Nu vet du allt om ingenting,

Saskia

2012-05-14T09:41:00.001-07:00

Hon ser i kors vart hon än ser, men hon är vacker när hon ler

forkafountine.blogspot.com

2012-05-07T06:48:00.000-07:00

Nu har jag äntligen fått ordning på allt och startat sidan A brushstroke for Kafountine. Här kommer jag att sälja konst och låta alla inkomster gå oavkortat till flickskolan Satang Jabang. För att komma till sidan klicka här, och för att läsa mer om Satang Jabang klicka här.

En lågmäld hyllning

2012-04-28T17:03:00.002-07:00

Ibland vill man säga något till någon som man inte riktigt kan sätta ord på, man vet inte var man ska börja. Då kan det underlätta att skriva de där orden istället. Så här kommer de… en lågmäld hyllning.

Det finns en kvinna vid namn Ann Olbers-Croall. Hon är mer än en kvinna, hon är ett fenomen, full av kreativitet, kärlek, omtanke, driv och framför allt livsglädje. En livsglädje som smittar av sig på alla i hennes närhet. När jag blir stor hoppas jag att jag får bli som henne, åtminstone lite grann. Och om det inte går så är jag otroligt stolt och glad över att ha fått lära känna henne och får vara i hennes närhet - hon är inspiration personifierad.

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

2012-04-25T03:48:00.000-07:00

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Foto: © UNICEF/Asselin

Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten under kampanjen så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

(kampanjen gäller 16 april-13 maj eller upp till 5000 blogginlägg)

Det var dig jag drömde om och det var dig jag ville ha, när jag levde ibland hundarna i Bergakungens sal

2012-04-16T13:22:00.000-07:00

En marknadsekonomi bygger på tillgång och efterfrågan. Om efterfrågan är högre än tillgången så går priset upp. Det finns en tydlig logik i den tanken och det är inget som jag någonsin ifrågasatt. Inte förrän jag åkte till Kafountine i Senegal och fick se med egna ögon hur enorma mängder fisk dumpas i havet för att sedan sköljas upp på stranden och ruttna. Allt för att inte låta tillgången möta efterfrågan, allt för att priset ska gå upp. Samtidigt svälter många av mina vänner i perioder och resten av byn med dem.

En solig septembereftermiddag undrade en vän hur jag kunde rösta på Vänsterpartiet. Mitt svar var för mig lika självklart som en kebab en lördagsnatt, "jag bryr mig om människor", och i samma stund fick jag förklarat för mig att jag var korkad som valde att rösta med hjärtat istället för hjärnan. Och i vissa aspekter hade han rätt, jag lyssnar till hjärtat snarare än hjärnan i alla mina beslut, inte bara vid valurnan.

Om jag hade varit chef för det företag som har hand om fisket i Kafountine så hade jag valt att ge bort överskottet av fisk till lokalbefolkningen. Mitt mål hade varit att bidra med mat till världens befolkning snarare än pengar och en fin bil till mina redan allt för bortskämda barn.

Om det gör mig till en korkad människa så är jag stolt över att vara korkad. Korkad nog att se att världen inte är som den borde vara, korkad nog att förstå att jag är en del av problemet och korkad nog att tror att jag kan göra något åt det med min lilla skitröst. Nej, jag kommer aldrig köra genom stan i en nypolerad porsche, men jag kommer inte heller behöva ha något dåligt samvete över att jag varit delaktig i att mjölka de som har minst på det lilla de har kvar. Jag antar att det är priset jag får betala för att vara en korkad, känslosam väljare.

Titelreferens: Mikael Wiehe - Pojken och äventyret

The Boxer

2012-04-11T13:53:00.001-07:00

Jag stod i kassan på Citygross och såg summan på displayen bli högre och högre i takt med att klumpen i min mage blev större och större. Den 11 april stod jag där och insåg att jag inte hade pengar till att köpa toalettpapper och butikens billigaste falukorv. Det var inte den sista helgen i månaden, inte veckan efter jul, det var en vanlig jävla onsdag och jag nådde botten. Den där självbilden som fått sig mer än en törn under de senaste månadernas jobbsökningar gick sönder där vid kassan på Citygross samtidigt som en medelålders kvinna fyllde bandet med nötkött och gradé ägg. Det var ingen chock, tanken har snurrat i mitt huvud varje dag i evigheter; 'Vad gör jag när pengarna tar slut?' Men jag fylldes likväl av en känsla av misslyckande och nederlag och helst av allt ville jag skrika att 'vafan ska jag leva av då?! jag har tröttnat på knäckebröd utan pålägg..'

Jag skriver inte detta för att någon ska tycka synd om mig, jag skriver det för att någon naiv människa kanske läser det. Någon som påstår att det är ju bara att skaffa ett jobb, och bidragstagare är lata människor som bara glider med utan att bidra med ett öre till samhället. För den människan vill jag berätta att livet inte alltid är så lätt som det ser ut, att leva på ett lån som jag vet inte räcker, oron över de plötsliga utgifterna, de ständiga jobbsökningarna som alltid går åt helvete. I allt det där så krymper man lite som människa, man förlorar lite av sitt värde. Och då har jag det ändå fantastiskt bra.

Imorgon kommer jag stå upp igen med vissheten om att allt löser sig och skam den som ger sig och allt det där. Jag kommer att ringa min mamma och skratta, jag kommer gå hem till någon vän och dricka te och livet kommer att gå vidare, men det finns människor som inte kommer kunna göra det. Människor som inte har någon att luta sig mot mer än den lilla sköra trygghet som vårt samhällssystem har att bjuda. Och de människorna behöver något mer än en naiv liten människas nedvärderande åsikter om att det är ju bara att skaffa ett jobb.

När showen är slut och pianot rullas ut, då är jag ensam, lika ensam som jag var förut

2012-04-05T12:16:00.001-07:00

Det är en väldigt speciell livssituation att bo på en plats som förvandlas till en spökstad under varje högtid, framför allt när jag av någon anledning alltid lyckas bli bland de sista som lämnar (eller de som inte lämnar alls). För där jag bor är det ingen som bor på riktigt, här campar man i några år innan man återgå till det som i stundentmun brukar kallas verkligheten - med riktiga bostäder och riktiga liv. Och när man går här på en skärtorsdagseftermiddag så slås man av en ganska obehaglig känsla av att vara ensam kvar. Lämnad för något mycket viktigare, kanske inte glömd men heller inte saknad. Det är en känsla som gnager sig in i märgen så våldsamt att det gör ont. Men det är som tur var en känsla som inte varar, för nu tar jag min fräkniga överläpp och beger mig tillbaka till ett hem där man alltid känner sig saknad. Hem till mamma och pappa och värmen.

Be-bop-a-lula-land

2012-03-27T02:10:00.000-07:00

Jag har varit överallt

det känns som om jag levt nio liv

Alltid jagat efter något

dagar att vara lycklig i

Jag letade och fann

Jag hade tur, jag fick full hand

Bilden är lånad från min kära Sandra

Text: Eldkvarn - Be-bop-a-lula-land

Ingen är odödlig, inte ens jag

2012-03-05T10:33:00.000-08:00

När en barndomsvän kommer på besök kan det oftast inte bli annat än bra och den här helgen var inget undantag, det kändes snarare som att solen sken på allt vi vidrörde. En bra helg garanterar dock inte en bra måndag och jag har spenderat min till sängs, kurerande förkylningen från helvetet. Det har dock gjort tillsammans med Kneller's Happy Campers och 5 timmar tillsammans med Mr Harry Potter, så det går nog ingen större nöd på mig. Nu ska jag göra ett försök att laga något som jag faktiskt kan känna smaken på ackompanjerat av LA Gigolo. Hej

Till de som inte längre finns

2012-02-20T14:29:00.000-08:00

Ibland tänker jag tillbaka på en man som dog för snart 8 år sedan, och gråter. Jag gråter just nu, mycket och länge, och förundras över hur stora avtryck en enda person kan göra. Man ska inte underskatta människor, vissa av dem har en förmåga att fortsätta tala, trots att de inte längre finns.

Ps. Har fått en antal frågor gällande var jag tar min lyrik ifrån. Alla bilder och all lyrik är tagna och skrivna av mig om jag inte anger något annat.

Essens

2012-02-14T03:54:00.000-08:00

Ett regn är inte bara ett regn
Det är tårar från himlen
som flytande ädelstenar
En beröring är inte bara en beröring
Det är tusen känslor som ser det värt
att ta en omväg förbi din kind
Ett ord är inte bara ett ord
Det är en förnimmelse
om din innersta identitet
Och du kan se den
i dina bara händer
Höra dess vindsus i dina öron
Dansa till dess toner
på stigar över svindlande berg
Och det är det som är essensen
i att vara människa
I förmågan att se
något mer än det du förväntas se
I förmågan att leva
snarare än att bara vara vid liv

I was alright 'till i fell in love with you

2012-02-14T00:53:00.000-08:00

Dylan ligger numera på Spotify, plötsligt blev det väldigt jobbigt att stänga av datorn och gå hemifrån.

"Good morning starshine, the earth says Hello!"

2012-02-10T02:01:00.000-08:00

Jag och min bästa kompis tekannan gör ett gemensamt försök att avsluta veckans plugg såhär på morgonkvisten.

Rubrikreferens - Charlie and the chocolate factory

When record shops were still on top and vinyl was all that they stocked

2012-02-09T04:35:00.000-08:00

I was born to late into a world that doesn't care… Tur då att man kan få en guldklimp från förr för en ynka femtiolapp(!)

Trött på TV, glad på grogg

2012-02-06T14:05:00.000-08:00

Tuvanäsvägen 6 gör sig alltid bäst när man är flera...

Blomflugor

2012-01-30T12:24:00.000-08:00

Det är mörkt, snöigt och 6 grader kallt och jag skulle kunna göra vad som helst för att få fota blomflugor i Österlen just nu.

Barn av vår tid

2012-01-24T14:24:00.000-08:00

"[…] i de skolorna så finns det utbildning, för att utbilda sig. Ja, det är då man ser att man är utvecklingsstörd, att man stör de som utvecklas." (Blomman)

En sång för vår elit

2012-01-24T13:49:00.000-08:00

Den här mannen (min morfar) besitter många kloka ord, det ska jag be att få tala om för er.

Också gör han sig helt fantastisk på bild.

Dear I thought I'd drop a line. The weathers cool, the folks are fine

2012-01-09T13:08:00.000-08:00

När snön till sist faller över Växjö lyssnar jag på Regina Spector och gläds åt att min lägenhet är varm, eller ja, stämningen är varm, golvet är en annan historia.

En sån där obligatorisk årsresumé

2012-01-02T12:02:00.000-08:00

2011 var året då allt vände. Det som redan var fantastiskt fortsatte att vara fantastiskt, och det som var kasst blev betydligt mycket bättre. Gamla vänskaper blomstrade och nya påbörjades. Jag reste, åt, drack, dansade och skrattade mer än på mycket länge. Jag tog tag i problem som legat och skräpat allt för länge. 2010's ständigt melankoliska, gråa allmäntillstånd lyste med sin frånvaro och jag började äntligen prioritera glädje framför produktivitet. Och 2012 kommer bara att bli bättre! För det handlar egentligen inte om årtal, det handlar om att leva i nuet och lära sig att njuta av varje sekund. 2011 råkade bara bli året då jag gjorde just det och 2012 kommer bli året då jag blir ännu bättre.

Ps. Den helt fantastiskt barnsligt glada bilden på mig och ett tomtebloss är tagen av min fina och begåvade vän Sandra som är en av anledningarna till att livet har varit och är så vackert som det är just nu.

SN225/SN226

2011-12-30T14:11:00.000-08:00

When you don't see me I close my eyes. When you don't hear me I shut my mouth. And the distance between us is growing and growing and growing and growing and growing. Come closer to me

Nice to know ya, lets do it again

2011-12-21T11:08:00.000-08:00

Att lämna Senegal gör alltid lika ont och det tar mer än en dag att inse att man är tillbaka i ett iskallt Sverige, för att inte tala om att gå igenom alla upplevelser, filmklipp och bilder. Men nu kommer den alltså, bildbomben…

(och när du tittat färdigt, klicka in här, och läs mer om en av skolorna som vi gjort en hel del projekt tillsammans med)

I hängmattan på Tunbung Art Village

Filmprojekt på S'BEC international school

Öl och lägereld

Filmprojekt på Satang Diabang

Lärare...

… och elev...

… i mer än ett afrikanskt konststycke

Fina, fina vänner

Workshop som påminde mer om ett gympass

Konsten att måla en kora… pilligt

På besök hos en keramiker i Dianna

Skolsal på ön Boon

Medicinkvinna

Kommer man på besök ska man dansa, så är det bara

Abdou med delar av familjen

Fotboll i solnedgången

Maaaat

Obligatoriskt måleri i Guisses trädgård

Laga mat utan el

Workshop och mys på Satang Diabang's nya förskola

Dans

Koka glögg över öppen eld

Värmande Luciatåg

Snabb uppdatering

2011-12-18T11:51:00.000-08:00

Jag åkte tillbaka till Gambia och Senegal i början av november och kom precis hem igen, därav bristen på inlägg. Jag utlovar en uppdatering när jag gått igenom alla bilder och inte längre gråter över att vara i Sverige. Hej

Agression

2011-10-31T08:57:00.000-07:00

Jag är lite rädd för min granne, han har stampat i golvet och skrikit "Sluta!" sedan klockan ett i natt. Mig veterligt är han ensam i lägenheten så vem som ska sluta vet jag faktiskt inte, hörde något om att denna någon ska sluta dra så hårt också. Nu har jag suttit och fantiserat fram olika scenarion om denna arga herre i flera timmar, tidigare var jag övertygad om att han var en drogpåverkad psykopat, det senaste är att han helt enkelt är lite konstig (ja, min fantasi kan ha börjat tryta). Jag vågar dock fortfarande inte gå upp och be honom hålla tyst… sa jag att jag är svensk? Kanske att man skulle stoppa en arg lapp i hans brevlåda...

And you know that she will trust you, for you've touched her perfect body with your mind

2011-10-31T08:40:00.000-07:00

Det finns delar av mig som är fundamentala för min personlighet, för den jag är. Men vad gör man när de där fundamentala bitarna bestämmer sig för att slita ens psyke sönder och samman?