Mina män och jag

Drömmar blir till verklighet

2014-02-10T22:15:00.001+01:00

Tänk att drömmar kan bli till verklighet. Även för den lilla människan. Alltså, även för mig.

Hur många människor har den lyckan att prova på sitt drömjobb? Få förunnat. Och nu är det unnat mig. Aldrig trodde jag väl att det skulle göra mig så nervös!?! Jag vill så väl, jag vill så mycket och jag vill göra det så bra. Jag vill ju såklart att det ska bli som jag drömt. Men jag vet, jag vet så väl att jag saknar tillräckligt med kompetens för att kunna göra det så bra som jag vill. Och det viktigaste av allt, det vet vederbörande också.

Februari månad och vi har kämpat oss igenom en drös av barnsjukdomar och hemmasittningar men vi är framme vid ljuset i tunnelns slut. Snön smälter och påminner mig om att våren snart är här. Snön kommer komma tillbaka, men tillfälliga plusgrader och en doft av vår gör mig medveten om hur lite tid det är kvar. Hur fort det går. Och blir det som jag, på fullaste allvar, tror - kommer detta bli den bästa våren i mitt liv. Sist den var så här bra, sist jag var så här förväntansfull var nog sista året på gymnasiet. När man famlade runt med runda fötter på skiva efter skiva och längtade efter framtiden, så ovetandes om hur bra man hade det.

Åh, vår, åh, denna vår. Som jag längtar efter våren och allt fint den kommer att ge mig. Det är på en lyckans stig jag vandrar. Där möjligheter har trillat över mig och drömmar blir till verklighet. Inte bara en, utan flera. Det är så underbart när lyckan blir till plural, och när den drabbar mig. Lilla mig.

Tandlös, efter att en tand har varit lös

2014-02-09T18:31:00.000+01:00

För en tid sedan kom Abbe hem och sa att han hade en lös tand. Den hittades av en tillfällighet. För det var nämligen en liten bekymrad man som letat sig fram till en fröken och bekymrat undrat hur det var med lösa tänder egentligen. Och när fick man dem, egentligen? Och hur länge skulle man behöva vänta, egentligen?

Fröken tyckte att det snart var dags och började rota med ett finger i pojkens mun, och där hittade hon en tand som var lös!

Han var märkta stolt min stora lilla pojke. Varje dag, morgon och kväll, har vi känt på tanden. Och den har blivit lösare och lösare, och lösare. Och i torsdags var den så lös att jag knappt visste vad vi skulle ta oss till.

- Får jag dra ut den? Med ett snöre? Med en tång? Med mina fingrar? Bara snurra lite på den då? frågade jag.

Men nej, nej, nej. Nej, var det enda svaret jag fick. Han vill inte. NEJ!

Han ville inte fastän tanden stod rakt ut ibland och han skrek till för att han inte kunde sätta tillbaka den igen. Och varenda sekund hade han ett finger som vickade på den. Och om händerna var upptagna, så gjorde tungan jobbet.

Igår hade vi ett litet gemensamt kalas för alla januaribarn som finns i släkten. De är många. Januari är en jobbig månad, man får knappt plats att göra någonting annat än att äta tårta (så nyårslöften som handlar om viktnedgång, får vänta tills 1:a februari). Det var gott med tårta och Abbe tog sig en hård godis, han rev loss en tugga av den hårda godisen och fick med sig tanden ut.

Det var en något chockad och tyst Abbe som tittade på tanden. La den i sin handflata och lät tankarna samla sig innan han utbrast:
- Titta en tand!

Jubel och fanfarer och pussar och kramar.
- Mamma lägg av! Sluta nu! GE DIG! Jag orkar inte!
Men till kvällen, när det bara var vi och Melodifestivalen tyckte han nog att det var ganska mysigt med det där och gårdagens flest sagda repliker var:

- Jag ska bara gå och kolla mig i spegeln!
- Har det fastnat någonting här? (drar ner underläppen och menar att jag ska titta till gluggen)
- Alla som har tappat en tand räcker upp en hand! (när jag räckte upp handen skrattade han och sa "JAG MENAR IDAG")

Och så ler han lite extra med underläppen för att man ska se att det finns en liten fönsterruta där (Loves alldeles utmärkta ordförklaring till hur det såg ut nu, nu när en tand fattades).

Mina ögon var tårfyllda resten av den dagen. Nyss så liten. Nu så stor. I förra veckan gjorde vi skolval och nu tappas det tänder. Det första den älskade lilla ungen gjorde när han vakna, var att lyfta på kudden och se om tandfen har varit där. Och när han tänkte efter, så hörde han nog hennes vingar flaxa när han låg och sov. Det gjorde jag med.

Scener ur liv (som är mitt, och ditt och alla andras)

2014-02-09T10:16:00.002+01:00

Scen ifrån vårt liv

- Abbe?!?
- Ja
- Är det okej om jag tycker om dig?

Syskonkärlek. För mig är det ett alltid lika berörande att se, vara med eller höra om. Till dig som missade SVT dokumentär Tvillingflickorna som sändes i torsdags, kommer här en rekommendation om att se den. En timmes fantastisk historia. Sann, till på köpet! Jag får svårt att tro på slumpen och lägger min tro i ödets existens. Två väldigt lika flickor bortadopteras till två helt olika familjer, som bor i två helt olika världsdelar. Av en helt underbar, fantastisk tillfällighet stöter den norska och den amerikanska familjen ihop. Hur ofta är man på rätt plats vid fel tillfälle som ser till att bjuda på ödesdigra konsekvenser i positiv mening? Två flickor som bär nästintill exakt likadana rödrutiga klänningar, den ena köpt i Norge den andra i USA gör att föräldraparen börjar prata med varann. Skratta lite, upptäcka fler likheter än bara kläderna. Utseendet! Födelsedagar! Födelseort! Barnhemmet nekar till att flickorna är tvillingar men föräldrarna väljer att ta reda på sanningen själva.

Att gester, mimik och kroppsspråk kan ha sådan genetisk betydelse är helt fantastiskt. Läser man om pedagogik får man höra om fenomenet "tabula rasa". Vilket är en tanke om att barnet föds likt en omålad tavla och sedan formas utefter det livet som hon sedan befinner sig i. Det har varit en stor övertygelse för mig, som jag nu måste överge. Till viss del i alla fall. Jag vägrar däremot att barn föds till världen som kriminella, mördare, hatiska eller onda.

I fredags besökte tvillingflickorna, och deras mammor Skavlan. Ett program jag såg. Och jag är så berörd över hur människor har en förmåga att påverka varandra. Till det positiva. Möten. Det viktigaste ett liv kan erbjuda. Det här med människan, och hennes egen historia - finns det något mer intressant och spännande än det? Inte för mig.

Lång-tids-läsning (för alla parter)

2014-02-06T15:15:00.001+01:00

Det är väldigt på tapeten att vara en del i en bokcirkel. Som så många andra, gör jag vad jag kan för att vara med i svängen. Vara lite hipp och inne. Så jag är med i en. Däremot har vare sig 5:2-dieten, sidecut eller lax på menyn letat sig hem till mig. En ska akta sig för att göra för mycket på en och samma gång, en sak i taget -har jag hört.

Jag har ett litet problem med boken i bokcirkeln bara. För den som kommer till träffen UTAN att ha läst boken bestraffas med att köpa en valfri pocketbok som senare lottas ut bland de andra. Jag har aldrig vunnit någon. Jag är inge vidare på att vinna över huvud taget. Det här med lotterier, turspel, vinst eller tur över huvud taget, är inte min grej. Alls. Må hända att jag är lite bitter över den saken, för är en med i en tävling är en väl ändå med för att vinna? Inte för att se någon annan göra det? Om och om och om igen? Hela livet? Efter 20 år ungefär, tröttnade jag.

Jag vet inte om du märkte det, men jag hamnade just på ett sidospår och det är väldigt vanligt så fort jag börjar närma mig ämnet Bokcirkelboken. När jag ska läsa den piper diskmaskinen, så jag fixar med det och tar god tid på mig. När jag ska läsa den så är det nog dags för mig att ta en dusch innan, en lång för jag fryser - så jag hamnar i ett bad. När jag ska läsa den så tar jag mig en titt runt omkring och upptäcker att jag behöver dammsuga. Jag torkar golven också. Alltså, så fort boken ska till att läsas känner jag det stora behovet av att göra någonting annat. Korsord till exempel. Nu har jag löst så många korsord att jag blivit riktigt bra på det. Sett till att plöja igenom den där Året Runt-tidningen som jag började prenumerera på i höstas. Egentligen hade jag inte velat berätta om det, inte i det här inlägget, eftersom det strider emot just det som de första raderna handlar om - mitt försök att vara en av de som hänger med. Vara en del av den moderna människan, trots att jag tänker se till att sluta mitt förhållande med iPhone.

Se! Märkte du vad som just hände? Ett sidospår igen! Igen! Och igen! Och igen! Alltid samma sak.

Jag vill tro att det är bokens tjocklek som skrämmer mig. 734 sidor och den väger lika mycket som huset jag bor i. Så det kanske inte är någon vidare bra idé att lägga den i väskan när man ska iväg. Den kommer orsaka förslitningar på min kropp. Jag hade en tegelstenssommar. Då ledigheten skulle visa mig vägen genom oändligt med rader och få böcker. Det gick bra. Det är ett överstökat kapitel så att säga. Eller? Så kommer denna Agaat och anspråkar på min tid! Så fräckt! Och i ärlighetens namn tycker jag mer att det är Agaats fel än hon som valde bokens.

Tjocka tegelstensböcker anspråkar alldeles för mycket på min tid. Och nu också på min lust. Den fick mig till och med att vara otrogen med "En man som heter Ove". Nu är det en avslutad affär, tyvärr och jag var väldigt förälskad i den där Ove. Väldigt.

Tjockböcker pendlar alldeles för ofta mellan att vara bra och dåliga och tvingar mig att läsa flera hundratals dåliga sidor innan den ska sluta bra. Det tycker inte jag är schysst. Hade det varit semestertider nu, hade detta inte varit ett problem. Ska jag behöva boka en utlandsresa så fort jag får en tjock bok i min hand? Eller ser en tjock bok jag vill läsa?

Den bästa tegelstensboken jag har läst
Michel Faber - Sugar

Ett rykte nådde mig, dessutom. Om att boken blir väldigt bra, men först efter 450 sidor. Och jag har bara läst 100. Jag känner ingenting mer än en meningslöshet. Hade inte den här boken fått en massa pris? Vadå? För sina sista 300 sidor? Ska jag behöva ägna TIMMAR år att komma till det där braiga, när det finns flera böcker här hemma på 3-400sidor (typ ungefär, känns det som i alla fall) som är bra alltigenom (tror jag i alla fall)? Som kunde få de där timmarna istället?

Böcker som ligger och väntar. De väntar så mycket, så att jag nästan (men bara nästa)
inte borde göra något annat än att ägna min tid åt dem.

Och nu är barnen lediga så som idag och imorgon och hela helgen. De har varit lediga mycket. Jag skulle haft tid att läsa ut den. Och andra böcker. Men istället har jag löst korsord, bland annat. Och fått röjt både här och där. Så, ingenting ont utan någonting gott - det är någonting som verkligen stämmer.

Jag ber om kraft och ett städat kök. Bäst jag städar och sedan tar mig kraft.

När igår var idag

2014-02-04T10:02:00.002+01:00

Igår frågade Abbe mig om jag har peruk, och om Yohio fanns på riktigt.

Nej. Och ja.

Igår var en sådan där dag när allt bara flöt på och man fick en massa saker avklarade, saker som kanske inte är måsten. Men som måste göras för att livet ska bli ett liv.

Barnen både lämnades och hämtades i tid på förskolan. Jag höll de lovade orden, om att komma tidigt. Redan halv två. Jag höll de lovade orden om att duka upp mellis på vardagsrumsbordet, fylla TV:n med Melodifestival och sitta där och gosa med mjuka barnkinder. För allt jag skulle göra idag hade jag redan gjort.

Jag hade redan tagit emot en hantverkare, gett honom instruktioner som han följde och åtgärdade det mesta. Jag hade skruvat ner en hylla, överlåtit den till någon annan och sedan tagit bort dess annons på blocket. Diskmaskinen var körd och tömt. Tvätten tömd och vik, en ny kördes. Jag hade läst ut en bok, som fullkomligt begeistrat mig den senaste tiden. Och det, det vill jag lova var längesedan det hände sist. Som jag har skrattat, som jag har gråtit. Både hemma, på Roslagsbanan, på flygplatsen, ett flygplan och nu till sist i min soffa. Jag grät som ett barn och sist jag gjorde det, ja, den dagen kan jag inte ens minnas.

Dagens tips!

Ett tips som tog mig alldeles för lång tid att ge en chans, och dessutom tro på.

Kaffet är klart!

2014-01-31T09:22:00.000+01:00

När barnen var sjuka och jag kände mig som prinsessan i slottet, frisk och kry och pigg som jag var fick vi tid över till att lära oss saker. Som att koka kaffe till exempel. Så när ungarna började bli friska nog att vakna före mig igen (alltså, allt återgick till det normala) så kunde jag fortsätta ligga i sängen och lyssna på hur Abbe stökade i köket med en avundsjuk lillebror bredvid sig. Sedan tog buller och bonk slut, fyra små fötter sprang så fort de kunde in till mig och sängen. Den större av de kröp ner i sängen och sa:

- Mamma, nu är kaffet snart klart!

Vad den lilla ojade sig över, är liksom inte lika intressant om vi vill fortsätta hålla det här minnet vackert.

made by Abson

Askgråa barn och en Drakhimel

2014-01-27T20:57:00.001+01:00

Love har legat askgrå i soffan under dagen. Denne unge mans tapperhet slutar aldrig förvåna mig. Och jag får (till min bitterhet) ställa in morgondagens träningspass och ha ytterligare en dag hemma med sjuklingar. Men jag ska vara glad för det egentligen, jag LÄR bli färdig med hemmet då. Inget ont, utan något gott. Och ärligt, mysfaktorn har varit H Ö G!

Jag har varvat svett med frysningar. Rör jag mig innebär det rensning, vilket är lika med svett. Sitter jag och myser kommer kylan krypande. Jag känner, här inne, att det är kallt där ute. Väldigt kallt där ute. En gång snabbt gick jag bort till Läkarmissionens container, antalet kassar skänkt till välgörenhet denna vecka; 22.

Planerar barnen sovrum. Försökte diskutera tapet. De var mer intresserad av annat - som URs program om Vasaskeppet. Och det var inte fy skam, att de var intresserade av det - mina små kulturnissar. Inte heller fy skam att (med godkännande?) planera/bestämma/önska själv hur det ska ut i det kommande sovrummet (barnen kan få välja vilken tråkig bok som helst till nattsaga...).

Vad tycks om tanken? Tapeten Drakhimlen ifrån Majvillan - som jag är för övrigt är kär i, har så mycket fina saker och tapeter - så det var mig en sann lycka när Abbe önskade denna allra mest (ja, han fick flera alternativ, flera olika märken). Söta ekorrelampan ifrån Elstore, som man helst bara vill ge en puss skulle passa oförskämt bra i fönstret. Ett (gosedjurs-)lejon att ha på väggen ifrån HM och några sköna, söta mattor (märk väl; pluralsform) att sätta ner sina morgontrötta fötter på när man klivit upp ur det söta uggletäcket (x2). Som det känns nu, så vill jag också sova här inne sen.

- Nej, mamma vill inte läsa den boken. Och inte den och inte den och inte den heller.

2014-01-26T11:57:00.000+01:00

Astrid Lindgren lär har sagt

"barn måste läsa all typ av litteratur. Annars kan de inte lära sig att skilja bra från dålig"

Så klokt och ödmjukt sagt av denna urmoderspedagog. Varför orkar jag inte vara så ödmjuk och pedagogisk och förstående och klok jämt? Jag måste öva på det! Jag ska önska mig det i födelsedagspresent. För jag är TRÖTT på skitlitteratur för barn. LESS! Tristessen äter upp min själ, inifrån och ut, när barnen kommer med böcker om (till exmpel) Blixten McQueen (tycker det är förskräckligt snålt av Disney att inte lägga mer tid på ett bra språk i deras bokisiering ((??)) av filmerna -Eller har man bett en mellanstadieklass att översätta boken, som en liten kul tävling? ((Hmm.. här föddes precis en idé till mina framtida engelskalektioner!)).)

Parentes: Tror jag nyss gjorde ett parentesrekord!

Jag är fruktansvärt medveten om hur egocentriskt det är av mig att själv vilja roas under barnens sagostund. Den magiska stund vi har varje kväll innan läggdags. Vår nattrutin är nämligen; Bad, pyjamas, tandborstning och sedan väljer varje pojke i detta hem en bok som vi läser i min eller lillebrors säng (just nu, oftast min). Precis innan de första raderna läses bråkas det en liten stund om VEMS bok vi ska börja med och vart i alla pannkakors dar den enes snuttefilt tagit vägen. SEN börjar det mysiga, gosiga, underbara och (förhoppningsvis) givande stunden ihop!

Alla föräldrar gör vi vad vi tror är bäst för våra barn. Nattrutiner som finns i detta land är förmodligen lika många till antalet som familjer. Och jag är mycket intresserad av hur alla gör. För jag är en nyfiken filur som tycker om att lära och förstå, skaffa nya perspektiv och kanske sno småbitar av dessa till mitt egna lilla familjeliv. Kvällsboken för mig (läs: oss) är en helig graal som vi lyckats fånga. Vi kommer ner i varv, vi myser ihop och sedan får vi smaka på en av livets viktigaste skatter, språket. Språket, det viktigaste verktyget i en liten människas liv. Under hela hennes liv. Det tror jag stenhårt på och böcker kan vara ett guldkorn för att skapa en dialog, ett samtalsämne, en tankeställare, ge tid till reflektion och tankeexperiment. Och under dessa stunder försöker jag vara en superpedagog, en supermamma med ett superlugn även om jag kanske inte alltid är det. Särskilt inte när böckerna väcker alla kroppens inneboende myror till liv, och min irritation skyller på alla dåliga barnböcker för skolbarnens bristande läsinlärning, läsförståelse och inlärningskunskaper över huvud taget. Och särskilt inte de dagar när jag känner att egentiden är ett MÅSTE denna kväll som allting på något sjukt sätt bara dragit ut på tiden och jag inser att det är blott en halvtimme kvar innan jag själv kommer rasa ner för sömnens stup.

Fem år av daglig läsning av barnböcker och jag längtar till kapitelböckerna. Försökte med "Kometen kommer" av Tove Jansson, en julklapp till Abbe som lockades av titeln men blev besviken över innehållet. En misslyckad presentation av kapitelbok och tips taget tacksamt emot av andra... Så kan jag tipsa om underhållande, fina och roligt illustrerade barnböcker nedan.

Barnbokstips!

Ja, Bamse fick komma med på slutet efter han har varit årets första läxa. Vanligtvis gillar jag inte att läsa serietidningar för barnen. Det är så svårt att komma ihåg vilka dialekter jag tilldelat vilken "roll". Och så kommer jag inte in i mitt läsflyt. Dessutom måste jag peka på den jag pratar för, och det blir alltid så knasigt eftersom det ligger små tunga huvudet på mina armar och jag kommer liksom inte riktigt åt. Ja, omständligt. Ni hör. Men Bamse gillar jag ändå, det finns en mening, en tanke och en bra historia i tidningen. En julklapp till barnen, som jag tackar allra varmaste för.

Söndagstips för den oberesta

2014-01-25T18:00:00.000+01:00

Detta kan man till och med titta på när barnen är vakna! De kan leka nedanför tv-apparaten och inte alls få men av köttiga zombies som dödar och dödas. Barnen tycker till och med att det är KUL, till och från - fordonsnördar som de är.

Har tittat ikapp hela säsongen och undrar HUR kan jag ha missat detta fantastiska program!?! Jag vet ju med mig att jag tycker väldigt mycket om programledarnas (ALLA) tidigare alster.

Det är en löjlig och barnslig lycka som infinner sig när man kammar hem poäng och rätt svar innan de faktiska deltagarna gör det. Magiskt. Vilken kväll. Abbe jublade å våra vägnar.

Gör någonting gott av det här, sa mitt andra jag.

2014-01-25T11:08:00.000+01:00

Torsdag kl.11 och förskolan ringer på mobilen.

Meddelande:

Barnen har vattkoppor. Den ena mer än den andra. Och den ena har väldigt mycket dessutom.

Jag har varit lycklig hela julen över att vi slapp undan vattkopporna, lössen och magsjukan. Men sen tog julen slut och världens bästa nyår gick ifrån en längtan, en upplevelse till ett evigt minne. Första helgen var Abbe magsjuk. Andra helgen var Abbe och Love hostande. Och tredje helgen härjar koppor, kli-panik-attacker, illamående och lite olyckor på grund av det.

Jag kände att jag aldrig mer ska planera in roliga helgaktiviteter, för de blir aldrig av. Jag känner att jag har en STARK koppling till prinsessan i tornet, den inlåsta - men jag vet att jag inte har någon prins som räddar mig ur det här. Jag känner mig som Thåström, fan, fan, fan. Jag känner, ja, jag känner i ärlighetens namn Bitterhet. Kom jag på.

Men tankarna gick vidare och fortsatte:

- Misströsta icke, gör någonting gott av det hela! Nu ska ni vara hemma i flera dagar och barnen är tillräckligt sjuka för att inte drabbas av vare sig spring- eller gap-och-skriksjuka. Så, vad vill du hitta på?

Jag vet. Man är nästintill till schizofren.

Och jag svarade mig själv:
- Förrådet (som det kallas i folkmun men som också är ett extra rum, det rum som ordnar till ett kommatecken och en femma efter lägenhetens rumsbeskrivning. 3,5 rum och kök). Barnen kommer, för en gång skull, inte orka leka hinderbanan i röjandet. Därför har jag ingen tidspress, förutom att det bör vara klart innan barnen är friska (tidigare planeringar har gått i stöpet på grund av tids- och energibrist).

Jag kom fram till att detta var väldigt klokt resonerat. Ringde till Åhléns, bönade och bad om att få skjuta upp sista dagen för det Öppna Köpet! Herregud, julklappskläder köptes i för små storlekar till min yngste son. Varenda gång jag har planerat ett besök i affären har sjukdomen slagit till, och jag är så lycklig över att hon TILLSLUT sa att det var okej. Vill gärna att pojkarna använder de fina kläderna jag köpt.

Jag är en fånig och noggrann typ när det gäller barnkläder. Det är en fröjd att titta på barn som, rent färgmässigt, passar bra ihop. Detta är några av kläderna.

Och nu när de är sjuka går de runt, hur söta som helst, i dessa pyjamas som (jag och) dem älskar.

Vardagsmagi

2013-12-04T20:19:00.000+01:00

Är det inte helt fantastiskt att få en eftermiddag med en-barns-tid, så säg? Än så länge är dessa stunder fridlysta och just därför helt fantastiska, ljuvliga och precis som en bal på slottet. Abbe var hembjuden på dejt till sin flickvän, ja, han har en sådan och Love fick en dejt med mig. Det kanske låter mer underbart än vad han till en början tyckte att det faktiskt skulle bli eftersom han grät när jag hämtade honom förskolan. Men eftersom han lever i en värld utan gråskalor blev svart till vitt när jag frågade om vi skulle baka? Baka pepparkakor? Efter den frågan fanns där ett leende på hans små, små pussmunsläppar ända fram till läggdags. Han grep tag om min hand efter godnattsagor och godnattkramar och sa;

- Tack så mycket för att du bakade pepparkakor med mig.

Då stannar tiden. Å, så man njuter. Njuter så förtvivlat mycket av ord som kommer ur de mest underbaraste av munnar, nämligen de som man själv har lärt tala.

Min levande lilla chokladbit och jag tog oss en titt på julgransförsäljningen innan vi öppnade dörren till vårt hem. Där stod en pappa med plånboken i handen för hans barn hade valt ut en julgran. Julgranen snurrades in i kasslersnöret och kastades upp på kassabordet varpå ögonen på min yngste son fick en omkrets likt Saturnus ringar:
- Oj, WOW!! Kolla VILKEN STOR GURKA! DET var HÄFTIGT!! Viiisst?

Och häromdagen så tipsade jag om att titta noga in i skogen vi åkte förbi, för då finns chansen att man ser både tomtar och troll där. Och barnen tittade, men Love vände sig snart om:
- Hur tittar man noga, mamma?

Och hur förklarar man det så att en treåring förstår? Även om jag hade god lust, så svarade jag inte att "man måste ha ögonen öppna".

Vad sa du sa du?

2013-11-21T14:02:00.001+01:00

- Love, ska vi slåss?

Vad tusan hände med de självklara billekarna? det hade jag lust att fråga, men jag tänkte att jag inte ska lägga mig i. Det var bara att andas in. Och hålla andan där.

Då reste han pekfingret och sa

2013-11-20T13:19:00.000+01:00

Man ska inte glömma bort att vara tacksam för det lilla. Cyklade barnen till förskolan och vände sedan hem igen, under den korta lilla turen hann mina vantlösa händer bli så där kalla att det börjar göra ont. Kindena isade. Huvudet var utan mössa och en oro väcktes för mina lättinflamerade trumhinnor. Det tog lite tid att få upp nycklar ur fickan och låsa upp, in och om överallt med mina stela isbitsfingrar men när väl dörren hem till mig öppnades blev jag alldeles varm. Tänk, vilken lyx att få komma in till en sådan värme. Att ha ett varmt hem.

Idag är dagen efter den efterlängtade dagen. Abbe har längtat ihjäl sig efter den tisdag som var. På måndagens kväll reste han sitt ståtliga pekfinger mot mig och sa:
- Imorgon måste du gå upp på en gång mamma! På EN GÅNG! För då ska jag åka skridskor, då måst vi gå upp tidigt!

Vi behövde inte gå upp tidigare än vanligt, men inte vaknade han av väckarklockan som jag trodde att han, i all sin iver, skulle göra. Jag fick alltså en stund att packa hans ryggsäck full av skydd, skridskor, frukt och annat. Snart vaknade han dock:
- MAMMA!!! DET ÄR SKRIDSKOR IDAG!
Tätt åtföljd av Love, som måste vaknat upp till det ropet:
- Är det morgon redan mamma? Det ser ut som natt, du måste skoja!

Kreativitet och femårskärlek

2013-09-20T09:47:00.000+02:00

Jag har en femåring i mitt hus. Jag är stolt, rörd, betagen och nästintill avundsjuk på mig själv som får vara med om detta. Barn är fantastiska, allrahelst när de är ens egna. Alldeles egna, kommen ur en själv och formad av den person jag är.

Abbe tyckte i och för sig att födelsedagen väntade något för länge på att infinna sig. Kunde han inte få fylla år två dagar tidigare?

- Snääääääälla, mamma!?!

En dag tidigare då? Det är var väl inte mycket begärt?

- Snääääälla, mamma!?!

En önskan som för mig var omöjlig att uppfylla för honom. Den som väntar på något gott, väntar alltid för länge. När dagen D äntligen var HÄR var glädjen total över presenterna han fick, av mig och alla andra. Tårta till frukost och ett konstant leende på denna underbara miniman som orsakat kaos bland flickorna på hans dagisavdelning. De gråter och är osams om att få sitta på platserna bredvid honom i samlingarna, de armbågar sig fram för att vara med hans lekar och bråkar om vem han tillhör. Själv står han oberörd mitt i stormens öga, helt oförstående och tycker att alla ska få vara med och är noga med turordningen, han är glad över att så många vill vara med på rollekarna han så länge har älskat.

- Jag är pappa!

När vi är hemma får Love alltid vara katten, för han vill det. Eller

- Jag är kung!

När vi är hemma får lillebror vara prinsessa som senare växer upp och blir Drottning, för han vill det.

Rörd och tårögd gör den storhet som bor i min Abbe, mig. Att han är så självklar och alla får vara med, det blir roligare om man är flera och att leka organiserade lekar är det bästa som finns. På väg till förskolan en dag pratade de på radion om barn i förskola, barn som leker för sig själva och i grupp med andra barn är trygga barn. Och jag finner ro.

Mitt under maten igår drabbades han av skrivlust, jag kunde inte hejda honom. En penna och ett kladdpapper som låg bredvid och han skrev sitt namn. Helt på eget bevåg, utan hjälp och sedan fortsatte han skriva

Ett barnkalas blev något förskjutet men ett måste som han är så värd och längtar sig galen efter. Vanligt att få höra

- Annars får du inte komma på mitt kalas!

Försöker få honom att förstå, utan mig eller utan Love blir det inget kalas. Det är ett tomt hot, det kommer man aldrig långt på.

Nu när födelsedagsstressen lagt sig, jobb och studier har blivit en någonlunda strukturerad verklighet har ett trötthetssyndrom drabbat mig. Tiden som blir i pauser mellan jobb, studier, barn och vardag ska användas och jag tar mig an tips som jag fått sedan länge. Jag har börjat följa serien Black is the new orange, och nu minns jag varför jag inte tycker om att följa serier! De tar anspråk på min sömn, för hur ska man ha mage nog att på skarpen kasta sig själv i säng när någonting är så spännande och just för stunden känns så viktigt att få veta mer av? Dessutom känner jag mig extra kvinnlig då jag under tiden som jag följer serien även gör nytta:

Allt mitt samlande på garn, virknålar, stickor och andra tillbehör fyller nu (inte bara ett helt skåp!) en större mening. Och det finns hur många projekt som helst att ägna sig åt, för det har jag sett på Internet.

Reload

2013-09-09T00:14:00.002+02:00

En helt underbar vecka på Cypern, precis så var det - som en bal på slottet! Innan för dörren var vi inte förrän klockan passerat 06.00 på morgonen; mör i huvud, ögon och kropp var jag efter att släpat på duktiga barn och väskor, varav som gått sönder och blottade min sköna klänning där på bagagebandet. Tur att det inte var en trosa eller BH!

Gårdagen gick åt till att vila. Den fina leken varvades med snytnäsdukar och jag hejade på att vår vilodag skulle ge friskare kroppar tills idag.

Efter semester, vila och innan de två söndagskalasen var det bara att stiga upp 07:00 för att titta på en missad föreläsning. Frukost, köpa present och slänga av barnen på kalas, gasa till universitetsbiblioteket, titta i en bok, hämta barn, gå på ett andra kalas. Komma hem, äta hämtmat, gosa ner barnen i sängen och försöka att inte somna direkt efter (eller under) bokläsandet (inte visste jag att vi hade världens tråkigaste bok hemma i bokhyllan. Har aldrig sett den förut och vill aldrig se den igen!).

Sedan dags att skriva hemtentan! Tio minuter till godo hade jag när den skickades in. Känslan av att göra färdigt skoluppgifter är alltid lika befriande.Rast och ro? Imorgon är det jobb och nya skoluppgifter! Tur att man är

Reloaded!

Magiska Medelhavet

2013-09-07T14:23:00.000+02:00

Havet, ljuset, stranden, barnen - allt var så perfekt!

Löften ska hållas! Snorkelpaketet köptes på plats. Till en början bjöd det bara på gråt och osämja. Sedan blev vi äntligen kompisar med redskapet och pojkarna älskade det!

Minimannen, han som snart fyller fem!

Vattendjur. Från det vi kom, tills dess vi gick.

Vila vid Medelhavet är magiskt. Jag är stormförtjust i Medelhavet och stränderna kring den. Och stränderna längst Cyperns sydkost har beprövas, flera gånger om under veckan som varit. Inte en enda strand besöktes två gånger. En vecka, det är för ont om tid. Små lugna vikar, med stilla vatten och ont om folk varvades bland annat med Aya Napas kilometerlånga, cremevita strand och magiska turkosblå vatten. Havets fläktande var välbehövligt och ett måste när solen gassade upp dagstemperaturen till 40 grader (minst!). I september! Det är knappt så jag vill påstå att havet svalkade, inte poolen heller vissa dagar så vattnet också hann få upp en riktigt bra temperatur. Uppvärmda inomhusbad kunde slänga sig i väggen! Förstås var inte alla dagar det samma, det gillar vi. Havet besöktes inte varje dag, knappt hann vi kliva på flygplanet innan snoret började rinna på mina två söner och jag var livrädd för feber och insjuknade barnkroppar.

Poolområdet var vårat några dagar, till barnens stora glädje. Allt är så lätt när man är liten, snart var de ett eget dagisgäng som lekte, skrattade, tävlade, hoppade och somnade gott med vatten i öronen när kvällen äntligen kom. Sov som stockar gjorde dem och vaknade ivriga nästa morgon. Precis utanför vår balkong fanns en jättelik lekpark. Där kunde barnen leka bäst de ville medan jag läste en bok på balkongen. Den inre friden var nära, det vill jag lova. Jag försökte komma den närmare genom att läsa en bok om Mindfullness. Trevliga människor och fullt med papegojor lockade oss till deras uppdukade middagsbord om kvällarna, gissa vem som fått vatten på sin kvarn om inte Lokatten. Han som bara önskar sig en "livs levande fågel" i födelsedagspresent. Det och en radiostyrd motorcykel.

Och när människor har frågat mig hur gammal Abbe, min älskade, är. Har jag svarat:
- Han fyller fem om bara ett par dagar!

Och det är bara sant. Semestern är över och vi ska planera ett barnkalas och ett släktkalas för den stora och googla nymfparkiter/underlater/kanariefågel för den yngsta. Tips? Ja, det tages tacksamt emot!

Den ljuva hämden (20 år senare)

2013-08-29T10:11:00.003+02:00

Det är så härligt att äntligen få möjlighet att ge igen! År av ständig rädsla att föras bakom ljus, bakom lögner och efterförljande asgarv är förbi för min (äldsta) lillebror. Nu kommer

Hämden

Barnens morbror är fin som guld och ställer upp som barnvakt när det ska jobbas eller skulle behövas en timme utan

Avbrott.

Vuxenprat med vuxenskratt till vuxenskämt. Sådant behöver man ibland, gift som ogift. Sambo som särbo. Swingers som eremit (vänta nu. Får man vara med i Svingersklubbar som singel? Eller är det bara för par?). Och under dessa pauser för min del passar barnvakten på att göra saker man inte ska som till exempel

Lära barnen fel

Abbestor har minne som en elefant och så mycket tankar om livet och världen att det räcker och blir över. Helst av allt önskar jag att hela styrkan på Hjärnkontoret bodde här, hemma hos mig. Visade, förklarade och var pedagogiska. Som våra alldeles egna, privata scouter - Alltid redo! Abbe har alltid varit förskräckligt intresserad av motorfordon i alla dess slag (ett mysterium för familjen). I bilen undrar han om bilmärken, hastigheter, registreringsskyltarnas bokstäver och siffror, färger och hjul. Och under dessa bilfärder som han gjort med morbor Victor, har morbror Victor passat på att lära sin systerson att pickupbilar faktiskt heter

KISSEMISSA

Allt jag hör om är Kissemissa så fort vi sitter i bilen. De finns överallt och ingenstans och Abbe är lyckligare än lyckosten själv över sina kunskaper. Äntligen får han chans att briljera med sina kunskaper.

- Mamma varför skrattar du? Tycker du kissemissan är en rolig bil?

Lägesrapport

2013-08-19T14:29:00.003+02:00

Vi fortsätter semesterlivet i stilla gemak. Det finns ingenting att stressa över och jag njuter - till fullo - av den morgonlyx som blir varenda dag. Det finns ingen stress! DET FINNS INGEN STRESS! Jag ser fram emot en höst utan stressiga vara-på-jobbet-senast-klockan-8-mornar! Och jag ser fram emot en höst med nytt jobb, med nya kollegor, nya tonåringar att hänga med och dessutom en skola som ska lära mig svenska för mellanstadiet (och omnejd). Det ska bli kul, men innan hösten kommer och tar mig med i en ny typ av vardag så ska det fortsätta att njutas lite till. Imorgon beger vi oss iväg på en lång bilvandring igen. Småland ska avklaras och ge lugn och glädje, som alltid. Under den knappa vecka vi var där i början av sommaren insåg jag hur mycket detta landskap betyder för mig. Jag önskar innerligt att det ska komma betyda mycket för mina pojkar också. Det finns så många minnen att minnas på plats, än mer underbart; Möjlighet att skapa nya. Människor har plats för så många. Ack, så viktiga de är för detta djur vi är.

Snart där igen, det är härligt att längta

Flera kilometer länge?

2013-08-16T10:58:00.001+02:00

- Mamma, ska jag vara här jättelänge? Flera kilometer länge?

Eer - är
Skullde - skulle
Gåde - gick
Ätde - åt

Lokatten är en gud över det barnsliga språkets förunderliga uttryck. Jag ÄLSKAR det! Det charmar mig till döds, ger mig skrattmuskler och tydligare kindben. Denna charmör har alltid svar på tal, alltid någonting att säga och önskar alltid avbryta sin äldre bror när han berättar något för sin mor - det vill säga, mig! Så många gånga det blir osämja, riktiga bråk med slag och höga skrik om VEMS tur det är att prata med mamman. Och om han inte pratar, ja, då sjunger han eller ramsar. Han är stormförtjust i rim, precis som jag. Hetast just för tillfället är "Du missa, du kissa!" och "Jag skoja, jag skoja, din lilla papegoja!". Dessa kan gå på repeat, utan att det nödvändigtvis måste hänt något där rimmen skulle passar fint in.

Den tillhör någon

2013-08-15T12:02:00.000+02:00

Jag är alltid en stolt mor. Alltid. Jag är alltid noga med språket. Synonymer och rik vokabulär önskar jag mina barn. Och det önskar jag dem utan att höja pekfingret, säga till eller anmärka öppet. Jag håller mig till den mjuka vägen.

Abbe, den äldsta med öga för detaljer märker genast det tjusiga halsbandet som hänger om halsen på en kolsvart katt. Detta delar han med sig av och berättar vidare:
- Mamma, vet du vad halsbandet betyder? Det betyder att den tillhör någon.

Tillhör.

Pojkarna har blåst såpbubblor för glatta livet här utanför en stund. En svart katt dyker upp och dem blir stormförtjusta båda två. Den är så gullig, så fin och söt, tänk om man kunde klappa den?!? Eftersom jag är en djurälskade utan dess like och förskräckt över tanken på hur Abbes pälsallergi hindrar oss ifrån ett rikt djurliv och får Loves frö av djurrädsla att växa som ogräs hejar jag glatt på i bakgrunden. Men just när Abbe sagt detta, sänkte jag mina pom-poms och bara dog. Han är så klok. Så fin att mitt hjärta smälter, bokstavligt talat. Stunder med under.

Den magiska känslan avbröts strax därefter av en silvrig bil. Det var dags att ta en dagstripp ner till Linköping och tillbaka. Visit i min systers nya lägenhet och stora ögon på Flygvapenmuseum. Lyckad dag!!

Vilken tur att jag kan tala om det för dig!

2013-08-08T14:06:00.001+02:00

Loves stora klarblå ögon springer i all sin iver mot mig för han har glömt bort att berätta en sak för mig. "Mamma! Vet du?!? (han förväntar sig inte att jag ska svara utan fortsätter direkt) Förut när jag skulle sova så kom ett bebismonster och klappade mig! Vilket snällt bebismonster va?!?" Självklart tycker jag att bebismonstret är väldigt snällt, klappar är mysiga. Självklart har jag även en annan fråga - vart bor det här bebismonstret? Jag förväntade mig ett svar som "under sängen" eller "i garderoben" för det är dit de tvingar mig, allt som oftast, när det är dags för sänggående och vi har haft en mysig klapp-och-gos-och-lässtund. Men icke. "Bor under landet där änglarna bor. Under ängellandet" svarar han precis som om det vore det självklaraste i världen, hur kunde jag någonsin tro någonting annat? Bara ett barn kan ge denna oskyldiga blick om att man saknar all kunskapsintelligens.

Det haglar så mycket visdom och roliga historier ut mina två pojkars supersöta munnar just för tillfället. De uppdiktade berättelserna är roligast och fantasin har inga gränser, fantastiskt! Ikea var ett Arbetarland igår och med en varsin liten karta över stället döpte de varje sektion till något. Ett annat exempel var Norrland, och där sörplar de så mycket! "Visste du inte det mamma?" undrade Abbe och jag hade förstås ingen aning "Vilken tur att jag kan tala om det för dig då!". Och det håller jag med honom om.

Lite senare dock och dem, äntligen - efter så otroligt mycket tjat och gnat - har städat färdigt sitt rum kommer Abbe med den sista lilla grejen som, enligt hans mening, inte ska stoppas i någon leksakslåda.
"Ingen får ha den här visselpipan" säger Abbe och håller upp blockflöjten. "Ingen får ha den, för då kommer jag och Love bara bråka om den".

Perioden vi befinner oss i nu handlar om att de kan så mycket och jag så lite. Nästa gång vi hamnar där är vi antagligen i tonåringarnas hormonella värld. Med målbrott och mopeddrömmar.

Vidgade vyer

2013-08-08T10:07:00.001+02:00

Jag fascineras så väldigt över hur inställningar och syn förändras genom livet. Vad som är fult/fint, rätt/fel, inne/ute, vill/inte vill, hur man tänker och tänker om. För senast ett par veckor sedan förkastade jag allt som hade med vapen och våld att göra tillsammans med spel och barn och ungdomar. Nu kan jag se att det, allt som oftast, finns en laganda i spelandet. Att gemensamt nå ett mål och prestera och möjlighet att på ett, för mig främmande sätt, socialisera och möta nya människor i. Jag spelar inte, inte mina pojkar heller (mer än Mario Kart där de finner det roligt och otroligt hur deras valda spelgubbe kan köra bil i vattnet eller krocka med en stor pingvin). Allting behöver inte vara svart och vitt. Allting handlar om personen bakom kontrollen. Var är han eller hon? Vart är denne på väg? I samtal med människor kan man komma sjumilakliv bort ifrån där man från början stod - om man är villig. Jag vill tro att man har möjlighet att växa som människa om man alltid är beredd att vidga sina vyer. Detta var bara ett, av alldeles för många, exempel som jag skulle kunna berätta om.

Många gånger kan jag tänka tillbaka på alla de olika personer jag har varit, full av fördomar och förhastade slutsatser. Det är som om även en människa kan ha nio liv. Nio liv av utveckling. Förhoppningsvis till det bättre. Jag vill tycka att förändringarna i livet som är mitt, har varit en fantastiskt resa mot det bättre, mot det glada och öppna, en väg till de Friska Fläktarnas Land. Och jag är tacksam för varenda mänsklig historia som når mig, via så väl roman, biografi, radio, tv eller i en verklig människas form.

Det är inget ljug, det är alldeles på riktigt.

2013-07-02T07:16:00.002+02:00

Det är till och med så jag själv tror att jag snart ska börja ljuga för er. Klockan var 7.05 när jag lyssnat färdigt på dagens ANDRA sommarpratarprogram, druckit två koppar kaffe, ätit min lilla frukost, varit på gymmet i över en timme och svettas ut den lilla bit morotskaka jag åt igår.

Idag vaknade jag tidigt. Jättetidigt. Jag brukar inte vakna så här tidigt. Brukar definitivt inte vara pigg så här tidigt. 4.15 och jag kunde inte ligga kvar i sängen längre. Snabbt gick det, satte på mig träningskläder. Snabbt gick det att åka till gymmet och snabbt gick det att skutta fram på någon crosstrainerliknande apparat som inte är någon crosstrainer utan en annan variant av den vanliga. På den stod jag och skuttade, precis som ett barn på sin runda trampolin och lyssnade till Christian Geldins fina sommarpratarprogram.

Jag har egentligen förvägrat honom. Fastän jag har undviktigt honom framstår han som extremt fin i mina ögon. Han verkar ha en slags barmhärtighet över livet som jag tycker vi andra, som är lika dödliga, också borde ha. Jag har inte velat läsa artiklar om honom, hans blogg eller någonting om hans bok. Jag har redan råkat läsa för mycket, och det gör alldeles för ont i mig. Jag är för emotionell. En egenskap som är väldigt bra men också väldigt dålig. Precis som jag tänkte undvika läsa om HIV och AIDS-eran (för att jag visste hur dåligt jag skulle komma må!) lyckades jag inte med det. Undvika. Det är ett svårt ord att hålla fast vid för mig. Lika betagen och berörd som jag blev av Hivet och Aidset blev jag förstås av denna cancersjuka Christian. Tårar blandades med svett. Jag känner vördnad inför livet och lycka över min friska kropp. Min mamma har alltid sagt att barn bara är till låns. Det har hon sagt till mig som bebis, barn, tonåring, ungdom, vuxen och när jag blev mamma själv. Detsamma gäller våra kroppar. Kroppen som vår själ får bo i en stund här på jorden.

Medan andra lyssnar på peppande musik under sin fysiska aktivitet på gymmet lyssnar jag på sommarpratarna eller dokumentärer. När annars ska jag hinna med det? Jag tar kanske för allvarligt på min egentid som spenderas? Jag kanske försöker kompensera upp mitt klantiga, klumpiga och tafatta beteende där med allvaret? Det är ingen idé att på allvar försöka analysera det. För allvarligt, vad spelar det för roll? Det enda som spelar roll nu, är att jag ska fortsätta vara pigg och glad dagen igenom. För om knappt en timme är det jag som ska stå i givakt på jobbet, och det ska jag göra i 13 timmar.

Men inte Just Nu!

2013-05-15T21:55:00.000+02:00

När något är trist och tråkigt, växer andra trista och tråkiga saker i rolighetsgrad. I snart två timmar, utan att röra mig, har jag lyssnat på en föreläsning om ekvationer. Det var längesedan jag hade så tråkigt. Det är till och med roligare när barnen tjatar på en! Helt plötsligt känner jag hur viktigt det är att moppa golvet. Just nu! Gå ut med soporna. Just nu! Sortera strumpor. Just nu!

Men jag får inte. Allt det trista kommer ju med att jag tycker det är svårt. När något blir FÖR svårt, blir det inte roligt och jag känner mig PRECIS som eleverna i skolan:
- Varför måste man lära sig matte, man kan ju bara räkna med mobilerna.
Ja, JUST PRECIS SÅ, EXAKT på den löjliga nivån hamnar jag. Just nu! Det är nästan lite pinsamt. Nu stängde jag av eländet och har hittat en egen väg att gå. Men inte Just Nu! Nu är det för sent. De senaste mornarna när alarmet gått igång har jag velat skjuta någon. Det är bra om jag lägger mig i tid. Jag har lovat mina Zenkosaurisar att cykla till förskolan i morgon! Jag tänker långsiktigt (precis som jag borde göra med ekvationernas bedrövliga värld) - att om bara inom en vecka eller två kan vi cykla alla tre till förskolan (och jag vidare till jobbet) om vi fortsätter att öva med Abbepojken. Han har blivit stor och modig nog att prova på cykling utan stödhjul. Och jag gråter ibland en skvätt helt i smyg, när han vare sig ser mig släppa stödhandtaget som påminner mig om frihetens flagga bakom hans sadel eller när han kan se hur min ögonvita går från Kritvit till Köttfärsröd. Lovegrabben visar också prov på storhet. Någonting jag aldrig förr har skådat. Inte på detta märkliga vis. Mina söner har alltid sett mig som deras tjänarinna, en slav som lyder minsta order. Visst provar denna tjänarinna att streta emot, göra uppror och demonstrera men alltid utan vinst. Nu när min hjälpande hand rör sig emot Love, per automatik, SKRIKER han rakt ut och hugger efter den. Han gör utfall! Skriker som en nyligen bortrövad! Jag förbannar mig själv som vill hjälpa så mycket samtidigt som jag förundrar dessa ord som ständigt kommer ur hans mun "KAN SJÄLV!". Och han trampar på, även i uppförsbackarna. HAN KAN SJÄLV! Och bromsa kan han med, till och med på beställning (oj, som jag har testat honom under dessa dagar när vi varit ute på cykelpromenad). Jag tänker på Abben, han som skrek så fort vägen sluttade en aning neråt. Kanske bara 1-3% sluttning så greps han av panik. Och det här ingen överdrift gott folk. Mina söner är som natt och dag. Helt olika. Unika.

Idag frågade jag Love om han visste vem som älskade honom mest i hela världen.
- Ja, det gör du! sade han och pekade på mig.
Sedan frågade jag honom vem han älskade mest i hela världen. Då svarade han:
- Abbe!

Det är bland det finaste jag hört i hela mitt liv. Och bland det roligaste var när han skulle lägga sig:
- När jag blir mamma, så ska jag också pussa mina barn godnatt.

COOP-teater

2013-05-11T23:56:00.001+02:00

Vi går in på COOP Extra och hinner inte längre än till frukten (alltså precis innanför dörren) innan någon är kissnödig. Och om vi inte går genast, kommer denna unge herre att kissa på sig. Det vet alla i hela affären inom loppet av två mikrosekunder. Släpper allt, vind för våg. Genar genom hyllor, medmänniskor och köer. Hinner i tid! Tvättar händerna ordentligt! På tillbakavägen passerar vi alla kassor. Det är fullt av folk!

Helt plötsligt ställer sig Love framför detta hav av människor som duktigt väntar på sin tur, eller skyndar sig att packa varor eller betalar med alla sina kort och kontanter. Sträcker ut händerna i luften. Likt Moses, kan jag tänka mig, när han ska öppna havet för sitt folk i flykt från Egypten:

- HEJ ALLA MINA DAMER OCH PRUTTAR! VÄLKOMMEN TILL EN MAGISK VÄRLD!

Sedan börjar han fnittra likt en nykär och springer därifrån. Detta sade han så teatraliskt, på riktigt bättre än ALLA de konferencierer jag har sett. I verkligheten, på tv, på film eller hört i radio.

Jag kan tala om att jag blir kär. Jag ÄR kär.