Mias funderingar om livet

En cirkussaga

2017-01-22T00:06:00.001+01:00

En liten cirkusfamilj köpte en ponny för nästan 5 år sedan och hyrde in sig i ett underbart stall med tydliga och bra regler.

Cirkusen blev snabbt omtyckt då de gärna hjälpte till och hanen i familjen kunde mycket.

Men som vanligt i ett hyrstall så flyttar folk och andra kommer in.

Helt plötsligt börjar andra än ägarna bestämma vilket får cirkusmamman att surna till.

Hon skäller ut en "lillchef" helt privat för att vara allmänt dum ii stallet (vilket är sant då många har sett det)

Cirkusmamman och maken blir då inkallad till samtal då det är så synd om den andra mamman och vill visa vad cirkusmamman har skrivit.

Cirkusmamman har allt sparat själv så det behövs inte.

Nu får hon tillsägelsen att om något är fel så ska hon ta det personligen med dem ist.

Hon börjar fräsa ifrån till många saker men blir utskälld gång efter annan.

Vi får mindre hage, hö hamnar på sämsta plats, vi får ännu fler helgkvällsfodringar mm mm.

När det så en kväll är fest i anslutning till stallet och direkt under höloftet med fulla ungdomar, tända ljus och sprit i lokalen åker cirkusmamman dit och sätter ner foten.

Hon säger att det är helt fel och att det absolut inte är säkert med fest i ett stall.

Pang bom så får hon en utskällning som heter duga med spott och spe i ansiktet under tiden.

Nu skulle man helt plötsligt inte prata med ägarna direkt!

Det är nu som den där kalla mobbingen börjar, ni vet den där då folk slutar prata med en när vissa är i stallet och folk slutar heja.

Skitsnacket går dessutom utanför stallets väggar och vidare ut till annat hästfolk. De som tidigare var vänner viker bort blicken när man kommer eller pratar lite krystat.

Det blir så där tryckt och svart när cirkusmamman kliver in.

Hon som tidigare var skrattet i stallet har nu blivit en utmobbad och utfryst själ.

Den cirkusmamma som älskade häst, stall och mockning hatar numer stallet mer än allt annat!

Brukar avsluta med tjingeling men hittar inget tjingeling i det här inlägget

Inte ponnymamma längre

2016-09-16T23:46:00.000+02:00

Nu har vi haft Dolly i 3 veckor men det var först igår det slog mig att jag inte är ponnymamma längre!
Nu är jag något som sällan nämns, en hästmamma.
Jag vet inte vad som är skillnaden men något måste det vara iallafall.
Jag har väl inte varit ponnymamman personifierad då jag aldrig har skrikit, gormat eller skällt på andra ponnyungar eller min egen för den delen. Jag har knappt varit med på framhoppningar utan det har varit Hasses jobb då jag är för nervös.
Hur ser en hästtävling ut? Är alla lika trevliga/ skenheliga/ otrevliga/ pratglada som på en ponnytävling?
Är man anorlunda på en hästtävling?
Jag har jobbat på några men då ser du inte det runt omkring, det som jag nu ser som viktigt.
Gemenskapen, hjälpsamheten och hejaropen som man delar med andra ponnyföräldrar.
Kommer den att finnas där? Ett meeting utan "mina" ponnyföräldrar, vad blir det?
Om man hyr en stor stuga på ett meeeting, får man inneboende då?
Det är galet många frågor men inga svar då vi nyss har påbörjat den här resan.
Jag hoppas att vi inte tappar så mycket på att vara hästföräldrar utan får nya goa vänner samtidigt som jag hoppas att vi får behålla alla ponnyföräldrar vi har mött, känt gemenskap med och älskar att umgås med.
Må vi träffa fler underbara människor som vi får knyta kontakt med och hitta nya framtida vänner i.
För visst är det så, en gång ponnymamma, alltid ponnymamma?!
En ny era är på intågande och vi välkomnar den med både öppna och lite skakiga armar.

Tjingeling

Garagestart och lite panik

2016-09-15T00:18:00.003+02:00

Idag har vi påbörjat garagebygget hemma och shit vilken grop vi har här nu.

De ska vara klar med grävning, fyllning och platta på 1,5 v och med den här takten tror jag det. Det har gått iväg 6-7 lass med massor idag och fyllnad ligger redan utanför och väntar.

Mira hade skol-DM i fotboll idag så jag skjutsade henne till Kuben i morse men då började bilen krångla. Alla lampor lyste innan allt dog och så höll det på till vi kom fram.

Jag parkerade och pratatade lite med läraren innan jag tänkte åka vidare. Då sa det bara klick när jag vred på nyckeln. Vred igen då man inte tror det är sant men samma sak händer, klick.

Ringer Hasse och ber om skjuts men måste vänta lite så jag börjar gå för att möta upp honom.

Jaja, de säger ju att morgonpromenader är det bästa så jag får se det som något bra istället.

Vid 12:40 har de sin sista match och då Hasse är hemma kan jag ta hans bil och åka för att se den innan jag skjutsar hem Mira och några klasskompisar.

Då åker vi hem och bakar!

Ja jag skrev bakar med ett utropstecken då jag verkligen hatar bakning! Lagar du mat så kan du oftast rätta till smaker och annat men med bakning har du bara en chans. Jag som inte ens kan göra en köttfärssås som smakar lika 2 gånger på rad ska inte baka. Men idag blev det så och det blev lyckat också.

Funderar faktiskt på att baka något imorgon med.

Dessutom har jag fått en liten rutin på att dammsuga. Nu tänker du säkert, vad då? det har väl alla!?

Nja, inte om du har ont jämt och ständigt för då gör du det du orkar. När du orkar.

När så panikångesten har blivit värre blir det inte lättare.

Tänk dig att du får ett galet hårt slag mitt i bröstet som smärtar enormt och att du inte får luft samtidigt, huvudet brusar och kroppsdelar blir som förlamade, ta det ggr 3 så har du känslan. Lägg sen på stressen över om det är panik eller hjärtat så kan du öka på summan lite.

Att man på det ska försöka hitta andningen och lugnet är inte lätt men man måste hantera det på något vis, annars blir man galen.

Ikväll hade Mira scoutmöte så efter att vi lämnat henne for vi och försökte få igång min Ådi igen.

Något är galet fel med den då vi fick igång motorn men rätt vad det var så hände ingenting när jag tröck på gasen.

Vi fick helt enkelt lämna den där. Tur att Hasse är hemma imorgon.

Känns som att jag har glömt massor men då får vi ta det imorgon istället.

Tjingeling från mig

Stubbrace och hopp

2016-09-12T19:57:00.000+02:00

Vilken helg det har varit!

I lördags kördes det årliga stubbracet och vi hade såå många deltagare.
Det roliga är att barn- och damklassen ökar i antal hela tiden vilket är ett av våra mål. Totalt så brände
vi av 36 heat under dagen med hojar, mopeder, gräsklippare och skotrar.
Att det sen kommer så mycket publik bara för att titta på hela leken är extra roligt.
Tove har kört 3 gånger i år innan tävlingen och ändå knep hon 1:a platsen i alla sina heat och blev rätt överlägsen vinnare med sina 3 poäng då 2:orna låg på 12 poäng vardera.

På kvällen blev det i vanlig ordning bankett med prisutdelning men i år fick vi hålla till på Nöjeshallen då vi inte hittade en lokal som var stor nog för oss alla.
Lite av charmen försvinner men det var riktigt bra ändå.
God mat och alla såg nöjda ut.
Prisutdelningen är en höjdpunkt då vi förutom de viktiga 1-3:e plats även delar ut priser till olika personer beroende på vad vi har sett hända under dagen.
I år fick Hasse pris för "Tjejernas räddare i nöden" vilket var lite roligt. (Det priset var dock inte jag inblandad i)

På söndag var vi och tittade på när Miras kompis tävlade i monté-SM där hon placerade sig som 3:a vilket var jätteskoj då det har gått lite knackligt ett tag nu.

På em var det dax för Tove och Dolly att träna för Johanna igen och då lurade vi med en kompis till henne med ponny så hon också kunde träna.
Hon tyckte det blev lyckat.
Vi hade räknat med markarbete igen men nu blev det rätt mycket hoppning vilket var skoj att se. De har ju inte hoppat sedan provridningen så det var spännande.
När man tänker på att hon blev uppsutten på första gången i mars, sedan inriden för att bli inhoppad i slutet på juni så blir man riktigt imponerad. Visst, hon är ingen stjärna än men hon vet vad hon ska göra och verkar tycka om det så med mer träning och mer utveckling så kommer det här att bli bra.
Jag tror Tove gjorde ett bra val av häst trots att hon bara är 5 år. Hon får nu chansen att forma henne precis som hon vill och det är ju som sagt en lärdom bara det.

Hästpass och en del obehagligheter

2016-09-09T23:04:00.001+02:00

Det har hänt en hel del sedan sist.

Förra tisdagen skickade vi in om svenskregistrering på Dolly och det kom den här veckan.

Vi har hört historier om 3 månaders väntan och när jag frågade så sa hon på avelsförbundet att det skulle ta ca 3 v då köerna var avklarade nu.

Så gissa om min förvåning när det dök upp efter en vecka.

Nu har hon ett namn, passnr och (det märkliga) vi står som första ägare efter uppfödaren.

Vi har hunnit med en till träning med Johanna där hon la lite mer fokus på rätt och fel.

Det är så skönt hur hon väver in tidigare träning med nya övningar så att allt blir till en harmoni i utvecklingen.

Det märks verkligen att hon utbildar unghästar och får Tove att göra rätt med Dolly.

Det jag nu kommer att skriva om kommer nog att tas på 2 sätt, några tycker att jag gjorde rätt medan några ifrågasätter min inblandning.

För ett drygt år sedan byggde man in en "bodega" mitt i stallbyggnaden där vi står.

Jag kände direkt att det kändes fel men tyckte inte att jag kunde säga något då jag inte visste hur lokalen skull nyttjas.

Under året som har gått har jag fått höra om fester i lokalen men har ändå inte sagt något då jag inte sett det med egna ögon.

Innan vi nu går vidare måste jag berätta att jag skickade ett elakt meddelande till en person för ca 3 mån sen som har vart riktigt elak i tungan mot oss.

Då blev vi kallad till möte om att hade man något att säga så gjorde man det ansikte mot ansikte, för det var så de ville ha det och det var så de själva gjorde.

I lördags fick jag så av en slump reda på att det var fest i lokalen (ni vet sociala medier och dess delningar) så jag bestämde mig för att åka ut.

Talade om att jag inte tyckte det var ok med en fest i ett stall och ifrågasatte det här med "säkert stall"

Det skulle jag nog inte ha gjort då jag blev överflugen med svordomar och spott som sprutade i ansiktet under tiden jag blev utkörd.

Så var det med att prata med källan direkt. Men det kanske inte var menat åt alla håll...

Hur som helst så trodde jag någonstans att jag skulle få en ursäkt då jag faktiskt bara har poängterat sanningen men inte då.

Istället går de på Tove och Dolly med att tvinga henne att sätta upp ballonger i boxen på väggen mot ponnyn som retar henne trots att vi sa att vi kunde skruva upp gummimatta.

Summa sumarum: Var Aldrig ärlig, säg Aldrig vad du tycker och räkna Alltid med skit om du gör något av föregående!

Bitterfittan säger Tjingeling 😉😂

Rutinerad vs orutinerad

2016-09-02T22:03:00.001+02:00

Att byta från en ponny som kan det mesta till en häst som är inriden för 5 månader sen är stor skillnad.

Med Puzzel som kunde det mesta hade Tove möjligheten att trycka på lite till så han lärde sig mer för varje gång.

Nu får hon balansera träningen mer utifrån Dollys förmåga och hur de ska hitta ett samspel.

Hon gjorde nästan samma med Puzzel då vi köpte honom men nu blir det lite mer finlir.

Att hitta tempo, takt och samspel kommer att kräva en hel del men hon tar det väldigt lugnt så jag tror det sitter bra om ca 1 månad.

Nu startar vi resan mot ett mål vi har pratat om, och som vanligt inom hästvärlden är målet hemligt 😉

Tjingeling 😍

Hoppa över häst...

2016-08-30T22:02:00.001+02:00

Nu har vi varit hästägare i 4:a dagar och det är nog mycket som snurrar i Dollys huvud.

Men hon är en klok och vänlig häst som är nyfiken på allt man gör med och runt henne.

Äntligen ser vi glädje i Toves ögon igen och äntligen har hon något att jobba med.

Det känns helt underbart!

I söndags tog vi hjälp av Toves tränare för lite tips och trix då det även bestämdes att Dolly ska ridas varannan dag nu i början så hon inte blir för trött.

Hur som helst så var hon jätteduktig under passet och Tove fick en del att tänka på.

Igår tog vi en promenad runt i området och det märks att hon inte känner till omgivningen då det luktas och frustas hela tiden.

Sen går hon i samma takt hela tiden då hon inte kan vägarna hemåt än.

Idag var det då dax för ridpass nr 2 och det gick finfint i början.

Hon har fortfarande dålig koll på sina ben då hon bara är 5 år och inriden sedan i mars så det snubblas lite ibland.

Tänk er en hundvalp så förstår ni säkert.

De galopperade fint på spåret då de plötsligt bara försvann.

Dolly snubblade till och gick ner på knä medan Tove flög rakt över henne och landade på backen framför.

Jag vet inte vem av dem som blev mest förvånad, Tove eller Dolly.

Men Dolly stod snällt kvar och väntade på att Tove klev upp och kunde kolla att hon var ok.

Nu väntar en vilodag imorgon igen med en promenad så hon får mjuka upp musklerna lite.

Tjingeling 😃

Hästköp

2016-08-27T00:03:00.001+02:00

Idag har det varit vår tuffaste dag samtidigt som det har varit en av de bästa.

Vi sålde vår första ponny till nya ägare samtidigt som vi var och köpte vår första häst.

Att skiljas från någon du älskar så otroligt mycket är sjukt tungt och jag fixade inte att säga hej då vid transporten utan stod 15 m därifrån.

Vi har haft honom till försäljning bra länge och fick förmånen att ha honom på lösdrift hos min kusin en månad så jag trodde man var förberedd, men icke!

Tårarna sprutade (och faller än) då han blev såld.

Vår älskade skrotponny är nu någon annans och trots den otroligt bra känslan vi har över nya ägarna är det tufft.

Nu fick vi möjligheten att hämta hem en häst som Tove fastnade för direkt och det var inget vi hade räknat med.

Vi såg framför oss en försäljningsperiod och sen resor till olika destinationer för provridningar.

Att det bara ska "klicka" så fort är otroligt och vi gav Tove hela beslutet utan att vi la oss i den här gången.

Nu dumpade vi priset på Puzzel istället och köpte oss en ung pärla med ett lugn du sällan ser.

För oss är inte priset på hästen den stora kostnaden i sig utan priset/mån är det dyra.

Det gör att den här dagen underlättade enormt för oss

Vi har köpt oss jobb och svett men massor av talang så det är värt det

I hästvärlden pratar man inte priser vilket är lite konstigt då man kan skryta om dyra priser (vilken summa man inte nämner) eller om man gjort ett kap. (Vilka priser man inte heller nämner)

Men all idrott är väl så, det är bara de mest berömda som omnämns i pengar.

Huruvida vår häst kostade 1000:- eller

1000000:- är oväsentligt då vi nu efter några timmar är kär i henne.

Så hästvärlden förblir lika hemlig som den alltid har varit...

Ogillar det här med grupp 2... Sen var det tävlingar och otäck händelse...

2015-06-01T11:58:00.001+02:00

Då var ännu en tävlingshelg avklarad.

Lördagen började med att jag skickade iväg Mira på terminens sista scoutmöte innan Hasse och Tove hämtade upp mig för avfärd mot Näset och lördagens hopptävlingar.

Väl framme går Tove iväg och anmäler sig och vi öppnar upp till Puzzel.

Då händer det det där som vi bara har hört om tidigare, i en transport lite längre bort börjar det hoppa, smälla och allt rör sig.

Ponnyn har hoppat över bommen och hänger med benen över den.

Det slamrar till igen och nu hänger hon på magen. Nu börjar det bli bråttom och alla i närheten hjälps åt att försöka få lös henne. Då hoppar hon till igen och ligger nu ner längst fram med rumpa och ett ben kvar på bommen.

Med allas hjälp kan inredningen skruvas ner och trots ett jack ovanför ögat + några skrapsår så mår hon bra.

En riktigt otäck händelse slutade gott tack vare många lugna personer som jobbade tillsammans för att hjälpa till att få loss henne.

Tävlingen i sig gick helt ok. I lätt C så får man väl säga att Puzzel blir lite loj och lyfter inte på bakbenen ordentligt så det blir 2 nedslag. I lätt B blev det 1 stopp, 1 nedslag och tidsfel men där tog Tove på sig allt då hon själv sa att ytterskänkeln var helt obefintlig.

Det lustiga med dagen var att hon blev 3:a i Agria cup men att vi fick gå till sekretariatet och säga till att så var ej fallet då hon inte tävlar för det här distriktet.

På söndag for vi ner till Rengsjöhästen för att då kunna kvala till Agria cup i rätt distrikt.

Som vanligt inför tävlingar räknar man starter, höjningar och ombyggnader för att slippa vänta allt för länge innan det är dax att gå banan. I de flesta fall får man ändå vänta ett tag men så blev inte fallet vid den här tävlingen.

När vi svänger in på tävlingsplatsen ska klassen precis till att starta så jag och Tove slänger oss ur bilen för att anmäla och visa passet och sen får vi helt enkelt titta på banskissen så hon kan memorera den.

Hon tittar på några ekipage innan vi går och lastar ur Puzzel och gör honom klar.

Hon hinner rida fram en kort stund och hoppa fram några gånger innan det är deras tur.

Nu kommer äntligen resultatet vi har väntat på, den efterlängtade 0:an.

Tyvärr räcker det inte till vinst då det bara är en placerad i grupp 2. Det här innebär även att vinnaren får 12 poäng i Agria cup medan Tove trots sin andra plats bara får 1 poäng istället för 10.

Det här med grupp 2 kommer att döda äldre tjejers ridning på ponny. Trots att kategori c och d slås ihop är de sällan fler än 4-6 ekipage i gruppen vilket betyder att det alltid bara finns en plats att slåss om.

Man kämpar hellre mot 30 st andra för en chans att placera sig som 7:a än att tävla mot några få (som ofta tävlar högre klasser i vanliga fall) för en enda placering.

Blir det inte vinst för Tove i Delsbo om 2 veckor så blir det ingen cup för henne i Brunflo eftersom vi missade deltävling 1 och bara har en chans kvar.

Tro nu inte att jag är en bitter mamma som tycker synd om just min dotter för så är det inte. Jag har överhört andra föräldrar prata om det här på tävlingar som tycker samma sak.

De lägger ner hela sin själ i ridningen och helt plötsligt räcker inte ens en fin 0:a till något alls.

Tror att det här systemet kunde ha fungerat om grupp 2 hade varit från 15 år istället för 17 år som det är nu.

Då hade grupperna varit bättre fördelade både för grupp 1 och grupp 2. Men det är ju bara min åsikt.

Nu laddar vi om inför kvalet om 2 veckor och håller tummarna för en första plats.

Tjingeling alla glada =)

Geocaching

2015-05-27T22:08:00.001+02:00

Då har vi kommit igång med geocaching igen och det är så sjukt kul!

I söndags när Tove tävlade i Umeå så tog jag och Mira en sväng i krokarna för att leta några.

Den första hittade vi men gick bet på uppdraget. (Fotade innehållet och nu hade jag löst den då 5-öringen har trillat ner. Surt!)

Nästa var nog borta då stället var nymålat och tredje hittade vi helt enkelt inte.

Idag bestämde vi oss för att plocka några vid Sidsjön så vi for dit till strax före 19:00 och började med en lätt som vi hittade rätt snabbt.

Sen bestämde vi oss för "matematikern" som är lite svårare.

Vid steg ett fick Hasse tänka till ordentligt då Mira inte har kommit så långt i matte än och själv är jag värdelös vad gäller siffror (så länge det inte gäller %-räkning på rea)

Men han löste det så vi fortsatte mot del 2 då jag helt plötsligt ser en huggorm strax framför mig och då gick liksom luften ur en.

Vi fortsatte ändå stampandes (antingen fick röven en massa muskeluppbyggnad eller så hamnar den vid knävecken imorgon) till vi hittade nästa ledtråd innan vi gav upp denna för idag.

Sen tog vi ännu en lätt innan vi uppsökte sista för kvällen.

Kom fram och tyckte den skulle vara döenkel, men så är det sällan och inte heller denna gång.

Vid 21:00 for vi hem och får klura lite på denna innan vi återvänder.

Det här måste va enklaste sättet att motionera på. Man får röra på sig i olika typer av terräng och samtidigt ha kul.

Tjingeling på er 😃

Hur beskriver man det här då?

2015-01-02T23:06:00.001+01:00

Ja inte vet jag heller, men att summera det här året blir rätt märkligt.

Jag har varit sur, glad, elak, road, lycklig, rädd, välsignad och destruktiv.

Första halvåret var jag så desorienterad att jag nästan knäckte vårt äktenskap och mig själv.

Andra halvan började min tilltro till mig själv äntligen växa igen och utbrotten kom mer sällan.

I påsk hade vi iaf en helt underbar resa till Åre där vi hade så himla skoj.

Sen kom sommaren och Mirapira fick åka på semester med bästis och smurf.

Själv var vi bara hemma.

Sen kommer då den där ödesdigra dagen då nästan hela vår familj höll på att försvinna i vågorna.

Efter det får man en annan syn på livet, ja hela vår familj fick det.

Man vet aldrig när livet tar slut så njut av allt det har att erbjuda.

Själv spenderade jag massa timmar i samtal och terapi innan jag ens fixade vardagslivet.

I november fick jag ett "kanske" erbjudande om jobb och jag kände att nu är det dax.

Det är min tur att ha det bra, det är nu jag kan få ett jobb som betalar lön i tid, får lönespecar och betalar tjänstepension.

Julen kommer och faktiskt snön med den.

Vi åker ner till mormor i mellandagarna för att fira hennes 80-årsdag och det är riktigt skoj.

Nyår firas av med massor av god mat och så är vi nu här.

2:a januari får jag alltså ett nytt jobb och säger upp mig från det gamla.

Räkna med att jag ser fram emot 2015!!!

Tjingeling vänner :)

Familjen!

2014-12-28T22:02:00.001+01:00

Nu blir det inlägg på inlägg men är man i skrivartagen så är man.

Vi firade ju mormor som fyllde 80 år igår.

Jag måste bara säga att jag saknar släkten många gånger.

Det finns inga som förstår skämt bättre än dem och som kan spinna vidare på samma sätt som dem.

Ändå glider vi längre och längre ifrån varandra hela tiden.

Jag har själv måsta tackat nej till 2 dop och ett bröllop då annat var ivägen tråkigt nog.

Det sista dopet fixade jag inte ens med det bagage jag bar på då.

Men jag skulle ändå önska att det blev fler träffar då vi en gång var så nära och kan ha så fruktansvärt kul ihop.

Att vi kan va oense i en del frågor spelar väl inte så stor roll då alla är oense om olika saker.

Vad säger man: släkten är värst eller släkten är bäst?!

Tjingeling :)

Att ge sitt barn deras dröm men det bara blir skit...

2014-12-28T19:58:00.001+01:00

Tänk dig att du som förälder får den möjligheten att ge ditt barn deras dröm!

Kanske inte topoftheline men ändå med möjligheten att bli något stort.

Vi gjorde det för 2,5 år sedan och lyckligare dotter får man leta efter!

Men sen kom problemen. Han blev sparkad av hagkompisen lagom till första tävlingen skulle gå av stapeln.

En sjukperiod innan de kunde börja om.

Sen var det sadel. Inget passade och vi la ut en massa pengar innan vi hittade en sadel som passade, för även det mer än vi hade råd med.

Men problemen fortsatte utan att någon hittade något fel.

För 1,5 år sedan hittade vi en tränare som är guld värd!

Vi började om från skritt och körde stenhårt efter hennes koncept och började äntligen komma någon vart.

De kom iväg på några tävlingar innan det brakade loss igen.

Ponnyn går inte att galoppera på!

Veterinären Hittar inget fel på honom men pratar om ischias och svårt att hantera mjölksyra.

Vi behandlar och behandlar men inget händer.

Vi böjer, bänder och masserar enligt konstens alla regler och scheman men inget hjälper.

När man ser hur den där sjukt glada lyckan i ens barns ögon börjar ändras till en galen trötthet och nästan uppgivenhet så snörs hjärtat ihop och man känner sig totalt misslyckad som förälder.

En så himla vacker och snäll ponny vi har och en ryttare som gör allt rätt men får noll tillbaka.

En ponny som har kapacitet att hoppa hur högt som helst men som har svårt för markarbetet.

Nu kommer vi måsta sälja honom till någon som kan ta över arbetet och kan ge honom det han behöver.

Tänk om man hade varit gjord av pengar ändå.

Då kanske drömmen fortfarande hade varit den bästa hon levde i.

Tjingeling från mig :)

Vit jul eller vad händer egentligen...

2014-12-21T22:38:00.001+01:00

Jag ser många som skriver under på "en vit jul" just nu.

Men är det någon som ens tror att de berörda skriver på?

Det är väl bra tänkt men låt mig förklara hur en alkolists familj fungerar.

Jag har sen ca 6 års ålder medlat med min far i fyllan.

Jag har trugat, flirtat och plirat med ögonen för att få honom på bra humör.

Jag har firat nyår utomlands där han däckade vid 19-tiden av fylla och han kom ner till restaurangen (där jag hade hittat vänner) och helt enkelt sparkade mig upp för trappen till hotellrummet.

Jo ni läste rätt, han sparkade hem mig i ilska.

Jag skrek av smärta, ilska och förnedring medan resten av sällskapet låtsades som att inget hade hänt.

Ändå fortsatte jag älska mannen som är min far.

Han har hotat min make, han har knuffat omkull min dotter som nyss hade lärt sig att stå upp.

Han har druckit när han har varit barnvakt så vi fick hämta hem den yngsta.

Vem tror ens att "en vit jul" når fram till dem som behöver det?

Jag är idag 40 år och darrar fortfarande av rädsla när jag ser pappas nr på telefonen.

Vad säger han idag? Vad ska jag säga? Ska det bli bråk eller lyckas jag styra undan allt?

Jag har upplevt mer än man kan föreställa sig och ser många som skriver under listan men ser faktiskt inte någon av dem som behöver skriva under som gör det.

En elefant är alltid en elefant.

(Jo min pappa kan och kommer säkert att läsa det här så inget är hemligt)

Tjingeling vänner :)

Ca 8 kg mat...

2014-09-07T00:43:00.001+02:00

Ikväll hade Tove nästan hela förra klassen hemma på middag.

Först va det tänkt att de skulle vara hos en annan men så ville de flesta va här så då blev det så.

Jag fick aldrig ett riktigt hum om hur många de skulle bli utan bara ett: mellan 10-15.

Köpte hem 4 kg kycklingfilé och 4 kg potatisgratäng samt sallad, sås och ca 300 g potatisklyftor.

Vi fick gå ner till frysboxen och leta mer kött.

Trodde vi hittade lövbiff men det var 1 kg oxfilé.

Det gick galet mycket mat men oj va glad vi ändå är att de vill vara här!

De har ätit, badat och dansat utan en enda berusning förutom glädjen i att umgås!

Jag är mer än villig att agera ungdomsgård så länge det är så här :)

Den peng det kostar är värt så mycket mer än man kan tänka sig.

Jag hoppas fler är villig att bjuda till och ge våra barn/ungdomar en galet kul tillvaro utan droger.

Öppna era hem och få så mycket tacksamhet och glädje tillbaka.

Börjar en så följer fler.

Tjingeling från mig :)

Många funderingar.

2014-08-17T23:18:00.001+02:00

Man får rätt många funderingar efter det man va med om.

Nu får jag hjälp och inser iaf att jag inte är dum i huvudet.

Min minneslucka fick jag förklarad med att hjärnan faktiskt stänger av när kroppen kämpar för livet så det är inte något konstigt alls egentligen.

Sen fick jag förklarat att hjärnan fortfarande känner av faran så det är därför jag får panikkänslorna.

Idag skulle Tove tävla för första gången på över ett år och shit va dåligt jag mådde. Sämre än i vanliga fall.

Tänk er själva att ni har köpt 300 kg egen vilja som ni sätter ert barn på.

Det är sällan det går illa men det är fortfarande 2 hjärnor som ska vilja samma sak.

När de dessutom ska hoppa en bana med hinder tillsammans så måste det stämma.

De som säger att ridning inte är en sport borde tänka om. Du sitter på några hundra kilo egen hjärna/ vilja som du ska bemästra.

Jag är en stolt ponnymamma men just nu är jag lite mer rädd än vanligt.

Framöver så vet jag att jag kommer att njuta av livet som vanligt igen men jag låter tiden ha sin gång.

Det är sådana här gånger man funderar på att följa sina drömmar, bara sitta och pärla, utbilda sig, resa, byta jobb, ja listan är oändlig.

Kanske man skulle hoppa huvudstupa in i något nytt där man kanske t o m lär sig något annat.

Pengar är ett annat gissel. Får man inga pengar för det man gör är det svårt att leva.

Imorgon ska Mira röntga tänderna så får vi se om hon får tandställning och på tisdag ska jag till kuratorn igen.

Nästa vecka har jag tid hos sjukgymnast för nacken men det hyser jag inga stora förhoppningar till. Har det inte funkat förr lär det inte göra det nu heller. Men vem vet...

Avslutar här för den här gången.

Ta hand om er där ute! Mia

När går det över ?

2014-08-03T23:29:00.001+02:00

Mina ångestattacker blir bara fler och fler. När maken ligger för nära en bil, när Mira sover borta, när hon badar, när jag går över vägen osv.

När ska det ta slut?

Vill mest bara vara i vår bubbla här hemma där vi är trygg.

Kämpar mot smärtan i nacken med men den är jag ju van ändå, dock inte så här hårt.

Kan man inte bara få radera allt från hjärnan och må bra?

Alla andra verkar ta det hela med ett rätt stort lugn så varför fixar inte jag det?

Är det för att jag är mamma eller är det för att jag vet nu hur nära det faktiskt var?

Kanske det beror på hur nära döden jag själv va?

Hur som helst så mår jag skit och vet inte hur jag ska tackla det.

Någon med råd?

Tjingeling på er.

Några dagar senare

2014-08-01T20:52:00.001+02:00

Nu har det gått några dagar sedan all det otäcka hände.

För mig känns det fortfarande som det nyss hände fortfarande.

Fortfarande sover jag dåligt med mardrömmar och alla ångestattacker jag har sliter på kroppen. Att media skulle blåsa upp allt så stort var inte heller något man räknade med men telefonen har ringt konstant sedan tidningen skrev om händelsen.

Det har varit skönt att kunna prata med mamma och bästis om allt. Jag har även fått prata med pappa flera gånger och även om han är skärrad så lyckas han få mig att skratta mitt i allt.

Känslan när alla andra frågar om det som hände är tudelad. Det är skitjobbigt men samtidigt hjälper det till att bearbeta allt som hänt.

Igår pratade jag i telefon med våra hjältar och det kändes riktigt bra fastän det var rätt nervöst att ringa upp.

Det blev rätt jobbigt då jag får höra hur räddningen gick till och att jag var så borta som jag var. Jag har alltså tappat en bit där i vattnet som jag inte har något minne av alls och då kommer insikten till en att jag var riktigt nära att förlora kampen mot vattnet. Jag har ingen aning om hur många gånger jag var under vattnet egentligen.

Någon sa att det var tur att man har semester iaf men vem vill ha en sån här avslutning på semestern? Kan man ens kalla det här semester? Att bara må dåligt är inte semester för mig!

Sen fick ju nacken en rejäl smäll i vattnet och nu har jag lika ont hela tiden som när jag i vanliga fall har ansträngt den.

Idag blev det klart att våra räddare ska få medalj för deras agerande. Ge dem 10 medaljer kan jag tycka. De är värda ett besök av kungafamiljen för allt de gjort!

Nu tar vi en dag i taget och låter kropp och själ försöka läka i den takt den behöver. Tittar fortfarande på 2 sår som läker från den dagen och vill bara att de försvinner.

Rätt så tråkiga inlägg just nu men för mig är det en stor hjälp att få skriva av mig.

Tjingeling från en trött men ändå glad Mia.

Hur tackar man en främling för sitt liv?

2014-07-28T21:50:00.001+02:00

Den här dagen skulle bli så bra.

Jag, Hasse och Mira for med Hasses lillasyster och hennes dotter ut mot Berga för att bada. Vi får dock höra att det är parasiter där så vi åker vidare.

Vi kommer ut till Oxsand och häpnar över hur fint det är. Solen lyser och strander är som om du skulle va utomlands.

Tjejerna hoppar raskt i havet och leker i vågorna men efter en stund så tycker vi att de är för långt ut så Hasse går för att ropa på dem.

Det är nu fasan börjar.

Han vinkar till oss innan han kastar sig ut i vattnet efter dem. Jag och Ingela rusar ut i havet efter honom, vi faller båda två på vägen ut men märker det knappt.

När vi är ca en meter ifrån Hasse som nu håller upp två rädda tjejer inser vi att vi inte kommer närmare.Vågorna håller oss fast där och vi når ej till botten.

Hasse skjutsar iväg Nathalie mot mig och jag får tag i hennes arm och skjutsar henne vidare mot Ingela som fortsätter att knuffa henne mot land. Vid det här laget är både armar och ben slut på oss så Hasse vinkar mot stranden där 3 karlar står beredda.

De kastar sig ut i vattnet och simmar ut till hjälp. En kille får tag i Ingela och Nathalie och för dem till där de bottnar innan han vänder för att hjälpa oss.

Jag är helt slut och när jag ser rädslan och tröttheten i Hasses ögon stiger paniken. Han säger till killen som hjälper honom att han är trött. En kille försöker knuffa mig framåt men varje gång han säger att vi bottnar så trycks vi lite utåt och jag når ej botten. När jag ser hur Mira och Hasse är i säkerhet känner jag äntligen botten med mina fötter. Men nu är jag så slut att tjejen som står beredd på grundare vatten måste stödja mig för benen bär mig inte.

Väl uppe får vi nu trösta tjejerna som är ordentligt skärrade över vad som har hänt.

Jag vet inte hur länge vi var i vattnet och ingen av oss kände av kylan men efteråt satt vi bara och skakade. Strupen gör så ont, det känns nästan som att någon har slagit till mig där. Troligtvis för att man försökte hålla huvudet över vattenytan.

När vi väl orkar röra på oss så går vi ner mot vattnet och då kommer en av våra räddare. Vi pratar om vad som har hänt och tackar så mycket för hjälpen men ett tack känns så futtigt när någon nyss har räddat livet på en. Sen berättar han att de fick rädda en kille på samma ställe igår.

Vi går ner för att känna på vattnet och för att visa tjejerna att det inte är farligt med havet trots det som har hänt.

Vattnet är skitkallt och jag hade defenitivt Inte badat idag om jag hade fått välja.

Där ser man vad adrenalin gör med kroppen, allt stängs av och man fokuserar bara på uppgiften.

Ta aldrig något för givet och ha Alltid uppsikt på folk i vattnet. Rätt var det är så är någon i nöd och du kan rädda liv.

Idag räddade fyra hjältar livet på oss fem och jag vet inte ens vad de heter. De kommer för alltid ha min största tacksamhet och jag kommer aldrig glömma vad de gjorde för oss idag.

Tjingeling från en utpumpad Mia.

Tiden rinner iväg helt enkelt.

2014-06-12T12:42:00.001+02:00

Det är så länge sedan jag skrev något att jag knappt vet vad jag ska skriva.

Några veckor efter Doris död fick vi veta att hennes halvsyster skulle få kattungar så vi bestämde oss för att vi skulle köpa en ny kompis till Göran därifrån.

Den 15:e april föddes 5 st kattungar och vi fick välja först.

Såklart kunde vi inte enas om en så det fick bli 2 små katt-tjejer som kommer att flytta in hos oss om några veckor.

På påsklovet for vi till Åre på skidsemester och oj va härligt vi hade det.

Vi hade med oss Frida till fjällen och oj va många skratt det blev. Både Tove och Frida kom med så galna kommentarer under veckan så det är inte likt någonting.

Vad sägs om det här när de tittade på fotboll: Tove: där är Kevin Walker. Frida: nä det är det inte. Efter några minuters spanande på TV:n och en kommentar av Hasse utbrister Frida: Är Giffarna BLÅ!

Vi skrattade så det gjorde ont i magen efter det.

Vi hann med en hel del under veckan som t ex: Åre chokladfabrik, bilturer, bad på Holiday Club (som vi inte blev så imponerade av. Dyrt, litet och luktade skit helt enkelt.), massa skidåkning såklart, mat- och bartömning och till sist deltog alla utom jag i tävlingen Skutskjutet.

Mira va lite orolig innan men efter loppet när hon hade fått sin medalj så va hon jättestolt.

Dagen innan tävlingen slog Frida på en rejäl vurpa så ena tummen svällde upp till dubbel storlek men hon skulle inte åka till någon läkare.

Efter tävlingen fick hon så lov att åka dit och naturligtvis blev det gips då en benbit hade lossnat i tummen.

Vi bodde iaf helt suveränt med bastu och stor terass så veckan blev så bra som vi hade hoppats på.

Vi kommer definitivt att åka hit igen.

I samma veva som vi for till fjällen började Puzzel bli så där springig och konstig igen så när vi kom hem for vi till PH-vet med honom.

Det visade sig att han hade flera inflammationer så vi fick behandla honom på en gång.

Det som är kul är att enligt veterinären är Puzzel så fin och har så fina steg att han va en på fem som han såg per år.

Vid återbesöket och andra behandlingen säger han att vi inte behöver komma tillbaka någon fler gång då Puzzel hade svarat otroligt bra på första behandlingen.

Skönt, nu kanske de kan ta några steg i rätt riktning igen.

Jag själv då, hur mår jag?

Jag mår både toppen och skit om man säger så. Jag känner mig stressad över vissa saker och det leder till bröstsmärtor, magont, eksem och ännu större smärta i huvud och nacke än vanligt.

Jag försöker tänka på annat men det är svårt.

Man ska inte behöva kämpa för självklara saker helt enkelt.

Ska man fokusera på det positiva så är ändå det mesta bra med livet just nu.

Vi hittar på en massa med familjen och det är det som räknas ändå. Så länge man har kärleken och glädjen till varandra spelar resten som ingen roll.

Jag har Hasse som jag älskar otroligt mycket och vi har våra älskade vackra tjejer, vi är (förutom min skada) friska och mår bra så vad mer kan man begära av livet? =D

För någon vecka sedan va vi med i något rasande roligt. Vi var med i Sundsvalls matstafett.

Vi var lite skeptiska från början men vi hade så galet roligt med en massa trevliga människor att det inte var likt någonting.

Vi kommer definitivt vara med på detta igen!

Även detta år var jag och Mira med i hattparaden och Mira vann barnklassen med sin hatt. Det är jättekul när hon vinner men pressen ökar på mig varje år ;)

Hon börjar bli en veteran i hattparaden trots att hon bara är 10 år.

Nu är det sista skolveckan innan tjejerna får sommarlov och det känns både kul och vemodigt.

Tove går ut 9:an och jag vet vad hon känner. För nog kommer man ihåg hur det kändes att ta farväl av alla kompisar samtidigt som man har längtat efter just den här dagen i flera år.

Jag hoppas att de kan behålla kontakten för de är en underbar klass.

Mirapira går ut 3:an och slutar på fritids. Det är alltså ett stort steg för henne i livet med. Till hösten byter hon mentor och börjar alltså i "mellanstadiet"

Ett lååångt inlägg blev det men nu är det gjort iaf :)

Två veckor kvar till semestern!

Tjingeling alla glada så hörs vi när vi ses ;)

Faan, det kan bara inte va sant! (Ett inlägg från mars månad)

2014-03-04T12:47:00.001+01:00

Hittade igen den här texten från i mars men som ej blev upplagd så jag lägger upp den idag.

Vi hade en så bra fredag med restaurangbesök i Stockholm under tiden Tove var med en kompis på Avicii i Tele2-arena.

På lördagen shoppade tjejerna loss innan vi styrde kosan hemöver.

Vi kom hem vid 20:30 och blev mött av 2 både glada och lite sura katter.

De gick ut en stund men kom rätt snabbt in igen och ville gosa.

Vid 21:45 gick jag ut på altan för att röka och Doris gick med.

Då jag fick en så obehaglig känsla över att hon gick ut försökte jag ropa tillbaka henne men hon gick vidare.

22:15 gick jag ut och ropade på henne och hon svarar med ett mjau som bara tyder på att något är fel och jag hittar henne under altanen där hon ligger i en konstig ställning.

Jag ropar efter Tove och en ficklampa och ser att vi måste få fram henne.

Hon kravlar sig upp själv och Tove säger att hon måste ha brutit benet.

Tove bär in henne till badrummet medan jag ringer djursjukhuset.

Då Doris tyvärr inte är försäkrad så säger hon att priset kommer att starta på 3800:- då det är helgjouren som måste kolla på henne.

Som att jag bryr mig, hon kan inte ligga som hon ligger ändå.

Lillgumman kryper själv in i buren och på väg till djursjukhuset håller hon fast mitt finger med tassen samtidigt som hon tittar på mig och liksom frågar vad som händer.

Väl på djursjukhuset säger de att hon har brutit ryggen och är lam i båda bakbenen så det enda vi kan göra är att låta henne somna in.

Vi beslutar att hon ska få en enskild kremering så att vi kan begrava henne till sommaren.

Det har snart gått en vecka och man väntar hela tiden på att hon ska komma och prata med oss.

Mira har det jättejobbigt så vi ritar, pysslar och tittar på kort. Det gör det lättare för henne att förstå att Doris är borta.

Göran går runt och letar henne på alla ställen hon brukar vara på och man kan se hur han saknar henne.

Jag har haft katter nästan hela livet men det har Aldrig känts så här tungt.

Hon va så himla speciell med sitt prat, hur hon gömde sig och skämdes när hon gjort fel, hur hon skulle hänga över axeln på en, med att hon kunde kommandot sitt och hur hon kom springandes när man sa: ska vi leka lampan.

Vi kommer aldrig få en katt som henne igen.

11 år och 44 dagar senare...

2013-12-05T22:49:00.001+01:00

Så har det gått ett tag igen då.

Börjar med tjejernas utvecklingssamtal.

För Mira flyter allt på som det ska men vi pratade lite om att hon blir retad för att inte kunna säga R riktigt bra än.

Nu ska de dock träna mer med henne så det löser sig nog.

Sen var det Toves tur.

Lite nervös var jag då det inte har gått så bra i skolan under 8:an.

Men nu har hon jobbat ikapp och är godkänd i alla ämnen + att hon har bra chans till ännu bättre i några ämnen.

Såå himla skönt att höra!

Sen kommer vi till det sociala samspelet som man idag inte har med utan får fråga om.

Vi måste ha gett våra barn riktigt bra värderingar att leva efter för båda får högsta betyg i att vara trevliga mot Alla och är Aldrig dum mot någon annan.

Då blir man stolt!!!

Sen har jag hunnit fylla år och jag fick massor av fina presenter.

Nu är det bara ett år kvar...

Innan man utan att någon ifrågasätter, får ha en jättestor fest igen ;)

Så till idag.

Min advokat ringde och meddelade det slutgiltiga svaret efter min olycka.

Jag är både besviken och lättad.

Besviken över hur olyckan har satt mig i en ofrånkomlig framtid i smärta som bara bedöms till 7% och inte till de 13% som jag ville.

Besviken över hur lite Mitt liv värderas av ett försäkringsbolag som bara håvar in pengar för allt man betalar till dem.

Men samtidigt är jag lättad!

En lång, lång kamp är äntligen över.

Jag har så mycket dokumentation att jag kan göra brasor flera år framåt med alla papper.

Jag kan äntligen andas ut och släppa det här.

Jag kan ta det här vidare men advokaten avrådde då det kommer ta minst 4 år till och om jag inte skulle vinna så står jag där med alla rättegångskostnader.

Nej jag ger mig nu.

Besviken? Ja. Lättad? Ja.

Nu går livet vidare med vad det nu har att erbjuda :)

Tjingeling så länge =)

Hjälp mig!

2013-11-05T23:48:00.001+01:00

Det är så här:

Jag har fått en möjlighet att åka till NY och jag tvekar lite.

Varför säger ni?

Jag är ju så hushållsnära en människa kan bli!

Tänker på ekonomi, konsekvenser och familj före allt annat!

Maken säger: Åk!

Men jag blir lätt nervig när dottern fyller 15 och julen trots allt närmar sig.

Behöver alltså hjälp.

Om jag ska åka: tryck "like a lot" eller va det står.

Om jag Inte ska åka: tryck "do not like" eller vad det sista nu står för.

Hjälp mig nu :)

Stressa ner, vad betyder det?

2013-11-01T22:55:00.001+01:00

Läste en artikel om jobbet på semestern men la inte så stor vikt vid det.

Kommer tillbaka på måndag och får klart för mig att det mesta är sant men jobbas på.

Tisdag går och även halva onsdag innan vi får svar.

Med min problematik skapar det en ond cirkel och i slutändan blir det till smärta. Vet inte varför jag plockar timmar när jag behöver sjukskrivning men jag är väl bara sådan.

Efter onsdagens möte som gav ett otroligt lugn kollapsa min kropp och sa helt enkelt upp.

Jag fixar inte att va i ovisshet.

Men efter 2 dagars vila känner jag att jag kan njuta av helgen.

Trots det så gnager oron lite då vi förlorade mot Jämtland ikväll.

Kan jag be hela Sundsvall att gå man ur huse på tisdag och ge Dragons det stöd de behöver?

Till er som "tappat sugen pga negativ publicitet" är ni supporter är ni det i vått och torrt och stöttar laget hela vägen.

Något annat är bara barnsligt.

Jag Älskar laget! Annars skulle jag aldrig blivit kvar i Så många år!

Vilket lag ligger dig varmast om hjärtat???

Tjingeling =)

Sol och värme

2013-10-30T12:00:00.000+01:00

I fredags kom vi hem från en vecka i Side, Turkiet och gud så skönt vi har haft det.
Det blev väl en rätt jobbig start då vi hade en hel jobb-/ skoldag i kroppen innan planet lyfte lite försenat vid 23:20 och vi till slut var framme på hotellet vid 6:00 på morgonen.

Vi sov till 10:00 innan vi klev upp och åt frukost. Sen höll jag igång familjen hela dagen så vi inte skulle vända på dygnet och vid 22:00 kunde vi somna.

Det är en helt fantastisk årstid att åka till Turkiet nu då det finns mogna frukter på varenda träd.
Bananer, apelsiner, clementiner, lime, granatäpplen och oliver såg vi nästan överallt och folk skördade i trädgårdar samt på stora odlingar.

Vädret var helt perfekt förutom lite kyliga kvällar.
Vi gick till frukosten vid 9:30 och då var det 20 grader. 30 min senare hade det stigit till 25-28 för att på dagarna landa mellan 34-43 grader.

Vår familj är ju inte sådan att vi ligger och pressar på stranden hela dagarna utan vi har ränt omkring lite överallt under vår vecka.
Många turer med dolmus-bussar och rätt mycket promenerande har det blivit.
Jo då, vi låg och lapade lite sol emellanåt också men det blev bara 1 av våra dagar som vi tillbringade helt nere vid stranden.
Fördelen med detta är väl att ingen brände sönder sig men vi ser heller inte ut som pepparkakor som man normalt brukar kunna göra.
Antar att färgen är helt borta om en vecka men vad gör väl det? Minnena finns kvar resten av livet :)

Mirapira åker vattenrutschkana :)

Min stora prinsessa :)

Olivträd

Cirkus Westerberg

Vilket apotek ;)

Granatäpple

En rätt fräck flytbrygga som vi hittade.

Vi träffade även en jättetrevlig familj från Borlänge som vi umgicks med en hel del.

Otroligt vad en resa kan bära med sig.

Måste tacka lillebror med tjej som hjälper oss med katterna samt Evelina med familj som hjälper oss med Puzzel.

Utan er hade vi inte fått uppleva denna resa!

Tjingeling på er =)