Vi kan visa att svenska mjölkproducenter gör sin del av klimatarbetet. Nu är det upp till bevis för Sveriges konsumenter, opinionsbildare och politiker. Fler måste stå upp för vår mjölkproduktion. En sund efterfrågan på de bäst producerade produkterna är inte protektionistiskt, det är långsiktigt hållbart.

Jag vill börja med att göra ett förtydligande: Lantbrukare och mjölkföretagare får inte ersättningar för att de producerar mat. De ges för kollektiva nyttigheter, som biologisk mångfald och andra miljöinsatser, kvalitetsarbete i produktion såsom djuromsorg och kompensation för lantbruksföretag som finns i mindre gynnade områden. 

Utmaningarna framför oss är att utforma en jordbrukspolitik i EU som bidrar till att lösa nationella och globala utmaningar. Vi måste bestämma oss för vilken roll politiken respektive marknaden ska ha. På det globala planet är det klart att vi behöver klara av att försörja världen med mer mat samtidigt som klimatbelastningen måste minska. Här hemma finns möjligheter att få en levande landsbygd, öka den biologiska mångfalden och skapa mer jobb. 

Det kan vara lätt att glömma att mat är det mest centrala behovet vi människor har efter att andas. Johan Norberg pratar om smörberget som han påstår finns i EU. Det finns inga smörberg, som beror på att det skulle producerats ett överskott på smör. Under hösten såg till och med en smörbrist i Sverige, Finland och Norge.  

Just bilden av att det produceras för mycket mat är den största förändringen som skett de senaste fem åren. Den mat som produceras idag hittar sina marknader utan politisk intervention. Förändringen beror den välfärdsökning och ekonomiska utveckling som Johan Norberg annars brukar vara tydlig att lyfta fram. Det samma gäller efterfrågan på mat. Det är en mycket snabb utveckling vi nu ser på livsmedelsmarknaderna, där välbeställda kineser, indier och ryssar ändrar konsumtionsvanor och sin efterfrågan på mat. Samtidigt som denna utveckling sker så finns det en miljard människor som svälter. Produktion av mat är och kommer i framtiden att bli en strategisk fråga. 

EU har tullar som alla andra länder eller handelsområden. EU är det område som importerar mest mat i hela världen. Handelspolitiska överenskommelser ger bättre förutsättningar för utvecklingsländer att få tillgång till den gemensamma EU-marknaden. 

EU:s jordbrukspolitik kostar pengar. Det är i stort sett det enda politikområde som finansieras gemensamt. Det blir en lätt måltavla att peka på hur mycket den kostar.

—————————————————————————————————————————- 

Figur 1. En mjölkkos årsförbrukning av olika fodermedel.

 ————————————————————————————————————————————

Figur 2. Gram soja per kilo mjölk. 2010x är justerad för importen av ekologiska sojabönor från Sydeuropa.

En mjölkföretagare strävar precis som andra företagare att få ett långsiktigt hållbart företag, en nackdel som kanske inte andra företag har är att mjölkföretagaren är beroende av vädrets makter (ägare av skidliftar är naturligtvis också beroende av vädret). Det innebär att om vallskörden blir försenad eller det blir dåligt tröskväder och det blir svårt att skörda ärter eller åkerböna kan det vara nödvändigt att komplettera fodret med importerat foder, från Europa eller övriga världen. Vad det importerade fodret kommer ifrån beror i första hand på priset. Sojamjöl är det populäraste proteinfodret i hela världen, den svenska importen av sojamjöl är försvinnande liten, under 1 procent av EU:s totala import av sojamjöl.

Just nu görs det stora ansträngningar inom branschen för att öka självförsörjningen av proteinfoder till våra husdjur. En tuff utmaning för ett litet land långt norrut som inte har världens bästa förutsättningar för att få fram tröskmogna proteingrödor – Skåne möjligtvis undantagen.

För att få bästa möjliga kontroll på den soja som vi trots allt importerar som foder deltar Svensk Mjölk i ett omfattande arbeta för att hållbarhetscertifiera sojaimporten från framförallt Sydamerika. Ett lärorikt arbete för alla inblandade, precis som det brukar vara i början av ett certifieringsarbete. Sverige är ett litet land som lever av export, bland annat av Scania – och Volvolastbilar till Sydamerika. Ibland kan det vara svårt att för till exempel en lantbrukare från Brasilien att förstå att vi faktiskt ibland diskuterar att förbjuda import av jordbruksvaror från hans eller hennes land när vi samtidigt tycker att de ska köpa våra lastbilar, mobiltelefonssystem eller kanske en begagnad SAAB.

Lyssna även till Sveriges Radio, Östergötlands inslag om ”Allt fler djuruppfödare bojkottar soja i foder”.

Av: Christian Swensson

Min egen erfarenhet från mina anställningar som djurskyddsinspektör är att man når bäst djurvälfärd om det går att ha en dialog med djurhållaren istället för att det blir en tvekamp. Om jag hade haft möjligheten att vid behov kliva åt sidan för en kollega (kanske från en annan länsstyrelse) som förutsättningslöst bedömt djurhållaren hade jag välkomnat det. Det hade gett mig som inspektör en trygghet i att jag utför mitt arbete på rätt sätt och att en kalibrering av hur min bedömning överensstämmer med lagstiftning och nationella riktlinjer. Att som djurägare veta om att jag kan få en ”second-opinion” måste kännas i tryggt i den pressade situationen som det ändå är att få sin djurhållning kontrollerad och bedömd. Det blir en win-win både för inspektören och för djurägaren. I övriga delar av samhället kan jag som privatperson byta barnmorska om kemin skär sig under förlossningen, välja husläkare fritt och välja skola till mina barn men som företagare med djur så upphör dessa, numera, självklara möjligheterna.

Målet måste vara för Länsstyrelsen att ha ambitiösa djurhållare som känner sig trygga i att ha kontakt med och föra en dialog med djurskyddsinspektörerna. Även om besöket resulterar i ett för djurhållaren negativt besked så måste det bygga på respekt, dialog och professionalism. Signalerna från både inspektörer och djurhållarna är att en eller flera av dessa komponenter länge har saknats i kontakten dem emellan. Nu är det dags att göra något åt det från bägge håll och vi på Svensk Mjölk kommer göra vad vi kan i det påverkansarbetet.

Av: Jessica Ekström

Resurshushållning är ett annat tungt argument. Gräs växer bra i Sverige. Den svenska mjölkproduktionen baseras på gräs. Det vore korkat att inte utnyttja den resursen för att producera mat. Ett glas mjölk innebär att du får i dig runt ett hekto gräs. Smart resursutnyttjande och dessutom både nyttigt och gott.

Det finns fler kommuner som resonerar som Rättvik och vill främja en schysst konventionell animalieproduktion utöver de ekologiska livsmedel som många av dem redan upphandlar. Produktionskvalitet är en inbakad och viktig del av produktkvaliteten. 

Servera, en av Sveriges största grossister, har i flera fall valt att överklaga upphandlingar där kommuner ställt djurskyddskrav. Nu har Rättviks kommun förlorat mot Servera i Kammarrätten. Domstolen går på Serveras linje att det inte går att kontrollera djurskyddskraven. Upphandlingen måste göras om. Det är bara att beklaga. Det är märkligt eftersom det finns kvalitets- och certifieringssystem runt om i EU som inkluderar djurskyddskrav precis som i Sverige. Och det finns svenska livsmedelsupphandlingar med motsvarande krav som ställts av Rättviks kommun där stora seriösa livsmedelsföretag har lämnat anbud. Så det känns krystat att kraven skulle omöjliggöra för Servera att hitta matchande produkter på marknaden.

Ska bli spännande att se om Rättviks kommun överklagar. Men nu gäller det att ta nya tag i dialogen mellan upphandlande myndigheter, grossister och livsmedelsproducentorganisationerna. Det kan inte vara omöjligt att år 2012 skapa system så att producenter och konsumenter möts på ett smidigt sätt. Konsumentmakten måste kunna utövas också med skattepengar.

Sammantaget visar dessa händelser hur den svenska mjölkproduktionen alltmer blir en del av en global värld. Svenska mejeriföretag har av tradition verkat på den inhemska nationella eller regionala marknaden. De nya strukturerna skapar förutsättningar för att stärka konkurrenskraften på flera sätt. Detaljhandel, konsumenter och politiker ställer högre krav på produkter och produktionsformer. Det behövs konkurrenskraftiga strukturer för att kunna svara upp mot ökade krav samtidigt som konkurrensen på marknaden är hård. Förändringarna ger också möjligheter att möta en ökad global efterfrågan och global livsmedelsförsörjning. Den svenska mjölken får förhoppningsvis fler ben att stå på i marknaden med bättre lönsamhet som följd.

Extra intressant i år blir att följa de regionala tillväxtprojekten för Mera Mjölk. Det finns en stark kraft att utveckla mjölkproduktionen. Det regionala ledarskapat visar med kunskap och entusiasm hur detta är möjligt. Jag ser med spänning fram mot fortsättningen på detta.

Behovet av ökad livsmedelsproduktion är akut. Samtidigt måste klimatbelastningen minska. Artikelförfattarna gör ingen skillnad på bra och dålig livsmedelsproduktion. Svensk mjölkproduktion tillhör världens bästa om vi ser till klimatbelastningen. Sedan 1990 har utsläppen av växthusgaser i svensk mjölkproduktion minskat med 20 procent. Dessutom ger mjölk mer näringsämnen i förhållande till klimatbelastningen jämfört med exempelvis havre- och sojadryck.

Globalt ökar efterfrågan på livsmedel. FN och andra internationella organ gör gemensamt bedömningen att livsmedelspriserna därför kommer att öka. Detta gäller i synnerhet för mjölk och mjölkprodukter. Förhoppningsvis kan svensk mjölkproduktion öka och täcka en del av den ökade globala efterfrågan. Detta skulle många positiva effekter. Mjölkproduktionen är klimateffektivare och bidrar på detta sätt till en hållbar global livsmedelsförsörjning. En ökad mjölkproduktion i Sverige är också en viktig motor för en levande landsbygd, fler jobb, öppna landskap och bevarad biologisk mångfald.

I artikeln väljer istället författarna att framställa mjölkföretagare som bidragstagare. Detta är helt missvisande och återspeglar än en gång mer av tyckande än faktiska förhållanden. Det stämmer att mjölkföretag får ersättningar från den gemensamma jordbrukspolitiken i EU. Det som är viktigt att förstå och kanske något författarna borde veta är att dessa ersättningar inte har någon koppling till produktionen av mjölk. Det finns inga produktionskopplade ersättning som går till mjölkföretag. Däremot ersätts mjölkföretagen för kvalitetsarbetet som görs i produktionen, för olika former av kollektiva nyttigheter såsom biologisk mångfald eller i form av kompensation för de företag som bedriver verksamhet i mindre gynnade områden.

Artikeln ger en bild av att politiker, konsumenter och samhälle är offer för livsmedelsindustrin. Detta är inte att ta konsumenter på allvar. Det verkar heller inte finnas något förtroende för kollegorna i Bryssel från författarnas sida.  Det är jordbruksministrar i EU:s medlemsländer och EU-parlamentariker som ska besluta om den kommande jordbrukspolitiken. Att misstänkliggöra dessa politiker för att vara marionetter till livsmedelsindustrin är verkligen häpnadsväckande. Ansvar för beslut om jordbrukspolitiken ligger hos politikerna.

 Det är förstås inte bra när debatten blir så här onyanserad. Det är sällan en industri eller en bransch tecknas så ensidigt negativt, utan att på något vis peka på det goda som livsmedelsproducenter också bidrar med.

Mjölk borde vara ett självklart alternativ… Åtminstone ett valbart alternativ kan jag tycka. Nu får jag fråga efter mjölk och i bästa fall tar personalen fram små mjölkpaket som förvaras bakom disken, nästan som om det vore något fult…När blev det så här? När blev det naturliga fel och det artificiella rätt?

Är det för att gästerna inte frågar efter mjölk som dryck eller frågar gästerna inte efter mjölk för att de inte tror att det finns eftersom mjölken inte syns…? Jag vet inte vad som är orsaken men vi konsumenter borde bli bättre på att leva som vi lär och att fråga efter den vara som vi i ett flertal undersökningar säger oss vilja premiera!

Av: Jesscia Ekström

Det är intressanta slutsatser som dras och man kan se tydliga paralleller till den larmrapport som kom häromveckan (se också Mjölkpolitikbloggen den 15 november). Man konstaterar att i produktiva områden kan det behövas högre ersättningar till miljöförbättrande åtgärder och i områden med lägre produktivitet måste incitament skapas för att alls bruka markerna. Vidare säger man att det är nödvändigt att förstå trender och problem för att kunna anpassa och påverka utformningen nationellt så att bästa miljöeffektivitet kan uppnås.

Det är två saker som slår mig. Dels måste vi ha en jordbrukspolitik som inte missgynnar aktivt brukande på marker med lägre produktionsförmåga. Dels måste vi ha en jordbrukspolitik som inte leder till att lantbrukare tvingas till irrationella val utan att miljön förbättras.

Konsumenter efterfrågar mjölk från kor som får vara ute och som äter foder fritt från GMO. Det är i stort sett bara Sverige som kan tillhandahålla sådan mjölk genom konventionell produktion. Förslaget till ny jordbrukspolitik riskerar att förstärka inlåsningseffekten och kapitalisering av mark och den förgröningskomponent som EU-kommissionen har föreslagit riskerar ge produktionsbegränsningar utan miljöeffekt. Det hela blir kontraproduktivt om vi ska fortsätta ha en mjölkproduktion i Sverige.