_{Wislava Szymborska}

Det här är säkerligen mest intressant för mej själv men trots det presenterar jag här inlägg från år som gått just på denna dag som idag är.

Att sätta in innanfönstren upptar tillvaron.

Det gäller även detta inlägg.

Höstblommande blommor att plocka in i buketter är också viktigt för mej.

Eller något utanför ramen, en besök av ett föremål som fanns här i Universumet långt innan jag flyttade hit.

Det här med detaljer gillar jag, särskilt lösningar som här. Från en fäbodvall jag några år besökte tillsammans med en väninna.

Under besöket i Himmelsberga friluftsmuseum på Öland i augusti fikade jag vid ett bord här på den kringbyggda gården. Det var offseason och inte alls många besökare.

Satt mitt emot den fina och genomtänkta scenen som såg ny ut. En scen med uppfällbart ”tak” och en öppning som vidgar sig neråt, åskådarna ser det som sker på scenen väl. Taket är också regnskydd åtminstone för de som uppträder och det var ordentligt vindsäkrat. Konstruktionen var ett modifierat skiftesverk med smäckra metallprofiler som ekbrädorna låg i. När den stora luckan stängs blir där inne förvaring. Allt det där satt jag och funderade över under fikat. Trots storleken känns bygget givet på den här platsen.

Nu visar det sig att denna scen är nominerad till Rödfärgspriset 2026. Det upptäckte jag efter besöket på plats och tycker att det är en värdig kandidat. Enkelhet som tilltalar.

Arkitektens kommentar

Ölands Museum, även kallat Himmelsberga Friluftsmuseum, mottog en donation till en scen för folkmusik och litteratur. Funktionerna skulle vara sommarscen och vinterförvaring av utemöbler.

Himmelsberga är en radby med hus i traditionell skiftesverksteknik. De befintliga byggnaderna används för agrar museiverksamhet men också som konsthall. Den nya scenen följer samma byggnadssätt men för in ny teknik.

Stommen är utförd i slanka HEA stålprofiler. I spåren som bildas i ståndarna staplas ekplank, bålar. De månghundraåriga planken som traditionellt är 3 tum tjocka och har sina ursprung från äldre lador som Ölands Museum tagit till vara.

Byggnaden uttrycker modernitet med sitt smidesarbete i stomkonstruktion och ports/skärmtaks mekanik med sina hävstänger och motvikter. Det historiska perspektivet är ekplanken som återskapar ett traditionellt mönster i väggarna. Gavlarnas proportioner är hämtade från Källa medeltida kyrka.

Takmaterialet pannplåt, har funnits i öns agrara byggande under snart ett århundrade. Falu rödfärg blir en naturlig samlande faktor i Himmelsbergas historiska bebyggelse. Färgen som ekplanken målats i, ute som inne, är Falu Rödfärg i ljusröd kulör.

Scenen vill ge intryck av ett tillfälligt tillägg. -En cirkusvagn rullar in, öppnar sin fjärilsvinge och för världen in i en annars händelsefattig by!

Leo. Eriksson Arkitektkontor

Att gavlarnas proportioner skulle vara hämtade från Källa medeltida kyrka på norra Öland gick mig dock förbi. Men kul att veta, jag har ju projekterat och arbetat med omläggnig av spåntaket på den fina kyrkan – exklusiva kluvna ekspån som tjärats med trätjära täcker kyrkans tak.

Så sant, tiden går inte att återanvända!

Ovanligt trevlig och tydlig information om sopsortering. Från mintchokladkartongen After eight, en munsbit som ofta finns här hemma. Kartongen förvaras i salens linneskåp för att inte vara i synfältet hela tiden, då kan innehållet försvinna alltför fort :-)

Dahliaknölarna kom sent ner i jorden detta år. Men nu blommar de och ända fram till frosten. Jag plockade in en knubbig bukett.

Under de senaste 10 månaderna har jag besökt två kulturarv, två friluftsmuseer: Himmelsberga på Öland och Kulturen i Lund.

Foton från Himmelsberga. Sisa bilden är väl gullig – man har brandförsäkrat huset och målatin det på salsväggen ”BRANDFÖRSÄKRAD I NYA BRANDSTODSBOLAGET DEN 15de aUGUSTI ÅR MDCCCXL.” (1840)

I Himmelsberga på Öland var det väldigt lite levandegörande, inga guider. Endast butiken där entrébiljett köptes samt kaffestugan var bemannad, kanske även något galleri men dessa besökte vi inte. Ett lantligt beläget museum, eftersäsong med öppettider torsdag – söndag. Bostadshusen kändes övergivna, spindelväv syntes i mängd i fönsternischerna. I Hedvigs höll ett helt nytt kök (i 20-talsstil) på att byggas upp, många av rummen hade helt nya tapeter. Varför en sådan genomgripande renovering? Hade man låtit allt förfalla så långt att inget fanns att rädda? På ängen bakom Norrgården var det allmän villervalla och ingen äng i min mening.

*

Till första advent förra året besökte vi Kulturen i Lund:

På Kulturen i Lund var det juliga dagar och massor med besökare men även guider i de öppna husen. Okej, det var den årligt återkommande julmarknaden. Vi hade en härligt intensiv helg Kulturen med guider i stugorna och våningarna som alla var öppna. Det var de kulturhistoriska miljöerna som intresserade, inte marknadsstånden.

*

Det finns fler människor i en stad än på landsbygden, det vet vi. Vi vet även att anslagen till kulturen har dragits ner de senaste fyra åren, ja mindre medel till kulturen överlag. Det drabbar säkerligen alla friluftsmuseer men kanske särskilt de på landsbygden då entréavgifter och uthyrning mm inte täcker underhållsbehoven.

Årets tema för Kulturarvsdagen kommer väl till pass – VÄRT ATT VÄRNA. Och det gäller lika väl små hembygdsnära och kära stugor och platser som omhuldade nationella kulturarv.

Har du som läser något friluftsmuseum som favorit? Nå, efter Himmelsberga åkte vi till Ismantorp fornborg. Ett ruinerat bygge men att det var i sån´t stadium kände vi till, så det enda som gjorde oss besvikna var att kaffestugan som låg i närheten, var stängd vilket ändå var rätt förståeligt med tanke på att det var sommarens sista suck. Långnäsa åt oss, haha…

Under sommaren -22 ”kom vi förbi” Alanäset i norra Jämtland. Enligt kartan fanns där en kyrka. Ofta är lantligt belägna kyrkor och hembygdsgårdar bra platser för fikapaus med egen kaffekorg. Så även denna gång. Den kyrka som finns här idag är nummer två. Träkyrkan invigdes den 8 juli 1928, arkitekt var Gustaf Hermansson. Den är riktigt stor för en plats som numera har få invånare. Det vita trästaketet runt kyrkan är typiskt, det hör Jämtland och norra Sveriges inland till.

Kyrkogårdsstaketen av trä är väldigt vackra, både som diagonalställda ribbor och lodräta med olika indelningar och dimensioner.

Jag fick en riktig aha-känsla av en äldre, hög gravsten av granit som hade förnyats på ett sätt som fångade mitt öga där på Alanäsets kyrkogård. Istället för att fylla i bokstäverna med färg eller förgyllning hade en plåt skruvats ovanpå den försänkta ytan med huggen text. Ni ser en matt grå stålplåt (rostfri?) med text i speglande blank yta. Den har hållit sig bra för jag tror det gjordes för rätt länge sedan. Ni ser hur grå lav har fått fäste och växt in över kanten på plåten. Jag tycker det var både vackert och lättläst. Över huvud taget var de flesta gravar med gravvårdar på den här kyrkogården välskötta, sån´t kan väl ingen bli ledsen av.

Resan fortsatte och vi kom så småningom fram till Norge och Nidarosdomen, en stenkatedral av en helt annan dignitet än en träkyrka men för den skull inte nödvändigtvis mer uttrycksfull.

Minns min förvåning, vid första besöket, att en så imposant stenkatedral hade påbörjats under medeltiden så långt norrut på Jordens yta. En dom som blev en pilgrimskyrka.

Ett besökscentrum hade uppförts sedan förra gången jag besökte Nidarosdomen. Inne i den väl platsanpassade byggnaden, som skymtar till vänster, kunde vi förbereda oss för turen inne i domen genom att titta på utställning och ta en fika.

Sara Lidman (1923-2004)

Granen till den här stubben stod glad och nöjd på vår mark i många långa år. Årsskiftet 2025/2026 var nästan snöfritt, det var ingen tjäle i marken, stormar svepte fram och barrträd föll ”som furor” på flera områden i norra delen av Sverige. Då var granens saga all. Fler träd föll i den här bondskogen men inga stora områden på vår mark vindfälldes. Varför ska man inte tro på klimatförändringar?

Du vet också
att närmast människan står trädet
och alla vet vi
att i dess årsringar ligger folkvisor lagrade.
Samtal med träd hör därför till det möjliga.

Lennart Sjögren f. 1930

Vi firar vår dag idag med solrosor som alltid.

Och med Döderhultar´ns Fingerkrok som visar det äkta paret i en sällsam dragkamp. ◄► ▲▼ Äntligen har vi varit i Oskarshamn och sett museet vi så länge talat om att besöka.

Att besöka kulturhistoriska platser och miljöer ger mej oftast mycket. Som till exempel Lina Sandells (1832-1903) barndomshem i Fröderyd, Småland. Jag längtade mest efter att se det träd där hon, i en trädkoja, skrev flera av sina sånger sägs det. En trädkoja!!! Hur gärna ville jag inte själv ha en sån i almen på gården om det hade gått.

Nå, asken i Fröderyd finns fortfarande kvar men min alm insjuknade av almsjukan och var tvungen att fällas. Det var hjärtknipande!!! Det jag fick med mej i Fröderyd, förutom upplevelsen av trädet, var det gamla prästbostället alldeles intill kyrkan som nu är museum. Och det var öppet! Lina var dotter till prosten Jonas Sandell.

Här visar jag några interiörbilder. Detaljbilderna ska jag inte trötta ut er med men de blev många. Den här ovanför visar en tranoljelampa från Fröderyds gamla kyrka som revs 1854.

En av de första Sandell-sångerna jag som barn lärde sig i söndagsskolan var nog den här som Lina Sandell skrev 1855:

Tryggare kan ingen vara
än Guds lilla barnaskara,
stjärnan ej på himlafästet,
fågeln ej i kända nästet.

Herren sina trogna vårdar
uti Sions helga gårdar,
över dem han sig förbarmar,
bär dem uppå fadersarmar.

Ingen nöd och ingen lycka
skall utur hans hand dem rycka.
Han, vår vän för andra vänner,
sina barns bekymmer känner.

Gläd dig då, du lilla skara:
Jakobs Gud skall dig bevara.
För hans vilja måste alla
fiender till jorden falla.

Vad han tar och vad han giver,
samme Fader han dock bliver,
och hans mål är blott det ena:
barnets sanna väl allena.

Jag har en gammal timmerbyggnad där uppe i norr, där den ena gaveln var mycket väderbiten och därför fick ny täckning med stickspån i två lager. Arbetet utfördes av mig och min man år 2016 men fotona ovan är från i år.

De här bilderna är från 2016 då spånen spikades på väggen.

Året innan, alltså 2015, hade vi spikat ny spånläggning på taket med tre lager spån. Blank trådspik, dvs ogalvad, användes. Den håller lika länge som stickspån.

Här är spåntaket alldeles nylagt. Vare sig det är nytt och trävitt eller gammalt och grånat är jag nöjd med resultatet. Naturligt grånat trä är jag extra förtjust i… Vare sig det är en grå timmerbyggnad eller ett grånat spåntak. Grått är flott :-)

Gyllengul skördetid. Rullbollar på vänt. Inget regn på gång. Snart hämtas de här halmrullarna för förvaring under tak.

Och plötsligt har omvärlden blivit större :-)

När jag öppnade dörren till ateljén härom dagen möttes jag av en solstrimma. Den lyste på mötesplatsens bord och träffade precis miniatyren av Gerrit Ritvelds Red and Blue Chair, en ikon bland stolar och en present från en god vän.

Mötesplatsen är också möblerad med klassiker – Arne Jacobsens Sjuan med och utan armstöd (åtta stycken finns totalt) samt Bruno Mathssons och Piet Heins bord Supercirkel med björkfanér. Till bordet hör Heins kromade spännben med olika höjder – det ena för matbord/sammanträdesbord som på bilden och den lägre höjden för soffbord. De soffbenen förvarar jag i förråd.

Ateljén är mitt alldeles egna rum!

Tänker på Virginia Woolfs skrift A Room of One’s Own från 1929. Det andra rummet som bara är mitt eget här i Universumet är den näst intill ovärderliga textilkammaren.

Fakta om larven:

• Utseende och storlek: Kan bli upp till 10 centimeter lång och är därmed en av våra största fjärilslarver.
• Beteende: På sensommaren lämnar den trädet där den har levt för att söka upp en lämplig plats i marken för att förpuppa sig.
• Försvar: Om den känner sig hotad kan den avge en säregen, vinäger- eller träliknande lukt från en vätska samt bitas hårt med sina kraftiga käkar.

Mej blev den inte rädd för och jag tyckte den var tjusig. Av den här larven blir det en stor men tråkfärgad fjäril. Jag kom att tänka på en dikt som handlar om en annan, mindre larv, som väljer att stanna kvar i sin lilla trygga värld. Här är den:

Mätarlarven

Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad
och spanar mot evigheten:
evigheten är alldeles för stor idag,
alldeles för blå och tusenmila.
Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad
och mäter upp mitt gröna körsbärsblad.

Werner Aspenström (1918–1997)