Piratpartiets framgångar i svensk politik 2009 följde av ett medieklimat som spelade piraterna i händerna, först FRA-debatten 2008 och sedan en ”perfekt storm” med både Ipred-lagen och Pirate Bay-domen omedelbart före EU-valet (svekdebatten om TPB-försäljningen kom veckorna efter valet). Ett läge som piraterna skickligt utnyttjade genom att maskera sitt populistiska budskap om fri nedladdning med ett mer säsongsfähigt integritetsargument. Uppståndelsen kring ACTA tidigare i år har på ett liknande sätt banat väg för Piratpartiet i Tyskland. En spekulation är att de extra resurser som det nya mandatet i EU-parlamentet sedan december har inneburit i form av pengar och personal har fokuserats på den tyska valrörelsen. I likhet med EU-parlamentsvalet står inte regeringsmakten på spel i tyska delstatsval, vilket gör att väljarna kan ta ut svängarna lite mer än i val till nationella parlamentet, även det ett bekant mönster från Sverige. Generellt verkar läget i den tyska debatten vara tre-fyra år efter det svenska, vilket ger ledtrådar till hur utvecklingen kan fortsätta. I Sverige har Piratpartiet rasat snabbt, från drygt 50 000 medlemmar under storhetstiden hösten 2009 till cirka 8000 idag. Det är en minskning med över 80% på två och ett halvt år. I längden fungerar det inte att vara ett enfråge-eller missnöjesparti, vilket även PP inser. De tror inte riktigt på den politiska kraften i fildelningsfrågorna längre, utan arbetar för att bredda sin politik till andra områden. Läs t ex HAX analys av förslagen till partiets årsmöte, där han underkänner förslag som att ”skolelever ska löpande kallas till psykoterapeut, kurator, psykolog eller liknande under grundskoletiden” men ser hoppfullt på bland annat sexarbetares rättigheter och generös migrationspolitik som framtida valvinnare.

I o m gårdagens val är Piratpartiet representerat i fyra tyska delstatsparlament. Det är givetvis en framgång och en trend. Men av det är jag inte beredd att hålla med Dagens Arenas ledare om att även de svenska piraterna kan få nytt liv. Den svenska missnöjesopinionen fångas upp av Sverigedemokraterna och de digitala frågorna diskuteras på ett mer nyanserat sätt i Sverige idag än för tre år sedan.

Apropå pirater meddelar Fredrik Neijs advokat Jonas Nilsson på DN Debatt att de ska driva målet mot The Pirate Bay vidare till Europadomstolen. Av artikeln kan man få intrycket att den rättsinstansen är överordnad Högsta Domstolen (som tidigare i år vägrade prövningstillstånd för TPB:s överklagande) och att rättsprocessen kan ta en ny vändning. Men det stämmer inte, det är skillnad på EU-domstolen (där det första svenska Ipred-ärendet nyligen behandlades) och Europadomstolen, den senare granskar om Europakonvention för mänskliga rättigheter följs och fastställer enbart om en kränkning ägt rum eller ej, samt utdömer skadestånd till den som kränkts. Det är alltså något annat än processen i själva brottmålet, vilket inte hindrar Neijs advokat att fortsätta pläderingen som om det vore en rättegång i HD. Så jämför t ex Nilsson The Pirate Bay med Blocket, men han har tydligen inte läst Blockets säkerhetschef Thomas Bäckers debattartikel här på Netopia om deras ambitiösa arbete mot förfalskningar och intrång. Att åberopa yttrandefrihet för att sprida torrenter är också svårt att ta på allvar, yttrandefriheten gäller som bekant egna yttranden och The Pirate Bay har i sin verksamhet gjort uppsåtet att bistå upphovsrättsintrång minst sagt tydligt. If it walks like a duck… Svenska domstolar har underkänt de här argumenten, sannolikheten att Europadomstolen tar upp det här målet är minimal och det är alltså en ren symbolfråga. Under rättegångarna menade Peter Sunde att det var en politisk process, men frågan är om det inte är Neij som gör politik av en rättssak den här gången.

När jag ändå är inne på ämnet The Pirate Bay kan jag inte låta bli att tipsa om den här länken, om hur TPB upprörs över copycat-sajter som härmar originalets form och funktion. Visst är det irriterande när respekten för immateriella rättigheter brister? Om det är till någon tröst för TPB så vet jag precis hur det känns.

Det påståendet har jag hört ofta de senaste månaderna, det används som en illustration av internets förmenta öppenhet och något som måste värnas. Jag skriver förmenta, för det är en öppenhet med stora inskränkningar, men inte från byråkrater utan företag. Den entreprenör som vill erbjuda innehållstjänster över nätet är i praktiken ofta hänvisad till marknadsplatser som Facebook eller Appstore, där avtalen inte kan påverkas och där reglerna kan ändras med kort varsel. Den som öppnar en egen webbsida är beroende av Google-sökningar, men riskerar att svartlistas på oklara grunder vilket häromåret hände en svensk entreprenör som erbjöd krogrekommendationer. Tjänster som utmanar telekombolagens etablerade intäkter, t ex IP-telefoni som Skype, riskerar begränsningar i datatrafiken. Listan över konkurrensfrågorna kan göras lång.

Öppenheten är en hägring. Avsaknad av lagar och rättsordning är inte detsamma som öppenhet, i stället blir öppenheten på några få aktörers villkor. Då gynnar illusionen av öppenhet bara de starka aktörerna, inte nya företag, inte användarna och inte samhället.

Häromveckan hölls den uppmärksammade konferensen Stockholm Internet Forum med influgna deltagare från hela världen. Förutom nämnda citat duggade vackra ord om demokrati, yttrandefrihet och arabisk vår tätt från scenen, i stark kontrast till avslöjandet om Telias affärer med regimer som Vitryssland och Azerbajdzjan i SVT:s Uppdrag granskning samma dag. Och svenska Ericsson har sålt övervakningsutrustning till regimen i Syrien, vilket gjorde att diskussionen om att stoppa sådan export ekade ihålig. Särskilt när en syrisk demokratiaktivist frågade utrikesminister Bildt varför han lagt ett veto mot det EU-embargo som skulle stoppat den affären. Sedan dess har EU och USA trots allt infört ett exportförbud, men en viktig fråga är den om företagens kontra statens ansvar. Telias VD Lars Nyberg försvarade på DN Debatt Vitrysslandsaffären bland annat med att det bör vara politikens ansvar att ställa krav på regimerna, inte företagens. Samtidigt sa flera talare på Stockholm Internet Forum att företagen måste ta större ansvar. Risken för att frågor om mänskliga rättigheter blir någon annans problem är uppenbar.

Idén om avsaknad av rättstat som garanti för frihet och öppenhet är en återvändsgränd i den här debatten. Ändå idisslas den tesen i sammanhang som Stockholm Internet Forum. Det vore bättre att diskutera HUR en fungerande rättsstat ska se ut på nätet. Här kan demokratiska länder visa vägen. Alternativet är att dominerande aktörer oinskränkt gör affärer med diktaturer medan demokratins företrädare sjunger den falska öppenhetens lov. Just så kan dagsläget beskrivas, sorgligt nog.

Ett undantag är ironiskt nog Ipred-lagen, som nyligen fick grönt ljus från EU-domstolen. Den syftar som bekant till att begränsa olovlig spridning av upphovsrättsskyddat material och kräver två domstolsbeslut innan något skadestånd döms ut. Den kritiserades när den kom för tre år sen för integritetsproblem, men idag kan man konstatera att integritetshänsynen är mycket stark. Ingen abonnents identitet har ännu lämnats ut. Trots sina brister är Ipred-lagen ett fint exempel på hur en demokrati kan göra avvägningar mellan viktiga principer som kommit i konflikt. Så går det till i en rättsstat och en demokrati utan rättsstat är ingen demokrati.

(Denna text har också varit med i Netopias nyhetsbrev)

(Tyvärr finns inte notiserna på webben)