Desto intressantare att beslutet öppnar för medhjälpsåtal mot andra aktörer, såsom telebolagen. Svenska domstolar har ju tidigare agerat mot bredbandsleverantörer, Svea hovrätt förbjöd Black internet att tillhandahålla access till The Pirate Bay i maj 2010. Innebär detta att mellanhandsansvar är på väg att införas genom straffrätten? Återstår att se, men det är helt klart en intressant utveckling. Det är inte säkert att de stora telebolagens ledning, styrelse och ägare är lika pigga på att dras in i brottmål som att t ex överklaga Ipred-förelägganden.

Konferensen Midemnet hölls i helgen i Cannes, med en panel där bland andra Robert Levine (författare till Free Ride som recenseras här intill) och U2-managern Paul McGuinness medverkade. Den senares citat apropå lobbykampanjerna mot SOPA är obetalbart: “Never underestimate the ability of a monopoly to defend itself“

Häromveckan bloggade jag om seminariet Seizing the Digital Opportunity – nu har arrangören publicerat en rapport (letar dock förgäves efter mina kritiska frågor!).

Problemet med ACTA är istället hemlighetsmakeriet kring förhandlingarna som gett upphov till alla dessa spekulationer. EU-parlamentet har inte haft insyn i överläggningarna, innehållet i avtalet var länge hemligt även för ledamöterna, delar av processen har haft obefogad tidspress med mera.Allt detta ger intryck av att avtalet innehåller saker som inte tål dagens ljus och det är förstås långt ifrån vad vi förknippar med god demokrati och fri åsiktsbildning. Delvis är detta en krock mellan det demokratiska systemets krav på transparens och tydligt ansvar å ena sidan, och diplomatins känsliga och tystlåtna arbetssätt som kräver förtroende och slutenhet. Båda är nödvändiga och i det här fallet är krocken tydlig. Debatten visar att diplomatin måste vänja sig vid krav på större transparens. Saken avslöjar också en del om EU:s struktur, maktspelet mellan kommissionen och parlamentet. I alla händelser så pekar debatten på ACTA brister. Efterdebatten får avgöra hur detta kan undvikas framöver.

Veckan som gick bjöd också på ett nytt filmavtal, en stor händelse i svenskt kulturliv. Den största nyheten var att kravet på exklusiva biografpremiärer togs bort. Kritiken mot den s k fönsterpolitiken har varit stark, både från filmproducenter och telekomaktörerna. Med det nya avtalet blir det istället marknadens aktörer som avgör om en film ska få biopremiär eller ej. Mitt tips är att så gott som alla filmare ändå kommer att välja att gå upp exklusivt på bio efter som det uppmärksamhetsvärde som en biopremiär ger lyfter filmen i alla visningsfönster. Det betyder att den som förespråkar t ex lanseringar på VOD-tjänster måste upp till bevis om hur nätet kan ge motsvarande marknadsföringsvärden. Hittills har det mest varit floskler om tillgänglighet och virala effekter, den som vill får tro på det men från och med nästa år är det skarpt läge. Netopia ser fram emot den utvecklingen med stor spänning.

Efter snart tjugo år så görs det innehåll som efterfrågas mest fortfarande av professionella mediaföretag. Levine ser idag mer blockbusters än experiment. Han beskriver nätkulturens utveckling i sin omdebatterade bok ”Free Ride- How the internet is destroying the culture business and how the culture business can fight back”.

Den formella marknadsekonomin skadas när mellanhänder och teknikföretag drar nytta av piratkopierat material för att locka användare. Piratkopiering är inte stöld, skriver Levine. Det är mer som att planka på bio, då inget tas från biografägaren eller skådespelarna. Det är snarare biobesökarna som betalar för sig som drabbas, då biografen inte har råd att visa något bra vid nästa besök.

Hur internet ska fungera är inte givet. Digital Millennium Copyright Right från 1998 underminerade marknaden för digitalt innehåll. Den skulle skydda internetleverantörer från skadestånd, då det skulle räcka med att man tog ned copyrightat material vid anmodan. Lagen underskattade hur mycket material det skulle bli fråga om.

Musikbranschen gjorde bort sig efter Napster. Den började att stämma individer och förlorade allmänhetens sympatier. Konflikten styrde in på konsumenter kontra producenter, kreativitet mot kontroll. Piratkopieringen blev den ”killer app” som skapade efterfrågan på bredband och mediaspelare som iPod.

Det gynnade annonsförsäljaren Google. Ju fler användare på nätet, desto fler annonser ser de. Större närvaro ger mer data om hur annonserna kan skräddarsys. Fler varor och tjänster som förmedlas via nätet ger Google nya marknader. Därför vill Google behålla nätet som det är, och lobbar för nätneutralitet och svaga lagar kring upphovsrätt.

Tidningarna råkade illa ut. De ville nå en större publik och gav bort sitt material på nätet. Då de tog betalt för innehållet på papper, så bytte läsarna förstås. Reklamutbudet på nätet är enormt och beroende av utbud och efterfrågan, så tidningarnas intäkter föll ihop.

Film, TV och förlagen har haft mer andrum. Vilket genomslag kommer Amazon, Netflix och web-TV få? Levine pekar i några reportage på att det står och väger just nu.

För Levine handlar nätpolitik om marknadsekonomi mot anarki. Kreativ skapelse har omvandlats till digitalt innehåll som mellanhänder och teknikföretag indirekt erbjuder som komplement till bredbandet eller mediaspelaren. Hur skapandet finansieras spelar roll för innehållet. Reklam-TV gav grunda program för att tilltala en bred publik, kabel-TV skapade nischprogram som ”Mad Men”.

Det finns stora ekonomiska intressen på båda sidorna, visar Levine, och det framkommer sällan. Fast företag i allmänhet omvandlar gärna andras varor och tjänster till komplement till sina egna. Microsoft gjorde så med IBM:s PC, så mjukvaran blev central istället för hårdvaran.

Det är ett problem, enligt Levine, att skyddstiderna är för långa och skadestånden för höga. Svepande lagar ger en chimär av skydd. Teknikföretagen och mellanhänderna måste tjäna på att respektera upphovsrätten, istället för att se mellan fingrarna. Det är på gång ett skifte; Microsoft tjänar pengar på prenumerationer till Xbox Live och spel, inte på spelkonsolen.

Levine förordar ”blanket licenses”, en klumpersättning på bredband eller mediaspelare genom överenskommelser med lagstiftarens stöd. Fungerar det på en större skala över internet? Kanske, men tidigare fanns det en begränsad mängd innehåll på ett begränsat antal medier. Då var det lättare att hålla reda på hur mycket varje rättighetsinnehavare skulle ha. Troligen är olika lösningar lämpliga för olika branscher.

Levine är en rutinerad skribent med gott om spänstiga åsikter i ämnet och reportagen är välskrivna. Free Ride är ett konstruktivt inlägg, även om det inte finns några enkla lösningar på hur vi laga ett trasigt internet.

Waldemar Ingdahl
VD tankesmedjan Eudoxa
www.internationalpropertyrightsindex.org

Annars var det återkommande budskapet att det är nya tjänster och inte sanktioner som ska lösa problemet med olaglig spridning. Det är en bra spinn för telebolagen, då behöver de inte vidta några åtgärder mot piratdistributionen – elefanten i rummet är förstås att fildelning är en killer app för bredband till hushållen. Men accepterar man telebolagens utgångspunkt så blir frågan hur man lättare ska få tillgång till innehåll till dessa tjänster och det är här det skaver. Dessa nya tjänster är nämligen inte benägna att betala det som rättighetsägarna begär (se t ex tvisten mellan Copyswede och Telia). Istället för att höja sina bud vill man försvaga upphovsmännens rättigheter och kritiserar därför sådant som skyddstider, upphovsrättsorganisationer som STIM och Copyswede, geografiskt avgränsade rättigheter, exklusiva visningsfönster osv. Det beskrivs som en avreglering, men i själva verket är det ett krav på att politiken ska styra marknadens överenskommelser (kodordet är ”market failure”). Lite märkligt med tanke på hur illa just det fungerar i telekomsektorn där nästan vartenda avtal mellan operatörer idag avgörs hos Post & Telestyrelsen. Och allt detta är ett cirkelresonemang, eftersom hela skälet till att de nya tjänsterna inte kan erbjuda upphovsmännen skälig ersättning är… just det, piratkopieringen som sätter prislappen på själva innehållet till noll. Om just dessa bolag skulle tillämpa samma metoder mot piracy som för att skydda sina egna affärsmodeller – t ex när man blockerar IP-telefoni i sina mobila nät eller diskriminerar trafik som är kostsam – så skulle hela den här orsakskedjan kunna vändas. Då vore det möjligt att ta betalt för själva innehållet, distributionstjänsterna skulle kunna öka sina intäkter och sluta bättre avtal med upphovsmännen och dessutom bidra till att finansiera nytt innehåll. Men då skulle förstås bredbandsguldgruvan sina, vem vill köpa 100 mbit/s om man inte får tanka från Pirate Bay? En omöjlig ekvation? Kanske det, men låt oss åtminstone kalla en spade för en spade. För det är inte åtgärder mot piracy ELLER bättre tjänster -utan både och!

Annars är huvudpoängen i förslagen att ge ansvar åt mellanhänderna att agera mot olaglig spridning, såsom betaltjänster, telebolag, internetplattformar, sökmotorer, annonstjänster mm. Att just det är centralt för vilka åtgärder Netopia vill se har knappast undgått någon läsare!

Jag diskuterade allt det här med Jan Ainali från svenska Wikimedia i TV4 Nyhetsmorgon igår. Titta gärna här: http://www.tv4.se/1.2503478/2012/01/18/engelska_wikipedia_stanger_ner_i_protest

Där tyckte jag bland annat att de som kritiserar SOPA/PIPA bör komma med egna förslag på åtgärder som skulle vara bättre. Men sen dess har jag upptäckt att Google faktiskt gjort just det! De förespråkar något som kallas Open Act som syftar till att både skydda upphovsrätten OCH hålla nätet ”öppet”. Välkommet, även om ordet ”öppet” kan betyda väldigt olika saker. Inte heller kan man jämställa uppphovsrätten med rätten till ett ”öppet” internet, den förra är ju en del av FN:s deklaration om mänskliga rättigheter medan den senare är något som Google hittat på mer eller mindre på egen hand. Ändå, bra för diskussionen och Netopia får säkert anledning att återkomma till Open Act.

Mer media: P3 Nyheter gjorde också ett inslag med en kommentar från yours truly.

UPPDATERING:

Vilket sammanträffande! Amerikanska myndigheter stänger Megaupload bara timmar efter att jag publicerat det här inlägget och flera webbsajter har hackats av Anonymous-nätverket som hämnd, däribland amerikanska Justitiedepartementet och ett antal skivbolag. Utredarna hävdar att Megaupload tjänat minst 175 miljoner dollar på olovlig spridning av upphovsrättsskyddat material. Läs mer, t ex här: http://www.washingtonpost.com/business/economy/federal-indictment-claims-popular-web-site-shared-pirated-material/2012/01/19/gIQA4rDwBQ_story.html