Npf-familjen

Den fortsatta resan med sonen och concertan

2011-12-14T12:31:00.000+01:00

Nu har det gått ett tag med sonen och concertan. Det fungerar suveränt. Vi har dock två biverkningar som stressar ihjäl mig. Det ena är att jag får kämpa med att få i honom tillräckliga mängder mat. Det andra är att få honom att somna vid rimlig tid på kvällen. Han har fortfarande circadinet på kvällen och den hjälper men inte så som vi önskat. Vi har dock börjat ge den senare och efter maten. Nu somnar han 20,30-21,30 istället för 22.30-23.30. Lite bättre har det blivit, men fortfarande behöver han mer sömn då han går upp 6.45 till skolan. Läkaren vill inte att vi byter till ritalin än och jag förstår hans resonemang. Det kan bli hur bra som helst med sömnen snart och för sonens skull så menar han att vi inte ska klydda för mycket. Jag håller med och vi kämpar på. Den ljuvliga tid jag hade då dottern börjat ligga mer själv och att det blev mer tid över, osv verkar vara borta igen. Nu är vi inne i samma trall igen. Får bära hela dagarna. Det jobbigaste är när jag ska göra något med sonen och hjälpa honom, då ligger hon bara och gnäller eller skriker. Det är jätte jobbigt just nu. Igår skrek hon tre timmar i streck! Jag var urlakad och när mannen kom hem så fick han hjälpa till att få mig att må bra igen. Han tog hand om dottern, la sonen och gick minsann och köpte godis till mig. Ja, som jag sagt tidigare så har faktiskt mirakel skett i vårt liv sedan sonen fick concerta.

Vi håller inte ett dugg med om vad barnpsykologen sagt ang anpassningar. Enligt henne så är det anpassningarna av miljön som är mest effektiva. Här har det varit precis tvärtom och utan medicin hade vår son inte kunnat göra allt han nu kan. En dag klarade han t.o.m av att gå hem från skolan själv. Vi bor så att jag ser ut över hela skolgården så jag hade uppsikt, men bara det här med att lyckas ta på sig allt själv och gå hem direkt, det klarade han. Likaså kom han ihåg portkoden. Utan medicinen hade han blivit störd av allt, han hade inte haft en chans att kunna ta på sig själv och han hade aldrig kommit hem, eftersom olika impulser alltid dök upp och störde. Dessa förbaskade impulser är nu borta!!!!!!!!! Jag är överlycklig men lite orolig över det här med maten.

Lyxliv!!!

2011-12-05T15:23:00.000+01:00

Lyxtiden är här! Den tiden när man älskar att få ha en bebis att ta hand om samtidigt som man ges möjlighet till tid med det stora barnet + tid för sig själv! Vår flicka är nu 10 veckor och allt har förändrats! Hon somnar kl 22 varje kväll för att sova till 04, äta, somna direkt och vakna kl 8 för att äta igen. Vi får utan problem den sömn vi behöver, men det har vi i princip fått enda sen hon föddes, men nu vet man, liksom ett mönster har uppstått. Tidigare sov hon fem minuter i taget om dagarna, åt små skvättar ersättning här och där och det enda jag gjorde var att mata, byta blöja och försöka hinna med något de få minuter i taget som hon sov. Hon gnällde hela dagarna, fick bära, bära och bära. Hon låg på min arm när jag åt mat, hon följde ibland med in när jag kissade, osv, osv. Sonen med ADHD krävde sitt.

Vissa dagar var jag knäckt. Jag fokuserade då på att vara glad över att vi fick sova på nätterna! Nu är allt helt annorlunda. Hon sover som jag skrev kanon på nätterna fortfarande och på dagarna sover hon långa stunder. Väldigt lätt att få henne att somna, hon ligger själv i sin säng om dagarna, äter stora mängder var tredje, fjärde timme, är glad, ler, skrattar och ligger långa stunder själv, nöjd på sitt babygym, småsnackar och upptäcker sina händer och omgivningen runtomkring. Detta har gjort att allt är så mycket lättare! Jag har återigen ett välstädat hem. Detta var kanske dumt sagt, men tyvärr är det så att det är ett måste för att jag ska ha ordning i mitt huvud liksom. Allt är på sin plats i mitt liv. Sonen svarar som jag tidigare skrivit kanon på concerta, har nu 18 mg och i morgon är det ett återbesök. Förmodligen höjer vi dosen. Det enda som är jobbigt är det här med aptiten som har sjunkit igen. Nu kommer de nog skriva ut näringsdrycker och det känns jobbigt, men jag måste tänka att det det positiva överväger. Han mår kanon, vi mår kanon, hans lärare är i chock, och kompisarna som står ut blir fler och fler!!!

Han var på ett kalas på ett lekland igår. Jag var med och det var första gången jag såg honom i en barngrupp sen han börjat medicinera. Jag var så stolt! Han var nog en av de lugnaste och satt fint och åt. Han lekte och så klart sen och busade, tack och lov, han är liksom den samma fast man ser inte någon ADHD, inte just nu. Sen vet man ju inte hur det blir framöver, kanske ser man ADHD:n mer när kraven blir högre, det blir läxor, osv, osv, men vi tar det när det kommer! Jag är så glad just nu. Det är så skönt att kunna joina den klubb med mammor som säger: OH vad kul, jag ska ha mitt barn hemma hela jullovet. Nu kan jag säga och Känna likadant! Jag vet också nu hur fruktansvärt dåligt jag mått under alla dessa år med sonen, jobbigt att erkänna, men det har varit jätte jobbigt. När jag ser skillnaden nu så kan jag ha mer förståelse för hur jag känt och det dåliga samvetet har lagt sig. Jag är ju normal! Jag tycker ju om att vara med honom nu när han är som han skulle varit utan ADHD. Självklart är det jätte jobbigt för vem som helst. Jag har förlåtit mig själv för alla tankar och allt dåligt samvete!

Förlossning och ADHD:n som försvann?

2011-11-30T10:48:00.001+01:00

Förlossningen

Tio veckor har det gått i morgon sedan vår lilla tös kom till oss. Det har varit en tid fylld av alla möjliga känslor och händelser. Jag ska försöka berätta om tiden från den 22 september till i dag. Förlossningen var fruktansvärd tyckte jag. Jag fick aldrig någon bedövning, eftersom narkosläkaren inte var tillgänglig, detta kändes mycket skrämmande: Ingen lustgas togs heller fram för när jag ville ha den så var det så bråttom så de inte hann. Det var en komplikationsfri och snabb förlossning. Efter 18 minuter från första krystvärken var hon ute. Jag upplevde dock förlossningen som väldigt smärtsam, och var väldigt rädd. Allt jag hade planerat lös med sin frånvaro. Det blev något helt annat och jag som har svårt i situationer där jag själv inte har kontroll hade det väldigt jobbigt. Min man dock var väldigt duktig och allt gick bra. Samma dag vi fått henne kom storebror på besök med mina föräldrar. Han kunde inte riktigt fatta det och han kollade in henne noga. Allt var bra med både mig och tösen och jag hade världens energi och var pigg. V åkte hem dagen efter.

Hemma med lillasyster

Vi hade en jobbig natt där tösen skrek och gnällde fram till fyra på morgonen. Efter den natten har hon sovit varenda eviga natt, så gott som hela natten med undantag från matstunderna så klart, men har därefter somnat direkt. Det har varit så skönt. Sonen höll på hela nätterna och halva dagarna med skrik och beklagan till han var ca 8 veckor.Sonen hade gått i skolan i en månad när vi fick lillasyster. Det var en turbulent tid efter vi fått henne. Sonen var som vanligt hyperaktiv, impulsiv och arg. Jag fick höra av honom att det slagit honom i skolan, flera stycken och jag började tro att han blev mobbad. Dessutom tyckte han inte längre om sina lärare som tyvärr i mina ögon är helt inkapabla att ta barn på rätt sätt.

Problem i skolan

Med en lillasyster som gnällde hela dagarna och som jag fick gå och bära så kontaktade jag bup och krävde ett möte med rektorn. Jag berättade om min oro och om allt våld som sker i den klassen. Jag förklarade att jag inte accepterade detta våld, varken från andra barn eller från min son. Jag krävde också att man stimulerar sonen mer som faktiskt behöver mer stimulans. Rektorn var kanon. Antimobbningsgruppen kopplades in för att göra en utredning. Det visade sig att sonen inte alls blev mobbad, utan att det rörde sig om en maktkamp bland alla pojkarna i klassen. De slogs och boxades på ett speciellt ställe i sandlådan och den som vann var det som kunde få någon att blöda. Jag trodde jag skulle smälla av när kuratorn berättade detta. Sonen var alltså inte mobbad, men lekte denna lek med övriga pojkar dagligen. Nu startades ett projekt. De skulle hjälpa pojkarna med detta och lära dem att inte hålla på med detta mer, målet var att de själva skulle känna att de inte vill slåss. Resultatet blev mycket gott!! Kuratorn och rektorn har sedan ringt hem och kollat med mig och sonen har varken blivit slagen eller slagits på senare tid. Jag tycker det är fruktansvärt att barn i sexårsåldern håller på med detta. Förmodligen är det också många barn som inte vill vara med men som dras in och känner sig tvungna.

ADHD:n-förändringen

Vi påbörjade också en ADHD-skola för oss föräldrar till barn med ADHD. Detta pågick i fyra veckor. Det var mycket givande. Under tiden var det som vanligt väldigt jobbigt med sonen. Hyperaktivitet, aggressivitet, impulsivitet. Han kunde inte ta på sig själv, lyssnade aldrig osv. Jag ringde till bup efter den lektion vi haft om medicinering på barn och krävde en läkartid omgående. Veckan efter kom vi till en läkare. Han var kanon. Vi satte in strattera. Sonen fick magont, tappade aptiten totalt, blev depressiv, arg, grät mycket, kände sig vilsen och hängde med ännu sämre än tidigare. Jag kände att jag inte riktigt kunde lita på honom. En dag försvann han i området och jag letade medan paniken stegrades. En mamma från klassen hittade honom och kallade på mig. Hon visste att han inte fick vara ute själv och att han hade ADHD. På återbesöket till sjuksköterskan tog jag upp att jag inte ville ha strattera mer, jag mådde dåligt, sonen mådde dåligt och hade gått ner 1.2 kg. Han vägde 22.4 och vägde nu 21,2. Hon pratade med läkaren, vilken ringde upp samma dag. Okej, sa han, vi gör som du vill, vi sätter in concerta, börja i morgon. Concerta 18 mg sattes in. Jag hade honom hemma dagen efter. Han blev genast mer fokuserad men var speedad. NEJ, tänkte jag, vad är detta. Han var överlycklig och liksom som i ett rus. Dagen efter fick vi följande resultat: Han var lugn, fokuserad, glad, lagom busig, man kunde prata med honom, han lyssnade, han svarade, han pratade tystare, han var lätthanterlig, han var inte arg längre och jag kan väl säga att ADHD:n lös med sin frånvaro. Han började också äta mer.

Denna fina effekt håller fortfarande i sig men sonen har haft svårt att somna på kvällen. Halv tolv flera kvällar. Då kunde jag inte lämna honom till skolan och ringde bup för hjälp. Fick circadin utskrivet samma dag. Sonen somnade inte första kvällen men andra. Jag är överlycklig!!! Mannen är överlycklig, sonen mår kanon. Allt har löst sig. Nu i efterhand förstår jag hur jobbigt jag haft det under alla år. Alla de gånger andra föräldrar har sagt att de saknar sina bar n och vill hitta på saker med dem. Alla de gånger har jag tänkte: Varför känner inte jag så? Jag vill inte ha min son hemma, jag vill inte umgås med honom. Förstår ni så fruktansvärt! Mina skuldkänslor har varit enorma. Nu är det inga problem när han är här hemma. Från att inte ha kunnat ta på sig själv, så kan nu sonen det utan problem, han gör saker direkt, han störs inte av ljud längre i bakgrunden, han har börjat leka med barn i klassen han aldrig lekt med innan. Han kan sitta lugnt och byta fotbollskort, m.m. Listan kan göras lång och ingen skulle idag kunna ana att han har ADHD, så fin effekt har vi fått. Vår son har kommit fram bakom sin ADHD, det är fantastiskt. Vår barnpsykolog sa åt oss att inte ha för stor tilltro till medicinen och att det är anpassningar i miljön som är det mest effektiva. Så har det verkligen inte varit i vårt fall! Inga anpassningar har kunnat komma i närheten av det resultat concertan ger, det bara är så!

Jag började själv med min concerta ganska fort efter att vi fått tösen. Jag förstod då hur jobbigt jag haft det utan den och när alla graviditetshormoner försvann så mådde jag åter bra. Jag mår just nu väldigt bra, trots att det varit en jobbig period sedan lillasyster föddes, mycket gnällande på dagarna och en ADHD-kille, ADHD-skola, medicinutprovning, problem i skolan, möten, osv. Nu har vi landat och jag mår kanon, ni anar inte!!!!!!!!!!!

En snabb uppdatering/hälsning!

2011-10-16T12:30:00.000+02:00

En snabb uppdatering & hälsning. Allt är bra med oss. Vi fick vår flicka för 3.5 veckor sedan och veckorna efter har handlat mycket om att landa, hitta nya rutiner där den nya familjemedlemmen finns med, osv. Det har varit mycket problem med sonen i skolan och vi har haft fullt upp med att ordna upp detta samtidigt som vi försökt få ordning på tillvaron med en bebis. Jag kommer berätta så fort jag kan här.

Fritids eller inte?? Springmask & vecka 40

2011-09-14T10:54:00.000+02:00

Nu står jag i valet och kvalet. Jag får dåligt samvete då jag tänker på det ena alternativet i kombination med det bästa för oss alla. Jag känner mig också oduglig om jag väljer detta alternativ. Det andra alternativet kommer förmodligen bara göra det jobbigare för oss alla.

Jag sa från början att det räckte att sonen gå i sin förskoleklass mellan 8-13 och sen får komma hem och umgås med mig och lillasyster när hon anlänt. Det låter så fint och bra och jag tänkte att detta var det bästa för honom då han, vad jag trodde inte skulle orka fler timmar. De senaste två veckorna så upplever jag att sonen inte är nöjd när han kommer hem, han är inte "klar" Han tjatar på mig, vill hitta på en massa och är superrastlös. Han kräver en massa och jag är helt slut. Han har vid ett flertal tillfällen frågat varför han inte får stanna på fritid. Jag överväger nu att ansöka om dispens, att få ha honom där två timmar om dagen vilket innebär en dag i skolans/fritidsvärlden på 7 timmar.

Jag tror helt ärligt detta hade varit perfekt. Han vill så mycket mer än jag kan ge honom. Samtidigt får jag vid denna tanke dåligt samvete. Jag var ju så inställd på att vara DUKTIG och att endast ha honom där i fem timmar, men detta verkar inte vara det bästa för honom. Om han kommer hem efter tre så hinner han ju ändå träffa och umgås med mig och lillasyster. När han gick på förskolan mellan 9-3 så var han så nöjd med att få komma hem. Han var färdig med leken utanför och ville hem i lugn och ro. Jag tror absolut detta är det bästa och jag får nog erkänna att jag gjorde en felbedömning. Man får söka om dispens och jag hoppas det går i genom. Ska jag erkänna en hemsk sak så är det också så att jag kommer inte orka aktivera honom konstant varje dag efter klockan ett och då är det bättre att han rastat av sig så att han uppskattar det vi kan göra här hemma. Sen får helgerna bli de dagar vi hittar på saker ihop på riktigt med pappa också. Tänker jag helt fel?

Jag vet att jag tjatat lite här i bloggen om att det varit mycket den senaste tiden och det har det verkligen varit. Saker har gått sönder, utgifter, köpa nytt, det har varit så många småsaker som tagit kol på mig. I förrgår kväll upptäckte vi också som ett led av allt jobbigt som sker att sonen fått den berömda springmasken. Inte detta också, tänkte jag. Jag köpte receptfritt, vanquin till honom igår och gav honom det direkt på morgonen. Sen skrev vår läkare ut vermox som dödar både ägg och maskar så att man verkligen blir av med det. Denna medicin ska han få idag. Tre kvällar på rad har han haft klåda och svårt att sova. Jobbigt! Igår fick jag ha honom hemma samtidigt som det skulle saneras här hemma. Idag är han i skolan igen. Han är sanerad och behandlad och lärarna vet om det och kommer ta upp att det går mask i skolan. Han har aldrig haft det innan. Att vara gravid i vecka 40 är jobbigt bara det och så det här med sanering och allt, man orkar inte riktigt. Mannen skurade sonen igår och jag sanerade här. Håll nu tummarna att inte vi föräldrar får det och att vi fått bort det innan lillasyster kommer hem och att detta var det sista jobbiga innan förlossningen för annars!!!!!

Vecka 40, Eye-Q och önskan om medicin

2011-09-12T16:40:00.000+02:00

Dagarna som gått har varit fruktansvärda. det har i princip bara handlat om att överleva för min del. Det som varit jobbigt är att jag nu i slutet av graviditeten har smärtsamma sammandragningar ideligen. Utöver dessa har jag en konstant molande värk som är ganska rejäl emellanåt. Det är oerhört svårt att fokusera sig i vardagen och att kunna ta hand om en femåring med ADHD. Jag började få ont förra veckan under onsdagen. Det höll i sig till torsdagen. Sen försvann det. I lördags vid 19-tiden satte det igång igen. Det höll på hela natten. På morgonen hade jag ett uppehåll, sen började det igen. Jag sa åt min man att jag inte orkade mer. Alla ljud här hemma och sonen som bara pratade, pratade och ville mig något hela tiden. Jag klarade det inte med denna molande värk och sammandragningarna. Vi åkte till mina föräldrar. Vi fick middag och jag fick bara mer och mer ont. Ett litet uppehåll när jag kom hem, sen blev det ännu värre på kvällen. I natt har det varit lugnt för att komma igen när jag skulle till min barnmorska på kontroll. Jag går in i vecka 40 i morgon. Jag förklarade för henne att jag inte klarade detta mer. Smärta, smärta och molande värk, kanske i några veckor till om man har otur? Min barnmorska är underbar. Jag har beräknad förlossning på måndag nästa vecka och jag ska till henne på tisdag om inget hänt. Då gör hon en hinnsvepning som oftast leder till att förlossningen sätter igång inom 48 timmar. Hon har också lovat mig att jag inte behöver gå i två veckor till, jag blir då igångsatt. Tur att man har en så förstående barnmorska. Det innebär alltså en igångsättning senast en vecka efter beräknat datum och många jag hört har fått vänta i tre veckor. Nu känns det bättre. Nu har jag ett mål!

Hur går det för sonen i skolan? Jag får nästan dagligen höra att han är högljudd och hyperaktiv, men en go och charmig kille som har lätt för att lära. Med kompisarna går det bra. Vi kommer börja ge honom Eye-Q f.o.m i morgon och om inte något resultat visar sig så kommer vi inte ge oss förrän vi får prova medicin. Det blir i såfall efter oktober någon gång. Vi kan anpassa mycket efter honom, men många situationer kommer vara ohållbara för honom utan medicin. När han tar hem en kompis här t.ex. Han tappar hjärnan direkt, han öppnar alla våra skåp, kastar grejer och glädje och blir helt tokig. Inga kompisar kommer orka och det vill vi inte utsätta honom för. Det finns en rad olika situationer där jag tror att medicinen kan hjälpa. Jag vet att medicinen kanske inte är någon mirakelmetod men jag tror på det och är inte rädd för att prova. Jag vet också många som fått väldigt goda resultat och om det kan hjälpa sonen i många situationer och att han mår bra med medicin så är det värt det.

En bra lösning för sonen i klassrummet, snälla hjälp!!

2011-09-09T14:30:00.000+02:00

Hjälp mig snälla! Nu känns det jobbigt! När jag hämtade sonen idag så kom fyra pojkar, en och en och berättade att sonen var tramsig, inte kunde sitta still och var jobbig i klassen. De sa också att han är så knasig så att han får gå in i ett annat rum och sätta sig. När man själv upplevt sig som annorlunda genom barndomsåren så hugger det i en och man blir nästan arg på de barn som kommer och säger detta. Jag vet, jag är vuxen och dessa är barn, men man ser också att de helt klart vet vad de gör och tänker. Jag försökte ta barnen på ett skojigt sätt. AHA, har han varit busig idag, ja, där ser man. Har inte ni busat idag då? NEJ, svarar de, vi håller inte på så som honom. Nehej, svarade jag bara och kunde inte komma på något bättre svar.

När jag pratar med lärarna så säger de att han får gå in i ett annat rum som ett alternativ då han inte själv vill sitta kvar och lyssna, då det kryper i honom, osv. De pratar om det som om det är något som han själv vill och jag tror inte heller att det är en bestraffning, MEN det finns ett problem här. När han får gå in i det andra rummet så är det självklart något som övriga barn ser och reagerar på. Sedan har de skrattat och tycker det är jätte kul att lärarna skickar in honom i det rummet och HÄR BLIR DET RIKTIGT FEL!!!!!!!!!! Jag har själv ingen superlösning på hur man ska göra här, men det får inte bli så att sonen blir ett lätt offer och någon man kan skratta åt och hålla på med. Jag är så rädd för det.

Jag pratade med honom nu när han kom hem. Han börjar gråta och berättar att han inte kan vara stilla med benen, hur mycket han än vill och han berättar också att han inte kan vara tyst att han liksom måste hålla igång. Vad svarar jag då? Jo, jag svarade så här: Jag vet, lilla vän att du har dessa problem. Jag förstår dig fullständigt. Det är svårt att vara stilla, det kryper i dig och du vet att bup berättat för dig att du har problem med koncentration, att vara stilla och att bromsa dig eller att komma igång. Ingen kan kräva att du måste sitta helt stilla med dina ben. Jag lovade honom att prata med lärarna på måndag. Jag hoppas det finns någon lösning som är bra för honom och som inte bidrar till att andra barn ser honom som annorlunda och som bra offer att skratta åt. Min son har som ni vet ADHD, han kan verkligen inte vara stilla och det kryper i honom! Ska det vara så jävla svårt att förstå att han inte kan tvingas till detta, likaväl som vi inte kan tvinga ett hörselskadat barn att höra bättre. Har ni, mina kloka vänner något bra förslag om hur man kan lösa detta och vad kan jag säga till lärarna på måndag? Jag har kommit överens med sonen om att prata med lärarna och hitta en bra lösning när det är jobbigt, men vilken?

Jag är så tacksam för alla tips!

Blandad kompott!

2011-09-09T10:13:00.000+02:00

Nu är jag i slutet av vecka 39 och det har varit både med och motgångar inom alla möjliga områden. På kontrollerna på mödravården har allt visat sig vara bra trots den jobbiga vätskeansamlingen. Tillväxtultraljudet visade på en vikt precis under medel, vilket var okej. Tösen mår hur bra som helst och det är nu bara 10 dagar kvar till beräknad förlossning. Jag har börjat känna mig mer aktiv psykiskt, mer glad och orkar ta tag i saker, men fysiskt är det lite jobbigt. Jag satte ut vagnen i hallen idag och bäddade den och sen var det kramp i ryggen igen. Får ta saker i slow motion annars klagar ryggen. Det är nog det som är det värsta, att ryggen sätter käppar i hjulet hela tiden. Jag vill så mycket, men det fysiska sätter stopp. Det är oerhört svårt för mig att acceptera!!!

Sonen trivs fortfarande galant i skolan och allt går bra. Däremot har det uppstått en del problem som jag har fått vara med och försöka få bukt med. den pedagog som var på sonens förskola tidigare och som behandlat honom felaktigt, vilket både sonen och pedagogerna bekräftat har nu fått jobb på skolan där sonen går!!!!! Han är personlig assistent till en pojke med autism som går i sonens parallellklass. Nu börjar ny saker dyka upp kring denna pedagog och många föräldrar är oroliga. Min son berättar att denna man nu följer efter hans kompis och hänger upp hans keps högt upp på ett staket för att sedan tvinga honom att klättra upp och hämta den. Det är ett straff när han gjort något dumt. Det var alltså ett högt fotbollsstaket det handlade om! Jag pratade genast med mamman till denna pojke och hon kunde lägga det pussel som hade påbörjats. Hennes son gråter, vill inte gå dit och mår dåligt. Sen visar det sig att han tagit foto på en del tjejer i klassen, de är alltså 5-6 år gamla! Han har alltså tagit foto med sin egen mobil. Många barn mår dåligt och vill inte vara i närheten av honom. När mamman jag pratade med konfronterade mannen så erkände han och sa att han ibland inte är så snäll mot barnen. Nu kommer det värsta: Han lovade att inte hänga upp kepsen på staketet fler gånger OM pojken slutade att jaga flickorna när de inte ville!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Det var hans deal, eller? Några föräldrar pratade med rektorn igår, även vi. Han kommer nu kontakta den förskola min son gått på för att höra deras version. De stöttar oss och kommer berätta allt. Jag är försiktig med att döma, men nu har denna man gått för långt! Det finns så många andra kompetenta och fina människor som borde få jobb i skolan så varför ha en sådan här?

Vad har jag att klaga på??????????????

2011-09-01T20:04:00.000+02:00

Idag går jag med följande tankar: Vad klagar jag för? Vad har vi för problem med vårt npf-barn jämfört med andra? Jag kan tänka mig att min blogg är ganska tråkig. Den kan inte ha mycket att ge andra som har det sju gånger värre. Vår son har endast ADHD som det ser ut nu och det är bedömt av bup under utredningen, men även specialpedagogen som jobbar med honom säger att Aspergers syndrom är uteslutet. Jag kan nästan känna mig lite dum som bloggar här och som dragit in er andra som har det betydligt jobbigare. Jag kan absolut förstå om ni undrar vad jag gnäller för. Men jag tänker också att ADHD är jobbigt bara det och visst jag bloggar för att få ur mig allt, men jag är så tacksam för att jag har mina läsare som även kommenterar ibland här. Jag hoppas därför ni stannar.

Min son har nu gått i förskoleklassen i två veckor. Specialpedagogen jobbar med honom och lärarna anpassar efter honom vid behov. Det jag får höra nu, nästintill varje dag är att det går jätte bra för honom. Han har inga som helst problem med det sociala, har massor med kompisar, fungerar med dem, ger och tar och är både populär och trivs. Han är också oerhört lättlärd och väldigt begåvad. Jag får också höra att han är väldigt snäll och lydig. Det de kan se dock är hans dagdrömmeri, hans hyperaktivitet och impulsivitet. De har börjat anpassa situationer efter honom och de märker hur han varvar ner. Det som jag trodde skulle kunna bli problematiskt var det dagliga besöket i matsalen. Lärarna berättar att han verkar helt oberörd av både ljuden och allt stim. Han klarar det utmärkt och tar sin bricka, äter med de andra och ser glad ut. Att man får påminna honom ofta om olika saker, det får man, men det fungerar väldigt bra. Han är t.o.m superduktig på att hålla ordning på sin väska, sina kläder, sin fruktlåda och sitt pennskrin. Jag är så glad och så lättad. Varje dag går vi till skolan med ett leende hos sonen. Jag hämtar en glad, trygg och nöjd kille. De senaste två dagarna har han dessutom varit ganska lugn. Jag tror han börjar landa nu i den nya situationen. Han har också börjat lyssna på oss och de där dumheterna som han höll på med som att spotta och kasta stenar, har han slutat med, för denna gång i allafall.

När jag läser om hur andra har det som har barn med diagnos inom autismspektrumstörning så tänker jag att jag nog ska hålla mun! Vi behöver inte kämpa på samma sätt.Vår son kan bil speedad vid förändringar men det lägger sig nog rätt fort. VI kan ge oss ut med honom på olika äventyr utan att förbereda honom, han hänger glatt med. Han har många olika intressen, och är öppen för det mesta nya. FAN det känns som om han ändå är rätt lätt? Så kände jag dock inte för några dagar sedan. Det pendlar och jag lovar er att de dagar han är högljudd, speedad och lever i en annan värld, då är det riktigt jobbigt även här!

Tack för att ni orkar läsa!

Urjobbig son, men fy vad han måste ha det svårt just nu!

2011-08-30T20:54:00.000+02:00

Min stackars lilla femåring. Han vill så väl, är så medveten men styrs av sina dumma impulser. Det är inte lätt för barnen. De är i ständig utveckling och har de dessutom en npf-diagnos så kan impulser och liknande ställa till det. Min son har blivit ännu mer hyperaktiv och gör saker som jag inte känner igen hos honom. Han som lyssnat så fint på har börjat göra dumma saker. Han har tidigare inte lyssnat på kompisar när han vet att det är fel. Nu göra han allt som han blir itutad. Han kastar sten, spottar på folk och bär sig åt. Efter ett rejält prat med honom i kväll så brast han. Han vet så väl att det han gör är fel, men det märks tydligt att han just nu har svårt för att styra sig och att göra det rätta. Mycket förändringar och annat gör att det blir svårt. Inners inne är han en sådan fin kille med världens empati och sympati. Vi har försökt få honom att förstå att han inte ska göra sådant som inte känns bra, som han vet är fel. Han ska strunta i kompisarnas dumheter som begås och saker de uppmanar honom att göra som är fel. Han vet så väl, men kan han stå emot när hjärnan snurrar på högvarv? Här har vi ännu ett exempel på situationer där medicinen enligt min övertygelse kommer att hjälpa. Två månader kvar nu till vi får träffa läkaren. Sen kommer jag proppsa på. Jag är inte rädd för att prova medicin. Jag vet att vi kan sluta med den om det inte går, men det är definitivt värt ett försök.

Min son lekte idag med en gammal kompis som han haft vid ett-tvåårsålder. Det gick kanon. De lekte fint ihop. Min son var så klart speedad men det var nog okej för den andra pojken. De är lika gamla och båda vill fortsätta träffas och leka. Mamman till denna pojke är en fin gammal vän som jag tappade kontakten med utan egentlig anledning. Det var riktigt trevligt att träffa dessa och denna mamma har en sådan förståelse för barn med annorlundaskap och ser de fina kvaliteter min son har. Sonen är så glad över att ha träffat ännu en kompis. Just nu samlas bara fler och fler kompisar i hans lilla nätverk och det känns kanon. Det vi behöver göra nu är att göra situationerna lugnare för honom och försöka styra honom rätt. Sen påbörjar vi vår ADHD-skola i oktober och får träffa läkaren. Jag hoppas det vänder en aning då!

Kan inte mer, det bara faller!

2011-08-29T19:02:00.000+02:00

Nu orkar jag inte mer! Sonen är inne i en period som innebär att jag tyvärr tycker det är fruktansvärt att umgås med honom. Jag klarar det inte! Idag var jag tvungen att ha honom hemma för att jag skulle till min barnmorska nio och han började halv tio i dag i skolan. Pappa kunde inte vara hemma bara för det tyckte vi och jag tänkte att det kunde vara bra om sonen fick vara hemma och varva ner. Det blev allt annat än bra. Fick ta bussen med sonen och han började så fort vi kom utanför dörren. Hade höga ljud för sig hela vägen, beter sig fruktansvärt på bussen, på busshållplatsen och i affären. Han tittar på folk runtomkring och vill att alla ska se honom som en pajas. Vill ha uppmärksamhet överallt. Jag pustade ut när vi var hemma. Han är hyperaktiv konstant, hör ingenting av det man säger. Vi kan inte nå honom. Han hittar bara på dumheter så fort han får en chans och svarar kaxigt. Han gör allt för att jäklas med mig nu och det är riktigt tydligt.

Om det ska vara så här så står jag inför ett dilemma. Jag får snart ett barn till. Sonen kanske inte hade klarat av att gå på fritids också, men jag kommer inte som det känns nu att klara av att ha honom hemma från ett varje dag. Det låter jätte hemskt men mian krafter är slut. Då går ju så klart sonens behov före men det kommer också leda till att jag inte orkar och då blir det inte bra för någon av oss. Vet inte hur jag ska tänka eller vad vi ska göra. Jag kan ansöka om att få ha honom där på dispans men det känns inte rätt att det handlar om att ajg inte orkar!! Kanske mår han bra av fritids, kanske inte. Sen tänker jag att det är sista chansen för honom att ha så korta dagar nu under min föräldraledighet för sen börjar man jobba igen. Vet inte hur jag ska tänka, vet bara att jag måste orka också. Just nu får jag hemska tankar som att jag inte vill vara en sekund till med min son. Det är vidrigt just nu och fruktansvärt att ha honom hemma. Just nu känner jag något som många säkert tycker är för gräsligt, men jag skulle vilja ha medicin omedelbart till honom. Det är inte säkert att det hade hjälpt, men jag känner på mig att det är det rätta i detta fallet och att det kommer bli bra. Jag är hyperstressad nu, har alla möjliga symtom och kommer snart få en kollaps om inte något görs snart!

Turbulent vecka!!!!

2011-08-27T20:20:00.004+02:00

En turbulent vecka lider mot sitt slut. Det har varit alldeles för mycket för våra huvud här. Skolstarten som fick mig att bli riktigt orolig, som sen visade sig vara riktigt lyckad och allt föll på plats. Sen har vi sonen som reagerat rejält på förändringen med ADHD till max. Han lyssnar inte, drar fram allt möjligt i bostaden, börjar skruva loss apparater, ska byta batteri, bygga ett toalettpappersbad i badrummet med toapapper över hela golvet. Han klarar inte av att städa undan sina grejer heller. Här var saker överallt, jag hade onda sammandragningar och bröt till sist ihop, bara grät i vårt sovrum. Under tiden, när jag var helt oförmögen att stoppa sonen från allt han höll på med så blev bostaden till ett stort kaos. Sonen är hyperspeedad konstant och bara trotsar. Detta är ett resultat av den förändring som skapat en del i hans lilla huvud. Igår var det bara för mycket. Mannen tog häftstift och satte upp alla sonens gosedjur på väggen i hans rum. Sonen blev förtjust men jag kunde inte ens gå in där. Jag kan vara oerhört känslig för saker när det inte känns bra. Det kan räcka med att det känns rörigt i ett rum eller att det är fel färger eller något. Jag mådde så dåligt. Jag fick mer och mer sammandragningar. Mina föräldrar hämtade sonen och jag och mannen gick en runda i området. När vi kom hem så bara grät jag, jag hade sammandragningar som jag inte stod ut med. De försvann sedan.

Idag fick jag ta ett samtal med mannen och be honom förstå mina problem med förändringar och det här med gosedjuren på väggen. Vi kunde skratta åt det båda, men han var tvungen att förstå att jag inte klarade av att ha det så. Alla backar i rummet som vi sorterat och lagt leksaker i kategoriskt med sonen och lillasysters leksaker i skulle idag också få sin efterlängtade stomme. Mannen och jag åkte till Ikea och fixade både stommen och två långa förvaringsgrejer, en i turkos och en i rosa till alla gosedjuren. När vi sen skulle hämta sonen kom sammandragningarna igen. Jag stod inte ut. Vi åkte hem med sonen och när sammandragningarna tilltog ringde vi förlossningen som bad oss komma in. Min stackars son åkte då tillbaka till mina föräldrar. Vi valde att åka till förlossningen då vi inte kunde vara säkra på att tösen låg kvar med huvudet nere efter vändningen. När de undersökt mig så fick vi besked på att mina värkar var förvärkar, jag var inte det minsta öppen, bebisen mådde bra och till min stora lättnad så låg hon kvar med huvudet ner och var även fixerad! Vi var lättade och ringde mina föräldrar för att hämta sonen. De tyckte de kunde ha honom där till i morgon för det blev för mycket för honom och jag var ganska trött.

Väl hemma satte vi ihop stommen och la backarna på plats. Likaså gosedjuren fick sin plats i förvaringarna och det blev så fint. Jag mådde så bra efteråt. Sen kom nästa grej. Vatten på golvet i köket. Kylen igen!!! Det läcker från den. Nu finns det inte mer att göra än att köpa en ny. Gissa om jag känner mig utmattade nu? Denna vecka har varit gräslig! Måndagen kommer också vara lite turbulent. Jag ska vara hos min barnmorska kl 9 och sonen börjar halv tio på måndag. Jag har inget annat val än att ha honom hemma. Det blir för hattigt. Jag hoppas innerligt att alt ordnar sig här nu för jag är rätt trött på allt. Det har varit så mycket här och jag är verkligen känslig för sådant. i morgon blir det till att ordna allt som ska fixas och ta beslut om kylen, tvätta, storhandla och städa. Det tar aldrig slut!

Helomvändning och shame on me!!!

2011-08-25T17:47:00.000+02:00

En helomvändning, både i både praktik och huvud! Hämtar sonen idag och får se honom busar och ha kul med flera barn från klassen. De kallar på honom, busar och är glada. Han berättar också att han börjat leka med flera där som är speedade och roliga som han själv uttrycker det. Han nämner flera namn och strålar som en sol. Han säger sedan: Jag vill inte byta klass. Herregud tänkte jag! Är det min impulsiva ADHD-hjärna som ihop med graviditetshormoner och oro lett till panik och förhastade beslut? Det började gnaga och köra runt i mitt huvud. Jag skrev ju ett mail till rektorn och bad om att få byta klass. Detta för att sonen mådde dåligt och jag kände att det var bästa att göra slag i saken direkt. Med min egen bakgrund och erfarenhet av annorlunda och utanförskap, greps jag som förälder av panik och handlade snabbt.

Vi gick till affären, jag och sonen. Där träffar jag specialpedagogen och stannar och pratar. Vad berättar hon? Jo, hon berättar hur bra det går för honom på alla plan. Det fungerar utmärkt både med undervisningen och i det sociala med övriga barn. Jag tog det här med min oro och vad han själv berättat och även vad jag själv sett. Hon berättar att hon varit där inne lite varje dag och att sonen inte visar på några sociala svårigheter, skämtar, har kul och både han och övriga barn trivs tillsammans. NEJ, vad ska jag göra nu, tänkte jag. Jag sa som det var, att jag mailat rektorn. Hon förstod mig och sa att det är helt normalt att man reagerar så, framförallt när man har barn med diagnoser. Sonen har nu hittat flera kompisar i klassen, bara på en dag och det roliga är att han leker med dessa och tar med dem till de andra pojkarna i den andra klassen och alla leker ihop. Det känns kanon, men jag känner mig så dum. Jag fick maila rektorn idag och förklara hur det låg till och att sonen nu skulle gå kvar. Jag hoppas att rektorn fått värre mail från andra föräldrar, att han inte ser mig som den värsta, förvirrade psyk-mamman! Allting har alltså löst sig, men det känns dum!

Annorlundaskapet börjar lysa med sin närvaro!!!!!!!!!!!!!

2011-08-25T08:58:00.001+02:00

Sonen gick idag till sin fjärde skoldag. Jag är nöjd med hans lärare, och specialpedagogen, men sonen mår allt sämre. Det är rätt uppenbart för mig att barn med Npf-diagnoser, att deras problem liksom kan klaras av bra i förskolan, men när skolan börjar, med endast jämnåriga och där kravet på social mognad och kompetens dyker upp, ja då faller det. Den klass min son går i har 25 elever. Han har ingen att leka med. De barn jag studerat och träffat där har en högre social mognad och de går bara iväg när min son försöker ta kontakt och prata. Han bekräftar det själv också. Hur mår man som förälder då? Ja ni kan ju själv tänka er! Jag har försökt dra med honom i leken och få fart, men barnen hävdar att leken är bestämd och att det inte finns plats för fler. Jag ser hur min son försöker och hur de andra ignorerar. Han kände endast två st i denna klass och det är flickor. Om man jämför de två klasser de har i nollan här så är det stor skillnad. Den klass han går i har nästan uteslutande "välfungerande" barn som har en högre mognad och som redan är sammansvetsade. Han passar inte in.

Den andra klassen har färre elever och de har barn med svår autism samt aspergers syndrom, som jag fick höra. Lärarna i denna klass har en helt annan kompetens gällande diagnoser och de får barn med diagnoser tilldelat sig för att de är suveräna. Vår son har lekt med pojkarna i denna klass varje rast så han har kompisar, tack och lov. Jag har sett flera situationer där hur många pojkar som helst i denna klass stämmer överens med vår sons personlighet. Han blir bekräftad, de tycker om honom och det sociala fungerar bra. Efter att sonen berättade igår om hur han mådde och efter allt jag själv sett och hört så tog jag och mannen beslutet efter vår diskussion att sonen ska få byta klass. Vi klarar inte av att se honom må dåligt, inget barn ska behöva gå i skolan och må dåligt! För att han ska må bra och nå bästa framgång så ser vi att den andra klassen där alla hans kompisar finns och med fler diagnosbarn, färre elever och superkompetenta lärare är det rätta för honom. Jag mailade rektorn igår och skrev följande:

Håll tummarna!!

Hej

Vår son började i förskoleklass ….i måndags. Vår son har ADHD, vilket hos honom innebär speciella behov. Man kan därför behöva göra vissa anpassningar för att han ska få bästa möjliga förutsättning att utvecklas och må bra. Som föräldrar upplever vi att …faktiskt går i fel klass. Vi har i vårt senaste samtal med bup diskuterat att ett byte av klass kan bli aktuellt framöver om man ser att det på något vis gynnar honom mer att gå i en annan. Vår son mår dåligt och berättar för oss att han inte vill gå i klass… Han känner endast två flickor som gått tillsammans med honom på förskolan. Han berättar också att han inte känner att det finns några andra pojkar som han kan leka med. Jag är själv förskollärare och jag kan se att vår son har en social omognad och att han inte riktigt når övriga pojkar vid sina försök. Jag ser hans besvikelse, samt deras reaktioner då han agerar på den nivå han är. På rasterna leker han nästan uteslutet med pojkarna i klass… Han mår bra tillsammans med dessa. Han känner flera av dem. Jag vet att han blir bekräftad och mår bra i det sociala samspelet med dessa barn. Jag vill inte att min son ska känna sig annorlunda eller ensam. För oss är det viktigt att han fungerar socialt och själv känner det. Med sin ADHD är han annorlunda och kan man sätta honom tillsammans med andra barn som man redan vet fungerar tillsammans med honom så ökar vi chansen till en välmående pojke med chans till framgång. Vi klarar inte av att se sonen så här orolig och ledsen, vilket gör att vi mår dåligt. Vi vill därför förhöra oss om möjligheten till ett byte från förskoleklass … till …. Vår son är trots sin ADHD ganska lätt att ha hand om och han har inga inlärningssvårigheter, utan är tvärtom högintelligent. Han ligger före på detta plan, men halkar efter med sin sociala förmåga. Jag hoppas innerligt att det går att lösa, då vi känner att detta är det enda rätta för att vi ska kunna må bra med sonen på …….skolan som vi redan känner är en kanonbra skola.

Det gäller barn:………..

Mvh………

Nu hoppas jag att vi får igenom det och att det kan ske snabbt!!!!!!!!!

Vilket bemötande av skolan idag, ni måste läsa!

2011-08-22T10:23:00.000+02:00

Skolstart idag. Sonen var glad och förväntansfull. Han var så himla duktig. Han kom ihåg allt som lärarna sagt med pennlådan, sin låda och var allt skulle vara. Vad jag också blev jätte glad över var att lärarna kom fram till mig och frågade om det var vi och så sa de hans namn. De berättade att de haft ett möte med bup och förberett allt för honom och hans behov. De började med att fråga om jag trodde det var bra att ha hans plats i kapprummet precis bredvid klassrummet, de tror att det är det bästa, det tror jag också. Sen kom specialpedagogen och jag och pratade med henne. Jag har pratat med henne förut. Hon är helt underbar. För det första har hon alla kunskap om hur han fungerar och man behövde inte förklara så mycket. Sen berättade hon om mötet med bup och sa också att vi ska vara glada över att sonen är så intelligent och har så lätt för att lära. Vi kommer ha kontakt med skolan några dagar i veckan, specialpedagogen kommer vara där och jobba med honom och han kommer få mycket lugn och ro. I matsalen har de en speciell plats där han slipper höra och se för mycket som kan störa. De introducerade ett schema för honom som man satt på tavlan och han älskade det. Där såg han hur dagen ser ut i detalj och varje dag är samma. Sen har de förberett så att han kommer att få utmaningar och svårare uppgifter eftersom specialpedagogen i samråd med bup kommit överens om att han behöver detta då han är så långt fram. Han får inte tröttna sa hon, han måste utmanas när det blir för lätt. Sen är det bestämt att det blir inget fritids för honom, jag tog beslutet. Han kommer gå i skolan mellan 8.10-13 varje dag och det räcker för honom känner jag och jag kommer ju vara föräldraledig. Det blir rätt lagom för honom att få komma hem till mig och lillasyster lite tidigare. Allt känns så himla bra. Jag berättade för specialpedagogen att det inte fungerar så himla bra runt om i landet, har man hört, hon blir rasande när hon hörde det. Det får inte gå till så! Sist men inte minst fick jag höra av henne att bup berömt oss föräldrar. De hade berättat att vi var väldigt lätta att ha att göra med och att vi var engagerade och hade tränat honom så att man många gånger inte märker av hans funktionshinder. Jag blev så glad. Även specialpedagogen tyckte att han fungerade väldigt bra och sa också att det syns att han har fått rätt hjälp tidigt! Jag vill absolut inte att ni ska ta det som skryt här, jag blir ju bara så glad!

Det som dock oroade mig lite var att han var så himla blyg. Det trodde jag aldrig om honom! Många barn lekte, men han stod och tittade. Jag försökte få ihop barnen och hjälpa honom in i leken men han ville inte. Det går väl över hoppas jag. Det knyter sig dock en aning i magen då jag själv varit utanför och varit annorlunda under mina skolår. Han får inte utsättas för samma, jag hade aldrig klarat det, men nu ska vi inte vara negativa, det här ska bli bra!

Jag vill bara försvinna, kan inte mer!

2011-08-21T16:50:00.000+02:00

Nu har slutet kommit. Det slut jag pratar om är alltså att jag kommit till en punkt där jag inte orkar längre. Jag tar snart och åker härifrån. I flera dagar har jag haft ett helvete med allt och allt beror på mig själv och hur jag mår. Jag orkar inte höra ett enda ljud från en femåring som pratar konstant med en röst i falsett. Jag orkar inte mer. med facit i hand nu så är detta den värsta tiden under hela graviditeten. Jag klarar inte av vissa dofter, klarar inte av att ha folk för nära mig, klarar inte av att umgås med sonen alls och har hamnat i någon form av depressivt tillstånd. Är ständigt trött, mår illa och har onda förvärkar som inte leder någon vart. Jag är sjukskriven tiden ut. I morgon är det skolstart för sonen och tanken på att vara på hans skola i morgon i fyra timmar, vilket pågår i tre dagar får mig att bryta ihop helt. Jag kan inte vara ute bland folk just nu. Jag vill bara vara för mig själv. Hur ska jag orka? Jag orkar inte umgås med sonen, vill bara vara i fred och så blir jag nu tvungen att vara social, sitta och le och engagera mig i tre dagar, halva dagarna. Det innebär alltså att jag måste umgås med sonen hela dagarna. Ingen tid för återhämtning! Det låter hemskt, men jag kommer krascha.

Om någon visste hur dåligt jag mår nu, hur okapabel jag är till att fungera normalt. Jag förbannar telefonen när den ringer, jag blir tokig när mannen pratar för mycket, eller när jag hör honom andas på natten, får ha öronproppar. Ja, så här knäpp är jag nu! Hur farao ska jag orka vara den som skolar in sonen och har hand om den biten? Jag avskyr också att alla grannar kommer och frågar om min graviditet, låt mig vara!!!!!!!!! Jag vill inte bli sedd längre, jag vill inte få någon uppmärksamhet när jag går och handlar. Söv ner mig och väck mig när vi ska in till förlossningen! Vill inte mer. Sen har det kommit en klibbig rälig värme och jag klarar det inte. Jag funderar på om jag ska ringa bm nu i veckan och be att få komma eller om jag ska gå på någon akuttid till psykiatrin där jag går för jag är ett nervvrak. Mannen har varit i väg under flera timmar idag med sonen och så fort de kommer hem så vill jag fly. Det känns som om jag inte får vara ifred någonstans, bostaden skulle haft fem våningar så jag kunde slippa höra se och lukta. Min gräns har kommit!

Full rulle under veckan och en efterlängtad helg

2011-08-19T19:10:00.000+02:00

Just nu sitter jag här och faktiskt pustar ut. Det har varit mycket under veckan men allting slutade bra. Det började med ett läkarbesök på mödravården för kontroll av barnets läge, vikt, hjärtslag samt urinprov på mig. Allt var bra MEN hon låg fortfarande i säte. Vi fick då tid till ett vändningsförsök som gjordes nu i onsdags. Det var lite jobbigt för jag fick varken äta eller dricka efter kl 8 på morgonen. Kl 13 var vi inne på förlossningen och kom därifrån kl 16. Vi möttes av många olika läkare och barnmorskor men de var underbara allihop. Vi kände oss så väl omhändertagna och trivdes båda två. Till vår stora lycka lyckades de vända tösen rätt, det gick både smidigt och snabbt. Hon ligger fortfarande med huvudet ner och vi ser nu fram emot en vanlig förlossning! Dagen efter var jag ganska trött och kände av stressen under veckan.

Idag var det sonens sista dag på förskolan och det var verkligen med blandade känslor. Det som räddade mig i den lilla sorgen var att sonen inte tog sig så mycket och faktiskt ser fram emot måndagen och skolan. Det känns så skönt. De fyra pedagogerna fick varsin ros med ett litet brev där vi skrivit ner vilken roll de haft och vilken betydelse de haft för sonens utveckling och välmående. Det blev ett fint avslut och vi kommer snart vara tillbaka där för att låta sonen visa upp sin lillasyster. Hon kommer även att gå på denna förskola och avdelning om ett år och då får vi fem härliga år till! Sonen ser fram mot skolstarten och det ska bli spännande. Något annat som varit märkbart och som vi gläder oss åt är att sonen nu mår bra igen. Stressen har lagt sig, han har inte längre ont i huvudet och är mer lugn och lätt att ha att göra med. Han blev alltså sig själv igen så fort den där pedagogen slutade som inte var bra för honom. Just nu känns allt bra. Nu är sonen hemma hos mina föräldrar och sover där till i morgon. Vi vilar upp oss efter veckan som gått. Väskan till förlossningen samt sonens packning till barnvakten är klar och nu vet vi att förlossningen kan starta allt från idag till om 6 veckor. Jag är nu i slutet av vecka 36.

Fördomar, döm aldrig någon!

2011-08-16T19:41:00.000+02:00

Ni anar inte vad jag varit med om idag!!! Jag skrattar i omgångar här. Jag sålde en grej på blocket så här i sista minuten, ett sista rus nu inför nykomlingen. En person ringde mig som presenterade sig som Felicia. Jag blev helt ställd för det var ju en mansröst!!! Hon ville komma vid 6-tiden och jag uppgav adressen. Jag blev sen lite konfunderad och lite rädd. Ringde mannen och berättade om Felicia med mansröst. Han skulle till sin bror och lovade komma hem direkt när han hämtat det han skulle där. Sen kommer Felicia. Hon ringde på dörren. Jag tittar ut och ser en lång och lite kraftig MAN med hästsvans. Jag stod i valet och kvalet, vågar jag öppna??? Vad är detta, tänkte jag. Jag öppnade! Jag var lite i småchock och började svamla om hur bra grejen jag sålde var och tänkte, så ta den nu och gå. Han märkte garanterat att jag blev lite nervös och orolig och backade liksom. Efter hand så kände jag att detta var en ofarlig man och han var både trevlig och började prata om duvor då han hörde vår duva hoa. Han kunde mycket om duvor då han själv hade sådana hemma och jag fick kanonbra tips och svar. Efter en stund var jag inte längre rädd och han var så go mot vår son.

Den här mannen hade bröst, hade mansröst, var väldigt lång och kraftig, men såg helt ut som en man i ansiktet. Han hade en kvinnlig sambo och när vi stängde dörren så sa sonen: hette han Felicia? Ja, sa jag, då tittar sonen konstigt och säger: det var ju en blandning mellan en flicka och en karl!!! Ja, det tycket jag också, svarade jag, och ibland kan man tycka det. Han var ändå riktigt rolig sa sonen som inte kommer glömma honom/henne i första taget. Verkade vara en fin person som räddade och tog hand om alla möjliga djur och som var mänsklig i allra högsta grad. Nu kan ju inte jag bedöma så här, men det kändes som världens snällaste och ofarligaste människa, så döma ska man inte. Jag dömer egentligen inte, de får gärna vara homosexuella, transvestiter, osv, men jag blev rädd. Ett gott skratt har jag fått mig i allafall coh likaså min man. Han hävdar också att ofta är dessa personer de bästa där är! Vi tror att det var en man som håller på att transformeras till kvinna eller tvärtom.

Monsterresursen, säte & Loppmärknad!

2011-08-15T19:26:00.000+02:00

Idag var sonens favoritpedagog tillbaka och både han och jag var jätte glada över att se henne! Nu får han fyra dagar till med henne innan skolstart och det kan nog göra gott. När jag pratade med henne idag så bekräftade även hon att det pedagog som sonen behandlats fel av och som han mått dåligt av faktiskt inte var riktigt klok! Han är högst olämplig enligt dem alla och tack och lov så kommer han inte vara på denna avdelning under denna vecka. Vad som dock får mig att oroas och vässa klorna är att jag fått besked på att denna man kommer att börja jobba på den skola som sonen ska börja på. Han är alltså personlig assistent, har ingen utbildning inom vare sig läraryrket eller barnomsorgen och ska som det är tänkt verka som resurs i skolan till barn i behov av särskilt stöd! Hemska tanke. Personalen har avrått mig från att acceptera honom som resurs åt vår son om så blir fallet och det kommer inte ske! Jag kommer kontakta bup om det blir aktuellt och kommer trycka på både med deras hjälp och med egen kraft. Sen står sonens ordinarie personal bakom oss och styrker det här med hur olämplig han är som resurs till sonen, samt hur dåligt sonen mår över att vara i närheten av honom. Det känns så skrämmande! Vi hade kommit så långt med sonen, allt har fallit. Han är orolig, utåtagerande och har svårt med struktur, både i huvudet och i praktiken.

Idag var jag och mannen på ett läkarbesök hos mödravården. Vecka 36 idag och tösen ligger fortfarande i säte. Vi fick tid till ett vändningsförsök på förlossningen på onsdag. Lyckas inte det så får vi redan på onsdag reda på vilket datum som blir tösens födelsedag med plan kejsarsnitt. Lyckas det så blir det till att se fram emot en vanlig förlossning. Ser fram emot onsdagen. Denna dag är liksom avgörande!

Då mannen hade semester hela dagen idag så passade vi på att hämta sonen direkt efter hans lunch och åkte till ett stort lekland. Det gick så bra. Han var glad, positiv och utforskade. Pappa lekte lika livligt och det var riktigt trevligt för oss alla tre. Efter 3.5 timmar bad sonen om att få komma hem! Väl hemma var det bad, nya kläder, mat igen och en lugn stund framför datorn. Sen försvann han in i sitt rum. Han kom sedan ut, stolt i hågen och berättade att han öppnat en loppmärknad med Ä! Han berättade också att allt var gratis, helt gratis att komma in, men att det kostade om vi ville köpa något. Pappa/mannen köpte lite grejer och sonen la sina tior i sparbössan. På dörren hade han satt en skylt där han skrivit: Loppmärknad gratis, men myket biligt, inte dyrt och lite gratis!!! Många skratt får man sig och jag hoppas att sonen snart kommer till ro igen och blir mer lik den pojke vi hade format honom till som mådde så bra och var i balans. Nu sover han, utmattad och nöjd efter en sagostund.

Ångest, oro & en förbytt son!

2011-08-14T15:07:00.000+02:00

Något har hänt med vår son. Han har förändrats och vi känner inte igen honom. Det har varit jobbigt i omgångar hela tiden, men vi har också kunnat, nu när vi ser tillbaka se en trappa som vi gått uppför och vi hade kommit ganska långt med honom. Vi kunde lindra hyperaktiviteten ganska bra och vi hade kommit långt då det gäller vad sonen klarar av. Han var så duktig ett tag. Han kunde städa rummet själv och hålla en bra ordning här hemma, han var delaktig. Under de senaste veckorna har det börjar bli jobbigt här igen. Han är hyperaktiv konstant. Jag blir jätte stressad av det och det går inte att få honom att sluta. Han hörs konstant och inget hjälper. Han har blivit utåtagerande, hämtar sina spadar och slår på mig, nyper mig, drar mig i håret och liknande. Han säger emot och jag känner absolut inte igen honom. Vart har den kille tagit vägen som vi kunde resonera så bra med, som vi hade kommit så långt med? Han klagar över huvudvärk ständigt och när jag tittar på när han börjat bli orolig, jobbig och må dåligt så ser jag ett samband, men man kan inte vara säker. Nu är det dock bevisat, att sonen mått dåligt under hela den tid som en ny pedagog kom till förskolan. Denna pedagog har fått sonen att må väldigt dåligt psykiskt och han har både stressat upp och retat upp honom dagligen. När t.o.m den övriga personalen sett det och konfronterat honom, och min son själv berättat så har man bevis nog. Frågan är dock om sonens nuvarande beteende hänger ihop med detta.

Hela helgen har jag mått fruktansvärt. Jag vill verkligen inte mer. Hans gälla röst hörs alltid och volymen är hög. Han hoppar i soffan, på bordet, drar fram i hela bostaden. Det stressar mig något enormt. Jag orkar inte vara i samma rum som honom. Jag kan verkligen inte. Jag klarar inte av att se och höra honom som han håller på nu. Det värsta är om det är så att han är i gång för att han mår dåligt och så orkar vi inte heller med honom! Nu har han bara en vecka kvar på förskolan och det känns bra med tanke på den pedagog som är där nu, men samtidigt så är det sorgligt att hans vistelse där med de övriga är slut. Jag har fått reda på att denna pedagog varken är förskollärare eller barnskötare. Han är personlig assistent och har inte de kunskaper som krävs. Man ska inte säga så, de kan vara hur bra som helst, men här ser man tydligt vilken okunskap och vilket osunt förnuft denna har.

Jag känner att jag mår dåligt nu också psykiskt. Jag är orolig över skolan som sonen ska börja i. Det är om en vecka! Sen börjar jag oroa mig (trodde aldrig jag skulle göra det) över den kommande förlossningen. Jag är i slutet och snart ska bebisen tas ut. På vilket sätt vet vi ännu inte och både kejsarsnitt och vanlig förlossning skrämmer mig. Jag vaknar på nätterna och får ångest. Vi är så nära slutet, det vi längtat efter, snart har vi om allt går bra två barn att glädjas åt, men min oro tar över. I morgon ska vi till läkaren igen för ultraljud och bedömning. Just nu känns allt bara skrämmande. Efteråt hämtar vi sonen direkt och beger oss av till ett lekland där han ska få leka av sig. Mannen har tagit semester i morgon och det behövs!

Underbar dag & sanningens ögonblick!

2011-08-12T18:13:00.000+02:00

Vilken underbar dag! Jag fick en massa gjort som jag haft som borden ett tag. Sonen väckte mig i morse och var världens snällaste lilla lamm. Hela dagen har varit och känts bra! Gick till tandläkaren för den årliga kontrollen och allt var kanon. Gick sedan vidare till sonens förskola och pratade med en av de pedagoger som sonen har. Denna pedagog har gjort enorma framsteg sedan sin start på förskolan. Hon har ingen utbildning inom yrket och jag önskar henne all lycka nu när hon ska börja läsa till förskollärare. Hon är verkligen rätt person. Idag tog hon upp det här med vad som hände för ett tag sedan, med en pedagog som straffat sonen genom att sätta honom på en stol i blöjrummet och som straffat genom att låta sonen titta noga hur han bytte blöja för att lära sig till dagen efter då han skulle få vara med och byta mot sin vilja. Jag var inte säker på om sonen talade sanning. Barn kan hitta på och de kan misstolka och fantisera. Jag gjorde dock bedömningen att sonen faktiskt talade sanning och idag fick jag det bekräftat. Pedagogen som vi tycker så mycket om berättade idag att det garanterat varit så som sonen sagt och att pedagogen som handlat som han gjorde är direkt olämplig som pedagog åt vår son. Min son mår inte alls bra i hans närhet och han trissar upp sonen och retar upp honom. Han gör det inte bara med honom, han är i gång med fler barn.

När vår goa pedagog konfronterat honom tillsammans med en annan kollega så bara blånekar han och det är uppenbart att han ljuger. Jag blir rasande men tackade henne för att hon berättat allt och är på vår sida! Jag börjar nu lägga ihop 1+1. Sonen har varit ganska utåtagerande mot mig när jag hämtat honom och klagat mycket på huvudvärk och ont i magen de senaste veckorna. Dessutom har han vid ett flertal tillfällen varit dålig i magen innan han gått till förskolan. Han har garanterat tagit sig av detta och varit på helspänn. Jag kan gå i taket här! Nu har sonen bara en vecka där, men det är ju flera barn som han är i farten med! Jag kan bara tacka gudarna för att sonen berättar allt och att vår goa pedagog bryr sig om barnen på djupet och tar tag i situationer som denna. Hon lyssnar och bryr sig om barnen. Jag pratade med sonen idag och berättade att jag litat på honom hela tiden angående det han sagt om incidenten, men att jag nu har bevis. Jag berättade hur stolt jag var över honom, som berättat och talat sanning och att jag vill att han fortsätter att berätta för oss när han både blir felbehandlad och själv gör dumheter.

Nu önskar jag er alla en kanonhelg!

Monstermamma som skyr dofter & trotsig femåring!

2011-08-11T15:27:00.000+02:00

När jag vaknade i morse så var det helt klart på fel sida! Sonen kom in vid halv sju och började berätta en massa. Då kläcker jag ur mig: Nej nu får du sluta, jag är helt slut, gå ut och titta på disney channel så länge. När jag sen gick upp vid halv åtta så började han prata, prata, prata och hade redan hunnit dra fram all möjligt här hemma. Jag var så trött och orkade verkligen inte med. Jag tänkte, hur ska jag orka lämna honom på förskolan? Det var dock ett måste för jag hade aldrig orkat ha honom hemma. Han är dessutom väldigt trotsig nu och beter sig hela tiden. Han sätter sig på golvet hånler och vägrar ta på sig osv, osv. När jag väl lämnat honom så pustade jag ut. Sen har jag varit lika trött hela dagen igenom. Jag känner mig rasande i hela kroppen. Jag är vätskefylld från topp till tå och börjar bli riktigt trött på detta nu. Jag tvingade mig att duscha och att plocka undan här, dammsugaren fick också sig en runda med mig.

När jag hämtade sonen så räckte det att jag tittade på honom, hörde hans röst och kände lukten av prickigkorv för att jag skulle kunna ställa mig, skrika rakt ut och jag tänkte, låt mig vara, jag klarar inte mer. Jag har oerhörda problem med lukter just nu. Det räcker att han luktar salami när jag hämtar honom, trotsar pratar högt och att hans byxor hänger på tre kvart, jag kände sån ilska. Jag är sannerligen inte normal just nu. Sen gick vi hem ihop. Han fick gå med mig under paraplyet. Jag nästan skällde på honom när han gick framför mina fötter hela tiden. Jag tänkte hur ska jag orka. Hem med honom, av med kläderna, direkt i badet, kläderna i tvättkorgen. Allt luktade prickig korv. Risken finns naturligtvis nu att jag sjunker i era ögon och att ni ser mitt tvångsbeteende som högst olämpligt hos en förälder och jag kan väl nog hålla med i såfall, men jag har stora problem med perceptinosstörningar och min läkare hävdar att mina tvång kommit av att jag inte fått hjälp med min ADHD som liten.

Nu badar sonen och jag passar på att skriva. Det hjälper. Snart ska jag tampas med honom i badet och jag bara känner hur jag vill lämna över allt till någon annan. Jag ringde vuxenpsykiatrin idag och fick besked om att jag kan få en tid till min läkare i november. Jag blev rasande. Jag har ringt så många gånger och försökt få en tid så att jag kan få min medicin lagom till bebisens ankomst. Jag ska nu prata med min läkare på måndag då hon har telefontid. De måste hjälpa mig, jag orkar aldrig annars. Jag kan inte gå hela september-oktober och halva november utan medicin, tycker det är riktigt dåligt i såfall.Jag kommer inte ge mig. Är det så att de inte hjälper mig så får jag kontakta verksamhetschefen, för ajg måste få min medicin innan dess. Ni hör på vilket stridshumör jag är! Jag är helt annan i vanliga fall, jag lovar! Ni som lärt känna mig lite mer nu under graviditeten och som har fattat tycker för mig kan försäkra er om att det i vanlgia fall oftast är en glad, sprallig och godhjärtad mamma! Snart är jag tillbaka!

Monstret är tillbaka & en massa skor!

2011-08-10T14:30:00.000+02:00

Idag har det varit nedstämdhetens dag. Ingenting är kul och jag börjar känna mig otålig inför väntan på lidandets slut och belöningens framträdande. Jag har haft två jobbiga dagar här med sonen också. Just nu känner jag att jag inte kan umgås en sekund med honom. Han var hyperaktiv när jag hämtade honom igår och det är väl sin sak, men han håller liksom på och ska bestämma en massa som han varken kan eller ska. Han tog fram en kartong igår och skulle bygga ett hus till sin råtta. Så hällde han vatten i kartongen och ställde den på sitt golv. Tur jag upptäckte det i god tid. Fast man säger till honom hundra gånger så fortsätter han att göra saker som bara faller honom in. Säger man då till honom att det inte går, att han inte får osv, då får man detta svar: Det kan väl inte du veta! Han är så oerhört kaxig och retfull just nu. När man tagit gram frukost till honom så börjar han rota i kylan och ska plocka fram annat. Säger man då till honom så bara svarar han emot. Han gör just nu allt för att jävla igen. Förmodligen känner han av min trötthet och då ska det ju jäklas extra.Om ni visste hur fel jag behandlat honom under dessa två dagar. Jag har nog gjort altl precis tvärtom. I går när han duschade så höll han på och motarbetade mig. Jag tog tag i honom ordentligt och skrek: nu är det bra. Mina grannar måste undra! På kvällen gör jag något ännu värre. Jag hade lovat att läsa en bok som han fått hem. När han väl ber mig så kläcker jag ur mig: Nej, som du har betett dig idag, du kan gott lägga dig utan saga. Kan ni tänka er!! Jag vinner över er alla vad gäller ogenomtänkt och ansvarslöst beteende av en förälder gentemot barnet!!! Det var precis som om jag var så trött att jag inte ens tänkte på vad jag gjorde. Han fick förstås sagan läst för sig och somnade sen direkt. I morse var det lika jobigt igen. Han kommer upp på tå, lägger på sin falsett och konstantprataren är i farten.

Ett annat problem som vi också har med honom, vilket jag ofta ändå kan skratta åt är det här med hans skor. Om ni visste hur många par gympaskor och skor vi får köpa ideligen för att hans går i sönder. Vi har alltså fått köpa ett nytt par varje månad/varannan månad. Han går på tå och han sliter upp dem överallt och till slut blir det hål på alla möjliga ställen. Vet inte hur han lyckas. Sen mår han så dåligt över det själv och får jätte dåligt samvete. Jag fick prata med pappa här igår och säga att vi inte kan ifrågasätta detta mer, han mår så dåligt av det. Pappa råkade nämligen säga att det inte var kul att vi får slänga alla skor så fort, osv. Jag puttade till honom på armen för jag vet precis hur lilleman känner sig då. Mycket riktigt när vi kom hem började han stortjuta och var så ledsen för att vi fått kasta hans gamla skor. Vi fick prata en lång stund med honom och mannen har nog äntligen fattat att detta är helt fel väg att gå. Kan ni tänka er vad vi ska idag då? Jo, vi måste till skopunkten för att köpa ett par nya skor igen och ett par gummistövlar. Jag hoppas innerligt att sonen inte tar åt sig detta, för han kan inte hjälpa att han sliter så på sina skor, han mår ju själv så dåligt över det. Vi har försökt få honom att sluta gå på tå men det är omöjligt. Jag börjar undra om det faktiskt är så att hans hälsena är för kort så att det inte känns bra att gå med hela foten, vi kanske får kolla upp det. Nu ska jag snart ut i regnet här för att hämta hem min lilla tonåring och försöka få honom att se positivt på att vi måste köpa nya skor IGEN!

En tjutande moder med blandade känslor!

2011-08-09T21:31:00.000+02:00

Det måste vara något fel på mig! Jag börjar mer och mer fundera på skolstarten och avslutningen på förskolan. Jag överreagerar förmodligen som vanligt. Sonen har en vecka kvar på förskolan utöver denna och jag har blandade känslor kring detta kan jag säga. Jag tycker det är jätte roligt att han ska börja skolan, han verkar inte heller ett dugg nervös själv, men det faktum att han slutar på sin förskola som han gått på sedan han var två år, det känns fruktansvärt. Han har stortrivts där över lag och mestadels har vi fått en fin hjälp och personalen har arbetat hårt för att lilleman ska må bra. De har också bidragit till diagnostiseringen av honom. Det har varit ett himla fint samarbete och jag har oftast känt mig både trygg och kunnat glädjas vid tanken på hans vistelse där. Nu tar det snart slut. Speciellt en lärare är orsaken till dessa jobbiga känslor. När hon idag kommenterade ett filmklipp där sonen sjunger så började jag tjuta här. Det är väl ändå inte riktigt normalt!! Jag vet att jag är känsligare nu, men jag är nog himla känslig över lag. Jag är så rädd att jag gör bort mig på sonens sista dag där. Varför kan jag inte bara stålsätta mig. Jag har aldrig klarat av avsked och kommer aldrig göra, inte när det är avsked som jag gör med motstånd. Jag vet att vårt andra barn kommer gå där och vi kommer ha fem år till på denna förskola, men det är ändå det här med att vår son, inte ska gå där. Svårt att förklara. Jag hoppas inte att det blir för känsloladdat när vi går därifrån nästa fredag. Det känns nästan som om jag är rädd. Jag är nog rädd för avsked och rädd för att börja tjuta så att sonen undrar vad jag sysslar med. Under tiden detta inlägg skrivits har många tårar trillat.

Nej, när jag tänker efter nu så är detta inte i närheten av hur jag hade reagerat som o-gravid! Känslig, hjärtlig är jag och jag har en hög förmåga till empati och sympati, men jag hade klarat det bättre utan alla dessa virvelstormande hormoner. Antingen har jag med detta inlägg fått några av er att tänka att jag tappat några skruvar på vägen, eller så ser ni det med andra ögon. Jag var tvungen att skriva om det i vilket fall som helst. Det är nog rätt mycket nu. Sonens avslut på vår underbara förskola, vi lämnar tryggheten och forslar in honom med hans ADHD i skolan och månaden efter blir han storebror. Ja, nej nu har jag babblat klart.

Jobbigt, nackdelen med internet & en ny upptäckt: Kyäni

2011-08-09T14:12:00.000+02:00

Idag är jag helt slut! Jag har plockat här och donat och får sätta mig hela tiden. Det kampar i korsryggen och jag känner mig yr och andfådd. Trots min vetskap om att vi alla är olika så tycker jag ändå det är märkligt att en del som min barnmorska säger joggar och tränar i ett högt tempo in i det sista. Jag har verkligen försökt träna här men får sammandragningar direkt, inte en chans och då tänker jag att då är det väl inte något som jag ska göra, det passar inte mig. Jag ska ta en tur med dammsugaren nu innan jag hämtar lilleman och sen får mannen tvätta golven ikväll.

Igår blev allt fel. Jag hämtade sonen och kände direkt hur lite jag skulle orka med kvällen. Han var hyperaktiv och krävde svar på en massa jobbiga frågor från det jag hämtade honom till en lång stund efter vi kommit hem. En händelse som egentligen inte är hela världen fick mig att må lite dåligt och bli ganska irriterad och det är ju så att sonen märker av allt och blir då ännu värre. Detta leder också alltid till att han inte känner sig tillfreds när han ska sova och tjatar och kommer uppspringande i omgångar, det i sin tur leder till mer irritation hos mig, osv. Jag upptäckte igår att då jag sökte på mitt namn på Google så kom mitt för och efternamn upp på något som heter Badoo, när jag klickade mig in fick jag till min stora fasa se att jag var medlem och sökte en man i åldern 28-43 eller något. Jag fick en chock. Hoppas verkligen ingen sökt på mig och sett detta! Jag kontaktade genast badoo och de tog bort min profil. Idag fick jag svar av dem och de har felaktigt råkat lägga in mig där när jag var med i en konsumentundersökning om mobiltelefoner. De bad så mycket om ursäkt, men detta är skrämmande! För mig är det rena brottet att lägga in en där med för och efternamn och stad synligt och att där t.o.m står att jag söker en man i åldern, osv. Jag hoppas att det snarast försvinner från Google också, men det kommer det göra blev jag lovad. Man ska nog vara lite försiktig med internet! Det har verkligen inte bara fört godheter med sig!

Nu sitter jag här och bara hoppas att jag kommer orka med turen med lilleman idag. Hoppas han håller sig lugnare för jag har noll i ork.

Jag fick upp ögonen ordentligt idag för en produkt vid namn Kyäni. Det ska vara rena hälsokuren inom alla möjliga områden. Jag måste kolla upp det bättre, blev genast intresserad. Jag fick först för mig att kyäni var en omega-3 produkt men idag när jag sökte så var det blåbär, så antingen minns jag fel eller så är kyäni ett produktnamn med en massa spännande hälsoprodukter. Vem vet, detta kan kanske gagna min och sonens ADHD. Ska absolut lära mig mer!