan.

Njaaa så blev det kanske inte riktigt. Några dagar tog det innan jag fick lugn och ro i mitt huvud, men kroppen var rastlös. Sådan rastlöshet är lätt att åtgärda där vi bor.

Med spaden i högsta hugg, och med skottkärran som accessoar, har färden gått genom trädgården.

Dagar av idel solsken och glatt påhejad av fåglarnas kvitter.

Dom tidiga morgnarna när luften är sval och skön, gräset fuktigt. Fukt som kryper in i tofflorna och ger lustiga små ljud när mina fötter trampar vidare.

Under denna vecka han körsbärsträdet blomma ut. Äppleträden ersatte dess blomning med sina vitrosa skapelser. Jag tänker alltid på bröderna Lejonhjärta när äppleträden går i blom. Det hette förvisso körsbärsdalen där; så jag får väl kalla vårt lilla ställe för äppledalen.

Nu har även äpplena blommat ut och ersatts med Syrenen.

Hela baksidan av huset har blommat vitt vitt och rosa av dessa gamla äppleträd som står här.

Jag blir så förundrad att dom orkar. Nästan hundra år har dom stått här, stammarna är ihåliga som sockerdricks träd. Men dom blommar som aldrig förr vart år.

Där står jag med min spade och min skottkärra mitt i denna prakt alltmedan blommornas kronblad faller runt mej som snöflingor.

Så när jag skall dricka mitt vatten som står och väntar på trädgårdsbordet, ja då ligger det även där uti.

Högen av jord och gödsel säckar som Per har ordnat till mej har nu minskat till en nästan minimalistisk hög. Kvar ligger några säckar med bark.

Dom skall hällas på mina blåbärsbuskar.

Jag njuter av att se mina händer färgas av jorden jag jobbar i.

Att se mina fötter bli gröna efter att ha klippt gräsmattan. För att sedan se hur tvål löddret förgas av jord och gräs när jag skrubbar av mej. Då är det sommar.

Det suckar nöjt där inne i mej.

I vårt största och mest vildvuxna äppleträd har skatorna fått sina ungar. Deras läten är väl inte det vackraste, men jag tycker om att ha dom där. Tycker om att fantisera över vad jag skulle kunna finna för blanka skatter där i deras bo om jag klättrade upp.

Men saken är väl den att om jag nu verkligen skulle ta reda på det så skulle jag nog få be min äldsta dotter att klättra upp.

Det smidiga sitter bättre i hennes kropp än i min numera.

Semlan hittar jag utsträckt i solen, under bladen på mina rabarber plantor eller framför ingången till min verkstad.

Där ligger hon sömnig i solen och har koll på läget. Det kan ju hända att jag skall in där, och där i trappan upp till loftet, den där trappan som fungerar som hylla emellanåt. Där ligger godsaker som en Semla tycker om att fyllas med.

2012-05-16T03:19:00.002-07:00

Så är jag då nästan där.

Det är onsdag idag, regnet strilar ner där ut, och i morgon är det Torsdag.

Konstrundan börjar här i Halland.

Jag ställer mej att titta runt i min verkstad. Det är dags att röja undan, sucken kommer spontant från mitt inre. Jag är trött och sliten.

Veckor av hårt arbete och stress gör sig gällande. Det är svårt att se att det ligger så mycket jobb bakom det jag åstadkommit. Så underliga vi människor är. Att mäta individen med dess effektivitet

Här om kvällen kändes lusten av att byta omgivning påträngande.

Vi åkte bort till Osbecks bokskogar.

Vägen går brant och knölig upp genom naturreservatet. Det börjar bli en mycket sen eftermiddag, och jag drar djupa livgivande andetag när jag stiger ur bilen.

Det är så ljusgrönt att det nästan gör ont i mina ögonen.

När jag ser dessa ny utslagna boklöv tänker jag på min och Kattis lilla picknick för många år sedan. Jag ler lite vid minnet. Vi hade glömt att köpa sallad till allt annat gott vi hade med oss. Äähh säger Katti där vi står med våra påsar, vi tar boklöv istället, dom är helt perfekta att äta nu.

Så gjorde vi, och ja dom var helt perfekta att äta. Syrliga, krispiga och alldeles underbara.

Nu är det jag och Per som skall på picknick. Med oss finns en kanna te och resterna av gårdagens rabarber paj. Sakta trampar jag mej fram, och kommer långt efter Per. Jag måste gå sakta och bara vara just där just nu känner jag. Vila mej lite i allt detta nya vackra 2012.

En nordisk tropisk skog är det. Ormbunkarna växer som små skogar här och var. Ormbunkar är bland dom vackraste växter jag vet. - Säger du om nästan alla växter skulle Per säga. Och ja så är det nästan, men just ormbunken är som en forntid i nuet.

Maorifolket tatuerar sina snurror som symbol för livet och livskraften, samma som ormbunkens blad när dom vecklar ut sej. Samma snurror som sedan många år finns på mina fötter.

Mina fötter och jag. Det finns historia i dessa fötter som ger en känsla av både sorg och glädje.

Vi traskar vidare jag, mina fötter och Per. Han är rar min man, känner mej bättre än vad jag många gånger tror. Han väntar där framme bärandes på vår medhavda picknick, allt medan jag stannar och bara är.

Små bäckar rinner fram mellan mossiga stenar

Mossiga stengärdsgårdar avlöser bäckarna

och kvällsdis i en liten sänka.

Så kommer vi då fram till en bänk mitt i detta vackra. En stubbe hade jag helst velat sitta på. Men det får duga med en bänk och ett bord. Ett bord som verkar vara besökt av många både insekter som människor

Jaha du säger Per, nu ser jag att du är rätt sliten. "Rara" ord från en rar man. När jag påpekar detta för honom, ja då ler han bara lite i ena mungipan.

Så sitter vi med våra muggar och rabarberpaj som snabbt tar slut. Knotten kommer till oss där vi sitter och kalasar även dom. Långt om länge reser vi oss och vandrar vidare.

Påsen vi hade fikat i är lätt att bära nu, magsäcken är fylld och likaså sinnet. En liten gnutta ro har lagt sej som en tunn hinna inom mej.

Det här är en skog så full av så mycket att jag nästan kan se och höra hästkärror skramla förbi mej på nedkörda stigar.

Det skymmer och vi går tillbaka till bilen.

Hemma väntar en stund till i verkstan innan jag lägger mej till vila.

Nästa vecka skall jag inte göra någon ting har jag bestämt.........

2012-05-07T14:11:00.000-07:00

På natten när jag gick och lade mej lyste full månen in med full kraft genom fönstret och lade sej för att vila sitt ljus på min sida av sängen. Per tassar förbi mej på väg till duschen. Han viskar, du vet väl att när fullmånens strålar faller på en människa så blir hon hårig. Jag hör skrattet i viskningen. Neeeej attan också, blir mitt svar. Jag drar täcket högt över mitt huvud, känner så ingen del av kroppen hamnat utanför. Det räcker väl i hela fridens namn med dom envisa stråna på min haka.

Men natten gick och jag klarade mej trots allt rätt bra.

Det blir en tidig och mycket kylig morgon.

Per kör in mej till strax utanför den lilla staden.

Där på en lite kringbygd korsvirkesgård lämnar han av mej tillsammans med lådor av skröjbränt gods och en kanna te.

Tre katter kommer springande mej tillmötes och så även deras matte. Med varma kramar och fnissiga samtal börjar vi vår dag tillsammans.

Vi fyller hennes lilla bil för att åka vidare till Wallåkra Stenkärlsfabrik.

Denna bland dom underbaraste platser på vår jorden. I en dalgång ligger dessa vackra gamla byggnader.

På baksidan står raku ugnen och väntar på oss. Vi förbereder, plockar fram, rör runt i hinkarna, fyller på med spån, hämtar ved, sopar ur ugnen och ser över den för att se vinterns framfart med den.

Åsa kommer ut och hälsar oss välkomna med en kram. Där inne är det drejar kurs och hon skyndar åter in till sina elever. Solen börjar titta fram, det blir en härlig dag att jobba i.

Vi inviger årets första Raku kurs. Det luktar gott om den brända trälukten som börjar omge oss.

Vi bränner, eldar , kikar och lyfter till slut ur sakerna ur ugnen, mumlar och håller andan när den nästan 1000 gradig hettan strömmar ut från luckan vi fällt ned. Håret på armarna sveds av och tröj ärmarna dras ned.

Ned i sågspånet med dessa heta alster och in med en ny omgång glaserade saker.

Vi ler mot varandra, njuter av våran raku dag och svettas vidare.

Så fortsätter vår dag. Med ett litet avbrott för fika med hembakat.

"Torken" fylls med nya saker som skall torka och värmas upp innan dom stoppas in i ugnen.

Besökare kommer och pratar, undrar och förundras.

Sakta börjar trä pallen fyllas med våran färdiga saker. Solen skärskådar krackeleringarna tillsammans med oss. huden ömmar lite av sol och hetta, och tet smakar gott ur muggen.

För var ugn som plockas ut och läggs i spånet håller vi andan, coh hoppas att det skall hålla denna våldsamma temperatur skillnad. Vi stoppar det i vattenbad när det legat i spånet ett tag

Det mesta höll, någon spricka på några saker, men inget allvarligare än så. Vi tittar på vad som är kvar att bränna och beräknar hur många gånger till vi skall fylla ugnen.

Solen har flyttat på sej och det börjar falla skuggor.

Vi fyller en ugn till. Och där i ugnen sätter vi Kattis fina kärleks par. Mannen får ligga ner för säkerhets skull. Nu väntas dom en het stund tillssammans

Per ringer på mobilen och undrar om hur länge till vi skall bränna. Jag frågar vad klockan är. Den hade blivit sen em. Jag känner magen knorra, Vi stoppar munnen full av knäckebröd och hemgjord mjukost samtidigt som vi förbereder för ett avslut.

Vi plockar in och gör i ordning, häller vatten för att undvika någon förlupen glöd att bli stöddig. Bilen fylls åter med saker, med en doft av sot runt oss rör vi oss åter hem. Hem till Kattis vackra kök, glada katter och en god sallad.

2012-05-03T03:53:00.000-07:00

Dagen lider mot sitt slut. Nere vid bäcken blommar vitsipporna i små vita öar tillsammans med spröda kirskåls blad.

Där plockar jag mej en bukett. Så underbart dom luktar. Bäcken sipprar förbi, och jag tänker att när William blir större skall jag ta med honom dit ner. Där skall vi sitta och plaska med fötterna och berätta historier för varandra.

På väg tillbaka genom trädgården nyper jag med några blommor av lungörten. Ett rosa vitt band hämtas från sy ateljen. Jag tittar på buketten. Den är enkel men mycket rar och luktar ljuvligt.

Under natten och tidig morgon har jag suttit och stickat små små tossor till ett litet nyfött flicke barn.

2012 05 02 kl. 00.35 3830 g 51 cm

Alexandra sände ett sms och ringde kvart i ett på natten för att berätta att hon och Max fått en liten flicka och William en liten syster.

Jag står där med vitsipps buketten och små vita stickade tossor i handen, kamera, Semlan och koppel,låser dörren och stuvar in allt i moppe bilen.

Ute är det ljummet och fönstren i moppen öppnas på vid gavel. Vår färd går till den lilla staden och den nya familje medlemmen. Det går så där lagom fort och jag hinner tänka tillbaka när första barnbarnet föddes. Liten William som nu har blivit så stor. Hanses vilda och stora berättelser som vi nickar förtjust till och låtsas förstå. Tänk när han var alldeles nyfödd

2010 09 10 kl 03.00 3805 g 50 cm

Nu har han blivit storebror. Livet i centrum skall delas med ett nytt litet väsen.
Jag kikar mej omkring på vår något skumpiga resa. Ser bokskogen som håller på att slå ut. Jag måste till någon bokskog snart. Gå runt bland träden med solljuset silande mellan nykläckta gulgröna blad, rasslet runt fötterna av förra sommarens löv. En kopp te medans jag slår mej ner på en stubbe.
Semlan sitter och vädrar bredvid mej. Många är lukterna som seglar förbi hennes känsliga nos.
Själv känner jag mest lukten av bensinångor och ko skiten bönderna kört ut på sina åkrar.
Nu närmar vi oss den lilla staden. Jag parkerar utanför radhuset och kliver in.
Där innanför dörren hörs Williams tårögda gråt. Han vill följa med farmor och farfar. Vi möts alla i dörren. Dom på väg ut och jag på väg in. Vi kramar om varandra och säjer hej då.
Jag tassar upp på ovanvåningen och där rinner tårarna på Williams kinder. Vi kramas och han sätter handen till sitt öra, det betyder var är din telefon. I ficka blir som vanligt mitt svar. Han nickar nöjt.
Sedan möter vi lilla nya tösen. Hon ligger där trygg och lugn i pappa Max armar.
Så liten. Alltid denna förundran över hur små dom är.
Små, mjuka, värnlösa och så kloka. När jag tittar i lilltösens ögon så ryms där ett universum av klokhet. Jag känner mej naken och hudlös inför denna blick.
Vi sätter oss på kanten av en renbäddad säng. Då kommer Moster Nanna med kramar och paket.

Lill tösen flyttas från pappa Max famn till Williams knä, där i sängen.
Nu räcker det tycker han efter en liten stund och jag lyfter försiktigt över henne i min famn.
Liten mjuk och varm bara 18 timmar gammal. Hon går från famn till famn och hamnar till slut i sin mors.
Vi tittar på henne och undrar vem hon kommer likna mest.
Ja hon har ju min haka, säjer Alex med en liten bi ton.
Denna haka är inte omtyckt. Det är en sådan haka, som när åldern kommer i långt framskridet skede och tänderna ej längre finns kvar, ja då sticker hakan ut som på Pomperipossa.
Men det är en rar haka hävdar jag och stryker mej i denna stund över en liknande.
Jag lämnar en mycket trött familj att få komma till ro i sin nya roll.
Vi far hem igen Semlan och jag, skumpar iväg i ett falnande kvällsljus.
Och när jag rundar krönet på åsen ser jag ut över bukten och en röd nedåtgående sol.
Jag skulle vilja parkera där en stund, men ingen liten avstickare finns att tillgå. Jag sparar på minnet i stället.
Dessa kvällens minnen samlar jag i en litet hörn av mitt inre.

2012-04-24T06:16:00.000-07:00

Det sveper en ljummen vind och jag tar fram frön som skall planteras.

Det är lite sent denna våren för detta, men växthuset har varit fullt av pelargoner och andra växter.

Pelargonerna som nu står nakna och i vilsengivakt utefter husväggen.

Där är lä och lite soligt. Om natten när kylan blir mer påtaglig, ja då sipprar värmen från köket ut genom väggen som dom står mot. Nackdel blir förvandlad till fördel.

Dom ser inte mycket ut för världen. Men snart snart kommer dom stå där och stila. Brösta upp sej och verka mena.

Min modersplanta var mycket vackrare än din modersplanta.

Tittar jag närmare på dom ser jag hur det redan börjat så smått.

Plantera var det. Jag börjar med lite fröer idag och lite mer i morgon kanske.

Sakta börjar jorden i växthuset täckas av små krukor. Pinnar sätts ut med förklaringar på innehåll i krukorna. Men ååååå hur skall allt få plats????

Var år försöker jag minimera antalet fröpåsar. Men jag tycks inte lyckats i år heller. Jag trycker ihop och omformaterar platserna.Jag börjar bli kissnödig Attans.

Vill inte springa in, vill inte avbryta mitt frö sättande.

Några krukor till placeras ut. Men nej jag måste springa in. Skall jag strunta i att ta av mej kängorna, Jag tittar på dom och ser hur dom är fulla av jord och lera. Attans igen, med benen i kors knyter jag upp sko snörena. Klart att dom trasslar i hop sej. Attan attan attan........ Äntligen får jag upp alla knutar som blev. In på toa, men åååå skit och elände det är dom röda arbets byxorna som jag måste ha säkerhetsnål till för att gylfen skall stanna uppe.

Tillslut kan jag sjunka ned på tronen.

Där sitter jag en liten stund och viftar med tårna i raggsockorna. tittar ut genom fönstret innan jag åter krånglar mej i ordning till mina fröer.

Det kryper fullt av myror på säcken med jord. Häst myror. Jag är inte glad i myrorna som bor här.

Envisa, ettriga, enerverande och energikrävande små individer.

Myror och mullvadar. M djur, undrar om det är så att m djur är jobbigare Mmmm jag smakar på olika m djur. Mås, men jag gillar ju måsar hmmm. Finns det inga mer m djur, klart det måste finnas. Hmm kommer inte på mer just nu.

Och kommer jag på dom, ja då kommer dom säkert hit och jag är inte så säker på att jag vill det.

Jag fortsätter med mina fröer. Nu får det snart räcka för idag.

Mot väggen till växthuset växer doft violer

Varje vår tänker jag på kalaset vi ordnade för 13 år sedan, kalaset för Per. Överraskning så klart

.Jag gjorde tallrikar och muggar i keramik. Smög med inbjudningar och fick hjälp av Tinna att ordna festen i hennes butik. Rickard kom och gjorde japan inspirerad mat och jag gjorde en likör på just doft violer.

Tätt intill huset vi bodde i då växte det fullt av små lila blå violer. Jag plockade och samlade på mej för att lägga i burkar fyllda med alkohol

35 cl doft och smakfri sprit

100 luktvioler

2 1/2 dl socker

1/2 dl vatten

1 vaniljstång

Detta stod i en vecka innan jag silade ifrån blommorna.

Blommorna hade nästan helt tappat färgen och det var inte mycket färg på likören heller, men smaken var gudomligt mjuk och god.

Jag gjorde dubbelsats.

Smaken försvann om den stod förlänge, men det var inte många droppar kvar när kalaset var avslutat

Många har kalasen blivit sedan dess men ingen mer viollikör.

Där bredvid växthuset snubblar jag nästan på ginkoträdet när jag vänder mej om.

Det trädet har vi grävt med oss vargång vi flyttat. För inte kan vi ju lämna detta träd bakom oss i vår framfart på olika boplatser. Sakta sakta har det vuxit under dessa tretton år sedan det kom i vår vård. För någon månad sedan flyttade vi det åter. Jag trodde jag funnit ett bra ställe till det när vi flyttade hit. Men nej så var det inte. Sorgset stod det lite i skym undan. Nu står det på sin nya plats och kan bli beskådat när som.

Lika naket som pelargonerna tills jag tittar nära nära.

Jo då där är liv. Men det här är ett träd som tar god tid på sej att säga Hej om våren. Lika långsamt som valnöts trädet.

Så hör man plötslig en dag, när det börjar bli sen vår och tidig sommar

Heeeeeejjjjjjjj.

Då går jag fram, niger lite rart inför detta urtidsträd och önskar det en härlig sommar.