Heffler

Online

2015-11-02T13:00:00.001+01:00

Nu är jag tillbaka med en ny telefon. Men alla kontakter är borta, så ni som har mitt nummer får gärna skicka ett sms. Glöm inte bort att skriva vem ni är bara.

Offline

2015-10-31T18:38:00.002+01:00

Min telefon har packat ihop. Så tills jag tar mig till en mobilaffär nås jag bara på mail - heffler@gmail.com

Träningens betydelse

2015-08-05T14:13:00.000+02:00

Att träna har kommit att bli väldigt viktigt för mig. Det har blivit en del av min terapi för att må bättre. Och det har hänt mycket det senaste året. Jag har haft gymkort i ganska precis ett år nu och jag har kommit långt både fysiskt och psykiskt. Därför tänkte jag gå utanför bekvämlighetszonen och göra några gymbilder offentliga.

Tack

2015-07-31T10:30:00.001+02:00

Till dig som skrev ett mail tidigare idag:

Jag beklagar verkligen din sorg med. Och slutklämmen är väldigt ömsesidig. Sköt om dig.

I övrigt har det blivit en massa praktiskt kaos kring mammas bortgång. Men jag vill inte dra det i offentligheten.

Jag krigar på och kommer igen.

Tiden går fort och långsamt

2015-06-11T18:45:00.001+02:00

Idag är det en månad sedan mamma dog. Det har varit en tid med många olika känslor. Hela registret har verkligen spelats upp.

Ibland sköljer saknaden över mig. Minnen och tankar snurrar runt. Det är verkligen ett steg framåt, två steg bakåt många gånger.

Jag känner mig ändå hoppfull. Jag tror i och för sig inte att såren kommer att läka. Men jag tror att jag kommer att lära mig att leva med dem.

Rörigt och samlat

2015-05-15T19:50:00.000+02:00

"Vår älskade Britt-Marie Olovsdotter har efter en lång tids sjukdom fått frid"

Så börjar mammas dödsannons. Den jävla cancern tog henne till slut. Hon föll i köket och gjorde illa sig rejält. En spricka i nacken, en bruten arm, frakturer i höfterna och ett stort sår i pannan. Cancern hade brutit ner henne totalt och hon blev sängliggande de sista veckorna i livet.

Mamma har haft cancer sen början av 2000-talet. Då fick hon cancer i båda brösten och i lymfkörteln. Redan då var det tufft. Men hon kom igen och blev friskförklarad. Sen kom skiten tillbaka och satte sig på skelettet. Vi trodde att hon skulle klara av även denna omgång. Hon har alltid varit stark. Men i februari 2014 fick vi reda på att det var kört.

2014 blev ett jävligt kämpigt år om jag ser det ur ett rent egoistiskt perspektiv. Mammas dödsdom och att jag inte längre kunde träffa den före detta bonussonen knäckte mig totalt. (Jag vill vara tydlig i det här sammanhanget och säga att jag inte känner några "hard feelings" gentemot exet. Det är ju egentligen helt naturligt att även bonussonen försvinner när en relation tar slut. Och speciellt när det dyker upp nya relationer. Så hela den biten har jag full förståelse för. Tror att det kan vara klokt att betona det.)

Jag hamnade i en depression. Med lite perspektiv på saker och ting så tror jag att jag kan ha varit och tafsat på den där depressionen till och från långt tidigare. Det fanns många obearbetade demoner under ytan. Nämnda saker var bara triggers, som knuffade mig helt över kanten.

Fast till skillnad mot hur jag har agerat vid tidigare kaostillfällen, så bestämde jag mig för att göra något åt saken den här gången. Jag började gå till en kurator och så började jag träna rätt rejält. (minus 15 kg and counting - inget ont som inte har något gott med sig.)

Nu när sorgen har slagit till på allvar så kan jag bara säga att det var mitt livs klokaste och viktigaste beslut. Annars vettefan hur det här hade gått.

Visst är jag ledsen och visst är det kaos. Men jag känner mig ändå relativt hoppfull för framtiden.

En tuff tid

2015-05-13T22:03:00.002+02:00

Det är dags att skriva ett inlägg igen, efter en lång tystnad. Det har minst sagt varit en tuff tid. Det ÄR en tuff tid.

I måndags dog mamma. De sista veckorna av sitt liv tillbringade hon på ett korttidsboendes palliativa avdelning.

Känslorna är verkligen upp och ner, hit och dit, fram och tillbaka. Jag har trots allt haft en lång tid på mig att "förbereda mig" på detta. Så på något sätt kan jag ibland känna att det är skönt att hon har fått frid. Men samtidigt så saknar jag henne oerhört mycket. Det är svårt att sätta ord på allt. Jag har nog inte riktigt landat i allt än.

På återhörande.

Fokus på andra saker

2014-03-21T18:40:00.001+01:00

Jag tänker för mycket. Det är, som de säger på Flashback, allmänt känt. Det blir alldeles för mycket grubblande, som egentligen inte leder någonstans. Den enda bevisade effekten är att det går åt en massa energi. Energi som jag kan lägga på andra saker.

Därför tänkte jag försöka engagera mig i lite olika saker. Jag har redan tagit upp visselpipan och börjat döma amerikansk fotboll igen. Dessutom ska jag plocka upp tråden och bli övervakare. Jag tror att det är nyttigt för mig att hitta positiva saker att fokusera på.

Igår dök även tanken på att dra ihop en återträff för högstadieklassen upp. Det är banne mig 20 år sen jag gick ut nian och det borde ju firas på något sätt. Får väl se hur det går med de planerna.

Projekt hitta guldkorn i tillvaron är igång.

Usch!

2014-03-19T23:08:00.001+01:00

Den här biten tänkte jag inte ens på när jag skrev förra inlägget. Nu gick det bra för det här barnet. Men tänk att få begrava ett litet barn. Fy satan!

Det är bra med perspektiv.

Det här med cancer

2014-03-18T22:28:00.002+01:00

Det blir en väldigt dyster ton över mina inlägg just nu. Men det är så som vardagen är för mig. Bloggen har ju alltid varit min ventil och nu är det dystra toner som måste ut. Fast vardagen rullar på. Ofta går det rätt bra. Ibland går det sämre.

Jag har funderat mycket på sistone. En sak som jag har funderat på under många år är det här med cancer. Smaka på ordet liksom. Vad sätter det igång hos dig? När mamma fick bröstcancer så satte det igång det värsta hos mig. Jag visste inte så mycket om det. För mig var det någonting som gamlingar dog av. Men under resans gång så har jag läst mycket och varit med i mammas process. Kalkvärden, cytostatika, strålning... många nya begrepp.

Jag har även lärt mig att det inte finns någon rättvisa. Det är en jävlig sjukdom. Personer som inte har rökt en cigarett i hela sitt liv får lungcancer. Personer med solskyddsfaktor 50 och sombrero året runt får hudcancer. Eller som i mammas fall, folk blir friskförklarade från en variant och får en ännu jävligare tillbaka.

Det känns som sagt väldigt tufft bitvis. Så jag är väldigt glad för allt pepp som kommer i alla olika former. Det betyder oerhört mycket. Ni anar inte hur varm jag blir inombords av all omtanke.

Till er från mig:

"Värdera" sorg

2014-03-12T05:40:00.001+01:00

Jag vill säga stort tack till alla som har kommenterat, skrivit i gästboken och hört av sig via mail. Det känns fantastiskt bra att få så mycket stöd!

Det var inte självklart för mig att skriva om mamma och mina känslor. Men jag är glad över att jag gjorde det! Det känns som en lättnad och ert stöd betyder mycket.

En sak som slår mig är hur en del nästan ursäktar sig över att de är ledsna över något, som de själva bagatelliserar. "Och här sitter jag och är ledsen över att jag inte fick jobbet som jag sökte." Som att deras sorg inte är viktig, bara för att någon annan har det "värre".

Jag kan förstå tänket. Men ni vet, det går inte att värdera sorg. Visst är det sunt med perspektiv. Men din sorg är äkta och viktig! Det är helt okej att vara skitledsen över ett missat jobb, en död guldfisk, att det låg en röd strumpa i vittvätten eller vad det må vara. Sorg är sorg. Jag kommer inte att döma dig på grund av dina upplevelser och känslor.

Så här ligger det till

2014-03-11T19:25:00.000+01:00

Jag skriver det här för att få ur mig en massa tankar. Visst har jag människor som jag kan prata med. Ni är många som bryr er om mig, och det uppskattar jag som fan. Men det här behöver jag göra för min egen skull. Det är trots allt skrivandet som är min terapi.

Den osminkade sanningen är att anledningen till att jag mår så dåligt är att mina mamma är döende i cancer. Cancer, vilken jävla skitsjukdom. En skitsjukdom som jag tror att alla kan relatera till på ett eller annat sätt. Du är kanske drabbad själv. Du känner säkert någon. En anhörig, en vän, en kollega. Cancer. Det verkar som att det dabbar oss alla, direkt eller indirekt.

För min mamma kom bröstcancern först. Det var i början av 2000-talet. Jag minns faktiskt inte exakt vilket år det var. Det var en sån himla turbulent tid. Men efter många år med kamp, cytostatika och strålning blev hon friskförklarad. Det var så klart en total lycka. Dig knäcker inte ens cancer.

Något år efter friskförklaringen (återigen, tidsrymden är en grå massa) blev hon stel i nacken. Ett rutinbesök på Hälsocentralen slog ännu en gång sönder världsbilden för oss. Kampen började om. Men den här gången vinner den där jävla cancern. Efter flera år med behandlingar har den vunnit. Den är spridit sig efter hela ryggraden och ner i ljumskarna. Och den ger sig inte.

Mamma är hemma från sjukhuset nu och får vård i hemmet.

Mina känslor löper amok stundtals. Det känns så jävla orättvist. Mamma fyllde precis 58 år. Det är ju ingen ålder. Jag blir så himla ledsen när jag tänker på att din tid snart är ute. Obotligt sjuk. Ingen ska behöva planera sin egen begravning, med vetskapen att den faktiskt är nära förestående. Det är så svårt att ta in och hantera. Och precis som du, älskade mamma så har jag bra dagar och sämre dagar. När det känns som mest kasst brukar jag försöka tänka på den bild som jag vill ha med mig av dig, resten av mitt liv.

Jag kommer att minnas dig som den som alltid brydde sig om att jag hade det bra i skolan. Det var en tuff tid bitvis, men du tog tag i problemen. Jag kommer att minnas dig som den som alltid ställde upp och skjutsade till träningar och kompisar. Jag kommer att minnas dig som den som gav mig en underbar uppväxt.

Jag älskar dig, mamma.

Kaos

2014-02-26T21:27:00.001+01:00

Det finns så mycket som jag skulle vilja skriva. Men jag kan inte få ihop det. Det är riktigt rörigt i huvudet och jag mår inte alls bra.

Ni som känner mig väl vet vad det handlar om. Jag vet inte om jag är redo att berätta för alla andra än.

Men jag lovar att återkomma i frågan. Det finns tankar som behöver komma ut. Men just nu är det så illa att jag inte ens kan ta till min huvudmedicin - att skriva.

Ta hand om er så länge - och krama någon som ni tycker om.

Årets pappskalle - kandidat 1

2014-02-09T14:11:00.000+01:00

Jag tänkte damma av en gammal "klassiker" - årets pappskalle. Det går till som så att jag under året nominerar folk som gör klantiga saker, och hamnar i kvällspressen, för att till slut utse vem som blir Årets Pappskalle.

Första kandidaten hittar jag i Expressen. Det är en snubbe som hittar ett par handbojor och bara måste testa dem. Mindre smart. Till slut fick sheriffen komma och hjälpa honom.

Jag gillar även polisens förmaning i slutet av artikeln. "Men vi uppmanar inte människor att prova om de hittar sådant här. Det är bättre att ringa oss först." Så om han bara hade ringt er innan hade det varit lugnt alltså. Bra att veta.

Några veckor

2014-02-08T08:42:00.001+01:00

Nu har det väl gått några veckor sen jag skrev det senaste inlägget. Så här kommer ett till.

Vad har hänt sen sist? Det viktigaste är väl att jag har flyttat till en egen lägenhet. Jag är inte sambo längre. Och så mycket mer än så tänker inte jag skriva om den biten. Jag ser fortfarande E som en av mina bästa vänner och jag tycker väldigt mycket om hennes son. Så inga detaljer behöver vältras i offentligheten.

Nu är jag alltså tillbaka på ruta ett. Jag är dock inte ett dugg bitter. Dessutom så hittade jag en lägenhet som inte ligger i ghettot där jag bodde tidigare. Så det blir bra det här.

Det mesta runt omkring mig är dock sig likt. Så det finns massor av underlag för att sparka liv i bloggen igen.

En nystart

2014-01-20T00:46:00.001+01:00

Det har hunnit bli 2014. Jag ägnade en stund åt att läsa gamla blogginlägg och insåg att jag saknar det här rejält. Så jag börjar om. Men det blir en mjukstart. Om några veckor är jag dock tillbaka på riktigt.

Och jag har mycket att berätta om. Så häng med vetja!

Jag lever

2013-11-04T22:20:00.001+01:00

Jag finns kvar. Mest på Instagram dock. Sök upp mig vettja:

@janneheffler

Barn säger roliga saker

2013-08-16T00:21:00.001+02:00

Ni som kommer i kontakt med barn, på ett eller annat sätt, vet att de är en till synes outtömlig källa när det gäller att säga roliga saker.

Här kommer ett litet axplock från filen femåringens bästa:

(I samband med att han kliver på en leksak uppstår en intressekonflikt mellan bra och dåliga kraftuttryck.)
-Jävla pannkaka!

(E berättar om att hon har varit på Gotland.)
-Åt ni gott där?

(När vrålåket gick sönder så blev bilfan bogserad och givetvis gick bogseringslinan av. Femåringen sitter i bilen som drar och utbrister förtvivlat:)
-Vi har tappat min låtaspappa!

Jag inser att dessa exempel till viss del förmodligen hamnar i kategorin "det hade varit roligare om ni var med". Men jag tror att ni förstår vad jag menar.

Semester, ett tag till

2013-08-15T23:38:00.001+02:00

Vi har semester. Den blev inte riktigt som vi hade tänkt, eftersom vårt vrålåk fick för sig att gå sönder. Men vi har hunnit med en hel del ändå. Älgpark, bad, Åbo, Furuvik, järnvägsmuseum till exempel. Och imorgon bär det av till Leksand.

Bifogar en semesterbild, så att ni hajar att jag har det gött.

Bara i Oklahoma

2013-08-07T21:02:00.001+02:00

Det är bara i prinsstaden Ockelbo som en kan få bilverkstaden att öppna efter stängningsdags. Tack för det!

Mitt i naturen

2013-08-07T20:36:00.001+02:00

Gamla bilar är bra. När de fungerar. Men tänk positivt. Vi får se naturen!

Inte intresserad

2013-07-24T12:07:00.001+02:00

Igår sprang jag runt en sväng inne i stan. Det skulle bland annat inhandlas nya "springskor" till femåringen. Så jag stegade in i en skoaffär i centrala Gävle och börjar kolla mig omkring. Efter en liten stund får jag ögonkontakt med ett butiksbiträde, som utbrister:

-Ska du handla något, eller?

Hon låter direkt otrevlig och besvärad. Ett par mindre civiliserade tankar kring vad jag ska svara far genom mitt huvud. Men jag håller mig lugn och säger:

-Jag hade tänkt det. Men om du vill ha mig som kund så får du ta och gå en charmkurs först.

Jag vände på klacken och gick ut från butiken. I nästa skoaffär fick jag ett trevligt och glatt bemötande. Därifrån gick jag med två par skor och en bra känsla.

Okej?

2013-07-11T09:23:00.001+02:00

Är det okej för en person över 30 att säga "okidoki"? Eller är det samma sak som att använda ordet "fräsigt"? Personen i fråga försöker liksom verka lite ung och trendig.

Sommar!

2013-07-06T18:31:00.001+02:00

Äntligen, nu är det sommar på riktigt.

Jag förstår dig nu, pappa

2013-07-02T20:59:00.000+02:00

Idag gick det upp för mig. Jag börjar bli som min pappa. Och det gör absolut inget. För min pappa är en väldigt klok, sympatisk och snäll man. Men det blev ändock något av en "ja-jäklar-upplevelse".

Det som har fått mig att komma till den här insikten är en diskussion om husdjur, som pågår i familjen. E och femåringen tycker att vi ska skaffa katt. Jag har inte heller något emot katter. Tvärtom. Men det är här som arvet efter pappa kommer in i bilden.

Pappa gillar också djur. Men (och detta har jag insett i efterhand) han var alltid den som stod för det sunda förnuftet när husdjursdiskussionen kom upp i mitt barndomshem. Marsvinet städar inte sin egen bur. Kaninen kan inte fixa mat själv när vi åker på semester. Katten kan inte använda toaletten. Vem löser allt praktiskt? Det är inte bara ett gosedjur, som man har för att krama och leka med. Och såvida man inte skaffar en sköldpadda, så kommer husdjuret att dö före dig.

Första gången jag såg pappa gråta var när vi var tvungen att avliva våran schäferhund Ricki. Då var jag för ung för att fatta vad det handlade om. Men när katten Julia dog, ungefär 20 år senare, så fattade jag.

Visst hade vi mycket glädje av alla djur medan de levde. Och allt det praktiska löste sig. (Inte sällan genom att pappa och mamma styrde upp...)

Diskussionen kommer garanterat att fortsätta hemma hos oss. Det återstår att se om det blir förnuft eller känsla som går segrande ur denna verbala batalj.