Jag läste nyligen rapporten “Nåbarhet på nätet – Hälsoläget i .SE 2009“, en alltmer årlig rapport som ges ut av .SE. I rapporten tar man tempen på den svenska delen av Internet och pekar ut områden där insatser krävs. Några high lights:

• av samtliga 663 undersökta webbplatser har 23 % allvarliga fel på sin DNS
• värst vad det gäller fel på DNS:en är landstingen (33 %) och 30 utvalda bolag på OMX-listan (30 %)
• spridningen av namnservrar på olika operatör minskar vilket innebär en risk om en stor operatör för driftsstörningar
• bara 9 % använder IPv6 (bäst är universitet och högskolor och ISP:er, i alla andra kategorier ligger användningen på under 5%)
• alldeles för många (22 %) har namnservrar som är öppna och rekursiva vilket medför säkerhetsrisker
• mindre än hälften av de undersökta webbplatserna har stöd för transportskydd i sin e-postserver
• hela 29 % har sin e-postserver placerade utanför Sveriges gränser
• över 60 % av de undersökta webbplatserna använder proprietära programvaror för webbservrar

Jag förundras av att stora och viktiga samhällsaktörer privat och offentlig inte har bättre koll, t.ex. på sin DNS. Det visar på stora brister på kunskap kring Internets fundamentala struktur och öppnar för säkerhetsproblem och ineffektivitet. Man kan också reflektera att syndarna här säkert ser till att ha onödiga lösenord på det trådlösa nätverket i konferensrummet istället (ett exempel jag varit med om är “Sh12Ar34Ep56Oi78Nt” i ett mötesrum där folk kommer och går).

Jag förundras också av att 24 % av de statliga myndigheterna och 30 % av kommunerna har sin e-postserver utomlands. Vad innebär det för mig som medborgare när jag ska kommunicera med den offentliga sektorn? Hur var det nu med gränstrafik och avlyssning?

En tredje tanken är att de svenska reglerna för upphandling gör det svårt för små aktörer att ta plats. Detta leder till en monokultur vad gäller programvaror av olika slag, man kan kalla det en ekologisk utarmning. Samt förstås betydande risker om vissa leverantörer skulle gå i konkurs …

Rekommendationerna är så bra att jag återger dem i avkortat skick:

• Kritiska resurser i Sverige bör ha namnservrar som är anslutna till flera operatörer samtidigt
• Överväg möjligheten att sätta upp en gemensam sekundär DNS-drift för kritiska tjänster exempelvis via de svenska Internetknutpunkterna dit dessa kan anslutas som en extra åtgärd för att skapa redundans
• Upprätta en gemensam funktion för virustvätt och rensning av skräppost placerad inom landet. Det skulle bli effektivare och förmodligen spara resurser. Samtidigt skulle det förhindra att myndighetsinformation lämnar landet
• Utfärda riktlinjer om vad som är acceptabelt när det gäller skräpposthantering och virustvätt i offentlig förvaltning
• Utfärda rekommendation om att e-postservrar för kritiska verksamheter hos svenska myndigheter och statliga verk fysiskt ska ligga i Sverige
• Ställ krav på offentlig förvaltning om användning av både e-post och webb med TLS för käll- och transportskydd
• Göra samtliga tjänster tillgängliga över IPv6 och planera långsiktigt för en systematisk övergång till IPv6 inom hela den offentliga förvaltningen
• Skydda webbservrar med certifikat som är utfärdade av allmänt accepterade certifikatutfärdare och ha kontroll över deras giltighet.

Jag rekommenderar rapporten till läsning! Är du tekniker fixa! Är du inte tekniker se till att din organisation lever upp till en säker och stabil Internetmiljö.

/Johan Groth

PS Mina tankar och funderingar kring webben, böcker och filmer hittar du på www.gogab.se

En av de allra mest centrala och, måste man säga, fundamentala komponenterna i dagens Internet- och webbmiljö är den aktiva länken, hyperlänken. Hela webben bygger på att man kan klicka på en länk och komma vidare till nya sidor som i sin tur rymmer nya länkar. När HTML sprider sig till t.ex. mail så följer länkarna med och vi får länkar i mail, bilder med länkar etc.

Nu är det med bilder, sidor, texter och saker på Internet som med människor: de flyttar på sig. Och precis som det inte är någon idé att skicka julkort till din före detta flickväns före detta adress så medför en flytt av bilder, sidor, texter etc. att det uppstår en död länk. När webben var ny fanns det en rimlig möjlighet för webbansvariga att hålla koll på och uppdatera sina länkar. Idag publiceras så mycket information så det blir orimligt att hålla ordning på alla länkar. Dessutom är många siter idag betydligt mer “länktunga” än vad som var fallet förut. Använder man ett publicerings- eller bloggsystem så skapar systemet ofta massor av interna och i och för sig mycket nyttiga länkar. Detta är bra men gör också att förflyttningar får större konsekvenser.

Tekniken kan förstå hjälpa till när det gäller att hålla ordning på länkarna. Många publicerings- och bloggsystem håller ordning och ändrar på sina interna länkar om man flyttar om något på sin egen site. Dessutom finns det olika verktyg som kan hjälpa dig att kolla dina externa länkar.

Är döda länkar med andra ord bara ett praktiskt och administrativt problem som löses med bra verktyg? Nej, verkligen inte. Döda länkar, eller som det ibland kallas på engelska linkrot, är ett växande och allvarligt problem. Jag ska kort ta upp två saker som inte är så lätta att hantera och som visar på en möjlig hotbild för framtidens Internet: den igenvuxna skogen. Vilse i webben om man så vill.

Den första saken handlar om att länkar som dör inte dör fullt ut. Vad jag menar är att innehållet på en länk kan flyttas men länken i sig finns kvar och pekar på nytt innehåll. En sådan “semantiskt död” länk kan man inte hitta med de vanliga verktygen eftersom de inte kan veta något om vilket innehåll som ursprungligen fanns på länken utan bara om länken fungerar, dvs. svarar på anrop. På min egen blogg uppskattar jag att mellan 10 och 20 procent av alla döda länkar är semantiskt döda. Ett exempel är en länk som tidigare gick till ett skolprojekt i Egypten men som nu går till en resesite med fokus på Egypten. Jag har också varit med om att domäner som någon släppt uppstår igen med nytt innehåll. Om flytten går fort och man inte kollar sina länkar så ofta så riskerar man att peka på annat innehåll än man tror.

Den andra saken är potentiellt farligare. Det handlar om tjänster för att förkorta långa länkadresser. Det finns idag ett flertal sådana tjänster t.ex. bit.ly och tinyurl. Tanken är att man ska mata in en lång och komplicerad webbadress och få en som är kort och lätt att hantera. Det finns mycket som talar för sådan länkförkortning, bl.a. att länkar blir lättare att komma ihåg och läsa upp, men det ligger en stora fara i att lägga in ett mellanled i webbens adresshantering. Vad händer om mellanhanden försvinner? Då försvinner också möjligheten att lösa upp den korta adressen och hitta vägen till den adress där informationen man söker finns. Då är man vilse på riktigt …

Vad ska vi då göra? Till att börja med så måste vi nog acceptera att vissa länkar både kan och bör bli gamla. Detta är ju inget vi dagligen oroar oss för vad gäller vanliga brev, reklambroschyrer och annat som vi inte behöver hålla ordning på under någon längre tid. Däremot måste vi se till att liknande regler som gäller tryckt material också måste börja tillämpas på digitalt material. Det är t.ex. orimligt och ofattbart att när statliga myndigheter läggs ner så försvinner deras webbplatser. Naturligtvis bör rapporter och annat material som finns på sådana platser läggas i digitala arkiv med bibehållna adresser. Vidare bör användningen av länkförkortningsverktyg undvikas i de fall länken avser material med lång åtkomsttid. Alternativt bör någon statlig myndighet (t.ex. Riksarkivet eller Kungliga biblioteket) få ansvar för att upprätta en nationell tjänst för länkhantering.

Var och en av oss som skriver på nätet har förstås också en skyldighet att tänka till när det gäller länkarna. Det kan handla om att tänka igenom sin webbstruktur innan man börjar fylla den för att minska risken för omflyttningar, om att installera stöd för omlänkning av “felriktade” anrop till webben etc.

Slutligen får vi nog också sätta vårt hopp till att det kommer ny och fiffiga verktyg som kan hjälpa till att hålla ordning på våra länkar och städa bland de döda, vare sig de är semantiskt eller syntaktiskt döda.

/Johan Groth

PS Mina tankar och funderingar kring webben, böcker och filmer hittar du på www.gogab.se

Härom dagen blev jag uppringd av en säljare som erbjöd mig en tidningsprenumeration till ett kraftigt rabatterat pris. Jag förklarade att jag inte var intresserad, varpå säljaren undrade om jag missförstått hur mycket pengar jag kunde spara genom att nappa på erbjudandet. Jag förklarade kort att min ovilja att teckna en prenumeration inte var en fråga om pengar, utan om att tidningen – trots att den är en av de ledande inom sin nisch – inte har något att erbjuda mig som jag inte redan har tillgång till. Och med det avsåg jag inte att nyheter och information är gratis på nätet, förklarade jag för säljaren.

Det klickade inte. Säljaren påbörjade ett nytt övertalningsförsök, den här gången med fokus på hur förträfflig tidningens journalistik är, och jag lade på luren.

Säljaren hade helt enkelt inte begripit varför vi människor väljer vissa saker framför andra, och även om det den här gången handlade om en morgontidning kunde det lika gärna ha handlat om ett veckomagasin eller en tevekanal. Mediebranschen verkar överlag, åtminstone från mitt utifrån-och-in-perspektiv, vara insnöad på produktens funktion, prestanda och pris. Och helt oförstående för vad det är vi människor egentligen köper när vi prenumererar på en morgontidning eller erlägger avgift för en betalkanal.

Men mediebranschen är inte ensam om villfarelsen (även om missuppfattningen ibland kan tyckas vara tydligare där än på många andra håll).

När jag föreläser för säljkårer i bl.a. exportindustrin poängterar jag mer som regel än undantag att både säljare och marknadsförare tenderar att gärna och ofta fokusera på produkten och dess funktion, prestanda och pris. Jag skrev nyligen ett inlägg på min blogg The Brand-Man om företeelsen, vars innehåll jag återger här i en något omarbetad variant.

Dilemmat är nämligen att köparen ytterst sällan väljer varumärke på basis av produkten. Det som får köparen att vilja köpa, alltså att komma till beslut, handlar nästan uteslutande om a) vilken nytta hon tror sig ha av det produkten gör för henne och b) hur hon upplever relationen till, och förtroendet för, säljaren (eller varumärket). Dessutom exponerar sig säljaren, genom att fokusera på funktion, prestanda och pris, för något jag kallar intellektuell konkurrens. Erbjudandet kan tämligen enkelt jämföras med konkurrenternas, och då finns det alltid något annat företag som kan överträffa säljarens erbjudande på minst en punkt.

Vetenskapen har, trots allt, fastslagit att alla beslut – stora som små – baseras på emotionella grunder, inte rationella. Vi väljer med hjärtat men motiverar med hjärnan, något som bl.a. Daniel Kahneman bevisat och t.o.m. fått Nobelpriset för.

Det har Mark Michalek begripit.

Mark är en av världens bästa bilförsäljare genom tiderna. Under flera år snittade han fantastiska 37 privatsålda bilar per månad, mot ett genomsnitt bland amerikanska bilförsäljare på runt 10–15. Hans rekord under år 2000 var otroliga 13 bilar till privatkunder på en enda dag.

På en konferens på Hawaii för några år sedan fick han frågan vad det är som han gör, som inte andra gör. Han svarade att hemligheten bakom hans försäljningsframgångar kan sammanfattas i hans motto: ”Make a friend, sell a car, make money.”

Det Mark Michalek m.a.o. har fattat, och dessutom lyckats omsätta i praktiken, är att människor köper av de som de gillar och litar på. Och det gäller oavsett om det handlar om bilar, nyheter eller den politiska makten. Faktum är att Mark inte ens ser sig som en säljare, utan som en medmänniska vars främsta syfte är att hjälpa sina vänner (alltså kunderna) att uppfylla vissa behov och önskemål. Han fokuserar kort sagt inte på funktion, prestanda och pris, utan på att bygga och underhålla personliga relationer med var och en av sina ca 3.500 kunder.

Samma princip gäller naturligtvis också för mediebranschen. De mediehus som fokuserar på den kundupplevda nyttan av erbjudandet och på att bygga starka kundrelationer tillämpar det jag kallar emotionell konkurrens. Det innebär, i korthet, att konkurrenter och substitut får det ohyggligt mycket svårare att erbjuda ett alternativ som köparen faktiskt upplever är ”bättre”, eftersom ”bättre” är en komplex och subjektiv bedömning som i de flesta fall tillskrivs den eller det som gillas mest. Men det innebär också att köparen blir betydligt mer tolerant för eventuella fel och brister i den faktiska produkten – dels eftersom vi människor generellt har lättare att förlåta dem vi gillar, och dels för att skälen för köpet inte baseras på rationella (mätbara) överväganden – alltså produkten som sådan – utan på emotionella (icke mätbara) grunder – alltså på den upplevda nyttan av produkten och på relationen till och förtroendet för varumärket.

Därmed inte sagt att funktion, prestanda och pris saknar betydelse. Deras betydelse är dock sekundär – inte minst i en bransch där skillnaden mellan konkurrerande produkters faktiska innehåll (funktion/prestanda) och pris är så godtycklig att köparen inte upplever den som relevant.

Trots allt, skolade journalister är inte längre ett upplyft skrå och tillgången på nyheter, information och underhållning är inte längre mindre än efterfrågan.
Det är dags för mediehusen och dess företrädare acceptera det.

Och att omsätta den insikten i handling.

Skilj alltså på vad som är produkten och vad som är varumärket. Skilj på vad som är och vad som gör.

Och sluta för guds skull upp med att lägga argumentationskrutet på det som köparen ändå tar för givet – alltså att produkten är det den är, och att den bör kosta pengar att konsumera.

Make friends, sell news, make money.

Inlägget är en tillämpad version av ”Vad är produkten och vad är varumärket?”, tidigare publicerad på The Brand-Man.

Micco Grönholm, The Brand-Man. Varumärkesutvecklare med internationell marknadsföring som specialitet. Har lanserat och arbetat med ett stort antal globala varumärken, i Sverige och utomlands. Skriver med fokus på varumärkets olika roller i sociala och industriella medier. Till vardags på Pyramid.

I enlighet med traditionen att posta frågor och svar kommer här ett gästinlägg som bygger på en konversation mellan en en nyfiken student och en erfaren tidningsräv. Måns Peterson, student från Halmstad frågar och Mikael Rosenlöf från Helsingborgs Dagblad / hd.se svarar. Jag gillar formen, och eftersom Micke är så klok tyckte jag det vore synd att undanhålla er detta. Har vi tur får vi läsa hela rapporten från Måns sedan också.

Hallå Jocke & Mindpark! Vill börja med att tacka för det utmärkta sätt ni levererar intressant läsning till oss läsare!
Mitt namn är Måns Peterson, och går just nu en teknisk utbildning på Kattegattgymnasiet i Halmstad. Vi håller just nu på att skriva en rapport om drömyrken och det är också anledningen till att jag hör av mig till er. Jag har helt enkelt valt att fördjupa mig i journalistyrket. Skulle ni vilja vara så snälla att låta mig låna några minuter av er tid för att svara på några enkla frågor? Det skulle verkligen uppskattas.

Vad jag fått fram så krävs det ingen utbildning för att bli journalist?
Kraven bestämmer de enskilda medieföretagen. Min bild är att de flesta företag vill att de som söker jobb har genomgått journalisthögskola eller någon form av journalistutbildning.
Såg att det fanns lite info om utbildning hos SJF.

Och förr var det vanligt att man avancerade till journalist genom att hjälpa till som volontär på någon redaktion och så vidare? Men i och med konkurrens blivit betydligt större på senare år har nästan alla nyblivna journalister någon form av utbildning?
Jag tror inte att volontärer är särskilt vanligt längre. Själv har jag jobbat på NST och HD sedan 1994 och kan inte minnas att vi haft några volontärer öht.

Hur ser det ut hos er? Finns det överhuvudtaget några som saknar utbildning?
Ja, t ex jag ;)
Dvs jag har ingen journalistutbildning, däremot gymnasie- och högskoleexamen (fil kand i engelska och språkvetenskap).

Vad är det i så fall för utbildning som är den vanligaste?
Har inte kollat, men en kvalificerad gissning är att de allra flesta som fått jobb hos oss de senaste tio åren har någon form av journalistutbildning, vid högskola eller motsvarande.

Vad går ni efter när ni nyanställer nya journalister och så vidare?
Det beror ju lite vilken typ av jobb det gäller – om det är skrivande reportrar, redigerare, webbredaktörer eller fotografer.
Men rent allmänt tittar vi såklart på utbildning och ev tidigare yrkeserfarenhet. Vi tittar även på personliga egenskaper som intresse, engagemang och samarbetsförmånga samt fackkunskaper, språkkänsla och försöker göra en bedömning om förmåga till kritiskt granskande och ifrågasättande.

Eftersom jag fortfarande går på gymnasiet, första året, har vi möjlighet att välja enskilda kurser till både andra och tredje året. Skulle det finnas något ämne ni tror jag skulle ha nytta av att fördjupa mig i redan nu för att komma närmre journalistyrket?
Svårt att svara på. Det beror på vilken typ av journalistkarriär du tänker dig – inom vilket medium och inom vilket ämnesområde.

Jag har läst på många ställen att vi just nu har ett stort överflöd med journalister i Sverige. Frågan är då hur framtiden kommer att se ut? Vad tror ni? Vad är era framtidsplaner?
Den frågan är större än vad jag hinner att förklara i ett mejlsvar ;) Men som du säkert läst – bl a på mindpark.se – brottas hela branschen med hur man ska anpassa sig till de nya medievanorna, hur papperstidningen ska behålla sin relevans och hur man ska få fart på intäkterna på nätet. Min gissning är att de traditionella medieföretagen (ffa dagspress) inte kommer att nyrektrytera särskilt många journalister de kommande åren, även om den värsta lågkonjunkturen tycks vara över.

Slutligen. Om ni fick ge mig något eller några råd på vägen till att bli journalist, vad skulle de/dessa vara?
Svårt att ge några direkta råd, men min bild (såklart färgad av att jag jobbar på en webbredaktion) är att nästa generation journalister kommer att vara uppväxt med nätet och därför kommer att vilja – och kunna – jobba på ett helt annat annat sätt än den generation som jag själv tillhör.

Stort tack till Mikael som tog sig tid att svara på frågorna. Komplettera och diskutera gärna bland kommentarerna.

Lite snabba länkar med fler som skrivit på temat.

• Vår kära syskonblogg SameSameButDifferent och Olle på Vassa Eggen.
• Angelica Karlsson på Viktiga Nyheter: ”Råd för blivande journalister”.
• Tidningen Journalisten, så klart.
• Branschtidningarna Medievärlden, Dagens media, Resumé (nåja…).
• Här är en bra läslista med utländska bloggar på temat.

Fyll på vetja…

Nichade och avgränsade grupper på Facebook tror jag är ett bra sätt att starta engagemang på. Precis som olika nyheter har olika nyhetsvärde är det ju så att branscher, företag och varumärken kan vara mer eller mindre engagerande. Exempel på på branscher som stimulerar och engagerar inom sociala nätverk är ju tillexempel politik, nattklubbar och sportklubbar. Men det är inte  alla typer av varumärken som har ett “känslovärde”. Enligt en amerikansk undersökning på 600 000 fanpages hade 35% mindre än 100 fans. Det tror jag är på grund av att de helt enkelt inte är laddade – inte är känslovärdiga. Folk (alltså den stora massan) skiter väl i Volvo, Sydsvenskan, SVD eller Hörselfrämjandet. Däremot är det inte säker att de struntar i nischade intressen som till exempel en specifik bil eller Volvos Drive filosofi. Det finns sexigare varumärken att flukta för än Sydsvenskan och SVD men många hade säkert haft synpunkter på Saabaffären eller nyheter som rör den ständigt försenade pendeltrafiken. Det handlar om nischad psykografi och crowdsourcing som ingång till engagemang.  

Dialog och crowdsourcing blir bara viktigare och viktigare på dagens webb, och det syns i kampanjerna. I och med releasen av Toy Story 3 visar Disney hur man kan engagera fansen på ett roligt sätt och låter barnen nominera sina pappor i en tävling där vinnarna får dubba olika röster till filmen. Dessutom har de olika karaktärerna från Toy Story sina egna sidor på Facebook och man kan alltså prata och interagera med dem individuellt.

Matthias på Please Copy Me ställer en oerhört relevant fråga (som väcker två till): Hur länge vi kommer att prata om kampanjer? Kommer en konstant dialog med kunderna att ersätta traditionella punktinsattser och marknadsföringskampanjer? Är recensioner och tvåvägskommunikation den nya reklamen, eller rättare sagt…borde det vara det? Jag skulle vilja säga så här: Dialog och relationsmarknadsföring är  grundstenen för lyckade kampanjer och punktinsattser i framtiden, det ena utesluter inte det andra. Kommunikation kostar kärlek!

Transparens och öppenhet, ett favoritämne här på Mindpark, är återigen i hetluften. För någon vecka sedan påstods Fredrick Federley vara ute och cykla men vände den dåliga pressen och fick istället de som felaktigt skrivit om honom att skämmas. Och blev själv hyllad som en social medie-hjälte för att han genom sitt engagemang i sociala medier kunde hantera situationen till hans fördel. Han kunde svara.

Fredrick Federley har dock inte bara fördel av att han vet hur han kan använda sociala medier för att få rättelse genom att svara, utan även för att han gör det kontinuerligt. När någon är och har varit transparent under lång tid biter inte ens de mest bisarra händelserna. Det går inte, eller är i alla fall svårare, att göra en löpsedel om något som personen i fråga redan har twittrat, bloggat eller facebookat om helt öppet flera gånger tidigare. Eller som Nikke så fint formulerade det:

“Det går inte att dra ner brallorna på någon som redan står och gör helikoptern.”

Walter Naeslund har skrivit om en likartad historia utifrån hans eget perspektiv. Han menar att han, som det finns hundratals bilder på vid en bildsökning, är betydligt mindre sårbar för framtida missar än någon som bara har ett par stycken. Redan idag finns en hel del roliga bilder som han kanske egentligen inte är så sugen på att visa professionellt men som ändå inte ger en totalt negativ bild av honom, eftersom det är tydligt att det bara är en liten bild som inte är viktigt i ett stort sammanhang. Tvärtom gör det honom mänsklig och kanske även de andra seriösa bilderna mer trovärdiga.

Det intressanta är dock, precis som Walter påpekar, hur sårbara de som inte har samma transparenta personlighet blir. En stängd Facebookprofil, en eller två bilder vid en bildsökning och ett gammalt bortglömt konto på Delicious. En enda bild, ett enda blogginlägg, en enda Aftonbladet-artikel och det kommer synas i Google flera år framöver. Något som inte går att rätta till i efterhand.

Att inte vara öppen gör dig sårbar.

Detta gäller såklart inte bara personer, utan även varumärken. För att undvika att göra som Hewal Företagsrådgivarna eller UPS och bli straffade för flera år framöver pga att ett par bloggare blev upprörda, krävs en kontinuerlig transparens. Inte bara för att fylla upp sökresultat innan arga bloggare gör det, utan för att öppen ärlighet är svår att kritisera. Det handlar om att vårda ditt eller ditt företags varumärke så du bestämmer vad ni ska stå för, inte någon annan. Långsiktig krishantering när den är som bäst.

Ju mer man synts, desto mindre sårbar blir man. Även om man får stå ut med att skämmas ibland.

/Anton Johansson, @agaton

Uppdatering: precis innan midnatt ser jag att vi har ett klockrent dagsaktuellt exempel på det här. SVT:s krönikör Jonas Karlsson, @svtkarlsson, briljerar nämligen i hur han bemöter och nedslår Aftonbladets artikel om att han twittrat negativt om en kollega. Uppenbart, för en utomstående twittrare, är framförallt hur okunnig journalisten är i hur Twitter fungerar. Och läser man kommentarerna verkar Aftonbladets trovärdighet fått sig en törn ännu en gång av en sådan här händelse.

Den senaste veckan har två rätt likartade nyheter fått mycket utrymme i media.

Den ena är journalisten Elisabet Höglund som fått sparken från TV4:s Förkväll.

Den andra är centerpartiets riksdagsman Fredrik Federley som genomfört uppdrag vid sidan av sitt riksdagsuppdrag och då eventuellt låtit sig mutas.

Olikheterna mellan dessa två historier är många. Men en slående likhet finns. De handlar nämligen inte om det tidningarna skriver att de handlar om. De handlar om något helt annat. Saker vi inte vill eller våga tala om.

Sa vi som det var i båda dessa fall skulle den ena inte ens platsa i tidningen, den andra skulle bli en mycket intressant debatt om fördomar och frihet.

Fredrik Federley tillhör Stureplanscentern. Han är ett av centerns mest kända namn, och han är på grund av sin tydlighet och sina ställningstaganden omtyckt och uppskattad långt utanför centerskaran. Troligen är han mer omtyckt och uppskattad utanför än i den.

Han tillhör också drugkulturen dragkulturen den del av dragkulturen som tar det hela ett steg längre än vad jag sett tidigare. Inom parentes sagt fram till för en vecka sedan ett för mig rätt okänt fenomen. Här tror jag att jag delar okunnigheten med väldigt många svenskar. För att inte tala om centerpartister (en grupp jag då inte tillhör bör kanske påpekas). En druga är, med reservation för mina egna missuppfattningar, en burlesk variant av drag.

För 20 år sedan hade det varit synnerligen uppseendeväckande med en öppet homosexuell riksdagsman som Fredrik Federley. Idag är det ingen som vågar säga flaska om det, de flesta tycker att det är en icke-fråga.

Det är bra.

Nyheten, som Aftonbladet spräckte, om Fredrik Federleys uppträdande som Ursula handlade inte om hans uppträdande som Ursula. Den handlade om att han i sin enskilda firma genomfört ett uppdrag på Kanarieöarna åt en site vid namn hanky.se. Det fick han betalat för.

Den stora frågan enligt Aftonbladet är om han, när han tar ett uppdrag åt hanky.se, riskerar sitt oberoende som riksdagsman. Är han mutad?

Ursäkta mig.

Men hur korkade tror Aftonbladet att läsarna är?

Tror någon att det finns en enda människa som bryr sig om det? Annat än möjligen en och annan pensionerad petimäter till revisor.

Vad vi däremot bryr oss om är Ursula. Vi som då inte visste om detta alter ego blev förmodligen förvånade. En del blev säkert skrämda. Några skrattade. Andra (som jag själv), tänkte ”hur tänker han, inser han inte att detta sannolikt ger honom personligen ett par nya väljare, samtidigt som centerpartiet kan förlora hur många som helst”.

Fortfarande skriver AB om formalia. Och det är ju fint av dem. Eller snarare, de vet ju att de inte kan ge utrymme till den fråga som många läsare ställer – vill vi ha riksdagsmän som ibland förvandlar sig till drugor?

Låt mig ge ett förslag. Skriv om det som är är själva grejen.

Tror någon att det folk pratar om när de möts i kassan på Ica är riksdagsmännens extraknäck?

Eller tror vi snarare att man diskuterar den glittrande Ursula och vad hon säger om Fredrik Federleys omdöme?

Den diskussionen är i mina ögon betydligt viktigare ur ett demokrati- och jämställdhetsperspektiv än ett uppdrag i en enskild firma.

Fredrik Federley tror själv i sin blogg om Ursulagate att det hela handlar om att uppdraget genomfördes under en utlandsresa och att det sticker i ögonen på folk.

Det tror inte jag.

Det här handlar om att nu gick det att nita Fredrik/Ursula. Kombinationen resa-muta-oberoende är tillräckligt många spikar för att koka till en hyfsad nyhetssoppa.

Synd bara att soppan handlar om något helt annat. Fredrik Federeleys rätt att uppträda som Ursula.

Fredrik Federely har alltid varit helt öppen med Ursula. Att tro att det ska skydda honom från kritik är dock aningen naivt. Som en centerpartist på Värmdö där jag bor sa (faktiskt just på Ica, vid mjölkdisken) häromdagen:

“Oseriös idiot som inte fattar att hans agerande får konsekvenser för hela centern, vad ska folk tänka?”

Och så hoppades han att Federley skulle ta sitt förnuft till fånga och avgå.

Det hoppas inte jag. Däremot ser jag fram emot en ärlig diskusssion om vad som är okey att göra och inte göra. Var går gränserna idag? Nu låtsas vi som det är OK att Fredrik Federeley är druga medan det inte är OK att han skriver på hanky.se och får betalt för det.

När det i verkligheten är precis tvärtom.

Är det någon som tror alldeles ärligt att Ursula inte är kontroversiell i centerleden? Att hon inte *borde* vara det är en annan sak – men tror vi på riktigt att centerpartisten i gemen är med på bana här?

Jämför med Mona Sahlins Louis Vuitton-väska. Vi var många som blev irriterade över att väskan ens diskuterades, självklart ska Mona Sahlin kunna använda en vacker handväska som hon dessutom fått i present. Oavsett vilket märke den är från.

Samtidigt måste man vara hyggligt naiv om man inte ser problemet i kombinationen s-ledare och Louis Vuitton (ett märke där Monas 6000-kronorsväska måste ligga i den absolut enklaste klassen, de har väskor som kostar som en hyggligt stor bil). Den sticker i ögonen på rätt många. Det *borde* inte vara ett problem. Det är ett problem.

För att minska problemet måste vi dock se det i vitögat. Inte tassa runt det som katten runt den berömda gröten.

Den andra historien den här veckan är om Elisabet Höglund som ju inte längre är en av programledarna i Förkväll. En nyhet som tävlar med ”katt räddad ur träd” i meningslöshet.

När Elisabet Höglund slutade som nyhetsreporter på SvT gjorde hon det med mycket buller och bång.  Hon fick i sina egna ögon sparken – själv tyckte hon att hon skulle få ett eget program. Det hade hon rätt till, hon är i sina egna ögon superkompetensen själv. Ett eget program är det minsta man kan begära då. Särskilt som hon skulle fått det om hon varit man.

Tjena.

Hennes chefer höll inte med. Elisabet slutade.

Och en lättnadens suck gick över SvT. Inte för att Elisabet var en dålig reporter, jag vet att många på SvT säger att hon är oerhört kompetent och många tittare som likt mig själv gärna ser henne som nyhetsreporter eller politisk reporter. Hon vågar mycket mer än de flesta andra, ifrågasätter också, tänker annorlunda, frågar annorlunda. Räds ingenting. Att vända kappan efter vinden ligger inte riktigt för henne.

Den lättade sucken handlade om att hon är svår att samarbeta med. Eller kanske mer korrekt, hon vet inte, säger många, vad ordet samarbete betyder.  I hennes värld är samarbete detsamma som att andra samarbetar med henne, alltså gör som hon säger.

Det behöver inte alls vara fel som journalist, så kan man absolut jobba om man vill.

Men man måste vara medveten om att man då utsätter sig för vissa risker. Eftersom folk i allmänhet inte gillar att bli utsatta för den ledarstilen. Den som är helt övertygad om sin egen förmåga att alltid ha rätt får en del stryk.

När nyheten om att Elisabet Höglund inte längre skulle leda Förkväll blev känd var det hon som gick ut med den. Hon brukar göra så, det kallas att ta ”problemformuleringsinitiativet”.

Den här gången ansåg Elisabet att det handlar om åldersdiskriminering. Att hennes två programledarkollegor var yngre och därmed vackrare än hon. Detta i kombination med att hon hade så många idéer om hur man skulle göra programmet bättre gick inte att hantera för redaktionen.

Varpå två normalt sett vettiga personer, Amelia Adamo och Viggo Cavling, sätter sig i Studio 1 i P1 och diskuterar just åldersdiskriminering av kvinnor i media.

Det är en förbaskat intressant diskussion. Och den ska föras. Men varför pratar de om ålderdiskriminering med utgångspunkt från ett fall som de vet (för det vet de om de inte är både blinda och döva) att anledningen till att Elisabet Höglund inte är kvar på Förkväll är att hon har synpunkter om precis allt och sällan, om ens någonsin, funderar på vem som har rätt. Hon eller resten av redaktionen.

Debattörerna bidrar genom att använda ett så dåligt exempel till att det faktiskt blir svårare att diskutera åldersdiskriminering. En både viktig och relevant fråga. De försöker lyfta bort den från Elisabet Höglund (gissningsvis eftersom de vet att de är ute på hal is här), men varför öht ta frågan i samband med att hon slutar? Då handlar den om henne. Och vi är många som inte köper det.

Att hennes talanger för att spela dramaqueen hamnar i tidningen hela tiden är obegripligt. Hon är en mästare på att beskriva sig som offer. Är hon inte för gammal och ful är det någon som är arg för att hon dansat i Let’s Dance, eller någon som känner sig hotad på grund av hennes kompetens. Alternativt blir hon i sina egna ögon felaktigt anklagad för allehanda saker – som att förorsaka dålig stämning.

Intressant nog har nyheten om Elisabeth Höglund förflyttats från att vara skandalen om åldersdiskriminering till en del rätt öppna artiklar om att det nog ändå inte är så lätt att jobba med henne.

Vem tjänar på att detta blir omskrivet? Gör det livet för Elisabet Höglund lättare? Gillar tittarna av Förkväll det? Yvonne Ryding säger som det är, men är detta information som gör nytta utanför den egna redaktionen.

Det har uppenbarligen TV4 upptäckt. Och skickar lite blommor.

Tänk vad skönt det varit om alltihop förbigåtts med den tystnad det faktiskt förtjänar. Elisabet Höglund tjänar knappast på att bli omskriven som svår att jobba med – eller på att beskriva sig själv som ett offer. Debatten om åldersdiskriminering förlorar definitivt mark när den används som intäkt för att Elisabet Höglund ska få mediautrymme när hon är arg och känner sig förfördelad.

Amelia Adamo har ju i sak rätt. Äldre kvinnor inte minst äldre programledare som råkar vara kvinnor, diskrimineras i media vilket är både fel och dumt. Varför det är fel behöver knappast diskuteras, att det är dumt av en reklamkanal borde inte heller behöva förklaras. Men uppenbarligen kan det inte sägas för många gånger till reklammakarna. Äldre kvinnor är köpstarka, självständiga och värda mycket mer uppmärksamhet än de får.

Men inte för att de säger att de är åldersdiskriminerade när de faktiskt inte är det.

Jag har sett en hel del coola möbler i mina dagar, men den här soffan slår allt. När vi inredde Mindpark Main i Helsingborg tillsammans med Michael och Petra från Manifesto så skulle vi inledningsvis inte ha någon soffa alls. Vi var minsann inget bakåtlutat lounge-företag. Men när loggan var klar snubblade (bokstavligen tror jag;) Michael över CYLUXE Sofa – och vi bara smälte. Så på vårt budgetkontor med bara IKEA-prylar för övrigt blev den här en symbol för oss.

Nördfest i soffan, en inte helt ovanlig syn.

Här kan du se soffan pryda en helsida i Brand Manager och här kan du se Sandra intervjua Martin Jönsson från SvD – en intervju som livesändes ut på svd.se för övrigt. Den här soffan har varit med om mycket, den är en kär vän, men nu måste vi gå skilda vägar. Jag lämnar lokalen i Helsingborg och soffan kan inte följa med. Tänker försöka se till att den hamnar i goda händer. Dina kanske?

Titta in här och lägg ett bud på Tradera.

Uppdaterad: Jag har plockat ut två vinnare bland alla rätta svar. Så här skrev de på den lätt sliskiga utslagsfrågan: ”Varför är Mindpark bästa mediebloggen?”

• Erik Thörnqvist: ”De djärvaste och mest intressanta bloggmänniskorna inom media finns på Mindpark. De sitter verkligen inte fast i gamla tankar och idéer. Jag är där varje dag och låter mig inpireras och överraskas. :-)”
• Lorraine Sauvy: ”Förutom att den rent faktamässigt är väldigt innehållsrik, givande och intressant så är bloggteamet en fantastisk blandning av män och kvinnor i samma bransch. De  ger en bra bild av hur människor som arbetar med olika inriktningar, på olika poster, olika orter och är i olika åldrar kan sammanstråla kring ett ämne.”

Coolt, tack för det! Om ni fått förhinder, meddela mig asap.

Se nu till att ha en fantastisk kväll!

Du har också möjlighet att hänga med. Jag har fått två VIP-biljetter extra, till ett värde av 1.800 kronor – och de tänkte jag att ni skulle få tävla om. Extra vippigt att få hänga med Jenni, Jenny och Morris, eller hur?

Klicka upp det här tävlingsformuläret, svara på ett par enkla frågor, gör det före kl 12.00 måndagen den 25/1, och du är med i matchen. Är du en vinnare mailar jag dig under måndag eftermiddag, så se till att du skriver rätt mailadress. Jag är ensam i juryn ;)

Vill du vara ännu lite mer säker på att vinna en biljett så kan du chansa hos Doktor Spinn också.

Superbrands är en internationell organisation som varje år gör en studie tillsammans med TNS Sifo, där de starkaste varumärkena utses. Varannat år är det B2B och vartannat år konsument. I år är det konsumentvarumärken som utses. Av studien blir de 300 starkaste Superbrands. Och av dem rangordnas de starkaste 100 i ett tredje steg av studien, dessa avslöjas på galan tillsammans med vinnaren som koras! Läs mer om Superbrands.

Planen var att avsluta förra året, och inleda 2010, med ett fantastiskt projekt. Det visade sig vara lite för fantastiskt… Mindpark100 gick inte i mål. Jag ska återkomma mer till arbetsmetodiken, problemen, lärdomarna och nästa steg framöver. Jag skrev till vännerna i bloggteamet efter nyår, och sedan dess har vi haft en hel del bra diskussioner. Snart tar vi nästa steg med Mindpark. Här är brevet, till transparensens och diskussionens fromma:

Kära vänner, bloggare, kamrater!

Jag vill börja med att tacka för 2009. Ni var guld och en del av det vi åstadkom gjorde nog allt lite skillnad.

Och en hel del sprack. Värst är väl att jag inte alls fick oss i mål med de 100 posterna om 00-talet. Det svider, för det var en grym ide. Mest beror det såklart på klent redaktörskap från min sida, men jag hade inte räknat med att det skulle bli så tungt. Inte alls faktiskt, skrivglädjen brukar vara stor. Men vi överväldigades kanske alla av intensiteten på andra håll under nov/dec. Jag vet iaf att för min del saknar det motstycke i fråga om arbetsbelastning.

Jag hade in i det sista en målsättning att vi skulle klara de 100, men under långa promenader på Manhattan under årets sista dagar hämtade jag andan, äntligen, och insåg att det inte skulle funka. De små framstötar jag gjorde ledde ingenvart, och jag klandrar ingen. Vi var alla trötta. Mindpark100 är avblåst.

Jag planerar nu ett antal bloggposter på mindpark, och en av dem ska handla om mindpark100, bloggteamet och det vackra – men svåra – med kollaborativt arbete. En del intressanta parter kommer sannolikt att bli involverade under hösten i ett större projekt runt den sista frågan, jag tror det kan bli spännande. Återkommer med mer info. Men jag tar gärna emot input och tankar redan nu, annars ses vi i kommentarsfältet ;)

En annan post kommer att handla om vad som varit Mindpark under 2009. Vill du ha med ett quote där vore det kul med en mening eller två under de närmsta dagarna. Det kanske också kan bli lite uppföljningar från er, när ni ser var jag landar.

Den posten kommer förmodligen också börja resonera runt vad bloggteamet och mindpark ska ägna sig åt under 2010 och hur vi ska organisera oss. Det måste iaf skruvas på, det är helt klart. Vi måste både hitta en bättre organisation och vår inriktning, så att inte vi, SSBD, nya medievarlden.se och andra mediebloggar och kollektiv sitter och gör samma sak. Synpunkter uppskattas VERKLIGEN!

Så långt de inledande funderingarna. Det kommer med på det temat. Men först en summering av alla de inlägg som faktiskt blev skrivna. Det är en fantastisk samling texter. Här är hela listan. Enjoy!

• #001 Martin Jönsson: ”När medierna ignorerade sin publik”. Om hur tidningarna varit sina egna värsta fiender genom att strunta i läsarnas önskan till interaktion.
• #002 Hampus Jakobsson: ”När Internet kom till fickan”. Om iPhonen som markör på den revolution det innebär när Internet frigör sig från skrivbordet och vi alltid är uppkopplade.
• #003 Kristin Heinonen: ”SSWC – konferensen som byggde sig själv”. Om att människorna är den verkliga resursen, Internet är bara verktyget. Men vilket verktyg…
• #004 Nicklas Lundblad: ”Creative Commons – nätet får sin miljörörelse”. Om hur vi, sakta men säkert, inser att det är viktigare att dela information än att kontrollera den.
• #005 Anders Sjöman: ”Mindpark #005: Reklamavbrottsprocssen”. Om vad upphovsrätten egentligen borde fokusera på, och vad Vilgot Sjöman kanske hade tyckt om TPB.
• #006 Niclas Strandh: ”När chefredaktörerna började blogga”. När till och med Rolf van den Brink började blogga var det klart att något höll på att hända. Men exakt vad – det vet vi nog ännu inte…
• #007 Anton Johansson: ”… och så kom Twingly”. Med Twingly började bryggan mellan industriella och nya medier byggas, och lagom till lanseringen av Channels fick vi storyn om hur det började.
• #008 Jennifer Bark: ”Wordpress och den kollektiva koden”. Med Wordpress som exempel läser vi klok text om hur Open Source-miljöer föder Open Source-attityder. Så bra!
• #009 Joakim Jardenberg: ”En inställd världskongress och en bransch som blivit tråkigt”. Funderingar om arbetsglädjen, glöden och engagemanget i branschen – samma dag som TU startar sina branschdagar.
• #010 Miriam Olsson: ”När Facebook friade till Sverige”. När Facebook började sin resa fanns Miriam på plats i USA, och sedan följde hon tjänsten över Atlanten -  i uppgång och nedgång (?!).
• #011 Gustav Holmström: ”Nyheter är inte hett (bland ungdomar)”. Väldigt krassa fakta, om än personliga, hur en femtonåring betraktar det som tidningsbranschen ser som sin kärnverksamhet.
• #012 Johanna Ögren: ”No freedom of speech in Sweden”. I januari 2001 var det Flashback som var utsatt för attack, som stängdes av från nätet. 2009 är det andra sajter, och frågan om nätneutralitet har inte blivit svalare. Nothing changes, nothing remains the same.
• #013 Emil Stenström: ”Wikipedia klarar hård granskning”. Wikipedia har varit ett kärt ämne och här sätts framgången i ett lite större crowdsourcing-perspektiv.
• #014 Anders Sjöman: ”Remixkulturen – alla kan, inte bara mediehusen”. Andra posten från Anders är en orgie i fantastiska youtube-klipp. Missa inte kommentarerna, med ännu fler förslag.
• #015 Joakim Jardenberg: ”Craigslist och miljarderna som försvann”. En av mina gamla käpphästar – att vi måste förhålla oss till att internet definerar om en hel del av branschens gamla kassakor. Det hade inte räddat oss ens om vi uppfunnit Craigslist själv…
• #016 Fredrik Wass: ”Natten då microbloggen blev av med oskulden”. Jag är så tacksam att Fredrik tillfälligt lade stridsutrustningen åt sidan och påminde oss om Jaiku-bubblan.
• #017 Gitta Wihlén: ”Nya tider, nya profiler”. Att experimentera med formen är också en viktig sak och här fixar Gitta en multi-intervju med Pelle Sten. Intressant tema med alla våra nya profiler, idoler, hjältar.
• #018 Bo Hedin: ”När tidningsutgivarna övergav pappret – eller?”. Skälet till att vi håller listan lite dynamisk – att faktiskt kunna skjuta in aktuella händelser också. Den här händelsen platsar definitivt i topplistan. Hatten av till Farbror Bosse för snabb och säker leverans.
• #019 Sandra Jakob: ”Dagen då det smällde till för första gången”. Alla sajter har dem. Definierande ögonblick. Här får vi läsa om hur det gick till när Kemira stängde hela Helsingborg och servrarna på hd.se hade det svettigt.
• #020 Paula Hammerskog: ”Måste alla vara med?”. Längst och sannolikt mest genomarbetad hittills. På ytan handlar det om Englas begravningen, men meningen är mycket djupare än så – våra nya känslovanor. När jag twittrade om den klurade jag på om närhet på nätet kan betecknas ”näthet”, och om det kanske är något helt nytt. Trodde vi skulle se mer diskussion runt den här, men jag misstänker att det kommer att komma efterhand.
• #021 Robert Pohl: ”The Pirate Bay – Hur Svensson blev piratkopierare”. Robert, som själv har bakgrund från TV4, presenterar sig med en post om hur fildelningen växte fram. Samma dag som den här postades meddelade Hovrätten dom till ePhones fördel. Första bakslaget för IPRED.
• #022 Erik Hörnfeldt: ”När dongel blev ett vardagsord”. Det blir inte mer inside än så här. Informationschefen på tre berättar, målande som alltid, om när mobilt bredband lanserades på riktigt i Sverige. ”För oss var det dock aldrig något annat än ytterligare en dag på jobbet.” Lovely!
• #023 Judith Wolst: ”Drömmen om den gränslösa e-handeln”. Inleds med det frustrerande i att starta försäljning av märkeskläder på nätet och hela tiden mötas av omgivningens ”ahhh, boo.com”… Judith visar varför VA kallar henne för supertalang, den här texten är grym – och en välförtjänt snyting åt alla som tar boo.com som intäkt för att inte göra saker. Igen.
• #024 Olle Lidbom: ”När kvällstidningarna slutade sälja journalistik”. Analysen är klockren och tonen knivskarp, när Vassa Eggen konstaterar att tidningarna sett sig tvungna att ladda med andra värden än sitt innehåll för att kunna sälja. Finalen om hur ICA kan hota Expressens och Aftonbladets affär borde ha väckt mer diskussionen än så här. Som sagt, alla är sönderarbetade. Jag kan inte se att det skulle vara slut här…
• #025 Jennifer Bark: ”Dell Hell, konsumenten och den oinskränkta bloggmakten”. Andra posten från The Jenni och det blir bara ännu bättre. Om hur internet har skapat en maktförskjutning mellan producent och konsument. Om hur Internet gjort yttrandefriheten starkare än någonsin. Men också om hur det betyder att man måste stå för sitt ord. Det är stora skiften vi ser hända.
• #026 Patrik Fältström: ”När DAB förändrade Sveriges Radio”. Patrik, som har mer koll på internet än någon annan svensk, analyserar DAB, varför det var en dålig teknisk idé, och varför det var en bra idé att regeringen stoppade eländet. Men det handlar också om vilken filosofi som bör råda för att se till att våra gemensamma medel används så bra som möjligt. Read on!
• #027 Daniel Nüüd: ”Varumärket Obama”. Årets politiska snackis var så klart det första presidentvalet med en verkligt medveten strategi för sociala medier. Danne bryter ner och sammanfattar.
• #028 Kristin Heinonen: ”Twitter, Bombay och Breaking News”. När jag skriver den här sammanfattningen är fortfarande Haiti en pågående katastrof. Igen fick vi uppleva hur de nya kanalerna förändrat omvärldsbevakningen. Hur de traditionella medierna vaknat upp till en ny verklighet. Att rapportera live har fått en helt ny innebörd.
• #029 Morris Packer: ”Stockholm City och 5000 SMS”. Äntligen fick jag Morris att skriva ;) Här berättar han från insidan historien om hur SMS blev något att räkna med 2002, när City tog mediet på allvar. Kan inte låta bli att i sammanhanget puffa för sms-tanten…
• #030 Joakim Jardenberg: ”Aftonbladet Tycktill och domen mot Kalle Jungkvist”. Om den dramatiska perioden för svenska mediehus då det verkade som att läsarnas kommentarer skulle bannlysas från sajterna. Jag var mitt i det och kan berätta om hur det utspelade sig från insidan. Lyckligtvis har historien ett gott slut så jag avslutar i dur.
• #031 Peter Rosdahl: ”När Apple förändrade sättet att se på musik”. Om hur Apple, med iTunes Music Store och 250 miljoner iPods förändrade musikindustrin för evigt. Och om hur Steve Jobs hade rätt. Igen.
• #032 Sandra Jakob: ”Varför Geek Girl Meetup är snöbollen som föregår lavinen”. Från en entusiastisk Geek girl kommer ett budskap om nya sätt att mötas, och om vad det kommer att innebära för tjejernas möjligheter att ta plats och utvecklas. Och om varför det här bara är början.
• #033 Joakim Jardenberg: ”Bloggen gör alla till publicister”. Om en bloggande mamma och en rörelse som inte låter sig dödförklaras frivilligt. Men också om hur nya möjligheter gör fler publicister, med Facebook och Twitter som utmärkande exempel.
• #034 Nicklas Lundblad: ”The Patriot Act, källskyddet och en debatt utan slut”. Åtta år gammal är lagen, och Nicklas undrar högt: ”Det är svårt att veta om vi ska fira eller sörja åttaårsdagen.”
• #035 Paula Hammerskog: ”När alla vet allt litar ingen på någon”. När alla har wikipedia på armlängs avstånd, när google aldrig är längre bort än vår egen ficka, då händer det saker. I ett överflöd av information blir frågan allt oftare: Vem ska man tro på? Och varför?
• #036 Ted Valentin: ”24 Hour Business Camp”. Samma dag som 24HBC #2 gick igång berättade Ted om tankarna bakom det hela. Inspiration för alla, och engagemang som fortsätter smitta.
• #037 Patrik Fältström: ”När Gudrun förstörde nätet”. Jag ber om ursäkt för den rubriken, jag kunde inte låta bli ;) Mr Internet skriver initierat om vårt sårbara samhälle.
• #038 Bo Hedin: ”Thorbjörn Larsson – en legend avslutar sin karriär”. Samma dag som DNs chefredaktör avslutar en drygt trettioårig karriär i tidningsbranschen skriven en annan legendar hans historia.
• #039 Judith Wolst: ”You are poked!”. Om nya ord och nya sociala uttryck. Senare samma år fick vi höra att unfriend blivit ett nytt ord i engelskspråkiga ordböcker.
• #040 Johanna Ögren: ”Egen domän är guld värd”. Det här var årtiondet då .se-domänerna släpptes fria. Det var stort, över 900.000 registreringar stort. När det här skrev stormades det runt domäner som innehåller ordet bank, en storm som ledde till att reglerna inte ändrades. Puhhh.
• #041 Svenåke Boström: ”Blocket tar över – eller liten tuva…”. Precis som Craigslist förändrade förutsättningarna för tidningarna i USA så har Blocket gjort det här hemma. Men vad var det egentligen som hände, och varför gjorde ingen något? Eller gjorde man det? Och vilket är i så fall värst?
• #044 Niclas Strandh: ”Web 2.0 förändrar världen”. Teknik skapar möjligheter – men det är själva innehållet och användandet som är det intressanta. 2.0 är nu – nästa steg är inte 3.0 utan något helt annat. Samtidigt symboliserar 2.0 inget annat än Samhället 2.0.
• #049 Svenåke Boström: ”Tabloidtisdagen – 5 oktober 2004”. Nästan alla tidningar i Sverige blev krympte på en och samma dag. Fascinerande, så här i efterhand.
• #052 Sölve Dahlgren: ”När författarna tog makten från förlagen”. Med en nyutgiven bok i ryggen skriver Sölve om egenpubliceringen, om de nya förlagsmodellerna, om print on demand och om distribution i vår tid.
• #053 Judith Wolst: ”SEO-tankar kring fulmetoder och tidningsstatistik”. Modigt att hugga in på att försöka förenkla och förklara vad som har hänt inom området sökoptimering / sökmotoroptimering.
• #058 Kristofer Björkman: ”Reklam och PR i kommunikativ frontalkrock”. Dags för Spinn-galan och Dojan, som sitter i juryn, försöker få ordning på en omkullkastad PR-bransch. Och en reklambransch med identitetskris. För nu är ju allt kommunikation. Eller inte?
• #059 Gorthaq: ”Azeroth upptäcker jorden”. Sannolikt det mest udda bidraget. Nådde en helt ny målgrupp ;)
• #069 Svenåke Boström: ”Första steget från dagstidningar till nyhetsmagasin”. Helgprenumerationerna har länge efterlysts av läsarna, men mediehusen har strävat emot. Men nu händer det saker och det får stora konsekvenser för tidningen som produkt. Äntligen, på mer än ett sätt.

43 inlägg. Inser att vi skulle satsat på det magiska med det talet, istället för att sikta på 100 ;) Haha, och nu ser jag att en del inlägg var feltaggade och saknades i min första sammanräkning. Nästan 50 kanontexter blev det. Anyway. Nu lägger jag mindpark100 bakom mig och siktar framåt. Vad ser du, där i horisonten. Tyck till!

Missa inte att du kan lyssna på alla posterna, Malin och David berättar vidare på listentoblogs. Det finns mer metainformation i ett par sammanfattningar: Första, andra, tredje, fjärde veckan med Mindpark100. Dessutom, tillfälligt avbrott och #mpjf.