M's Intresseblogg

2012-02-27T21:39:00.000+01:00

Vargen ylar vid bergets stup, högt och hjärtskärande. Dess sorg finner ingen gräns och den ser, med en oerhörd gläns av saknad och längtan i dess ögon, bort mot vidderna långt bort.
Men var hör hon hemma, var är hennes plats, hur kan han finna den och hur tar hon sig dit?

Frågorna är många och ovissheten och frustrationen sliter likt ett vilddjur i hennes bröst. Full av förtvivlan slänger hon bak huvudet och öppnar sin själ för himlen. Hon önskar att någon ska höra och kanske komma till undsättning.
Men natten är tyst och lugn. Hon sjunker ner på klippan och faller flyktigt i sömn, för att sedan lunka iväg då gryningen börjar nalkas.

För henne verkar det inte som det finns någon ände på sitt vandrande och sökande. Men viljan, den brinnande och starka viljan, driver henne framåt på sin dunkla och ovetande väg mot framtiden....

Min splitternya mobil =D

2012-02-17T11:24:00.000+01:00

Igår fick jag erbjudande om att byta abonnemangsform så att det nästan blir 400 kr billigare för mig varje månad och att jag dessutom kan surfa, ringa och smsa fritt under hela bindningstiden på 24 mån.
Han jag pratade med hjälpte mig att ringa upp Telenor och fråga om mitt nuvarande abonnemang och mobilen som jag än höll på att betala av. Han sa att även de på Telenor tyckte det var en väldigt bra idé för mig, då min abonnemangsform dessutom var så gammal att den behövde bytas. Men han berättade att de skulle skriva av det gamla och lägga in det nya och att jag inte behövde bry mig om att betala av den nuvarande mobil längre.
Dessutom avslöjade han för mig att de på Telenor även bjöd på en helt ny mobil för mig och att de stod för kostnaden som jag annars skulle ha behövt avbetala på den varje månad.

Så jag gick därifrån med huvudet snurrande, pappren och kvittot på den billigare abonnemangsformen jag skrivit på, i handen och en ny splitterny, modern mobil i fickan som jag fått helt gratis. Jag kunde inte tro det och jag undrar fortfarande svagt om detta är en dröm, även om mobilen ligger bredvid mig på bordet och jag satt minst 3 timmar igår med den.

HTC Sensation

Och jag som inte tänkt mig att skaffa en ny mobil förrän om 1 kanske 2 år =P
Hihi!

hmm

2012-02-11T21:08:00.000+01:00

Ibland kommer tidpunkter då man bara blir sittandes, fundersam och ensam hemma i soffan. Man har pluggat en stund, kommit en bit och så plötsligt börjar tankarna vandra iväg åt ett annat håll.....

En mans underbara leende och skratt. Hans omtanke och vänliga själ. Varje kram känns enda in i hjärtat och man vill inte vara någon annanstans än just där, hos honom. Han tycker om vem man är för den man verkligen är och tycker om möjligt om en ännu mer för var tid som går och stöttar en.

En gammal mans omtanke och välvilja. Han är nöjd och står stadigt på benen. Han fyller mig med skratt och jag blir alldeles busig. Jag kan vara mig själv och han är en sann vän som inte sviker och tycker mycket om en. Hans ögon är som flytande choklad och jag kan inte låta bli att kalla honom brunöga.

- De båda kallar mig för goding och tycker jag är bara bäst.

En annan man, olyckligt kär i mig och helt galen av längtan efter mig. Han ser på mig med fullaste kärlek och önskar att han kunde ge mig sitt liv och allt jag önskade. Jag tillåter mig själv att ge honom mitt hjärta och min själ allt mer. Han äger allt mer och vi verkar höra ihop. Men min kropp kan han inte få, inte än. Jag har fler saker jag måste uträtta, något mer jag måste vara med om. Livet drar i mig och vingarna är inte redo för att vikas ihop och få mig att landa på en plats där jag kan bosätta mig. Jag är inte redo än.
Att vara med honom gör mig lycklig, fyller mitt hjärta med sång, just för jag tillåter mitt hjärta att älska allt mer. Jag ville inte först, vågade inte tro, men försiktigt försiktigt släpper jag på tyglarna en bit i taget. Om det fortsätter så här så kommer han en dag att äga mig.. Men än så länge är mina vingar för starka, luften för god och min kropp för full av liv för att ge upp kampen. Men mitt hjärta och själ har han de grundläggande delarna av..

Drömmen i soffan

2012-02-05T01:39:00.000+01:00

Jag somnade i soffan igår förmiddags och drömde den ena drömmen efter den andra..

Den ena av dem fick mig att nästan falla omkull i drömmen av förvåning och övervälvning.
    Jag minns att jag bara satt och stirrade då skuggan tog sig form, blev till en skepnad av en älskad vän till mig som jag nog är lite kär i. Det var första gången som min hjärna aktivt formade honom inför mina ögon, letade i mitt minne efter honom och skapade en dröm där han passade in. Han lagade mat, pratade med mig med sin fina mjuka stämma och var som vanligt på sitt trevliga, mysiga humör. Jag minns inte vad han pratade om, men jag instämde och kom med små kommentarer och synpunkter. Mest satt jag där bara helt chockad.
    Jag drömde, det var helt klart, och jag drömde om honom. Jag var hos honom och han var hos mig. Utifrån min hjärna var han skapad för att vara där för min skull och det var det som chockade mig. Hjärnan sände ett meddelande till mig.
    Han fortsatte att tala till mig, så som han brukar prata med mig och satte sig sedan ner i soffan bredvid mig. Jag hade slutit ögonen, såg bara suddigt mörker, men kunde höra och känna hans närhet. Han sa ord jag inte förstod, men ljudet av hans rösts klang var lugnande. Jag kände hur han lutade sig närmare mig, hur hans huvud kom närmare mitt och hur hans ansikte som såning kom intill mitt, hans kind nära min. "Han tänker pussa mig!" flög genom mitt huvud och jag vred automatiskt ansiktet för att möta honom och kände en djup längtan efter hans läppar. Jag ville möta dem i en djup kyss. Men känslan vart så stark att jag började återfå medvetandet..
    Till min förfäran grep jag ett hårt tag om drömmen, tvingade den att stanna kvar, tvingade mig att stanna kvar. En kyss, en liten puss, ett kort möte av våra läppar tänkte jag och dök med all min styrka för att möta drömmen. Jag fick inte vakna nu, jag måste drömma färdigt!
     Efter vad som kändes som en evighet såg jag honom le sitt söta, vackra leende och sedan trycka sina läppar mot mina. En våg av lättnad och lust svepte över mig. Jag var lättad över känslan och sugen på mer än bara detta hastiga möte. Men jag suddades ut och flöt bort. Han försvann ut i mörkret och jag fortsatte sova..

Skuggan i drömmen

2012-02-05T01:12:00.000+01:00

Jag lade mig ner på soffan, drog upp filten till hakan och somnade.

....

Jag var på väg någon stans. Jag skulle göra något viktigt eller skulle till någon viktig. Vägen under mig såg ut att vara en grusväg, men det var svårt att säga då snön låg i ett fint lager över gruset och färgade marken vintervit.
Jag började röra på mig och utan att veta hur det gick till så sprang jag. En stark, klar måne lyste upp vägen framför mig och jag kunde se min skugga framför mig när jag rörde på mig. Jag såg till min stolthet och lycka att skuggan inte hade formen av en människa utan av en varg. Det kändes som att se sig själv i spegeln och jag såg något som jag kände igen men inte sätt på länge. Det kändes som åratal sedan, urgammalt, men ändå en del av mig, min själ. Jag såg hur skuggan av vargens rörelser rörde sig i takt med mina. Men i ju med att jag blev så pass närvarande i drömmen kom hjärnans logik in och förstörde allt. Den viskade ord i mina öron och fick tvivlet att virvla upp inom mig. Jag kunde inte vara en varg, det stämde inte, jag var en människa. Jag hade två långa ben och två armar, inte fyra ben, tassar och päls. Jag stirrade på skuggan som mitt framför mina ögon gick ifrån att vara en vargs till att vara en människas. Men jag förbannade hjärnans tvivel och logik. Jag fräste åt den att det här är den jag vill vara, den jag trivs bäst med att vara. Kan jag inte få vara den åtminstone för en liten stund, när jag drömmer?!
Skuggan i snön skiftade tillbaka till vargform, för att sedan ganska kvickt skifta tillbaka till människoform och sådär höll det på. Varg - den blev otydlig, sedan tydlig - människa - otydlig, tydlig - varg - otydlig, tydlig - människa. Allt i takt med min styrka att slåss mot hjärnans instinktiva logik. Jag visste vem jag ville vara, jag visste vem jag önskade vara. Jag sprang vidare i full lycka.

Mind-tåg

2012-02-02T09:59:00.000+01:00

En man tog kontakt med mig för lite mer än en månad sedan, vi pratade skrev och bara efter några dagar skrev han till mig att han älskade mig.

Jag ryggade såklart tillbaka inför denna djupa bekännelse. Men istället för att snabbt dra mig ur som min magkänsla sa åt mig att göra så gick jag mot tåget på perrongen som anlänt och viskade inbjudande till mig att hoppa på. Tåget var bara där, jag var dess viktigaste passagerare, den var där främst där för mig. Destinationen var okänd, men lovade mycket äventyr och fina vidder. Jag såg målen framför mig som tåget skulle nå och passera och jag frestades av dess mjuka och vänliga miljö. Det var skönt att kunna tänka att nu var min längtan och väntan slut. Här var ett tåg för mig att åka med, ett som var redo att ta mig dit jag aldrig varit förut. Det erbjöd mig kärlek, hopp, tro och lycka. Jag tackade ja och klev in. Tågets dörrar stängdes och det rörde på sig.

Första känslan var skön. Jag trivdes allt mer och kände hur miljön, energin och resan var bra för både själ och hjärta. Jag kände efter att tåget stannat till två gånger vid två liknande perronger att jag till min förvåning hade läkt. Mitt hjärta kändes inte lika krossat och förstört längre. Något hade lagt sig runt det och hjälpt det läka. Det var bara ärr nu, inga djupa sår som sved och värkte. Jag tackade tåget innerligt för det och för resan som den erbjöd - medan jag innerst inne började tveka på om tåget verkligen tog mig i den riktningen som var rätt för mig. Vad var mitt mål? Vart var tåget på väg och var skulle den slutligen stanna? Skulle jag ens vilja stiga av vid dess slutstation och skulle jag trivas där, eller skulle platsen kännas alldeles för gammal, tråkig och händelselös för min smak?

Jag fortsatte dock att åka med, trotts att min tvekan blev tydligare. Fina vidder for förbi, en och annan gråmulen dag fanns och ibland föll regnet från en igenmulen sky men annars var det halvklart till fint väder under resans gång som jag satt i kupén. Mat fick jag så jag behövde aldrig gå hungrig och energin sade mig alltid om hur omtyckt jag var. Men det var något som fattades. Jag såg mitt gamla liv, mina käraste vänner och den jag var nu. Hur skulle det bli när tåget förde mig längre bort ifrån allt det och in i ett liv där jag skulle bli en helt annan person och inte längre ha det liv jag haft fram tills nu. Var tåget och destinationen verkligen värda det?

Jag började röra oroligt på mig, energin blev orolig den med och undrade vad jag ville göra. Jag tvekade, beslutade för att fortsätta åka med och lugnade energin om att jag skulle följa med till resans slut. Men innerst inne hade tanken på att detta inte var rätt för mig och att det var dags att stiga av inte lämnat mig. Den malde och innan jag ens visste hur det gått till så hade jag tagit mitt beslut.

Jag ringde mina vänner och diskuterade med dem om hur jag tänkte och de hade under hela tiden varit oroliga, enda från jag till deras förvåning försvunnit iväg med tåget mot okänt mål tills det att jag berättat för dem om vad som hände under resan. De tyckte att mina frågor var rätt och att jag fattade rätt beslut. Så när energin tog en paus reste jag mig upp och gick längst bak i vagnen och öppnade dörren ut mot världen utanför. Jag stirrade på¨den suddiga världen, grå och inte alls lika upplyst som vagnen bakom mig. Men jag visste att jag hade folk där, och på något vis en framtid. Jag svalde, slöt ögonen och skickade en lång tanke som tack till tåget om att den kommit och plockat upp mig, för de fina stunder jag fatt tack vare den och den kärlek jag fått uppleva som jag aldrig trodde var ämnat för mig.

Jag vet inte hur det gick till, i ena stunden tänkte jag färdigt, fick energin bakom mig att uppfatta delar av den, drog ett djupt andetag och befann mig sedan plötsligt i det gråa, med ljuset i avtagande bakom mig. Jag slog i marken, inte så hårt, mina vänners kärlek och omtanke mjuknade fallet men det var ändå så att det sved i hjärtat och jag rullade runt i det fuktiga, kyliga gräset.

Jag låg kvar en stund, kände kärleken jag känt inne i tåget svalna av till ett minne och tänkte på energin. Jag skulle sakna den och de stunder den gett mig och jag i min tur kunnat ge tillbaka.

En bit bort kunde jag höra tåget, gnissla då det bromsade in och tutan tjöt och energin osade om sin olycka och besvikelse över att ha mist mig. Jag satte mig upp och såg bort. Jag beklagade vad som hänt, men försökte övertyga den om att mina känslor för den inte hade förändrats och att det som nu hänt var det bästa för oss båda. Jag var inte tågets utvalda passagerare och jag var inte gjord för platsen som den var på väg mot.

Långsamt, i ljudets avtagande, reste jag mig upp. Tåget var på väg bort och jag skulle aldrig se det mer. Mitt val var gjort och jag tog de första stegen tillbaka åt det håll jag kommit ifrån för att hitta tillbaka till en plats där jag och mina vänner åter igen kunde möta varandra och knyta våra band. Men jag kommer aldrig att komma tillbaka till den perrong som tåget plockade upp mig på.

Efter en stund ringde jag till en av mina kära vänner och frågade när han som tidigast kunde hämta mig. Han svarade att han bara jobbar till 12 idag och kan vara där jag är och hämta upp mig så fort han kan. Jag tackade honom innerligt och sa att han var bäst, men han säger bara tillbaka att han bryr sig mycket om mig och tycker jag är en "go tjej".

Jag önskar att jag aldrig hoppat på tåget. Inte för min skull - utan för tåget och energins skull.
Jag fick mest bara positivt utav det. Erfarenhet, självförtroende, självinsikt, styrka och mod. Jag vet hur jag vill att mitt liv ser ut och den destinationen tåget hade i färd var inte det jag ville ha.

Dags att ta nya tag... Ja ja..
Mina vänner, mitt hem, mina saker och min skola har jag ännu kvar. Jag har inte förlorat något när det gäller det och det är skönt, för utan det skulle jag ha fallit utan förmåga att någonsin kunnat resa mig igen.

Tack mina kära vänner!!

Verry Merry Christmas!!!

2011-12-24T15:39:00.000+01:00

GOD JUL alla där ute och jätte trevlig helg! =)

MERRY CHRISTMAS everyone out there and verry happy holiday! =)

Dan före dopparedagen

2011-12-23T12:56:00.000+01:00

Herregud!
Det var århundraden sedan jag skrev här senast! Men jag har haft så mycket för mig och bara hunnit att sitta framför datorn ca två timmar i veckan =S

Men nu har jag jullov och kan förhoppningsvis skriva lite igen.
Jag har läst första terminen på omvårdnadsprogrammet till undersköterska och det har gått bra. 500 poäng har jag fått in - super =)
    G i Medicinsk Grundkurs, Omvårdnad och i Vård- och omsorgsarbete. Svagt G, men ändå G, i Folkhälsa =)
    Här ska firas! Jag är nöjd med mig själv. =) Men nästa termin ska jag antagligen bara läsa på halvfart och vara sjukskriven 50%, för jag har lite jag måste jobba på vad gäller mitt mående och jag vill vara säker på att jag orkar med kurserna jag läser så att jag inte blir slutkörd redan i slutet av april. Det är bättre att läsa kurser för 300 poäng och få G i dem än läsa för 500 och få IG i nästan hälften. Dessutom har jag läkare som går med på det och skriver läkarintyg, och det var faktiskt min mentor i skolan som föreslog det med halvfart så det borde gå att ordna på något vis.

Men nog om detta nu! Det är ju DAGEN innan JUL!!!
    Jag kan inte fatta vart tiden tagit vägen, nyss mitten av november och nu JULAFTON imorgon, med julfrukost, julmat, mys med några i familjen och Karl-Bertil Jonssons julafton =)
    Allt har gått så fort, lite för fort. Det känns inte som jul, men jag får ta mig i kragen under kvällen och få in känslan!

Nu ska jag åka med en vän, från lägenheten inne i stan och ut på landet för att hylla allt som julafton står för med mina föräldrar! Det ska bli trevligt, pappa saknar mig nog så in i bomben, haha =) Men jag har saknat honom med, jag skrattar inte lika mycket utan honom. Han är den som stått för skämten och lockat fram skrattet hos mig förut. Men jag har haft vänner som lockat fram lite skrattbubblor så det har varit lugnt. Men ingen kan skämta som pappa =)

Kram på er alla i julstöket! Lycka till och hoppas ni får ihop det ni ska få ihop innan JULAFTON! =)

2011-12-06T19:50:00.000+01:00

Lägenhet!!!

2011-11-01T17:04:00.000+01:00

Nu har jag flyttat hemifrån =D

Bor från och med nu inte hemma på landet längre utan är stadsbo!

Perfekt läge med Centrum i närheten - ICA Supermarket, pizzeria, secondhand affär, blomaffär, apotek och bankomat. En kyrka ligger även i närheten och bussen stannar på samma gata som jag bor på, bara en liten bit ifrån.

Lägenheten är liten, bara en 1:a med litet badrum och kokvrå - men perfekt för mig. Tre stora fönster i rummet och lagom yta att möblera. =P
Det ekar jättemycket nu innan jag hunnit få in några saker =P men det gör inget - för jag är kär!!

Lägenheten kunde inte vara bättre! Jag trivs redan och älskar vad jag ser. Att bo här i 3 -5 år går nog lätt =)
Hyran är ju bara på ca 2 150/månad oxå!

Höstterminens praktik

2011-10-13T19:51:00.000+02:00

Efter bara två, tre veckor efter skolstart skickades vi ut på 6 veckors praktik och jag har nu bara den här och nästa vecka kvar. Den första känslan jag hade när jag kom dit var att jag stortrivdes, både med att vara där och i mötet med vårdarna och vårdtagarna. Men nu har jag tyvärr ledsnat lite då jag inte stimuleras tillräckligt. Det är lugnt tempo, händer lite och är samma miljö och samma folk och liknande händelser och känslor dag ut och dag in. Men jag är ändå 100% säker på att jag kommer att minnas äldreboendet med värme och glädje i hjärtat =) för nästan varje kväll eller eftermiddag har jag suttit på bussen med ett fånigt leende på läpparna.

Enda manliga vårdgivaren på boendet - som antagligen anser att jag är en ren pina..! =)

Söt!!

2011-10-01T02:49:00.000+02:00

Hur kan en kille vara så söt???

En kille med härligt, hickande skratt och som rodnar när han blir generad.

Han ser rätt bra ut. Lugn, sansad, tar allt i sin egen takt, men som gärna skojar, retas, har roligt och bryr sig till fullo om andra. Han har ofta nära till skratt och har ett slags hickande skratt som är lätt att gilla. När det är något som han blir generad över blir han röd i ansiktet, viker undan med blicken och rör nervöst på kroppen samtidigt som han skrattar med ett djupt klickande och hickande skratt.

Hur kan han vara så söt? Hur kan en kille vara så förbannat söt att man bara skrattande vill slänga sig över honom och äta upp honom??! =)
Han är den första killen i hela mitt liv som jag tycker är så söt som han, som dessutom är 11 år äldre än mig.,

Födelse - Livet = Gåva?

2011-09-21T11:09:00.001+02:00

En gammal dam på demensboendet (där jag har praktik sedan en vecka tillbaka) som brutit benet och fått det opererat klarade inte av att komma tillbaka till livet. Hon bara låg i sin säng och hade ont. Hon fick smärtstillande och kämpade tappert emot smärtan. Men hennes mod hade sviktade och för några dagar sedan gav hon upp helt. Hon slutade med att äta och dricka och bara låg.

När vi var inne hos henne i måndagseftermiddag kunde man se hur mycket hon magrat och att hon inte reagerade på det som pågick omkring henne. Hon andades och kved lite av smärta när vårdgivarna vände på henne och gav henne medicin och pysslade om henne. Men det var allt. Hennes blick flyttades då och då, som mellan de olika nyanserna och skepnaderna hon såg, men de fokuserade aldrig och fortsatte att vara likgiltigt vattnigt grumliga och pupillerna små.

När vi var inne hos henne på morgonen igår hade vi redan blivit förvarnade om att hon blivit mycket sämre och att många var tveksamma till att hon skulle leva mycket länge till. Men synen av en kropp utan person, som var i sista slutskedet av att ännu vara vid liv, var något jag inte hade kunnat förbereda mig på. Trotts att jag var lite beredd på vad som kunde möta mig och att min handledare oroligt försäkrat både sig och mig om att det var okej och att jag kunde gå ut med en gång om det kändes fel. För vad som låg på sängen kändes inte längre helt och hållet som en person, en människa med en personlighet och humör, utan bara som en kropp (blod, muskler, kött, hud, ben) som låg och andades med klickande ytliga andetag. Blicken var totalt frånvarande och man kunde inte svära på att personen som låg där i sängen visste om det var någon överhuvudtaget i rummet eller kände av vår närvaro.

Vid kvart i tolv fick vi reda på att hon för bara en stund sedan gått bort och trotts att det inte var föga förvånande så var det ändå en underlig känsla att höra att någon blivit så pass dålig och så mycket sämre att den dött. För när man hör att någon mår bättre eller verkar vara på bättre humör blir man lättad och känner lycka till personens välmående. Men när man hör att någon blivit sämre blir man orolig och ledsen för den personen och när man dessutom hör om någon som redan innan mått dåligt men som nu mår ännu sämre blir man nästan bedrövad och bestört. För vad har den personen gjort för att förtjäna detta och hon/han har all rätt i världen att vara så lycklig och glad som den kan vara tills dess att dennes tid är ute.

Min handledare försäkrade sig oroligt gång på gång att det kändes bra för mig att följa med och se på henne och att om jag kände minsta lilla obehag så behövde jag inte gå in i rummet. Men jag försäkrade henne, med en ängels tålamod, efter att grundligt och med min fulla uppmärksamhet lyssnat på henne, att det inte var någon fara och att jag skulle gå därifrån om jag kände mig minsta lilla illa till mods. Med hennes oro lugnad och mitt sinne inställt på att möta en död människa gick vi in i damens rum.

Kroppen låg stelt och onaturligt stilla, med ett vitt lakan över sig upp till bröstet. Under hennes knäppta händer låg några lila blommor som någon plockat och hennes ansikte var livlöst och insjunket. Munnen var lite öppen, som i ett sista andetag och lite av det ena vattniga blå ögat syntes. Något i det jag såg. Den sjukliga nyansen på huden, de insjunkna kinderna, den grumliga biten av ögat och den halvöppna munnen. Fick min hjärna att få en förnimmelse av slut och att koppla till den slutgiltiga döden.

Min blick gled ner till hennes bröstkorg, som bara några timmar innan tappert och en aning kämpande höjts och sänkts i takt med andetagen och de klickande ljuden av luft som rörde sig in och ut ur munnen. Det var nästan så att jag kunde inbilla mig att jag såg hur bröstet åter rörde på sig, höjdes och sänktes, som av en ren reflex eftersom det är vår äldsta och grundläggande överlevnadsinstinkt hos kroppen. För det är något som vi gör under hela vårt liv, från och med att vi föds och under hela livet, oavsett vad vi gör - andas. Kroppen är van vid det, musklerna lika så och någonstans måste den viljan ännu finnas kvar en stund även efter det att personen dött och kroppen gett upp. För det är ju så vi alla börjar våra liv och i grunden måste för att överleva.

Det var inte andningen som hade det svårt, utan den blev helt enkelt tvungen att ge upp eller sluta då något eller några andra delar slutade och gav upp i kroppen.

Jag blev inte illa berörd ett dugg av det jag såg och är inte det än. Men en stor fråga har satt sig fast i mig sedan i måndags, när den sakta väcktes inom mig och jag sjönk ner vid den sjuke damens sida för att studera såväl frågan som hennes tillstånd väckte inom mig som för mig att ta lärdom av hur en döende person ser ut.

Frågan är komplicerad och utan direkt svar.

Är livet en gåva? Är det en gåva att födas och få liv?

Kan vi ta för givet att barn föds, nya liv blir till, själar kommer och går, liv levs och sedan tar slut då vi nått den dag då det är förutbestämt att livet ska ta slut för oss?

Jag vet själv inte vad jag ska tro.

Jag satt vid hennes sida. Hennes liv var på väg att ta slut, hennes kropp var gammal och illa däran. Medan jag, där jag satt på huk på golvet, kunde känna mina starka ben under mig. Känna min kropps ungdom och vitalitet. Jag hade mycket kvar av livet ännu, i alla fall min kropp, trotts mitt gamla sinne. Men för henne var det snart över. Hon hade levt ett liv och kroppen bröts sakta ner.

Själv sitter jag här och ser på livet som en förbannelse. Något jag tvingats till och blivit född till trotts att jag egentligen inte velat. Men kan det vara så att livet i grunden är en gåva? En gåva våra energivarelser, som vi kallar själar, ges och belönas med genom att vi tar kunskap och lärdom utifrån en kropp av kött och blod, med instinkter och behov, och genom att möta andra, liknande kroppar?

Fundera på den ni...! =)

Gäster med gester

2011-09-18T00:47:00.000+02:00

SVT 1: 20.00-20.45

Mina föräldrar tittade som vanligt på tv på lördagskvällen och eftersom jag ändå slagit mig ner i soffan i rummet med kvällsmat, så blev det att jag också tittade på programmet som de ville se.

Det var ett svenskt, komedi program, där några gäster i två olika lag tävlade mot varandra om vem som kunde lista ut lagkamratens mening fortast genom de gester han gjorde utan att använda några ord.

Meningarna var helflänga och en del helt vrickade! =)
Som tex: "Ärtig bondböna får soppatorsk i potatisåker och räddas av blåbär med nässelfeber."
=D
Men den jag tyckte bäst om var:
"Tandlös vampyr med vitlöksandedräkt får ont i kistan och svimmar i fladdermusfåtölj."

Härligt humör! =D

2011-09-15T09:24:00.000+02:00

Idag vaknade jag, i princip, med det ett leende på läpparna, efter 7 timmars god sömn. Jag har sovit bättre i natt än vad jag gjort på länge och känner mig på härligt humör =D

Det är skönt att äntligen känna sig lite gladare och kanske till och med lyckligare. Kärleken har tagit hårt på mitt hjärta, som sakta läker efter ännu en brutal omgång. Men nu börjar det kännas som om jag kan lägga det bakom mig. Kanske beror det på demensboendet där jag har praktik nu och att jag trivs så bra där, samt att jag kommer bra överens och blivit vän med en söt kille som jobbar där =)

Ska jobba kväll idag med och ser fram emot det. Alla är snälla och trevliga. De äldre är lätta att tycka om och man gör sitt bästa för att göra så gott man kan när det gäller att ta hand om dem. Det är kul att känna sig lite omtyckt (i denna svåra och likgiltiga värld).

Underbart med glädje! =D

11 september 2001 - USA

2011-09-11T14:44:00.000+02:00

10 år - ett decennium - sedan var det som det här med World Trade Center skedde.

Då det hände och fram tills idag har jag inte tänkt speciellt mycket eller engagerat mig i det här med att två flygplan flög in i Tvillingtornen och fick dem att falla (först det södra och sedan det norra). Jag har alltid tyckt att när det blir för mycket uppståndelse runt något stor så blir det bara jobbigt att också engagera sig i det, för det tar mer av den psykiska orken än ger.
     Det är inte förrän nu som jag kan engagera mig i det jag hör och känna med det jag ser. Det är som om jag måste mogna med vissa saker och som om jag mest kan diskutera om det med människor som inte är upp över öronen fulla med starka känslor.

Men det är förskräckligt. Så många liv som gick åt, chocken händelsen gav och den totala katastrofen runt det. Det är hemskt.

Jag var 11 år då det hände och minns att vi blev inkallade lite tidigare från vår rast innan sista lektionen i skolan den dagen (tisdag). Alla vi elever blev inkallade till våra respektive hemklassrum av lärarna och jag minns förvirringen över att man undrade vad som hände, varför alla verkade så allvarliga. Vi skulle ju ha lektion som vanligt vid tre och sedan sluta runt halv fyra och åka hem med bussen. Men nu samlades vi klassvis istället, satte oss på våra platser och tittade på teven som var påsatt.
    Total förvirring, chock och katastrof skedde i rutan. Två byggnader och upprivna människor visades gång på gång i bild. Rapportörer rabblade hastigt vad som hänt och vad de visste. Först förstod man ingenting. En av byggnaderna (Tvillingtornen) brann och människor var panikslagna. Men så fick jag ganska snart insikt om att ett flygplan hade flugit rakt in i ett av dem, då de visade tydliga bilder av hur en kamera fångat ögonblicket. Jag minns att jag hade svårt smälta detta - ett flygplan som kraschat rakt in i en byggnad! Det var totalt omöjligt, men ändå så hade det skett, konstigt nog eftersom det inte fanns några som helst tecken på dåligt väder.
    Och knappt hade man kunnat tolka och ta in detta, innan man ser i bild hur nästa flygplan - som i slowmotion - flyger rakt mot byggnad två, precis bredvid den förra, och totalkrockar i ett moln av rök och eld. En del av hjärnan säger att detta är inte på riktigt, det kan inte vara på riktigt, att det måste vara engagerat som i en av de actionfilmer man sett. Men när man ser på klasskamraterna och i lärarnas ansikten så förstår man att det ändå måste ske i verkligheten, att detta är allvar.

R.I.P alla omkomna.
Jag ber för er och era anhöriga. Må er finna frid.

2011-08-24T22:48:00.002+02:00

... Hmm...
Störst av allt är kärleken...
... Hmph... jo, pytsan...!

21 år

2011-08-18T20:22:00.006+02:00

Idag har jag funnits på den här jorden i 21 år.

För så många år sedan föddes jag – efter det att det tagit mamma 4 år för henne att skilja sig från sin förra man, som hon fick tre barn med (mina syskon), finna min pappa, bli ihop med honom och sedan försöka bli gravid med mig i 7 år. Därefter föddes jag, ca 6 veckor för tidigt, genom kejsarsnitt och alldeles blålila i ansiktet, kl. 12.00 mitt på dagen.

Och nu står man här i affären, framför hyllan med gratulationskort och tittar på de färgglada, skojiga och livliga korten med texten ”Grattis”, ”Ha den äran”, ”Hurra, hurra, hurra” och ”Happy Birthday”. Och av någon anledning letar sig en slags vemodig känsla och form av melankoli in i sinnet. Tänk att tiden har gått så fort. 21 år. Bara susat förbi - innan man hunnit fatta det så har man levt så pass länge.

21 år är en lång tid. Det ser jag det som och även fast många säger att jag är ung och har hela livet framför mig så känns det ändå, innerst inne för mig, som om jag är dubbelt så gammal och redan har levt ett halvt liv.

21 år på jorden är många år, fler än vad jag någonsin föreställt mig att det skulle bli och än kan det ju bli några till. Antagligen upplever jag ännu ett 22 år och några till därefter det.
Den som lever får se..

Ha den Äran att Gratulera!

Singel for Life

2011-08-07T10:26:00.002+02:00

Då var man singel igen - fullkomligt.
    Förut var man singel och sedan bara lite singel, med ett hopp om en relation. Nu sitter man här igen och om möjligt ännu mer singel än någonsin.

Jag tror aldrig att jag kommer att hitta någon. Finna någon som vinner mitt hjärta, vill ha mig, kan stå ut med mig och älskar mig för den jag verkligen är. Den personen finns inte. Han är inte till för mig. Jag är inte värdig att få det jag önskar, trotts att jag kämpar på när varje ny dag blåser i stridshornet och innebär en ny kamp för mig.
    Jag är excentrisk, egoistisk och trotts att jag är till gränsen nobel, då jag vill att andra ska må bättre och ha det mycket bättre än jag, slutar det ändå med att jag är en hemsk människa.

Världen är inte lätt. Det upptäckte jag som barn och gömde mig i min egen lilla bubbla, i väntan på att något skulle förändras, som skulle göra den lättare att leva i. Mindre hemsk, krävande, likgiltig och grå.
    Men inget hände, inget händer och jag börjar bli trött... Så trött... på att bära dessa bördor som livet kastar på mina axlar, som om det vore någon självklarhet att jag borde bära dem alla dag ut och dag in.
    Ekonomi, jobb, framtid, utgifter, sysselsättning, kärlek, hopp, tro, vänskap, hälsa, dåligt självförtroende, självtvivlande, dålig självkänsla, värdelös och längtande efter ett slut.

Jag är så trött. Så trött på allt. Trött på att inte ha något värde, inte få det jag drömmer om, känna att jag hör hit och praktiskt taget tvingas leva tills det att jag går på knäna av tyngden inombords. Varför kan allt inte bara ta slut..??
    *Poff*
    Likt en teve som du stänger av och en ruta som blir kolsvart. Synd att livet inte har en AV och PÅ knapp...

Loveless AMV - This Sun Hasn't Set (Frou Frou - Hear Me Out)

2011-07-30T09:42:00.005+02:00

Citat om Kärlek

2011-07-30T09:11:00.000+02:00

Jag har alltid varit en ensamvarg och jag gillar det. Det är inte alltid en sorg att vara ensam. Men av och till så är det det. Då gör det ont. Man saknar. Såklart.

Anne-Cath Vestly (1920-)

Av alla passioner är kärleken den starkaste, för att den samtidigt anfaller både huvudet, hjärtat och sinnena.

Lao-Tse (604 f.Kr-531 f.Kr)

Bekrivning av en olycklig kärlek: som att försöka nå en träbit i vattnet, men man når inte riktigt fram och ju mer man plaskar med handen dessto längre bort driver hon.

Henrik Jonsson (1982-)

Det är endast med hjärtat man kan se rätt. Det viktigaste är alltid osynligt för ögat.

Antoine de Saint-Exupéry (1900-1944)

Det är omöjligt att älska och vara förnuftig på samma gång.

Francis Bacon (1561-1626)

Kärlek är vänskap med erotiska stunder.

Antonio Gala

Om du älskar något, låt det gå; om det kommer tillbaka är det ditt, om inte, så har det aldrig varit det heller.

Richard David Bach (1936-)

Längtan & Saknad

2011-07-30T08:10:00.000+02:00

Att längta efter någon är svårt,

nästan lika svårt som det är att sakna någon.

Bara det att längtan har en känsla av hopp och förväntan inblandat i sig,

medan saknad bara för med sig en gnagande känsla av vemod och tomhet.

Och allt du kan tänka på är personen som du saknar eller längtar efter.

Saknaden är ibland svår.

Den kan variera mellan att vara lätt, till att vara en övermäktig.

Den kan gå från att viska lätt, till att smärta en mäktigt.

Längtan är minst lika svår.

Den är som en brinnande flamma, lika givande varm och brännande ond.

Den drivs av hopp, tro och förväntan.

Du vill något, göra något, mest av allt.

Men du får inte, du tvingas vänta

och din starka vilja att göra det du drömmer om blir till längtan.

Gränna

2011-07-28T23:56:00.000+02:00

Ligger nu i sängen så här om sena kvällen efter en dag i Gränna med Wille och hans mamma och pappa. Vi hade super trevligt och jag gör gärna om det igen med dem.

Jag satt i baksätet med Wille under hela resan dit och vi tjattrade och busade i ett med varandra. "Milla, Milla, Milla, Milla" kunde han börja stor-gapa då jag bara råkade se åt andra hållet och då jag vände mig om log han bara och pekade på något genom rutan. Efter tredje gången gav jag igen genom att säga hans namn på samma sätt, kittla honom och kalla honom busunge.
    När vi kom fram till Gränna så gick vi in på en restaurang som Willes pappa parkerade precis utanför och som de alltid brukar äta på när de kommer dit. De tog fläskfilé med pommes och Wille fick pommes med bearnaisesås att doppa i (vilket han älskar). Jag tog wokade grönsaker med kyckling och ris, med tomater på en tallrik vid sidan om - en av de godaste rätter jag ätit på länge.
    När vi ätit fick Wille för sig att vara kelsjuk och jag fick fyra kramar och fem pussar inom loppet av tre minuter.
    Efter det gick vi ut på gatan och in i affärer för att köpa polkagrisar. Jag köpte två strutar och en påse till min mamma och pappa hemma för pengen de skickat med mig och till mig själv köpte jag en trasig stav (som de sålde för 5kr), en skruvad polkagris på pinne och två nappar. Dessutom stod Wille och jag och såg på genom rutan i en affär när de gjorde polkagris klubbor.
    I bilen hem sedan somnade Wille och jag passade själv på att ladda batterierna lite efter timmarna som gått, genom att luta huvudet bakåt, blunda och låta tankarna flyga. Men jag somnade aldrig, jag var hela tiden så pass vaken att jag var någorlunda medveten om vad som pågick omkring mig och kunde när som helst ha öppnat ögonen och samtalat med dem i framsätet.
    När vi kom hem till mig blev det fika, med skorpor, som Willes mamma köpt innan vi åkt från Gränna och kaffe. Wille ville leka men eftersom de snart skulle hem och skulle ha behövt satt på honom regnkläder, då det var så blött ute efter regnet, fick jag gå runt lite med honom i famnen istället. Vi tittade på blommor, katter och cyklar. Jag snurrade runt med honom och då han även insåg att han kunde luta sig bakåt utan att jag förlorade mitt grepp om honom, fick jag kämpa lite med att inte tappa honom då han började slänga sig bakåt, rakt utifrån min kropp i luften med ett skratt. Jag skrattade också och har inte lett så mycket på länge som idag. Wille ska bara ha "mer, mer, mer" jämt och tyr sig helst till mamma, pappa, morfar och mormor. Men han är en så härlig och glad unge att man inte kan låta bli att gilla honom och älska att busa med honom. Lever man bara i nuet, förstår vad han menar och gillar att göra honom glad så kommer man väldigt bra överens med honom och blir omtyckt =)

Stor KRAM till alla er som gjorde mig glad idag!

Willes mamma och pappa och Wille - ni är bäst =)

2011-07-22T22:19:00.000+02:00

TREVLIG HELG!!!

Veckans fråga:

2011-07-18T19:40:00.000+02:00

VAD VILL JAG?

Det har varit dagens huvudfråga och kommer antagligen även att bli den här veckans huvudfråga.

För vad vill jag egentligen. Vad vill jag med mitt liv, vad vill jag göra och var vill jag hamna?

Jag vet vad jag vill innerst inne. Jag kan känna det. Men kunskapen om vad det är glider mig genom fingrarna och insikten om den rätta vägen för mig att ta går inte att få grepp om. Jag vet vad jag vill, samtidigt som jag har väldigt stora bekymmer med att se det.

Jag tror det har med att göra att jag tror att jag inte är värd att få det jag vill ha eller förtjänar något. Jag är inte värdig lyckan av vad jag kan få vid rätt vald väg.