Minns gårdagen, Dröm om morgondagen, Lev i dag.

Alldeles för längesen...

2020-02-16T14:01:00.001+02:00

Denhär bloggen har legat länge nere.. Varför.. Jo, jag tror att det var livet som hände. Det har hänt så mycket i mitt liv att jag ibland inte har hunnit stannat upp och reflektera... Men i dag kände jag att det var dags att damma av bloggen och börja skriva igen.. Vilket är även ett sätt för mig att reflektera över saker och ting som händer i livet..

Vet inte ens var jag skall börja.. Vet inte egentligen ens vad jag skall skriva om.. Men vi kanske börjar med det enkla.. Jag bor fortfarande kvar i Stockholm.. Jag arbetar fortfarande på Danderyds sjukhus som sjuksköterska på avdelning. Det är en avdelning för personer med olika tarmsjukdomar.. Ångrar inte mig en endaste dag att jag började arbeta där :)

Jag bor i hop med min bättre hälft Joakim (Jocke) som är mitt allt. Tillsammans har vi en lägenhet som vi delar på med 2 underbara katter.. För tillfället håller vi på att renovera här hemma. Vilket är både roligt och ibland väldigt frustrerande. Med tanke på att man har grejer överallt.. Ena rummet kommer äntligen bli "walk in closet". Det andra rummet blir vårt nya sovrum. Som sagt ut med det gamla och in med det nya.. Känns så bra att uppdatera här hemma.. :) Drömmen är ju att vi kommer köpa hus tillsammans. Är man uppväxt på landet i ett hus så är väl det bara så att ett eget hus känns som de rätta. Lägenhet är ju för personer som bor i storstaden. Vilket jag allt för ofta glömmer bort att jag inkluderar i den gruppen just nu.. Haha :D Lever väl någonstans i sinnet ännu att man bor på landet :'D.

Men nu skall jag fortsätta med vardagen.. Får återkomma med fler inlägg framöver.. Ni få som läser kan ju ge tips på vad jag skall skriva om i fortsättningen... Ha en underbar söndag. Det skall jag ha i alla fall..

Beteendet eller personen i sig..?

2017-02-02T01:31:00.001+02:00

Här sitter jag igen framför skärmen. Känner ett stort behov av att skriva av mig igen. Som tidigare nämnt är det väldigt djupa saker jag funderar på. Just idag är en dag som är helt ok. Har jobbat kväll idag. Som sagt då jag är på jobb är jag mig själv. Jag är lycklig som bara den. Jag älskar det jag gör. Hoppas verkligen det även syns i det arbete jag gör.

Dagens "stora" fundering då. Som jag kallar den. Haha. Näe men har funderat på dehär med att folk säger att någon annan person inte är bra för dig. Varför umgås du med en viss person? Du vet väl vad den ha gjort eller kanske brukar göra. Kommentarer som att någon person är en idiot eller är konstig. Hur ofta upplever vi inte det? Visst jag brukar även ibland säga att folk kan inte vara helt kloka i huvudet. Det är fult att säga så. Men det är mänskligt. Så tänker och säger vi alla. Det tror jag i alla fall. Vi är ju trots allt bara människor. Vi behöver alla få ge utbrott för våra känslor.

Men. Är det personen i sig vi inte tycker om eller är det personens beteende vi ogillar? Den frågan borde man oftare ifrågasätta sig själv. Personligen är jag medveten att jag kanske umgås med personer som enligt andra "inte är bra för mig". Men då jag har ifrågasatt varför är denne inte bra då? Jo, fått en massa kommentarer som t.ex. hen dricker för mycket, hen har haft ett missbruk innan, hen gnäller för mycket, hen "skvallrar" för mycket, detta är inte bra för dig!Ja men listan kan göras lång. Tror ni vet vad jag menar. Men vad är det man då egentligen inte tycker om? Jo, jag uppfattar dessa kommentarer som beskriver personens beteende. Inte personens personlighet. Varför skall jag då ge upp en relation med en person som har ett beteende som inte jag gillar men inte påverkar mig? Det är det jag undrar över.

Man kan väll diskutera med personen ifråga om att man inte gillar hens beteende. I stället för att säga till personen att den är en idiot. För det är ju inte frågan om att det skulle vara personen det är fel på. Det är hens beteende kanske som gör en irriterad. Upplevde faktiskt detta nyligen. Att jag fick kommentaren att någon inte är tillräckligt bra för mig. Vad är det som säger det då? Jo, svaret var att hens beteende inte alltid är det bästa till en del situationer. Detta kunde jag inte förneka heller. Personens beteende är inte alltid det bästa i endel situationer och sammanhang. Men det har inte påverkat min relation till denna person heller. För detta beteende har inte kommit ut över mig. Detta beteende hade inte påverkat vår relation. Vad jag gjorde var att jag påminde personen att det är ju inte fel i hen personligen. Utan det är endast ett beteende som inte är bra för andra människor. Detta förnekade jag inte heller. Utan stöttade hen att då ändra sitt beteende om hen själv lider av det. Trots detta tycker jag att denna person är en bra människa med många goda sidor. Men har ett, ja endast ett beteende som inte jag gillar. Ska man då bara kasta iväg en vänskapsrelation för en endaste sak?

Vet att någon som läser det kommer tycka att jag är konstig. Men jag har själv beteenden som jag borde förbättra på. Men gör detta mig då till en dålig person? Vi har alla beteenden som vi kunde förbättra. Ingen är ju perfekt! Men skall man inte då som person få en chans att få visa vad som egentligen döljer sig bakom det "dåliga" beteende ? Det kanske är en underbar person man avvisar från sitt liv. Är det värt att ge upp så lätt? Inte enligt mig..

Min åsikt är den att det finns något bakom det beteende som är så mycket bättre. Vi är trots allt alla människor. <3

En helt vanlig dag...

2017-01-30T16:56:00.001+02:00

Hej igen på er alla..

Ivern att skriva har slagits på igen. Idag är jag ledig. Skönt, behövdes verkligen. Har sovit massor. Somnade efter jobb igår, vaknade vid ca 20-tiden. Fixade kvällsmål och gick och la mig igen innan 00-tiden. Sov till kl. 12 idag. En hel del sömn brist tydligen. Nå nu känner jag mig utvilad i alla fall.
Idag har varit en helt vanlig dag. På ett eller annat sätt. En konstigt "lugn" dag i mitt liv. Sovit, duschat, tvättat och bara varit. Konstigt. Sällan det är så för mig. Ni som känner mig ni vet.! Haha.

Trots en helt vanlig dag har jag funderat en massa. Tankarna har snurrat på massor idag. De som verkligen känner mig vet att jag är en person som funderar på väldigt djupa saker. Ibland kanske lite väl mycket nog. Trots det har det inte varit negativa tankar om mig själv. Vilket för mig är ett stort steg i rätt riktning.

Sedan jag flyttade till Sverige har mitt liv som sagt börja sakta men säkert gå mot rätt riktning. Visst har jag mina motgångar som vilken annan människa som helst. Det är ju enbart mänskligt. Jag har träffat personer som betytt massor för mig, som stöttat mig och gjort att jag verkligen börjat våga öppna upp mig igen. Visst, jag har mött en hel del människor som dömt mig. Som kallar mig "snorunge", "lögnare" och att jag är helt sjuk i huvudet. Aijo, alkoholist var jag också. Glömde det. Men skulle dessa ord, kommentarer och elakheter sagts till mig för ca. 1 år sedan. Ja då. Då skulle jag högst antagligen lagt mig ner och gråtit och hatat mig själv ännu mer. Högst antagligen festat lite till för att bedöva bort ångesten.

Men idag. Idag. Ja då jag hör dessa kommentarer. Visst det känns. Det hugger till. Fastän på samma gång hinner jag tänka att det där är inte sant. Det där är inte jag. Ja, jag är ung. Det är jag. Men ingen "snorunge". Jag är ingen lögnare. Och minst av allt en alkoholist. Nu när jag läser dessa meddelande och tänker på att jag fått dessa kommentarer av vuxna människor. Personer som är 35-45 år. Ja, vet ni vad jag gör, jag tänker om. För i min värld och min åsikt är den att dessa vuxna människor måste ju må grymt dåligt! Verkligen. Om man som 35åring och äldre måste vara elak med någon som nyss fyllt 25 år. Ja, då mår man inte bra. Tyvärr. Anser att dessa människor får jämt döma mig och tro vad dom vill om mig. För jag vet vad jag är, vad jag gått igenom och just nu är jag starkare än på länge.

Det är verkligen synd att människor mår allt mer och mer dåligt. Men. Trots att man mår dåligt. Trampa inte på någon annan person för det. Man vet inte vad för bakgrund denna person kan ha och varför den har ett beteende som du inte gillar. Det du gör genom att spotta elakheter, skriva fula meddelanden, ljuga och prata illa om någon annan person som mår dåligt. Detta beteende gör att man enbart förstör mer för sig själv. Visst man kan och FÅR må dåligt. Detta är trots allt ingen ursäkt att få vara elak med någon annan. Då gräver man oftast sin egen grop bara djupare.

Nu vill jag igen en gång påminna er alla som läser denna blogg. Ta inget personligt. Eller rättare sagt. Ta det som ni vill! :)

En vecka med mycke motgångar o. härligheter

2017-01-29T20:56:00.001+02:00

Snart är ÄNTLIGEN denna vecka slut. Det har varit alldeles för mycket. Mest personliga grejer som gjort en orolig över sina nära o. kära. Det har även gjort så att hemlängtan till Finland varit större. Man önskar att man skulle kunna vara där och krama om dem alla!

Det jag verkligen hoppas är att alla där hemma vet att jag oavsett vad så finns jag alltid för er ♡ Jag kanske inte är där rent fysiskt men psykiskt är jag det alltid.

Denna vecka har spenderats på arbetet 6dagar. Varit kul att jobba men. Lilla jag har lyckats skapa nånting i min häl som gör så in förbannat ont. Får väl se vad det blir med det.

Har även ordnat en egen vändagspresent åt mig. Vad det är får ni veta lite senare. Men som sagt kan inte annat än vänta tills 14.02 just nu.

Nu då? Måste fixa nåt att äta. Har sovit sedan jag kom hem från jobbet. Väldigt lyckat. Hur skall man sova inatt då?

I moron är det en ny vecka med nya utamningar och härligheter! ♡

You were given this life because you were strong enough to live it.

2017-01-24T00:23:00.001+02:00

Har tänkt att jag skall försöka sparka i gång bloggandet på allvar igen. För mig är det ett sätt att bearbeta mina känslor. Endel personer upplever mina inlägg idiotiska, egoistiska och konstiga. Men det är ni som väljer om ni vill läsa eller inte.

Just nu då? Jag jobbar på. Har jobbat massor den senaste tiden. Jag har mer eller mindre kanske "dränkt" mig i arbete. För mig är mitt jobb mitt allt. Att få jobba och få ge vård och omsorg gör att jag kan fly från mitt egna illa befinnande då det är som värst. Att vara sjuksköterska för mig är inte enbart ett jobb. Det är mitt kall, min passion och mitt allt. Att få se glädjen i mina patienter då jag ger dem god vård är något som får mig att känna mig viktig. Då jag jobbar känner jag mig trygg och säker på mig själv. Det värmer mitt inre , stärker mitt självförtroende och får mig att må bra. Fast min kropp inte alltid orkar lika mycket som mitt psykiska jag orkar.

Idag har varit en sämre dag då det gäller den psykiska delen. Eller egentligen har jag känt det redan några dagar. Ångesten försöker komma in på mitt liv igen och göra mig okoncentrerad samt den gör mig så irriterad. Jag försöker bita ihop och koncentrera mig på det positiva. Men just nu är den där och vill ta över. Oavsett hur mycket jag kämpar emot den. Det är väl bara mänskligt har jag tänkt? Skulle vara värre om jag inte alls hade dessa sämre perioder. Det är ju de som gör oss alla till människor. Vi har alla känslor.

Ja. Nu får jag väl ta och avsluta här. Hoppas på att jag vaknar till en bättre dag i moron! :) Gonatt alla fina där ute ♡

När det bara händer..

2017-01-18T02:54:00.000+02:00

Ja.. Var eller med vad skall jag börja skriva om. Här har det varit tyst. Allt för tyst. Nu har jag snart spenderat halvt år här i Sverige. Att flytta tillbaka till Finland finns inte planerat. Inte på en lång tid framöver. Jag stortrivs här. Jag älskar det "nya" livet jag har.

Sist jag skrev på min blogg så var jag nere i en djup depression med stora ångestskov som jag kunde knappt hantera. Eller rättare sagt, jag kunde inte hantera dem. Jag var så nere på bottnet att nu när jag ser tillbaka på den tiden. Ja, då minns jag inte mycket. Det är väldigt mörkt och suddigt. Varje dag upplevdes som en kamp att överhuvudtaget kunna andas och överleva.

Idag. Ja, idag lever jag fortfarande med min depression samt med mina ångestskov. Det kan jag inte förneka. Tiden som var har satt spår i mig för resten av livet. Minnena kommer alltid leva kvar. Jag får fortfarande jobba med mig själv efter det såkallade helvete som jag kallar det idag.

Det bästa just nu. Jag börjar allt mer och mer hitta tillbaka till den "gamla" Minna. Den positiva, spontana, galna personen som jag vart innan hösten 2012. Jag vågar och kan äntligen vara mig själv utan att skämmas. Jag behöver inte gå och vara rädd! Den känslan ni. Den är det som gör att jag älskar livet just nu.

Nej nu, nu skall jag försöka somna. Det jag vet är att jag kan somna tryggt. Utan varken rädsla för natten eller morgondagen.

Att bearbeta..

2016-05-30T21:28:00.000+03:00

Jag har fått en del kritik för vad jag skrivit på min blogg. Vilket jag kan förstå och ta emot. Men skulle även gärna uppskatta att man kan motivera sig istället för att säga åt mig hur och vad jag i ställe borde ha gjort.. Alla har vi vårat sätt att bearbeta saker och ting på. Detta är mitt att få skriva ner det, trots att det är möjligt för vem som helst att läsa det.. Men jag måste bara få skriva ner mina känslor. Ni som vill döma mig för det. Jag har redan blivit så nertrampade och illa behandlad att denna "skit" om vad jag skriver kan jag ta. Detta är mitt sätt och alla har sitt sätt. Eller hur? Man kan inte döma någon hur dom bearbetar saker och ting. För man måste hitta sin egen väg och inget är varken rätt eller fel. Så ser jag på det i alla fall..

Varje dag lever jag i en ständig kamp för att överleva vardagen. Vilket vi alla gör utan att vi riktigt tänker på det.. Just nu mår jag rätt okej. Arbetsdagarna klarar jag till största delen av att må hur bra som helst.. Men ibland finns det de dagar som jag helt enkelt bara skulle vilja bli hemma under täcket, stänga telefon och sova en hel dag.. Ännu får jag kämpa med att försöka orka göra något efter arbetet. Oftast är jag så trött att jag bara vill vara. Jag orkar int prata, vara glad, ledsen eller ja något alls. Oftast är jag helt tom. Jag känner inget, jag orkar inget, lägger mig ner i sängen och bara stirrar i taket och lyssnar på musik.. Dom dagarna hatar jag.. Inne i mitt huvud planerar jag allt vad jag vill göra, men kroppen säger emot.. Jag har ingen energi kvar..

Visst finns de dagar som jag är pigg och har mer energi.. Önskar bara att dom skulle vara oftare. Jag är kanske inte längre lika ångestfylld och nedstämd.. Jag är mer tom.. Ja, det känns som jag inte känner ingenting alls.. Jag bara e.. Sen när det lider mot kväll och natten.. Jag då får man kämpa för att få tag i sömnen.. Ångesten kommer då jag vet att jag måste somna.. Varför. Ja, det skulle jag vilja veta.. Önskar att jag kunde packa ner den i en låda och lämna den där.. Skulle det vara så lätt.. Ja då skulle jag ha gjort det för längesen..

Jag har aldrig varit så rädd...

2016-05-18T20:38:00.001+03:00

Blivit väldigt trög med mitt bloggande.. Eller egentligen är väl det frågan om det att jag har en massa annat jag jobbar på med.. Som i det senaste inlägget hade jag fler bättre dagar än de ångestfyllda och jobbiga.. De ha tyx stanna så.. De finns nog ännu också allt för många sämre dagar i mitt tycker..

Mardrömmarna har blivit värre igen.. O. dessa sömnlösa nätter.. Vaknar upp mitt i natten och är livrädd att jag är tillbaka i situationer jag sku helst vilja glömma... Men dom kommer och påminner mig om nätterna.. Jag bara avskyr det.. För det tar även en massa energi av mig och gör att jag inte orkar lika bra på dagarna..

Jag tackar ännu i denna dag min mamma och älskade storasyster som ställde upp för mig den värsta natten någonsin i mitt liv. Den natten drömmer jag ännu om. Och allt för ofta. Jag är livrädd och gömmer mig. Jag är så rädd att jag gått i chock ja eller vad jag var i då. Jag minns inte ens. Jag var livrädd, aldrig varit så rädd som då.

Det hade varit en rolig kväll ute med kompisarna. En helt oplanerad kväll. Vi var först i gång med bil och skulle ta taxi hem. Kvällen var rolig. Skrattade, skämtade och festade till småtimmarna.. Det var roligt tills vi skulle hem.. De var då det började.. Ville ta taxi hem. Ingen kunde ju köra. Men det var inget alternativ för mig. För bilen skulle hem. Blev mer eller mindre tvingad att åka. För jag visste att om jag satte emot skulle det vara ett ännu värre helv*te framför. Jag satte mig i bilen, jag skulle åka.. Jag var livrädd, han skrattade.. Han körde allt fortare.. Jag blev klarvaken, höll gråten inom mig och spände mig hela vägen hem. Han såg att jag var livrädd.. Han skrattade och körde ca 100km/h och såg på mig och frågade om jag ville dö. Han körde närmare diket.. Skrattade och sa vill du dö? Jag viskade tyst nej.. Men vettu Minna jag kan köra jag sa han. Och farten blev bara fortare. Jag var livrädd. Tårarna brände bakom ögonlocken. Men jag visste redan då att om jag nu gråter ja då.. Då blir det värre.. Då kanske det inte enbart är dikeskanten utan diket som gäller..

Vi kom hem.. Jag var oskadd.. Jag steg ut bilen, benen skakde jag sprang upp för trappan och bara grät.. Det enda jag då tänkte var att jag lever.. Men jag grät.. Jag visste ju det. Jag skulle inte få gråta. Jag hade ju då visat att jag inte litade på honom och ifrågasatt hans körkunskaper.. Han såg mig gråta.. Jag skulle springa in o gömma mig.. Jag hann till köket.. Då tog han mina armar och lade dom bakom min rygg och kastade omkull mig och höll huvudet tryckt mot köksgolvet.. Jag bara grät.. Jag kunde inte sluta.. Jag fick panik.. Jag ville komma loss.. Jag slapp inte.. Enda orden jag hörde var att jag skulle lugna ner mig.. Sluta gråta.. "Du e ju sjuk i huvudet som gråter".. Huvudet slodes mot golvet.. Jag hade panik, försökte fly.. Jag slapp loss.. Då hotade han att han skulle döda mina två älskade katter.. Paniken blev värre... Jag sökte upp dem och kastade ut dem för att rädda dem.. Jag stod ute och rökte.. Var livrädd.. Visste inte vad jag skulle göra.. Han kom efter.. Jag gick in o stängde dörren.. Varför stängde jag dörren.. Han sa att jag försökte låsa ut honom.. Dörren gick aldrig i lås.. De vet jag.. Han slog sönder fönstret.. Jag sprang in i sovrummet.. Jag låste båda dörrarna.. Jag var livrädd... Jag ringde polisen.. Jag var rädd för mitt eget liv.. Jag ville inte dö.. Han sparkade mot dörren.. Jag måste öppna dörtren.. Du är ju sjuk i huvu Minna.. Man kan int va sådär sjuk att man stänger in sig.. Okej sa han.. Om it du öppnar så kommer jag in.. Jag bara grät... Följande jag hörde.. Ja följande jag hörde var då han försökte starta motorsågen och skulle försöka såga sönder sovrumsdörren.. De var då paniken blev chock.. Jag minns att jag sprang.. Jag sprang som fan.. Låste in mig i en skrubb.. Han visste inte var jag var..

Ännu i denna dag vet jag inte hur länge jag satt instängd i den där skrubben.. Jag hade ringt min mamma och storasyster.. Dom kom båda två den natten. De var min syster som hittade mig.. Det minns jag.. Sen minns jag att mamma kom.. Ja bara grät.. Jag bara skakade,, Jag har aldrig varit så rädd.. Till sist kom poliserna.. Han erkände aldrig för poliserna.. Men han erkände både för min syster och mamma.. Den natten hamnade jag sova med motorsågen under sängen så jag inte skulle gråta eller "flippa".. Så hette det...

När jag ser tillbaka på dessa stunder så är jag lycklig att jag ens lever.. Har funderat fler gånger om jag skulle ha stannat ännu längre.. Skulle jag ens leva.? Knappast..

Halvt år ha gått.. Tiden läker såren.. Men ärren finns kvar..

2016-04-07T21:03:00.000+03:00

Varit tyst här en lång tid.. Ni som följt min blogg tidigare vet att mitt liv var ganska opp o. ner tidigare.. Nu har känslorna stabiliserats sig.. Dom är inte längre som någon sorts bergochdalbana.. Jag har nu bott ca. ½år i denhär lägenheten.. Det börjar äntligen att kännas som mitt hem.. Känns även som jag börjar sakta men säkert hitta tillbaka till mitt gamla jag.. De finns fler glada dagar än vad det finns tunga dagar för tillfället.. Vilket det inte fanns tidigare.. Känns som om jag kommit på rätt väg nu..

Jag har äntligen börjat våga se framåt igen.. Tidigare orkade jag inte ens med vardagen.. Varenda dag var ett rent hel*ete.. När man vaknade o. visste att man skulle försöka klara av en hel dag o. försöka vara glad.. De var tungt.. Så förbannat tungt.. Ångesten svepte över en då man minst anade, panikattackerna man försökte dölja då man var i sociala sammanhang.. Dagarna var som en enda dimma.. Ärligt talat minns jag inte så mycket av den tiden..Jag mådde för dåligt för att minnas vad jag hade gjort en dag, vem jag pratat med o. vad jag sagt.. All energi gick åt att försöka orka stiga upp och klara av en arbetsdag.. Jag var så slut då jag kom hem att jag bara sov.. Jag kunde sova till följande arbetsdag för att orka..

Vad har jag lärt mig av allt detta.. Jo livet går som sagt vidare.. Jag måste lära mig leva med det jag var med om.. Ärren kommer alltid finnas kvar.. Mitt självförtroende och att kunna lita på folk igen måste jag verkligen arbeta med igen.. Största arbete jag har är att jobba med mig själv.. Att lära mig att acceptera att jag får ha en åsikt utan att bli slagen, jag får ha roligt och träffa vänner utan att behöva vara rädd mer.. Jag kan gå till arbete igen och komma hem utan att behöva se någon som har somnat på soffan med ölburken i handen eller någon som är så full då ja kommer hem. Jag får drömma igen.. Jag får äntligen göra det jag drömt om.. Utan att få höra nerkränkande ord att jag onte skulle klara det, att jag är värdelös eller dum i huvudet.. För vet ni va,, JAG KLARAR DET.. Om jag verkligen vill..

Detta blev ett långt inlägg.. Tror jag ska ta itu med skrivandet igen.. Det känns som om de lättar.. I alla fall för stunden..

Idag fick jag äntligen alla papper fixade för att ansöka om svenskt legitimation.. Blir eventuellt Sverige i höst.. :)

Att hålla känslor inom sig..

2015-11-18T18:12:00.000+02:00

Alltså som jag var medveten om så har jag fått en massa feedback över mina senaste blogginlägg.. Men det som jag personligen upplever mest konstigt är att jag borde vara tyst.. Allt detta som jag skrivit borde jag ha hållit för mig själv och inte pratat om med någon alls. Varför? Varför va de enda som kom upp i mitt huvud.. Visst är det grymt då jag läser om mina inlägg men varför skulle jag borde vara tyst? För det är jag medveten om i alla fall att jag inte skulle ha skrivit eller ja pratat om dessa saker så skulle mitt psyke högst antagligen vara på botten och jag skulle knappast orka med vardagen överhuvudtaget..

Visst kanske det är saker jag "borde" vara tyst om.. Men hur många där ute är inte tysta o. tror att ett sådant liv är tillåtet.. Snälla tro på er själva och släpp det där.. Det svider ett tag.. Ja jag vet inte hur länge men jag har redan börjat gå vidare.. Kanske för att jag varit så öppen. Hoppas att det är på grund av det. Ja jag vet inte... Men att vara tyst och hålla det inom sig själv.. Det fungerar int rikit så.. Man har blivit så nertrampad både fysiskt och psykiskt en lång tid att självförtroende är på botten.. Man tror verkligen att man inte är värd något mer.. Då jag öppnade mig och skrev och prata om dessa saker.. Ja då insåg jag hur många jag har runtomkring mig som älskar mig, som stöttat mig och trott på mig.. De har även visat att jag är värd så mycket mer och att jag är bättre än vad jag själv tror.. En dag i taget så går det.. Men alla måste hitta sitt eget sätt att gå vidare..

Visst som tidigare jag har skrivit har jag inte heller varit perfekt.. Men vi är alla enbart människor.. O. om inte folk visste så har människan känslor.. Man gråter, är arg, skriker, skrattar och har roligt.. Det är normalt.. Bara för att man visat sin omtänksamhet, blivit arg och ropat till är man inte värd att bli illa behandlad.. Känslor är något vi alla har och i alla situationer kan man inte heller hantera dom sådär bara.. Vem ha inte brustit i gråt av lycka utan att kunna stoppa det? Vem har inte nångon börjat skratta vid fel tillfälle? Ja.. Vi är säkert många.. Men det är väll normalt?? Det tycker jag..

Vet int mer va ja ska säg.. Folk får döma mig och tycka jag e konstig som är så öppen med allt.. Men jag kan ta konsekvenserna och kritiken för det! Ta hand om er <3

♡

2015-11-13T11:35:00.001+02:00

Igår var det ilskan som skrev o inte jag. Mina känslor e som en värre berg och dalbana för tillfälle.. ena sekunden som sagt vill jag bara ge upp allt o låta han vinna allting.. följande sekund så tänker jag fan den som ger sig.

Valde att ta bort förra inlägget trots att 300st hade hunnit läsa det. Var bara så besviken på samhället o allt. Idag känns det bättre. Min blogg har som sagt blivit ett ställe var jag skriver allt typ mn ibland sku de va bra om den sku fråga om jag verkligen vill publicera en extra gång. Haha. Nå golk får döma mig därute om dom vill men tror jag ska snart ta en paus i skrivande o ordna allt innan jag skriver på nytt.

Tack alla fina där ute..

2015-11-10T20:42:00.001+02:00

Alltså jag vet inte ens hur jag skall reagera längre. Alla fina meddelande, samtal jaa allt som man fått den senaste tiden.. Jag blir så rörd. Jag vet att det finns folk där ute som dömer mig, är arg på mig och besviken och tycker jag är elak. Men de e konsekvenser jag kan ta. Som jag alltid sagt då jag skrivit min blogg är att jag vill inget elakt eller så. Jag berättar bara mina känslor och upplevelser i mitt liv.

Jag måste ärligt säga att när ni alla fina där ute säger att jag är stark så kan jag int bara förstå? De värmer mitt hjärta så. Jag har aldrig sett mig som en stark person själv. Visst livet har sina upp och ned gångar men de e ju så som livet är. Av allt som händer lär man sig ju något. Och efter allt detta har jag också lärt mig en massor. Kanske för tillfället ser jag inte mig som en stark person. Men innerst inne så är jag starkare än vad jag tror. Jag vill visa världen och andra där ute att man är värd så mycket bättre. Visst fanns det fina stunder. Men att leva med en ständig rädlsa då du kommer hem att e de nu som hen sitter med flaskan och är arg för att ag är sen hemma eller e jag världens finaste flickvän?

Nu kommer jag hem.. Jag vet vad som möter mig. Det skrämmer mig tillika. Vet ni. Ångesten och rädslan för vad so väntar bakom dörren är borta. Men de skrämmer mig och det skrämmer mig mer än jag någonsin vågat tro. Att komma hem allt e lugnt och tyst, inget att oroa sig för mer. Och hur fick jag så mycket tid med mig själv mittiallt? Det e konstigt. Jag har tid och fundera på mig själv, vad jag vill. Jag behöver inte längre dölja något, ljuga för mig själv och låtsas att allt är bättre än vad det är...

För vet ni vad.. Såhär bra har jag inte haft de på många år. Jag är lycklig. Ja, jag är lycklig nu.. <3

Börjar bli trött..

2015-11-08T19:16:00.001+02:00

Alltså seriöst. Hur mycket ska en människa orka tåla och ta? Jag börjar bli trött på att få höra hur psykiskt sjuk jag är, ner supen och borde äta lite lugnande och helst ta livet av mig så ingen behöver se på mig mer. Alltså seriöst Jag ork it hör på de mer nu ja. Visst jag är int perfekt. Långt ifrån säkert. Men att kalla en människa alla dessa saker och sätta sin energi på de. Ja jag förstår int.

Grejen va de att personen stack för ca 1 månad sen från mig. Alkoholen och en ny kvinna var viktigare än vad jag var. Jag grät då personen försvann. Men jag vet inte om jag grät av lättnad eller av vad jag gjorde. Första gången jag tog mina saker var i början av oktober och jag ville aldrig mer leva de där livet. Jag hade äntligen insett. Dum eller ja dum och dum jag valde att diskutera med personen för hen ville det. Jag borde förstått bättre. Jag var ju tokig som sagt. Det fick jag höra. Jag blev igen en gång kastade på golvet och huvudet slodes mot golvet. Jag låg där. Helt hjälplös. Jag bara grät. Jag orkade int ens kämpa emot mer. Jag tog det. För jag visste om jag kämpar emot så blir de bara värre. Jag gav opp. Jag vet att jag gjorde det. Vet inte ens om det var rätt mer.Jag var så rädd att jag vågade inget annat heller. När jag låg där och huvudet slog mot golvet så tänkte jag bara.. Snart e dehär över. Låt det ske, streta inte emot. Man vet inte vad som sker om jag ens börjar försöka kämpa emot.

Personen gav sig. Jag bara lå och grät, jag lå kvar där. Det to så illa. Inte kanske det fysisk men att bli behandlad på det sättet av någon man verkligen hade älskat. Då jag lå kvar där så fick jag bara höra hur barnslig jag är som gråter. En kvinna som jag är så sjuk i huvudet med alla psykiska problem är värd allt de där. Tårarna rann. Jag steg upp orkade inte ens säga något. Jag visste att då blir det värre. Efter en stund så steg jag upp, gick ut. Jag kom in och skulle ta lite mer saker. Personen tog i mig i armarna, kastade ut mig på sten trappan så att jag föll där. Men jag var ju värd det. Jag steg upp och kroppen värkte, adrenalinet bara flög i mig och jag sprang efter mina skor och saker och stack. Jag var både gul och blå och jag mådde dåligt. Men som sagt det var ju mitt eget fel. Det var ju jag som snubbla i trappan då personen kastade ut mig. Så jag fick skylla mig själv.

Jag kan int egentligen förstå vad för fel jag gjort för att bli behandlad såhär? Ibland tänker jag bara att kanske felet var hos mig. Men det tror jag inte. Och inte konstigt att jag mår dåligt psykiskt med allt detta i bagaget.

Det var personen som stack hemifrån och lämnade mig med hushåll och djur. Personen var borta ca 1 månad och ringde och trakasserade mig och berättade hur mycket bättre den nya kvinnan var. Behåll för min del bara. Det var min räddning att hen stack och jag får säkert mitt liv bättre nu, Hen drack, ringde och skrek att allt var mitt fel. Hen var otrogen mot mig i 2månader medan vi var tillsammans och bodde hos en annan kvinna och ville att jag skulle sköta allt. Seriöst hur mycket ska man orka?

När man fyller i alla papper.. Att inse vad man utsatt sig själv för..

2015-11-06T21:54:00.001+02:00

Har suttit x antal gånger och försökt fylla i alla papper och förklarningar. Då man skriver ner det så de e ju då som allt blir verklighet. Det svider. Att sitta och läsa vad man skrivit ner. Det känns som om man sitter och läser någon annans historia/liv än sin egen. Man kan int förstå att man levt med allt det som man skriver ner. Kolumnen man skall skriva allting i är ju typ 3 cm. Hur skall man ens någonsin få allt och rymmas? De får man ju aldrig. Man får ju skicka med en 10 sidors kompendie om allt man varit med om..

Då jag började skriva allting flöt de bara på. Sedan skulle jag läsa det för att se att jag skrivit det på korrekt svenska och sakligt. Ja det var då tårarna rann. Att läsa det högt för sig själv. Var det verkligen så jag levde? Jag kan int ens förstå. Jag vet int ens om jag vill förstå. Varför valde jag att leva så tänker de flesta.. Jag ska säg det åt er. Det var fan rädslan som fick mig att stanna kvar. Nu förstår jag att det var aldrig jag som gjorde något fel på det sättet. Visst jag skrek och visade mina känslor genom att gråta. Vad fick jag tillbaka...

Ja jag vet int ens om jag kan skriva det igen.. Ja vad behöver jag ens skämmas för mer. Jag vet inte ens när det var första gången som personen tog i mig och höll upp mig mot väggen. Efter det så blev jag utkastad från huset enbart med top och farkkun. Dörren låstes.. Jag stod bakom och bankade och ville in tillbaka. Hur ville jag ens det? Det var första gången.. Men det var inte sista.. Det blev som sagt värre.. Mycket värre.. Värre än jag ens kunde föreställa mig.

Det var första gången som det fysiska hände.. Följande gång var det värre.. Då lå jag bara på golvet på magen, med händerna bakom ryggen medan huvudet samtidigt slogs mot golvet. Det enda jag fick hör var att om int du Minna lugna ner dig ja.. Då kommer jag att ta ditt liv.. Ja jag nästan skäms att berätta.. men som sagt.. Vill berätta min historia... De va en av de få sakerna som hände fysiskt. Jag blev aldrig slagen. De blev jag aldrig. Men var det här rätt sätt att bli behandlad på? Det trodde jag då jag levde inne i det.. Skulle det enbart ha slutat med att jag låg där på golvet, med händer på ryggen och huvudet som slogs mot golvet. Skulle det ha vari allt.. Ja jag önskar det.. Ibland funderar jag hur jag hur jag orkat hålla minen och varit så stark? Ja jag vet inte...

Snälla ni som läser... Tyck inte att jag varken svartmålar eller döm mig och tro att jag vill att ni tycker synd om mig själv. Det gör jag inte. Jag förstod inte bättre då. Men det gör jag nu. Lova alla ni fina där ute.. Bli aldrig utsatta för sånthär.. Snälla.. Gör inte det... <3

Besluta sig för..

2015-11-04T06:39:00.001+02:00

Tusen tack alla ni underbara, älskade o fina människor som finns runtomkring mig o har hjälpt mig med allting..

Igår tog jag ett livsviktigt beslut för mig själv. Känns verkligen som jag gjort rätt val. Trodde verkligen de skulle vara svårare än de var. Men att få bli tagen på allvar o få berätta hela sin historia o någon tror på en. Visst har alla mina nära o kära trott mig men dehär behövde jag verkligen. Visst kommer de vara en lång process franför förrän jag hittar tillbaka till mig själv, vågar tro och vågar se framåt. Men efter beslutet jag tog gjorde det lite lättare. Då innebär det väl att man gjort rätt.?

Ska kämpa för att bli den gamla glada och riktiga Minna. Har spelat så många år nu. Till sist så håller ju int masken. O de e den som jag äntligen kunnat släppa nu o vågar berätta o vågar vara mig själv. Som sagt tack alla underbara ♡

Ny vecka och nya utmaningar

2015-11-01T21:50:00.001+02:00

Då lå man här igen o huvudet snurrar med tankar. Ingenting blev som jag tänkte mig. Men ibland är det väl lika bra så. Kanske de blir ännu bättre än va de ha varit. De tror jag. Snart har man betyget i handen o alla möjligheter framför sig. De ser ja framemot. Så länge som jag drömt att bli sjukskötare så känns det helt underbart att veta att snart är man verkligen det. Jag ser så framemot de!

Som sagt. Ska fortsätta med min berättelse. Jag förlät för de misstaget som då hände den hösten och försökte glömma. Tiden gick och allting blev bättre för kanske någon månad. Vi skulle skaffa vårt första gemensamma hem och jag såg framemot det. Sen var det dags igen då jag pånytt for på praktik till Åbo. Jag ringde och skulle berätta om min första dag hur de hade gått. Hörde att allting var fel igen. Ja och jag ringde ju och störde. Jag var jobbig, jag gnäller och marrar. De va vad jag fick höra. De va då ännu som orden inte var så sårande ännu. De blev värre o mycket värre senare. Jag grät och skakade och önskade att jag inte farit på praktik. Funderade att varför e de genast såhär då jag inte e hemma. Jag borde ha pendlat och kommit hem varje dag. Nu inser jag att inte skulle de heller ha hjälpt.

Jag var heller säkert int perfekt med allting. Knappast så enkel att leva med heller alla gånger. Men vem e nu de? Vi e alla bara människor o min åsikt är att man ska ha rätt att få visa sina känslor oavsett om det är ilska, lycka, ledsen eller glad.

Enda personen man lever med livet ut är med sig själv...

2015-10-31T15:07:00.000+02:00

Min historia kommer inte att ta slut på länge. Jag vet inte hur mycket jag kommer orka berätta och hur länge jag kommer att skriva. Men skriver nu då jag känner att jag behöver det. Som sagt jag vet att jag inte heller varit perfekt, men man kan inte heller utsätta sig själv för vad som helst..

Jag bodde i Åbo 1 år.. Jag flyttade tillbaka till Kimito pga av kärleken och gav upp det studieliv jag hade så sett framemot. Det kändes så rätt att ge upp allting då. Nu när jag ser tillbaka så ångrar jag mig. Men gjort e gjort och ogjort kan de inte bli mer heller.

Livet log och jag var lycklig. Jag hade en underbar sambo. Som i förra inlägget tror jag att det gick 1 år som det var riktigt bra. Jag trodde att allt festande var helt normalt och jag accepterade det. Efter en tid tröttnade jag på att festa varje helg. Det enda jag önskade var att ibland kunna vara hemma med varandra och göra saker tillsammans utan att alkoholen skulle vara en del av allt. Nå jag trodde att detta var okej. Att detta är så som alla andra också har det. Jag skapade själv ett sorts förhållande till alkoholen som var helt fel. Jag trodde det var så som det skulle vara. Jag förstod inte bättre.

Jag påbörjade min första praktik i Ekenäs på kirurgiska avdelning och jag stortrivdes. Det var en praktikplats jag älskade att gå till varje dag. Jag ringde och berättade om min dag varenda dag och märkte att något var fel. Det var mycket fel. Alkoholen hade igen tagit över och det var första gången jag blev sårad rejält. Att få reda på att pga av alkoholen hade personen jag älskat sårat mig så mycket. Men jag var så kär då att jag förlät allting. Det tog tid. Ännu idag har jag inte glömt det samtalet jag fick och insåg hur sårad jag blivit och bara grät veckotal i sträck. Idag då jag tänker på det så känns det som om någon sticker en kniv i hjärtat och jag har inte ännu heller helt och hållet förlåtit det. Men då tänkte jag bara att ja men man gör dumma saker när man är full. Nu inser jag att det är ingen ursäkt. Det är ingen ursäkt att få bli sårad av någon pga av att någon varit full och gjort såkallade saker som man inte menade.

När jag ser tillbaka på allt detta så inser jag att livet går vidare, jag har en massa vänner runtomkring mig som bryr sig och en underbar familj som alltid stöttat mig. Ibland har de fått stå ut med lite för mycket. Men från och med nu ser jag framåt. Allt kommer bli bättre. De vet jag. Fast det nu känns hopplöst så kommer tiden då endel sår läks men inte alla.

Denna historia har bara börjat ännu. Jag vill inte svartmåla någon. Jag vill bara berätta min historia och kanske kunna hjälpa någon annan att förstå att man är värd mer än vad man tror. Som sagt enda personen du lever livet ut med är med dig själv. Så älska dig själv och gör saker för dig själv som får dig att må bra.

Nu ska jag berätta min historia...

2015-10-31T01:28:00.000+02:00

Nu kommer jag att berätta min historia. Denna historia har många bra och goda sidor. Jag har nyligen fått höra en massa rykten om mig själv. Men det är sådant som hör till då man bor på en liten ort. Men nu känner jag att det är så småningom dags för mig att berätta min historia. Dom som läser och följer denna berättelse vill jag verkligen inte bli dömd av. Utan varför jag skriver ner allting är för att kunna bearbeta och gå vidare med mitt liv. Jag vill även att folk skall förstå varför man kanske är som man är för tillfället...

Denna historia började för ca 3 år sedan... Allting som sagt började med rosa moln och kärlek till hundra..Jag började studera till mitt drömyrke. Jag skulle bli sjukskötare, det som jag alltid drömt om.. Jag flyttade till Åbo.. I samma stund träffade jag min livskärlek och visste inte då att mitt Åbo liv inte skulle vara så långvarit som jag trodde. Men historien kommer ändra form allt från ett rent helvete till ett dröm liv... Ärligt sagt så vet jag inte vilken enda jag skall börja skriva.. Jag känner bara att jag behöver skriva av mig.. Orkar inte längre bli dömd för hur jag är. Utan jag vill förklara mig...

För ca 3 år sedan träffade jag mitt livs kärlek. Det var i alla fall vad jag trodde. Vi var lyckligaste i världen. Jag lyssnade inte på vad någon sa. Jag var kär. Personen var perfekt. Jag var som sagt lyckligast i världen. Han hämtade blommor, smycken och visade kärlek till hundra. Vad var det egentligen som folk pratade om? Det var bara en massa påhitt.. Det var i alla fall vad jag TRODDE. Vi var lyckliga Det var vi mot världen. Men hur länge det var vi mot världen. Jag tror det var ca 1 år som det varade. Så länge var vi lyckliga på riktigt innan helvetet började..Då när det började insåg jag verkligen inte att något var fel. Jag trodde det var okej. Jag trodde det var okej att anpassa hela sitt liv efter någon annan och ge upp mina vänner för någon annan som ville leva ett annat liv än vad jag ville göra. Jag trodde i början att mina vänner, de som verkligen var mina vänner ville bara förstöra för mig.. Men nu.. Ja nu inser jag att hur många människor jag gett upp allting för.. Jo, jag är medveten om att man är två i ett förhållande. Jag har inte heller varit perfekt. Jag har sagt saker som jag inte menat. Men vilken människa gör inte det? Men man kan inte heller bli behandlad hur som helst... Ibland önskar jag att de rena helvetet skulle ha varit mer fysiskt än psykiskt. För att trampa ner en människa psykiskt. Ja, ni som blivit det. Ni vet vad jag menar. De såren är så förbannat svåra att läka. En fysisk skada kan man plåstra om. En psykisk besvikelese eller skada svider mer och kan vara svår att ens få att läka på nytt överhuvudtaget.

Ni som läser och OM ni läser skall varken tycka synd om mig eller bemöta mig på ett annat sätt än vad ni gjort tidigare. Vill bara berätta min historia. Min del av historian. Vad ni vill tro och inte tro på väljer ni själva. Men det som jag skriver är hur jag kände det och hur jag upplevde det.

Helgen över igen..

2015-07-12T18:32:00.001+03:00

Ja.. ja kan int förstå hur snabbt dessa veckoslut far.. de bara flyger iväg.. hinner ba bli fredag så e de mittiallt söndag..

Ja va ha man greja då.. såklart de där gamla vanliga förstås.. sen ha vi ju även hunnit ha mamma på besök o besökt henne.. hälsat på fanny o deras familj :) tack för de hörni! :) helgen ha även bestått av metande, x antal länkar, simning, bastubad samt tennis spelande! En skön o. lugn helg.. laddar opp inför nästa helg för tror den blir mindre lugn :D

Nå nu får man väll lag nå o äta.. njuta av kvällen innan man får fa o sova igen då de e arbete som gäller i moron :D

Helgen över igen..

2015-07-12T18:14:00.001+03:00

Ja.. ja kan int förstå hur snabbt dessa veckoslut far.. de bara flyger iväg.. hinner ba bli fredag så e de mittiallt söndag..

Nå nu får man väll lag nå o äta.. njuta av kvällen innan man får fa o sova igen då de e arbete som gäller i moron :D

Besviken..

2015-07-08T22:11:00.001+03:00

Nu tänker jag int vara tyst mer. . Börjar bli trött på att bli behandlad så man får på gång bli besviken.. Har den senaste tiden upplevt att endel personer runtomkring en har gjort mig väldigt besviken.. Sommaren har tydligen blivit en sån tid som man tydligen "it duger till nå".. ja så känns de..

Man har försökt visa att man brytt sig o hållt kontakten men de tyx it vara tillräckligt. . Skall endel personer alltid vara den personen som skall ta o tåla allting får ja fråga mig själv många gånger? Tydligen skall jag och mången andra också tåla en massa skit som innerst inne sårar en massa.. Kan int bara förstå hur man teks o sen påstå att man bryr sig?

Man har tillexempel fått höra att de sku va så roligt att göra nått roligt tillsammans med dig.. okej ha man tänkt o försökt ordna nåt roligt.. Men då de kommer ti kritan så kommer de en massa vita lögner och dåliga ursäkter att man int har ens tid o ses..Men konstit hur man senate samma kväll,dag ser hur endel personer då gör det man kanske hade planerat men med några andra och sällskap som erbjöds dög int.. Och man kunde inte ens fråga om man ville va me? De roliga e väl det att dessa personer int förstår att man nog fattar vad de egentligen innebär.. Känns som om man ibland lever i lågstadie igen där endast vissa personer duger vid vissa tillfällen..

Säger int att jag själv e perfekt på någo vis.. Men sku va intressant o veta varför endel personer tror att de har rätt o behandla en hur som helst..

Ärligt sagt.. Sådana situationer äter ens självförtroende långsamt..

O en liten påminnelse för alla läsare.. Syftar int på specifika personer utan som många gånger tidigare nämnt så skriver jag om situationer hur jag upplevt dem och tankar kring dem!

Blick tillbaka. .

2015-05-30T22:35:00.001+03:00

Den här våren ha helt enkelt sprungit iväg! Skolan har löpt egentligen väldigt bra och slutarbetet är klappat och klart.. Som sagt så innebär de att till julen är jag sjukskötare..

Vad annat har jag hunnit i vår redan? :) Var i början av året på kryssning till Sthlm med Ronnie för att lyssna på Sonata Arctica vilket var en helt underbar helg! Vad annat? Känns som om jag inte hunnit göra nåt annant än satsat stenhårt på att fixa alla kurser inför sommaren. .

Här hemma i huset då? Ja här börjar allt vara så gott som klart.. Nu har vi nedrevåningen dvs 150 kvadrat renoverat och jag stortrivs! :) nu har vi även påbörjat målande.. Så denhär sommaren skall alla fönstren kittas och målas :) Så i sommar står renoveringen inomhus stilla och vi fär satsa på utsidan av huset samt gården! :) ja just nu har jag int så myki mer o berätta.. Ha de bra! Gonatt för mig..Jobbet kallar i moron morgon igen! :)

Sparka igång bloggen..

2015-05-30T16:37:00.001+03:00

Tror de e dags för mig att sparka igång bloggen igen.. :) känner ett stort behov av att få skriva av mig igen :)

Nu har sommarlove börja o man ha hunni jobba redan ett par veckor :) ska ikväll till storsyrran o grilla :)

Men skriver mer senare idag.. hoppas nu någon ens läser mina blogginlägg överhuvudtaget? :D

Flunssa o halsont..

2014-11-09T22:42:00.001+02:00

Då hadd man skaffa ordentlig flunssa o halsont. Ha knappt fått ljud ur mig så blir ingen praktik i moron.. kurerar mig med te o halstabletter så man sku bli i skick så fort som möjligt.. nu titta serie en stund till.. :)

Vetenskap hit o dit..

2014-11-05T15:26:00.001+02:00

Har försökt påbörja min vetenskapliga rapport.. en början jo men huh va den är krävande men de ska ordna sig.. ikväll blir de nattskift på praktiken. . :) helt kul de me aå får man se hu de fungerar den tiden på dygne me..

Kiva har införskaffat mig flunssa me..eller ja har jätte sjukt i halsen o mår konstit men man måst nu försöka orka lite till ännu.. :) nu ska ja ba kolla tv o ladd upp inför natten.. ha de bra!