Ladda ner kartan mellan Hagudden-Andersboviken (Nordmyran-Nedre Dalälven)

Att sakta glida fram mellan vassen i kanalen mellan Hagudden och Andersboviken är en sällsam upplevelse. Särskilt om sommaren när gäddor lurar under näckrosorna och trollsländor viner genom luften. Att likna det vid ett litet Egypten känns inte fel när ytterligare en häger plötsligt flaxar upp ur vassen. Börja eller sluta resan vid Östa eller Hagudden där det finns hamnar så får du se både Dalälven och Nordmyrasjön. Gör det som en egen dagstur eller som en del i att upptäcka den vackra nationalparken i Färnebofjärden.

Foto: Andrew Bourke

Det blev midsommar och jag och en rar flicka, hon var 16 och jag var 17 år, hade bestämt oss för att ro till Sandön och tälta med det nyinköpta fyrmanstältet. Sträckan mellan Hagudden och Sandön är 9 kilometer lång. Man var stark i armarna vid den åldern och vattenytan var blank som en spegel. Jag hade arbetat på dagen så det blev sent på kvällen innan vi kom fram och fick tältet rest och gått till vila. Just som vi skulle somna så fick vi höra ljudet av ett travande hovdjur strax utanför tältet. Vi sa båda två att det måste vara en häst som travade förbi.

På morgonen sen vi druckit kaffe skulle vi ta en promenad. Vi följde stranden runt den ö eller holme där vi tältat. Vi hade bara gått en kort sträcka då vi fick se en häst liggande i strandkanten. Vi tittade på varann och sa ”där har vi förklaringen till det vi hörde i går kväll”. Då vi kom närmare såg vi att hästen måste ha varit död en längre tid.

Några dagar senare fick vi förklaringen till att det låg en död häst på Sandön. En arrendator i Östa hade kört timmer med häst till sågen. När avlastningen var klar skenade hästen ut mot korsälven där isen var så svag att hästen drunknade. På våren när flottarna började hittade dom hästen vid Sisudd. Där den låg var det bara berghällar så den drogs rakt över älvfåran till Sandön där den begravdes. När sen vårfloden kom spolades sanden bort och hästen låg bar. Det var så vi såg den. Det gick rykten att hästen haft det svårt här på jorden och därför tod sitt liv. Vad det vi hörde på midsommarnatten ett glädjetrav över att ha kommit till hästarnas himmel där det var bättre än här på jorden?

Berättad av Gösta Holmström för Lasse Lööf

Enligt rödlistan är Sotnätfjärilen idag Missgynnad i Sverige (NT), Försvunnen (RE) i Danmark och Akut hotad (CR) i Finland.

Foto: cfp

Artdatabanken
Wikipedia

Slagugglan trivs bra vid Nordmyrans översvämningsmarker där man kan se den jaga nattetid. Slagugglan behöver gamla ihåliga träd av tall eller asp för att kunna bygga bo. Den här uggalns föda består i huvudsak av smågnagare, här på Nordmyran speciellt vattensork, men fåglar och grodor ingår också i kosten. Det är en stor uggla som är 60-62 cm lång och har en vingbredd på 124-134 cm.

Lätet från en Slaguggla påminner lite om ett nasalt skorrande hundskall både när den lockar och varnar.

Slaguggla (Strix Uralensis)

Slagugglepar håller ihop hela livet. Äldre individer är väldigt bofasta och stannar i samma revir år efter år. Fågelns namn kommer sig av att honan är mycket vaksam under häckningen och slår kraftfullt till mot huvudet på den som råkar sig för nära boet. Så nöj er med att lyssna på denna vackra uggla och försök inte söka upp dess bo!

Slagugglans fortsatta levnad hotas idag av tendensen hos det moderna skogsbruket att ta bort död ved i form av högstubbar eftersom ugglan bor i sådana. Även om avverkningen bara sker runt omkring en högstubbe kan slagugglan överge boplatsen efter en tid.

Att bärga höet var ett hårt och slitsamt arbete. När de moderna jordbruksmetoderna tog över på allvar efter andra världskriget övergavs älvängsslåttern. Det halvöppna Åsa-Nisselandskapet som var vardagslandskap i hela Sveriges skogsbygder växte igen med rasande fart. Med denna storskaliga landskapsomvandling försvann en stor del av de arter som hörde till det sen länge inarbetade kulturlandskapet.

För inte så länge sen, 1998, var Nordmyran ett av dessa igenvuxna landskap. Det som i början på 50-talet hade varit ett levande landskap med växter, djur och slåtter var nu fullt av sly. Ett område som förr i tiden varit en del av bygdens livsnerv, där folket i Tärnsjö levde, tog foder och fiskade hade ersatts med en vägg av vide. Fina fåglar och växter hade försvunnit och de stora vyerna var borta. Det var därför som Nordmyrans Intresseförening startade – för att slåttra de 120 hektaren och på så sätt restaurera det gamla ängsområdet. Ledstjärnan var och är att skapa och bibehålla Nordmyrans skönhet, artrikedom och användbarhet för folket i bygden.

Några årtal
1950 En arrendator slår Nordmyran för att ta foder  till sina kor, hästar och kalvar. Nästkommande år slås inte myran alls. Och inte nästa år heller.
1970 Nordmyran är helt igenväxt.
1995 Nordmyrans Intresseförening bildas.
1998 Restaurering med buskröjning och slagslåtter påbörjas av Ove Pettersson.
2000 En del av Nordmyran slåttras för första gången sen igenväxningen tog fart.
2003 Nordmyran är restaurerad och kan slåttras i sin helhet.
2006 Ove Pettersson köper en ny slåttermaskin.

En vägg av vide hade ersatt det öppna landskapet.

Nordmyran augusti 2008

Nordmyran.se har blivit placerad i Tärnsjö på bloggkartan.se och länkad till intressant.se

Vitryggen är idag utrotningshotad i Sverige trots att den för hundra år sedan fanns i större delen av landet. Idag finns den vitrygguga hackspetten vid nedre dalälven och i Värmland/Dalsland: eventuellt finns det också något par kvar i småland. 2007 kunde inventerare hitta 15 par i hela landet varav endast ett häckade. 2008 hittade man inget häckande par. Framförallt är det det den stora satsningen på granplantager som har lett till vitryggens tillbakagång.

Foto: Fredrik Wilde

Hjälp till med att spana efter vitrygg på Nordmyran

Så här känner du igen en Vitrygg

• Vitryggen har en stor vit fläck på den nedre delen av ryggen. Detta skiljer den från Större hackspett har vita skulderfläckar på sidan av ryggen.
• Den ljusröda undergumpen: större hackspett har knallröd undergump och mindre hackspett inget rött alls.
• Vitryggen har vackert streckade kroppssidor. Den Större hackspetten har vita kroppssidor medan  Mindre och Tretåig hackspett också har streckade sidor.
• Hanen har röd hjässa, honan har svart. Hanen hos Större hackspett har en röd fläck i nacken.
• Vitryggen är den största hackspetten, något större än större hackspett.
• Trumningen är speciell: lyssna på naturskyddsföreningens hemsida.
• Vitryggen gör speciella, djupa hackmärken. 

Läs mer
Naturskyddsföreningen
Skogsstyrelsen
Artdatabanken
Wikipedia
Naturskyddsföreningens skogsnätverk

Foto: Projekt Vitrygg