Vinton Cerf upphör aldrig att fascinera. Jag har haft nöjet att träffa Vint vid ett flertal tillfällen (bland annat på Cainet 2000 där jag talade precis före honom) och han har alltid något nytt att komma med.

Den senaste gången jag hörde Vint tala var på IVA i slutet av 2009. Jag förstod då hur Vint lyckas hålla sinnet ungt. I pausen fanns det nämligen gott om kostymherrar, viktiga män från stora svenska företag, och “Internetexperter” av olika schatteringar som ville komma fram och hälsa, få en autograf i en bok etc. Vint fördrog allt detta med vänlig artighet men så plötsligt fick han syn på tre killar i 20-årsåldern som stod ett par meter bort och tittade. Omedelbart frågade Vint om de inte ville komma fram och berätta om hur de använder Internet och vilka utmaningar och möjligheter de såg. Kostymerna och experterna såg oroade ut men Vint inledde ett livligt samtal med killarna vars förtjusning över denna uppmärksamhet bara kunde jämföras med Vints förtjusning över att få prata med framtidens användare. Ett exempel att ta efter!

Får du möjlighet så lyssna på Vinton Cerf när han talar!

Nyligen fick jag ett tips om en artikel i Business Day där Vint talar om “Internet without borders”. Han listar tio frågeställningar som rör Internets framtid. Jag återger dem här i förkortat skick:

• On Google in China: “The longer the internet is present, the harder it will be ultimately to deny people access to information that they’re looking for.”
• On internet freedom for business: “We hope the network stays open enough that there can be more Googles and Amazons and eBays.”
• On the news industry:”Electrons seem a lot less expensive to distribute than atoms. Figuring out how to recast news in this online environment is a very hot priority.”
• On misinformation and the internet: “One of the things I believe to be most important about the internet is that the freedom to find and exchange information is so valuable we need to learn how to cope with the misinformation that’s present. This is not just information that’s wrong but information that some people consider unacceptable.”
• Origins of Internet growth: “In a sense, that openness to adding new networks, simply by building the appropriate piece of equipment to link it in to the rest of the network growth is exactly what’s driven network growth because you didn’t have to go and do … agreements with everybody in the world to figure out how to make your networks interwork with everyone else.”
• Biggest surprise about world wide web: “The thing that has surprised me more than anything about the world wide web is the rapid desire that people show to share what they know.”
• The threat of the internet: “The good thing is about the internet is everything is connected: the bad thing about the internet is everything is connected.”
• ‘Misinformed’ public: “I suppose you could argue it’s idealistic (but) I like to think people are capable of thinking critically if we help them learn how to do that.”
• Media online: “So I’m very reliant on a social network that might be of help identifying information that might be of interest or useful. And also to expose information that is inaccurate.”
• Multiple hypotheses: “… the thing that is so interesting about the internet, of course, is that there is so much information on it that almost anyone can find anything to justify any hypothesis.”

För många år (1999) sedan lanserade Vint kampanjen “Internet is for everyone“. Läs Vints tal, tänk igenom frågorna ovan och gör din insats för att skapa ett öppet och fritt Internet!

Tack till WittyKim för att du pekade ut denna artikel!

/Johan Groth

PS Mina tankar och funderingar kring webben, böcker och filmer hittar du på www.gogab.se

En gästpost skriven av Karsten Deppert, entreprenör och caféägare i Helsingborg. Jag tycker hans problem är intressant då det vänder på det gamla diskussionen om anställda verkligen ska få ”Facebooka på jobbet”. Här handlar det istället om att försöka gå igång processen, i en miljö där man vill att Facebook ska bli en naturlig del av jobbet.

Detta är en insyn i hur det är att arbeta med sociala medier i en “vanlig” arbetsplats. Vad som är användbart, och vilka praktiska problem man träffar på.

En kort presentation – Jag driver ett kreativt cafe mitt i Helsingborg, som heter SHIP cafe. Cafeet är en smältpunkt av allt möjligt – vägg-i-vägg med Lunds Universitet Campus Helsingborg, över gatan från IKEAs huvudkontor, nedanför ett kontorshotell med många småföretag, i samma lokal som Helsingborgs stadsförnyelseprojekt H+, samt att cafeet också består av en konferensvåning på ovanvåningen.

Allt det gör att cafeet är omgivet av 3 000 studenter och 3 000 arbetande personer, inom 100 meter. Lokaliserad i en gammal fabrik är lokalen mycket kreativ inredd, med många designmöbler men ändå en industriell känsla.

Väldigt speciellt, med andra ord.

Jag som person älskar det, just för att det är en blandning av allt möjligt, och alla möjliga personer använder det i sin vardag – allt från “gråa” kommunalare till studenter till kreativa eldsjälar till internationella konferensgäster.

Jag har också en öppenhet för att prova saker. Och ett led i detta är att jag försöker använda sociala medier så bra som möjligt. Efter att ha provat lite blev fokus på Facebook – flest runt omkring använder detta medium, och det når därför mycket längre än Twitter eller en egen hemsida eller blogg (även om dessa också provats, men nu har övergetts i förmån att fokusera på Facebook).

Och där märker vi redan problem ett. Sociala medier är inte en entitet, utan det är många saker. Att veta vilket man ska satsa på är en viktig del – att göra allt är en slöseri på resurser. Så därav, även om jag vill påstå att vi är bra på sociala medier, är vår hemsida mer eller mindre värdelös, och vårt Twitter konto knappt använt.

Men ok, för att se varför man ska använda sociala medier krävs det också att man ser vad man kan få ut av det.

Sociala medier är starkt, då det kan användas till många olika saker. Saker som är relevanta för ett café som mitt är:

• marknadsföring
• ”empowerment tool”
• mervärde för kunden (utöka dess nätverk)

Marknadsföringssyfte är tex att vi dagligen skrivet ut vilket som är dagens soppa (vårt populäraste lunchalternativ). Detta är ett rent marknadsföringsätt – att få personer som sitter på Facebook runt lunchtid att bli sugna på att äta lunchen hos oss.

Sedan finns det en empowerment del. Detta handlar om att ge de anställda frihet att hitta på egna saker med Facebook och cafeet. Det kan vara saker som att erbjuda specialpris på varor ifall det är många över en dag (tex “halva priset på frallor idag” eller “en sista kaffe för dagen? kom förbi innan vi stänger så bjuder vi på den, slipper det slängas”).

Och det handlar också om att ge de anställda möjlighet att skriva uppdateringar hur de vill. Ibland väldigt roliga, ibland bara mer informativa (min favorit: “Idag är det en överraskningssoppa… Vågar du?”)

Och det också möjligheter för helt andra saker. Som t.ex. “Fattig student? Kom och hämta våra pantburkar”.

Förutom det ger sociala medier också kundkontakt. Kunder kan ”gilla” det vi skriver, kan kommentera, och kan även lämna inlägg i loggen direkt, och t.o.m. lämna recensioner. Allt detta ger oss en bild av vilken information olika kunder vill ha, och vad vi gör bra och dåligt.

Mervärde för kunden. Facebok kan man använda bra för att tagga saker. Det gör att när vi har events (som t.ex. våra onsdags lunchevents) så kan man länka från sidan till eventet. Och även till personen som ska hålla i eventet, om denne finns på Facebook. Så det går enkelt att binda ihop folk via denna funktion – allt från åhörare som vill veta mer om föreläsaren till folk i föreläsarens umgänge som vill veta mer om oss.

Så funkar det tekniska
Facebookgänget är verkligen smarta. Bara genom att lägga in alla mina anställdas Facebook profil som admin på sidan, kan de med sin egen inloggning agera i sidan syfte. Det betyder de behöver ingen extra inloggning eller något annat komplicerad  – allt de behöver göra är att besöka pagen, och sedan skriva i statusuppdateringen där – så blir det automatiskt skrivet av “SHIP cafe”. Fantastiskt enkelt och smidigt!

Problemen
Men, som du kanske misstänker på rubriken, är möjligheterna och enkelheten inte den kompletta bilden. För man ska aldrig glömma verkligheten. Så hur fungerar det rent praktiskt då? Ett enkelt svar: skitdåligt.

Följande är problemen med att ha anställda använda sociala medier:

- Glöms bort – även om anställda är inne på Facebook på jobbet, tänker de inte på att de kan göra saker med SHIP cafe sidan. Facebook är helt enkelt ”privat”. Precis som att läsa Aftonbladet eller läsa privata mailen, är Facebook någon den anställde gör som privatperson, vare sig det är på arbetstid eller inte. Detta leder till ett problem – jag som företagare vill gärna att mina anställda ska vara ”på jobbet” när de är på Facebook på arbetstid – men detta är mina anställda inte alls intresserade av. Och varför skulle de?

- Glöms bort #2 – att använda sociala medier som empowerment verktyg hjälper – om det koms ihåg. Men i praktiken görs det inte alls. Även om jag själv ibland kommer med ideer till anställda, eller vidareutvecklar deras ideer, så tas steget till att skriva ut det mer eller mindre aldrig. Och då är inte mina anställda dåliga på att komma med synpunkter eller förslag. Men att gå från tanke till handling är ett steg många underskattar.
De flesta inlägg om annorlunda saker har jag fått skriva själv – annars hade de inte hänt.

- Kundkontakt – När kunder lämnar kommentarer så läses dessa egentligen av ingen av de anställda. Facebook sidan används som en envägskommunikation. Det betyder att ställer personer frågor på inlägg (som tex ”vad kostar soppan?”) så får den inget svar. Detta då det lider under ”ingen ansvarig” syndromet – att alla tror någon annan kommer svara på det, och det inte finns någon uttalat ”kundansvarig” inom företaget.
Rent praktiskt ger detta dåligt service – personer som ställer frågan får inget svar, och alla andra besökare ser att de inte får något svar.

- Dåliga Facebookare – ett problem är att de flesta som använder Facebook dagligen faktiskt är rätt dåliga på att använda Facebook! Många små detaljer som kan ge mycket värde används inte eller är man omedveten om. Mest känd är möjligheten att ”tagga” updates med personer eller events eller andra pages. Bara ett fåtal av användarna vet om hur man gör, och även om man vet om det används det sällan.

Slutsats
Sociala medier är verkligen ingen lätt sak att få in på en arbetsplats. I mina ögon, med nu lite mer än ett halvårs aktiv implementering av detta, skulle jag inte rekommendera någon att göra det. Inte på mitt sätt i varje fall, med en jämn implementering bland alla anställda.
Den största nyttan är ifall en eller två personer på ett företag får i uppgift att sköta företagets sociala medier – då kan det hända saker, och det kan användas som omvärldsbevakning och för att sprida företags budskap. Men att få den allmäna anställda att göra någon nytta med sociala medier skulle jag kalla än utopi. Det intresset finns helt enkelt inte hos den anställde.
Som allt när det gäller företag handlar det om att prioritera saker, och få så mycket värde som möjligt för så lite jobb som möjligt. Och sociala medier skulle jag bedöma som för lite värde för den investerade tiden, om det inte görs med några få eldsälar. Men man måste ha kommit långt i ett företag för att ha personer anställda just för sköta dess sociala medier – och om det då skulle ge valuta för den lönen kan jag faktiskt inte svara på, men jag skulle inte ta det för givet.

Förtydligande
Ska nämnas att mina anställda främst är av det kvinnliga könet, i åldern 20-25 år, dvs en grupp som är väldig van vid Facebook och som använder det mer eller mindre dagligen, men något undantag. Ska också tilläggas att då det är ett cafe och en reception för konferensdelen samtidigt, finns det en dator mitt i cafeet, som används frekvent – mycket för att kolla mailen om bokningar till konferenselokalerna som finns på ovanvåningen, eller för beställningar eller annan kommunikation. Så tillgång till dator är inga som helst problem, och finns alltid mer eller mindre.
Så rent teoretiskt är förutsättningarna mycket goda!

Hjälp
Men, jag vill inte ge upp, inte riktigt än. Och min öppenhet gör att jag gärna tar emot tips, förslag eller teorier om vad jag gör fel, eller ska göra bättre. Jag är även öppen för att prova saker som aldrig riktigt testats för, eller att använda cafeet som ett experimentorium för någon akademiker eller person intresserad av just sociala medier och praktiskt tillämpning.
Så har du synpunkter, kommenterar eller vad som – jag finns på Facebook -Karsten Deppert, eller lämna en kommentar i Cafeets sida! (eller maila om du vill det, karsten.deppert@gmail.com)

- -

Karsten Deppert driver inte bara Café SHIP. Han är basar också på Contentor, grundade StudentAssistent,  är aktiv i FENA och håller tusen grytor kokande.

Jag läste nyligen rapporten “Nåbarhet på nätet – Hälsoläget i .SE 2009“, en alltmer årlig rapport som ges ut av .SE. I rapporten tar man tempen på den svenska delen av Internet och pekar ut områden där insatser krävs. Några high lights:

• av samtliga 663 undersökta webbplatser har 23 % allvarliga fel på sin DNS
• värst vad det gäller fel på DNS:en är landstingen (33 %) och 30 utvalda bolag på OMX-listan (30 %)
• spridningen av namnservrar på olika operatör minskar vilket innebär en risk om en stor operatör för driftsstörningar
• bara 9 % använder IPv6 (bäst är universitet och högskolor och ISP:er, i alla andra kategorier ligger användningen på under 5%)
• alldeles för många (22 %) har namnservrar som är öppna och rekursiva vilket medför säkerhetsrisker
• mindre än hälften av de undersökta webbplatserna har stöd för transportskydd i sin e-postserver
• hela 29 % har sin e-postserver placerade utanför Sveriges gränser
• över 60 % av de undersökta webbplatserna använder proprietära programvaror för webbservrar

Jag förundras av att stora och viktiga samhällsaktörer privat och offentlig inte har bättre koll, t.ex. på sin DNS. Det visar på stora brister på kunskap kring Internets fundamentala struktur och öppnar för säkerhetsproblem och ineffektivitet. Man kan också reflektera att syndarna här säkert ser till att ha onödiga lösenord på det trådlösa nätverket i konferensrummet istället (ett exempel jag varit med om är “Sh12Ar34Ep56Oi78Nt” i ett mötesrum där folk kommer och går).

Jag förundras också av att 24 % av de statliga myndigheterna och 30 % av kommunerna har sin e-postserver utomlands. Vad innebär det för mig som medborgare när jag ska kommunicera med den offentliga sektorn? Hur var det nu med gränstrafik och avlyssning?

En tredje tanken är att de svenska reglerna för upphandling gör det svårt för små aktörer att ta plats. Detta leder till en monokultur vad gäller programvaror av olika slag, man kan kalla det en ekologisk utarmning. Samt förstås betydande risker om vissa leverantörer skulle gå i konkurs …

Rekommendationerna är så bra att jag återger dem i avkortat skick:

• Kritiska resurser i Sverige bör ha namnservrar som är anslutna till flera operatörer samtidigt
• Överväg möjligheten att sätta upp en gemensam sekundär DNS-drift för kritiska tjänster exempelvis via de svenska Internetknutpunkterna dit dessa kan anslutas som en extra åtgärd för att skapa redundans
• Upprätta en gemensam funktion för virustvätt och rensning av skräppost placerad inom landet. Det skulle bli effektivare och förmodligen spara resurser. Samtidigt skulle det förhindra att myndighetsinformation lämnar landet
• Utfärda riktlinjer om vad som är acceptabelt när det gäller skräpposthantering och virustvätt i offentlig förvaltning
• Utfärda rekommendation om att e-postservrar för kritiska verksamheter hos svenska myndigheter och statliga verk fysiskt ska ligga i Sverige
• Ställ krav på offentlig förvaltning om användning av både e-post och webb med TLS för käll- och transportskydd
• Göra samtliga tjänster tillgängliga över IPv6 och planera långsiktigt för en systematisk övergång till IPv6 inom hela den offentliga förvaltningen
• Skydda webbservrar med certifikat som är utfärdade av allmänt accepterade certifikatutfärdare och ha kontroll över deras giltighet.

Jag rekommenderar rapporten till läsning! Är du tekniker fixa! Är du inte tekniker se till att din organisation lever upp till en säker och stabil Internetmiljö.

/Johan Groth

PS Mina tankar och funderingar kring webben, böcker och filmer hittar du på www.gogab.se

En av de allra mest centrala och, måste man säga, fundamentala komponenterna i dagens Internet- och webbmiljö är den aktiva länken, hyperlänken. Hela webben bygger på att man kan klicka på en länk och komma vidare till nya sidor som i sin tur rymmer nya länkar. När HTML sprider sig till t.ex. mail så följer länkarna med och vi får länkar i mail, bilder med länkar etc.

Nu är det med bilder, sidor, texter och saker på Internet som med människor: de flyttar på sig. Och precis som det inte är någon idé att skicka julkort till din före detta flickväns före detta adress så medför en flytt av bilder, sidor, texter etc. att det uppstår en död länk. När webben var ny fanns det en rimlig möjlighet för webbansvariga att hålla koll på och uppdatera sina länkar. Idag publiceras så mycket information så det blir orimligt att hålla ordning på alla länkar. Dessutom är många siter idag betydligt mer “länktunga” än vad som var fallet förut. Använder man ett publicerings- eller bloggsystem så skapar systemet ofta massor av interna och i och för sig mycket nyttiga länkar. Detta är bra men gör också att förflyttningar får större konsekvenser.

Tekniken kan förstå hjälpa till när det gäller att hålla ordning på länkarna. Många publicerings- och bloggsystem håller ordning och ändrar på sina interna länkar om man flyttar om något på sin egen site. Dessutom finns det olika verktyg som kan hjälpa dig att kolla dina externa länkar.

Är döda länkar med andra ord bara ett praktiskt och administrativt problem som löses med bra verktyg? Nej, verkligen inte. Döda länkar, eller som det ibland kallas på engelska linkrot, är ett växande och allvarligt problem. Jag ska kort ta upp två saker som inte är så lätta att hantera och som visar på en möjlig hotbild för framtidens Internet: den igenvuxna skogen. Vilse i webben om man så vill.

Den första saken handlar om att länkar som dör inte dör fullt ut. Vad jag menar är att innehållet på en länk kan flyttas men länken i sig finns kvar och pekar på nytt innehåll. En sådan “semantiskt död” länk kan man inte hitta med de vanliga verktygen eftersom de inte kan veta något om vilket innehåll som ursprungligen fanns på länken utan bara om länken fungerar, dvs. svarar på anrop. På min egen blogg uppskattar jag att mellan 10 och 20 procent av alla döda länkar är semantiskt döda. Ett exempel är en länk som tidigare gick till ett skolprojekt i Egypten men som nu går till en resesite med fokus på Egypten. Jag har också varit med om att domäner som någon släppt uppstår igen med nytt innehåll. Om flytten går fort och man inte kollar sina länkar så ofta så riskerar man att peka på annat innehåll än man tror.

Den andra saken är potentiellt farligare. Det handlar om tjänster för att förkorta långa länkadresser. Det finns idag ett flertal sådana tjänster t.ex. bit.ly och tinyurl. Tanken är att man ska mata in en lång och komplicerad webbadress och få en som är kort och lätt att hantera. Det finns mycket som talar för sådan länkförkortning, bl.a. att länkar blir lättare att komma ihåg och läsa upp, men det ligger en stora fara i att lägga in ett mellanled i webbens adresshantering. Vad händer om mellanhanden försvinner? Då försvinner också möjligheten att lösa upp den korta adressen och hitta vägen till den adress där informationen man söker finns. Då är man vilse på riktigt …

Vad ska vi då göra? Till att börja med så måste vi nog acceptera att vissa länkar både kan och bör bli gamla. Detta är ju inget vi dagligen oroar oss för vad gäller vanliga brev, reklambroschyrer och annat som vi inte behöver hålla ordning på under någon längre tid. Däremot måste vi se till att liknande regler som gäller tryckt material också måste börja tillämpas på digitalt material. Det är t.ex. orimligt och ofattbart att när statliga myndigheter läggs ner så försvinner deras webbplatser. Naturligtvis bör rapporter och annat material som finns på sådana platser läggas i digitala arkiv med bibehållna adresser. Vidare bör användningen av länkförkortningsverktyg undvikas i de fall länken avser material med lång åtkomsttid. Alternativt bör någon statlig myndighet (t.ex. Riksarkivet eller Kungliga biblioteket) få ansvar för att upprätta en nationell tjänst för länkhantering.

Var och en av oss som skriver på nätet har förstås också en skyldighet att tänka till när det gäller länkarna. Det kan handla om att tänka igenom sin webbstruktur innan man börjar fylla den för att minska risken för omflyttningar, om att installera stöd för omlänkning av “felriktade” anrop till webben etc.

Slutligen får vi nog också sätta vårt hopp till att det kommer ny och fiffiga verktyg som kan hjälpa till att hålla ordning på våra länkar och städa bland de döda, vare sig de är semantiskt eller syntaktiskt döda.

/Johan Groth

PS Mina tankar och funderingar kring webben, böcker och filmer hittar du på www.gogab.se

Härom dagen blev jag uppringd av en säljare som erbjöd mig en tidningsprenumeration till ett kraftigt rabatterat pris. Jag förklarade att jag inte var intresserad, varpå säljaren undrade om jag missförstått hur mycket pengar jag kunde spara genom att nappa på erbjudandet. Jag förklarade kort att min ovilja att teckna en prenumeration inte var en fråga om pengar, utan om att tidningen – trots att den är en av de ledande inom sin nisch – inte har något att erbjuda mig som jag inte redan har tillgång till. Och med det avsåg jag inte att nyheter och information är gratis på nätet, förklarade jag för säljaren.

Det klickade inte. Säljaren påbörjade ett nytt övertalningsförsök, den här gången med fokus på hur förträfflig tidningens journalistik är, och jag lade på luren.

Säljaren hade helt enkelt inte begripit varför vi människor väljer vissa saker framför andra, och även om det den här gången handlade om en morgontidning kunde det lika gärna ha handlat om ett veckomagasin eller en tevekanal. Mediebranschen verkar överlag, åtminstone från mitt utifrån-och-in-perspektiv, vara insnöad på produktens funktion, prestanda och pris. Och helt oförstående för vad det är vi människor egentligen köper när vi prenumererar på en morgontidning eller erlägger avgift för en betalkanal.

Men mediebranschen är inte ensam om villfarelsen (även om missuppfattningen ibland kan tyckas vara tydligare där än på många andra håll).

När jag föreläser för säljkårer i bl.a. exportindustrin poängterar jag mer som regel än undantag att både säljare och marknadsförare tenderar att gärna och ofta fokusera på produkten och dess funktion, prestanda och pris. Jag skrev nyligen ett inlägg på min blogg The Brand-Man om företeelsen, vars innehåll jag återger här i en något omarbetad variant.

Dilemmat är nämligen att köparen ytterst sällan väljer varumärke på basis av produkten. Det som får köparen att vilja köpa, alltså att komma till beslut, handlar nästan uteslutande om a) vilken nytta hon tror sig ha av det produkten gör för henne och b) hur hon upplever relationen till, och förtroendet för, säljaren (eller varumärket). Dessutom exponerar sig säljaren, genom att fokusera på funktion, prestanda och pris, för något jag kallar intellektuell konkurrens. Erbjudandet kan tämligen enkelt jämföras med konkurrenternas, och då finns det alltid något annat företag som kan överträffa säljarens erbjudande på minst en punkt.

Vetenskapen har, trots allt, fastslagit att alla beslut – stora som små – baseras på emotionella grunder, inte rationella. Vi väljer med hjärtat men motiverar med hjärnan, något som bl.a. Daniel Kahneman bevisat och t.o.m. fått Nobelpriset för.

Det har Mark Michalek begripit.

Mark är en av världens bästa bilförsäljare genom tiderna. Under flera år snittade han fantastiska 37 privatsålda bilar per månad, mot ett genomsnitt bland amerikanska bilförsäljare på runt 10–15. Hans rekord under år 2000 var otroliga 13 bilar till privatkunder på en enda dag.

På en konferens på Hawaii för några år sedan fick han frågan vad det är som han gör, som inte andra gör. Han svarade att hemligheten bakom hans försäljningsframgångar kan sammanfattas i hans motto: ”Make a friend, sell a car, make money.”

Det Mark Michalek m.a.o. har fattat, och dessutom lyckats omsätta i praktiken, är att människor köper av de som de gillar och litar på. Och det gäller oavsett om det handlar om bilar, nyheter eller den politiska makten. Faktum är att Mark inte ens ser sig som en säljare, utan som en medmänniska vars främsta syfte är att hjälpa sina vänner (alltså kunderna) att uppfylla vissa behov och önskemål. Han fokuserar kort sagt inte på funktion, prestanda och pris, utan på att bygga och underhålla personliga relationer med var och en av sina ca 3.500 kunder.

Samma princip gäller naturligtvis också för mediebranschen. De mediehus som fokuserar på den kundupplevda nyttan av erbjudandet och på att bygga starka kundrelationer tillämpar det jag kallar emotionell konkurrens. Det innebär, i korthet, att konkurrenter och substitut får det ohyggligt mycket svårare att erbjuda ett alternativ som köparen faktiskt upplever är ”bättre”, eftersom ”bättre” är en komplex och subjektiv bedömning som i de flesta fall tillskrivs den eller det som gillas mest. Men det innebär också att köparen blir betydligt mer tolerant för eventuella fel och brister i den faktiska produkten – dels eftersom vi människor generellt har lättare att förlåta dem vi gillar, och dels för att skälen för köpet inte baseras på rationella (mätbara) överväganden – alltså produkten som sådan – utan på emotionella (icke mätbara) grunder – alltså på den upplevda nyttan av produkten och på relationen till och förtroendet för varumärket.

Därmed inte sagt att funktion, prestanda och pris saknar betydelse. Deras betydelse är dock sekundär – inte minst i en bransch där skillnaden mellan konkurrerande produkters faktiska innehåll (funktion/prestanda) och pris är så godtycklig att köparen inte upplever den som relevant.

Trots allt, skolade journalister är inte längre ett upplyft skrå och tillgången på nyheter, information och underhållning är inte längre mindre än efterfrågan.
Det är dags för mediehusen och dess företrädare acceptera det.

Och att omsätta den insikten i handling.

Skilj alltså på vad som är produkten och vad som är varumärket. Skilj på vad som är och vad som gör.

Och sluta för guds skull upp med att lägga argumentationskrutet på det som köparen ändå tar för givet – alltså att produkten är det den är, och att den bör kosta pengar att konsumera.

Make friends, sell news, make money.

Inlägget är en tillämpad version av ”Vad är produkten och vad är varumärket?”, tidigare publicerad på The Brand-Man.

Micco Grönholm, The Brand-Man. Varumärkesutvecklare med internationell marknadsföring som specialitet. Har lanserat och arbetat med ett stort antal globala varumärken, i Sverige och utomlands. Skriver med fokus på varumärkets olika roller i sociala och industriella medier. Till vardags på Pyramid.

I enlighet med traditionen att posta frågor och svar kommer här ett gästinlägg som bygger på en konversation mellan en en nyfiken student och en erfaren tidningsräv. Måns Peterson, student från Halmstad frågar och Mikael Rosenlöf från Helsingborgs Dagblad / hd.se svarar. Jag gillar formen, och eftersom Micke är så klok tyckte jag det vore synd att undanhålla er detta. Har vi tur får vi läsa hela rapporten från Måns sedan också.

Hallå Jocke & Mindpark! Vill börja med att tacka för det utmärkta sätt ni levererar intressant läsning till oss läsare!
Mitt namn är Måns Peterson, och går just nu en teknisk utbildning på Kattegattgymnasiet i Halmstad. Vi håller just nu på att skriva en rapport om drömyrken och det är också anledningen till att jag hör av mig till er. Jag har helt enkelt valt att fördjupa mig i journalistyrket. Skulle ni vilja vara så snälla att låta mig låna några minuter av er tid för att svara på några enkla frågor? Det skulle verkligen uppskattas.

Vad jag fått fram så krävs det ingen utbildning för att bli journalist?
Kraven bestämmer de enskilda medieföretagen. Min bild är att de flesta företag vill att de som söker jobb har genomgått journalisthögskola eller någon form av journalistutbildning.
Såg att det fanns lite info om utbildning hos SJF.

Och förr var det vanligt att man avancerade till journalist genom att hjälpa till som volontär på någon redaktion och så vidare? Men i och med konkurrens blivit betydligt större på senare år har nästan alla nyblivna journalister någon form av utbildning?
Jag tror inte att volontärer är särskilt vanligt längre. Själv har jag jobbat på NST och HD sedan 1994 och kan inte minnas att vi haft några volontärer öht.

Hur ser det ut hos er? Finns det överhuvudtaget några som saknar utbildning?
Ja, t ex jag ;)
Dvs jag har ingen journalistutbildning, däremot gymnasie- och högskoleexamen (fil kand i engelska och språkvetenskap).

Vad är det i så fall för utbildning som är den vanligaste?
Har inte kollat, men en kvalificerad gissning är att de allra flesta som fått jobb hos oss de senaste tio åren har någon form av journalistutbildning, vid högskola eller motsvarande.

Vad går ni efter när ni nyanställer nya journalister och så vidare?
Det beror ju lite vilken typ av jobb det gäller – om det är skrivande reportrar, redigerare, webbredaktörer eller fotografer.
Men rent allmänt tittar vi såklart på utbildning och ev tidigare yrkeserfarenhet. Vi tittar även på personliga egenskaper som intresse, engagemang och samarbetsförmånga samt fackkunskaper, språkkänsla och försöker göra en bedömning om förmåga till kritiskt granskande och ifrågasättande.

Eftersom jag fortfarande går på gymnasiet, första året, har vi möjlighet att välja enskilda kurser till både andra och tredje året. Skulle det finnas något ämne ni tror jag skulle ha nytta av att fördjupa mig i redan nu för att komma närmre journalistyrket?
Svårt att svara på. Det beror på vilken typ av journalistkarriär du tänker dig – inom vilket medium och inom vilket ämnesområde.

Jag har läst på många ställen att vi just nu har ett stort överflöd med journalister i Sverige. Frågan är då hur framtiden kommer att se ut? Vad tror ni? Vad är era framtidsplaner?
Den frågan är större än vad jag hinner att förklara i ett mejlsvar ;) Men som du säkert läst – bl a på mindpark.se – brottas hela branschen med hur man ska anpassa sig till de nya medievanorna, hur papperstidningen ska behålla sin relevans och hur man ska få fart på intäkterna på nätet. Min gissning är att de traditionella medieföretagen (ffa dagspress) inte kommer att nyrektrytera särskilt många journalister de kommande åren, även om den värsta lågkonjunkturen tycks vara över.

Slutligen. Om ni fick ge mig något eller några råd på vägen till att bli journalist, vad skulle de/dessa vara?
Svårt att ge några direkta råd, men min bild (såklart färgad av att jag jobbar på en webbredaktion) är att nästa generation journalister kommer att vara uppväxt med nätet och därför kommer att vilja – och kunna – jobba på ett helt annat annat sätt än den generation som jag själv tillhör.

Stort tack till Mikael som tog sig tid att svara på frågorna. Komplettera och diskutera gärna bland kommentarerna.

Lite snabba länkar med fler som skrivit på temat.

• Vår kära syskonblogg SameSameButDifferent och Olle på Vassa Eggen.
• Angelica Karlsson på Viktiga Nyheter: ”Råd för blivande journalister”.
• Tidningen Journalisten, så klart.
• Branschtidningarna Medievärlden, Dagens media, Resumé (nåja…).
• Här är en bra läslista med utländska bloggar på temat.

Fyll på vetja…

Nichade och avgränsade grupper på Facebook tror jag är ett bra sätt att starta engagemang på. Precis som olika nyheter har olika nyhetsvärde är det ju så att branscher, företag och varumärken kan vara mer eller mindre engagerande. Exempel på på branscher som stimulerar och engagerar inom sociala nätverk är ju tillexempel politik, nattklubbar och sportklubbar. Men det är inte  alla typer av varumärken som har ett “känslovärde”. Enligt en amerikansk undersökning på 600 000 fanpages hade 35% mindre än 100 fans. Det tror jag är på grund av att de helt enkelt inte är laddade – inte är känslovärdiga. Folk (alltså den stora massan) skiter väl i Volvo, Sydsvenskan, SVD eller Hörselfrämjandet. Däremot är det inte säker att de struntar i nischade intressen som till exempel en specifik bil eller Volvos Drive filosofi. Det finns sexigare varumärken att flukta för än Sydsvenskan och SVD men många hade säkert haft synpunkter på Saabaffären eller nyheter som rör den ständigt försenade pendeltrafiken. Det handlar om nischad psykografi och crowdsourcing som ingång till engagemang.  

Dialog och crowdsourcing blir bara viktigare och viktigare på dagens webb, och det syns i kampanjerna. I och med releasen av Toy Story 3 visar Disney hur man kan engagera fansen på ett roligt sätt och låter barnen nominera sina pappor i en tävling där vinnarna får dubba olika röster till filmen. Dessutom har de olika karaktärerna från Toy Story sina egna sidor på Facebook och man kan alltså prata och interagera med dem individuellt.

Matthias på Please Copy Me ställer en oerhört relevant fråga (som väcker två till): Hur länge vi kommer att prata om kampanjer? Kommer en konstant dialog med kunderna att ersätta traditionella punktinsattser och marknadsföringskampanjer? Är recensioner och tvåvägskommunikation den nya reklamen, eller rättare sagt…borde det vara det? Jag skulle vilja säga så här: Dialog och relationsmarknadsföring är  grundstenen för lyckade kampanjer och punktinsattser i framtiden, det ena utesluter inte det andra. Kommunikation kostar kärlek!

Transparens och öppenhet, ett favoritämne här på Mindpark, är återigen i hetluften. För någon vecka sedan påstods Fredrick Federley vara ute och cykla men vände den dåliga pressen och fick istället de som felaktigt skrivit om honom att skämmas. Och blev själv hyllad som en social medie-hjälte för att han genom sitt engagemang i sociala medier kunde hantera situationen till hans fördel. Han kunde svara.

Fredrick Federley har dock inte bara fördel av att han vet hur han kan använda sociala medier för att få rättelse genom att svara, utan även för att han gör det kontinuerligt. När någon är och har varit transparent under lång tid biter inte ens de mest bisarra händelserna. Det går inte, eller är i alla fall svårare, att göra en löpsedel om något som personen i fråga redan har twittrat, bloggat eller facebookat om helt öppet flera gånger tidigare. Eller som Nikke så fint formulerade det:

“Det går inte att dra ner brallorna på någon som redan står och gör helikoptern.”

Walter Naeslund har skrivit om en likartad historia utifrån hans eget perspektiv. Han menar att han, som det finns hundratals bilder på vid en bildsökning, är betydligt mindre sårbar för framtida missar än någon som bara har ett par stycken. Redan idag finns en hel del roliga bilder som han kanske egentligen inte är så sugen på att visa professionellt men som ändå inte ger en totalt negativ bild av honom, eftersom det är tydligt att det bara är en liten bild som inte är viktigt i ett stort sammanhang. Tvärtom gör det honom mänsklig och kanske även de andra seriösa bilderna mer trovärdiga.

Det intressanta är dock, precis som Walter påpekar, hur sårbara de som inte har samma transparenta personlighet blir. En stängd Facebookprofil, en eller två bilder vid en bildsökning och ett gammalt bortglömt konto på Delicious. En enda bild, ett enda blogginlägg, en enda Aftonbladet-artikel och det kommer synas i Google flera år framöver. Något som inte går att rätta till i efterhand.

Att inte vara öppen gör dig sårbar.

Detta gäller såklart inte bara personer, utan även varumärken. För att undvika att göra som Hewal Företagsrådgivarna eller UPS och bli straffade för flera år framöver pga att ett par bloggare blev upprörda, krävs en kontinuerlig transparens. Inte bara för att fylla upp sökresultat innan arga bloggare gör det, utan för att öppen ärlighet är svår att kritisera. Det handlar om att vårda ditt eller ditt företags varumärke så du bestämmer vad ni ska stå för, inte någon annan. Långsiktig krishantering när den är som bäst.

Ju mer man synts, desto mindre sårbar blir man. Även om man får stå ut med att skämmas ibland.

/Anton Johansson, @agaton

Uppdatering: precis innan midnatt ser jag att vi har ett klockrent dagsaktuellt exempel på det här. SVT:s krönikör Jonas Karlsson, @svtkarlsson, briljerar nämligen i hur han bemöter och nedslår Aftonbladets artikel om att han twittrat negativt om en kollega. Uppenbart, för en utomstående twittrare, är framförallt hur okunnig journalisten är i hur Twitter fungerar. Och läser man kommentarerna verkar Aftonbladets trovärdighet fått sig en törn ännu en gång av en sådan här händelse.

Den senaste veckan har två rätt likartade nyheter fått mycket utrymme i media.

Den ena är journalisten Elisabet Höglund som fått sparken från TV4:s Förkväll.

Den andra är centerpartiets riksdagsman Fredrik Federley som genomfört uppdrag vid sidan av sitt riksdagsuppdrag och då eventuellt låtit sig mutas.

Olikheterna mellan dessa två historier är många. Men en slående likhet finns. De handlar nämligen inte om det tidningarna skriver att de handlar om. De handlar om något helt annat. Saker vi inte vill eller våga tala om.

Sa vi som det var i båda dessa fall skulle den ena inte ens platsa i tidningen, den andra skulle bli en mycket intressant debatt om fördomar och frihet.

Fredrik Federley tillhör Stureplanscentern. Han är ett av centerns mest kända namn, och han är på grund av sin tydlighet och sina ställningstaganden omtyckt och uppskattad långt utanför centerskaran. Troligen är han mer omtyckt och uppskattad utanför än i den.

Han tillhör också drugkulturen dragkulturen den del av dragkulturen som tar det hela ett steg längre än vad jag sett tidigare. Inom parentes sagt fram till för en vecka sedan ett för mig rätt okänt fenomen. Här tror jag att jag delar okunnigheten med väldigt många svenskar. För att inte tala om centerpartister (en grupp jag då inte tillhör bör kanske påpekas). En druga är, med reservation för mina egna missuppfattningar, en burlesk variant av drag.

För 20 år sedan hade det varit synnerligen uppseendeväckande med en öppet homosexuell riksdagsman som Fredrik Federley. Idag är det ingen som vågar säga flaska om det, de flesta tycker att det är en icke-fråga.

Det är bra.

Nyheten, som Aftonbladet spräckte, om Fredrik Federleys uppträdande som Ursula handlade inte om hans uppträdande som Ursula. Den handlade om att han i sin enskilda firma genomfört ett uppdrag på Kanarieöarna åt en site vid namn hanky.se. Det fick han betalat för.

Den stora frågan enligt Aftonbladet är om han, när han tar ett uppdrag åt hanky.se, riskerar sitt oberoende som riksdagsman. Är han mutad?

Ursäkta mig.

Men hur korkade tror Aftonbladet att läsarna är?

Tror någon att det finns en enda människa som bryr sig om det? Annat än möjligen en och annan pensionerad petimäter till revisor.

Vad vi däremot bryr oss om är Ursula. Vi som då inte visste om detta alter ego blev förmodligen förvånade. En del blev säkert skrämda. Några skrattade. Andra (som jag själv), tänkte ”hur tänker han, inser han inte att detta sannolikt ger honom personligen ett par nya väljare, samtidigt som centerpartiet kan förlora hur många som helst”.

Fortfarande skriver AB om formalia. Och det är ju fint av dem. Eller snarare, de vet ju att de inte kan ge utrymme till den fråga som många läsare ställer – vill vi ha riksdagsmän som ibland förvandlar sig till drugor?

Låt mig ge ett förslag. Skriv om det som är är själva grejen.

Tror någon att det folk pratar om när de möts i kassan på Ica är riksdagsmännens extraknäck?

Eller tror vi snarare att man diskuterar den glittrande Ursula och vad hon säger om Fredrik Federleys omdöme?

Den diskussionen är i mina ögon betydligt viktigare ur ett demokrati- och jämställdhetsperspektiv än ett uppdrag i en enskild firma.

Fredrik Federley tror själv i sin blogg om Ursulagate att det hela handlar om att uppdraget genomfördes under en utlandsresa och att det sticker i ögonen på folk.

Det tror inte jag.

Det här handlar om att nu gick det att nita Fredrik/Ursula. Kombinationen resa-muta-oberoende är tillräckligt många spikar för att koka till en hyfsad nyhetssoppa.

Synd bara att soppan handlar om något helt annat. Fredrik Federeleys rätt att uppträda som Ursula.

Fredrik Federely har alltid varit helt öppen med Ursula. Att tro att det ska skydda honom från kritik är dock aningen naivt. Som en centerpartist på Värmdö där jag bor sa (faktiskt just på Ica, vid mjölkdisken) häromdagen:

“Oseriös idiot som inte fattar att hans agerande får konsekvenser för hela centern, vad ska folk tänka?”

Och så hoppades han att Federley skulle ta sitt förnuft till fånga och avgå.

Det hoppas inte jag. Däremot ser jag fram emot en ärlig diskusssion om vad som är okey att göra och inte göra. Var går gränserna idag? Nu låtsas vi som det är OK att Fredrik Federeley är druga medan det inte är OK att han skriver på hanky.se och får betalt för det.

När det i verkligheten är precis tvärtom.

Är det någon som tror alldeles ärligt att Ursula inte är kontroversiell i centerleden? Att hon inte *borde* vara det är en annan sak – men tror vi på riktigt att centerpartisten i gemen är med på bana här?

Jämför med Mona Sahlins Louis Vuitton-väska. Vi var många som blev irriterade över att väskan ens diskuterades, självklart ska Mona Sahlin kunna använda en vacker handväska som hon dessutom fått i present. Oavsett vilket märke den är från.

Samtidigt måste man vara hyggligt naiv om man inte ser problemet i kombinationen s-ledare och Louis Vuitton (ett märke där Monas 6000-kronorsväska måste ligga i den absolut enklaste klassen, de har väskor som kostar som en hyggligt stor bil). Den sticker i ögonen på rätt många. Det *borde* inte vara ett problem. Det är ett problem.

För att minska problemet måste vi dock se det i vitögat. Inte tassa runt det som katten runt den berömda gröten.

Den andra historien den här veckan är om Elisabet Höglund som ju inte längre är en av programledarna i Förkväll. En nyhet som tävlar med ”katt räddad ur träd” i meningslöshet.

När Elisabet Höglund slutade som nyhetsreporter på SvT gjorde hon det med mycket buller och bång.  Hon fick i sina egna ögon sparken – själv tyckte hon att hon skulle få ett eget program. Det hade hon rätt till, hon är i sina egna ögon superkompetensen själv. Ett eget program är det minsta man kan begära då. Särskilt som hon skulle fått det om hon varit man.

Tjena.

Hennes chefer höll inte med. Elisabet slutade.

Och en lättnadens suck gick över SvT. Inte för att Elisabet var en dålig reporter, jag vet att många på SvT säger att hon är oerhört kompetent och många tittare som likt mig själv gärna ser henne som nyhetsreporter eller politisk reporter. Hon vågar mycket mer än de flesta andra, ifrågasätter också, tänker annorlunda, frågar annorlunda. Räds ingenting. Att vända kappan efter vinden ligger inte riktigt för henne.

Den lättade sucken handlade om att hon är svår att samarbeta med. Eller kanske mer korrekt, hon vet inte, säger många, vad ordet samarbete betyder.  I hennes värld är samarbete detsamma som att andra samarbetar med henne, alltså gör som hon säger.

Det behöver inte alls vara fel som journalist, så kan man absolut jobba om man vill.

Men man måste vara medveten om att man då utsätter sig för vissa risker. Eftersom folk i allmänhet inte gillar att bli utsatta för den ledarstilen. Den som är helt övertygad om sin egen förmåga att alltid ha rätt får en del stryk.

När nyheten om att Elisabet Höglund inte längre skulle leda Förkväll blev känd var det hon som gick ut med den. Hon brukar göra så, det kallas att ta ”problemformuleringsinitiativet”.

Den här gången ansåg Elisabet att det handlar om åldersdiskriminering. Att hennes två programledarkollegor var yngre och därmed vackrare än hon. Detta i kombination med att hon hade så många idéer om hur man skulle göra programmet bättre gick inte att hantera för redaktionen.

Varpå två normalt sett vettiga personer, Amelia Adamo och Viggo Cavling, sätter sig i Studio 1 i P1 och diskuterar just åldersdiskriminering av kvinnor i media.

Det är en förbaskat intressant diskussion. Och den ska föras. Men varför pratar de om ålderdiskriminering med utgångspunkt från ett fall som de vet (för det vet de om de inte är både blinda och döva) att anledningen till att Elisabet Höglund inte är kvar på Förkväll är att hon har synpunkter om precis allt och sällan, om ens någonsin, funderar på vem som har rätt. Hon eller resten av redaktionen.

Debattörerna bidrar genom att använda ett så dåligt exempel till att det faktiskt blir svårare att diskutera åldersdiskriminering. En både viktig och relevant fråga. De försöker lyfta bort den från Elisabet Höglund (gissningsvis eftersom de vet att de är ute på hal is här), men varför öht ta frågan i samband med att hon slutar? Då handlar den om henne. Och vi är många som inte köper det.

Att hennes talanger för att spela dramaqueen hamnar i tidningen hela tiden är obegripligt. Hon är en mästare på att beskriva sig som offer. Är hon inte för gammal och ful är det någon som är arg för att hon dansat i Let’s Dance, eller någon som känner sig hotad på grund av hennes kompetens. Alternativt blir hon i sina egna ögon felaktigt anklagad för allehanda saker – som att förorsaka dålig stämning.

Intressant nog har nyheten om Elisabeth Höglund förflyttats från att vara skandalen om åldersdiskriminering till en del rätt öppna artiklar om att det nog ändå inte är så lätt att jobba med henne.

Vem tjänar på att detta blir omskrivet? Gör det livet för Elisabet Höglund lättare? Gillar tittarna av Förkväll det? Yvonne Ryding säger som det är, men är detta information som gör nytta utanför den egna redaktionen.

Det har uppenbarligen TV4 upptäckt. Och skickar lite blommor.

Tänk vad skönt det varit om alltihop förbigåtts med den tystnad det faktiskt förtjänar. Elisabet Höglund tjänar knappast på att bli omskriven som svår att jobba med – eller på att beskriva sig själv som ett offer. Debatten om åldersdiskriminering förlorar definitivt mark när den används som intäkt för att Elisabet Höglund ska få mediautrymme när hon är arg och känner sig förfördelad.

Amelia Adamo har ju i sak rätt. Äldre kvinnor inte minst äldre programledare som råkar vara kvinnor, diskrimineras i media vilket är både fel och dumt. Varför det är fel behöver knappast diskuteras, att det är dumt av en reklamkanal borde inte heller behöva förklaras. Men uppenbarligen kan det inte sägas för många gånger till reklammakarna. Äldre kvinnor är köpstarka, självständiga och värda mycket mer uppmärksamhet än de får.

Men inte för att de säger att de är åldersdiskriminerade när de faktiskt inte är det.

Jag har sett en hel del coola möbler i mina dagar, men den här soffan slår allt. När vi inredde Mindpark Main i Helsingborg tillsammans med Michael och Petra från Manifesto så skulle vi inledningsvis inte ha någon soffa alls. Vi var minsann inget bakåtlutat lounge-företag. Men när loggan var klar snubblade (bokstavligen tror jag;) Michael över CYLUXE Sofa – och vi bara smälte. Så på vårt budgetkontor med bara IKEA-prylar för övrigt blev den här en symbol för oss.

Nördfest i soffan, en inte helt ovanlig syn.

Här kan du se soffan pryda en helsida i Brand Manager och här kan du se Sandra intervjua Martin Jönsson från SvD – en intervju som livesändes ut på svd.se för övrigt. Den här soffan har varit med om mycket, den är en kär vän, men nu måste vi gå skilda vägar. Jag lämnar lokalen i Helsingborg och soffan kan inte följa med. Tänker försöka se till att den hamnar i goda händer. Dina kanske?

Titta in här och lägg ett bud på Tradera.