Mist ett barn

Länk till Blogginlägg av Malin Wollin

2012-08-15T21:59:00.002+02:00

Malin Wollins råd publicerades på hennes blogg den 15 augusti 2012.

Väldigt bra råd!

Så här skrev hon:

Vänner till mammor

Malin. Min bästa vän ringde just från gynakuten. Hon är i vecka 21 och hennes barn är på väg ut. Vad är viktigt att tänka på för mig som vän?
Undrar en trogen bloggläsare
Svar: Du ska tänka på att hennes helvete kommer vara mycket längre tid än det tar att föda fram ett alldeles för litet barn.
Att hennes helvete bara har börjat.
Att hon just nu är förpackad i chock bland människor som tar hand om henne, inbäddad i omsorg och droger.
Att hon sedan hon kommit hem är hudlös, utsatt och ensam även när hon har människor nära.
Att det inte finns något rätt att säga men att det finns mycket som är fel.
Att hon vill bli lyssnad på och förstådd även om hon vet att ingen kan.
Att hon vet att hon är ensam och att ingen kan rädda henne.
Att hon behöver omtanke länge.
Att när du tror att hon inte är ömtålig längre så är hon det.
Att hon kommer känna sig trampad på trots att människor bara vill väl.
Att hon tycker att alla sviker för att ingen kan förstå hur hon känner sig.
Att hon sedan får dåligt samvete för att hon tycker att alla sviker när de bara gör så gott de kan.
Att du aldrig någonsin får försöka trösta med ord.
Att du genom att trösta med ord tar sorgen ifrån henne.
Att hon kanske aldrig blir klar och att det alltid kommer vara ett större helvete för henne än för hennes omgivning.

Livet är vackert - om att känna lycka

2012-07-13T12:54:00.001+02:00

Jag försöker så ofta som möjligt hinna med att njuta av allt vackert i livet tillsammans med min fina familj. Vissa dagar hamnar vi tyvärr i stressig vardag, men allt som oftast tycker jag att vi varvar ner och inte tjafsar om småsaker. Något vi eftersträvar att undvika helt, då småsaker är just småsaker :).

Samtidigt pågår livet för "alla andra" som aldrig behövt ta sig upp från ett kaos. I alla fall inte på det sätt som det är att resa sig efter att ha begravt sitt barn och barnens farföräldrar.

Det är dock lättare att höra människors beklaganden numera t ex om hur stressigt de har det eller hur jobbigt något är. Det kan vara något så "jobbigt" som att den äkte hälften är slarvig med något eller ett trotsande barn.

Nu kan jag istället vara glad för deras skull, att de inte har värre svårigheter än så. Förut väckte dessa beklaganden ilska och jag kände att livet är fantastiskt för dessa människor att måste de haka upp sig på "småsaker". Jag kände irritation över att de inte uppskattade sitt liv mer. Nu känner jag lycka för dem. Lycka över att de har ett så bra liv att det enda de har att klaga på är just dessa småsaker. Ibland kan det dock finnas något där under ytan som är deras egentliga problem. Klagandet över något "litet" kan vara missnöje över något annat större som de inte orkar ta tag i.

Jag har insett att jag har svårt för allt för "lyckade" egocentriska människor som lever i någon slags bubbla och aldrig pratar om någon djupare känsla med andra i omgivningen. Utan bara har så väldigt lyckat liv och bara babblar på och räknar upp allt de har inbokat och inte frågar tillbaka. När man har genomgått svåra saker blir den verkliga "djupa" lyckan viktigare. När den djupa lyckan finns (så känner jag nu efter fem år) så kommer den "ytliga lyckan" på köpet. Men vad vet jag - det finns kanske äkta lycka inblandat hos de som bara pratar om sitt lyckade liv, men för mig känns det inte riktigt så.

Nu efter fem år känner jag mig inte lika trist längre, eftersom jag kan känna mig gladare även för ytliga saker. Men det beror på att den djupa lyckan finns där. För mig har tiden stått ganska stilla när det gäller det ytliga och glada. Hur mycket jag än försökt att vara ytligt glad har det känts som att jag inte lyckats nå dit förrän nu. Jag har nästan varit där några gånger men dragits ner igen pga saker som sårat mig. Det kommer inte att inträffa igen. Jag har nu äntligen lärt mig att inte hamna i situationer som drar ner mig. Det känns bra, och det har varit en lång väg dit. Jag ska lita på min magkänsla och borde ha gjort det för längesedan. En del människor vill endast leva ytligt och då är dessa inte något för mig. Jag behöver människor med både djup och yta. Orsaken till att jag inte litat på magkänslan kring en del människor är väl att jag trott att de även velat dela djupa saker. Nu vet jag bättre och inser att en del vill leva ytligt. Nu när jag både känner djup och ytlig lycka kan jag använda det ytan till att stoppa något som riskerar att påverka mig djupare. Tänk om jag kunnat ha den styrkan för några år sedan, då hade jag kunnat komma vidare fortare och inte ägnat energi åt det som dragit ner mig. Jag känner mig fri från det nu, och vet vad som är lycka för mig. Men det är för mig det är viktigt med både djup och ytlig lycka. Min lycka är min inte någon annans. För någon annan kanske det är just det ytliga som är lyckan i livet. Jag kan dock inte låta bli att undra vad som finns under ytan (skratt). Men det ska jag bara undra för mig själv. För den som lever ytligt är inte medveten om att de kanske även behöver en djup lycka för att vara riktigt lycklig. Enligt mig i alla fall. Men alla är olika. Det finns många sätt att leva på. Det viktiga är att det känns rätt för en själv. Jag är där nu, till slut!

En bra text om att ha förmågan att hjälpa

2012-06-11T20:40:00.001+02:00

Hämtat från

http://www.hornborg.net/till_eftertanke__kirkegaard_.html

Till eftertanke

Sören Kirkegaard, existentiell filosof, f 1813, d 1855

Om jag vill lyckas att
föra en människa
mot ett bestämt mål,
måsta jag först finna henne
där hon är
och börja just där.
Den som inte kan det, lurar sig själv
när hon tror, att hon kan hjälpa andra.
För att hjälpa någon måste
jag visserligen förstå mer,
än vad hon gör,
men först och främst förstå
vad hon förstår.
Om jag inte kan det,
så hjälper det inte, att jag kan och vet mer.
Vill jag ändå visa, hur mycket jag kan,
beror det på att jag är fåfäng och högmodig
och egentligen vill bli beundrad av den andre istället för att hjälpa honom.
All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa
och därför måste jag förstå,
att detta med att hjälpa
inte är att vilja härska
utan att vilja tjäna.
Kan jag inte detta
så kan jag heller inte hjälpa någon.

*******************************

Jag tycker detta var en text som jag kan relatera till. Jag har tack och lov haft människor som haft förmågan att hjälpa när jag hade det jobbigt. Men även de som inte kunnat hjälpa.

Jag känner en stor värme i mitt hjärta över de människor som hade förmågan att hjälpa. Utan dessa hjälpande människor hade det varit mycket svårare att komma dit jag är idag. För de som saknat förmågan och istället stjälpt mig har tagit mycket energi periodvis. Så de hjälpande människorna har varit så enormt värdefulla. Jag vet numera hur jag kan hantera människor som inte kan hjälpa. Jag ska hålla mig på ett avstånd från dem och inse att de inte har och kanske inte någonsin kan/vill hjälpa andra som går igenom svårigheter.

Personlighetstyper

2012-05-22T20:30:00.001+02:00

Jag kom att tänka på hur olika människor personlighetstyper det finns. Det går att dela in människor i olika färger.

Länkar:

http://www.chrissundqvist.se/Ny%20Karriar.pdf

http://personligutveckling.ifokus.se/articles/4d712e2cb9cb46221d0443b3-vilken-farg-ar-du

http://www.naknacoachen.se/2011/08/20/antligen-fattar-jag/

http://www.chef.se/dynamisk/index.php/index/artikel/ge-kritik-pa-raett-saett/

Jag är mest grön personlighet. Det är väldigt intressant att tänka på hur olika personer är för att förstå varandra bättre. Det är ibland så väldigt tydligt hur människor har svårt att samspela pga att de är olika färger.

Jag blev lite full i skratt nyligen för att det blev så otroligt tydligt att jag nyligen tänkte så totalt olikt en som är väldigt utpräglat röd. De flesta (alla?) har lite inslag av alla färger, men är man mer åt ett håll så är det verkligen tydligt att man inte klickar med varandra. Om alla vore lite mer medvetna om sin (och omgivningens) färger skulle det vara lite enklare.

Sedan undrar jag om man reagerar olika när det gäller sorg om man har en viss färg.

Underbart

2012-04-25T21:31:00.003+02:00

Jag har en vän som gör något så fint som att vara stödfamilj. Kanske skulle vi någon gång i framtiden vara det. Just för tillfället räcker min tid inte men någon gång kanske. Jag har iaf stor beundran för min fina vän med familj som är det.

En liten underbar kille

2012-04-23T20:21:00.001+02:00

Håret uppsatt i en svans, osminkad (får inte alltid ha smink på jobbet), en gammal topp, rätt nya byxor. Så plingar min äldre sons kompis på 6,5 år utbrister "vad fin du är". Underbart! Man kan bli glad för så lite fast man känner sig mindre fin själv.

Han gjorde min dag idag. Så gulligt!

En så underbar människa!

2012-04-23T20:09:00.001+02:00

Det mest oväntade hände när vi var bjudna på bröllop. Det var i maj -09, en månad innan tvåårsdagen. Där pratade min man med en kille som inte kunnat delta på svensexan. Ingen vi kände, eller vi hade träffat honom en gång på en fest. Han visste ändå vad som hänt oss och mindes t o m Noras namn. Han beklagade att vi förlorat Nora och att brudparet hade varit så ledsna för vår skull.

Jag var så enormt glad i flera veckor efter det, och varje gång jag tänker på det blir jag så varm i själen. Så himla underbara människor det finns där ute. Att så "lite" kan vara så otroligt stort och betyda så mycket.

Men speciellt den kvällen blev så mycket lättare. Det var första gången vi var på en fest med en hel del okända (och på en sådan plats kändes det som att jag hade en stämpel i pannan) och hans fina kommentar gjorde att jag var så jätteglad. Just kring två år var den värsta tiden i sorgearbetet. Det beror på att det var först efter två år jag kunde börja ta in vad som hänt. För första året var jag gravid igen och efter det försökte vi leva så lyckligt med en bebis. Men vid två årsdagen kom saknaden och sorgen ikapp mig. Men sedan dess har det blivit lättare för varje år. Tack och lov med några svackor som jag kommit upp ur.

Nu känner jag verkligen mig gladare än på länge. Dock är den ständiga frågan vem sjutton var jag innan det hände. För samma människa är jag då inte!

Jag tror gott om människor och har nu allt mer energi. Det känns så skönt! Orkar inte lägga energi på massa onödigt strunt!

För några månader sedan var jag på en föreläsning om sorg och där sa föreläsaren "Om alla på en fest vågar gråta (inte bokstavligt) lite tillsammans så kan alla skratta sedan. Men om alla är tysta så gråter den som har sorg inombords. Vad han menade med det var att om alla bara vågar prata om det som är svårt någon sekund, så kan alla (inklusive den som har det svårt) skratta sedan. Det stämde så in på vad som hände mig på bröllopet. Jag kände en sådan glädje den kvällen över hur en person som inte hade någon som helst anledning beklagade vår dotter. Att han vågade det gjorde att jag kunde skratta på ett helt annat sätt än jag hade gjort om han inte sagt något.

Så det är mitt tips till anhöriga för denna gång.

Att så "lite" kan vara så ofantligt värdefullt. Det lilla gjorde en sådan skillnad!

Blodomloppet

2012-04-22T14:17:00.001+02:00

Nu har vi bestämt oss att om vi hittar barnvakt springer vi Blodomloppet på Noras årsdag. När jag nu under flera veckors tid sett datumet på affischer har jag tänkt "typiskt att det är samma dag". Men så tänkte vi om, för tänk att om hon levt hade vi haft barnvakt och sprungit :).

Allt börjar falla på plats ännu mer för hur vi kan leva som vanligt och det känns bra.

Hoppas att det kommer kännas så under Blodomloppet och 5-årsdagen.

Jag har släppt taget jämfört med för två år sedan - skönt!

2012-03-16T16:04:00.002+01:00

I veckan hade jag samtalsträff och det väcker alltid tankar hos mig om hur jag tänkte och kände vid olika tidpunkter. Jag insåg efteråt att jag fick svar på något om mig själv som jag undrade när det skulle ske men sedan fallit ur mina tankar.

Det är att jag faktiskt har släppt taget om min dotter. Eller är det hon som släppt taget om mig? Vad menar jag med det? År 2010 på våren dvs ca 3 år sedan Nora dog minns jag att jag satt på bussen till jobbet och hade en liten svacka och undrade om jag skulle kunna bli ännu mer fri från sättet att hantera min saknad. Jag hade för länge sedan insett att Nora finns alltid med mig resten av livet (det inser man nog rätt omgående). Jag minns att jag frågade mig hur min saknad skulle te sig. Jag tyckte då att det var jobbigt med att saknaden kom och tog tag i mig och mina tankar en hel del även då. Men nu inser jag att jag kommit längre. Vad jag vill säga är att hon inte finns där på samma sätt. Hon tar inte tag om hela mig lika ofta. Det är skönt. Men säkert kommer svackor ibland. De är inte lika djupa. Hoppas att det fortsätter så. Men det har jag inte en aning om och det är lite jobbigt.

Nåväl.

Samtalsträffar är som jag skrivit förut guld värda. Även för mig. Det kommer de alltid att vara. Det går nog aldrig att samtala för mycket. Varje samtalsträff bearbetar jag vidare och det fina är att vi reder ut varandras tankar. Det är dock inte alltid vi som mist barn tänker lika. Men jag tror att vi kan förstå hur vi tänker även om vi tänker väldigt olika ibland. Det som är ännu bättre är att det inte är lika energikrävande efteråt. Man får mycket energi av att vara där men det tar annan energi att delta. Hmm. snurrigt. I alla fall är det inte lika påfrestande efteråt. Det är väl åren som gjort att det är lättare att inte hamna i samma känslor som de som deltar. Det måste bero på att jag bearbetat dem så många vändor. Känslorna alltså.

Om 2,5 månad är det Noras 5 årsdag. För första gången ska jag jobba den dagen. Undrar hur det ska gå?

2011 Gott Nytt År

2011-12-31T17:05:00.001+01:00

Detta år har varit ett år som jag har mått bra.

Jag vet hur det är att vara på botten och att undra om det kommer att kännas bra igen.

Till alla er som är där nu vill jag önska att 2012 blir ett bättre år.

Alla känslor man har när det värsta har hänt bär vi med oss hela livet. För något extra känslosamt minns man bättre just av den anledningen just för att det varit så mycket känslor på en gång. Jag hörde en psykolog som uttalade sig om just det. Jag såg en intervju på teve där frågan var hur det kommer sig att man kan känna det som igår allt det som skedde just när något svårt hänt. Svaret var det att man minns eftersom det var så mycket känslor vid en och samma tidpunkt. Jag blev väldigt nyfiken på att läsa om detta, men jag har inte hunnit.

Gott Nytt År!

Är ledsen att jag skrivit så lite denna sommar/höst men jag har inte prioriterat att sitta vid datorn... visserligen går det att blogga via telefonen men jag har inte riktigt fallit för det.

Den här bloggposten innehåller nötkräm

2011-12-18T20:41:00.001+01:00

Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.

Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.

Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial
här: http://unicef.se/sprid-budskapet/blogga-och-radda-barns-liv-i-jul
Tillsammans räddar vi barns liv.

Ps. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop. Du kan välja ett snyggt gåvobevis designat av bland annat Tove Styrke eller Elsa Billgren att ge bort i julklapp.

Foto: Unicef

Fin artikel

2011-12-18T18:17:00.000+01:00

Klicka på länken så kommer en artikel om Hayats mamma vars blogg jag följde förut (nu finns den inte längre öppen). Så om du läser detta Maria: tack så mycket för en fin artikel (är själv från din trakt så jag läser Kuriren och NSD emellanåt på nätet)! Hittar inte något sätt att kontakta dig på. Vet inte heller om man kan få läsa din blogg? Men den kanske är för dina nära numera.

Julsaga: Brådskan

2011-12-18T11:24:00.000+01:00

En vacker julsaga finns på Solvändas sida. Klicka på länken Brådskan

111111 tankar på ett märkligt datum

2011-11-11T22:37:00.001+01:00

Denna vecka har jag skickat ut en förfrågan om några fler under nästa år kan tänka sig att prova leda en samtalsträff och att jag har tre. Än har jag inte fått något svar. Tänk om man hade all tid till att ha samtalsträff då hade jag absolut velat ha det varje månad jämt (som det känns nu). Men med två barn som i framtiden kommer att ha allt fler aktiviteter (än har bara ett barn två kvällar) så är det bättre att vara förutseende redan nu. Allt för att förebygga att jag slutar tvärt och ingen fortsätter. Så jag hoppas på att någon vill prova så att vi kan dela på ansvaret för de värdefulla samtalsträffarna. Samtalsträffarna ger så mycket av "allt" t ex hantera sorg, känna gemenskap och inte känna sig så ensam och annorlunda mot alla som får levande barn, känna glädje och att skratta tillsammans trots det tunga. Att kunna skratta tillsammans kan man inte ana att man ska göra innan man går på en träff. Men det har vi gjort varje träff tror jag, blandat med "tyngre" samtal givetvis. Det känns ibland rätt surrealistiskt ibland att vi skrattar, men det är samtidigt befriande för vi förstår allihop att man "måste" kunna skratta åt det eländiga. Svårt att beskriva. Träffarna är iaf något jag vill hålla liv i. Helst inte ensam i framtiden.

Alla helgona femte året

2011-11-04T10:19:00.001+01:00

En månad sedan jag skrev. Detta är inlägg nr 100 ser jag nu. Idag åker vi till kyrkogården och tänder ljus. Det är så fint med alla ljus denna helg. På söndag blir det femte gången vi åker på Spädbarnsfondens minnesgudstjänst.

Klockan 14.00 i Mariakyrkan i Umeå 6 november läses namnet upp och samtidigt tänds det ett ljus för varje saknat barn. Varje år är det namn som jag inte hört förut. Jag minns tydligt hur första minnesgudstjänsten var. Hur ont det gjorde att höra sitt barns namn läsas upp men ändå hur vackert denna stund kändes eftersom vi var så många som kände samma sak på samma plats. För varje år blir det jobbiga lite lättare och jag känner att All helgona är en helg då jag känner extra tacksamhet och glädje för allt som är bra i mitt liv. Men samtidigt känns saknaden lite extra denna helg. Saknaden efter vår dotter och våra barns farmor och farfar.

Sanning och konsekvens - Tv-tips!

2011-10-03T17:44:00.001+02:00

På Tv 3 onsdag 5 oktober 20.00. . Om myten att barnet rör sig mindre i magen på slutet. Om myten avlivas kan fler barn räddas. Det gäller art sprida att man bör känna barnet lika ofta som tidigare. Man ska istället räkna sparkar och att åka in och kolla barnet om det rör sig mindre. Tänk om jag hade vetat, då hade Nora sannolikt funnits hos oss. Jag påtalade för min barnmorska att hon rörde sig mindre men hennes svar var felaktigt!

I den mest akuta sorgefasen

2011-09-26T20:56:00.002+02:00

Jag fick en kommentar på mitt förrförra inlägget (den tredje kommentaren). Om att jag gav rådet att dela med sig av de svårigheter man gått igenom. Att en del som sörjer kan känna tvärtom. Det rådet menar jag inte att det ska användas i den mest akuta sorgefasen. Det rådet menar jag hjälper när den som sörjer tagit sig igenom den värsta tiden. Väldigt svårt att egentligen ge råd som fungerar för alla. Så det viktigaste rådet är ändå att vara lyhörd och säga "säg till om jag sårar dig" och inte babbla på om sitt om den som sörjer inte alls är redo för någon annans problem.

Men trots allt så uppskattade jag när en person vi hade att göra med några veckor efter Nora föddes, tänker inte avslöja exakt vad för sammanhang. Jag vill inte lämna ut någon. Så det kan vara precis vem som helst vi hade att göra med. Dock ingen vi kände sedan innan. I alla fall, så berättade denna person att denne inte kunde föreställa sig hur det skulle vara att begrava sin nyfödda bebis men att det h*n hade upplevt var tre missfall kring v 12 innan de fått levande barn. Det tyckte jag om att en okänd lämnade ut sig själv och att denne var tydlig med att poängtera att det måste vara mååånga gånger svårare att bli föräldrar till ett dött barn och inte få ta med sig barnet hem och se barnet växa upp.

En andra chans

2011-09-17T09:18:00.001+02:00

Jag håller på att se programserien "En andra chans". Jag ser den i efterhand Svt play. En jättebra serie om de som varit med om svåra olyckor och förlorat förmågan att gå, men fått en andra chans, dvs att de lever. Jag tycker verkligen om deras närvaro och jag kan känna igen mig i deras sätt att fundera. Jag tror att oavsett vad man drabbas av för svårighet i livet gör att man blir mer närvarande och uppskattar livet på ett annat sätt. Men vägen dit att känna så tar självklart tid. Att känna glädje igen tar tid. Men när man känner det så känns det starkare. Alla känslor blir starkare. Det kan jag också känna att de som är med i programmet tycker.

Dryga 30 år på utsidan men 90 år på insidan

2011-08-30T21:19:00.002+02:00

Tack för kommentaren på mitt förra inlägg här. En väldigt bra kommentar.

Ibland känner jag mig som en 30+ på ytan i en 90-årings insida... Omgiven av 30+ på både in-och utsida. Ibland önskar jag att jag vore som dem. Fast ändå inte. Jag accepterar mitt öde och försöker hitta positiva sidor med den livserfarenhet jag har. Ibland går det hur bra som helst men ibland är det lite tungt.
Ibland vill jag vara som de flesta andra som inte har dotter och svärföräldrar i himlen.

Nyligen hade jag ett samtal som mitt gamla jag innan Nora aldrig skulle ha haft. Det är verkligen något som är väldigt positivt att jag på ett helt annat sätt kan möta en människa som upplever något jobbigt. Mitt förra jag hade gjort som de flesta andra inte sagt så mycket för att jag inte skulle ha vågat eller trott att det räcker att några pratar... "Att vara tyst i bakgrunden är nog det bästa" hade mitt gamla jag tänkt. Ack så fel det är att stå tyst i bakgrunden. Alla jag stöter på som också mist barn säger detsamma, dvs att minsta ord (gärna flera ord), sms, klapp på axeln, kram är värt så mycket. Man minns alla som bryr sig. Dessvärre innebär det att man minns alla de som stått tysta på sidan om och låtit "någon annan" prata för att "det räcker nog".

Det har hänt att personer i efterhand (några/något år efter Nora dog) berättat "hur otroligt hårt de tog att mitt barn dött" men inte fanns ens med ett enda ord när det hände. Deras tystnad då gjorde så otroligt ont. Att möta människor i omgivningen som inte sa något var så tungt och det gjorde så ont. Men de som var tysta tror nog att vi som drabbas "inte märker" om de är tysta.

En annan sak jag vill tipsa om är att om du som finns i omgivningen märker att du sårar den person som mist ett barn rekommenderar jag att tänka både en och två vändor innan du fortsätter att "diskutera" för att "vinna" diskussionen. Be istället om ursäkt och fortsätt inte.

Jag minns specifikt hur jag när kände att "nu mår jag rätt så bra och förhöll mig till min saknad på ett "glädjefullt sätt", dvs mindes Nora med värme i hjärtat. Det tunga, sorgsna livet var inte lika tungt längre". Detta var när det hade gått 2,5 år efter att Nora dött. Men då hamnade jag i en svacka pga en person ansåg sig ha rätt att diskutera. Då insåg jag inte att det gäller att säga stopp i tid för en del personer har inte spärrar att veta när de sårar. Jag är inte ensam om att ha drabbats utan vi är många som drabbas av människor utan trösklar. Jag hoppas innerligt att den som sårat mig har lärt sig något och att det inte går på som förr och sårar fler i livet lika mycket. Men jag fick betala ett högt pris.

Något jag uppskattar är när människor vill ventilera svåra saker som finns i deras "ryggsäckar" i form av någon annan tragedi. Jag upplever att många jag möter som får höra vad som hänt kan berätta om svårigheter de har haft i sitt liv. Jag råder verkligen omgivningen att säga att "jag har inte förlorat ett barn så jag kan inte veta vad du går igenom. Sedan berätta vad det svåraste har varit för din egen del. För att visa på att även om livet inte varit exakt lika tufft så finns annat som varit tufft".

När det hade gått precis tre år frågade jag mig själv "hur ska jag förhålla mig till saknaden och sorgen efter henne nu?" "hur ofta ska vi tända ljus, hur ofta ska vi prata med barnen om henne?" Det tyckte jag var lite jobbigt då att inte riktigt veta hur jag skulle fortsätta men sedan dröjde det inte länge förrän jag började skriva och ventilera mina tankar här. Nu sitter jag här fyra år senare och det känns inte längre lika svårt att förhålla mig till saknaden. Men visst ibland kommer det en liten dipp. Det har hittills gått lättare för varje år och det är skönt. Men jag blir aldrig samma människa igen. På gott och ont.

Det skulle vara skönt att inte tänka "vem är jag", "vad tycker jag" och analysera mig själv på det sätt som det blir att man gör när en stor sorg drabbar en. För ens omgivning genomgår inte den processen. Det leder till att jag som sörjer inte riktigt kan identifiera mig människor i min omgivning. Eftersom omgivningen är så upptagna av att leva som de alltid gjort. Visst är det så att många i omgivningen stannar upp och är tacksamma över sina levande barn och de nära och kära när Nora dog. Men när det gått en tid lever de som vanligt. Det är detta vanliga liv som jag aldrig kommer ha fullt ut. Det är även positivt för jag uppskattar mitt liv mycket mer numera. Men ibland är det jobbigt att förhålla sig till omgivningens sätt att leva i vardagen. Detta förstår man bara om man genomgått något traumatiskt.

Sedan "betraktar" jag människor i omgivningen på ett annat sätt eftersom det automatiskt blir att man tänker mer på hur andra lever sina liv och vilka prioriteringar olika människor gör. Jag uppfattar oftare än förr goda sidor hos människor men även mindre bra sidor vilket kan vara både bra och dåligt..

Jag har dock hittat mig själv och jag vet vad jag vill i mitt liv. Jag vet hur jag vill bli behandlad och på det sättet försöker jag behandla min omgivning. Jag har lärt mig att säga stopp när någon gör ett övertramp, det tog nästan fyra år men nu är jag där och jag mår bra.

Hur hade jag pratat om Nora idag om...

2011-08-06T13:26:00.001+02:00

Hur hade jag pratat om Nora idag om människor varit mer öppna?

Jag har varit frånvarande ett tag då vi varit i vår underbara stuga stor del av sommaren, bara vänt hemåt för tvätt och sedan återvänt. I stugan har vi bara min mans Iphone och med den går det rätt sakta och så vill både han, jag och barnen låna den. Så denna blogg har fått vila. Kanske skaffar jag en egen till nästa år men det får jag se om jag skriver då.

En tanke som slog mig idag är att jag faktiskt inte alls har det lika svårt när jag "måste" undvika att säga något om mitt döda barn. Det gör inte lika ont att stå tyst. Men det är nog mycket för att jag har vant mig vid att jag inte "får" nämna henne. Egentligen innerst inne är det väldigt trist. Dock är det skönt att det känns lättare att inte nämna henne. Men egentligen skulle jag önska att människor öppnade sig mer... Så att alla som förlorat en familjemedlem, vän eller gått igenom någon annan kris "fick" prata om det om det passar in i samtalet. På mitt jobb kanske det i framtiden börjar någon ny på mitt jobb eller någon ny granne som också mist barn men vi kanske aldrig får veta detta om vi är tysta. Så jag kommer fortsätta försöka berätta när jag lärt känna en person. Från början när vår yngsta son var bebis var det så viktigt för mig att berätta om vår dotter för nästan alla med en gång, för då var saknaden så färsk och hon betydde så mycket för vem jag var. Hon har format mig och fortsätter forma mig. Men nu är det bara att inse att det kan leda till att jag bara blir förknippad som "hon med det döda barnet"... och så vill jag inte bli förknippad. Att jag berättar om min dotter är för att hon gjort mig till en bättre mer närvarande människa. Min dotters död har gjort att jag uppskattar glädjen i livet mycket mer! Jag tänker aldrig mer hamna i någon diskussion som får mig att må dåligt igen så då är jag tyst om min dotter och berättar först när jag lärt känna en person mer. Nu är det trots allt inte okända som sårat mig men ändå... Jag vill inte hamna i något liknande igen någonsin. Det är inte jag värd och inte min dotter heller. Så jag är tyst om henne. Frågan är om det är pga att omgivningen eller pga att jag hade varit det även med en omgivning som varit mer öppen?! Det får jag aldrig svar på.

Min uppmaning till omgivningen är dock att inte tystna. Fråga någon gång per år t ex på årsdagen hur saknaden är idag. Det gäller även om man mist en förälder eller annan släkting. Den döda personen finns kvar i tankarna. När man tänker på en saknad och älskad släkting (t ex min egen farmor) blir jag varm i hjärtat och inte sorgsen.

Tips om radioprogram

2011-06-22T21:06:00.001+02:00

Så kan antalet dödfödda minskas (intervju med Marie Herou, mamma till Pontus och intervju med professor Ingela Rådestad).) radioprogram som sändes 22 juni 2011.

Jättebra program och hade jag haft denna information när Nora var i magen så tror jag att Nora hade levt. För jag påtalade för min barnmorska att hon rörde sig lite... Barnmorska svarade men visst rör hon sig ibland och påtalade att det är trängre på slutet. Jag svarade att hon rör på sig ibland... Barnmorskan sa aldrig det jag inte visste att barnet ska röra sig ofta... Jag har skrivit ett gammalt inlägg om det här.

Elaka kommentarer av läsare

2011-06-18T11:32:00.000+02:00

Jag blir så väldigt upprörd över att det finns så många som är elaka mot de som bloggar om svåra saker.

Jag läser dels i Bloggen om Wilda, Wilda är en flicka med trisomi 13, att Wildas mamma inte orkar blogga mer pga elaka kommentarer och dels läser jag i Dolce Bambini att hon själv emellanåt får elaka kommentarer och att hon nu läst i en blogg av en som nyligen förlorat barnet i magen och fått elaka kommentarer.

Själv har jag inte drabbats av att okända skrivit till mig. Dock har jag varit med om att några kända skrivit på internet och det tror jag gör ännu ondare. Jag kommer aldrig heller skriva vad texterna jag fått handlat om för det är den som gjort så mot mig inte värd. Jag har lämnat det bakom mig och i efterhand ångrar jag att jag inte hade förmåga att säga stopp med en gång. Men den jobbiga erfarenheten har lärt mig hur jag ska hantera en sådan situation OM jag skulle råka ut igen. Jag kommer aldrig mer att börja diskutera med någon som ifrågasätter hur sorgbearbetning går till eller diskuterar döda barn med mig på ett sätt som sårar mig. Jag kommer alltid hädanefter vänligt meddela att "nej, sluta du sårar mig med din kommentar". Jag tänker inte lägga tid på att försöka få den som är elak att förstå mig. För den person som lägger ned sin tid på att diskutera på ett otrevligt sätt mår inte bra själv och är inte i kontakt med sina känslor på ett bra sätt. En sådan person är inte mogen att försöka förstå och bete sig på ett vänligt sätt.

Årsdag nummer fyra

2011-06-15T20:49:00.003+02:00

Vi har varit på semester i 2,5 veckor och lika länge har jag inte rört vid en dator och jag upptäckte att det var väldigt skönt med en frånvaro av dator! Även om jag saknade att läsa bloggar och saknar att skriva själv. Om jag lyser med min frånvaro denna sommar så beror det på att jag inte prioriterar datorn. Men jag kommer tillbaka, jag har många tankar kvar att skriva ned..

Årsdag 4 var bra. Vårt lilla hjärta skulle ha fyllt fyra år den 29 maj. Eftersom vi var bortresta så åkte vi till en för oss "okänd" minneslund och tände ett ljus, jag, min man, storebror och lillebror. På kvällen tog vi hämtmat med våra vänner som vi hälsade på hos. Våra vänner sa fina ord om Nora och tände ljus innan vi åt. Det uppskattade vi mycket.

På årsdagen skrev jag dessa rader i min Facebook-status

♥ Idag skulle familjens Nora fyllt 4 år. All kärlek till dig från oss var du än är lilla hjärtat vårt ♥♥

Jag fick 14 kommentarer och 9 gilla av mina 85 vänner. Det värmde verkligen och gjorde mig glad. Ännu gladare hade jag blivit om fler vågat gilla. Men det är väl det att våga gilla en sådan status... För Noras dag är alltid en dag som är extra känslofylld. Det är så svårt att beskriva exakt hur det känns den dagen, för känslorna ändras för varje år. Jag har inte haft facebook tidigare år så detta var första gången jag själv uppmärksammade min omgivning på hennes årsdag. Så då värmer det mycket att få respons. Det finns de som hörde av sig ändå (utan att ha blivit uppmärksammade på facebook) och det värmer alldeles extra.

Ett tips till anhöriga som jag nämnt förut är att höra av sig med ett sms eller så för det betyder mycket! Eller en blomma alternativt sätta in pengar till ett välgörande ändamål.

Jag läste i en annan blogg här om hur livet är efter döden. Jag känner igen mig mycket i det hon skriver. Det har tagit tid men jag har kommit vidare efter döden. Men jag lever med döden närvarande på sidan om. Med det menar jag min dotter finns med mig hela tiden inom mig på ett så fint sätt. Jag är starkare men ändå skörare. Starkare på det sätt att små banala problem ägnar jag inte tid. Skörare på det sätt att jag fortfarande kan hamna i en svacka ibland. Men det går allt lättare att ta sig upp igen. Skörare även på det sätt att jag vågar prata med andra om svåra saker de genomgått/genomgår oftare än i mitt "tidigare" liv. Det tycker jag om att jag vågar det.

För att sammanfatta de tidigare årsdagarna ur minnet är det så här jag blickar tillbaka på dem:

Årsdag 1: kände jag en stor, stor, stor tacksamhet över en livs levande lillebror som då var 1,5 månad. Samtidigt hade jag hoppats på att fler i vår omgivning hade hört av sig på Noras 1-årsdag för det hade jag verkligen uppskattat då. För det var så dubbelt att uppleva allt med lillebror ett år senare som vi missade med Nora året innan. Mitt hjärta skrek efter båda bebisar men fick bara ha en. Omgivningen agerade i mångt och mycket som att "allt" ordnat sig och för mig var det kaos bland känslorna. Det var amningshormoner, lättnad att ha fått en levande bebis, glädje över att storebror fått en levande bebis, rädsla att lillebror skulle sluta andas mm. Men allt skulle vara "normalt" och bra utåt...

Årsdag 2: Den är den årsdag som har varit jobbigast hittills. Det kom dessutom som en överraskning då jag trodde att den skulle vara lättare än 1-årsdagen. Jag tror att det beror på att jag inte hann med att sörja och ta in allt innan 1-årsdagen, eftersom jag stor del av året varit gravid och haft all oro kring om det skulle bli en till begravning (då risken 30 procent att moderkakan skulle en tredje gång). Men när jag bearbetat detta så dröjde det ca tre månader till innan jag börjat känna att livet var någorlunda normalt och att jag landat lite.

Årsdag 3: Den var fin, vi hade en mysig familjedag på Spädbarnsfondens familjehelg som sammanföll med årsdagen. Att möta många i samma sits på Noras årsdag var speciellt. Att känna samhörighet med de andra familjerna på hennes dag var väldigt fint. Det är svårt att beskriva. Alla vi som tillhör dessa familjer hade helst sluppit denna samhörighet. Alla hade vi velat ha våra saknade barn hos oss. Men det är en styrka att möta varandra tillsammans ta sig igenom saknaden. Att även kunna dela glädjen över sina saknade barn med andra som förstår den glädje man känner. För vi känner en enorm kärlek, är stolta och känner glädje över barnen vi saknar även om de inte fick leva med oss. Denna kärlek, stolthet och glädje bär vi inom oss och allra helst skulle vi vilja ha en skylt på oss där det stod "jag bär ett barn i mitt hjärta också". Men vi känner också en massa annat - sorg, smärta, avundsjuka på andra, ilska, sårbarhet. Att möta alla människor som också har genomgått förlusten av sitt barn på Noras årsdag var väldigt känslosamt. Men väldigt fint och gav mycket.

Det är först på hösten efter 3-årsdagen som det verkligen känts som att livet känns riktigt bra psykiskt sett. Det tog så lång tid att verkligen komma i kapp. Jag har två småkillar, en man, mina fina människor som deltar i mina samtalsträffar och att försöka ha ett övrigt socialt liv ibland. Samt ett heltidsjobb att sköta... Så ja livet är ett pussel...

Nu tog tiden slut. Måste hänga tvätt efter resan.

En fin text

2011-05-28T01:12:00.000+02:00

"Vår Trädgårdsmästare har planterat hela sin enorma trädgård full av de allra vackraste blommor, i alla tänkbara färger och fantasifulla utföranden. Var och en är skön på sitt sätt, och passar så bra in i sitt sammanhang, just där han tänkt ut att den skulle planteras för att komplettera helheten.

Jag älskar att vara i min Mästares Trädgård och bara njuta av allt det vackra och känna lukten av nyutslagna blommor! Har aldrig sett Trädgårdsmästaren, även om jag längtat ofta! Han måste älska trädgårdsarbete och vara mycket vacker själv! Bara en kärleksfull Trädgårdsmästare kan få till något så underbart!

Fast ibland kan jag se fotavtryck och vissa spår efter Honom. Spåren är de plockade blommorna!
Han verkar plocka sparsamt, men dock regelbundet. Alla typer av blommor verkar Han gilla att plocka. Fast jag förstår inte när Han plockar knoppande blommor. Förstår visserligen att Han vill plocka in dessa blommor och ha dem på nära håll. Men det gör så ont att se hur just den knoppade blomman gapar tomt i sin del av Trädgården.

Men jag vet att det ju är Hans trädgård och att Han har full koll på helheten, som ju inte jag alls har. Litar på att Han älskar sina blommor eftersom Han är så omsorgsfull och noga med allting.

Käre Trädgårdsmästare, låt mig få komma till dig, när min tid i Trädgården är slut. Jag vill vara där alla dina kära o vackra blommor finns i evigt förvar. För jag har läst i din Trädgårdsbok att där kan inga blommor dö.

Men hjälp oss som är kvar, att pryda Din trädgård och vara så vackra för varandra att det känns meningsfullt att vänta på att du plockar mig med."

Okänd

Jag hittade denna som kommentar i en annan blogg någon gång. Så författaren är okänd (för mig i alla fall).

Så närmar sig 29 maj - den fjärde årsdagen

2011-05-25T21:19:00.001+02:00

Nu på söndag 29 maj är det fyra år sedan Nora föddes. Ibland känns det väldigt avlägset nästan (men bara nästan!) som att "har det hänt oss, var vi med om henne?" Ibland är det finns allt kring henne så nära i minnet att det känns som nyss.

Idag är det den 25 maj, vilket var den dagen då hon var beräknad att födas för fyra år sedan. För fyra år sedan fanns hon i min mage livs levande och alldeles redo för världen, men sedan lossnade moderkakan troligtvis den 26 maj. Dessa dagar är alltid lite extra jobbiga. Men detta år har vi faktiskt gjort något alldeles speciellt som gjort oss glada.

Just idag den 25 maj har vi skrivit kontrakt för en sommarstuga och vi är så lyckliga för det!

Så nu känns det som att jag kommer att minnas den 25 maj som en rolig dag också.

På söndag den 29 maj hedrar vi Noras minne på hennes födelsedag med en mysig dag. Snart skulle hon ha fyllt fyra om hon funnits här, lilla hjärtat.