Biffs skivtips

Vet du! Bloggpaus.

2007-09-22T17:11:00.000+02:00

Det är bäst om jag tar en paus, tror jag. Som du märker har det gått ett tag sedan jag skrev det senaste skivtipset.

Jag har annat att stå i, viktigare saker som tar min energi just nu, härligheter som aldrig kommer att komma tillbaka. Bloggande får aldrig kännas som en press. Det märker läsaren.

Titta tillbaka en annan gång. När du minst anar det är jag tillbaka igen. När vet jag inte nu. Om du vill kan du skicka ett mejl (adressen till höger) så meddelar jag när jag uppe i bloggsadeln igen.

Välkommen tillbaka.

Martin

Frog Eyes: Tears of the Valedictorian

2007-08-18T10:46:00.000+02:00

Look no further om du tycker om skrammelindie, för här får du en bra dos. Och om du har som princip att bara lyssna på den kanadensiska vågen så är detta din lyckliga dag.

Frog Eyes är bandet som aldrig riktigt lyfts upp till skyarna; de lägger precis bakom tätklungan, och når liksom aldrig riktigt ända fram. Men när man sen efter säsongen summerar poängen så visar det sig att de ändå har hamnat på pallen, genom hårt och enträget arbete.

Efter sammanlagt fyra album har de fått en trogen skara fans som gillar deras folkinspirerade indierock. Och hur är den då? Jo, den är schysst brötig och speedad, full av energi. Bandmedlemmarna håller ihop det bra, och skapar något som kan liknas vid organiserat kaos. Och högst upp står Carey Mercer som med ödesmättade texter och desperat uttrycksfull röst manar på sina styrkor.

Frog Eyes på MySpace

Wildbirds & Peacedrums: Heartcore

2007-08-12T11:52:00.000+02:00

Diversifiering är kul! Det bevisar Miriam Wallentin och Andreas Werlin när de hämningslöst blandar pop, blues, soul, jazz, folkmusik, breakbeats och ljudkonst.

Helheten de bygger trots att de kastar sig hej vilt mellan genrerna gör att man nästan får lust att kalla dem ett konceptband, men det låter bara som ett skällsord.

Musiken utgår från Miriams sång och Andreas percussionspel, och ovanpå detta lägger de sina andra ljud, såväl elektroniska som akustiska, och utvecklar det enkla och okomplicerade till en finurlig väv av fantastiska melodier.

Wildbirds & Peacedrums på MySpace

PS Imorgon spelar Final Fantasy-Owen i amfiteatern i Pildammsparken i Malmö. Missa inte. DS

Stars of the Lid: And Their Refinement of the Decline

2007-08-06T20:01:00.000+02:00

Det är svårt att få grepp om den här skivan. Det är kanske ett storverk, men också ett stort verk som med sin minimalism och känsla för detaljer suger musten ur en under de två timmar det tar att lyssna genom skivan. Men samtidigt så fungerar den också som en lätt fond i bakgrunden. Musiken är oändligt svävande vacker, helt instrumental med närapå sakral känsla.

Det är en filmisk känsla som omfamnar en, med flygelhorn, cello och violin. Det handlar om sagokompositioner som sakta och försiktigt tassar sig fram. Det finns mycket att upptäcka; ibland är man mitt i musiken för att i nästa ögonblick känna att den är ogreppbar och på distans. Musiken är på en och samma gång både lättfattlig och komplicerad att ta in.

Den dynamiken är spännande.

Stars of the Lid på MySpace

Apparat: Walls

2007-08-01T18:37:00.000+02:00

Tyske electronicamästaren och skivbolagsbossen Sascha Ring rensade sin hårddisk och ut kom ett riktigt konsekvent och väl sammanhållet album. Inte särskilt förvånande dock: samarbetet med Ellen Allien 2006 på Orchestra of Bubbles var väldigt lyckat.

Ring kommer från technovärlden, men den sidan har han tonat ned kraftigt på Walls där han arbetar mer med klassiska poplåtstrukturer, sång och akustiska instrument än tidigare.

Beatsen finns kvar i mjukare tappning, men då och då bränner det till tillsammans med elektroniskt genererade mattor, stråkar och rundgång som sammantaget ger en inte obetydlig shoegazingkänsla. Detta blandas upp med den mer djupsinniga electronican av ambientkaraktär som man förknippade honom med tidigare.

På fyra av spåren medverkar Raz Ohara, men det är Rings musik och inte sången som spelar huvudrollen, även om den stöper om musiken till skön electrosoul. Detta är ett givet electronicaalbum för 2007.

Du kan lyssna på hela skivan på Apparats MySpace

Gone fishing. Men först några skivtips.

2007-06-28T19:21:00.000+02:00

Ja vänner, nu är det dags för mig att ta semester, och då gör jag det från bloggen också.

Innan jag tar ledigt vill jag ge er några skivtips som ni själva kan kolla upp, så återkommer jag med mer ingående texter om dem efter sommaren. Så, googla på följande:

Frog Eyes: Tears of the Valedictorian
People Press Play: People Press Play
Stars of the Lid: And Their Refinement of the Decline
Apparat: Walls
Wildbirds & Peacedrums: Heartcore
Of Montreal: Icons, Abstract Thee
Ström: Ny musik för landssorg

Ha en riktigt skön semester, så ses vi i augusti!

Martin

Montag: Going Places

2007-06-21T17:46:00.000+02:00

Det kanadensiska musikundret var inte en tillfällig fluga; det fortsätter uppåt, framåt. En av de som rider på vågen – och som har varit med och skapat den – är Antoine Bédard, aka Montag. Med hjälp av Au Revoir Simone, Final Fantasy-Owen, M83-Anthony och flera andra gäster har Montag skapat en liten pärla till el-popplatta.

Det är alltid ett vågspel att samarbeta med många olika gästartister – resultatet blir ofta spretigt, särskilt om man som i det här fallet låter gästerna sätta ganska stor prägel på innehållet. Men sättet Montag får ihop helheten är imponerande. Istället för att skivan sticker iväg i många olika riktningar så ger gästerna extra dimensioner till sina respektive låtar.

Ibland känns det som vi har hört electro-/synth-/laptop-pop till leda, men så dyker det upp en sån här skiva och då återfår man hoppet igen.

Montag på MySpace

Chris Garneau: Music for Tourists

2007-06-18T20:11:00.000+02:00

Kära läsare, kolla in den här skivan. Chris Garneaus pianobaserade popmusik med singer/songwriter-touch letar sig lugnt och stilla in i ditt sinne. Sätt dig ner, slappna av och ta in den. Det är lättillgänglig och enkel musik som växer, oavsett när det är med vaggviseton eller om det handlar om döden.

Garneau har en känslig och nästan sårbar röst som öppnar upp musiken extra mycket. Hans sång ackompanjeras av lugnt pianospel och stråkar.

Produktionen är helt självutlämnande, även tekniskt: varje andetag hörs, ja man hör till och med när hans läppar skiljs åt och munnen öppnas.

OK, detta är inte musik som du ska lyssna på om du är riktigt partysugen eller när du vill få ut ilska ur kroppen. Men vid alla andra tillfällen funkar den nog. Slit inte ut den, bara.

Chris Garneau på MySpace

Jojje Wadenius: Goda' Goda’

2007-06-13T20:18:00.000+02:00

Okejrå, man blir visst lite påverkad av att få barn. Därför ska jag plåga er, mina kära läsare, med ett barnskivetips. Men det är något så unikt som en barnskiva som även fungerar utmärkt på vuxna. Faktum är att jag köpte den här långt innan Vidar ens var påtänkt. Sådeså.

Goda’ Goda’ är verkligen barnskivornas barnskiva, med musik av Jojje och texter av Barbro Lindgren. Den är inspelad 1969 och då var Wadenius bara typ 24. Fascinerande.

Man får lite sådär lagom proggkänsla av skivan och den svänger faktiskt nåt djävulskt då och då, särskilt när Jojje sjunger med i sina solon. Det är starka spår rakt genom: Mitt sår, Mitt lilla barn (den är förmodligen bäst – riktigt rörande!) och Jag har en äng. Dessutom har den version av skivan som släpptes 2001 några bonusspår, bland annat signaturmelodin till Kalles klätterträd. Funkar utmärkt på dansgolvet – jag lovar!

Mitt lilla barn (mp3)

Misha: Teardrop Sweetheart

2007-06-06T11:10:00.000+02:00

”Oj, vad detta lät som Beatles”, sa Livia när jag spelade en av låtarna igår, och visst, någon gång låter det som Misha har snott rakt av. Helt ogenerat. Men de är i så fall inte först. Och Beatles är inte heller ensamma om att vara drabbade. Jag hör till exempel en del Bowie. Och The Postal Service-fansen lär nog också känna igen sig då och då. Dessutom misstänker jag att duon har lyssnat en del på sina Hot Chip- och Junior Boys-skivor.

New York-bosatta taiwaneserna Ashley Yaos och John Chaos pop på elektronisk grund är just en salig blandning av olika influenser, och musiken som de levererar är mjuk, rak, ren och skön. Skivan innehåller en rad olika stickspår som gör att resultatet aldrig blir tråkigt.

Känns som detta kan bli en bra sommarskiva.

Misha på MySpace

Popsicle: Lacquer

2007-06-02T10:53:00.000+02:00

När vi satt i stadsparken i Lund i trean på gymnasiet och drack ljummen bubblig Lambrusco innan konserten visste vi inte vem Popsicle var. Det som var viktigt den här kvällen på Mejeriet var Atomic Swing.

Tidigare på dagen hade jag ändå chansköpt Lacquer; Atomic Swing kunde ju inte dra med sig vilket skitband som helst, resonerade jag. Popsicles spelningen innebar inget publikfrieri precis – det var shoegazing på hög nivå – men det var bra och tungt.

Jag sov över hos Johannes efter konserten. Innan vi la oss pratade vi om kameror och spelade skivan.

”Den låter likadant hela tiden”, sa Johannes, men musiken fastnade hos mig. Lacquer kom att bli lite av ett soundtrack för mig det efterföljande halvåret.

När jag nu 15 år senare lyssnar på skivan igen sköljer gamla gymnasieminnen över mig. Lacquer var speciell, inte bara för mig, utan för hela indiesvängen i Sverige. Tillsammans med bland andra Wannadies och This Perfect Day banade de vägen för den svenska indiepopvågen, och Popsicle var de som bäst utnyttjade gitarrmattorna och skapade de bästa popmelodierna. Lacquer innehåller en lång rad starka låtar: Sandy, Hey Princess, Undulate, How Come We… På efterföljande plattan Abstinence hade magin försvunnit.

Men Lacquer håller än. Om den gör det mest av nostalgiska skäl? Kanske, men det spelar ingen roll. Popmusik ska spegla sin tid – det är en del av definitionen av begreppet – och för mig är Lacquer, tillsammans med några andra skivor, synonymt med nittiotalets första år.

Sonny Rollins: några skivtips

2007-05-26T11:14:00.000+02:00

Det var länge sen jag tipsade om jazz (om man inte räknar Flanger), trots att jag ett tag nästan uteslutande lyssnade på jazz. Men det var ju i och för sig ett antal år sen.

Jag kunde så klart inte undgå att se att tenorsaxofonisten Sonny Rollins fick Polarpriset, och det var ju kul för honom. Om du inte är bekant med Rollins och vill utforska hans musik kan jag passa på att ge några rekommendationer från min skivsamling.

Here it goes, kronologiskt.

Saxophone Colossus från 1956. Räknas allmänt som hans kanske bästa skiva. Och ja, den är väl bra, men min personliga uppfattning är att jazzens storhetstid faktiskt var på sextiotalet.
Newk’s Time från 1957: Blue Note-inspelning med mycket hard-bop.
The Bridge från 1962 (äntligen sextiotal!). En bra och lättsmält skiva som spelades in efter ett treårigt (tror jag att det var) uppehåll.
East Broadway Run Down från 1966: tre lite ruffa spår på 20, 12 och 6 minuter som är riktigt bra.
Next Album från 1972: ännu ett comeback-album, nu efter ett sex år långt uppehåll. Svänger skönt.
Dessutom säger tydligen jazzkännarna att Way Out West är obligatoriskt, men den skivan har jag inte.

Så där ja, det kändes skönt.

Lou Reed: The Blue Mask

2007-05-22T21:21:00.000+02:00

Jaha, här sitter man som man gjorde pre-millenium, det vill säga med uppringd modemuppkoppling istället för bredband. Detta på grund av att Tele2 inte klarar av att göra en uppgradering av bredbandet med mindre än en veckas (and counting) uppehåll. Och eftersom detta känns som stenåldern kan jag ju passa på att skriva om en gammal skiva. (OK, den övergången var inte mitt i prick. Men skivan är det.)

Transformer bör vara ett obligatorium i alla skivsamlingar, men Lou Reed är så mycket mer än just den skivan och Velvet Underground. Kolla till exempel in The Blue Mask.

På skivan från 1982 kom Reed tillbaka på allvar efter ett antal år på dekis (såväl musik- som missbruksmässigt), och här visar han upp en mycket fokuserad sida av sig själv med klassisk gitarr/gitarr/bas/trummor-sättning där han själv plockade upp elgitarren igen.

Albumet visar på stor känslighet, både vad gäller själva musiken och texterna. Det är självutlämnande och Lou Reeds släpiga röst låter skönt dekadent. Låtarna rymmer såväl ilska som ren kärlekspoesi.

Bästa låten? Svårt att säga, men om jag bara får välja en är det förmodligen The Day John Kennedy Died.

Merz: Merz

2007-05-18T17:27:00.000+02:00

Conrad Lamberts hyllade debutplatta från 1999 har nu getts ut av Grönland igen. Med följer också en extra skiva med tidigare osläppt material från inspelningen och en del remixar.

Jag måste säga att jag gillar Loveheart från 2006 bättre, men allt som man kan komma över från Merz måste slukas (en ny skiva är på gång, förresten!). Här förlitade Lambert sig mer på drum'n'bass-beats och en högre grad av elektroniska inslag istället för sin egen förmåga att skapa stämningar och rytmer på det självklara och avskalade sätt som han sedan gjorde på Loveheart.

Skivan håller fortfarande hög klass, och man förstår verkligen varför det blev en sådan hajp kring Merz (en hajp som för övrigt fick honom att bokstavligen talat gömma sig). Den spretar lite mer än Loveheart, men den är ändå väldigt bra. Dessutom har det ju faktiskt gått en del år sedan 1999, och skivan fungerar som ett ypperligt tidsdokument.

Så: uppdatera din katalog med hans debutskiva, det är både du och Merz värda.

Merz på MySpace

Colleen: The Golden Morning Breaks

2007-05-10T21:26:00.000+02:00

I väntan på Colleens nya album som kommer nu i maj är det värt att tipsa om hennes förra som med rätta blev såväl omskrivet som uppskattat.

Debuten Everyone Alive Wants Answers från 2003 innehöll en förunderlig mix av samplingar och egenskapade ljud. På uppföljaren utelämnade Cécile Schott samplingarna helt för att i stället sätta ihop ett magiskt pussel av ljud från bland annat celloplock och speldosor som hon själv spelade in. Hon gick helt enkelt från syntetiskt till organiskt.

Resultatet är enastående vackert. Det tar lyssnaren någon helt annanstans, till en drömsk, mjuk, skön och varm plats. Ibland väntar man på att Bambi ska titta fram, men som tur är blir musiken aldrig riktigt så vän.

Colleen på MySpace

Panda Bear: Person Pitch

2007-05-05T10:51:00.000+02:00

Ja, den är bra. Mycket bra till och med. Och eftersom jag är långt från först att recensera den här skivan så känns det ju onödigt att lägga tid på att skriva ännu fler kreativa saker om den. Allt är förmodligen redan sagt, till exempel här, här och här.

Här står också lite om skivan, likaså här. Här kan du läsa lite mer, och här och här och här och här. Och här.

Om du är sugen på mer läsning kan du klicka här eller här. Och någon blir arg om du inte läser här. Här är en annan text, och den är inte den samma som här. Och om du tyckte att den texten var intressant kan du ju läsa här och här och här också.

Om du har glömt vilken skiva det handlar om kan du kolla här. Det är samma som det skrivs om här och här och här. Eller så kan du kolla in killens MySpace här.

Såja, gå nu och köp.

Windmill: Puddle City Racing Lights

2007-05-01T11:31:00.000+02:00

Titta hit, ännu ett fynd som borde platsa på 2007 års lista över bästa skivor.

Matthew Thomas Dillons falsettröst skär genom märg och ben, och ackompanjeras av ömtålig musik som verkligen når fram. Det är en ambitiös skiva som räcker hela vägen, med storslagna stråkbestrukna arrangemang uppblandade med tillbakadragna pianoslingor.

Ibland låter det lite The Flaming Lips, ibland Arcade Fire. Men mest av allt låter det mycket bra. Det är oupphörligen fängslande musik.

Windmill på MySpace

Loney, Dear: Loney, Noir

2007-04-26T13:52:00.000+02:00

Jag har noterat att även Loney, Noir har fått riktig distribution, precis som Sologne. Loney, Dears utgivning var ju tidigare baserad på hembrända skivor och hemmapulade omslag.

Men det börjar ta fart nu, och det med rätta. Allt fler upptäcker hans musik och hans turnéschema utomlands är riktigt tufft.

Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen: Sveriges bästa pop görs av Emil Svanängen – den är mjuk och skön; helt enkelt snäll på ett mycket bra sätt. Missa honom inte nu när han dyker upp i Sverige för att göra några spelningar.

Allt han rör vid blir till guld, så är även fallet med Loney, Noir. Lyssna på Martin: var en god musikälskare och köp Emils skivor.

Loney, Dear på MySpace

Presstopp: en ny människa har kommit till världen

2007-04-25T16:36:00.000+02:00

Jag frångår nu mina principer att endast skriva om musik för att stolt berätta att jag och Livia har blivit föräldrar till en oändligt fin son (andra tycker kanske att han är som vilka andra bebisar som helst, men det håller jag så klart inte med om).

Han föddes i söndags morse, 3365 gram tung och 49 cm lång, efter hårt arbete av mamma under cirka 6 timmar.

Jag ska försöka uppdatera bloggen med skivtips så ofta andan faller på, men just nu är det inte prio ett! Som tur är har jag ett par på lager.

Vi hörs!
Martin

The Apples in stereo: New Magnetic Wonder

2007-04-21T10:56:00.000+02:00

Det här har man hört förr, känns det som. Det är helt enkelt klassisk solskenspowerpop som The Apples in stereo presterar på sitt sjätte studioalbum. Och alla gamla indiefans jublar som vanligt när något av Elephant 6-banden släpper nytt. Med rätta.

I början känns det som de drar det lite för långt – plötsligt så låter det alldeles för mycket skaterock för min smak. Men sedan hittar de gradvis rätt bana. Och det är kanske det som är styrkan, men också som i skaterockens fall, svagheten: det är en salig och härlig blandning av stilar på skivans 24 spår, lika brokig som omslaget. Från rock till Air-liknande elektronikainslag och Belle and Sebastian-tweepop, allt med hög hitfaktor.

Apples in stereo på MySpace

Efterklang: Under Giant Trees

2007-04-15T21:17:00.000+02:00

Danska Efterklang kittlar våra sinnen med ett litet mellanspel i begränsad upplaga (ny fullängdare kommer i höst).

Den fem spår långa ep:n innehåller låtar som skrevs speciellt för turnén som följde på den kritikerrosade fullängdsdebuten Tripper. Styckena blev uppskattade av både bandet själva och publiken, och nu har de alltså släppts på skiva – förpackade i jäkligt schysst omslag.

Efterklang skapar alltid väldigt fascinerande ljudbilder. Här har knastret tagit ett steg tillbaka, och istället tar stråkarna (genom isländska stråkkvartetten Amina) och ljudmattorna mer plats. Musiken är såväl storslagen som melankolisk; minimalistisk, lugnande och svulstig på samma gång.

Efterklang på MySpace
Efterklangs webbplats

CocoRosie: The Adventures of Ghosthorse and Stillborn

2007-04-11T20:47:00.000+02:00

Skynda er, de är här nu! Dessutom i en delvis annan skepnad än tidigare – den nya skivan är mer genomarbetad än de två tidigare, men med samma naivt putsade fasad. Det känns välkommet med blandningen av trams (eller är det att gå får långt att kalla det för trams?) och stor seriositet. Systrarna blandar barnvisor med skräckisar, känns det som. Effektsökeri? Kanske det. Mig lurar de i alla fall.

Som vanligt byggs musiken upp av piano, harpa, gitarr, leksaksinstrument, beats och diverse mysko ljud. Det som kanske är mest fascinerande är kontrasten mellan systrarna och deras röster. Live blir det ännu mer påtagligt när man ser hur olika de agerar och beter sig.

Man känner igen systrarna väldigt tydligt – de har lyckats skapa sin egen lilla nisch i indiefolktronican som de förvaltar så väl, så väl. Och inom sitt lilla fack lyckas de variera sig väldigt mycket, så att varje skiva rymmer små nya upptäckter för varje spår man vandrar genom.

CocoRosie på MySpace

Le Bombe: Min Så Kallade Soul

2007-04-09T10:51:00.000+02:00

Hihi, det här är riktigt roligt! Och bra.

Musiken från Le Bombe, det vill säga 28-årige malmöbon Martin Karlsson, liknar inget jag har hört innan. Det är en sanslös blandning av Möllan, skånska, påpp, nutidspoesi, naivitet, soul, socialrealism, r&b, blipp-blopp, ja till och med ett stänk eurodisco, och genialitet. Det sistnämnda gränsar ofta till galenskap, vilket på ett befriande sätt kan tyckas komma till uttryck på Min Så Kallade Soul.

Det är helt hämningslöst. Så skapas ny musik.

Naff sädd: lyssna själv.

Bomben på MySpace
Le Bombes webbplats

Radical Face: Ghost

2007-04-05T22:11:00.000+02:00

Detta är inte singer/songwriter (som vissa av någon anledning påstår) – och fastän det inte är det är det också mycket mer än så.

I sitt gamla trähus (ja, man hör de knarriga golvplankorna) andas liksom Ben Cooper fram textraderna med sin lite nasala röst i luftiga arr. Det är musik så full av detaljer att man upptäcker nya saker och nya rum hela tiden, samtidigt som han bygger en skön och komplett rymd.

Ghost innehåller allt från bombastiska mattor och marschtakt till viskande mjuka bitar, allt uppbyggt med akustisk gitarr, handklapp, piano, dragspel, banjo (härligt!), bas med mera.

Han tar sig på stort allvar, det märks. De flesta 24-åringar skulle nog bara uppfattas som lillgamla och brådmogna om de försökte sig på något sådant här, men Cooper ror det i land.

Radical Face på MySpace

Fujiya & Miyagi: Transparent Things

2007-04-01T11:14:00.000+02:00

Häng med! Biff – och inte bara han – spår att detta är ett band som kommer att ta mycket plats i strålkastarljuset 2007. [Ledsen att jag pratar om mig själv i tredje person. Jag ska sluta med det.]

Själv är jag inte jättehemma på krautrock, men om du vill ha en lightversion i engelsk trioversion är det här du ska leta. Tänk Neu och Kraftwerk, kanske med en gnutta Stereolab, lägg till lite punkfunk då och då, så hamnar du ungefär i rätt härad. Det är helt enkelt en skön blandning av krautrock, pop och lite inblandad disco.

Visst, skivan är egentligen varken särskilt utmanande eller innovativ, men på det hela en mycket trevlig bekantskap med mycket latent energi inbyggd. Kidsen kommer att älska detta på dansgolvet.

Fujiya & Miyagi på MySpace