Nyårsmammans blogg

Så om en manlig gynekolog pillar lite extra...

2012-01-24T15:40:00.000+01:00

Idag har jag återigen fått anledning att störa mig på fenomenet - "gravida är allmän egendom". Seriöst vad är det med människor som tror att det är ok att kasta sig fram mot magen och med bebisröst utbrista "Åh, titta vad mysigt!" samtidigt som de lägger hela handen på MIN mage och klappar den? Ofta är personerna inte mer än ytligt bekanta till en och ytterst sällan har de överhuvudtaget hälsat på mig eller sett mig i ögonen innan de gör det. Ber om lov är det aldrig någon som gör, antingen kan man artigt hälsa och behandla bebisämnet utan att röra eller så kastar man sig fram som om man plötsligt äger min kropp minst lika mycket som jag själv. Samtidigt ska det kommenteras om den är stor eller liten, om det syns mycket eller lite och det är aldrig lagom och alla är plötsligt experter på precis hur allt ska vara. Jag står där artigt för det mesta, låter dem komma över sin värsta upphetsning och byter sedan ämne. Fast jag har det på tungan varje gång att, "ursäkta mig, men du står här och smeker min mage, du tycker inte att det är lite småunderligt eller?"
Som när jag väntade A och var inne på vårdcentralen för att kolla upp en misstänkt urinvägsinfektion. Den kvinnliga läkaren skulle klämma på min mage för att se så att allt kändes bra. Efter en stund börjar jag tycka att hon stått och klämt där lite väl länge och lagom då så säger hon:
- Nu känner jag bara lite extra för det var så länge sedan jag fick känna på en bebismage och det är ju SÅ mysigt!
Och så fick hon den där lite bebisaktiga rösten som man känner igen så väl. Jag tappade hakan lite grann och hittade inte ett enda ord att svara henne med. Så om jag ligger på rygg hos en manlig gynekolog och han säger:
- Nu pillar jag bara lite extra för det var så länge sedan jag fick köra in fingrarna i ett kvinnokön och det är ju SÅ mysigt!
Då är det helt ok? Jag fattar faktiskt inte...

Och debatten går vidare

2012-01-18T14:56:00.000+01:00

Och jag kan inte låta bli att följa och kommentera den. Debatten som kommit av ledaren från i måndags som jag skrev om här tidigare: En text alla borde läsa.
Dagens svar går under rubriken "Eko är en nisch" och tar sitt avstamp i Correns val att i rubrik ("Ge upp den stora eko-drömmen") och text lägga fokus på ekologiskt och beskylla detta för att vara orsak till att det pågår en avveckling av den svenska köttproduktionen. Texten är (naturligtvis) skriven av en eko-bonde.

Eko-jordbruk är, och förblir i överskådlig framtid, en nisch. Men denna nisch anses viktig då bland annat nya kunskaper på eko-sidan kan appliceras på ett miljövänligare konventionellt lantbruk. Ekonomiskt tar eko-bidragen en något större andel av landsbygdsstödet än tidigare.
Det är beklagligt att Corren i sin rubriksättning ger sken av att eko-jordbruket är orsak till att köttproduktionen håller på att avvecklas.

Utöver detta instämmer han i Correns tankar att svenskt jordbruks politik tänkt lite optimistiskt när det gäller vilken efterfrågan som skulle komma att finnas på svensk sjysst producerad mat. Ambitionen var ju till och med att kunna exportera kött, vilket alltså inte fungerat som tänkt. Jag måste ge denne eko-bonde rätt i att Correns rubrik blev lite galen, problemet är ju långt mycket större än bara fokuserat kring den ekologiska produktionen. Samtidigt tycker jag nog att den ursprungliga ledaren ganska tydligt framhåller problemen som just större än så, men då framstår ju bara rubriken som ännu mer felplacerad. Dock är det ett ofrånkomligt faktum som presenteras i Correns svar idag, som denne bonde knappast kan förneka, att:

Vi håller med NN om att eko-jordbruk är en nisch. Tyvärr är det oftast inte så det låter i den allmänna politiska debatten. Eko får en allt starkare röst på bekostnad av det konventionella svenska jordbruket - som står under samma tuffa krav på exempelvis djurskydd som eko-jordbruket.
När regeringen sätter upp mål för och ekonomiskt subventionerar ekologiska jordbruk framför konventionella, gynnas nischen framför den huvudsakliga produktionen.

Och det är här som poängen och tanken med rubriksättningen blir tydlig. Genom att sätta hårda krav på hela den svenska köttproduktionen, men i större utsträckning kompensera den ekologiska grenen och framhålla den såsom ofta görs (det ska satsas på ekologiskt både hit och dit i den politiska debatten, och ekologiskt är i diskussionerna det bästa och framhålls som det enda hållbara miljöalternativet) så gynnar man en liten verksamhet på bekostnad av den huvudsakliga. Samtidigt som kraven, som läggs på alla, fördyrar verksamheterna för båda grupperna producenter. Den ekologiska producenten kan i större utsträckning motivera ett högre pris till konsumenten och det är också de som för den största ersättningen per sålt kilo. Därmed leder den ekologiska satsningen till den minskade svenska köttproduktionen.

Kan man säga "Jag älskar dig för mycket?"

2012-01-17T15:14:00.001+01:00

Ja, det är klart att man kan!
Det är en sak som verkligen kan reta ihjäl mig. De där paren som säger det hela tiden i alla situationer och tycker att de är så pluttinuttiga och söta. För mig framstår det bara som löjligt. Vad är det för fel som gör att de måste ha den ständiga bekräftelsen på att de är ok?
De flesta har nog fått höra från förståndiga vuxna att svordomar, förutom att de är fula, också tappar sin effekt om de används ständigt. Nu är jag visserligen dålig på den biten själv från och till, men jag fick höra att en svordom som kraftuttryck är helt ok. Det är däremot inte en svordom som kommer omotiverat mitt i en mening. Och det är exakt samma sak med "Jag älskar dig". Används det som en avslutningsfras i varje telefonsamtal som förs, sägs den så fort någon lämnar bostaden (skräckexemplet är killen som säger det när han ska gå ner till tvättstugan och vara borta två minuter) eller varenda kväll vid TV:n - ja, då sägs det alldeles för ofta. Så mycket för ofta att orden inte betyder ett endaste dugg längre. För om man säger det i varenda tänkbara vardagssituation, vad ska man då ta till för att markera de speciella tillfällena då man verkligen - verkligen - menar det?

En text alla borde läsa

2012-01-17T08:14:00.000+01:00

Gårdagens ledare i Corren gick under rubriken "Ge upp den stora eko-drömmen" och återfinns under länken. Det är knappast någon nyhet att jag gärna sparkar på "eko-drömmen", men det är faktiskt långtifrån bara därför som jag njöt då jag läste den här texten. Hur mycket man än tycker att det ensidiga rosandet av ekologiskt är ett problem så är det långt ifrån det enda problemet för det svenska jordbruket och man lurar sig själv ganska rejält om man inbillar sig att lösningen är så enkel. För att citera ovan länkade ledare:

De som trodde att det skulle bli rusning efter svensk miljö- och djurvänlig mat trodde fel. Majoriteten konsumenter väljer billigare, utländska alternativ. Svenskt jordbruk lider alltså ekonomiskt för sina hårdare miljö- och djurskyddsregler samtidigt som Sverige importerar allt mer av mindre schysst producerad mat. Det är ett tragiskt resultat av en god tanke.

Och tanken som blivit fel är att Sverige, i sin strävan efter bra producerad mat som man trott skulle locka massorna till de inhemska produkterna, istället lett till att folk överger produkterna. För så stor är dubbelmoralen i detta land. Djur ska ha det bra, men jag ska inte betala för det. Sverige trodde att de kunde "slå" med bra producerad ekologisk mat, det satsades stort på det med följden att priserna stigit och konkurrensen mot andra länder blivit minst sagt snedvriden. Samtidigt som kunderna fortsätter att låta plånboken styra i affären och handlar av det växande utländska utbudet. Fortsätter med ännu ett citat:

Sverige ska fortsatt ha hårda miljö- och djurskyddsregler. Men vi måste ge upp tanken på den ekologiska revolutionen. Den kommer inte att mätta några större mängder munnar, utan i stället bidra till att utländska producenter får utfodra allt fler. Sverige bör i stället arbeta för att fler länder inom EU följer vårt exempel med stränga regler. Så länge danska, tyska och italienska bönder inte gör det, bör medvetna miljö- och djurvänner köpa svenskt.

För ärligt talat, om du svär över missförhållanden som uppdagas hos en svensk bonde hur kan du då med att nästa dag gå till affären och köpa exempelvis tysk fläskfilé? Förstår du vad du stödjer då? Förstår du den enkla matten att ditt fina ord om att djur ska må bra inte är värt ett dugg? Som M berättade igår; under en utbildning han gick gjordes studiebesök på tyska gårdar. Inte en enda gång fick de gå in till djuren, inte en gris fick de se. För de tyska bönderna vet hur det ser ut här och de vet hur det ser ut där. "Jag skäms" var det en som sa och höll sina dörrar stängda. Visserligen har det gått några år, men som ledaren ovan påpekar, kontrollerna av det regelverk som finns inom EU (regelverket som är långt under de svenska reglerna) är nästintill obefintliga.
Så om du gnäller över att vissa grisar hos en bonde enligt svenska regler inte har det exakt som det ska vara - hur tror du att det ser ut hos en normal tysk gris? Där det är ok att inte alls ha halm? Där det är ok med små utrymmen? Där suggorna får hållas fixerade?

Idag kom ett svar på ledaren från en bonde, "Samma krav på svenskt och danskt kött". Vill bara instämma i hennes ord. Det här är inte rättvis konkurrens. Det är inte sjyssta villkor för svenska bönder. De kämpar med svenska regler som de flesta anser helt rimliga, men de ges inget ekonomiskt stöd för det och istället för att sälja mer i enlighet med de flestas moral då de själva misslyckats, så ser de hur deras höga standard gynnar den utländska marknaden.
Jag avslutar med ett citat från bondens svar på ledaren, en lösning som borde drivas igenom från svensk sida (om det så krävs utträde ur EU för att uppnå det):

Jag förespråkar ett regelverk där vi sätter samma regler och krav för det importerade köttet som vi har på det inhemska. Uppfyller det inte våra regler kommer det inte innanför gränserna.

Äntligen finns en bok för den som vill ha information om flaskmatning

2012-01-16T20:13:00.002+01:00

När vi väntade A så fick vi en mängd information om amning. Det var underförstått att jag skulle amma och information om annat fanns inte att få. När amningen sedan inte fungerade så var allt fokus fortfarande på att det tillslut skulle gå att helamma henne. BVC var övertygade om detta och trots att vi redan på eget bevåg introducerat ersättning delvis så var allt de intresserade sig för hur mycket hon ammades. Information om ersättning fanns inte att få och vattenkontroller eftersom vi hade egen brunn var det inte särskilt bråttom med förrän vällingtiden närmade sig. Information från förlossning, barnmorskor och bvc angående annat än amning kommer vi säkerligen få vänta på (inte minst med tanke på att ersättningstillverkarna måste skriva ut på sina paket att endast ge produkten efter samråd med läkare) och därför kommer den här boken nästan som en räddande ängel. Att flaskmata är skriven av Petra Jankov Picha och grundar sig bland annat på undersökningar gjorda bland svenska mammor som valt eller blivit tvungna att flaskmata. Boken är läst av bland annat barnläkare och barnmorskor för att informationen ska vara korrekt. Boken tar upp både olika flaskor, ersättningssorter, praktiska tips vid flaskmatning och mycket annat som kan vara bra och intressant att veta både om man tänker flaskmata helt eller bara vill kunna komplettera amningen med det.

Hjälper det att amputera näsan?

2012-01-16T08:51:00.001+01:00

Jag började på täppt i näsan för snart två veckor sedan. Var lite småförkyld så inget konstigt med det. Jag avskyr att inte kunna andas genom näsan. Körde på min nässpray och allt var bara bra tills jag för några dagar sedan plötsligt började vakna upp. Jag är ju inte förkyld längre. Eller? Alla andra symptom är liksom borta. Och mindes att det var samma sak med innan A föddes. Jag blev förkyld, allt försvann utom den täppta näsan som släpade efter med säkert en vecka innan det tillslut släppte. Man får inte använda nässpray mer än tio dagar. Och jag kan ju liksom inte gå runt som en fisk i ingen vet hur många dagar eller veckor till. Så igår kväll gjorde jag koksaltlösning och hällde i en tom nässpraysflaska.
"Åh, det var min räddning." "Funkade så bra."
Läser man på nätet. Eh, hur är era näsor skapta? Eller är det min det är fel på? Det tar bort det värsta en kort stund. I bästa fall kan man andas åt ena hållet. In för det mesta. Jag får väl ägna dagarna åt att öva på andningen, in genom näsan ut genom munnen...? Har nu insett att det blir bättre om jag aldrig låter det bli illa. Alltså om jag sitter med kursböckerna i ena handen och koksaltlösningen i den andra. Det är ju tur att jag inte har mycket liv så jag hinner med det.

Blir nog inte mycket gjort idag

2012-01-14T10:14:00.000+01:00

Är ensam hemma idag för att plugga inför nästa veckas hemtenta. Misstänker dock att det kommer att gå lite sådär med pluggandet idag. Fick ta ett mindre kul samtal sent igår kväll angående en kompis. Vände en aning uppochned på en annars väldigt trevlig fredagkväll och när jag tillslut somnade någon gång efter ett så var det bara för att drömma lustiga saker och vakna en gång i timmen. Fick ett något lugnande sms strax efter tre och efter det blev det bättre, men hjärnan är en aning seg och frånvarande ändå. Misstänker att dagen kommer att bli ganska lång.
Har i alla fall öppnat böckerna och börjat leta lösningar på ett fall, men funderar mest på att jag borde städa (har haft jättelust att storstäda i tre dagar nu, måste vara någon sorts rekord) och att jag absolut måste ut och gå några mil med Nelly. Har lite smått ångest över pizzan som vi åt igår.

Det är härligt att vara gravid!

2012-01-09T12:37:00.000+01:00

Säger det där lilla widgeten till höger. Minns att jag verkligen tyckte det med A. Det fanns nog inga nackdelar alls då. Och det gör det ju egentligen inte nu heller. Men jag är ändå inte lika lyrisk över det nu. Det kan ju gå över. Men vill just nu nog mest ha det överstökat.
Vet inte riktigt varför. Det handlar liksom inte om att det är jobbigt egentligen. Det beror inte på att jag mådde flera gånger sämre i början den här gången (jag var istället mycket tröttare med A), det har gått över sedan länge. Men det känns tyngre på något vis. Har gått upp knappt hälften i förhållande till veckan mot med A, så det är inte riktigt så heller... Fast tycker nog att man ser skillnad mot med A.
Hälften avklarat i alla fall.

De två övre bilderna (med svart text) med A. Den nedre från idag.

Varför blir man inte informerad om att man kan få bestående men osv?

2012-01-09T12:16:00.000+01:00

Varför är det ingen läkare som informerar, minst en gång per år, om att man kan halka när det blir vinter?
Varför informerar ingen om att det inte finns rulltrappor i skogen (jo, det finns de som blir förvånade över detta)?
Helt uppenbart skulle alltihop behövas. För ärligt talat har människan, med de senaste årtiondenas tekniska utveckling, tappat förmågan att tänka själva. Det är klart som fan att du kan råka ut för både det ena och det andra om du trycker ut en unge genom det där lilla hålet. Är inte det en självklarhet så blir jag ärligt talat bekymrad för människans framtid. Skulle barnmorskan informera om varje sak som kan inträffa så vore det lika bra att vi införde obligatoriska kejsarsnitt i vecka 37 för ingen skulle våga någonting annat. Och det är väl precis det barnmorskorna inte vill ha, fler som "fegar ur" och ber om snitt utan medicinska orsaker för det. Allvarligt, en barnmorska kan ju knappast informera om allt. Det kan de knappast när det kommer till riskerna med snitt heller. Man får väl, som blivande mamma, se till att använda sin egen lilla hjärna så att man kan förhöra sig om de risker man känner sig mest orolig för. Och vill man vara helgarderad mot precis allting så kanske man ska låsa in sig någonstans och definitivt inte skaffa några barn?

Vägen från majsfältet... för en stadsbo

2012-01-03T20:37:00.002+01:00

City Gross har kommit med ett eget märke som vi nu testar lite då och då. Cornflakesen har vi haft ett tag nu och gillar. Men jag har inte kunnat släppa baksidan av paketet och hela tiden stört mig lite på det. Den beskriver, enligt tillverkaren "Favorit", produktens väg från majsfältet till köksbordet. Kolla här:

Bild nummer ett berättar:

Gryn av rå, skalad majs blandas med malt, salt och socker.

Men hur är det nu egentligen? Varifrån kommer den huvudsakliga ingrediensen i cornflakes, majsen? Hur kommer majsen till fabriken? Och hur blir den råa majsen skalad? Hur ser vägen från majsfältet till bordet ut i verkligheten? För om rätt ska vara rätt berättar inte den här bildserien det.
Jag vet att det för majoriteten säkert inte någonting att bry sig om och heller ingenting att reta sig på. Men mig stör det. Vägen från majsfälten till köksbordet blir stadsbornas väg där bondens arbete med att få fram den viktigaste produkten i kartongen är betydelselöst. Att det är ganska givet spelar ingen roll, för det är det också att cornflakesen (helt enligt bild fem) packas i påsar och kartonger...

Första till bebisen

2012-01-03T15:58:00.000+01:00

Bild och kläder från Ellos.
Storlek 56 (vilket var tält på A då hon föddes) och känns verkligen jättelitet. Strumporna är pyttesmå! A har suttit en lång stund och tittat på allt och kommenterat:
- Den här är för liten för mig. Och den här är för liten också.
- Bebisen ska ha mössan i vagnen när hon ska inte frysa...

Klänning till vårens bröllop

2012-01-01T18:54:00.001+01:00

Jag har ju gjort det så fint för mig att bebis nummer två beräknas komma en dag efter min bästa kompis bröllop. Bröllopet där jag sedan flera år lovat att vara tärna. Nu har det senare hastigt fått ändras och jag hoppas på att kunna infinna mig på den stora händelsen som vanlig gäst. Med eller utan liten bebis. För detta är nu en klänning beställd (borde dyka upp här inom en vecka):

Eftersom den är mörk (kallas mörkbrun, så är lite rädd att den kan vara ännu mörkare än den ser ut att vara på bilden) så har jag också fått tag i en, faktiskt riktigt billig, ljus sjal som kommer under veckan. En mönstrad med färger som gör att den förhoppningsvis kommer att matcha med de rosa lågskorna som jag köpte som ett alternativ till förra årets bröllop, men som i stort sett inte använts. Bild på dessa finns här: Det står just nu mellan.
Det är viktigt för mig att vara med på bröllopet så jag har haft flera krav för klänningen. Att den ska fungera som gravid, om man inte längre är det och gärna vid ytterligare något tillfälle senare under sommaren. Jag hoppas ju på att bebisen inte dykt upp än så att jag kan gå som planerat, om det ändå innebär att man inte orkar med någon sen festkväll så är väl det helt ok. Däremot kommer bröllopet inte vara så heligt att jag går om bebisen är en vecka eller yngre eller om det är något trassel med amning eller liknande, då får jag helt enkelt stanna hemma. Men med en lite större och "problemfri" bebis kan jag tänka mig att gå åtminstone på själva akten i kyrkan. Känner att jag kommer att bli den där lite jobbiga gästen som aldrig riktigt kan svara ja eller nej på inbjudningen...

Årets gran

2012-01-01T18:06:00.000+01:00

Eftersom vardagsrummet inte är jättestort och vi inte har någon annan given plats för granen (kan ju inte ha den där uppe när vi knappt är där, man vill ju se den) så fick det bli en gran av något mindre modell som kunde få plats under trappan. Planlösningen nere gör ju att vardagsrummet liksom mynnar i en hall mot A:s rum och köket. M hade tur att stöta på en liten och väldigt tät gran som passade alldeles perfekt.

Varje år skrattar M åt att jag går in stenhårt för att kvällen före julafton packa upp alla paket och lägga dem under granen för fotografering av både gran och årets hög med paket. Egentligen är det kanske lite fånigt, för vem ska titta på just de bilderna sedan? "Jaha, där är en hög med inslagna paket vars innehåll man varken ser eller kommer ihåg, spännande." Det är ungefär som de obligatoriska fikabilderna folk tar när de är på utflykt. En bild, gärna lite uppifrån, på familjen runt ett nött träbord med plastbyttor, äggmackor och folie omkring sig och som ser likadan ut oavsett var den tagits och som inte säger någonting om vad man egentligen gjorde på utflykten... Min pappa, som är en riktigt duktig hobbyfotograf, brukar ondgöra sig över just dessa fikabilder rätt ofta när fotografering diskuteras i familjen. Men han tar också bilder på årets paket under granen, så det kanske finns någon skillnad? Observera att det inte är något försvar utan mer en reflektion från min sida inför årets paketbild...

Kort tur tillbaka till verkligheten

2011-12-30T13:47:00.000+01:00

Julen är över och det lilla mellanspelet med jobb också. Jag hade turen att få ledigt tisdag och onsdag, men har haft arbetsdag idag och igår. Fast det är inte direkt så att man sliter ut sig. Tempot blir ett helt annat när många fortfarande är lediga.
I år har jag faktiskt gått in för det här med att vara ledig och inte brytt mig ett dugg om att vara inne här eller läsa mina mail under de dagar som det inte varit jobb. Så idag möttes jag smått förfärat över beskedet om senast skrivna inlägg 22/12. Det är ju över en vecka sedan och måste nästan vara någon sorts rekord!
I veckan som kommer blir det eventuellt jobb en dag, men i övrigt får jag ledigt om inget händer (typ alla får kräksjuka). Måndag ska jag ägna mig åt att plugga och träffa en kompis framåt kvällen. Annars tänker jag ha en så lugn vecka som möjligt. Det gäller att passa på. I slutet av januari skrivs hemtentan på det pågående momentet i kursen och sedan blir det hårdkörning med de två sista för att jag ska bli klar i tid.

Måste bara ta tillfället i akt att

2011-12-22T14:30:00.000+01:00

gratulera M som igår äntligen fick till det!
Japp, samma dag som han frågat hur jag bär mig åt så höll han själv på att åka rakt in i en rad brevlådor... Behöver jag säga att jag garvade när sms:et kom? Jag förstår dig nu. Tack för det och grattis liksom.

Om man är bra på att sladda

2011-12-21T15:15:00.000+01:00

Borde man också vara bra på att häva en.
Och det är väl någonstans där som mitt problem sitter. Eller kanske strax innan.
Vi har en väldigt bra bil i den här familjen. En stor, hög Honda med bra antisladdsystem, bra tyngd och med fyrhjulsdrift som går i vid behov. Bilen är helt enkelt väldigt stadig och stabil i alla väglag. Min kära sambo har vid flera tillfällen nästan beklagat sig över att han knappt kan provocera fram en ordentlig sladd för att testa det.
Men jag kan utan att försöka. Och sambon kommenterar: "Jag förstår inte hur du gör." Nej, inte alltid jag heller, men det kanske betyder att jag är duktig? Jag kan åstadkomma saker naturligt som andra inte ens kan lura fram. Jag kan sladda med antisladdsystemet i när andra måste koppla ur det och knappt lyckas ändå.
Nu pratar vi inte mängder av gånger utan kanske tre riktiga sladdar under lika många år, varav två rejäla vintrar och många mil på isiga och osandade (osaltade också givetvis) småvägar. I snitt en ordentlig sladd per år. Och hittills inga avåkningar på grund av dem. Men oddsen säger väl att det också kommer förr eller senare? För jag gör det verkligen inte lättare för mig.
Jag gick halkan som alla andra och vi diskuterar saken då och då min sambo och jag. I teorin vet jag precis hur man gör. Och jag är verkligen ingen biltjuv på vägarna. I det väglag som var idag med några minus och några centimeter nysnö över fruset regn körde jag verkligen ingen racetävling på småvägarna ute hos oss. Det var lugnt och fint, särskilt i kurvorna. Men eftersom jag uppenbarligen är världsmästare på sladdar så gick det bra ändå... Ok, det var två misstag från min sida. Jag kan till och med se missarna. Men frågan är om de hade räckt för sambon skulle lyckats?
Jag tog vänstersvängen för snävt och bromsade för sent in i kurvan. Bakdelen halkade inåt och fast jag vred ratten och framdelen drev på och aldrig släppte ville bilen gå rakt fram i kurvan. Jag fick upp bromsen och ner kopplingen och vred emot mer när jag såg vägkanten närma sig, men i samma stund som bilen bestämde sig för att följa med svängen fick jag hjärnsläpp och tryckte på bromsen. Bara lite för hårt och lite i fel tid. För bakdelen drog iväg åt andra hållet. Och jag fick ta hand om en ny sladd. Det hela såg säkert väldigt vackert ut. Jag lyckades reda ut det, fick stopp på bilen, andades ut och fortsatte ännu lugnare. Slutsatsen är inte att jag är bra på att häva en sladd utan tvärtom att jag är så dålig på det att jag gör läget värre för mig än det behöver bli. Att jag sedan hittills lyckats alla gånger hör liksom inte hit.
Funderar på en julklapp till sambon. Några mil på småvägarna när det är halt - med mig som förare. Bara så att han får vara med om en naturlig sladd med stadiga "Bamse". Så vad säger du M? Och efter det kan han få ta mig till en öppen parkering för några lektioner...

Kan man strunta i att ta med dem hem?

2011-12-17T15:30:00.000+01:00

A hade somnat mitt i mellanmålet igår och det hade varit omöjligt för personalen att hålla liv i henne. Så hon hade fått sova 20 minuter och när jag kom satt hon hos en av dem och försökte vakna till igen. Hon var på sitt allra bästa treåringshumör...
Hon skulle inte ha overallen, hon skulle ha fleecetröjan. Hon skulle ha overallen. Hon skulle ta på den själv - hon kunde inte själv - hon skulle ta på den själv.
När den väl var på var hon kissnödig. Vi tog av igen. Hon skulle tända lampan på toaletten själv - hon ville inte tända själv. När jag tänt skulle hon tända själv. Jag släckte för att låta henne tända. Då skulle hon inte tända... Jag tända, motade bort henne till toaletten.
Hon skulle sätta sig själv - hon var liten och kunde inte komma upp själv. Hon fick hjälp, men hoppade ner för hon kunde själv... Hon skulle ha goskudden. Hämtade den. Hon kastade bort den.
Hon var klar, papper måste man ta från rätt hållare... Hon vägrade tvätta händerna. Jag gav upp, gick och började packa ihop sakerna som skulle med hem. Hon skulle tvätta händerna och hon kunde inte själv. Jag fick inte ge henne papper att torka med, de kastades på golvet. Hon vrålade över färgen som inte gick bort på händerna.
Jag fick bära ut henne och för att få med henne hem. Hon klädde på sig under vrålande. Mössan skulle jag sätta på, men jag satte den fel - hon skulle göra om själv... Sedan fortsatte det med "bär mig" - ska gå själv - bära - hela vägen till parkeringen.
Jag hämtar 15:30, var där 15:20 igår och vi satte oss äntligen i bilen vid 15:50.
Mitt alltihop försökte jag ta en bild på hur arg hon var för att skicka till M och fråga om det var ok att jag lät henne stanna på dagis över helgen, men blev besviken då kameran i telefonen inte hängde med i hennes vrålande, vevande och irriterade hoppande. Ända tills jag insåg att den här bilden faktiskt säger precis allting om hur hon var...

Humöret fortsatte en kort stund efter hemkomsten och det fanns drag av det kvar vid läggningen. Men det blev åtminstone bättre. Och såpass bra att det faktiskt kändes bra att jag trots allt lät henne följa med hem.

Få lite gjort

2011-12-17T11:34:00.003+01:00

Det är vad som gäller idag. M tog med sig A ner till gården på morgonen och sedan en liten sovmorgon blivit avklarad för min del så har jag en lista framför mig som skulle kunna bli nästan hur lång som helst utan att bestå av fler punkter:

plugga
städa
stryka julgardiner (så att M kan hjälpa mig sätta upp dem när han kommer hem)
åka till stan och köpa sista julklapparna samt födelsedagspresent till M (det senare bara så att det är klart eftersom tiderna för turer till stan utan M är ganska få när julledigheten väl kommer)

Mina föräldrar och syskon kommer på besök i morgon. A:s idé, hon sa helt självmant förra helgen att hon vill bjuda dem på det som hon varit med och bakat. Inför det måste det städas och röjas undan lite och eftersom julgardinerna ligger framme ostrukna så måste man ta tag i det också. Städa vore förresten inte dumt att göra ordentligt nu heller eftersom det innebär att det går enkelt att få det skapligt fint inför att granen ska kläs på fredag. Den ska hittas, huggas och komma med hem idag förövrigt.
Pluggandet är med syftet att allt ska vara läst och genomgånget före jul så att det inte återstår annat än råpluggande inför den skriftliga hemtentan i januari. Så tanken är att hinna igenom en bok nu fram till lunch, äta och sedan dra in till stan för att fixa julklapparna. Sedan får det bli hårdkörning med städandet. Har förmiddagen i morgon på mig också.
Funderar på om det går att köpa julstämning också. För den finns minsann inte alls. I rena paniken fick vi julkort skrivna i torsdags så att de hann iväg igår, som ju var sista dagen, men så oförberedda har vi inte varit ett enda år sedan vi började skicka julkort tillsammans... Julafton om en vecka och jag fattar ingenting av hur fort det har gått.

Den stora frågan till en nybliven mamma

2011-12-14T22:28:00.001+01:00

När A var bebis fick jag flera gånger samma fråga, från vissa personer flera gånger.

Har du mat till henne?

Varje gång fick jag en liten obehagskänsla. Jag är inte dum. Nog fattar jag att de med frågan syftade på bröstmjölk för varför skulle de annars ställa frågan? Att en mamma har mat till sin bebis, oavsett vad maten består av, är ju givet i den här delen av världen. Trots att jag förstod detta svarade jag alltid ja. För att frågan var dum och för att jag ju faktiskt hade mat till henne. Alldeles utmärkt ersättning.
Det var en något öm tå. Och att inför alla och hela världen ständigt behöva besvara frågor om hur, när, varför och inte minst vad A åt var inget jag kände mig direkt bekväm med. Så jag svarade ja, och bytte raskt ämne. Än idag när frågan kommer på tal, generellt eller direkt riktad mot mig, hör jag efter en stund hur jag försvarar mig. Fast jag så många gånger tyckt att vad A åt och varför är någonting som jag avdramatiserat och förlikat mig med. Och den jag pratar med hör det också och inte sällan, om de själva ammat sina barn, måste de påpeka att de inte skulle tvekat att ge ersättning om amningen inte fungerat. Som för att klappa mig på axeln och säga att "det är klart att det är ok". Vilket det, förmodligen och förhoppningsvis, för de flesta av dem hade varit.
Kanske att jag var färgad av allt som hände då. Förmodligen så var jag det. För jag kan egentligen bara minnas en från den tiden som verkligen helhjärtat sa att det jag gjorde, när jag tillslut lämnade amningen helt, var bra. De flesta kommenterade det inte alls, vilket visserligen inte var konstigt då jag ogärna pratade om det självmant, och visserligen också bra för att ingen kommentar av alla optimister måste tas som en positiv kommentar. Men det var inte dem jag kände stöd ifrån, i den gruppen fanns det just bara en. Och så fanns det de som minsann visste mammor som inte ammade, men åtminstone kunde pumpa så att barnet slapp ersättning. För i vissa människors värld är ersättningen djävulens skapelse.
Så när någon undrade om jag hade mat till A svarade jag alltid ja. Det gav inga följdfrågor. Ingen ber en som ammar motivera sitt val. Ingen ifrågasätter det heller.

Om några månader kommer nästa. Ända sedan A föddes har jag funderat på hur jag ska göra den här gången. Om jag ens ska bry mig om att försöka. Kanske är det lika bra att ge ersättning från början så att man slipper misslyckas? Men när barnmorskan på inskrivningen började prata om saken svarade jag hurtigt att jag "givetvis vill försöka den här gången också". Ungefär lika reflexmässigt som jag för snart tre år sedan svarade ja. Så jag antar att det är så det blir. Men jag fortsätter tänka, för om jag misslyckas den här gången också vill jag åtminstone ha mod att svara nej på den stora frågan till alla nyblivna mammor. Har du mat till ditt barn?

Mjölby kommun har satt upp en "gran"

2011-12-13T18:47:00.001+01:00

Kom i samtal med en man på det lilla torget i Mantorp idag. Han var upprörd över den så kallade gran som Mjölby kommun ställt dit. Jag hade inte ens noterat att det stod en gran där, säger väl en del om mig kanske... Mannen hade sett den förut och han log inte när han påpekade att "det finns ett lutande torn i Pisa, här i Mantorp har vi en gran". Och mycket riktigt lutar granen rejält åt det håll där jag stod och fotograferade. Ärligt talat försökte jag släta över mannens brännande kritik mot kommunen något även om jag höll med om att han skulle kontakta kommunen i frågan om han tyckte att det var så illa. Jag noterade där jag stod mest lutningen och att den lite spretiga granen var full av kottar (vilket väl i sig egentligen inte är så illa) och tyckte att värre kunde det ju vara.

Men senare såg jag granen igen. Från ett nytt håll och ju mer jag tittade desto mer såg jag precis detsamma som mannen sett långt före mig. Inte nog med att granen lutar betänkligt. Den är också rent vedervärdigt ful! De nedre grenarna hänger rakt ner i marken, den är ojämn, saknar grenar och de som finns spretar precis hur de vill. Faktum är att den är så ful att det är svårt att förstå hur kommunen ens lyckats få tag i en så gräslig historia. Skickade de ut en blind medarbetare i skogen för att välja ut den? För inte menar de väl att Mantorp är en sådan skithåla att den inte ens är värd någonting som kan likna en julgran? Eller?

För mycket kebabrulle i tisdags?

2011-12-08T15:11:00.001+01:00

Igår haglade kommentarerna in från de som vet. Det pekades och nickades och flinades. Idag kom det ännu en. Jag tog en bild på kul idag och noterade framför allt formskillnaden från förra gången.Och att jag kunde knäppa byxorna i storlek 34 medan jag nu precis lyckas med ett par i 38 (kunde ha samma byxor innan båda gångerna).

Borde kanske varnat för naket och trist inlägg?

Plötsligt händer det

2011-12-08T14:46:00.001+01:00

Första helt frivilliga kaffekoppen utan mjölk sedan september. Ännu en av "biverkningarna" kan strykas.

Testar mobilen

2011-12-05T19:29:00.001+01:00

Skaffade ny mobil igår efter visst tjat från vänner som ville kunna spela med. Det blev en Motorola Defy+ som jag nu försöker lära mig. Går sakta, men framåt.

Forskningsheder i släktforskningen

2011-11-29T15:13:00.000+01:00

Under ett av mina forskningsuppdrag för ett år sedan stötte jag på en soldat vars ursprung jag inte kunde hitta. Jag vände mig då till Centrala Soldatregistret, som är en databas över en mängd svenska soldater, och gjorde en sökning som visade att det fanns en akt på "min" soldat hos en förening inne i stan. Jag kontaktade dem och bad om kopia. Den visade sig bestå av en annan privatpersons forskningsresultat. Akten innehöll flera fel när det kom till soldatens barn och två äktenskap, fel som jag lätt kunde bekräfta med originalkällorna.
Förutom det innehöll den uppgifter om soldatens patronymikon (-son-namn), en uppgift som jag alltså inte kunnat få fram i de originalkällor som jag sökt i. Det var nämligen så att soldaten, Jonas, skulle vara född i en viss församling 1767 och det fanns två Jonas i församlingen, en 1766 och en 1767. Jag kände spontant för den där åtminstone året stämde, men kunde inte bekräfta något, och här hade forskaren skrivit in den andra. Jag tänkte att det måste finnas en orsak och började leta i böckerna igen. Det bör tilläggas att akten jag fått ut nästan helt saknade källanvisningar.
Resultatet av mina sökningar, i samtliga tillgängliga kyrkböcker samt soldatrullor där soldaten förekom, blev att det ingenstans står vad han hette innan han fick sitt soldatnamn och att jag alltså helt saknade uppgift om hans pappas namn samt att det enda jag hade på födelsen vart ort och året 1767. Inget datum och inga fler detaljer. Jag kontrollerade mina källor i läsprogrammet jag använde mot arkivets samtliga bevarade källor för församlingen där han bodde och regementet där han arbetade och fann att jag inte missat någon källa. Jag kontrollerade även om det fanns bouppteckningar efter de, i födelseboken, två möjliga papporna för att kanske få klarhet den vägen, men hittade inga. Slutsatsen blev alltså att jag inte i någon originalkälla kunde belägga att hans pappa verkligen var den Håkan som fick barn 1766 utan att det precis lika gärna kunde vara den Botvid som fick barn 1767. Hur den privatperson som forskat fram uppgifterna om att Håkan skulle vara pappan hade lyckats göra det har jag inte en aning om och med tanke på de många timmar som jag ägnade åt att försöka bekräfta hans uppgifter finner jag det osannolikt att jag skulle ha missat någonting och hur han gjort vill jag helst inte veta.
För det är här det blir upprörande för en som försöker göra någonting seriöst. För varje person man inte lyckas spåra bakåt förlorar man ett led och varje person som får lämnas blank bara för att en liten ynka uppgift, som ett efternamn, saknas retar nästan ihjäl en när källorna med all information finns där framför en. Svaret finns där, men det går inte att nå och det är oerhört frustrerande. Men hur retligt det än är så får man aldrig chansa. Och definitivt aldrig gissa. Det måste finnas någon forskningsheder även inom släktforskningen. Hur många gånger har man inte haft en stark aning och en bra teori om hur en sak hängt ihop, men inte kunnat laga den där sista lilla luckan och tvingats lämna allt vid en teori? Hur många gånger har man trott sig hitta svaret bara för att sedan få radera en massa fel och tvingats inse att jag kan inte veta? Alldeles för många... Att notera sin teori och vilka källor man sett vad i är bra och ska göras även då man inte kan säkerställa ett led, kanske att man någon gång kommer på en ny väg att leta, men en person som man inte 100% kan belägga i en källa ska aldrig någonsin in. Det är en dödssynd. Den värsta sorten.
Jag tvingades såga akten inför den jag gjorde forskningen åt, motivera varför jag ville kasta den på elden och det var inte bara en bra känsla. För det ska inte behövas. En släktforskare ska hänge sig åt sanningen, även om det är "källornas sanning", och inte lägga in egna idéer eller laga luckor med personliga teorier och chansningar. Om man inte drivs av att få veta sanningen hur den än ser ut, då bör man skaffa sig en annan hobby. Och när jag nu sitter här ett år senare och äntligen färdigställer det här inlägget, som legat halvskrivet länge, så ångrar jag igen att jag inte kontaktade Centrala Soldatregistret och föreningen i stan med alla aktens felaktigheter och gav dem en ny innehållande källanvisningar. Rätt ska vara rätt.

På väg

2011-11-28T14:21:00.001+01:00

Jag klarade tentan i början av månaden. Med god marginal. 34 poäng av 40 möjliga och ett, om jag får säga det själv, ganska snyggt B. Jag hade hoppats på att klara ett E, gränsen för att komma igenom utan komplettering, och hade verkligen inga förhoppningar alls på något mer även om det kändes som att jag klarat det. Nu känns det verkligen som att jag är på väg. Iväg från städbranschen. På väg mot någonting bättre. Ibland när man går där som städtant så får jag en känsla av att ingen tror på en. Att cheferna inte gör det är en sak, det inbillar sig nog ingen. Men inte personalen där man arbetar heller, inte kollegorna... Det känns som att man sitter fast där just för att alla tror att man gör det. Som om vi alla sitter där med fördomen som vi hatar hos andra, att man är städtant för att man inte kan bli någonting annat.
Men nu ska jag vidare. Det tar minst ett år till men sen ska jag vidare. Det känns lite overkligt, jag har ju aldrig prioriterat jobb och aldrig riktigt satsat utan låtit mig bli kvar här. Men det är dags nu. Klarade tentan och fick hem ett gratisnummer av facktidningen för det som kommer bli min framtid. Skrämmande nära är det om jag bara klarar nästa år också.