Jag har sett en hel del coola möbler i mina dagar, men den här soffan slår allt. När vi inredde Mindpark Main i Helsingborg tillsammans med Michael och Petra från Manifesto så skulle vi inledningsvis inte ha någon soffa alls. Vi var minsann inget bakåtlutat lounge-företag. Men när loggan var klar snubblade (bokstavligen tror jag;) Michael över CYLUXE Sofa – och vi bara smälte. Så på vårt budgetkontor med bara IKEA-prylar för övrigt blev den här en symbol för oss.

Nördfest i soffan, en inte helt ovanlig syn.

Här kan du se soffan pryda en helsida i Brand Manager och här kan du se Sandra intervjua Martin Jönsson från SvD – en intervju som livesändes ut på svd.se för övrigt. Den här soffan har varit med om mycket, den är en kär vän, men nu måste vi gå skilda vägar. Jag lämnar lokalen i Helsingborg och soffan kan inte följa med. Tänker försöka se till att den hamnar i goda händer. Dina kanske?

Titta in här och lägg ett bud på Tradera.

Uppdaterad: Jag har plockat ut två vinnare bland alla rätta svar. Så här skrev de på den lätt sliskiga utslagsfrågan: ”Varför är Mindpark bästa mediebloggen?”

• Erik Thörnqvist: ”De djärvaste och mest intressanta bloggmänniskorna inom media finns på Mindpark. De sitter verkligen inte fast i gamla tankar och idéer. Jag är där varje dag och låter mig inpireras och överraskas. :-)”
• Lorraine Sauvy: ”Förutom att den rent faktamässigt är väldigt innehållsrik, givande och intressant så är bloggteamet en fantastisk blandning av män och kvinnor i samma bransch. De  ger en bra bild av hur människor som arbetar med olika inriktningar, på olika poster, olika orter och är i olika åldrar kan sammanstråla kring ett ämne.”

Coolt, tack för det! Om ni fått förhinder, meddela mig asap.

Se nu till att ha en fantastisk kväll!

Du har också möjlighet att hänga med. Jag har fått två VIP-biljetter extra, till ett värde av 1.800 kronor – och de tänkte jag att ni skulle få tävla om. Extra vippigt att få hänga med Jenni, Jenny och Morris, eller hur?

Klicka upp det här tävlingsformuläret, svara på ett par enkla frågor, gör det före kl 12.00 måndagen den 25/1, och du är med i matchen. Är du en vinnare mailar jag dig under måndag eftermiddag, så se till att du skriver rätt mailadress. Jag är ensam i juryn ;)

Vill du vara ännu lite mer säker på att vinna en biljett så kan du chansa hos Doktor Spinn också.

Superbrands är en internationell organisation som varje år gör en studie tillsammans med TNS Sifo, där de starkaste varumärkena utses. Varannat år är det B2B och vartannat år konsument. I år är det konsumentvarumärken som utses. Av studien blir de 300 starkaste Superbrands. Och av dem rangordnas de starkaste 100 i ett tredje steg av studien, dessa avslöjas på galan tillsammans med vinnaren som koras! Läs mer om Superbrands.

Planen var att avsluta förra året, och inleda 2010, med ett fantastiskt projekt. Det visade sig vara lite för fantastiskt… Mindpark100 gick inte i mål. Jag ska återkomma mer till arbetsmetodiken, problemen, lärdomarna och nästa steg framöver. Jag skrev till vännerna i bloggteamet efter nyår, och sedan dess har vi haft en hel del bra diskussioner. Snart tar vi nästa steg med Mindpark. Här är brevet, till transparensens och diskussionens fromma:

Kära vänner, bloggare, kamrater!

Jag vill börja med att tacka för 2009. Ni var guld och en del av det vi åstadkom gjorde nog allt lite skillnad.

Och en hel del sprack. Värst är väl att jag inte alls fick oss i mål med de 100 posterna om 00-talet. Det svider, för det var en grym ide. Mest beror det såklart på klent redaktörskap från min sida, men jag hade inte räknat med att det skulle bli så tungt. Inte alls faktiskt, skrivglädjen brukar vara stor. Men vi överväldigades kanske alla av intensiteten på andra håll under nov/dec. Jag vet iaf att för min del saknar det motstycke i fråga om arbetsbelastning.

Jag hade in i det sista en målsättning att vi skulle klara de 100, men under långa promenader på Manhattan under årets sista dagar hämtade jag andan, äntligen, och insåg att det inte skulle funka. De små framstötar jag gjorde ledde ingenvart, och jag klandrar ingen. Vi var alla trötta. Mindpark100 är avblåst.

Jag planerar nu ett antal bloggposter på mindpark, och en av dem ska handla om mindpark100, bloggteamet och det vackra – men svåra – med kollaborativt arbete. En del intressanta parter kommer sannolikt att bli involverade under hösten i ett större projekt runt den sista frågan, jag tror det kan bli spännande. Återkommer med mer info. Men jag tar gärna emot input och tankar redan nu, annars ses vi i kommentarsfältet ;)

En annan post kommer att handla om vad som varit Mindpark under 2009. Vill du ha med ett quote där vore det kul med en mening eller två under de närmsta dagarna. Det kanske också kan bli lite uppföljningar från er, när ni ser var jag landar.

Den posten kommer förmodligen också börja resonera runt vad bloggteamet och mindpark ska ägna sig åt under 2010 och hur vi ska organisera oss. Det måste iaf skruvas på, det är helt klart. Vi måste både hitta en bättre organisation och vår inriktning, så att inte vi, SSBD, nya medievarlden.se och andra mediebloggar och kollektiv sitter och gör samma sak. Synpunkter uppskattas VERKLIGEN!

Så långt de inledande funderingarna. Det kommer med på det temat. Men först en summering av alla de inlägg som faktiskt blev skrivna. Det är en fantastisk samling texter. Här är hela listan. Enjoy!

• #001 Martin Jönsson: ”När medierna ignorerade sin publik”. Om hur tidningarna varit sina egna värsta fiender genom att strunta i läsarnas önskan till interaktion.
• #002 Hampus Jakobsson: ”När Internet kom till fickan”. Om iPhonen som markör på den revolution det innebär när Internet frigör sig från skrivbordet och vi alltid är uppkopplade.
• #003 Kristin Heinonen: ”SSWC – konferensen som byggde sig själv”. Om att människorna är den verkliga resursen, Internet är bara verktyget. Men vilket verktyg…
• #004 Nicklas Lundblad: ”Creative Commons – nätet får sin miljörörelse”. Om hur vi, sakta men säkert, inser att det är viktigare att dela information än att kontrollera den.
• #005 Anders Sjöman: ”Mindpark #005: Reklamavbrottsprocssen”. Om vad upphovsrätten egentligen borde fokusera på, och vad Vilgot Sjöman kanske hade tyckt om TPB.
• #006 Niclas Strandh: ”När chefredaktörerna började blogga”. När till och med Rolf van den Brink började blogga var det klart att något höll på att hända. Men exakt vad – det vet vi nog ännu inte…
• #007 Anton Johansson: ”… och så kom Twingly”. Med Twingly började bryggan mellan industriella och nya medier byggas, och lagom till lanseringen av Channels fick vi storyn om hur det började.
• #008 Jennifer Bark: ”Wordpress och den kollektiva koden”. Med Wordpress som exempel läser vi klok text om hur Open Source-miljöer föder Open Source-attityder. Så bra!
• #009 Joakim Jardenberg: ”En inställd världskongress och en bransch som blivit tråkigt”. Funderingar om arbetsglädjen, glöden och engagemanget i branschen – samma dag som TU startar sina branschdagar.
• #010 Miriam Olsson: ”När Facebook friade till Sverige”. När Facebook började sin resa fanns Miriam på plats i USA, och sedan följde hon tjänsten över Atlanten -  i uppgång och nedgång (?!).
• #011 Gustav Holmström: ”Nyheter är inte hett (bland ungdomar)”. Väldigt krassa fakta, om än personliga, hur en femtonåring betraktar det som tidningsbranschen ser som sin kärnverksamhet.
• #012 Johanna Ögren: ”No freedom of speech in Sweden”. I januari 2001 var det Flashback som var utsatt för attack, som stängdes av från nätet. 2009 är det andra sajter, och frågan om nätneutralitet har inte blivit svalare. Nothing changes, nothing remains the same.
• #013 Emil Stenström: ”Wikipedia klarar hård granskning”. Wikipedia har varit ett kärt ämne och här sätts framgången i ett lite större crowdsourcing-perspektiv.
• #014 Anders Sjöman: ”Remixkulturen – alla kan, inte bara mediehusen”. Andra posten från Anders är en orgie i fantastiska youtube-klipp. Missa inte kommentarerna, med ännu fler förslag.
• #015 Joakim Jardenberg: ”Craigslist och miljarderna som försvann”. En av mina gamla käpphästar – att vi måste förhålla oss till att internet definerar om en hel del av branschens gamla kassakor. Det hade inte räddat oss ens om vi uppfunnit Craigslist själv…
• #016 Fredrik Wass: ”Natten då microbloggen blev av med oskulden”. Jag är så tacksam att Fredrik tillfälligt lade stridsutrustningen åt sidan och påminde oss om Jaiku-bubblan.
• #017 Gitta Wihlén: ”Nya tider, nya profiler”. Att experimentera med formen är också en viktig sak och här fixar Gitta en multi-intervju med Pelle Sten. Intressant tema med alla våra nya profiler, idoler, hjältar.
• #018 Bo Hedin: ”När tidningsutgivarna övergav pappret – eller?”. Skälet till att vi håller listan lite dynamisk – att faktiskt kunna skjuta in aktuella händelser också. Den här händelsen platsar definitivt i topplistan. Hatten av till Farbror Bosse för snabb och säker leverans.
• #019 Sandra Jakob: ”Dagen då det smällde till för första gången”. Alla sajter har dem. Definierande ögonblick. Här får vi läsa om hur det gick till när Kemira stängde hela Helsingborg och servrarna på hd.se hade det svettigt.
• #020 Paula Hammerskog: ”Måste alla vara med?”. Längst och sannolikt mest genomarbetad hittills. På ytan handlar det om Englas begravningen, men meningen är mycket djupare än så – våra nya känslovanor. När jag twittrade om den klurade jag på om närhet på nätet kan betecknas ”näthet”, och om det kanske är något helt nytt. Trodde vi skulle se mer diskussion runt den här, men jag misstänker att det kommer att komma efterhand.
• #021 Robert Pohl: ”The Pirate Bay – Hur Svensson blev piratkopierare”. Robert, som själv har bakgrund från TV4, presenterar sig med en post om hur fildelningen växte fram. Samma dag som den här postades meddelade Hovrätten dom till ePhones fördel. Första bakslaget för IPRED.
• #022 Erik Hörnfeldt: ”När dongel blev ett vardagsord”. Det blir inte mer inside än så här. Informationschefen på tre berättar, målande som alltid, om när mobilt bredband lanserades på riktigt i Sverige. ”För oss var det dock aldrig något annat än ytterligare en dag på jobbet.” Lovely!
• #023 Judith Wolst: ”Drömmen om den gränslösa e-handeln”. Inleds med det frustrerande i att starta försäljning av märkeskläder på nätet och hela tiden mötas av omgivningens ”ahhh, boo.com”… Judith visar varför VA kallar henne för supertalang, den här texten är grym – och en välförtjänt snyting åt alla som tar boo.com som intäkt för att inte göra saker. Igen.
• #024 Olle Lidbom: ”När kvällstidningarna slutade sälja journalistik”. Analysen är klockren och tonen knivskarp, när Vassa Eggen konstaterar att tidningarna sett sig tvungna att ladda med andra värden än sitt innehåll för att kunna sälja. Finalen om hur ICA kan hota Expressens och Aftonbladets affär borde ha väckt mer diskussionen än så här. Som sagt, alla är sönderarbetade. Jag kan inte se att det skulle vara slut här…
• #025 Jennifer Bark: ”Dell Hell, konsumenten och den oinskränkta bloggmakten”. Andra posten från The Jenni och det blir bara ännu bättre. Om hur internet har skapat en maktförskjutning mellan producent och konsument. Om hur Internet gjort yttrandefriheten starkare än någonsin. Men också om hur det betyder att man måste stå för sitt ord. Det är stora skiften vi ser hända.
• #026 Patrik Fältström: ”När DAB förändrade Sveriges Radio”. Patrik, som har mer koll på internet än någon annan svensk, analyserar DAB, varför det var en dålig teknisk idé, och varför det var en bra idé att regeringen stoppade eländet. Men det handlar också om vilken filosofi som bör råda för att se till att våra gemensamma medel används så bra som möjligt. Read on!
• #027 Daniel Nüüd: ”Varumärket Obama”. Årets politiska snackis var så klart det första presidentvalet med en verkligt medveten strategi för sociala medier. Danne bryter ner och sammanfattar.
• #028 Kristin Heinonen: ”Twitter, Bombay och Breaking News”. När jag skriver den här sammanfattningen är fortfarande Haiti en pågående katastrof. Igen fick vi uppleva hur de nya kanalerna förändrat omvärldsbevakningen. Hur de traditionella medierna vaknat upp till en ny verklighet. Att rapportera live har fått en helt ny innebörd.
• #029 Morris Packer: ”Stockholm City och 5000 SMS”. Äntligen fick jag Morris att skriva ;) Här berättar han från insidan historien om hur SMS blev något att räkna med 2002, när City tog mediet på allvar. Kan inte låta bli att i sammanhanget puffa för sms-tanten…
• #030 Joakim Jardenberg: ”Aftonbladet Tycktill och domen mot Kalle Jungkvist”. Om den dramatiska perioden för svenska mediehus då det verkade som att läsarnas kommentarer skulle bannlysas från sajterna. Jag var mitt i det och kan berätta om hur det utspelade sig från insidan. Lyckligtvis har historien ett gott slut så jag avslutar i dur.
• #031 Peter Rosdahl: ”När Apple förändrade sättet att se på musik”. Om hur Apple, med iTunes Music Store och 250 miljoner iPods förändrade musikindustrin för evigt. Och om hur Steve Jobs hade rätt. Igen.
• #032 Sandra Jakob: ”Varför Geek Girl Meetup är snöbollen som föregår lavinen”. Från en entusiastisk Geek girl kommer ett budskap om nya sätt att mötas, och om vad det kommer att innebära för tjejernas möjligheter att ta plats och utvecklas. Och om varför det här bara är början.
• #033 Joakim Jardenberg: ”Bloggen gör alla till publicister”. Om en bloggande mamma och en rörelse som inte låter sig dödförklaras frivilligt. Men också om hur nya möjligheter gör fler publicister, med Facebook och Twitter som utmärkande exempel.
• #034 Nicklas Lundblad: ”The Patriot Act, källskyddet och en debatt utan slut”. Åtta år gammal är lagen, och Nicklas undrar högt: ”Det är svårt att veta om vi ska fira eller sörja åttaårsdagen.”
• #035 Paula Hammerskog: ”När alla vet allt litar ingen på någon”. När alla har wikipedia på armlängs avstånd, när google aldrig är längre bort än vår egen ficka, då händer det saker. I ett överflöd av information blir frågan allt oftare: Vem ska man tro på? Och varför?
• #036 Ted Valentin: ”24 Hour Business Camp”. Samma dag som 24HBC #2 gick igång berättade Ted om tankarna bakom det hela. Inspiration för alla, och engagemang som fortsätter smitta.
• #037 Patrik Fältström: ”När Gudrun förstörde nätet”. Jag ber om ursäkt för den rubriken, jag kunde inte låta bli ;) Mr Internet skriver initierat om vårt sårbara samhälle.
• #038 Bo Hedin: ”Thorbjörn Larsson – en legend avslutar sin karriär”. Samma dag som DNs chefredaktör avslutar en drygt trettioårig karriär i tidningsbranschen skriven en annan legendar hans historia.
• #039 Judith Wolst: ”You are poked!”. Om nya ord och nya sociala uttryck. Senare samma år fick vi höra att unfriend blivit ett nytt ord i engelskspråkiga ordböcker.
• #040 Johanna Ögren: ”Egen domän är guld värd”. Det här var årtiondet då .se-domänerna släpptes fria. Det var stort, över 900.000 registreringar stort. När det här skrev stormades det runt domäner som innehåller ordet bank, en storm som ledde till att reglerna inte ändrades. Puhhh.
• #041 Svenåke Boström: ”Blocket tar över – eller liten tuva…”. Precis som Craigslist förändrade förutsättningarna för tidningarna i USA så har Blocket gjort det här hemma. Men vad var det egentligen som hände, och varför gjorde ingen något? Eller gjorde man det? Och vilket är i så fall värst?
• #044 Niclas Strandh: ”Web 2.0 förändrar världen”. Teknik skapar möjligheter – men det är själva innehållet och användandet som är det intressanta. 2.0 är nu – nästa steg är inte 3.0 utan något helt annat. Samtidigt symboliserar 2.0 inget annat än Samhället 2.0.
• #049 Svenåke Boström: ”Tabloidtisdagen – 5 oktober 2004”. Nästan alla tidningar i Sverige blev krympte på en och samma dag. Fascinerande, så här i efterhand.
• #052 Sölve Dahlgren: ”När författarna tog makten från förlagen”. Med en nyutgiven bok i ryggen skriver Sölve om egenpubliceringen, om de nya förlagsmodellerna, om print on demand och om distribution i vår tid.
• #053 Judith Wolst: ”SEO-tankar kring fulmetoder och tidningsstatistik”. Modigt att hugga in på att försöka förenkla och förklara vad som har hänt inom området sökoptimering / sökmotoroptimering.
• #058 Kristofer Björkman: ”Reklam och PR i kommunikativ frontalkrock”. Dags för Spinn-galan och Dojan, som sitter i juryn, försöker få ordning på en omkullkastad PR-bransch. Och en reklambransch med identitetskris. För nu är ju allt kommunikation. Eller inte?
• #059 Gorthaq: ”Azeroth upptäcker jorden”. Sannolikt det mest udda bidraget. Nådde en helt ny målgrupp ;)
• #069 Svenåke Boström: ”Första steget från dagstidningar till nyhetsmagasin”. Helgprenumerationerna har länge efterlysts av läsarna, men mediehusen har strävat emot. Men nu händer det saker och det får stora konsekvenser för tidningen som produkt. Äntligen, på mer än ett sätt.

43 inlägg. Inser att vi skulle satsat på det magiska med det talet, istället för att sikta på 100 ;) Haha, och nu ser jag att en del inlägg var feltaggade och saknades i min första sammanräkning. Nästan 50 kanontexter blev det. Anyway. Nu lägger jag mindpark100 bakom mig och siktar framåt. Vad ser du, där i horisonten. Tyck till!

Missa inte att du kan lyssna på alla posterna, Malin och David berättar vidare på listentoblogs. Det finns mer metainformation i ett par sammanfattningar: Första, andra, tredje, fjärde veckan med Mindpark100. Dessutom, tillfälligt avbrott och #mpjf.

Jag är med på många mailinglistor. En av dem har en hög andel med tidningsslukare. De älskar pappersprassel och de kan prata passionerat i timmar om dem. Men kärleken är inte utan förbehåll – och nu verkar det som många börjar nå sin gräns. När mailen om ”DN adjö!” började strömma in från Anders Arhammar, Ana Valdes, Gustaf Ridderstolpe med flera frågade jag om jag fick publicera. Som en ögonblicksbild av läget just nu. Här är en lätt osorterad post, men jag tror den belyser hur många känner det.

Jag har haft DN i alla år. Troget har den rasslat in i brevlådan, så troget att de dagar den inte kommit har känts förunderligt tomma.
Jag har haft Svenskan också, Stockholmstidningen när den fanns, då och då kompletterad med någon lokaltidning. Men alltid DN. Så visst är det sorgligt när man vaknar en morgon och märker att DN inte längre är. Den finns, men den ÄR inte längre, den var. Och en varande tidning vill jag inte längre ha kvar. Nu säger jag  upp min DN.
Jag kommer att sakna Benke och Croneman. De kommer jag antagligen att tjuvläsa på nätet eller hemma hos någon granne. De står sig även att läsa några dagar senare – om de får vara kvar på DN. Vilket inte alls är så säkert.
Det började med att DN fick en ny chefredaktör, Gunilla Herlitz, som plötsligt bestämde att alla journalister skulle söka om sina jobb. Kanske var det ett piggt grepp, kanske bara ett piggt skamgrepp för att sätta skräck i personalen och visa vem som bestämmer.
Sedan försvann den dagliga Sudokun två gånger. Det är som om en vän som alltid bjudit på kaffe plötsligt skulle säga till dig att nu får du grönt te från Tibet istället, det är bra för dig. Man blir liksom besviken. Kaffet behövs, magen är inställd på det.
Sen småler jag åt en finurlig kulturartikel om kungafamiljens klänningar, och finner några dagar senare att hon som skrivit artikeln får sparken. Aldrig mer ska hon få skriva i en tidning där Herlitz bestämmer, och jag sätter det gröna teet från Tibet i halsen. Här har man myst åt en text som visade sig vara så dålig att den som skrev den bannlyses av hon som är satt att styra så att DN behåller sina gamla läsare och till och med kanske får nya.
Att sedan ryktet går att orsaken till bannlysningen var att hovet inte gillade färgbeskrivningen och hovsamma hörsamma Herlitz visade sin lyhördhet gör inte det hela bättre. Min DN ska granska, inte fjäska. Min DN ska ifrågasätta, avslöja, visa, spegla, kanske provocera. Inte snegla åt eventuell bordsplacering vid årets bröllopsmiddag, när kungahuset bjuder på bal.
Två veckors jullugn inträder innan nästa dråpslag kommer – Herlitz gör sig av med alla utlandskorrespondenter. Män och kvinnor som jag lärt mig att respektera och tyda, som gett mig initierade rapporter på plats, skribenter som jag har ett förhållande till. Jag har lärt mig hur de skriver, vad de berättar, vad jag kan ta till mig och vad jag kan kräva. Nu försvinner de och kvar finns inga vänner som kan bjuda på kaffe. Herlitz tar till och med bort Teet från Tibet så det blir till Ibet, någon sorts vadslagningsbyrå eller början på ett mantra: ”I bet I can do this utan att någon klagar.”
Lägg till detta en annons från den polska fackföreningen Solidaritet som inte tas in, och fjäskbägaren rinner över.
Jag ringer DNs prenumerationsavdelning och säger upp mitt abonnemang.
Jag får inte tillbaka några pengar, men jag kan göra ett uppehåll. Den vänliga damen frågar hur länger jag hade tänkt mig göra detta uppehåll, ska jag kanske åka utomlands? Jag svarar att uppehållet blir så länge Herlitz styr på DN.
Prenumeratrionsdamen verkar inte överraskad.
Då säger vi ett år, småskrattar hon och önskar trevlig helg.
Jag hoppas det går fortare än så.

och

Jag lärde mig att skriva på svenska med Dagens Nyheter. Jag lärde mig genom att skriva i Dagens Nyheter. Den dåvarande kulturchefen, som var ocksåp chefredaktör på den tiden där DN hade tre självständiga och sammarbetande chefredaktörer, Arne Ruth, ringde till mig och sade: “det som du har att säga är så viktig att jag struntar på vilket språk du skriver den. Skriv på spanska och vi översätter det”. Då började jag, 1988, det som skulle bli mitt mångårigt medarbetarskap i DN. Så småningom började jag att skriva på svenska och tålmodiga och generösa arbetskamrater rättade och tvättade mina texter. Snart behövdes bara lite ändringar och mina kolleger gladde sig åt detta som de hade sett en ung gymnasist som klarar tentamena galant. Av publicistiska och ideologiska skäl försvann Arne Ruth från Dagens Nyheter och med honom många av dem som hade betytt så mycket för min egen utveckling som kulturjournalist och författare.
DN blev mer provinsiellt, Stockholms bevakning förstärktes men landet i övrigt försvann. Snart var det utländska korrespondenter och det stora internationella nätverk som började att ryka. Bryssel och New York var kvar, Latinamerika bevakades enbart av frilansare och Per Jönsson fick åka mellan Amman och Teheran. Afrika fanns inte i DN:s horison,. utan några enstaka artiklar om litteratur som Per Wästberg och Stefan Helgesson skrev. Kultursidorna blev tunnare och tunnare, annonserna tog över och gamla medarbetare försvann, de ersattes av unga oprövade namn. Några av dem var brilljanta, andra helt försumbara. Jag fortsatte att prenumerera, det var ändå den tidning där jag hade publicerat mer än tusen artiklar, om kultur, om dataspel, om postmoderna filosofer.
Häromdagen fick jag veta att en ung och fräck skribent som hade granskat med roade och kritiska ögon kungafamiljens val av kläder för Nobelceremonin fick inte skriva längre.
Och då sade jag upp min prenumeration, längre från Arne Ruths tider kan man inte gå…

och

Jag är född i och på och Svd, jag är också född bredvid VLT.
Mitt vakna liv har bestått av att hämta tidningen och läsa den, i början på eftermiddagen, sedan på morgonen och nu på helgerna.
Jag har hittat mer och mer av det dagligt aktuella på nätet, men har funnit det lokala i VLT om inte intressant så i alla fall uppiggande, SvD har gett mig den fördjupning jag vill ha.
Men, SvD har en utomordentlig internetversion, allt jag behöver och troligen lite till finns där. Så vad är naturligare än att jag säger upp såväl VLT som SvD?
Jag sade att jag säger upp SvD så fort Stefan Malmqvist slutar, det gjorde han, men min fru hindrade en uppsägning – hon såg andra kvaliteter.
Jag sade att jag säger upp VLT så fort de släpper en ny internetversion, men den version de släppte var så innehållslös att min fru hindrade mig från att säga upp.
Så nu sitter jag kvar med två papperstidningar om dagen som jag inte läser.
Istället läser jag internetversionerna, den ena med beundran och den andra med förskräckelse. Som komplement läser jag tidskrifter, Fokus och Neo samt en del andra, fler internetversioner av tidningar, lyssnar på radio och matas med TV.
Min medievardag är mer än mättad – utan morgontidningen.

Uppdatering: Paula Hammerskog har startat bloggen ”Älskade DN”. Kolla in den. Finns också som grupp på Facebook.

Jag tänker outa mitt tvivel.

Såhär i årets sista skälvande dagar ska jag berätta om mina kval. Jag antar att alla som brinner för något, som sjösätter något och hoppas på något drabbas av tvivel. Det kanske helt enkelt är en fas.

Jag vet. Man brukar inte hålla på såhär. Vi brukar outa våra säkra påståenden, vår kunskap, våra framgångar, våra analyser. Men tvivel? Nåja, jag lägger upp mitt som en stor fet julskinka.

Jag håller ju på med lokal journalistik och sociala medier. Och tv. Och här är anledningen till min – kanske tillfälliga – svartsyn.

1. Det lokala. I många år har mantrat för dagspress med vikande siffror varit ”lokal journalistik”. Gärna så lokal som möjligt. Ett tag ville alla åt det lokala, kvällstidningsdrakarna också, som satsade på lokal editionering.

Men allvarligt talat. Är det lokala kittet verkligen något som håller ihop i det nya medielandskapet? Våra tidningar skriver varje dag om det lokala. Lokala politiska beslut, lokala artister, lokala krimhistorier, lokal sport. Ändå viker prenumerationerna. För egen del bryr jag mig lika mycket om Barack Obama som om Fredrik Reinfeldt. Att Brittany Murphy dör är lika illa berörande som att en 30-åring blev överkörd i Linköping igår. Vad säger det? Att i den globala kulturen är geografi ingen issue?

2. Journalistiken. Det är så himla skumt, men på nåt sätt lyckas man suga åt sig all möjlig information. Utan att ens konsumera den ordentligt. Den liksom bara sipprar ner i hjärnan. Jag läser tidningar i jobbet, lyssnar på radio och tittar då och då på tv. Men alltför sällan blir det nåt mer än brus. Att bli publicerad räcker inte längre. Så vad räcker? Hur ska vi göra det?

3. Sociala medier. Årets mest utslitna ord växer som bomull i munnen. Gurusarna upprepar samma sak: nu är dialogen här. Nu kan vi alla dela med varandra. Nu når vi varandra.

Men samtidigt är det så många som använder sociala medier som bara ännu en publiceringsplattform. Vi överröstar varandra, skriker parallellt och skryter om våra followers. Många från så kallad gammelmedia använder Facebook och Twitter som ytterligare en kanal att säga saker som ”läs det här” eller ”kolla in våra årsbästalistor” eller ”missa inte sändningen klockan 19”. Men ärligt talat, från bloggvärlden är det inte så mycket roligare.

När jag tvivlar som mest tänker jag att vi har tappat den grundläggande förmågan att faktiskt vara sociala. Att lyssna intresserat, utan att försöka räkna ut var i samtalet man kan sätta in sin egen stöt. Istället letar vi efter fame och framgång, precis som när det handlade om att synas i tv-rutan. Det är egentligen ingen skillnad, det är bara nya arenor.

Får se vad 2010 har att bjuda på. Om tvivlen minskar, och hoppet blir starkare.

God jul och gott nytt 2010!

Detta inlägg ingår i serien ” Politik och medier” och är författat av en företrädare för Socialdemokraterna.

Johan Ulvenlöv är mitt namn och jag bloggar till vardags på nätverksbloggen S-BUZZ. Jag ansvarar sedan 2006 för socialdemokraternas kontakter med bloggare och för vårt bloggnätverk Netroots.

Jag får ganska ofta frågan vad jag gör och hur Socialdemokraterna arbetar med sociala medier. Ibland kan det till och med finnas en antydan till konspirationstanke i frågan. Ungefär: vad gör jag för att få bloggare att skriva enligt partiprogrammet. Läs vidare så avslöjar jag allt!

Faktum är att initiativet till vårt bloggnätverk kom från bloggare, Kulturbloggen närmare bestämt. Grunden föddes i maj 2006 och drygt 70 ”internetaktiva mot en högerregering” samlades i riksdagen för att lyssna till Joe Trippi http://joetrippi.com/ som ansvarade för Howard Deans primärvalskampanj inför presidentvalet i USA 2004. Bland de 70 fanns det en stor bredd av åsiktsyttringar.

Efter valförlusten samma år började jag samla in kontaktuppgifter till i första hand socialdemokrater som bloggar runt om i Sverige. Jag frågade hur partiet kan hjälpa er som bloggar på bästa sätt. Vad är ni intresserade av? Svaren gav en tydlig signal om att bloggare vill ha information och service, exempelvis inbjudningar till seminarier och exempelvis möjlighet att träffa politiska företrädare. Nätverket växte och idag är över 450 bloggare från hela landet med. En del bloggare är gamla, den äldsta över 80 år, en del är unga, en del är journalister, andra fackligt engagerade. Vissa skriver om sin livssituation andra kommenterar melodikrysset, kläder eller mat, några bloggar aldrig om politik utan vill bara göra ett statement genom att vara med i nätverket. En del bloggar varje dag andra bloggar en gång veckan. Det som sammanlänkar dem är viljan att säga sin mening och att de vill byta regering.

Jag har också samarbetat med ledande progressiva bloggare i Amerika, John Aravosis som driver AmericaBlog, Jane Hamsher på Firedoglake, Adam Bink på Openleft och David Grossman, som idag chefar över videoproduktionen hos Demokraternas nationella kommitté, DNC. Alla dessa människor har på ett eller annat sätt bidragit till att forma hur vi arbetar. Bland annat höll John Aravosis och Jane Hamsher ett mycket uppskattat Netrootsseminarium för bloggare i Almedalen 2009. För mig är det viktigt att koppla det vi gör till en internationell rörelse, att blicka utanför Sverige.

Så det handlar inte om att få bloggare att skriva efter partiprogrammet, utan i stället om service och information till bloggare. Som senast på partikongressen, då jag arbetade med att bloggarna inte bara skulle ha nätverk och el, utan också exempelvis få en bra tillgång till att träffa och intervjua politiska företrädare. Vårt mål från Socialdemokraterna är naturligtvis att frågor som vi tycker är viktiga syns i sociala medier. Men vägen dit är öppenhet, förmågan att lyssna och trovärdighet.

För inte så många år sedan fanns det de som hävdade att bloggar nästan per definition var något som hörde högern till. Men där vi står idag känns det snarare som att sociala medier är en naturlig fortsättning på arbetarörelsens gräsrotsengagemang.

Som socialdemokrat upplever jag sociala medier som en befriande medial kraft. På bara några år har det skett en otrolig utveckling som gör det möjligt för den som är engagerad att skapa sig en egen plattform och faktiskt påverka opinion och debatt. Man behöver inte längre ha mycket pengar eller en stark medieorganisation i ryggen för att nå ut. Aggregeringsportaler som Knuff.se, Bloggportalen och den nya Politometern ger oss möjligheter att följa diskussioner, göra nya inlägg, och posta egna nyhetsvinklar. Det hela andas Sven Lindqvist ”Gräv där du står”; du är med och skriver historia samtidigt som den sker. Twingly som kopplar bloggposter till tidningarnas nyheter är en enormt viktig utveckling för mediekritik. Twitter, kanske vår tids motsvarighet till August Palms omtalade päronträd under vilket han höll sina tal i Malmö, ger möjlighet till snabbt utbyte av information, dialog och nya kontakter mellan människor.

De senaste tre-fyra åren har svensk politik blivit betydligt mer öppen. Vi kan läsa kommentarer från riksdagsledamöter under debatter i kammaren, vi kan enklare ta del av dokument, nyhetsklipp förevigas och allt sker med en rasande fart. Och vi kan själva kommentera i realtid, utan att en redaktör sätter stopp för våra inlägg. Det finns så klart mycket att förbättra och, inte minst, politiker och förtroendevalda själva behöver bli ännu bättre på dialog, inte minst på den delen som handlar om att lyssna.

Det handlar inte om vad partierna gör utan om vad varje enskild vill åstadkomma. Utan människor som publicerar sina åsikter blir samhället fattigare. Att jobba med sociala medier och bloggare för socialdemokraterna handlar om att bejaka debattlust och människors vilja att förändra samhället till det bättre.

Eller som Depeche Mode sjöng en gång:

” You can’t change the world
But you can change the facts
And when you change the facts
You change points of view
If you change points of view
You may change a vote
And when you change a vote
You may change the world”
(New dress, Depeche Mode. Spotify-länk)

Detta inlägg ingår i serien ” Politik och medier” och är författat av en företrädare för Socialdemokraterna.

Hur påverkar sociala media den politiska debatten? Ett inlägg i denna fråga är artikeln “Mainstreaming the Alternative: Changing Media Strategies of Protest Movements” av Tina Askanius och Nils Gustafsson. Det fenomen som fångat författarnas intresse är allt fler proteströrelser och s.k. alternativa rörelser i allt större grad förlitar sig på kommersiella och icke-alternativa plattformar och kanaler för att nå ut med sina budskap. Trenden illustreras med två exempel: protesterna i samband med att Ungdomshuset i Köpenhamn revs 2007 och händelserna i samband med European Social Forum i Malmö 2008.

Vid bägge dessa tillfällen har arrangörer och medverkande utbytt information, bilder och länkar via sociala media, framför allt YouTube, MySpace och Facebook. Det paradoxala är att ingen av dessa kanaler är särskilt alternativ, snare tvärtom. Alla tre är globala och kommersiella mediasiter som dessutom förbehåller sig rätten att gallra i publicerat material och att för egen del spara och använda material som publicerats genom dem. Publiceringen i dessa kanaler kan också leda till, enligt författarna, tragikomiska resultat som att en annons om snabba SMS-lån syns i Facebooks högerkolumn när man läser en debattsida om finanskrisens orsaker och konsekvenser. För egen del kan jag snarare tycka att en sådan eklekticism kan stärka budskapet …

En annan viktigt poäng i artikeln är att de kommersiella kanalernas framväxt hos de alternativa rörelserna i mångt och mycket har att göra med deras tillgänglighet och enkelhet. Förvisso finns det ju kvar alternativa forum, maillistor etc. där såväl teknik som drift sköts “inom rörelsen” men de har inte lyckats hålla kvar användarna. Jag undrar om det är så att enkelhet och användbarhet har lättare att växa fram i kommersiella kretsar där det är viktigt att “hålla kunden nöjd” och där man inte kan förlita sig på ett ideellt engagmang. I så fall finns en del att lära för de alternativa rörelserna (och för myndigheter, ideella organisationer och bland dem som bygger intranätet m.fl.).

Vad gäller innehållet som publiceras genom mediasiterna finns mycket att fundera kring. Vem läser Facebooks loggfiler? Vad händer när sådana siter säljs till andra ägare med andra preferenser? Om det är så att en majoritet inte upplever dessa frågor som problem och om siteägarna inte utnyttjar sina möjligheter att gallra och sovra så drar jag slutsatsen att vi kanske ser framväxten av nya arenor och torg där en fri och öppen debatt faktiskt kan föras. Och varför skulle det vara orimligt?

En liten reservation som jag vill lägga in, framför allt i beaktande av att vi talar om en vetenskaplig artikel, är att meningar som “the progressive Left serve to counter the agenda of these forums with one more in keeping with notions of justice, equality and democracy” och “their shared strategies and campaigns for another, more just world order and challenge the neoliberal doctrine permeating all aspects of contemporary globalization” gör att man kan ifrågasätta författarnas distans till sitt material. Det finns säker flera än jag som anser att rättvisa, jämlikhet och demokrati är frågor som engagerar även andra på den politiska skalan.

Sammanfattningsvis är artikeln en byggsten i den pågående debatten om Internet i allmänhet och sociala medier i synnerhet gynnar och utvecklar demokratin.

/Johan Groth

PS Mina tankar och funderingar kring webben, böcker och filmer hittar du på www.gogab.se

Detta inlägg ingår i serien ”Politik och medier” och är författat av en företrädare för Centerpartiet.

Inför valet 2010 kommer troligtvis alla partier att mer eller mindre satsa på att synas i sociala medier. Kapplöpningen om vem som syns mest och bäst i traditionella medier kommer med andra ord att kompletteras med ett racerlopp på webben. I dagsläget vågar jag, påstå att Socialdemokraterna leder det loppet.

Jag heter Ulrika Ingemarsdotter och är ansvarig för sociala medier (ett inte helt oproblematiskt begrepp) på Centerpartiet, det innebär bland annat att jag i skrivande stund håller på och ta fram en strategi inför valet. Dessutom coachar jag ett antal nyckelpersoner i partiet med syfte att bättre synliggöra deras digitala närvaro. Lika viktiga som nyckelpersonerna är Centerrörelsens gräsrötter och att bland dem sprida kunskap om webbens potential. Det är därför som jag och Mattias Östmar allt oftare är på resande fot – vi utbildar nämligen just nu Centerpartister runt om i landet i hur det nya medielandskapet fungerar. Både på ett filosofiskt och ett praktiskt plan.

Att vara den som ansvarar för sociala medier i ett parti kan vara oerhört frustrerande. Engagemanget och viljan till att påverka människors vardag till det bättre finns där hela tiden, både bland politiker och bland tjänstemän. Att vara politiker innebär naturligtvis också en vilja att synas och att kommunicera sin politik. Detta skall dock helst göras på arenor med stor genomslagskraft. Och genom att sprida sina ord till så många som möjligt, med så liten insats som möjligt. Att synas på DN debatt är fortfarande högprioriterat framför att sätta sig ner och skriva en bloggpost.

Att pusha ut sitt budskap har fungerat hyfsat i ett medielandskap styrt av ett fåtal aktörer. Så  är inte fallet längre. I en tid när Facebook, baserat på antal användare, skulle vara det fjärde största landet i världen och det finns mer än 200 miljoner bloggar i världen borde det vara hög tid att tänka nytt i jakten på att få folk att lyssna.

En vanlig missuppfattning om de nya mediearenorna är att det som kommuniceras endast utgår från ett egoistiskt, självupptaget och navelskådande perspektiv. Inte sällan hör jag kollegor och medlemmar sucka över självupptagna människor “hon pratar ju bara om sig själv”; “hur intressant är det att läsa om vad xx äter till frukost”. Att papperseditioner och TV endast är envägskommunikation är inget man tycks reflektera över.

Glädjande är att alltfler Centerpartister väljer bloggen som publiceringsverktyg. Många av dessa är föredömen och har tack vare sin blogg skapat en stabil kommunikationsplattform.

Det finns dock de politiker som bloggar, men helst undviker att svara på bloggkommentarer. Det finns de som pushar ut sina tankar på Facebook, men som inte bemödar sig med att lyssna på reaktionerna. Twitter är en enda stor push-kanal för många. Det är häri, vill jag påstå, den stora utmaningen för mig ligger – att få folk att förstå hur det nya medielandskapet fungerar. För när allt kommer omkring är det en helt fantastisk arena att finnas på. Jag har själv lärt känna många roliga, inspirerande och trevliga människor mycket tack vare min förmåga att vara social på nätet. Dessa möten har dessutom ganska snart blivit till möten “i verkliga livet. Fantastiskt.

Öppenhet på webben

Vad är öppenhet på  webben för politiska partier? Det är en fråga jag har fått anledning att återkomma till flera gånger under min tid som ansvarig för sociala medier på Centerpartiet. Jag måste säga att det är roligt att arbeta i en organisation som faktiskt värnar öppenheten i sociala medier. Det innebär bland annat att vi lägger ut dokument på Slideshare, bilder på Flickr och delar vår kunskap med den som vill ta del av den. Det senare syftar på ”webbskolan” på nya plattformen Centernätet, vilken är Centerpartiets öppna mötesplats på Internet.

Dessutom kommer vi inom de närmsta dagarna att ta ett steg till mot öppenhet på webben. Tyvärr kan jag inte säga mer än så i dagsläget.

Projektledaren för Centernätet, Mattias Östmar, och jag har under framtagandet av sajten haft en vision om en öppen och välkomnande sajt. Därför är det glädjande att vi fick Centerpartiets ledningsgrupp med oss, och på sidan står att läsa:

Visionen är att sajten ska vara en portal där de som är intresserade av Centerpartiet ska ha lätt att hitta människor, samarbeta och diskutera politik i en öppen dialog.

Vem som helst är välkommen att skapa en profil och delta på Centernätet. Tanken är att alla som vill ska få möjlighet att blogga här.

Vi kommer inte att styra innehållet på din blogg. Du är däremot personligen ansvarig för innehåll och kommentarer på din blogg. Det som publiceras på respektive blogg kan inte göra anspråk på att vara Centerpartiets officiella åsikt. Det finns en möjlighet för vem som helst att rapportera inlägg som de anser olämpliga. Om någon användare upprepade gånger blir rapporterad kommer vi att kontakta användaren och ha en dialog.

Socialdemokraterna har sin motsvarighet i Netroots, vilket inte är lika öppet som Centernätet utan omgärdas tvärtom av restriktioner för att få blogga där.

Traditionell media om partierna och sociala medier

Ju närmare valet vi närmar oss är min gissning att traditionell media (inte heller ett optimalt uttryck) kommer att skriva mycket om hur partierna använder sig av sociala medier och hur stora de är där. Risken är då att vi hamnar i ännu ett gatlopp, där det gäller att finnas på flest platser, skriva mest tweets, ha flest fans och så vidare. Det viktiga borde istället vara hur partierna använder sig av webben.

Kommer slaget om regeringsmakten 2010 avgöras på webben? Naturligtvis svårt att sia om. I Norge var det i alla fall en faktor som spelade en stor roll. Till mina kära partikamrater vill jag citera Brit Stakston och Niclas Strandh som idogt, under sina utbildningar, säger “Try it. Live it”. Tro inte att en eller ett par personer kan göra underverk – det är mycket upp till dig själv.

Detta inlägg ingår i serien ”Politik och medier” och är författat av en företrädare för Centerpartiet.

Det är mindre än ett år kvar till valet i september 2010, och det kommer att bli ett spännande år. Alla partierna pratar om att ”göra en Obama”, som om gräsrötterna var något nytt i politiken ;)

Med start i morgon kommer jag att öppna för de politiska partierna här på sajten. Det kommer att vara tydligt varudeklarerat när det är ett parti som skriver, inga missförstånd ska behöva uppstå.

Tanken är att det ska handla om partiernas mediepolitik, deras syn på valrörelsen ur ett medieperspektiv, helt enkelt allt som rör sig i skärningspunkten mellan medier och politik. Vi får se lite var det tar vägen – men jag ser en poäng med att det finns en arena för dem där medievärlden gemensamt kan ta debatten.

Först ut är Ulrika Ingemarsdotter som är ansvarig för sociala medier hos Centerpartiet, och som låter oss kika in lite under huven på deras resonemang och verksamhet på väg mot september. Postas torsdag morgon. Spännande. Vem som blir två är en öppen fråga, kontakta mig med ett förslag – eller kommentera här nedan. Jag läser allt.

Äntligen!
Det säger läsarna när de får veta att de nu kan teckna ett helgabonnemang på tidningen. Det här är ett önskemål som funnits länge men som tidningsföretagen valt att ignorera, av rädsla för att tappa helårsabonnenter.
Nu erbjuder fem av landets morgontidningar helgabonnemang och ökar därmed sina upplagor, eller åtminstone minskar det pågående tappet.

Utvecklingen är självklar om vi vill vara en bransch som lyssnar på kunderna.
Fortsättningen är kanske inte lika självklar för alla inblandade, men den kommer att vara lika oundviklig.
Det här blir nämligen första steget från daglig tidning till nyhetsmagasin.
Det kan ta 10-15 år, men troligen går det mycket snabbare.  Scenariot blir följande:

• I takt med tappade upplagor tvingas fler och fler tidningar att gå ned i periodicitet.
• Utgivningen av papperstidningen koncentreras till helgen.
• För att tillgodose kundernas behov av nyheter under veckodagarna utvecklas tidningarnas digitala tjänster via webb, mobil och andra bärbara enheter. Fullständig nyhetsservice och plustjänster kopplas till abonnemangen för papperstidningen.
• Papperstidningen, som nu utkommer en till tre gånger under veckoslutet, trycks i magasinsformat på glättat papper. Ett lokalt nyhetsmagasin med andra ord.
• Vissa mediehus kompletterar med en gratisutdelad eftermiddagstidning i behändigt A4-format med serviceläsning och senaste lokala nyheterna. Nyheter i kortform, dagens evenemang, tävlingar och ”löpsedelsnyheter” som puffar för webben och helgmagasinet.

De tidningar som nu erbjuder helgabonnemang (fredag, lördag och söndag), är Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Göteborgs-Posten och Sundsvalls Tidning.
Men variationerna är lika många som tidningarna.
Göteborgs-Posten erbjuder helgabonnemang endast till personer som bor utanför Göteborg. Här är rädslan att locka heltidsabonnenter till helgabonnemangen störst bland de fyra tidningarna. Priset för ett helgabonnemang är 1.195 kr för ett helår. Det är 53 procent av ordinarie pris, men då får man GP endast lördag, söndag, när de fyra övriga tidningarnas helgabonnemang omfattar fredag, lördag och söndag.
Dagens Nyheters prenumerationspris varierar beroende på var man bor i landet. Så gör också priset för DN veckoslut. I Stockholm får man betala 70 procent av priset för ett vanligt abonnemang, medan den som bor i Sundsvall får betala 56 procent av priset.
Svenska Dagbladet har också differentierade priser beroende om man bor i Stockholm eller landsorten. Och priserna ligger ganska nära DN:s priser. För helgabonnemanget tar Svenskan 54 procent av ordinarie pris i Sundsvall och 73 procent i Stockholm.
Sydsvenskan tar 68 procent av ordinarie pris för sitt helgabonnemang.
Sundsvalls Tidning har lagt sig på 63 procent av ordinarie pris.
Svenska Dagbladet och Sundsvalls Tidning erbjuder även sina helgläsare tillgång till e-tidningen. En bläddringsbar pdf-tidning som innehåller alla sidor exakt som de ser ut i papperstidningen. Det fiffiga med detta är att Tidningsstatistik räknar abonnemanget som ett ordinarie abonnemang, sju dagar i veckan.

Så vitt jag sett är DN den enda tidning som öppet redovisat hur det gått med helgabonnemangen. Under 2009 har man fått 25.000 nya abonnenter som valt just detta alternativ. 10.000 av dessa kommer från Stockholmsområdet.

Jag är övertygad att när detta sprider sig så kommer upplagorna totalt sett att öka under några år. Här kan tidningarna få tillbaka en del av de abonnenter som hoppat av de senaste åren.
På sikt däremot kommer vardagsupplagorna att minska. Snart kommer man då till brytpunkten när det inte längre lönar sig att trycka papperstidningen. Då får vi istället vår lokaltidning som ett nyhetsmagasin till helgen. Eller möjligen 2-3, lördag – söndag, eller fredag till söndag.

Samtidigt som detta sker förändras även format och design.
Dagens unga läsare efterfrågar tuffare och mer fängslande design. Mer mot magasinsdesign.
När vi på Sundsvalls Tidning 2002 gjorde två experimenttidningar med studenter på högskolan och medieprogrammet på gymnasiet var det tre saker båda grupperna var överens om:
1.    Mer mot magasinsdesign.
2.    Mindre format, skuren tabloid eller mindre.
3.    Mer konsumentjournalistik.

Magasinsdesign och mindre format.

Mycket visuell design tilltalar de unga.

Jag är inte ensam om att hävda att de mindre formaten, halv berliner, halv tabloid eller A4, är framtidens tidningsformat. Framförallt för tidningar som i stor utsträckning läses på väg till eller från jobbet.
På kontinenten finns ett antal framgångsrika tidningar i något av dessa format. I Sverige har det varit svårare att få läsare och annonsörer att nappa på ett mindre format. Det första allvarliga försöket, Aftonbladets gratistidning punkt.se överlevde ett och ett halvt år innan den, tyngd av förluster, fick läggas ner. Den 19 maj 2008 publicerades sista numret.

Dagens Nyheter gjorde nästa försök med ett litet format, men då som bilaga. Inte heller det kröntes med framgång. Det var På stan som från den 4 april 2008 utkom i ett format som till och med var mindre än A4, nämligen 185 x 260 mm.
Fredag den 30 oktober lämnade DN det lilla formatet för På stan-bilagan och innehållet fördes samman med kulturen i nya Kultur – På stan, i tabloidformat, som hela tidningen i övrigt.
”Det finns tre huvudanledningar: vi ville komma ut på fredagar, det lilla formatet kostade för mycket och vi ville smälta samman På stan- och nöjesredaktionerna till en”, berättar På stan-chefen Axel Björklund.
”Det blev för dyrt att trycka denna del i ett udda format. Dessutom var formatet inte populärt, varken bland läsare eller annonsörer. Jag fick många samtal som klagade på formatet, dessutom hade vi svårt att hålla ett bra tryck i bilagan. Även buden klagade. Det gick så långt som till protestlistor. Anledningen var att den lilla bilagan gjorde att buntarna blev bulliga och svårhanterliga”.
En vecka efter återgången till tabloid hade Axel Björklund endast fått tre klagomål per telefon.

DN övergav det lilla formatet för PåStan-bilagan och integrerade den i Kulturdelen.

Tidningen Folket i Eskilstuna är den enda svenska dagstidning som har ett mindre format än tabloid, nämligen halvberliner. Nya Folket lanserades den 2 januari 2007. Då låg upplagan på runt 7.000 exemplar. Enligt TS senaste redovisning är upplagan nu 5.300 exemplar. Så inte heller här kunde formatförändringen påverka den negativa upplageutvecklingen.

Så varför skulle det mindre formatet bli framgångsrikt när inget av försöken hittills blivit det?
Jo, därför att de förändrade medievanorna kommer att slå igenom mer och mer de närmaste åren.
Den viktigaste förändringen och den faktor som mest påverkat upplagorna negativt är det som redovisats ovan, att fler och fler väljer bort tidningen för att man inte har tid att läsa den.
Det är en trend som stärkts de senaste åren.
Därför blir helgabonnemangen första steget mot dagstidningen som nyhetsmagasin.

Bland de framgångsrika tidningarna på kontinenten i mindre format, eller med magasinsdesign kan nämnas:
Le Matin i Schweiz, Kronen Zeitung i Österrike, 20 minuter, som finns i Spanien, Schweiz, Tyskland och Frankrike, den brittiska Express & Echo, samt de franska tidningarna för unga: l’actu, Mon Quotidien och le Petit Quotidien utgivna av PlayBac Press.

Kanske ser våra helgtidningar om några år ut som det framgångsrika magasinet Filter.