Om alla dessa kunde berätta...

4. Från svedjemark utanvids till by

2015-02-04T11:45:00.000+01:00

Min mormors far och mor, Jon Olofsson och Brita Persdotter, blev helt ställda när laga skiftet redovisades 1853. Deras mark i Störsbäcken, den i lantmäteriets beskrivning kallad ”Jon Ols odling”, hade med ett enda penndrag lagts i annans ägo och förvandlat deras innehav av odlad mark från drygt 10 till 4 tunnland. Marken där tidigare generationers odlarmödor – Britas föräldrar Karin Hansdotter och Per Eriksson, före dem Karins fosterföräldrar Per Persson och Malin Eriksdotter och hennes avlidne make i första äktenskap, Jon Hansson, den som först satte flåhackan i marken i byn – var inte längre deras.

MAN KAN PÅ GODA GRUNDER anta att intresset för åkerjord i byn hos de nya ägarna inte var särskilt stort annat än det potentiella värde i pengar som den representerade. Sälja marken låg närmast till hands. Men tyvärr saknades köpare. Jon Olofsson och Brita Persdotter hade bara några år tidigare, 1848, övertagit hemmanet Letsbo sub sub 1 (Brasens) från Britas föräldrar, Per och Karin. Köpeskillingen var 624 riksdaler, en ansenlig summa pengar för ett nygift par. Det fanns med andra ord inte tillräckligt med kontanter att köpa marken de förlorat.

ALTERNATIVET ARRENDERA låg närmast till hands och ett arrendekontrakt upprättade 1856 med den nye ägare Johan Jonsson vid pennan:

”Det mig med senaste nybruksskiftet tilldelade torp uti Störsbäcken innehållande i vidd sex tunnland 1 1/2 kappland och i uppskattad ägo 1 tunnland 22,614 kappland eller i skatt motsvarande nära tolv penningland varder härmed till bonden Jon Olofsson i Letsbo eller dess rättsinnehavare överlåtet att under en tidsrymd af tjugo (20) år räknat från denna dag brukas och begagnas med villkor, att jag, Johan Johansson förbinder mig att under nämnda tid ansvara för alla de å berörda jordäga hit belöpande utskylder och onera av vad namn de vara må emot det att jag årligen erhåller i arrende tio (10) riksdaler riksmynt varemot jag förbinder mig, att, efter nämnda tjugo (20) års förlopp då lägenheten till mitt hemman återfaller erlägga femtio (50) öre riksmynt för varje odlat kappland vare sig åker eller äng varförutan Jon Olofsson och hans rättsinnehavare berättigad att under befattningstiden å mitt hemmans skog taga nödig vedbrand, grantimmer och stängselvirke men vara förbjuden att hugga sågtimmer och bjälkar samt i övrigt något av skogen till avsalu hålla. Sålunda vara avhandlat överenskommit å vittnens närvaro med våra namns underskrifter. Ljusdal den 13 oktober 1856. Johan Jonsson No 5 i Heden upplåtare. Jon Olofsson s.s. 1 i Letsbo förr besittare och nu arrendator.”

DEN KNAPPT SKRIVKUNNIGE och i övrigt inte särskilt begåvade Jon skriver under kontraktet utan att ens ha försäkrat sig om rätten att ta inteckning i ägarens hemman Heden no 5 och därmed säkerställa sin ställning som arrendator även vid ett eventuellt ägoskifte. En rättighet, ”utan särskilt hörande”, som på den tiden vanligtvis skrevs in i alla arrendekontrakt. Det får också till följd att det aldrig redovisades i häradsrätten.

ARRENDET OMFATTAR MARKEN, ingenting om byggnader. I så fall borde de ha skrivits in eftersom det hade varit Jon Olofsson som ägt dem. Byggnader på ofri mark betraktades som lösöre, lätta att märka upp, monteras ned och flyttas till annan plats. Fyra år senare, 5 oktober 1860, skriver Jonas Olofsson över detta kontrakt på samma villkor till en torpare Anders Nilsson från Huskasnäs. Det sker genom att parterna på kontraktets baksidan skriver:

Det å andra sidan stående kontrakt transporterar jag undertecknad på torparen Anders Nilsson som nu redan samma torplägenhet tillträdde, som skedde Ljusdal och Letsbo den 5 oktober 1861. Bonden Jon /bom/ Olofsson i Letsbo. Vittne skräddaren Lars Jacobsson i Ångsäter och Johan Persson i Oppli.

HÄR FRAMTRÄDER DEN SKRIVKUNNIGE skräddaren Lars Jakobsson, som året därefter kommer att bli Jon Olofssons förmyndare. Lars, ofta anlitad i socknen i ärenden av den här arten antar senare efternamnet Hallgren och flyttar till Letsbo där han blir ”Lars i Backen,” men det är en annan historia.

Anders Nilsson och Margta Jonsdotter var båda i 60 års åldern när de kom till Störsbäcken. De hade tidigare varit torpare i Gåda men kom närmast från Huskasnäs. Deras två barn, båda ogifta, drängen Nils 35 år och pigan Margta 28 hade tjänst i Letsbo.

ÅRET DÄRPÅ, den 1 november 1862, inlämnar deras son Nils Andersson en köpehandling med följande lydelse:

”Jag, Anders Nilsson, upplåter och försäljer härmedelst med min hustrus goda goda råd och samtycke till vår son Nils Andersson vår ägande torplägenhet belägen i Störsbäcken hörande för ett 1/2 öresland (12 penningland, min anm.) under hemmanet nr 5 i Heden samt en åker söder om gården beräknad vara cirka 12 kappland hörande till hemmanet nr sub sub 1 i Letsbo på en tidsrymd av fjorton /14/ år räknad från den 12 oktober innevarande år eller så länge som mitt innehavande kontrakt det medgiver vilket jag av ovannämnda hemmansägare erhållit genom transport av bonden Jon Olofsson i Letsbo och vilket jag vidare transporterar på ovannämnda köpare samt med dess därå uppförda åbyggnad undantagandes kornladan, smedjan och halva östra källaren för en av oss emellan överenskommen och betingad köpesumma sex hundra /600/ riksdaler riksmynt varav redan är betalt 100 riksdaler rmt vilket härmed kvitteras och 350 riksdaler rmt skall utbetalas 2 år härefter räknat från nedan skrivna dato och det övriga av köpesumman 150 riksdaler rmt skall hos köparen räntefritt innestå till bägges vår död då sistnämnda summa tillfaller vår dotter Margit såsom utbrytning och vi säljare förbehåller oss av köparen eller dess rättsinnehavare i bägge vår livstid nöjaktig föda och ytterkläder samt nödig skötsel och omvårdnad på vår återstående ålderdom, även förbehåller vi oss såsom fördelar 1/4 tunna korn, 1/2 lispund lin årligen men om det skulle så hända att vi ej skulle finna oss för gott att vara i åbons brödlag så förbehåller vi oss såsom födoråd vilket då fått bestämmas av gode mäns prövning.

Även står det köparen fritt att sommartiden få begagna sig av fägatan för boskapen ut och insläppning och på dess grunder och villkor avhända vi oss säljare ovan berörda lägenhet med allt vad därtill hörer och lagligen tillskrivas kan. Således vara avhandlat och överenskommit med våra namns underskrifter i tillkallade vittnens närvaro som skedde Ljusdal och Störsbäcken den 25 oktober 1862. Torpare Anders Nilsson och hustru Margit /bom/ Jonsdotter säljare. Torparsonen Nils Andersson i Störsbäcken köpare. Vittnen Lars Jakobsson, Ångsäter Johan Persson, Oppli1

Häradsrätten resolverade (beslutade): De ingivna avhandlingarna varda i avseende besittningsrätten av derå ovan nämnda jordlägenhet till vederbörande framtida säkerhet samt den kraft och verkan som med Kungl. förordningen den 1 november 1844 överensstämmer, uti inteckningsprotokollet intagets, varöver bevis kommer tilldelas genom utdrag av protokollet samt påskrift av avhandlingarna. Rörande inteckning, för att vid gällande kraft bibehållas, inom vart tionde års slut till förnyelse hos häradsrätten anmälas”.

SOM BILAGA TILL KÖPEHANDLINGEN bifogas arrendekontraktet, som nu får ytterligare en anteckning på baksidan nämligen den att Anders Nilsson överlåtit arrendet på samma villkor till sonen Nils Andersson.

Det arrendekontrakt som Nils Andersson övertar behöver ingen förklaring. Det gäller rätten att bruka den mark Heden no 5 äger, de 16 år som återstår av arrendetiden och som senare kom att kallas för ”Lunds”. Men vad är det som makarna Anders Nilsson och Margit Jonsdotter i övrigt ”upplåter och säljer” till sonen Nils för 600 riksdaler? ”Vår ägande torplägenhet” står det i köpehandlingen. Vad menas med det? Något svar på den frågan får man inte i domstolens handlingar. Återstår att dra några egna slutsatser från texten i handlingarna.

DET ÄR UPPENBART att Jonas Olofsson och Anders Nilsson också gjorde en muntlig överenskommelse när de ”transporterade” arrendekontraktet i oktober 1861. Var det så att Jonas Olofsson sålde familjens stuga i Störsbäcken utan sin hustrus, Brita Persdotter, samtycke? Ett köp med begränsad äganderätt, i tid som sammanföll med arrendet? 600 riksdaler var mycket pengar på den tiden. Många köpte ut sina torp efter laga skifte för mindre än så. Köpet måste ha omfattat något mer än ett övertagande av ett arrendekontrakt gällande till 1876.

NÅGRA MENINGAR i köpekontraktet bekräftar mitt antagande. ”En åker söder om gården beräknad vara cirka 12 kappland ” (drygt 1800 m2) ingår i köpet utöver den arrenderade åkermarken. Det säger att torplägenheten i kontraktet är belägen norr om ägofigur nr 1795 på lantmäteriets karta från laga skifte som till större delen tillföll hemmanet ”Brasen” och en mindre del till Heden no 5. Enligt kartan omfattar ägofiguren 12 kappland. Det talar för att det torp som mina morföräldrar senare övertar och som blir mitt föräldrahem ingår i uppgörelsen. En kornlada, en smedja och halva östra källaren omfattas inte i köpet. Kornladan borde ju vara den gamla kornlada som flyttades över byvägen när mina föräldrar byggde ny ladugård. Men var låg smedjan? Vad menas med östra källaren? Det står också att sonen Nils fritt får använda sig av fägatan vid ut- och insläpp av boskap. Vad menas? I uppgörelsen ingår bara åkern söder om stugan. Återstoden av marken odlades och ägdes av ”Brasens”. Man kan förstå att Nils hade behov av att använda fägatan. Men hur kunde Anders Nilsson lova det?

NILS BLIR INTE TORPARE någon längre tid. Han dör 17 november 1868 i lungsot. I december samma år förrättades bouppteckning2. Efterlevande var hans föräldrar Anders och Margareta. Så mycket till jordbruk kan inte ha förekommit under Nils tid på torpet. Han äger en arbetskärra, ett par vedkälkar, en åkerharv och ett årder men i stall och gethus var det tomt. Åkermarken under hemmanet Heden no 5 värderades till 425 riksdaler. Högt värderat kan man tycka. Det återstod ju bara 8 år av arrendetiden. Ingick det ett tidsbestämt köp av stugan? På skuldsidan antecknades en revers utgiven av en torpare Jon Johansson på 52 riksdaler och 50 öre. I övrigt ägde han bl a i silver ett fickur 8 rdr, 2 st kedjor 5 rdr, en bägare 1 rdr 50 öre, ett par skridskor (!) och gångkläder. Men han hade också andra skulder utöver reversen. Hos handlare Blomberg 27 rdr, Sven Johansson i Letsbo 220 rdr, Flink-Anders 79 rdr, Olof Persson i Sillerbo 60 rdr, Anders Jonsson i Hedsta 25 rdr och bonden Per Olsson i Letsberg 10 rdr. Summa skulder 435 rdr, 50 öre. Efter begravningskostnader m m blev behållningen 193 rdr och 81 öre.

DET GAMLA PARET Anders och Margareta närmar sig 70 år när torpet i Störsbäcken återgår i deras ägo, d v s en ägorätt som gäller ytterligare åtta år. Hemmadottern Margta är den som betraktas som ägare, i vart fall står det så i födelseboken när hon den 16 september 1873 föder en son som vid dopet får namnet Anders. Han antecknas som oäkta men får efternamnet Westerlund vilket tyder på att hans far var känd. Beteckningen ”torpegarinnan” återkommer sedan i husförhörsboken när det gäller Margta Andersdotter. Hon betraktar sig alltså som ägare till torpet. Vid dopet av Anders ställer bl a grannar upp som vittnen; torparen Per Persson och Ingrid Jonsdotter i ”Rotens” och bonden Måns Andersson och Sigrid Olofsdotter i ”Mångses”.

Den 3 februari 1876 dör Margareta Jonsdotter och den 17 mars förrättas bouppteckning3. I boet återfinns 1 get och 4 får, diverse redskap, bohag, vävstol och spinnrock, gångkläder m m till ett värde av 162,40 – och nu talar vi om kronor efter myntreformen 1873. Arrendet löper ut det året.

I OKTOBER 1877, dör Anders Nilsson 75 år gammal i magsår. Bouppteckning förrättades den 18 febr 18784 med dottern Margareta Andersdotter som ende arvtagare. Anders efterlämnar endast personliga tillhörigheter som kläder. Margareta Andersdotter kallade sig även i fortsättningen ”torpegarinna”. Men vad är det hon äger och i vilken torparstuga bor hon? Den frågan är det omöjligt att finna svar på. Tyvärr, det finns ingen som kan berätta.

Kontraktet på den av Heden no 5 arrenderade marken, den så kallade ”Jon Ols odling,” har löpt ut. Om det nu var så att det fanns ytterligare en uppgörelse gällande torpstugan och en åkern ”söder därom”, vilket jag tror, måste även den överenskommelsen ha löpt ut efter 20 år. Vissa affärsuppgörelser senare tycker jag kan vara en bekräftelse på det.

ÅRET DÄRPÅ KÖPER Måns Andersson i ”Mångses” och Per Persson i ”Rotens” ”Jon Ols-odling” - som nu ägs av bonden Per Johansson, son till den avlidne Johan Jonsson, och änkan Margareta Olofsdotter5. I köpet ingår den del av ”Blötmyran” (eller Skrubb) som nu, efter delning av Heden no 5, också ägs av Per Johansson. Den sammanlagda arealen uppskattas till 122 kvadratref, d v s 10,75 hektar. Avtalet tecknas den 25 augusti 1877 och köpeskillingen 1200 kronor betalas den 25 augusti 1878. Inget nämns att åbyggnader. Det finns sannolikt inga byggnader som man betraktar så värdefulla att de behöver nämnas i köpebrevet.

Den 20 maj 1879 säljer kompanjonerna marken vidare till Lars Henriksson Lund och hans hustru Malena Larsdotter, ägare till ”Klangstorpet” (Kämpes) för samma summa pengar. Makarna Henriksson Lund hade i oktober året före (1878) sålt ”Klangstorpet” till torparen Jonas Grönqvist och hans hustru Christina Forsberg på Granbergsvallen i Ramsjö men bodde, vad jag kan förstå, kvar på ”Klangstorpet”. Henriksson Lund fick 3 500 kronor. Ett högt pris kan tyckas så här i efterhand. Han hade fem år tidigare betalat 2 000 kr. Köparna flyttar aldrig till Störsbäcken utan blev kvar på Granbergsvallen där de något år senare köper en annan gård. Torpet i Störsbäcken säljer de vidare till soldaten Anders Kämpe med omedelbar inflyttning i maj 1883. Köpeskillingen var denna gång åter 2 000 kr.

Även om det saknas uppgifter tror jag att det är Henriksson Lund som uppför de första byggnaderna på ”Jon Ols odling”. I så fall en stuga med kök och kammare sammanbyggd med ladugård, ett fårhus, ett stall, en kornlada och ett härbre, det senare en lada med en påbyggd övervåning, av märkningen att döma ditflyttad. Senare tillkom en fristående mangårdsbyggnad som med tiden revs och flyttades till Måga. Kanske bekräftas mitt antagandet när man i tingsrätten ser att Måns Andersson begär inteckning i fastigheten för ett reverslån på 516 kr. Utöver vinsten från försäljningen av ”Klangstorpet” behövde kanske Henriksson Lund mer pengar till sina byggen.

I BÖRJAN AV 1870-TALET KOMMER en ung värmlänning till Letsbo för att tjäna dräng. Han heter Nils Persson Lillman, född i Norra Ny socken. På gården ”Brasens” möter han en ung flicka, hemmadottern Märta Jonsdotter, och så händer som inte får hända. Märta blir i ”olycka” men den vänder det unga paret till ett livslångt äktenskap. Söndagen den 23 juli 1876 vigs de, hon 23 år, han 27. Märta och Nils är min mormor och morfar.

Tre månader senare får de sitt första barn, dottern Brita. De bor tillsammans med Märtas mor, änkan Brita Persdotter, som har s k undantag i ”Brasens”, fram till att Britas död den 11 januari 1881. Då får de ett erbjudande att köpa torpet i Störsbäcken av ”Brasens” nye ägare Jon Mårtensson och tecknar följande avtal:

”Härigenom upplåter och försäljer jag Jon Mårtensson i Letsbo en jordlägenhet innehållande femton (15 3/4) kappland i areal, hälften odlad och hälften oodlad jämte en därå befintlig stugbyggnad med tre rum och ett fårhus beläget i Störsbäcken och sträcker sig västerut från nämnda åbyggnad på femtio års tid räknat från nedanstående dato till arbetaren Nils Lillman och hans hustru Märta Jonsdotter i Letsbo för en överenskommen och betingad köpesumma av trehundra (300) riksdaler som erlagd och varder härmed kvitterad.

§ 1 Det åligger köparen att erlägga en krona i skatt till hemmansåbon eller dess rättsinnehavare vid kronouppbördsstämman varje år.

§ 2 Men efter de ovanstående femtio årens förlopp så skall det ovärderligen åligga innehavaren av stamhemmanet att återföra nämnda lägenhet med alla dåvarande åbyggnader jämte odling och gärdesgårdar efter laga värdering eller ock upprätta nytt kontrakt om så överenskommes

§ 3 Beviljas köparna att utan vårt vidare hörande till säkerhet för detta köpekontrakts bestånd taga inteckning i mitt ägande hemman Letsbo sub sub 1 om ett och ett tvådels öresland. (Enklare utryckt 1 öre 12 penningland, min anm)

§ 4 Så avträder mig på ovannämnda grunder berörda lägenhet samt tillägna köparna att genast tillträda och bruka såsom annan välfången egendom på ovannämnda tid. Sålunda vara avhandlat och överenskommit bestyrkes med våra namn underskrifter i hitkallade vittnes närvaro som skedde i Ljusdal och Letsbo den 23 maj 1881”.6

I och med försäljningen av hemmanet ”Brasens” torp i Störsbäcken till mormor och morfar reder Jon Mårtensson också upp det något förvirrade ägandeförhållande som tydligen rådde i byn. Margareta Andersdotter nu ”förre torpegarinnan” får även hon för en billig peng köpa mark i byn strax intill torpet. Följande uppgörelse tecknades:

”Härigenom upplåter och försäljer jag, Jon Mårtensson, en jordlägenhet dels odlad och dels oodlad till byggnadstomt innehållande sju och fjärdesdel (7 1/4) kappland areal (ca 1200 m2, min anm.) jämte en mindre stugbyggnad beläget i slåttstäkten på femtio års tid räknat från nedanskrivna dato till förra torpägarinnan Margareta Andersdotter därstädes för en av oss emellan överenskommen och betingad köpesumma av Tjugo (20) riksdaler som är nu erlagt och varder härmed kvitterad.

§ 1 Det åligger köparen att erlägga femtio (50) öre i skatt till hemmansägaren eller dess rätts innehavare vid kronouppbördsstämman varje år.

§ 2 Men efter de ovannämnda femtio årens förlopp då skall innehavaren av stamhemmanet återföra nämnda lägenhet med alla dåvarande åbyggnader jämte odling och gärdesgårdar efter laga värdering eller att upprätta nytt kontrakt om så överenskommes.

§ 3 Beviljas köparen att utan mitt vidarehörande till säkerhet för köpekontraktets bestånd taga som inteckning i mitt ägande hemman Letsbo sub sub 1 om ett öresland tolv penningland.

§ 4 Så avträder jag mig på ovanstående grunder berörda lägenhet samt tillägnat det köparen att genast tillträda och bruka såsom annan välfångad egendom på ovanstående tid”.7

Kontraktet är undertecknad av Jon Mårtensson och Marget (bom) Andersdotter i Störsbäcken med Joh. Härdin och Nils Lillmans som vittnen den 3 juni 1881.

ÄVEN OM ALLA FRÅGETECKEN, i och med uppgörelserna, inte rättas ut blir den mindre stugbyggnaden med tiden ”Westerlunds” och stugan intill mitt föräldrahem där mormor och morfar fyller de ”tre rummen” med många barn. Efter Brita kommer Märta 1878, Karin 1881, Jonas 1887, min mor Anna 1891, Kristina 1892 och Per 1896. Hösten 1908 köper de ”Lavens” och flyttar en tid därefter dit.

Torpstugan står tom en tid men 1911 flyttar kolaren Per Jonsson in med hustrun Lydia Uhlén och barnen Albert Valentin, Brita Axelina och Jonas Hugo. Familjen kommer närmast från Lövingen och Per livnär sig som kolare. Familjeförhållandena är inte de bästa. Per och hans hustru Lydia drar inte jämt och blir 1915 varnad av pastorn för ”oenighet i äktenskap”. Per vistas i Sveg under åren 1915 till 1917 och flyttar dit för gott 1921. Lydia får en son, Ragnar 1915, med ”okänt faderskap” och flyttar med barnen till 1921, först till Heden och året därpå till Vallen.

NOTERINGAR I HUSFÖRHÖRSLÄNGDEN om familjen Jonsson ger också en bild av den tidsanda som rådde. Mannen i familjen var alltid, den av prästen, betraktad som huvudman. I längden kallas därför stugan för ”S. Backströms lägenhet i Störsbäcken” trots att det är Karin Jonsdotter som nu äger stamhemmanet ”Brasens”. Paret är fortfarande gifta men har levt skilda i över 30 år! I kyrkans mening är de alltjämt äkta makar och då är det mannen som betraktas om huvudman. Tydligare än så blir det under fliken ”Brasens”. Här noteras ”äges av Karin Jonsdotter (S Backströms hustru)”

MIN MORMOR MÄRTA, änka sedan 1914, har besittningsrätt till torpet fram till 1931. Trots att det nu är hennes syster Karin som äger hemmanet ”Brasens” kan det ha varit ett orosmoln. Men ensittarlagen från 1918 drog ett streck över villkoret om begränsad besittningsrätt i gångna århundradens ofta förekommande köpeavtal. Den var knappast känd av folket i Störsbäcken. Karin, allmänt kallas ”Bras-Kare”, dör 1921 och mormor ärver sin syster och ägarförhållandet till torpet i Störsbäcken förändras därmed oavsett den nya lagen. Året därpå slutar även mormor Märta Jonsdotter sin dagar och sex syskon Lillman – brodern Per avled 1915 - ärvde ”Brasens”.

MIN MOR OCH FAR, Anna och Axel johansson, gifte sig 1915 och bosatte sig i Hedsta där de hyrde in sig hos ”Anders Jönsas” med döttrarna Karin f 1911 och Anna f 1915. Här får de sönerna Vidar f 1917, Åke f 1919 och Karl Johan f 1920. Efter arvsskiftet i ”Brasens” bestämmer de sig att flytta till Störsbäcken och där fylls stugan återigen av barn. I stugan föds Nils f 1923, Sigge f 1924 och jag själv f 1931.

DEN 11 NOVEMBER 1886 tar lungsoten Margit Andersdotter8 53 år. 22 november 1866 förrättas bouppteckning ”efter f. d. torpegarinnan Margit Andersdotter i Störsbäcken Som afled den 16 dennes och efterlämnade en Son, nämligen Sonen Anders Westerlund född den 16 september 1873, således 13 år gammal, och till förmyndare för omyndige Sonen, så anhålles wördsamt att Welloflige Häradsrätten utser någon dertill lämplig person, Egendoms uppgifter av Torparen Per Persson i Störsbäcken som deras närmaste granne och verderades som följer.

I BOUPPTECKNINGEN VÄRDERAS ”en mindre stuga med tomt” innehållande 7 ¼ kappland i areal med 45 års besittningsrätt för 100 riksdaler. Totalt är boet värderat till 229 riksdaler men från detta dras 66 riksdaler i skulder bl a en skuld till Per Persson mot revers på 20 riksdaler och 12 öre. Hos handlaren Jon Mårtensson i Letsbo var hon skyldig någon riksdaler liksom till Ingeborg Jonsdotter och A. Kämpes hustru. Bouppteckningen gjordes av Joh. Härdin i Letsbo och Måns Andersson i Störsbäcken. Måns Andersson utses 1 december av häradsrätten till Anders förmyndare. Varför boupptecknarna använder uttrycket riksdaler när det nu är kronor som gäller, kan man fråga sig?

OM MAN SKALL TOLKA husförhörslängden bor Anders ensam under sina uppväxtår och fick tidigt ge sig ut i arbetslivet som dräng på olika gårdar. 1897 får hemmansägardottern Anna Ersdotter i Onsäng en dotter, Ester Kristina. Anders erkänner faderskapet. Det blir inget stadigt förhållande med Anna. I ”Brasens” träffar han pigan Margit Ersdotter född i Järvsö 1881 och de får en son, Olof, som avlider några dagar efter dopet. Margit och Anders flyttar samman i Störsbäcken utan att gifta sig. De får sonen Karl Gustaf 1903 och dottern Anna Margareta våren 1906. Under sensommaren det året beger sig Anders till Nordamerika. Han, 33 år, lämnar Göteborgs hamn den 8 augusti på fartyget ”Rollo” till den engelska hamnstaden Grimsby där han går ombord på en atlantångare med destination Kanada. Margit, 25 år, blir kvar i Störsbäcken med en 3 årig son och en fyra månaders dotter.

MARGIT ÅTERFÖRENAS ALDRIG med Anders. Om det var Margits eget val eller om hon aldrig erhöll något erbjudande att följa efter, vet jag inte och knappast någon annan heller. Margit var en bestämd kvinna med förmåga att försörja sig själv och sina barn. Anders förblev borta, var i Kanada förblev okänt, i var fall bland bybor, kanske också för Margit. Dottern Anna Margareta dog i blodkräfta 1925, 19 år gammal. Karl Gustaf gifter sig med Bricken Andersson från Backarvall på nyårsdagen 1926. De får barnen Anders Gösta f 26 , Nanny Margareta f 27 och Mary Wilhelmina f 29.

DE GAMLA I ”LUNDS”, makarna Magdalena Larsdotter och Lars Henriksson Lund var över 70 år när de avled 1907, Magdalena i mars och Lars i november. Kvar på gården är då bröderna Lars och Johan, båda ogifta. De har hösten 1906 städslat Sara Mattsson som hushållerska och hon sin har son, Jonas Wilhelm f 1901, med sig. Sara och Wille, som han kallas, blir kvar i ”Lunds” där Wille växer upp och blir något av en fosterson. När Sara 1933 flyttar till Noregården där hon avslutar sitt liv anställer bröderna en ny hushållerska, Agda Berglund, som har med sonen Härje f 32. I Störsbäcken föds Harriet 1934. Men Agda stannar bara drygt ett år och bröderna bor ensamma till Lars död 1937. Johan ärver ”Lunds” men säljer gård och mark till Johan Zakrisson i ”Mångses”. Mangårdsbyggnaden rivs och flyttas till Måga där Wille, som bildat familj uppför den som villa. Ägorna brukas tillsammans med ”Mångses” ägor och i den gamla torparstugan med sammanbyggd lagård och fårhus flyttar byns korgmakare Gustaf Strömberg in. Stugan är också riven och flyttad.

DÄRMED ÄR DET DAGS av avsluta krönikan om byn Störsbäcken. Det är över 60 år sedan jag lämnade byn för att därefter bara göra sporadiska besök. De flesta av byborna har gått bort. Andra har tillkommit. Allt har förändrats som samhället i stort. Gamla traditioner är borta. Idag är det inga bybor som drar samman till ”potatisvecka”. Inga arbetsbyten för tröskning eller vedsågning. Ljuspunkter i vardagen på den tiden. Men andra traditioner har kanske vuxit fram.

1 Ljusdals tingslags häradsrätts arkiv, Småprotokoll., SE/HLA/1040051/A II/20 (1862), bildid: A0033965_00211

2 Ljusdals tingslags häradsrätts arkiv, Bouppteckningar och arvskiften, SE/HLA/1040051/F II/14a (1867-1869), bildid: A0033102_00332

3 Ljusdals tingslags häradsrätts arkiv, Bouppteckningar och arvskiften, SE/HLA/1040051/F II/15b (1875-1877), bildid: A0033105_00342

4 Ljusdals tingslags häradsrätts arkiv, Bouppteckningar och arvskiften, SE/HLA/1040051/F II/16 (1877-1880), bildid: A0033106_00011

5 Ljusdals tingslags häradsrätts arkiv, Småprotokoll., SE/HLA/1040051/A II/35 (1877), bildid: A0033980_00337

6 Ljusdals tingslags häradsrätts arkiv, Småprotokoll, SE/HLA/1040051/A II/39 (1881), bildid: A0033984_00095

7 Ljusdals tingslags häradsrätts arkiv, Småprotokoll., SE/HLA/1040051/A II/39 (1881), bildid: A0033984_00093

8 Ljusdals kyrkoarkiv, Död- och begravningsböcker, SE/HLA/1010113/F/3 (1862-1887), bildid: A0014522_00131

3. Från svedjemark utanvids till by

2014-01-21T12:48:00.001+01:00

Vid laga skifte åren 1843 till 1851 av nybruk, odlingslägenheter och hemskog i socknens västra fjärding, under ledning av kommissionslantmätare Carl Erik Wallberg, fick gårdarna i Störsbäcken sina gränsrösen och kunde, efter utköp från fjärdingens skattehemman, betraktas som fastigheter i enskild ägo. Det är först nu en grupp gårdar på gammal svedjemark, väster om Letsbo, formas till en by och får namnet Störsbäcken.

En förändringens vind blåste i socknen de här åren. Skattebönderna i Västra fjärdingen krävde att i laga skifte¹ dela den mark som ännu låg oskiftad, för dem en viktig reform; en bekräftelse på den äganderätt som tillkom dem sen urminnes tider. Nybruk på fjärdingens allmänna mark skulle nu lagligen få sina ägare oavsett vem eller vilka som svarat för nyodlingen. För många torpare var det en snålblåst. Hos dem vakade en oviss tid. Var år av slit, att förvandla mark till åker och sval kring en enkel torparstugan, förgäves? Resulterade skiftet att ägare till det hemman torpet låg under, gavs rätt att utan ersättning ta över? För inte mer än vad torparstugan var värd? Eller blev markens ägare ett helt annat hemman som i kraft av sitt skattetal tilldelades nyodlad mark? Det handlade om den besuttnes rätt att ta för sig av det som dem tillkom av hävd och tradition och den obesuttnes rättslöshet. En strid mellan kapital och arbete, mervärde av arbete i svett och möda överförd till den besuttnes kapital.

Frågorna blev inte färre och oron inte mindre när okänt manfolk i kavaj och hatt med mätkedjor, tavlor på mässingsstativ och andra underliga instrument började dra kors och tvärs över åkrarna, ropande siffror, dag efter dag. Det blev många frågor i skymningstimman i torparköken de åren. Svar fick de först 1853 när skiftet vann laga kraft i ägodelningsrätten, en nybildad avdelning i häradsrätten. För de flesta blev det möjligt att lösa in sin torparjord till rimliga priser – kan man tycka idag – men för några blev det att lämna mark som krävt många och långa arbetsdagar till en bonde som ”fått dem tilldelade”.

Skipades rättvisa under de här åren? Med bondeklassens ögon, ja. Äganderätten har varit en grundpelare i vårt land ända sedan landskapslagarnas tid. Den grundade sig på dengrundskatt² bönderna varje år betalade till staten och den var i sin tur basen för statens intäkter. Dessutom var det bönderna som stod för laga skiftets alla kostnader. De obesuttna – torpare, backstugusittare och socknens soldater - hade inga rättigheter att tillvara vid skiftet. Men var det rättvist byarna och bönderna emellan? Den frågan lämnar jag obesvarad.

Den 11 oktober 1842 hölls första sammanträdet med kommissionslantmätaren Carl Erik Wallberg och lantmäteri auscaultanten³ C W Hallquisth med godemännen Anders Persson i Tegeltjär och Anders Olsson i Stavsätra. Mötet hölls hos nämndemannen Jon Ericsson i Nore. De som tagit initiativet till skiftet var bönderna J. Ericsson i Nore, Jon Olofsson i Hamre, Erik Olofsson i Hamre, Lars Jonsson Rångstra no 4, Johan Jonsson i Rångstra, Jon Andersson i Grophamre, Per Jonsson Heden no 1, Lars Andersson i Skogsta och Olof Zakrisson i Heden. Enligt skiftesstadgan hade det varit tillräckligt om bara en av dem begärt skifte.

Det var lantmätaren och de inkallade godemännen som svarade för att laga skiftet följde – i det här fallet – vad 1827 års skiftesstadga föreskrev. De hade att upprätta hävdeförteckningd v s fastställa varje delägares innehav före skiftet. Kartlägga markerna, mäta och beräkna areal, gradera ägorna i godhet⁴, besluta om skiftesläggning och slutliga upprätta entilldelningslängd där varje bonde i skifteslaget fick sin del av nyodlingsjord. Sett med dagens ögon förefaller det som om bönderna var i lantmätarens våld, särskilt om man betänker att han arbetade i en krets av män mer eller mindre läskunniga och ett fåtal skrivkunniga. Men så enkelt kan man ändå inte se det. Lantmätaren försörjde sig på enbart på arvoden från skiftesförrättningar och fick slutlikvid först efter ägodelningsrättens godkännande. Han hade all anledning att undvika konflikter som i förlängningen kunde leda till domstolsprocesser. Han var tvingad gå böndernas tillmötes så långt lagstiftningen tillät.

I protokollen från laga skiftet spåras inga stridigheter parterna emellan. Hos bonden Jon Ersson på hemmanet no 6 i Heden den 28 mars 1845 skrevs följande in i protokollet:

Delägarna erhöll underrättelse därom att den uti 5 § af detta protokoll omnämnda av-mätning av nybruk och odlingsjord nu var fullbordad, samt gradering såväl därå som åhemskogarna verkställd, och att lantmätaren ämnade nu lämna delägarna underrättelse därom huru denne gradering utfallit. Härvid förklarade hemmansägarna enhälligt, att de därav icke kunde finna sig ha någon nytta, enär för dem blev svårt att bedöma huruvida förrättningsmännen i rätt proportion taxerat alla västra fjärdingens vidd omkring liggande nybruks och odlingslägenheter samt skogsmark, och ansåg sådan uppläsning icke erforderlig.(§ 13)

Men då, som nu, fanns det plats för godtycke. Den påstridige, som tjurigt stod på sig, kunde säkert påverka resultatet, särskilt om lantmätaren upplevde en risk att tvisten fördes vidare och påverkade tiden för slutbetalning. Mätningen av arealens vidd kunde ingen bestrida men markens godhet, d v s dess förmåga att bära skördar. Här gällde det att övertyga lantmätare och godemän att marken gav svaga skördar och kräva högre godhetstal d v s en större utmätt areal.

Nybruken i Västra fjärdingen uppmättes totalt till 1742 tunnland 30 5/8 kappland (ca 872 hektar). Nybrukens mark bedömdes ha en godhet i snitt 3,5 där 1 var fullvärdig mark. Arealen kom därför att uppskattas till en areal av 493 tunnland 29,508 kappland (ca 247 hektar) vilket skulle fördelas på skifteslagets gemensamma skattetal, 438 öres 4 penningland.

Vid ett möte med lantmätare där majoriteten av skiftesdelägarna deltog beslutade man i paragraf 32 följande:

Den upprättade hävdebeskrivningen över nybruksägorna upplästes av skiftesmannen som lämnade varje delägare underrättelse hur mycken nybruksjord han innehade. Tillika upplästes ett utdrag från 1781 års storskiftesbeskrivning som visar hur mycket varje hemman då erhållit, mera eller mindre, än efter antagna beloppet av 24 kappland i uppskattning på varje öresland på hemmanet belöpte - Av detta utdrag inhämtades att de överskjutande beloppen sammanräknade utgjorde 4 tunne 24 13/16 kappland men de resterande 60 tunne 1 7/16 kappland, och att således enär de förra från de senare avräknades en brist förefunnits av 55 tunne 5 5/8 kpd i uppskattning.

Skiftestagarna beslöt att för berörda brist först må fyllas av nu intagna, eller avmätta och befintliga nybrukslägenheter, och att återstoden därefter må efter skatt hemmanen emellan skiftas, och som nämnda återstående tillgång nära uppgår till 31 kpl i uppskattning å varje öresland, ty beslöts att efter jämkning av de nämnda olikheterna från 1781 års storskiftesdelning hemmanen må tilläggas 31 kpl uppskattad nybruksjord å varje öresland. (52/180).

Det är svårt att riktigt tyda innebörden av beslutet så här drygt 165 år senare men regeln 31 kappland skattad nybruk per öresland tycks konsekvent ha används med åtminstone ett undantag. Från de övriga skiljer sig Johan Jonsson på hemmanet Heden no 5 – i skatt 5 öres och 12 penningland - som kom att påverka tilldelningen av odlad mark i Störsbäcken. Enligt protokollet ovan skulle han, liksom övriga ha tilldelats i nybruk 9 tunnland 43,5 kappland efter uppskattning, men erhöll 11 tunnland 4,5 kappland. (Dessutom brist i gammalt nybruk 28,406 kappland, tillsammans 12 tunnland och 0,906 kappland). Någon förklaring kan jag inte finna. Han erhöll i uppmätt areal 41 tunnland 8 3/8 kappland och i avrösningsjord (icke odlingsvärd mark) 2 tunnland 30 1/2 kappland (tillsammans över 21 hektar mark).

Hemskogarna delades också vid skiftet. Här följde man tydligen i stort gammal hävd. Det var en viktig del i förrättningen. De första bolagen med intresse för skog hade bildats och efterfrågade virke till nyanlagda sågverk. Skogsmark som tidigare varit orörda frånsett virke för husbehov, vedbrand och stängsel blev nu ett växande kapital som kunde förvandlas till kontanter.

Skiftesdelägarna delade på kostnaderna för skiftet efter skattetal. Den totala kostnaden blev 4.474 kr 16 öre. Det kan med dagens penningvärde tyckas var en struntsumma men så var det inte. Exakt översätta till dagens penningvärde är svårt. Vi talar om ett samhälle där kontanter var en bristvara och t o m skatt betalades in natura. Men en gissning någonstans mellan 300000 till 400000 kronor ligger sanningen ganska nära. För det flesta blev det en bra affär. De flesta torp bönderna tilldelades såldes till torparen på plats kring 300 till 400 kr. Ett målande exempel på hur den obesuttnes arbete förvandlas till den besuttnes kapital, grunden för den klasskamp Karl Marx skriver om vid den här tiden men som knappast uppmärksammats av folket i Ljusdals socken.

För Per Ericsson och Karin Johansdotter – min mormors mormor och morfar - innebar flytten, i början av 40-talet, från torpet i Störsbäcken till hemmanet Brasens i Letsbo ett steg mot en tryggare tillvaro. Från att ha varit en torpare på oskiftad mark till bonde på ett hemman - 1 öre 12 penningland i skatt - med fastebrev i sin hand kunde de nu planera för en tryggare framtid och dessutom ha sitt torp i Störsbäcken kvar. Per deltog i böndernas inledande möten men när arbetet med laga skifte närmade sitt slut var det Britas och Pers dotter och måg, Brita Persdotter och Jonas Olofsson - min mormors mor och far- som stod som ägare. För dem blev laga skiftet trots allt en besvikelse. De fick vad skattetalet gav dem rätt till och erhöll Källmyran, väster om byn, som nu blev lagligen deras. Större delen av den mark min mormors mormor och -morfar, Karin Johansdotter och Per Eriksson ärvt av fosterföräldrarna Malin Eriksdotter och Per Persson och där Malin tillsammans med sin förste make -Jon Hansson – startade som nybyggare, blir överförd till ägarna av hemmanet Heden no 5, makarna Johan Jonsson och Margta Olofsdotter.

Heden no 5 var då ett stort hemman med ett skattetal av 9 öre 12 penningland. Den del av marken i Störsbäcken som tilldelades hemmanet omfattade en uppmätt areal av 6 tunnland 1,5 kappland. I lantmäteriets beskrivning kallas denna del för Jon Ols odling eftersom ägare till Brasens nu var Karin och Pers dotter och måg; Brita Persdotter och Jonas Olofsson. Senare kom marken att ägas och bebyggas av Lars Henriksson Lund och kallas följaktligen för Lunds. Mina anförvanters arbete under 75 år att förvandla svejdemark till åkerjord var förgäves och i händerna på en bonde som inte ett enda ögonblick greppat en flåhacka på den delen av socknen. Men så var lagen. Allmän mark delades efter mantalsatt jord.

För Johan Jonson och Margta Olofsdotter på Heden no 5 måste tilldelningen av åkermark i Störsbäcken varit något av en överraskning. Ägarna till Heden no 5 hade knappt satt sin fot i byn. Änget efter bäcken, Skrubb eller Blötmyran och Hästmyran var de enda odlade markområden som redovisades vid storskiftet 1781 och senare vid skiftet av vårdnadsgärdegårdar 1787 till 1789. I de skiftesunderlagen är det gårdarna Nore no 3 och 4 som anses vara ägare. Någon hävd till mark i Störsbäcken för Heden no 5 kan alltså inte förelegat men nu tilldelades de mark både i byn och Skrubb.

För Jon Olofsson och Brita Persdotter blev kostnaden för lantmäteriet 15 kr och 26 öre. Av arvodet hade de betalat i förskott 5 kr 93 öre. Återstod 9 kr 39 öre. Det var klent ned kontanter i Jonas portmonnä. Han kunde inte som många andra lösa ut den nyodling som nu överförta till Heden no 5 utan skrev ett arrendekontraktet hösten 1856 gällande 20 år. Det startade en serie transaktioner som jag återkommer till i nästa avsnitt.

1 Lantmäterimyndighetens arkiv. Akt nr 21-LJJ-95

2 På 1600-talet blev alla jordbruksfastigheter i landet mantalsatta och fick ett siffervärde som bestämde storleken på den ränta de skulle betala till Kronan. Denna ränta var uppdelad i jordeboksränta, mantalsränta och kronotioende, tillsammans kallad för grundskatt.

3 Auscultant var den tidens biträde hos lantmätare, en student under praktisk utbildning utan rätt att delta i beslut eller uppbära lön

4 Metoden med gradering av marken i godhetstal skapade möjligheter att fördela marken rättvist mellan skiftesdeltagarna i förhållande till den odlade markens avkastning. Den bästa jorden fick graden 1. Dess inmätta yta kunde bytas mot den dubbla arealen av mark med graden 2 för att ge lika stor avkastning. Genom att dividera uppmätt areal med gradtalet fick man uppskattad areal som var grunden för ägodelningen.

2. Från svedjemark utanvids till by

2013-06-26T15:35:00.000+02:00

Malin Ersdotter var 48 år när hon blev änka 1795. När sonen Hans dog i november 1796 blev hon ensam på torpet i Störsbäcken. I förhållande till många andra änkor hade Malin det väl ordnat för sig. Två kor, en kviga och några getter tryggade försörjningen, silverbägare på kistbotten, en buffert för framtida behov. Änkor gifte ofta om sig efter sorgeåret, särskilt änkor som hade det gott ställt. Mot Malin talade hennes ålder. Ogifta män i hennes år fanns det förmodligen inte många av i trakten. Men sysslor på ett torp kräver mer än vad en ensam kvinna kan klara. Man behöver vara två för att dra ett årder och det krävs mer än två armar för att klara sten och stubbbrossling på nyodling. Och det behövs både lie och räfsa för att under sommardagar bärga foder för en lång vinter. Lejd dräng var ingen lösning för Malin. Inte ens en drängs låga lön kunde torpet bära.

I Letsbo arbetade vid den här tiden en ung dräng på Utigården. Hans namn var Per Persson, 23 år, född i Grophamre och son till soldaten Per Thunberg och Kerstin Jonsdotter. Jag vill inte påstå att Malin förförde den unge drängen, ett år äldre än hennes nyligen avlidne son. Jag vill heller inte påstå att den unge drängen ”solochvårade” änkan på torpet i Störsbäcken, hon med ko i lagårn och silver i kistan. Nej, det var enklare än så. Det var ett resonemangsäktenskap, inte ovanligt. Idag skulle vi säga en ”win-win situation”. Per slapp drängtjänst och ett liv under sträng tjänstehjonstadga och Malin fick hjälp att både sköta torpet och de sysslor som därtill hör.

De gifter sig söndagen den 11 mars 1798. Brudgummen 23 år, noterar vigselförrättaren och bruden 51 (1). Anmärkningsvärd ålderskillnad men inte ovanlig för tiden men i så fall i motsats riktning. De nygifta hade ett långt äktenskap framför sig men några barn var av naturliga skäl inte att räkna med; någon att ta vid på ålderns höst. Men även det löste sig.

Min mormors mormors mor Märta Jonsdotter, född i Finneby 1772, gifter sig våren 1798 med indelte soldaten i Delsbo kompani, Johan Roos (2). Paret bosätter sig på ett av soldattorpen i Borr och får på sommaren en dotter som de döper till Anna efter Johans mor Anna Eriksdotter. Flickebarnet överlever inte, dör efter bara två veckor. Men soldattorpet fylls av barn. Karin, som med tiden blir min mormors mormor, kommer till världen den 19 januari 1800 och döps efter sin mormor, Karin Hansdotter i Enskogen. 1801 föds ännu en dotter, även hon döps till Anna, sen följer Jonas 1804 och Johan 1807. Det råder fred i landet sen 1790 efter Gustav III föga framgångsrika krig mot Ryssland och Hälsinge regemente är förlagd på rote. Märta får ofta ensam bära ansvaret för familjen och stöket med torpet. Johan har inte bara sina årliga möten på Moheds exercisfält. Han får också arbetskommenderingar under olika perioder; i Stockholm, Södertälje och Sundsvall, vilket lyckligtvis gav tillskott till den magra soldatlönen men långa bortavaron från familj och torp.

Men ofred stod åter för dörren. För Märta och andra kvinnor i socknens soldattorp var krig och död ständigt påtagligt. På mindre än 100 år hade landets indelta soldater utkämpat tre krig. Vid den senaste, Gustav III:s krig, förlorade Märta sin yngre bror Olof på Enskogen som i juni 1798 blev uttagen som vargeringssoldat (3) och sänd till Finland där han i Ekenäs dagen före julafton det året avled i häftig feber, endast 20 år gammal. ”En vacker yngling” noterar prästen i Färila i dödsboken.

Vintern 1808 hopade sig krigsmoln på nytt över landet. Ryssland går in över den finska gränsen utan krigsförklaring och även om kriget ännu bara drabbar den östra rikshalvan sprider sig oro och misströstan även till soldatfamiljer i de svenska rotarna. I söder och väster hotar Rysslands allierade, Danmark-Norge. Och varje vintersöndag är det inte förtröstans ord inför ofred och oro som predikas från predikostolarna utan statens nya krav på skatter och andra pålagor och kraftfulla uppmaningar att visa offervilja för kung och fosterland. Märta, som i minnet av sin bror, visste vad ett krig innebar och ensam van vid tung försörjningsbörda, anade vad som komma skulle. När Johan kallades in i mars månad stod hon åter ensam i torpet med 4 barn, den yngste sonen mindre än ett år och Anna, klen till hälsan och ofta sjuk, beslöt hon sig göra det som kändes tvunget. Hon tog sin äldsta dotter Karin, åtta år, i handen och vandrade de dryga två milen till Störsbäcken där Karin togs emot av det barnlösa paret Malin Ersdotter och Per Persson. Malin var, som jag redan berättat, änka efter Jon Hansson, Märta Jonsdotters morbror.

I Finland drog sig, enligt uppgjord plan, arméns finska trupper norrut, tappert stridande, mot en överlägsen fiende. Krigsledningens plan var att med fördröjande strid uppehålla fienden så att armén kunde återsamlas i Torneå och därifrån inleda en offensiv söderut under våren när ett isfritt hav gav möjligheter till förstärkningar av rikssvenska trupper. Arméns Västra indelning var förlagd i Värmland och stundtals i strid med en norsk armé. Den Södra indelningen var förlagd till Skåne för att möta ett eventuellt angrepp från Danmark. Hälsinge regementes 2:a bataljon, den s k södra, var redan förlagd vid gränsen mellan Bohuslän och Norge. 1:a bataljonen låg kvar på roten. När den i mars kallades in var det för att marschera till Sundsvall där bataljonen, under befäl av överste Bergenstråle, blev liggande för avvaktan på vidare order. Här blev Johan Roos sjuk och sängliggande och det är därför osäkert om han deltog i de sanslöst förvirrade förflyttningar bataljonen fick göra under sommarmånaderna.

I maj fick hälsingarna order att marschera till Härjedalen men fick kontraorder i Hede. De fick marschera tillbaka till Sundsvall där de slog bivack i Njurunda. Den 26 maj kom nya order från krigsledningen om ilmarsch till Bohuslän och den norska gränsen. 14 juni var bataljonen framme i Jakobsrud väster om Strömstad men förflyttades till Töcksfors i Dalsland i juli där den förenades med 2 bataljonen. Regementet fick nya order den 27 juli och det blev en ny ilmarsch denna gång mot Grisslehamn i Uppland; en marsch på drygt 50 mil som avverkades på 12-13 dagar. Den 7 och 8 augusti skeppades regementet över till Gävle där de på nytt blev liggande. Ryssarna hade brutit våroffensiven i Finland och drev den finska delen av den svenska armén mot norr. Krigsledningen i Stockholm hade inte gjort några allvarliga försök att förstärka armén under de vintermånader vår östra rikshalva var ockuperade av ryssar.

När Johan Blom återgick i tjänst efter sin sjukdom berättar inte källorna. Kanske var han sjuk de veckor regementet marscherade kors och tvärs i landet. Kanske anslöt han sig vid norska gränsen. När regementet under stormiga dygn skeppades över Bottenhavet för att på morgonen den 27 augusti landstiga vid Kristinehamn talar allt för att han var med.

Efter några inledande strider för att fördröja den ryska armén, som nu gick på offensiven, förenades regementet med huvudstyrkan den 11 september. Vid inledningen av slaget i Oravias den 14 september fick regementet hålla ställningar mot ryssarna, under tiden den svensk/finska armén förberedde sig för strid, men tvingades retirera. När slaget väl kom igång fungerade regementet som reservstyrka.

Slagit blev en avgörande seger för den ryska armén och den svenska armén fick åter marschera norrut mot Torneå med ryssarna hack i häl.

Så här berättar Lars Lundin i ”Kriget som bär Napoleons skugga”:

Efter en extremt tung marsch i snö och kyla tog sig den finsksvenska hären, inklusive 4:e brigaden, till Torneå, där ett nytt högkvarter sattes upp. Sjukligheten var ofantligt stor och lämnade enorma luckor i förbanden. I början av december (1808) översteg antalet sjuka 8000, vilket nära nog var samtliga soldater. Sedan länge hade manskapet plågats av den sjukdom som gick under namnet fältsjuka. Det innebar oftast tyfus. Den extremt smittsamma sjukdomen kom att reducera Klerckers här med hela 2 000 man under fyra månader som vapenstilleståndet skulle råda.

Hälsinge regementet förlorade i döda, sårade och tillfångatagna 244 man i strider fram till Oravais. Under återtåget förlorades ytterligare ett 30-tal män av utmattning och fältsjuka vilket död- och begravningsboken för Ljusdals församling för det året kan berättar om.

I januari 1809 hemförlovades Hälsinge regemente och startade en marsch mot Mohed som beräknades ta en månad. Många av dem så sjuka att de aldrig skulle få återse sina hem och sina familjer. På en sjukstuga i Kalix lämnades en febrig Johan Roos - min mormors mormors far - som dog den 25 januari. I döds- och begravningsboken noteras orsaken vara fältsjuka och att Johans föräldrar var bonden Olof Olsson i Sjöbo och modern Anna Ericsdotter. De är uppgifterna som lämnar en del obesvarade frågor efter sig.(4)

I födelseboken för den 6 december 1771 står ”qvinnspersonen” Anna Ericsdotter i Borr, 22 år, som ensam mor till en pojke, döpt till Johannes. Ingenting om pojkens far men av uppgifterna ovan har en Olof Olsson i Sjöbo erkänt faderskapet vilket bekräftas av att Johan bar efternamnet Olofsson när han tjänade dräng i Lock åren innan han blev soldaten Roos. Vem denne Olof Olsson var får bli min egen fria tolkning. I Sjöbo fanns vid Johans död en enda bonde i Sjöbo med namnet Olof Olsson. Om han nu var Johans far och min mormors mormors farfar blev han 39 det året Johan föddes och redan gift med Brita Jonsdotter sen 1764. En skandal i socknen det året, kan anas.

Anna träffar en ny man, drängen Anders Julsson. De gifter sig 1775 och bosätter sig på Anders föräldragård, ett torp i Skån. De får fyra barn. Anna blir tidigt änka. 1785 vistades Anders i Stockholm där han avlider och lämnar Anna ensam med sina barn. Hon flyttar med barnen tillbaka till Borr men slutar sina dagar hos sonen Erik i Sillerbo 1815, 66 år gammal. Anna Ericsdotter, min mormors mormors farmor, var född 1749 och dotter till korpralen Eric Strand, f 1717 och Brita Persdotter, f 1718 i Borr.

I Borr står soldatänkan Märta Jonsdotter ensam med tre hemmavarande barn. Beskedet om makens död får hon först i mars månad när Hälsinge regemente återkommer och förläggs på rote. I maj månad mister hon också dottern Anna 7 år. När sorgeåret gått ut gifter sig Märta sig med soldaten Carl Blom och får med honom två söner.

I Störsbäcken har Karin Johansdotter funnit sitt liv. Per Perssons och Malin Ersdotters tar henne till sig som sin egen dotter, adopterad skulle vi säga idag, men adoptionsinstitutet infördes inte i Sverige förrän 1917. Hon blir deras fosterdotter. Malin är över 60 år, hennes krafter tryter och Karin får tidigt ta över rollen som husmor. Under sina sista år blir Malin sängliggande och ansvaret för torpets hushåll vilar helt på Karin, nu i övre tonåren och uppvaktad av grannbyarnas yngre, ogifta manfolk. Men det är bara en av dem som vinner hennes hjärta. Det är den 14 år äldre drängen i Rångstra, Per Ericsson, ett barnhusbarn från Stockholm med utskrivningsnumret 1611 som sin enda länk till sina rötter. Vid 7 års ålder får han lämna den torftiga miljön på Barnhusgatan i Stockholm och bege sig den då långa resan till Ljusdal där han den 1 mars 1794 togs emot som fosterbarn hos bonden Jon Larsson och hans hustru Brita Jonsdotter på gården Rångstra no 4.

Per Ericsson var inte ensam på sin resa från Stockholm. I hans grupp var de sju barn. Det året kom 14 barnhusbarn till Ljusdals socken. Under en period av 15 år, från 1785 till 1799, tog familjer i socknen emot 238 barnhusbarn. Med andra ord, det var vanligt med barnhusbarn på gårdarna i Ljusdal. Och det var inte bara av givmild välgörenhet socknens bönder ställde upp. Det fanns andra bevekelsegrunder.

Bakgrunden till denna tvångsförflyttning av barn från Stockholm till landsbygden var den fattigdom som växte i huvudstaden och det utanförskap som den förde med sig. Borgerskapet hade fått det bättre. Allt fler köpmän och hantverkare tjänade pengar och hade en ekonomi som i många fall överträffade de högre ståndens – Stockholms adel och präster. Men pigor och drängar tjänade på nåder under en sträng tjänstehjonstadga. De hade mat och logi men stort inget mer. Arbetare drog mellan olika inrättningar - väverier, färgerier, bryggerier, trädgårdar och tobaksodlingar, allt vad som bjöds - för att hitta några månaders, ibland bara veckors eller dagars arbete. Lösdrivare strök omkring på gator och i gränder. Oroliga att bli upptäckta av stadens polis. I de flesta fall försörjda genom att tigga.

I den upplösning av den kyrkliga moralen som följde på denna växande klyfta mellan rik och fattig föddes allt fler ”oäkta” barn vars fäder drog undan sitt ansvar och vars mödrar knappast hade möjlighet att själv klara dagen. Gatan blev dessa barns hem och tiggeri dess enda möjlighet att överleva. Men för stadens växande skara av väl ansedda invånare var de ett störande inslag i gatulivet. Regeringen beslutade därför att inrätta barnhus och borgerskapet som nu strävade efter ett socialt liv i klass med adel och präster, ställde gärna upp med pengar bara man slapp se barnen på gatorna. Den första sociala inrättningen i landet – Stora barnhuset – kom till 1763. Här skulle dessa lösdrivande barn uppfostras, utbildas i något hantverksyrke och bli tillförlitliga medborgare.

Barnen togs om hand vid 6 års ålder och vistades på barnhuset till omkring 12 års ålder då de skulle anses kunna tjäna sitt eget bröd. Dödligheten var stor. Många barn fick vistades tillsammans i stängda rum i sträng disciplin. Men behovet växte. Många mödrar dödade sina nyfödda, oäkta barn, inför skammen att vara ogift mor. För att minska barnamorden fick kvinnor 1778 rätt till anonymitet genom Gustav III:s barnamordsplakat. Det ledde till att även spädbarn började lämnas in anonymt till barnhuset. Andra barnhusbarn var hittebarn eller barn som remitterats till barnhuset då deras föräldrar dömts till fängelse eller hamnat på tukthus. Från att ha varit mellan 100 och 200 barn per år ökade det under 1700-talet till omkring 300-350.

Den uppfostran och utbildning som gavs höll inte måttet. Den var så låg att även de duktigaste barnen ändå inte kunde duga till varken tjänstehjon eller i näringar utan ny uppfostran och utbildning. Det beslutades genom ett kungligt brev 1785 att verksamheten skulle förändras. Stora barnhuset och barnhuset vid Danviks tull blev Allmänna barnhuset vid Drottninggatan och att barnen, så snart det gavs möjlighet, skulle utackorderas till hem ute i landet. En allmän kungörelse utgick och lästes upp från landets predikostolar med en begäran att sockenbor skulle upplåta sina hem.

Vad myndigheterna krävde av blivande fosterföräldrar var kristligt levende, god ekonomi och gott anseende, vilket prästerskapet hade att intyga. Det förväntades att de skulle ge barnen huldhet, föda, kläder och undervisning i kristendom, räkning och skrivning - då tillfälle gives, var det tillagt. I fosterlön får de 8 riksdaler specie årligen fram till dess barnet fyller 14 år. En god ersättning, kan tyckas. 8 riksdaler motsvarade värdet av två kor som i den tidens bouppteckningar sattes till 4 riksdaler per styck. En soldat som avskedats av ålder eller blivit skadad i krigstjänst hade en årspension av 8 riksdaler.

Jon Larsson och Brita Jonsdotter visade intresse för ytterligare ett fosterbarn. De hade tidigare tagit till sig Caijsa Greta Norberg, som kom till Rångstra nio år gammal redan 1785 med den första gruppen barnhusbarn. Det blev en pojke denna gång. Per, född den 1 november 1786, kom utrustad från Allmänna barnhuset med en blå klädesklänning av jacka och väst, ett par skinnbyxor, 2 skjortor, 2 par strumpor, livstycke av ylletyg och par skor, hatt och halsduk och ett skrin med lås. Han hade fått lova lyda sina nya föräldrar, visa erkänsla och göra det arbete som av barn skäligen erfordras kan. Vid ankomsten noteras han i husförhörsboken som fosterbarn till Jon Larsson och Brita Jonsdotter.

Per Eriksson och Karin Johansdotter gifter sig den 26 mars 18215. De får en son det året. Födelsedagen är okänd men pojken döps till Per efter fosterfar på gården, Per Persson. Några dagar före jul 1822 lämnar Malin Eriksdotter jordelivet. Döden var väntad i stugan. Hon hade senaste tiden varit sängliggande vilket prästen noterade i husförhörsboken.

Efter jul- och nyårshelgerna, den 11 januari 1823, lät Pehr Pehrsson i nävaro av fosterbarnen Pehr Eriksson och hans hustru Karin Johansdotter uppge och värdera den kvarlåtenskap Malin lämnat efter sig (6).

Två förgyllda silverbägare om 7 och 4,5 lod, tumlare, guldring och diverse silver till ett värde av 19 riksdaler och 44 skilling. Tenn till ett värde 4 riksdaler och 12 skilling och kopparkärl till ett 20 riksdaler 32 skilling. En kopparkittel med en vikt av 16 mark (c:a 3,5 kilo) värderades till 12 riksdaler och en mindre om 4 mark 3 riksdaler. Dessutom noterades 1 ko, värd 14 riksdaler, 9 småkreatur (får och getter) 13 riksdaler och 24 skilling. Boets värde tecknades till 208 riksdaler 24 skilling (7). Bouppteckningen nedtecknas av soldaten Lars Roth i granngården och den ständigt närvarande Sven Johansson, ägare av hemmanet Letsbo no 2.

På torpet fanns nu två arbetsföra män. Per Persson var ännu inte fyllda 50. Det är lätt att föreställa sig en period av nyodlad mark närmast torparstugan. Någon häst var det inte tal om och det gällde också de andra torpen i byn. De verktyg som gällde var flåhackan, spaden och spettet och den egna muskelkraften, ett tungt arbete som också krävde sin teknik. Det gällde att utnyttja hävstången när den egna kroppstyngden inte räckte till. Torven huggas i stora stycken och läggas i högar för förmultning. Våtmarker dikas och torrläggas. Generationers samlade kunskap kom till användning. För att en växande befolknings försörjning var nyodling en förutsättning.

Ljusdal socken fanns vid den här tiden 356 bönder på egna hemman, 25 av dem drevs av änkor. En bonde drev en annans gård, 98 var jordtorpare och 4 nybyggare. Bland manfolket fanns 56 arbetsföra backstuguhjon, d v s de som bodde i eget hus eller från byn avskiljt hus men inte idkade åkerbruk, 10 arbetsföra inhysemän boende i andras hus, 420 bondedrängar över 15 år och 114 bondegossar mellan 10 och 15. Bondedöttrar och pigor var 420, äldre bönder och torpare som upphört med lantbruk och levde på undantag 113. Men det fanns fattigt folk. 30 män och 90 kvinnor fick sin försörjning av barn eller andra, 13 män och 36 kvinnor var utblottade och försörjdes som fattighjon. Ljusdals församling omfattade vid den här tiden även av Ramsjö som blev egen församling först 1860 . Här bodde nu 3 552 människor, 1653 män och 1899 kvinnor.

Per och Karin får ytterligare ett barn, Brita som föds den 25 maj 1824 och får i dopet sitt namn efter Pers fostermor Brita Jonsdotter i Rångstra vilket tyder på att Per hade goda förhållanden till sina fosterföräldrar. Familjebanden knöts också närmare. Vittnen vid dopet var makarna Eric Olofsson och Sara Jonsdotter i Edänge. Sara betraktade Per som sin syster eftersom hon var dotter till hans fosterföräldrar. Andra vittnen var Johan Johansson, dräng i Hamre, Karins yngre bror och den 17-åriga Ingrid Persdotter från granngården Klangs torp (8). (Idag Kämpes).

Familjen blir kvar på torpet i Störsbäcken till 1842 då Per Eriksson och Karin Johansdotter köper gården Brasens i Letsbo. Vad som de närmaste åren därefter händer med torpet i Störsbäcken är okänt. Förmodligen fungerade torpet och markerna omkring som bodeland till Brasens, som är det hemman i byn som saknar fäbod. Det kompenseras av gott sommarbete i skogarna kring Störsbäcken.

Per och Karins dotter Brita , min mormors mor, lever livet ut på gården Brasens i Letsbo men hennes dotter Märta, min mormor, återkommer till stugan i Störsbäcken och torpet får en ny historia. Den skall jag återkomma till i del 3.

1 Ljusdals kyrkoarkiv, Lysnings- och vigselböcker, SE/HLA/1010113/E I/1 (1732-1830), bildid: C0031672_00062
2 Ljusdals kyrkoarkiv, Lysnings- och vigselböcker, SE/HLA/1010113/E I/1 (1732-1830), bildid: C0031672_00062
3 Vargeringssoldater var reservsoldater som kunde sättas in vid förfall för ordinarie knekt. Inrättningen kom till under Karl XII:s krig, det s.k ”Det stora Nordiska kriget.” Under Gustav III:s ryska krig kom åter order om att vargeringssoldater skulle sättas upp.
4 Ljusdals kyrkoarkiv, Död- och begravningsböcker, SE/HLA/1010113/F/2 (1792-1843), bildid: C0031675_00105
5 Ljusdals kyrkoarkiv, Lysnings- och vigselböcker, SE/HLA/1010113/E I/1 (1732-1830), bildid: C0031672_00089
6 Bouppteckningar och arvskiften, SE/HLA/1040051/F II/7 (1823-1831), bildid: C0100602_00074
7 Ljusdals tingslags häradsrätts arkiv, Bouppteckningar och arvskiften, SE/HLA/1040051/F II/7 (1823-1831), bildid: C0100602_00073
8 Ljusdals kyrkoarkiv, 8 Födelse- och dopböcker, SE/HLA/1010113/C I/3 (1811-1854), bildid: C0031669_00077

1. Från svedjemark utanvids till by

2013-03-05T17:17:00.001+01:00

Min krönika om den lilla byn Störsbäcken i Ljusdals socken närmar sig sitt slut. Tre gårdar återstår. En har jag redan omnämnt. Den jag kallar Lunds och som idag bara är ett par lador, ett härbre och mark sammanslagen med andra ägor. De andra återstår, mitt föräldrahem, en gång tiden kallat Lillmans och Westerlunds. De tre gårdarna har en gemensam historia som väver samman denna bykrönika, en berättelse om den svedjemark och bylöt och de slåtterängar strax väster om Letsbo by som i slutet av 1700-talet började odlas och bebyggas. Den förtäljer historien om försvunna slåtterbodar - s k störs – längs en bäck kallad Störsbäcken - med utflöde i Letsjön – och som fick ge namn åt byn. Men det dröjde innan den kallades för by. Det tog nästan hundra år innan de nio gårdarna, vare sig i kyrkböcker eller mantalslängder, fick bära ett namn. Långt in på 1800-talet beskrevs denna bebyggelse som en utmark under Letsbo by, i bland som ”det så kallade Störsbäcken” .

Begreppet by var sedan medeltiden bundet till skattehemman. Socknar bestod av byar. Byar bestod av ett eller flera skattehemman. Nybyggen och torp i en bys utmarker fördes i böckerna under bynamnet oavsett geografiska avstånd. För att uttrycka det enklare. En by kunde bestå av ett enda skattehemman, men en grupp torp och nybyggen, aldrig så åtskilt i avstånd och terräng från annan bebyggelse med i mantal satt jord, kallades inte by; vare sig i statens eller kyrkans bokföring. De låg under något skattehemman. Det skapar problem för oss som via kyrkans böcker eller statens mantalsskrivningar och andra handlingar i arkiven söker dokumentera bybildningar utanför det som kallas bolby. Vilket är ett gammalt uttryck som kom till användning i 1734 års lag men som är hämtat från de gamla landskapslagarna. I Hälsingelagens byalagsbalk definieras “bolby” som gammal och avgärdad by, den som å bolbyns mark byggd är och haver sina ägor inom hank och stör.

Bol var benämningen på ett hemman som en person brukade som huvudgård och bebodde. Till en bolgård hörde fäbod, ibland gemensamt ägd, och ofta ett bodeland (buland). Det senare ett begrepp som enbart förekommer i Norrhälsinglands bygder och vars uppkomst med stor säkerhet kan förläggas till medeltiden. Det var till bulandet man flyttade så snart vårsysslorna med sådden var överstökad i bolbyn, veckorna före buföringen till fäboden. Systemet med buland gav utrymme för expansion av jordbruket när Ljusdals socken på hundra år, från mitten av 1700-talet till mitten av 1800-talet, fördubblade sin folkmängd.

Bolgården gav underlag för statlig skatt. Bolbyns gemensamma skattetal svarade för byns andel i allmän mark. Nyodlingar och torp på allmän mark låg under bolbyns skattehemman och var inget underlag för skatt. I Letsbos fall var byns allmänna markerna en del av nordvästra fjärdingens gemensamma mark s k allmänning. I den ingick den mark som med tiden kom att kallas Störsbäcken.

Redan i byalagsbalken talar man om skattehemman, gårdar med skyldighet att efter förmåga betala skatt. Ägare var skyldig att känna till var gårdens gränser gick; ”envar skall veta sin lott” och plikta skatt till staten för sin jordäga. Denna skyldighet att betala skatt fick under Gustav Vasa en fastare form genom jordeboken. Varje hemmans förmåga att betala skatt angavs i skattetal som i Hälsingland var mål. Det skulle vara så stort att man på ett mål kunde så en spann säd efter hälsingespannen (=1/4 tunna). Skatten för 4 4/5 mål var ett öre och marken kallades ett öresland indelade i 24 penningland. Till ett fullgärdeshemman (ett mantal i andra landskap) räknades 76 4/5 mål eller 16 öresland och var ursprungligen satt på ett hemman som kunde försörja en familj. Med tiden förändrades enheten så att gårdar på 4 och 2 öresland också kunde försörja familjer. Inget av de tre hemman som fanns i Letsbo när storskiftet inleddes 1776 uppnådde ett mantal eller 16 öresland. De hade tillsammans ett skattetal av 21 öre 5 penningland fördelade på Utigården 8 öre 17 penningland, Oppigården 8 öre 12 penningland och hemmanet no sub 2, d v s den gård som senare fick hemmansnummer 3, 4 öresland. Byn skattetal borde därför, enligt lantmätaren, ge en areal av tillsammans 36 tunnland sval och äng och 4 tunnland nybruk efter uppskattning.

Storskiftet inspirerades av en jorddelningsreform i England. 1749 antog riksdagen reformen i en lantmäteristadga och senare i en förordning från 1757. Skifte skulle genomföras om en markägare i byn begärde detta och syftet var att genom omskiftning av åker och äng ge var gård färre men större tegar. Målet var fyra skiften i åker och lika många i äng per gård. Vilket sällan uppnåddes. Gårdarnas areal uppmättes i tunnland och kappland. En gradering föregick utskiftningen i jordens godhet – d v s dess förmåga att ge skörd - i en skala 1 till 5. Genom att dividera arealen med godhetstalet vägdes arealen mot jordens godhet vilket gav gårdarna emellan i godhet räknat likvärdig areal i förhållande till skattetalen vilket kom att kallas areal efter uppskattning.

I Ljusdals socken inleddes storskiftet 1777 gemensamt för östra, norra och västra fjärdingarna och vann laga kraft 1780. Ägorna för de tre gårdarna i Letsbo fastställdes och de tilldelades också nybruk. Tyvärr kan man endast följa ägofördelningen via lantmätarens redovisning och protokoll. Kartor saknas så vitt jag vet. Störsbäcken omnämns inte. Av detta kan man dra slutsatsen att ingen odlad mark fanns i byn när storskiftet inleddes. Däremot förekom slåtter på ängarna från Störsbäckens utflöde i Letsjön och upp mot byns nuvarande odlade marker. Namnet Letsboängarna förekommer i handlingarna där bönder nere på socknen också hade del i. Även på ängarna och myrmarkerna sydost om byn, efter nuvarande vägen till Hedsta, förekom slåttermark med namn som Blötmyran (eller Skrubb) och Hästmyran.

Det är intressant med dessa lokala namn på markområden, som förekommer bl a i lantmäterihandlingarna. De berättar också nått om bygden och folket. Jag är inte kunnig i vare sig dialekter eller ortsnamnsbeskrivningar men det är intressant att fråga sig varifrån namnen är hämtade. Letsboängarna är enkelt att förstå. Men varifrån har Hästmyran fått sitt namn. Kan det var så att den fått namn efter vår största myra som bygger sina bon i gamla träd och stubbar. Hästar betar inte gärna på myrmarker vad jag vet. Namnet Blötmyran är enkel att förklara. Det var naturligtvis blött i dessa våtmarker under vår och inpå sommaren - före utdikningen. Men varför kallas den också Skrubb eller Skrubbtäkten? Vad kommer det ifrån? Ett tiotal platser i länet har namnet Skrubb. De flesta har med odlad myrmark att göra utom ett par gårdar, där den ena efter mansnamnet Skrubb (Ängersjö) och den andra efter en ägare som hade öknamnet Skrubben (Enånger). Jag tror namnet har mer med slåtter på våtmarker att göra än med odlad, blöt myrmark. Uttrycket hackslått förekommer d v s att med lie slå dikesrenar och stenbackar men sa man så när det gällde myrslåtter? Fanns det ett särskilt ord för Skrubbslått? Våtmarkernas naturliga gräsväxt har urminnes nyttjats för slåtter men på riktigt blöta marker måste det ha varit klent med växten. Var det sista man skrubbade åt sig?

Senare blev marken odlad. Av vem eller vilka berättar inga arkiv men blev därmed av ekonomisk intresse. När laga skiftet genomfördes i Västra fjärdingen styckades Skrubb i flera ägor som tilldelades byarna Nore, Heden och Rångstra. Hemmanet Heden no 5 tilldelades en del av Skrubb, inte som odlare utan i kraft av sitt skattetal i jordeboken. Den 2 januari 1861 arrenderar änkan Margareta Olofsdotter med sin son Pers samtycke ut marken till Per Olofsson och Brita Hansdotter i Hedsta att:
…..under 50 års tid räknat från 14 mars innevarande år våra två tredjedelar i den så kallade Skrubb eller Blötmyran belägen väster om Hedsta by vilken under sista nybruksdelningen tillfallit vårt hemman no 5 i Heden. Lägenheten är för närvarande uppodlad och utgör 2/3 av den total arealen på 9 tunnland 2 kappland och i uppskattning 2 tunnland 30 1/3 kappland för vilket arrendatorn Per Olofsson årligen skall erlägger till varje år skulle betala tre riksdalar fram till 1876 då arrendet ökar till 6 riksdalar...

Inga rättigheter till skog ingick i avtalet endast vad som oundgängligen behövdes för att vårda stängsel och då endast gran. Om ägaren efter 50 år skulle välja att återta marken för att återlägga den till hemmanet gällde sedvanliga villkor, d v s ersättning till arrendatorn efter godemäns värdering av odlad ord och eventuell tillkomst av åbyggnader som lador (1). 1876 såldes marken till Lars Henriksson Lund när han köper ”Lunds”.

Hemmanet Heden no 5 var delat efter arvskifte. En tredjedel av hemmanets äga på Skrubb som tillföll änkans, Margareta Olofsdotter, son Jonas, inskriven på folkskolelärarseminariet med efternamnet Hedenius, köptes senare av soldaten Anders Kämpe som då ägde Per Klangs torp d v s Kämpes. Skrubbs eller Blötmyrans myrjordar var indelade i ytterligare några ägor. Vi arrenderade en några år i min barndom för både höslåtter och kornodling. Den låg längst bort, sydost från byn räknat, och vette mot Hästmyrbäcken. På ägan fanns två mindre lador. En av dessa lador finns nu på gården där hemma. I Hästmyrbäcken fanns linål, d v s bäcknejonögans larver, i bottendyn, 10-15 cm långa, ett alldeles utmärkt bete vid spömete. Här minns jag också att det fanns mängder av stora gröna gräshoppar, som jag nu vet kallas stor vårtbitare. I brist på annat att syssla med, medan de vuxna hässjade och räfsade jagade jag dessa stackars insekter och plågade dessvärre ihjäl några också. Idag lär ingen hitta någon linål i bäcken och vårtbitarna har säkert hittat en annan och bättre lämpad ängsmark att vistas i. Om det nu finns några vårtbitare kvar i trakterna. För min del får jag anslutna mig till Zarah Leander - jag kan ej längre höra syrsor.

I min ungdom kunde man här se gulnande kornåkrar. Idag är Skrubb på väg att växa igen med lövsly. Området mellan Skrubb och Hästmyran kallades förr Skrubbsnåret. Det är väl vad man kan kalla hela området idag.

Störsbäckens marker noteras inte i storskiftets handlingar. Om man går till de geometriska jordböckerna redovisas bara det som var utslagsgivande som skatteobjekt, förefaller det. Det kan alltså vara så att svedjemark, betesmark eller beteskogar utelämnades vid karteringen. I arkiven förekommer ord som Störsbäckssvedjan och Svedjan, den senare beskriven som mark mellan Backarvalls fäbodskog och Letsbos bylöt. Det betyder att här förekommit svedjebruk, kanske långt tillbaka i tiden. I så fall i lövskog, vilket var det vanligaste, för att förbättra betet. Men även för att odla råg, en möjlighet som togs tillvara de första somrarna efter svedjan. Svedjerågen eller fallrågen gav ofta hög avkastning. Under goda skördeår mer än tiofallt. Den höga stråväxten, långt över en meter, gav underlag till foder. Svedjebruk i mogen barrskog förekom i trakter där finnar slagit sig ned. Jag har inte funnit någon finsk invandring till Letsbo och dess utmarker. Finnarna slog sig ner i de norra delarna av Västra fjärdingen, i det som senare blev Ramsjö socken, vilket namnet Finneby skvallrar om.

Så här beskriver Pehr Schissler i sin bok Hälsinge Hushålding (1749) svedjebruket och nyodling vilket kan vara en bra inledning på Störsbäckens historia: Sockenallmänningarna innehöll ofta odlingsbar mark som många bönder ville odla upp men hindrades av bönder med goda marker hemma i bolbyn ofta med argumentet att det minskade mulbetet. Det gällde särskilt mark ute i fjärdingskogarna...
….antingen rothögg man alla träd och brände upp både träd och rot. Året därpå plöjde eller flåhackade man jorden och sådde råg, eller så fällde man stående träd vid stubben, brände och lät det ligga två till tre år och sådde råg. Rågen var inte densamma som åkerrågen utan med spetsigare korn och på längre strå. Fjärde året river man upp stubbarna och brände på nytt vilket kallades att "kåsa". Den senare bränningen sker strax före midsommartid. Svedjor kunde ligga långt från hemgården då endast för rågen.

I brist på uppgifter i storskifteshandlingarna får husförhörsboken från 1767 till 1781, den äldsta bevarade i Ljusdals församling, vara min källa. Här finner jag min morsmors mormors mormor Karin Hansdotters bror Jon Hansson och hans hustru Malin Ersdotter i ett torp under Letsbo by, förmodligen hemmanet Letsbo no 1, Utigården, som ägs av Pär Olsson. I förhörsboken antecknas Jon som torpare, den ende torparen under uppslaget Letsbo.

Lillmans torp under renovering

Jon flyttar från Wåsan (Finneby) 1769 till Letsbo där han blir han dräng på Utigården och träffar pigan Malin Eriksdotter (eller Ersdotter). De gifter sig den 26 februari 1775 (2) Av vigselboken och husförhören är det i Letsbo de anses vara s a s kyrkskrivna. Följer man förhörsböckerna åren framåt är det ingen tvekan om var paret bosätter sig. Det är på svedjemarken väster om Letsbo som senare kommer att kallas för Störsbäcken. Där slår de sig ner, möjligen vid ett redan påbörjat nybruk, sannolikt med ägarens till Utigården goda minne, möjligen i samråd med andra bönder i Västra fjärdingen, eller på jord som tidigare varit på sin höjd betesmarker. Flyttar de in i en stuga på plats eller bygger de nytt? På den frågan finns inget svar men jag kan på goda grunder påstå att platsen är där Lillmans torp ligger idag. Kanske flyttade de till och med in i den stuga som står där idag; en svindlande tanke.

Jon var född 15 december 1741 (3). Hans föräldrar var min mormors mormors mors föräldrar, korpralen Hans Weinert och Märta Jonsdotter i Wåsan (Finneby). Malin Ersdotter var född 11 maj 1748 och dotter till soldaten Eric Abbore och hans hustru Anna Olofsdotter i Skogsta.

De nygifta nybyggarna mötte en vardag av tungt och slitsamt arbete för sin försörjning. Nyodlarens verktyg var eld och flåhacka. De första somrarna när svedjan gett sina skördar återstod bara rensa upp bland stubbar och stenar och odla marken för nya skördar. I dag skvallrar röjningsrösen i byn om vardagar av slit. Marken söderut från deras enkla stuga ner mot bäcken blev den först odlade marken i byn. Råg förekom men korn var det vanligaste sädeslaget, i bland blandat med råg. Nyodling var ett slitgöra - att med flåhacka förvandla ett stycke mark till åker krävde sin man och många arbetsdagar - men det viktigaste var sommarens slåtterarbete.

Djurhållning för mjölken och köttet var det som svarade för livets nödtorft; vinterfoder dess förutsättning. Långa dagar och ljusa kvällar fick under sommarhalvåret ägnas åt att samla vinterfoder. På övergivna svedjemarker, slåtterängar och myrmarker, ofta avlägsna, togs fodret tillvara, kruståtel blandat med örtväxter, inte särskilt näringsrikt. Det torkades på enkla hässjor eller hässjegolv och - för den som saknade häst, vilket de flesta gjorde vid den här tiden – för fot forslas hem på en släde i vinterföre.
Det första djuret i en torpares djurbesätttning var geten. När den viktigaste slåttern var över kompletterades skörden med lövtäkt för getterna. Den näringsrika och lättsmälta getmjölken var basföda i torparhushållet. Den kunde även ges till små barn. Skörden av kärvlöv borde vara minst tre tjog kärvar per get eller får.

Jon och Malin får 1777 (4) en son som döps till Hans efter sin farfar. Året därpå får de ytterligare en son som dör samma dag och nöddöps till Eric efter sin morfar. I mitten av 1780-talet får Jon och Malin grannar. Soldaten Lars Roth med familj, den förste indelte soldaten i byn, flyttar in i den torpstuga soldatroten uppfört.

Ett sparat kapital för en torpare.
Silverbägare c:a 13 cm hög
6-7 cm i vidd

För Jon blir det tjugo år som nybrukare och torpare i Störsbäcken och med en viss framgång visar det sig. Han dör den 10 april 1796, endast 54 år gammal, av håll och styng, d v s i lunginflammation (5). Den 15 juli samma år blir det bouppteckning. Änkan Malin Eridsdotter lät uppteckna vari qvarlåtenskapen som fanns i boet efter dess make Jon Hansson hvilken efter sig lämnat sonen Hans och befanns som följer (6). I boet fanns ett litet sparat kapital i form en silverbägare om 8 lod (105 gr) och tumlare i silver om 2 lod (27 gr), tillsammans värderat till 4 riksdaler och 8 skilling. Tenn, koppar och mässingföremål men, det viktigaste, 2 kor, en kviga och åtta getter och en liten bebygd gård värderad till 40 riksdaler. Många slitsamma dagar, 20 års hårt arbete, spett och flåhacka, har förvandlat svedjemark till odlad åker och sval, tillräcklig i areal för en djurbesättning av både kor och getter – en beundransvärd odlargärning. Dessutom ett eget liten kapital undanstoppat för dåliga tider. En reserv stor nog att ersätta en ko om olyckan var framme.

Tumlare i silver. 6 cm i vidd
3-4 cm hög

Några månader efter bouppteckningen, 23 november 1796, dör också sonen Hans, 19 år, i häftig feber även kallad brännsjuka och ett samlingsnamn för inflammationer med hög feber (7). Malin Ersdotter blir ensam på torpet. Livet går vidare för henne och för byn. Och berättelsen fortsätter....

1 Ljusdals tingslags häradsrätts arkiv, Småprotokoll., SE/HLA/1040051/A II/19 (1861), bildid: A0033964_00021
2 Lysnings- och vigselbok 1732-1830. Ljusdals kyrkoarkiv. SVAR bildid C0031672_00037
3 Ljusdals kyrkoarkiv, Födelse- och dopbok 1732-1810. SVAR bildid C0031668_00048 4 Ljusdals kyrkoarkiv. Husförhörslängd 1781-1790. Sid 216. SVAR bildid C0031620_00237
4 Ljusdals kyrkoarkiv. Husförhörslängd 1781-1790. Sid 216. SVAR bildid C0031620_00237
5 Ljusdals kyrkoarkiv, Död- och begravningsböcker, SE/HLA/1010113/F/2 (1792-1843), bildid: C0031675_00032
6 Ljusdals tingslags häradsrätts arkiv, Bouppteckningar och arvskiften, SE/HLA/1040051/F II/4 (1791-1804), bildid: C0100599_00658
7 Ljusdals kyrkoarkiv, Död- och begravningsböcker, SE/HLA/1010113/F/2 (1792-1843), bildid: C0031675_00035

Den halte skräddare Per Hallberg

2012-10-26T17:18:00.000+02:00

Ett levnadsöde, hämtat ur arkiven, om både brott och straff och ett liv i handikapp handlar detta personporträtt om. Med kyrkans eviga fördömande för ett par snedsteg i ungdomens år levde han, skräddaren Pehr Hallgren, som den 21 december 1886 avled av slag i Störsbäcken, 58 år gammal. Var hans enkla boning i byn låg vet jag dessvärre inte. Och ingen annan heller.

Det uppstår problem när man skall skildra en persons levnadshistoria för drygt hundra år sen. Kvar finns i de flesta fall inga andra minnen än arkivens noteringar, korta och torftiga, om än sanna i den meningen att det var så kyrkan och den med kyrkan sammanflätade staten uppfattade personen. Det blir ett avskalat och från nyanser påvert berättande om man inte samtidigt ser sig omkring i den miljö och det samhälle personen levde. För många handlar släktforskning om att vända blad i kyrkböcker och andra arkivhandlingar för att söka sig bakåt i tiden så långt som möjligt, andra samlar ”kända” person i släktleden. För mig handlar släktforskning om människor. Därför berättar jag om denne halte skäddare som dog i Störsbäcken där ingen längre kommer ihåg var han bodde. Jag är inte släkt med skräddarn även om det visar sig att han korsar mina släktled. Om jag tar arkivens korta anteckningar och ställer dem emot det samhälle Per Hallgren levde i, växer det under hand fram ett fylligt personporträtt. Jag gör många antaganden och tar några friheter men i stort tror jag att denna berättelse är sann.

Pehr föddes 4 maj 1828 i soldattorp i byn Valla på östra stranden av Ljusnan i Färila socken¹. Hans föräldrar var soldaten Pehr Backström och Gölin Persdotter. Han var den äldste i en syskonskara på fem; Marget f 1831, Jonas f 1834, Eric f 1836 och Sven f 1839. Det var trångt i soldatstugan, inte ovanligt. Det året föddes i Färila 66 barn, 33 pojkar och 33 flickor. Barndödligheten var stor. Tre barn överlevde inte förlossningen. 7 pojkar och 5 flickor dog före sin ettårsdag.

Färila socken var glest befolkat på den här tiden. 1830 bodde i socken 2332 personer, 1143 män och 1189 kvinnor. Det var fördelade på 460 hushåll i ett 30-tal byar. 20 hushåll var välbärgade, hvad till deras försörjande erfordras, 417 hushåll hade vad som behövdes för att försörja sig, 23 hushåll var i behov av sockenbornas hjälp. Nästan 50 % av hushållen bestod av mer än 6 personer. Jordbruket dominerade. Nära 90 % av hushållen fick sin försörjning från vad jorden gav, 188 hushåll räknades till bondeståndet, 110 hushåll bodde på torp och nybyggen. I backstugor och inhysta på gårdarna fanns ett 60-tal hushåll. I socknen fanns 37 soldater som vid sitt soldattorp hade sin jordlott för sin försörjning jämte det som soldatsolden gav. Allmänt rådde självförsörjning. Goda skördeår dukade bord, sen vår och tidig nattfrost tömde förråden. (I dag har socknen cirka 3 800 invånare).

Det var fattigt i Pehrs hem, som alla andra soldathem, men mat tror jag det fanns för dagen. Soldaten Pehr Backström redde sig gott som avskedad soldat och blev med tiden bonde i Ljusdals socken.

I det bondesamhälle Pehr växte upp i var man ansedd vuxen så när man ”läst för prästen” och ibland innan dess. En arbetsför person var skyldig att ta anställning om man inte kunde försörja sig på annat sätt, d v s hemma på gården. Det hette att envar må ha ”laga försvar”. Den som inte hade anställning, eller kunde visa att man sökte arbete, kallades ”försvarslös” och kunde förpassas till tvångsarbete. I senare lagstiftning kom det att kallas ”lösdrivare”. Något val fanns det inte för en soldatson. Torpet kunde inte ge försörjning. En drängtjänst väntade.

Pehr fick sin första stadiga drängtjänst hos bonden Anders Wallin i Valla 1844, 16 år gammal. Där stannade han till hösten 1845 då han flyttade hem till soldattorpet i Valla. En ny drängtjänst fick han hos bonden Måns Jonsson i Ytteryg. Där han blev kvar till 1847 då han flyttar till bonden Erik Ersson i Yg. Han börjar nu använda sig av efternamnet Hallgren. Under hösten 1849, 21 år fyllda, förändras hans liv som dräng under den stränga tjänstehjonstadgan². Han ertappas som tjuv, häktas och förs till länsfängelset i Gävle dit han anländer 22 september. I fängelsets förteckning över intagna fångar noteras ”drängen Per Persson Hallgren 21 år gammal född uti Valla by av Färila socken nu i tjänst hos bonden Erik Ersson i Yg, mörklagd och ordinarie längd. För första resan stöld utan inbrott häktad av länsmannen i Färila socken”³.

Den 3 oktober blev han återförd till Ljusdal för att inför häradsrätten rannsakas för sitt brott; stöld utan inbrott till ett värde av 18 riksdaler. Häradsrättens utslag blev böter 54 riksdaler och 10 skilling för första resan stöld. I brist på pengar förvandlades straffet till 15 dagars fängelse på vatten och bröd samt uppenbar kyrkoplikt. Brottet var inte bara straffbart enligt statens lagar utan också en förseelse sedd ifrån kyrkan. Pehr saknade pengar, förklarade sig nöjd med domen och återfördes till länsfängelset. Den 16 oktober påbörjade han sitt vatten- och brödstraff som avslutades 30 oktober. ”Hallgren avbidar kyrkopliktens undergörande” till 4 november då han inför församlingen i kyrkan i Gävle fullgör ”uppenbar” kyrkoplikt⁴. D v s att han under högmässan, inför församlingen, gick upp på pliktpallen, erkände sin skuld och betygade sin ånger. Med en viss lättnad för Pehr vill jag påstå. Här var det ingen som kände honom. Han slapp känna skam inför sockenbor hemma i Färila och dra ytterligare vanära över sina närmaste. Den 5 november fick han lämna länsfängelset, frihetsberövad under 44 dagar för ett straff; 15 dagar vatten och bröd.

Väl hemma på torpet i Valla, utsatt för allt skvaller i socknen, deltar han i husförhör och prästen noterar för första gången ”poenas furti luit” , ett”kainsmärke” som Pehr får bära i återstoden av sitt liv. Diskret på latin visserligen, endast för lärde man, men en ständig påminnelse om det brott han begått. Kyrkan, med sitt behov av kontroll över församlingsborna, såg till att hans kainsmärke – sonat straff för stöld - följde honom livet ut även när han flyttar till annan församling. Androm till varnagel.

Det blev inga fler drängtjänster för Pehr. Brottet var sonat på länsfängelset och i kyrkan men ute i byarna var han fortfarande en dömd man. Han vistades i hemmet, utan arbete och inkomst. Under våren 1950 ertappades han på nytt vid ett inbrott. Den 9 maj blev Pehr, ordinär växt med ovalt ansike, mörkt hår och grå ögon, av länsam J O Pira förd till länsfängelset i Gävle för avbida rannsakning för andra resan stöld. Den 30 maj hämtades han för att inför häradsrätten i Ljusdal den 1 juni stå till svars för sina gärningar. Den 3 juni återkom han till fängelset dömd till ansvar för andra resan stöld och första resan inbrott. Pehr hade även denna gång förklarat sig nöjd med domen.

Först den 2 juli kom rättens utslag till länsfängelset som noterade att Pehr blivit dömd att för 2:a resan stöld till ett värde av två riksdaler samt för 1:a resan inbrott straffas med 14 dagar fängelse vid vatten och bröd samt utfå uppenbar kyrkoplikt. Först den 3 juli påbörjades bröd- och vattenstraffet som pågick till 16 juli. Söndagen den 21 juli utstod han den uppenbara kyrkoplikten i Gävle kyrka. Och fick samma dag lämna fängelset. Denna gång blev det 72 dagar i fängsligt förvar.

Väl hemma på torpet i Valla blev under hösten dags för husförhör och prästen upprepar sin återkommande anteckningen, denna gång med tillägget bisi betydelsen sonat straff för stöld två gånger. Pehrs far lämnar sin soldattjänst 1851 men familjen bor kvar på torpet. Någon drängtjänst får inte Pehr. I vart fall finns inga spår i husförhörsboken. Bland sockenbor är han ”tjuven”. Men nånting händer från 1851 till 1854. Pehr uppges vistas i Ådalen och samtidigt antecknas att han är ”ofärdig”. Han har benprotes eller som det antecknas senare i en husförsbok han ”går på träben”. Vad kan ha hänt? Olycka, kanske. I vart fall måste det ha skett efter 1850. I länsfängelsets personbeskrivning nämns inget handikapp. Det borde det ha gjort.

Pehr vistas i ett par år i Ådalen. Det är möjligt att han här fick sin benprotes av trä och kanske någon form av utbildningen till skräddare.

1856 är Pehr åter i hemmet i Valla. Ingen drängtjänst väntade en ung man med träben än mindre med hans förflutna. 1859 flyttar han till Sillerbo i Ljusdals s:n. Han tar ut flyttningsintyg i april. Där noterar prästen det ständiga poenas furti luit, bis. Ja, var det där ordet bis skulle infogas var det delade meningar inom ortens prästerskap. Ibland blir det före ordet luit, ibland efter. Flyttningsbetyg kallades i dagligt tal för ”prästbetyg”. Och inflyttade personer fick i inflyttningsboken sitt betyg infogat under kolumnen frejd, med det normala vitsorden god, välfrägd, artig, ärlig, eller anständig; en källa till makt för präster och arbetsgivare. Men för Pehrs del blev det i Ljusdals församlings inflyttningsbok det året ”tjuv”⁵. Tänk, det har gått nästan 9 år sedan han avtjänade sitt straff; 14 dagar på vatten och bröd med kyrkoplikt.

Samma år flyttar också föräldrarna till Ljusdals församling och bosätter sig på en gård under Sillerbo no 4 i den lilla byn Stömmarn. Gården som har ett skattetal om 1 öres 6 penningland jord och skog köper de den 22 januari av bonden Anders Larsson på hemmanet Sillerbo no 4 för 1 570 riksdaler riksmynt. Här återsamlas syskonen Eric, Sven och Marget. Deras bror Jonas är död sedan 1847. Pehr vistas i Sillerbo ensam i eget hushåll. Det är troligt att han nu livnär sig som skräddare även om det inte framgår i husförhörsboken. Han kallas soldatsonen. I brist på dagens personnummer var det viktigt att utöver födelseår och -datum skilja personer åt genom stånd, ämbete, yrke eller näringsfång – förhörsbokens första kolumn. Om inte. fick man presentera dem som backstugusittare, inhysesman eller fattighjon. Kompletterat med lyten; svagsint, blind, dövstum - eller i Pehrs fall ofärdig. Varför får inte Pehr kallas skräddare, kan man fråga sig. Ja, det kan vara en eftersläpning från den tid då sockenstämman utsåg sockenskräddare, en stadga som ändrades 1846. I socknen fanns den här tiden åtta skräddare hos vilka ett öppet och fritt val av skräddaryrket inte hos alla välkomnades. Tradition har makt.

Brodern Eric övertar gården Stömmarn 1862 mot bl a födoråd till föräldrarna Pehr och Gölin. 1904 säljer han gården till en familj Wallberg från Föne. Wallgrens dotter Anna blir den som genom arv övertar Stömmarn 1918 och bildar familj med min farbror Gottfrid Johansson. De får fyra barn, mina kusiner Eric, Karl, Vide och Helen. Men det är, som Kipling skulle sagt, en annan historia.

Pehrs bror Sven flyttar 1866 ill Letsbo och gifter sig med Karin Jonsdotter, min mormors syster och de nygifta paret övertar gården Brasens. Det blev inget långvarigt äktenskap. Efter varnad för oenighet i äktenskap, enligt prästen anteckningar i husförhörsboken, går de skilda vägar och lever åtskilda resten av sina liv utan att ta ut skilsmässa.

Pehr vistas i Finneby några år men flyttar hösten 1873 till Letsbo och bosätter sannolikt i redan då i Störsbäcken. Här blir han nu skräddare även i kyrkans mening och har eget hushåll. Var i Störsbäcken han bosätter är en obesvarad fråga. Men det borde varit nära den mark och torpstuga som låg under gårdens Brasens. Dit flyttar min mormor och morfar, Nils Persson Lillman och Märta Jonsdotter, när de gifter sig 1876 och som de köper ut från stamhemmanet 1881.

Pehr var 45 år när han bosatte sig i Störsbäcken och blev något av bygdens byskräddare. Av allt att döma var det behovet av vadmalskläder han svarade för. Finkläder, i mån det fanns behov, överläts nog till andra skräddare nere på socknen. Några dagar före jul, den 21 december, 1866 dör han akut i hjärtinfarkt⁶ – i slag skriver man i dödsattesten. 58 år 8 månader och 16 dgr.

Några dagar efter nyåret förättas bouppteckning i hans hem. Närvarande var hans syskon Eric, Sven och Margareta och boets tillgångar och skulder antecknades och värderades. Så mycket av värde fanns det inte i hemmet utöver en mindre stugubyggnad, oinredd som värderades till 200 kr. I övrigt personliga tillhörigheter som en bössa, ett fickur, två par glasögon, i möbler en kökskänk, ett par stolar, ett par kistor, husgeråd, sängkläder, några rockar och byxor, allt till någon kronas värde. Från sitt skrädderi efterlämnade han en symaskin värd 40 kr, 5 alnar vadmal av något högre kvalite och 3,5 aln av något lägre, tygstycken och bolsterväv, 26 trådrullar, diverse knappar. Allt värderades till 900 kr. Men Pehr hade också skulder. Sven Norell i Letsbo var han skyldig 101 kr 31 öre samt 3 kr i ränta mot revers och en del handlån från andra personer i byarna ner till 1 kr. Men fordringar då? Betalade alla kontant tro, eller var det så enkelt att Pehr inte hade gjort några anteckningar. Och vem ville påminna? Efter avdrag för begravningskostnader blev behållning 430 kr⁷.

Ett liv var tillända under en tid då själva statskicket förutsatte att lagen och kyrkan följdes åt. Kyrkans ställning som gammal och vördnadsbjudande institution uppfattades stå över allt. Vad den enskilde eventuellt tyckte och tänkte vad rätt och riktigt var, fick vika för kyrkan. Var det en betydelselös handling att på pliktpall erkänna sin skuld, betyga sin ånger och utlova bot och bättring? För både brottsling och präst? Skam och vanära följde den med till evigheten?

Pehr begravdes i Ljusdals kyrka den 2 januari 1887. Sin grav fick han på gamla kyrkogården.

1 Färila kyrkoarkiv, Födelse- och dopböcker, SE/HLA/1010041/C/3 (1779-1861), bildid: C0030805_00167

2 En samling bestämmelser som reglerade förhållandet mellan husbondsfolk och tjänstehjon. Denna kungligt nådiga legostadga, från 23 november 1833 ,ansågs så viktigt menigheten att två gångar om året, i mars och september, kungjordes från predikostolarna i landets kyrkor.

3 Samling av fångförteckningar för Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens respektive län, Gävleborgs län, SE/HLA/1160029/1/19 (1849), bildid: A0032018_00201

4 Det fanns två olika kyrkoplikter, den uppenbara och den enskilda. Den uppenbara skedde inför församlingen medan den enskilda förrättades i sakristian tillsammans med präst och utvalda sockenbor.

5 Ljusdals kyrkoarkiv, In- och utflyttningslängder, SE/HLA/1010113/B I/2 (1796-1860), bildid: C0031666_00090

6 Ljusdals kyrkoarkiv, Död- och begravningsböcker, SE/HLA/1010113/F/3 (1862-1887), bildid: A0014522_00132

7 Ljusdals tingslags häradsrätts arkiv, Bouppteckningar och arvskiften, SE/HLA/1040051/F II/18 (1885-1887), bildid: A0034015_00407

”Mångses” - utvandrarnas gård

2012-05-08T21:16:00.000+02:00

Utvandringen till Nordamerika har satt sina spår hos många släkten i byarna i Ljusdals socken. Det vittnar kyrkans utflyttningsböcker om. Men jag kan inte erinra mig att vi i Störsbäcken talade så mycket om ”amerikasläktingar” och ”amerikabrev”. Jag kan inte erinra mig att vi någon gång hade besök i byn av en ”svensk-amerikanare”. Några brev därifrån förekom inte alls. Det vet jag ganska säkert eftersom posten, innan lantbrevbäraren kom till byn, alltid passerade vårt kök. Ett amerikabrev med frimärken skulle säkert ha uppmärksammats av en frimärkssamlande och nyfiken grabb. Ändå var det två gårdar i byn som ”drabbades” av amerikafeber. Grannen Karl Westerlunds far, Anders, utvandrade 1906 till Kanada och hörde så vitt jag vet inte av sig. Men den största utvandringen, den svarade gården ”Mångses” för, där drabbades en hel familj av febern och några decennier senare Måns Anderssons och Sigrid Olofssons söner Olof och Anders.

Mångses, byns största gård, var buland (bodeland) till hemmanet Hamre no 1, nere på socknen. Vid storskiftet i Västra Fjärdingen åren 1777-1788 redovisas inte hemmanet Hamre no 1 något buland i Störsbäcken. Markerna efter bäcken ner till Letsjön och som kallades för Störsbäcken, redovisades överhuvudtaget inte som jordbruksmark i lantmäteriets handlingar frånsett ängsmarken längst efter bäcken närmast sjön Letsjön som kallades Letsboänget. Först vid laga skifte 1843-1851 dokumenteras såväl Mångses, som byns övriga gårdar, i kartor och i handlingarna. Vi vet alltså inte närmare när Hamre no 1 etablerade ett buland i byn och på vilka grunder. Men borde alltså skett kring sekelskiftet 1800.

Femton år efter att laga skiftet vunnit laga kraft får gården sin permanent boende familj. Olof Jonsson, även kallad Lönn-Olle och hans hustru Karin Nilsdotter köper gården i januari 1865. Säljare är dåvarande ägaren till Hamre no 1, bonden Jon Larsson och hans hustru Gölin Jonsdotter. Följande köpebrev skrevs:

”Härigenom upplåta och försälja vi, Jon Larsson och hustru Gölin Jonsdotter i Hamre no 1 till bonden Olof Jonsson och hans hustru Karin Nilsdotter i Hedsta, vårt ägande Bodeland i Störsbäcken utgörande i widd 21 tunnland 29 ½ kappland nybruksjord uppskattade till 6 tunnland 9,164 kappland eller jord för 1 öres 18 penningland skatt mot en överenskommen och betingad summa stor Tre tusen (3000) Riksdaler Riksmynt. Med på köpet följer all den åbyggnad som finnes i Bodelandet, all hvad i dessa åbyggnader finnes väggfast. Köparen erhåller ingen andel i den försålda Wallskogen å Prestskogen hvarest den på 1 öres 18 penningland belöpande andelen i hemmanets hemskog tages först den skogstrakt som är belägen mellan Bodelandet och Fogelungsmyran österut och fyllnad av samma skifte ifrån tvärlinien västerut. Mulbete för de kreatur, som på den försålda jorden kunna vinterfödas, erhåller å Prestskogen hvarest köparen äfven hafva rättighet taga wedbrand, stängselvirke och nödigt Byggnadsvirke för behovet vid Vallen. Köpeskillingen skall erläggas den 1sta instundande Maj och skulle något af densamma då blifva återstående skall derför laga ränta erläggas. Tillträde sker den 4 mars detta år och bör den, för sålda, skatten från säljarens hemman utbrytas och blifva särskild rök. Kostnaden för lagfarten skall af köparen ensamt betalas.

På ofvanstående grunder och villkor avhända vi oss Bodelandet Störsbäcken eller 1 öre 18 penningland af vårt egande hemman Hamre no 1 och tillegne det Olof Jonsson och hans hustru Karin Nilsdotter i Hedsta hvilka ega utan vårt vidare hörande hos Häradsrätten söka och erhålla fasta å den försålda hemmanslotten. Att sålunda är öfverkommet och afhandlat styrkes med våra namns undersättande i vittnens närvaro. Ljusdal den 9 januari 1865 Jon (bom) Larsson no 1 i Hamre, hustru Gölin Jonsdotter i – do – Säljare. Olof (bom) Jonsson i Hedsta Köpare. Vittne Carl Er. Wallberg E. M. Lindh.1

Olof Jonsson var född den 20 april 1822 (2). Hans föräldrar var fjärdingstorparen (3) i Oppli, Jon Olofsson och Sigrid Jonsdotter. Föräldrarna, som tjänade som dräng och piga på Prästgården innan de gifte sig, hade som nygifta flyttat till torpet i Oppli 1820. Olofs farfar var soldaten Olof Lönn i Björnbäcken därav namnet Lönn-Olle.

Hustrun Carin Nilsdotter var född den 3 juli 1824 och dotter till soldaten Nils Plat (eller Plit) och Anna Olofsdotter i Råggärde (4).

1828 lämnar Jon och Sigrid Oppli för att bli landbond (arrendator) på Utigården i Letsbo, ett hemman om 6 öres 17 penningland. Som jag tidigare berättat i min skildring av gården Brasens historia dör ägarna till Utigården, Per Ericsson och Sigrid Larsdotter, det året. Sigrid i februari och Per i oktober. Deras ende son Erik, tio år, tas om hand av morföräldrarna i Måga. Utigården arrenderas ut men Erik återkommer i vuxen ålder som bonde.

1837-38 flyttar Jonas och Sigrid till grannbyn Hedsta. De köper hemmanet Hedsta no 4. Köpet föregås av en tragisk händelse. Den tidigare ägaren, Johan Dahlman, faller den 7 november 1836 utför en trappgång och avlider, 40 år gammal (5). Familjen splittras och gården blir till salu. Arrendatorn på Utigården i Letsbo, Jon Olofsson och Sigrid Jonsdotter köper den och blir självägande bonde.

När Olof Jonsson och Karin Nilsdotter gifter den 14 april 1850 noteras Olof som bondson i Hedsta och Karin som piga i samma by (6). De får barnen Jonas, f 1851, Olof f 1855 och Nils f 1857. 10 oktober 1853 köper sonen Olof föräldrahemmet i Hedsta med födoråd till föräldrarna under deras återstående levnad.

Med 1840-talet tränger nya idéer in i landet; om personlig frihet och drömmar om ett bättre liv. Allt fler upplever en trångsynt och överallt närvarande statskyrka. Allt fler ser i en ökad befolkning en snävare bas för sin försörjning. Allt fler skall leva på en åkerjord, som genom arvskiften och uppköp delas i allt mindre tegar. Blickar och drömmar riktas västerut. 1849 beger sig de första sockenborna till framtidslandet Amerika. Snabbt spreds den sig; drömmen om det förlovade landet. Den första gruppen från Ljusdals socken lämnade 1849. Den bestod av 27 personer, män och kvinnor, barn inräknade. De lämnade sina hem för ett fjärran land där orörd, bördig jord låg och väntade.

Den första gruppen följdes av flera. Under de sex åren från 1849 till 1855 utvandrade sammanlagt 191 personer, vuxna och barn, från socknen, 108 män och 83 kvinnor. Därefter blev det några års uppehåll fram till 1865 då en ny ”amerikafeber” spreds i byarna. Kanske var det nu ”amerikabreven” mer frekventa började komma till byarna. Släkt, vänner och tidigare grannar hade rotat sig i sitt nya hemland och i brev kunde berätta om sitt nya liv med till synes oändliga möjligheter. Det tände hopp i stugorna. Samtalen kring köksbordet i skymningstimmen började åter röra sig kring Amerika. Det späddes på av allt strängare vinterkyla och kalla somrar som inleddes under 60-talet. De usla skördarna kulminerade åren 1867-1869 då svälten stod för dörren i många hem från Värmland i söder till norra delarna av landet.

I socknen planerades åter för uppbrott och utvandring. Även hos makarna Olof Jonsson och Karin Nilsdotter närdes en önskan om en ljusare framtid. 1865, den 16 februari, säljer makarna sitt hemman till nybyggarparet Per Olofsson och Stina Persdotter i Huskasnäs för 7 000 riksdaler riksmynt med tillträde den 14 mars året därpå. I köpet ingår det födoråd som skrevs in i köpehandlingen 1853 för föräldrarna, Jon Olofsson och Sigrid Jonsdotter (7), mycket noggrant preciserat med tanke på vad som planerades.

Av köpesumman skulle 800 Riksdaler innestå hos köparen räntefritt fram till att föräldrarna fann för gott att begära dem utbetalda. Köparen fick också förbinda sig att ge skjuts till och från kyrkan och andra nödig ärenden, att de i sin bostad i södra byggningenfå ved och värme i två rum och i övrigt få nödiga slitkläder, föda och god omvårdnad. Om föräldrarna i framtiden inte fann sig nöjda med att dela ”brödlag” med köpare skulle det stå dem fritt att begära ersättning för sitt födoråd värderad av godemän.

”Födarådshjonet” på gården, soldatänkan Karin Jonsdotter skulle ha årligen en halv tunna korn och ett lisspund skäktat lin enligt undantagsvillkoren från 1853. Vid hennes död skulle detta tillfalla föräldrarna.

Det är uppenbart att sonen sökte försäkra sig om sina föräldrars framtida försörjning. En månad tidigare samma år hade makarna Olof Jonsson och Karin Nilsdotter köpt Hamre no 1:s buland i Störsbäcken enligt de kontrakt som inledde denna text.

Men åren i Störsbäcken blev inte många. De säljer gården till torparparet Måns Andersson och Karin Olofsdotter i Hedsta den 25 november 1867 och i den 6 juni året därpå tar de ut flyttningsattester för emigration till Nordamerika för hela familjen. Samma dag tar även familjens piga Kjerstin Svensdotter ut flyttningsattest för emigration liksom husmannen Jon Andersson och hans son Anders samt ”soldaten Stångs dotter Kjerstin Henriksdotter”, samtliga från Hedsta.(8)

För Olof Jonsson blir det ingen amerikaresa. Han dör 9 juni några dagar efter besöket i prästgården och begravs på Ljusdals kyrkogård den 14.(9) Men änkan Karin med sönerna Jonas 17 år, Olof 13 och Nils 11 ger sig av när maken väl är begravd. Dödsfallet anmäls i laga ordning av prästämbetet till häradsrätten genom pastor Carl Oscar Roos i förteckningen över dödsfall andra halvåret 1868:

f bonden Olof Jonsson i Hedsta (s 1 i Hamre) 9 juni 46 år 1 månad "efterl. enkan Karin Nilsdotter samt sönerna Jonas f 1851, Olof f 1855 och Nils f 1857” (allesammans i N. Amerika)10

men någon bouppteckning återfinns inte i handlingar.

Medresenären Jon Andersson får några år senare över sin familj, hustrun Kerstin Andersdotter f 1815, tvillingarna Kerstin och Anna f 1849, Brita f 1855 och Jonas f 1858. Flyttningsattest tar de ut 1871.

Under perioden 1866 till 1870 utvandrade från Ljusdals socken 246 personer, män kvinnor och barn, 137 män och 109 kvinnor. En amerikabiljett kostade på den tiden cirka 175 riksdaler riksmynt. En ko kostade mellan 50-90 riksdaler vilket säger något om de uppoffringar som krävdes för att ta båten över Atlanten. Det är svårt att förvandla utgiften till dagens penningvärde. Kontanta pengar var en bristvara på den här tiden. Men det rör sig omkring 10000 kronor per biljett. Mycket pengar för en familj. Det krävdes att man ”sålde sina hemman” som man sjunger i dalavisan.

Hur gick det då för Olofs föräldrar och deras födoråd? Ja, det är möjligt att det blev godemän som fick bedöma värdet av födorådet enligt avtalet för gamle bonden Jonas Olofsson och Sigrid Jonsdotter flyttar till sin dotter Karin som, tillsammans med sin make Per Persson, äger hemmanet Hedsta no 2. Det berättar husförhörsboken för åren 1866-1871.

Torparen Måns Andersson i Hedsta övertar gården i Störsbäcken vänder sig till häradsdomaren Sven Johansson i Sörkämsta för att i tingsrätten anhålla om uppbud och lagfart med följande avhandling:

Härmed upplåter och försäljer jag Olof Jonsson med min hustrus Karin Nilsdotters goda råd och samtycke till torparen Måns Andersson och hans hustru Sigrid Olofsdotter i Hedsta det mig och min hustru genom afhandling af den 9 januari 1865 oss tillhandlade och nu sedemera från hemmanet No 1 i Hamre afsöndrade Ett öres 18 penningland beläget i Störsbäcken samt dertill hörande skog och mulbete enligt efterbifogade åtkomsthandligars innehåll samt på jorden och därtill hörande uppförda åbyggnader för en af oss emellan öfverskommen och betingad köpesumma stor Ett tusende fem hundra /1 500/ Riksdaler riksmynt vilken köpesumma skall af köparen till oss erlägga till den 14 mars nästkommande år, då äfven tillträdet sker för Köparen.

På ofvanstående grunder och villkor afhänder vi oss och våra arfvingar berörda 1 öres 18 penningland i Störsbäcken och tillägnar det bemälde Måns Andersson och Sigrid Olofsdotter samt deras arvingar att vid den 14 mars nästkommande år tillträda samt everderligen bruka och besitta och utan vårt vidare hörande hos Wällofvlige Häradsrätten söka fasta å den omnämnda hemmanslotten och till yttermera visso hafva vi detta köpebrev egenhändigt undertecknat i tillkallade vittnens närvaro som skedde Ljusdal och Letsbo den 25 november 1867. Bonden Olof /bom/ Jonsson, hustru Karin /bom/ Nilsdotter i Störsbäcken säljare Måns Andersson hustru Sigrid Olofsdotter, köpare. Wittnen L J Hallgren i Letsbo. Torparen J Olofsson i Hedsta.11

Måns Andersson var född i Hedsta 1841 och son till torparen Anders Månsson och Anna Mickelsdotter. Hans farfar och farmor Måns Andersson och Margta Svensdotter var båda födda i Haverö i Medelpad och flyttade till Hedsta 1827 med sina fem barn.

Sigrid Olofsdotter var född 1843 och dotter till bonden Olof Zackrisson och Anna Olofsdotter i Heden. Måns och Sigrid gifte sig den 22 oktober 1867 några månader innan de flyttade till Störsbäcken. De får fyra söner och en dotter. Anders f 1868, Olof f 1873, Magnus f 1877, Zakarias f 1879 och Anna Margareta f 1883. Magnus blev bonde i Hedsta och Zacharias den som övertog gården.

Sonen Olof blev näste utvandrare från Mångses. Den 4 april 1903 tar han ut flyttningsattest för emigration till Nordamerika. Den 24 april avreser han med ångfartyget Romeo som via Hull i England går vidare mot bestämmelseorten Winnipeg i Kanada, även kallad "Porten mot väst". Anders, bosatte i Nore, med hustrun Emfrid samt barnen Sigrid f 1904 och John f 1908 följde efter 1912. De avreste den 15 april med ångfartygen Novo via Hull mot bestämmelseorten Winnipeg. Det berättas att bröderna inte bosatte sig särskilt nära varandra i det vidsträckta landet och hade ringa kontakt under sina levnadsår.

Sonen Zakarias, eller Zakris enligt bymålet, och dottern Anna blir syskonen som stannar på gården. Zakarias gifter sig 7 maj 1905 med Brita Söderberg, dotter till Johan Månsson Söderberg och Märtha Eriksdotter i Letsberg. De får barnen Sigrid Margareta f 1905, Johan Magnus f 1906, Edvard Zakarias f 1910 och Olof Sixten f 1918. Systern Anna förblev ogift.

Måns Andersson dör 6 november 1917 i Paralysis agitans, enligt attesten, vilket är Parkisons sjukdom. Han blev 76 år. Några år tidigare, den 7 december 1914, hade hustrun Sigrid Olofsdotter avlidit i kräfta (cancer). Zakris köper ut hemmanet från sina syskon enligt köpebrev den 22 december 1912.

Zakarias Månsson dog 13 november 1924. I magkatarr, cancer oesophagi, d v s cancer i matstrupen, skriver den legendariske provinsialläkaren dr Zeidlitz, vars namn nämndes med aktning i byarna och var svårt att uttala för en grabb i småskolan med talsvårigheter. Efter arvskiftet, 22 juni 1925, tog änkan Brita över hälften av gården och barnen vardera en åttondel, arealen var 1 öres och 18 penningland.

Johan Magnus Zakrisson köpte gården "Lunds" enligt köpebrev 11 sept 1937 av Lars Lund som några månader tidigare ärvt sin avlidne bror Johan. Ägorna brukades tillsammans med ”Mångses” ägor. Enligt fastighetsboken ärvdes ”Lunds”, efter Johans död, av syskonen. Mangårdsbyggnaden i Lunds flyttades till Måga och den gamla torpbyggnaden med sammanbyggd lagård och fårhus hyrdes ut till Gustaf Strömberg, byns korgmakare. Den stugan är också riven och flyttad.

När jag lämnade byn bodde i ”Mångses” änkan Brita, Zakris syster Anna, Sigrid, Johan och Edvard. Av syskonen var det bara Sixten som blev gift och lämnade gården. Gården har nu nya ägare.

Som alla förstår härleds namnet på gården från ägaren Måns Andersson. Men varför ”Mångses” undrar kanske någon, varför inte ”Månses”, som åtminstone följer någon regel i rättstavning? Men på bymål heter gården ”Mångses” och kan också enkelt förklaras. När t ex Måns köper Lunds tillsammans med Per Persson i Rotens på 1870-talet, för att efter ett år sälja till Lars Henriksson Lund, står det ”Mångs Andersson” i köpeavtalet. Måns blev på den tiden Mångs i tal och skrivaren av avtalet stavade namnet som han tyckte det uttalades på bymål. Rättstavningsregler kom senare in i bilden.

(Uppdaterad 2012-09-21)

1Ljusdals tingslags häradsrätts arkiv, Småprotokoll., SE/HLA/1040051/A II/23 (1865), bildid: A0033968_00524

2Ljusdals kyrkoarkiv, Födelse- och dopböcker, SE/HLA/1010113/C I/3 (1811-1854), bildid: C0031669_00064

3Torpet klassas i husförhörslängden för ”fjärdingstorp” med vilket menas ett torp där torpare betalade en del av bondens utskylderna till kronan, ofta en ¼ av vad bonden betalade , därav namnet, men det förekom också 1/8, 1/16 etc.

4Ljusdals kyrkoarkiv, Födelse- och dopböcker, SE/HLA/1010113/C I/3 (1811-1854), bildid: C0031669_00077

5Ljusdals kyrkoarkiv, Död- och begravningsböcker, SE/HLA/1010113/F/2 (1792-1843), bildid: C0031675_00219

6Ljusdals kyrkoarkiv, Lysnings- och vigselböcker, SE/HLA/1010113/E I/2 (1831-1861), bildid: C0031673_00044

7Ljusdals tingslags häradsrätts arkiv, Småprotokoll., SE/HLA/1040051/A II/23 (1865), bildid: A0033968_00522

8Ljusdals kyrkoarkiv, In- och utflyttningslängder, SE/HLA/1010113/B I/3 (1861-1887), bildid: A0013826_00027

9 Ljusdals kyrkoarkiv, Död- och begravningsböcker, SE/HLA/1010113/F/3 (1862-1887), bildid: A0014522_00033

10 Ljusdals tingslags häradsrätts arkiv, Bouppteckningar och arvskiften, SE/HLA/1040051/F II/14a

(1867-1869), bildid: A0033102_00243

11Ljusdals tingslags häradsrätts arkiv, Småprotokoll, SE/HLA/1040051/A II/25 (1867), bildid: A0033970_00400

Några ord om en klassisk efterrätt

2011-12-31T13:34:00.000+01:00

I går kväll såg jag TV-programmet ”På spåret” och jag fick lära mig att i staden Sheffield i England äter man en klassisk efterrätt som de kallar ”Clotted creme”. Jag blir inte förvånad om den rätten återfinns på den svenska restaurangmenyn inom kort. Med det engelska namnet, naturligtvis. Så måste vara här i landet annars går ingenting inte att sälja. Men låt inte lura er. I Sverige har vi ätit den rätten i urminnes tider. Men här heter den ”Flöte”.

När var liten grabb med mycket spring i benen tvingades jag ibland att stå inne i mjölkkammar´n och dra smörkärnan. Som ”lön” fick jag ta ett par skedar av den krämiga massa som uppstår strax före vasslan och smöret skiljs åt av smörkärnans centrifugalkraft. Det var gott!

Till alla läsare av denna blogg:

ETT GOTT NYTT ÅR!

Lavens

2011-12-29T11:05:00.001+01:00

Berättelse om ung, bråd död

Om gården Lavens, i min hemby Störsbäcken, kan jag välja en tragisk ingång - om ung, bråd död - då den yngsta flickan på gården, sjuåriga Tekla Olivia, en septemberdag 1900 kom för nära en brasa på gårdstomten. Hennes kläder fattade eld och hon blir så svårt att det för henne till jords. Den 24 september dör hon på Hudiksvall lasarett.

Eller så kan jag välja måndagen den 23 november 1857 då Lars Persson och Margta Persdotter köper, på en tid av 50 år, en nyodlingslägenhet av ägarna till skattehemmanet Hamre nr 1, makarna Jon Larsson och Gölin Jonsdotter.

Men låt mig börja som vanligt i kronologisk ordning. Till den sorgliga händelsen 43 år senare får jag återkomma så långt den nu kan förtäljas i avsaknad av berättare. Marken som Lars Persson och Margta Persdotter köper är en del av Hamre hemmanets bodeland (buland), Mångses, i Störsbäcken och i vidd innehållande från nordöstra hörnet till nordvästra 88 famnar därifrån till sydvästra 140 famnar, i öster 45 famnar samt därfrån i en mindre böjning till förstnämnda stället 141 famnar1. Om köpet får vi veta av häradsrättens protokoll från den 10 oktober 1867, § 33, där säljarna, genom den ständigt närvarande häradsdomaren Sven Johansson i Sörskämsta, anhåller om förnyelse av en inteckning från den 14 maj 1858, vilket häradsrätten fann skäligt bevilja och förlänga2.

I avsaknad av köpehandling vet jag inte vad Lars och Margta betalade för marken och inte heller om det fanns några åbyggnader på plats. Men mycket talar emot. På kartan från laga skiftet 1843-1851 är inte området markerat som odlingsmark. Möjligt att den kan ha betraktats som betesmark och därför utelämnats i ägobeskrivningen. På goda grunderna kan vi anta att Lars och Margta var de som byggde både stuga, ladugård och stall. Och dessutom en imponerande stenkällare.

Lars överlevde sin hustru i många år och levde ensam på torpet. Han tycks ha blivit något av ett original och kom att kallas för Lavagubben. Om honom gick det en del historier.

Vem var då Lars Persson. Han var född 8 juni 18243. Hans föräldrar var soldaten Pehr Holm, f 1782, och Olava Östendotter, f 1785, i Ede (Tallåsen). Han hade två systrar, Brita f 1821 och Ella, f 1826. Familjen bosatte sig i Sandvik där den gamla soldaten Pehr Holm dog 1834 i lungsot (tbc), en sjukdom som förföljde Lars i hans liv. I husförhörslängder antecknas han somlungsiktig, d v s bära anlag av lungsot (tbc). Soldatänkan Olava fick resten av sitt liv leva som fattighjon. Hennes barn lämnade efterhand hemmet för tjänst på gårdarna. Lars blev för sin del dräng i bl a Vattuvalla, Skräkle, Störsbäcken (hos Rotens) och slutligen hos Jon Larsson och Gölin Jonsdotter på Hamre no 1 av vilka han senare köpte marken i Störsbäcken.

Lars gifter sig 30 oktober 1853 med torpardottern Margareta (Margta) Pehrsdotter. Hon var född i Högs församling utanför Hudiksvall 24 februari 1825, döpt till Margta. Hennes föräldrar var Pehr Persson och Kerstin Larsdotter. Margareta hade två yngre systrar, Katarina f 1827 och Kerstin f 1829. Familjen flyttade under 1830 till ett torp under hemmanet Rångstra no 6, beläget i Oppli, exakt var vet jag inte. Köpebrevet skrevs 5 januari. Där bosatte sig de nygifta paret Lars och Margareta. Men det blev det trångt i stugan. Margta syster Kerstin gifte sig med Jon Persson och bosatte sig också i hemmet. Dessutom får Lars och Margta sitt första barn, Kerstin f 1855. Det blir Margtas syster Kerstin och hennes make Jon som stannar hos de gamla på torpet i Oppli. Makarna Lars och Margta bryter upp och startar nytt i Störsbäcken.

De får fyra barn; Kerstin f 1855, Per f 1857, Lars f 1859 och Johan f 1861. Margta Persdotterdör 8 jan 1876 i håll och styng, 50 år och Lars blir ensam i Lavens. Sonen Johan blir den siste av barnen som lämnar hemmet, 1876.

Kerstin bildar familj i Sjöbo med Per Jansson. De får två barn, Brita f 1886 och Lars Johan f 1889. Per blir arrendator i Hovra, Färila, gift med Anna Sofia Nyström f 1858. Anna Sofia har en dotter när de gifter sig, Anna Mathilda Sofia f 1880. Tillsammans får de fem barn, Lars Viktor f 1887, Olga Margareta f 1892, Per Tyko Anders f 1895, Jenny Kristina f 1898 och Tekla Olivia f 1900. Johan blir soldat och tar namnet Sköld och gifter sig med Maria Svensdotter f 1843. De bosätter sig i Wij och får två barn, Lars Olof f 1885 och Margareta Kristina f 1887. Lars tjänar som dräng på Heden men emigrerar på 1883 till Nordamerika 1883. (26 maj)

Lavens var köpt på en tid av 50 år. Den 31 oktober 1893 skriver Lars Persson en ny köpehandling med de nya ägarna till hemmanet Hamre no 1, makarna Jon och Karin Jonsson:

Till Lars Persson i Störsbäcken upplåter och försäljer undertecknade på everderlig tid af vårt hemman Hamre nr 1, 5 öresland, så kallade Sörpåsveden beleget i Störsbäcken mellan Måns Anderssons sub 1 å Hamres skogskiften af Fogelungsmyran i areal inrösningsjord 0,2114 hektar, avsöndringsjord 7,7835 hektar för en köpesumma av 500 kr som erlägges den 1 februari 1894. Skatte för legenheten skall köparen årligen utbetala till hemmansåbon Tre kronor och femtio öre vid uppbördsstämman4.

Uttrycket Sörpåsveden förvånar. Var kommer det ifrån? I det nya köpekontraktet ingår också inrösningsjord väster om vägen till Backarvall. Och varför kommer gården att kallas Lavens?. Det är för mig obekant.

Lars Persson lever ensam i 27 år. Från tidigare ungdomsår hängde hotet från lungsoten över honom men när han lämnar det jordiska den 5 augusti 1903 är det åldern, 79 år, som leder till döden enligt anteckningen i dödboken.5

Efter arvskiftet söker arvingarna Per Larsson, Lars Larsson, Kerstin Larsdotter och Johan Skölds båda barn - Lars Olof Sköld och Margareta Kristina Sköld - ny lagfart på Lavens den 16 mars 1904. Johan Sköld var då död sedan 1901. Men gården var uppenbarligen redan såld några månader efter Lars död till S. Wennberg enligt köpebrev från den 12 oktober 1903. Denne söker i sin tur samma dag att få överta lagfarten. Wennberg uppträder som mellanhand. Den 19 april 1904 säljer han gården till Lars Perssons äldste son Per Larsson, som söker ny lagfart 11 maj 1904.

Per Larsson och Anna Sofia Nyström flyttar med stor barnaskara till Lavens från Hovra i Färila där Per varit arrendator. Familjen var i det närmaste utblottad. Deras hem i Hovra brann ned strax före flytten. I juli 1906 dör Anna Sofia i lungsot och Per blir ensam med sina barn. Året därpå inträffade den sorgliga händelsen med deras yngsta dotter, den blott sju år gamla Tekla Olivia. I brist på vittnen får jag hålla mig till vad som återberättats i andra hand. Flickan hade kommit för nära en öppen brasa ute på gården och kläderna fattade eld. Vuxna personer försökte släcka elden med lyckades inte hindra att flickan fick allvarliga brännskador. Det blev hästskjuts till Ljusdal. Två mil på då slingrande grusväg. Som alla förstår en tidsödande och plågsam färd för ett barn med svåra brännskador. Men i Ljusdal fanns på den tiden ingen vård att få för brännskadade utan Tekla Olivia fördes vidare med tåg till Hudiksvalls sjukhus. Men livet stod inte att rädda. Det berättas att flickans sista ord var ”jag fick i alla fall åka tåg”6.

Året därpå, den 3 nov 1907, dör även lägenhetsinnehavaren Per Larsson. Även han i lungsot, 50 år gammal och familjen skingras.

Enligt ett köpebrev den 9 juli 1908 köper Ljusdals Handels AB ut gården från avlidne Per Larssons dödsbo i konkurs och söker ny lagfart den 7 september men köpeavtalet och lagfarten transformeras samma dag till morfar Nils Lillman.

Mormor och Morfar flyttar till Lavens från det torp i byn som de köpte 1881 på 50 år. Hemmavid är åtminstone sönerna Jonas och Per, troligtvis också dottern Märta. Morbror Jonas köper ut gården hösten 1913 och får ny lagfart 11 maj 1914. Några veckor tidigare, 13 april, slutar morfar sina dagar i lungsot. Året därpå den 29 juli 1915 dör också morbror Per efter ett livslångt buret hjärtfel. Mormor ärver sin syster – Bras-Kare – när hon dör 1921 och flyttar till gårdens Brasens i Letsbo där hon lämnar detta liv i februari 1922, dödsorsak magkräfta.

Vad jag förstår, utan att veta, var vårt torp i Störsbäcken obebott från det att mormor ochmorfar flyttade till Lavens fram till att mina föräldrar Anna och Axel, nygifta, flyttade in 1915. Åren kring 1920 torde också Lavens ha varit obebott en tid.

Morbror Jonas gifter sig med Bricken f. Sundgren 20 maj 1923. De bor en tid i Brasens men flyttar åter till Lavens. De får fyra barn, kusinerna Gösta (död), Rut, Rune och Siv. Idag ägs Lavens av en son till Rut och blivit en utbyggd fritidsbostad.

1 En famn = 6 fot = 3 alnar = 1,78 meter

2 Ljusdals tingslags häradsrätts arkiv, Småprotokoll., SE/HLA/1040051/A II/25 (1867), bildid: A0033970_00234

3 Ljusdals kyrkoarkiv, Födelse- och dopböcker, SE/HLA/1010113/C I/3 (1811-1854), bildid: C0031669_00077

4 Ljusdals tingslags häradsrätts arkiv,Småprotokoll, SE/HLA/1040051/A II/58 (1893), bildid: A0034003_00163

5 Statistiska Centralbyrån (SCB) - samlingspost, Utdrag ur födelse-, vigsel- och dödböcker 1860-1949, SE/RA/420401/01/H 1 AA/1388 (1903), bildid: A0030630_01345

6 Statistiska Centralbyrån (SCB) - samlingspost, Utdrag ur födelse-, vigsel- och dödböcker 1860-1949, SE/RA/420401/01/H 1 AA/1512 (1907), bildid: A0030754_01395

"Per Annersa" 2

2011-11-17T20:12:00.001+01:00

Det blev många ägarskiften på "Per Annersa" efter Per Anderssons död 1901. Änkan Margareta flyttade till Hedsta och sålde gården enligt köpebrev den 17 oktober 1904 till L. Löfqvist. Han sålde i sin tur till Sven Norell i Letsbo den 28 mars 1906 som heller inte behöll stället så länge. Ny ägare enligt köpebrev 10 oktober 1909 blev Johan Erik Persson och hans hustru Kristina Olsson. Två år senare var det dags igen. Makarna Persson sålde till Tron Olsson den 1 maj 1911 som några månader senare, 21 augusti, sålde till grannen, den förre soldaten Anders Kämpe och hans hustru Karolina Kristina. Vid arvsskiftet efter Anders Kämpe 5 november 1837 ärvdes gården av dottern Karin Larsson f Kämpe.¹

1 Inskrivningsdomarens i västra Hälsinglands domsaga arkiv, Lagfartsböcker för Ljusdals socken, SE/HLA/1040187/C I aa/4 (1876-1932), bildid: H0000800_00081

Rotens i Störsbäcken

2011-10-31T11:31:00.000+01:00

En släktgården i åtta generationer

I över 200 år har gården Rotens i Störsbäcken tillhört samma släkt frånsett ett litet ”hack” i blodsbandet men alltid genom arv. Det hör till det ovanliga för en gård som ursprungligen varit soldattorp. De brukar inte vandra vidare i släkten. Det hör skattehemman till. I de flesta fall har gården gått vidare på spinnsidan. Idag är det den enda gård som aktivt driver jordbruk i byn även om verksamheten skiljer sig från den jag har i minnet. Nya generationer på gården har sett mer till byns möjligheter än till dess begränsningar. Markerna tillhör rimligen inte till de jordar som har de bästa förutsättningar för modernt jordbruk. De har i stället i huvudsak blivit betesmarker för nötboskap vilket kan kännas negativt för mig som i minnet ser en by med längder av höhässjor och välslagna dikesrenar, gröna potatis- och rovland och åkrar med gulnat korn och havre på höga strån. Men det är förfluten tid och i en känsla av nostalgi och vemod. Det positiva är att betande nötboskap och fliseldning håller landskapet i byn öppet.

Den som först kom till torpet i Störsbäcken var soldaten no 87, Lars Roth vid Järvsö kompani, Hälsinge regemente. därav namnet Rotens. Som ogift soldat var han bosatt i Sillerbo. Han gifte sig den 6 november 1781 med Anna Pehrsdotter. Soldatroten, betående av gårdarna Sillerbo nr 2, Letsberg nr 1, Letsbo nr 3 och Bäckan nr 1, stod för soldatens stuga¹ som enligt stadgan skulle vara 8 gånger 4 meter och sju stockar hög (cirka 2 meter) och till stugan en bit mark för potatisen och kornet. Odla fick soldaten göra själv. Det finns anledning tro att den mark som soldaten tilldelades var svedjemark som bönderna i Letsbo tidigare utnyttjat för rågodling. Jag får anledning att återkomma till det en annan gång.

Men Lars Roth och hans maka Anna Pehrsdotter var inte de först bosatta i Störsbäcken. Jag tror att det var Jon Hansson från Finneby och hans maka Malin Ersdotter. De kom till byn några år tidigare, sommaren 1775, och blev de första nyodlarna. De var dräng och piga i Letsbo när de gifte sig 26 februari det året, fick två söner, som båda dog unga. När Malin blev änka 1795 gifte hon om sig med Per Pehrsson - ett naturligt barnlöst äktenskap med tanke på Malins ålder - och de tog till sig Malins förre makes, Jon Hansson, systerdotter Karin Johansdotter med tiden min mormors mormor.

Vid den tiden hade Sverige lämnat stormaktstiden bakom sig även om krig fortfarande tillhörde vardagen. När Gustav III utmanade sin kusin kejsarinnan Katarina den stora och inledde det s k svenska-ryska kriget 1788-1790 får också soldaten Lars Roth ge sig ut i fält. Han befinner någonstans i Finland fram till kriget slut i och med freden i Väräla 1790. Om han deltog i några strider berättar inte arkiven men det blev inga fler krig för Lars. När finska kriget 1808-1809, Gustav IV Adolf krig mot ärkefienden Ryssland, utbröt, var Lars tagen ur tjänst. Om striderna i Finland och freden i Fredrikshamn 1810, där Sverige förlorade sin östra rikshalva hörde han från predikstolen i Ljusdals kyrka. Så förmedlades nyheter på den tiden.

Lars Roth och Anna Pehrsdotter fick tre barn, Karin f 1782, Pehr f 1786 och Lars f 1793. Barnen gav sig tidigt ut i tjänst, Karin piga i Bäckebo, Pehr dräng i Gryttjesbo och Lars indelt soldat som sin far med soldatnamnet Snygg. Karin gifter sig 16 nov 1812² med bondesonen Olof Olofsson från Sillerbo och de flyttar hem till f d soldattorpet. Karins föräldrar, Lars, 58 år och Anna 60, är då med tidens mått gamla.

Olofs och Karins äktenskap blir barnlöst. De tar till sig flickan Margta kring våren 1820. Margta - hon var döpt till Märta - var då sex år. Hon kom från en trasigt och fattigt hem i Skogsta med många syskon och en far, Per Jonsson, dömd till fängelse för tidelag. Det var vid den tiden en straffbar gärning som 1734 års lag stadgade: ”Hvar som hafver tidelag med fä, eller andra oskiäliga djur, then skal halshugas, och i båle brännas, varde ock samma diur tillika dödadt och brändt.” Dödsstraffet kvarstod i svensk lag till 1864 men den sista dödsdomen verkställdes 1778. För Per blev det arbete på fästning i ett år med ”halsjärn” som domen vid häradsrätten i Ljusdal löd. Tidelag av-kriminaliserades 1944. Det finns anledning tro att många dömdes enbart på misstanke.

Familjen Per Jonsson fortsatte ett liv i fattigdom och erhöll under-stöd från socknens fattigkassa men Margta fann som fosterdotter ett hem med omtanke och kärlek hos de barnlösa makarna Olof och Karin. (På den tiden existerade inte begreppet adoption. Den institutionen in-fördes först 1917, så fosterbarn på den tiden kan i många fall jämställas med dagens adopterade).

Anna Persdotter dog i november 1827 i lungsot, 75 år gammal³. Tre år senare – 1830 - lämnar också den gamle soldaten Lars Roth livet, drygt 76 år. Han dör hemma av ålderdom och bräcklighet som det står i församlingens död- och begravningsbok ⁴.

Olof och Karin städslar både pigor och drängar och startar torpets omvandling även om dess ägor fortfarande är oskiftade och gränserna orösade. Mycket talar för att soldatens enkla hus ersätts redan nu av andra byggnader. Till gården som dräng kommer bl a Johan Johansson. Han är yngre bror till min mormors mormors Karin Johansdotters i granngården. Johan flyttar till Sjöbo, gifter sig den 23 oktober det året med bondedottern Gölin Jonsdotter på hemmanet Sjöbo nr 1⁵. Den 24 februari 1850 blir Johan Johansson vald till nämndeman efter nämndemannen Pehr Persson i Kolsvedja. En ovanlig karriär för en soldatson. Hans far var min mormors mormors far, soldaten Johan Roos i Borr, död i fältsjuka under det ryska kriget i Finland 1809. Men det var i egenskap av bonde på Sjöbo no 1 som han fick sockenstämmans förtroende att döma i häradsrätten.⁶ Några andra än socknens bönder kunde inte komma ifråga.

När Johan Johansson lämnade sin drängtjänst i Rotens togs hans plats över av Pehr Persson från Letsbo. Pehr, f 1810, var son till Per Johansson och Ella Ersdotter på Letsbo no sub 1 (d v s det jag kallar Joel Wallins). Dopvittnen var för övrigt hans blivande grannar i Störsbäcken Per Persson och Malin Ersdotter, de som blev min mormors mormor Karin Johansdotters fosterföräldrar.

Pehr friar till gårdens fosterdotter, Margta Persdotter och de gifter sig 21 oktober 1838. Vid giftermålet noteras följande giftoman husman Pehr Jonssons enka i Skogsta ge nom brudens fosterfar Olof Olofsson i Letsbo⁷ (d v s Störsbäcken). När de unga gifter sig var Olof 63 år och Karin 56 och förväntade att de nygifta skulle överta ansvaret för torpet för att själv leva i födoråd. Så blev det, men inte på det sätt de gamla hade förväntat sig. Margta är med barn. Hon föder en son på nyårs-dagen 1839, en barnsbörd som förde den unga förstföderskan till jords. Sonen döpts till Olof dagen därpå. Bland dopvittnen återfinner vi grannarna Karin Johansdotter och Per Ericsson (min mormors mormor och mormors morfar).

Pehr Pehrsson övertar torpet. Som fostermåg, så utrycker man det. När sorgeåret går ut gifter han sig med bondedottern Gölin Olofsdotter, systerdotter till gamle torparen Olof Olofsson. Gölin var född 1807. Föräldrarna var Olof Larsson och Kerstin Olofsdotter på hemmanet Sillerbo no 4. Pehr och Gölin får tillsammans sonen Per 1842.

En torpares situation var osäker, särskilt om torpets ursprung var soldattorp. Men arkiven ger en bild av Pehr Persson som handlingens man. Han vill ha ordnade förhållanden även om han bor och brukar ett oskiftat och orösat torp. Den 1 juni 1842 skriver han ett avtal med ägaren till skattehemmanet Letsbo no 1, Utigården under vars ägor torpets mark anses ligga:

Följande avhandling göres härmed för alla veterligt att jag Erik Pehrsson på hemmanet Letsbo no 1 i Letsbo med min hustru Brita Olofsdotters ja och samråd antager drängen Pehr Pehrsson och hans hustru Gölin Olofsdotter i Störsbäcken såsom torpare på den jord eller för hemmanet insynta nybruk beläget i den s k Störsbäckssveden vilken jord gamle torparen Olof Olofsson och dess hustru Karin Larsdotter förrut genom torparrätt innehavt och nu avlämnat....äga fullkomlig säkerhet att såsom torpare bebo..... ⁸.

I villkoren ingår att till stamhemmanet, som skatt, årligen betala 50 skilling eller utföra arbete för motsvarande belopp. I rättigheterna ingår vedbrand och stängselvirke ur stamhemmanets skog. Om Per och Gölin fullgjorde sina skyldigheter enligt kontraktet försäkrades de i sin livstid få njuta av den lämnade torparlägenheten.

Men han nöjer sig inte med det. 9 mars 1852 köper han det intillagande torpet av Erik Persson och Brita Olofsdotter på hemmanet Letsbo no 1. Så här skriver man i köpehandlingen: torpet är beläget uti Störsbäcken, det så kallade Malmatorpet med den derå befintliga åbyggnad samt nybruksängen vid Källmyran, Malmaslåtten kallade under en tid av 50 år”. Parterna var överens om en köpeskilling på 430 Riksdaler riksmynt. Utöver köpesumman skulle ingen annan avgift utgå än sex dagsverken, tre på vintern och tre på sommaren.

I december 1847 lämnar gamle torparen Olof Olofsson jordelivet, 72 år gammal. Karin Larsdotter, dotter till torpets förste innehavare soldaten Lars Roth, överlever sin make i två år. Hon dör i februari 1847, 65 år.

På hemmanet Sillerbo no 2 inträffar 1859 två dödsfall som förändrar livet för Karin Pehrsdotter. Hennes make Jonas Jonsson går bort i mars i influensa och några månader senare - i juli - deras enda barn, sonen Per f 1838, även han i influensa. Karin, 55 år, blir ensam på föräldragården och beslutar sig för att sälja hemmanet. Köpare blir Pehr Persson och Gölin Olofsdotter i Störsbäcken. Den 27 augusti skriver parterna under en köpehandling som, förutom en köpeskilling på 4 000 Riksdaler riksmynt, ger Karin ett livslångt underhåll omfattande bl a bostad på gården, fyra tunnor säd varav 1/3 råg och 2/3 korn, två tunnor potatis, smör, 1/2 kanna sötmjölk dagligen, 10 famnar torr ved och skjuts till och från kyrkan och för andra behov. För att nu nämna något av det i avtalet väl specificerade födorådet. Den i sorg svartklädde änkan undertecknade själv avtalet men det noteras nogsamt att hon biträddes av sin granne Jon Andersson. Hon var ju bevars ett ensamstående fruntimmer.

Tillträdesdagen, 1 maj 1860, lämnar Per och Gölin Rotens. För Gölin del betyder det att hon återvänder till sin hemby. Hon var född i en granngård. Den gård Pehr och Gölin köper bär en fullgod djur-besättning. 5 kor, 1 kviga, 1 oxe, 10 får, 5 lamm, gris och ett sto står det i bouppteckningen efter Jonas Jonsson⁹. De får alltså bättre för-utsättningar än det torp de för tillfället lämnar i Störsbäcken men fortsätter att bruka. Det är ett hemman om 4 öresland med vattenrätt i Bäckeboströmmen och andelar i det sågverk och linskäckt som låg där. Gården var ursprunglingen på 8 öresland men 1827 genomfördes en s k hemmansdelning. Marken delas i två lika delar. Åbyggnaderna delas så att Sillerbo no 2 får behålla sätesstugan (ett s k parhus), norra delen av kornladan med loftet, fähuset och gamla gethuset samt badstugan. Sillerbo sub 2 flyttas ut till ny gårdsäga med flytt av stallet, foderladan och härbret, stugubyggnaden väster om gården samt södra delen av kornladan. Parterna skulle dela på arbetet med flytten. Soldatjorden och fäbodvallen på Lövingen blev fortsatt samägt¹⁰.

Pers och Gölins söner var vuxna vid flytten, Olof 20 år och Pehr 17. Gården var, inom familjen, väl försedd med manlig arbetskraft. Arrendeavtalet beträffande Rotens fortsatte att löpa antar jag och Malmatorpet ägde de. De båda torpen fungerade möjligen som ”buland”¹¹ även om detta traditionella brukssystem var under avveckling. Sonen Olof, som tagit efternamnet Berglund, gifter sig i april 1862 med Kerstin Larsdotter och de får i juni sonen Per. Kerstin var född 1828, 34 år när de gifte sig men Olof bara 23. Hennes föräldrar var Lars Olofsson och Karin Andersdotter på gården Sillerbo no 4. Lars Olofsson och Gölin Olofsdotter var syskon, d v s Olofs halvbror Pehr och Kerstin var kusiner. De nygifta bosätter sig på gården men Olofs föräldrar står för hemmanet. Det dröjer några år innan Pehr är beredd att ingå äktenskap men i november 1871 viger han sig med Ingrid Jonsdotter, piga på prästgården i Ljusdal men bördig från Bjuråker. Han är 29 år, hon 30.

De gamla på gården, Per Pehrsson och Gölin Olofsdotter, 61 och 64 år, beslutar sig 1872 att låta gårdarna, Sillerbo no 2 och Rotens, gå vidare till sönerna. Olof Berglund.får köpa gården i Sillerbo för 1000 riksdaler enligt köpehandling av den 26 september 1872¹². Ett tidstypisk dokument som jag återger nästan i sin helhet, i modern stavning:

Jag Per Persson upplåter och försäljer härigenom med min kära hustrus råd och samtycke till vår son Olof Persson Berglund och hans hustru Kerstin Larsdotter det mig och min hustrus tillhöriga och i Ljusdals socken belägna skattehemman Sillerbo no 2 om fyra öresland mot en betingad och överenskommen köpesumma Ett tusen /1000/ riksdaler riksmynt vilken summa är genom särskild föreskrift härmed betald och kvitterad och fäster vid köpet följande villkor nämligen att köparen åligger att till änkan Carin Persdotter utgiva enligt vad hon blivit tillförsäkrad genom avhandling den 27 augusti 1859 samt att köparen förbinder sig att bidraga uti följande. som säljaren för sig och sin hustru av bägge sina söner sig förebihållet, nämligen att till sin död njuta sorgfällig skötsel såsom kläder, föda, husrum m m samt i årliga förmåner en tunna korn, 1 lispund lin, 1/2 lispund smör, 1/2 lispund ost, ett lispund fläsk, 1 lispund kött samt tobakspengar efter behov jämte nödig skjuts inom socknen. Härovan omförmälte föda och skötsel jämte förmåner utgår av nämnda hemman endast en tredjedel så länge som förmälte änkan Carin Persdotter lever och sedan hälften eller lika med brodern Per Persson i Störsbäcken och till framtida säkerhet för nämnda föda och förmåner tillåter vi köpare att utan vårt vidare hörande erhålla inteckning uti nämnda fyra öres land. På dessa grunder och villkor avhänder vi oss och våra övriga arvingar berörda fastighet.....

Avtalet undertecknas av parterna vars namnteckningar och bomärken bevittnas av en bekant, bonden Per Brodén i Sillerbo, född i Störsbäcken och en av sönerna till Brita Persdotter och Pehr Johansson i "Per Annersa" och lekkamrat med jämnåriga Olof och Per.

Det borde inte vara tillåtet att klandra en bondes beslut efter 140 år men nog tycker jag att gamle Per Persson glömt sin bibels tro på salomonisk rättvisa. Den förstfödde sonen Olof får den största gården med den bördigaste marken medan halvbrodern Per får återgå till torpet i Störsbäcken med mindre förutsättningar men ända bära lika del - och under flera år större del - av födorådet. Det dröjde till 24 juni 1887 innan liemannen visade sig för änkan Karin Persdotter, 83 år gammal. Hon döpte för övrigt om sig 1874 och framlevde sina sista dagar som baptist. Nu kom det visa sig att den unge bonden Per Persson klarade sig bra. Driftig och försedd med känsla för affärer, var det han som förvandlade Rotens från ett soldattorp på arrendeavtal till en friköpt bondgård.

År 1827 blev det en ny lag som stadgade att förut oskiftad mark, eller redan skiftad men med blandat ägande, skulle under ledning av lantmätare och godemän slutligen få fastställt ägande. En av de viktiga reformerna som befäste grunden för äganderätten i vårt land och skapade ett bättre jordbruk.. Ljusdals sockens västra fjärding genomförde förrättningen mellan åren 1843 och 1851. Resultatet sammanfattas i ”Handlingar angående delningen af Nybruk, Odlingslägenheter och Hemskog till Westra Fjerdingen av Ljusdal socken...” omfattar 285 sidor med kartor¹³. Laga skiftet gjorde det möjligt för torpare att friköpa sitt torp med mark vare sig det gäller arrende eller så kallade torpköp under en bestämd tid, ofta 50 år .

Per Persson och Ingrid Jonsdotter återvänder hösten 1872 till Rotens och Pers gamla föräldrarna friköper i deras namn de bägge torpen. Följande avtal skrev den 31 oktober 1872:

Härmed göres veterligt att jag Mårten Mårtensson med min kära hustrus Sigirid Eriksdotter goda råd och samtycke upplåter och försäljer till bondesonen Per Persson och hans hustru Ingrid Jonsdotter i Sillerbo vårt hemman no 1 i Letsbo under sista skogs- och nybruksdelningen tilldelade tvenne torplägenheter belägna i det så kallade Störsbäcken, det ena med namnet Rotatorpet och det andra Malmatorpet enligt nybruksbeskrivningen från figurerna 1812 till och med 1853. Innehållande i vidd 14 tunnland 22 1/2 kappland och i uppskattning 7 tunnland 9 tunnland 695/1000 kappland i full grad utgör i skattetal 1 Öres 6 penningland samt dessutom den så kallade Malma-låtten belägen utom de så kallade Svedjeängarna med till ovannämnda 1 Öres 6 penningland tillhörande skog vilket köparen skall taga i beräkning det skogsskifte som är beläget mellan Letsbo by och Störsbäcken vårt hemman tilldelat. Allt detta för en av oss överenskommen och betingad köpesumma stor Sexhundra /600/ Riksdaler Riksmynt vilken köpesumma nu redan är betald och varder härmed kvitterad och har köparen redan tillträtt ovannämnda lägenheter och medföljer vid detta köp de derå befintliga åbyggnader och skall köparen eller dess rättsinnehavare betala till huvudhemmansåbon i årlig skatt för ett och allt Trettio /30/ Riksdaler Riksmynt vilket bör ske till uppbördsstämman varje år men det står oss fritt att när som helst utbryta den omvandlade jordlägenheten från stamhemmanet och då må bliva egen rök. Köparen skall erhålla mulbete med därtill hörande vallstuga på den så kallade Lövingen hörande under hemmanet sub 1 i Skogsta för Ett öresland. På dess grunder ....¹⁴. Undertecknades av parterna inför vittnen.

Kontraktet eliminerade dels det gamla arrendekontraktet gällande Rotens, som skrevs 1 juni 1842 och dels köpet av Malmatorpet i mars 1852 med besittningsrätt under 50 år men nu med full äganderätt. Med uttrycket må bliva egen rök avsåg parterna att det stod köparen fritt söka bli inskriven i jordaboken under egen hemmansbeteckning och beskattning. Det blev tydligen inte av. Även i fortsättningen skrevs Rotens i husförhörslängden som torp under Letsbo no 1 åtminstone fram till sekelskiftet.

Till kontraktet lades en bilaga där Per och Ingrid bekräftade överenskommelsen om födoråd till föräldrarna: Som vi undertecknade har liksom i arv från våra föräldrar bonden Per Persson och hans hustru Gölin Persdotter i Sillerbo erhållit tvenne torplägenheter i det så kallade Störsbäcken under hemmanet no 1 i Letsbo har vi enligt följande avhandling (förbundet oss)..... försörja våra ovannämnda föräldrar på dess återstående livstid.....Därtill följer en nära ordagrann avskrift av det födoråd som skrivits in i Olle Persson Berglund köp av gården i Sillerbo.

Malmatorpets mark, som nu blev sammanlagd med Rotens, var beläget nordväst om gården gränsande dels mot Rotens och dels mot Per Annersa. Namnet skvallrar om att det varit ett soldattorp men någon soldat Malm som passar in i sammanhanget har jag inte funnit i ”rullorna” så den frågan får stå öppen. Det får också frågan vart torpets åbyggnad som nämns i kontraktet tog vägen. Revs det eller är det det soldattorp på hembygdsgården i Ljusdal som redovisas som soldattorp från Störsbäcken?

Per Perssons inköp kompletterades i januari 1873 med ett köp av en avverkningsrätt. Det är soldaten och torpägaren Per Myrberg som säljer avverkningsrätten under 12 år på sitt Oppliskifte som är beläget söder om Opplisjön och öster om hans torp under hemmanet Rångstra no 6. För den rätten betalar Per Persson 535 Riksdaler riksmynt¹⁵.

På hemmanet Sillerbo no 2 drar den tidens farsot in, den extremt smittsamma sjukdomen smittkoppor. Pigan Anna Mårtensdotter insjuknar hösten 1874 och dör efter några veckor den 5 december. Smittan drabbar också bonden på gården, Pers halvbror Olof Persson Berglund, som efter några veckor i sängen, dör på juldagen. Smitt-koppor börjar som en våldsam influensa med hög feber, kropps-smärtor, kräkningar och diarré. Efter några dagar uppträder blåsor (koppor) över hela kroppen. Det året dör 50 personer i Ljusdals socken i smittkoppor. Sjukdomen spreds genom virus. Tack vare den obliga-toriska vaccineringen som infördes i Sverige är vi idag befriade från denna resistenta virus. Olof efterlämnade maka Karin Larsdotter och sonen Per. Änkan driver jordbruket vidare tills Per, i vuxen ålder, övertar gården.

Per Persson var en driftig lantbrukare. Utan att veta, tror jag, att många tillbyggnader uppfördes på hans tid. Men arkiven berättar också om en man med sinne för affärer. Han inte bara köpte och sålde, han lånade också ut pengar mot god årsränta. Inget ovanligt i sig. I brist på pengar behövde folk då som nu låna pengar och i ett samhälle med outvecklat bankväsende fick de vända sig till privatpersoner. Men utlåningen skedde under ordnade förhållanden. Skuldsedlar skrevs och det togs ut inteckningar där det fanns fasta tillgångar. Allt protokoll-fördes hos häradsrätten i det så kallade småprotokollen. Först under seklets senare del lämnade bankerna huvudstaden och spred sig ut i landet. Gävle-Dala hypoteksförening t ex, med uppgift att finansiera böndernas behov av kapital, startade först 1861.

Det förekom också utlåning i form av lösöreköp. I dag kallar vi det för back-leasing. En modernare variant, som vi måste använda engelska för att förstå, men likväl exakt samma sak. Per Persson köper 1877 lösöret hos Johan Lundqvist och hans hustru Gölin Jonsdotter i Mållång. Det gäller enligt uppteckningen bl a en äldre ko, en kviga, ett får och en get och diverse saker som då fanns i ett torparhem; tillsammans värderat till 238 kr. I överenskommelsen skriver Per tillåter jag att säljarna får tillsvidare så länge dom godset väl vårdar detsamma inneha och begagna emot erläggandet av 5 procent ränta.

Det är några mil mellan Mållång och Störsbäcken så varför torparparet vänder sig till Per Persson vet jag inte. Kanske finns ett släktskap som jag inte uppmärksammat. Prästen C O Roos offentligtgör köpet från predikostolen i Ljusdals kyrka den 30 september¹⁶. Så vet då menigheten i socknen att torparparet Johan och Gölin i Mållång ingenting äger i sitt hem. Förhoppningsvis löste affären ett annars oöverkomligt penningproblem.

25 augusti 1877 köper Måns Andersson i Mångses och Per Persson av Heden no 5 gården Lunds och Blötmyran (eller Skrubb som den också kallas) för 1200 kr.

”Härigenom uplåter och försäljer jag Per Johansson från mitt hemman Heden no sub 5 om 3 öres 12 penningland till Bonden Måns Andersson och Torparen Per Persson, begge Letsbo, min under hemmansdelen lydande ägor i Störsbäcken och Blötmyran med därtill hörande skuggmån.... I vidd 122 qvadratref.¹⁷ Ett år senare säljer Måns och Per gården till Lars Henriksson Lund då ägare till Kämpes. Någon förtjänst på affären synes inte kompanjoner ha haft.

I november 1877 förrättade Måns Andersson, som förmyndare för Jonas Bergmans änka Anna Johansdotter och hennes döttrar Anna och Margit i Oppli, offentlig auktion på deras torp, ”Wallatorpet” kallat, avsöndrat från hemmanet Rångstra no 6. Per Persson ropar in torpet för 230 riksdaler.¹⁸

Det blev en bra affär för Per Persson, ett klipp skulle man säga idag. I april 1879 säljer han det: "Till arbetaren Janne Eriks-son från Färila och Stocksbo upplåter och försäljer jag Per Persson i Störsbäcken mitt ägande från kronoskattehemmanet Rångstra no 6 avsöndrad torplägenhet Wallatorpet kallat om 11 tunnland 19 kappland i areal och i skatt motsvarande 17 penningland med befintliga åbyggnader samt allt vad till torpet hörer och lagligen tillvinnas kan...."¹⁹

Köpesumma var på 2 300 kronor varav 500 kr betalas kontant och återstoden mot revers. Som säkerhet för reversen begär Per Persson inteckning i torpet enligt följande:"Till Torparen Per Persson i Störsbäcken betalar undertecknad vid anfordran en penningsumma Ett tusen åtta hundra (1 800) kronor jämte derå löpande ränta.6 procent”. Några år senare – 1885 – lånar Jan Persson mer pengar, 354 kronor, av Per Persson som begär ytterligare inteckning i torpet. 1889 förnyas inteckningen från köpet så Per Persson fick vänta på pengarna men å andra sidan hade han ju försäkrat sig om en bra årsränta.

Hur det gick för änkan Anna Johansdotter och hennes döttrar vet jag inte. Några pengar till henne blev det vart fall inte. Måns Andersson hade i juni 1871 lånat henne 620 riksdaler utan ränta ty densamma skall räknas som uppfostringspengar för hennes omyndiga barn. Måns tog ut inteckning i torpet.

Per Persson och Karin Jonsdotter fick två döttrar; Juliana f 1872 och Karin f 1877. Juliana gifter sig med Anders Brodén född 1871 i Rogsta utanför Hudiksvall. De gifter sig borgerligt 3 juni 1895 när Juliana väntade sitt andra barn. De får sex barn; Inga Erika f 1894, Per August f 1895, Jonas Erik f 1901, Per Erik f 1902, Brita Helena f 1907 och Julia f 1909. Sommaren 1901 drabbades familjen av den tidens epidemi bland barn; difteri eller strypsjuka som den också kallades. 14 augusti kunde inte sonen Per August, efter några veckor i sjuksängen, stå emot feber och andningssvårighet och lämnade livet, knappt fyra år gammal. Nio dagar senare följde sonen Jonas Erik, ännu bara ett spädbarn, efter.

Karin gifter sig sent i livet. 39 år gammal gifter hon sig med jämnårige Olof Nyberg i Hedsta. 17 december 1832 dör Per Persson, änkling sedan några år tillbaka, av ålderdomssvaghet, 90 år gammal.

Framme vid de senaste hundra åren brukar jag lämna min be-rättelse. Vad som hänt i nutid kan andra berätta bättre än jag. Men det blev Juliana och Anders Brodén som tog över gården och när de i sin tur av ålder vill lämna över kommer yngsta dottern Julia och hennes make Albin Svedberg hem till Störsbäcken. Den inflyttningen i byn gav mig två nya lekkamrater – Ingrid och Stig – och sällskap på vägen till skolan i Letsbo. Stig tog över gården efter föräldrarna och nu är det hans son Rolf som med entreprenörsanda håller jordbruket vid liv.

Där är denna gårdshistoria vara slut för min del men jag kan ändå inte låta bli att berätta följande:

På Rotens finns en bagarstuga som förr om hösten blev plats för tunnbrödsbakningen. Men den var också under en del vintrar ett logi för skogsarbetare. Några höstveckor 1946 bodde där den svenske mästaren i tungviktsboxning Nils Andersson för att med skogsarbete förbereda sig för sin första match som proffs. Nils var en reslig och välbyggd ung man. Vi hade telefon så när den välkände boxnings-promotorn Hjalle Palton sökte sin boxare så det hände det sig att jag fick springa bud till bagarstugan.

Nisse bodde tillsammans med Ville Svedberg, bror till Albin, och ytterligare en gubbe vars namn jag glömt. Nisse var en duktig karikatyrtecknare och roade under kvällarna sina kamrater i bagar-stugan med obskyra teckningar. Det var den enda avkoppling de fick i stugan. Hur Hjalle Palton kunde tro att skogshuggning skulle toppa formen på en tungviktsboxare har jag svårt att förstå. Men det har sagt mig senare att Nisse var glad i sena nätter och fala kvinnor så det var kanske Paltons försök att hålla Nisse borta fram nattlivet i Stockholm.

Ville och hans kollega i bagarstugan blev bjudna till Nisses premiärmatch och fick sitta vid ringside. Det berättas att gubbarna blev så tända när Nisse med en högerkrok fällde sin motståndare att de skrek att han borde fortsätta och inte stå ringhörnan och vänta. Men det var folk som inte var där som berättade så man får kanske anta att historien inte var sann.

En höst befolkades bagarstugan av en trio skidåkare från Tallåsen. Rune Burtu och Sixten Gunn och ytterligare en. Ett par veckors skogs-huggningen i utbyte mot arbetet på skidfabriken i Tallåsen skulle toppa formen var väl meningen. Om det blev större framgångar för dem under den vintern minns jag inte.

1Generalmönsterrullor, Arkiv med löpande volymnumrering, SE/KrA/0023/0/689 (1792-1796), bildid: A0028685_00220

2Ljusdals kyrkoarkiv, Lysnings- och vigselböcker, SE/HLA/1010113/E I/1 (1732-1830), bildid: C0031672_00078

3Ljusdals kyrkoarkiv, Död- och begravningsböcker, SE/HLA/1010113/F/2 (1792-1843), bildid: C0031675_00200

4Ljusdals kyrkoarkiv, Död- och begravningsböcker, SE/HLA/1010113/F/2 (1792-1843), bildid: C0031675_00206

5Ljusdals kyrkoarkiv, Lysnings- och vigselböcker, SE/HLA/1010113/E I/2 (1831-1861), bildid: C0031673_00015

6Ljusdals kyrkoarkiv, Sockensstämmoprotokoll, SE/HLA/1010113/K I/7 (1849-1861), bildid: A0013026_00007

7Ljusdals kyrkoarkiv, Lysnings- och vigselböcker, SE/HLA/1010113/E I/2 (1831-1861), bildid: C0031673_00021

8Ljusdals tingslags häradsrätts arkiv, Småprotokoll, SE/HLA/1040051/A II/29 (1871), bildid: A0033974_00409

9Ljusdals tingslags häradsrätts arkiv, Bouppteckningar och arvskiften, SE/HLA/1040051/F II/12 (1857-1862), bildid: A0033360_00478

10Lantmäterimyndigheternas arkiv, akt 21-LJJ-71

11Buland eller bodland (bodeland) var en vanlig företeelse i Hälsingland. En mindre gård under ett hemman till vilken gårdens folk flyttade efter vårsådden och där nötkreaturen fick beta någon vecka på väg till och från fäbodvallen.Källa Gunnar Bodvalls doktorsavhandling ”Bodland i Norra Hälsingland”.

12Ljusdals tingslags häradsrätts arkiv, Småprotokoll, SE/HLA/1040051/A II/30 (1872), bildid: A0033975_00716

13Källa: Historiska kartor Lantmäteriverkets arkiv, akt 21-LJJ-95

14 Ljusdals tingslags häradsrätts arkiv, Småprotokoll., SE/HLA/1040051/A II/31 (1873), bildid: A0033976_00129

15 Ljusdals tingslags häradsrätts arkiv, Småprotokoll., SE/HLA/1040051/A II/31 (1873), bildid: A0033976_00128

16 Ljusdals tingslags häradsrätts arkiv, Småprotokoll., SE/HLA/1040051/A II/35 (1877), bildid: A0033980_00474

17 Ljusdals tingslags häradsrätts arkiv, Småprotokoll., SE/HLA/1040051/A II/35 (1877), bildid: A0033980_00337

18Ljusdals tingslags häradsrätts arkiv, Småprotokoll., SE/HLA/1040051/A II/36 (1878), bildid: A0033981_00107

19 Ljusdals tingslags häradsrätts arkiv, Småprotokoll, SE/HLA/1040051/A II/37 (1879), bildid: A0033982_00205

Amorösa avslöjanden

2011-08-07T15:25:00.000+02:00

Det arkiven ger är torra fakta som namn, datum och årtal. De berättar ju ingenting om personerna de nämner. Men ibland kan en kommentar, ett köpebrev, en lagfartshandling eller en bouppteckning ge liv i berättelsen. Det är då man känner att man lyckas i sitt sökande tillbaka i generationerna. Arkiven kan t o m avslöja amorösa eskapader. Som den här:
Morfars bröder, Jöns och Per, som jag berättat om tidigare i Morfars bröder, gav sig av från Norra Ny socken redan vid 18-19 års ålder för att söka arbete. Men ingen av dem var särskilt noga med att hålla prästämbetet underrättat vart de flyttade. Det har därför varit svårt att följa deras spår genom Hälsingland till dess de bildade familjer i Vemdalen i södra Jämtland. Men vid ett tillfälle var i vart fall Per på besök i Letsbo i Ljusdals socken. Han gästade sin brors, morfar Nils och mormor Märtas, bröllop, söndagen den 23 juli 1876. Hur kan jag nu veta det?

Per Villman Sköld

Jo, Per Villman, lämnade amorösa spår efter sig under sin vistelse i Letsbo. Den 15 maj året¹ därpå får bondedottern Anna Persdotter Bagge i Hedsta en son som döps till Per och bland de i dopboken nämnda dopvittnen återfinns morfar och mormor, Nils Lillman och hans hustru Märta. Någon far till pojken anges inte utan den nyfödde får noteringen ”oä” som i oäkta. Mitt ”amorösa spår” är ur dåtidens prästerskap en otukt.
Men mormors och morsfars närvaro som dopvittnen avslöjar faderskapet och pojken Per får även i kyrkböckerna vid vuxen ålder efternamnet Villman. Han blir en tid soldat i Hedsta med soldatnamnet Öhrn som tillägg. Han gifter sig med Helga Jonsdotter Hansson, f 1874. Tillsammans får makarna, så långt jag vet, en dotter Anna Eufemia f 1984 och en son Gustaf Fabian f 1900 som emellertid dog knappt ett år gammal. Barnen var båda födda i Valbo under Pers soldattjänstgöring. Anna är min ”tremänning”² som jag vare sig känt till eller träffat.
Per Villman, morfars bror, fick senare i livet - 1894 - ytterligare en son som döptes till Per Emanuel. 1897 flyttade familjen Per Villman från Vemdalen till Eda socken i Värmland.
Så fick också ett foto i vår familjs gamla album sin förklaring. På fotot har någon skrivit ”mammas kusin” men inget namn. Den unge mannen på fotot bär namnet Per Villman

1Ljusdals kyrkoarkiv, Födelse- och dopböcker, SE/HLA/1010113/C I/7 (1862-1880), bildid: A0014767_00253

2Släkting i tredje led, på fornsvenska þræmænningr, det vill säga barnen till en förälders kusin, kusinbarn Numera snarast synonymt med syssling (i rikssvensk betydelse)/Wikipeida

"Per Annersa" i Störsbäcken

2011-07-10T12:22:00.004+02:00

Den gård i Störsbäcken som min mor Anna alltid kallade för ”Per Annersa” är byns vackraste gård med stramt samlade byggnader i timmer, i den stil som ofta förekommer i Hälsingland, men här utan överdåd och i endast en våning. Gårdens först permanent boende var makarna Per Olofsson och Anna Johansdotter. Under 1800-talet kallades följaktligen gården för ”Per Ols” vilket styrkts av ett köpebrev från 1870, som jag skall återkomma till, där man skriver ”Per Ols-torpet”.

Per Olofsson och Anna Johansdotter flyttade in på torpet omkring 1820, möjligen 1819. Om paret flyttade till ett redan påbörjat nybruk med åbyggnader eller om de blev nybyggare framgår inte i de handlingar som jag funnit i arkiven. Hemmanet no 2 i Rångstra tilldelades torpet vid laga skiftet 1843-1851 men det ger ingen förklaring. Rångstra by redovisade vid storskiftet 1777 till 1779, liksom andra byar nere på socknen, inga ägor i Störsbäcken. Namnet Störsbäcken förekommer överhuvudtaget inte i handlingarna från storskiftet. Det är möjligt att Letsbo no 3 (Franks) före laga skiftet brukade stället som ”buland” men inte hade skattetal tillräckligt för att få torpet tilldelat. Om detta finns inget i arkiven.

Per var född 1782¹. Hans föräldrar var Olof Persson och Brita Persdotter i Nore som omkring 1802 övertog och flyttade till hemmanet Letsbo no 3. Det som jag kallar ”Franks”. Familjen var stor, en barnaskara på 8 barn.² Bara fyra år efter flytten från Nore till Letsbo avled Olof Persson och änkan Brita Persdotter blir, enligt mantalskrivningen, ägare till hemmanet. I husförhörslängden för 1808-1813 får Per noteringen ”B” som i ”bonde” vilket får mig att tro att han, äldste sonen i familjen, som brukligt skulle bli Letsbo no 3 näste ägare. Men så blev det inte. Hans yngre bror Hans, född 1797, köper ut sina syskon 28 oktober 1823.³

Per gifter sig den 26 mars 1813 med Anna Johansdotter, född 7 mars 1786 och dotter till bonden Johan Persson och Ana Mattsdotter i Åkern. Per och Anna får sitt första barn, Brita, 14 oktober 1815 och bor således kvar i Letsbo fram till 20-talet när det står klart att Hans skall överta föräldrahemmet. De flyttar till torpet i Störsbäcken. Det blir även andra förändringar beträffande Letsbo no 3. Pers syster Gölin gifter sig med Anders Andersson från Letsberg. De slår sig ner som nygifta på de ägor, som var en del av Letsbo no 2, och med tiden kom att kallas Brännatorpet. Till svärson och make till deras enda barn, dottern Brita, får de senare Jon Mårtensson, med tiden handlare och bonde, och tillsammans med Brita ägare till gården Brasens där Brännas då ingår. Gölins bror Olof, som köper ut från Letsbo no 3, den s k Grålocksveden, där han redan påbörjat ett hus mot att han gör dagsverken hos sin bror. Avtalet skrivs den 11 mars 1828⁴. Vad som kallas för Grålocksveden med en areal av 1,5 tunnland. vet jag inte.

Väl i torpet i Störsbäcken får Per och Anna tillökning. Sonen John föds den 1 augusti 1822. Per dör i lunginflammation (inflammationsfeber) 1 juni 1839 men änkan Anna överlever sin make i många år. Hon blir nästan 85 år och dör i hemmet den 23 maj 1869.⁵

Dottern Brita gifter sig med Pehr Johansson 1839⁶ och övertar torpet efter Per Olofssons död. De får tre söner; Pehr f 1840, Johan f 1843 och Olof d 1852. Vid laga skifte 1843-1851 tilldelas torpet hemmanet Rångstra no 4 men makarna Per och Brita får fortsätta att bo kvar på torpet och bruka jorden. Det är möjligt att det tecknades något arrendeavtal vilket ofta skedde efter skiftet såvida inte torpet köptes ut. Per och Brita brukade torpet fram till sommaren 1874 då de, han 67 år och hon 60 de flyttar till sin son Per Persson Brodén. Sonen har gift sig med änkan Kerstin Mårtensdotter ägare av hemmanet Sillerbo no 4 om 4 öres, 6 penningland.

Fyra år tidigare - 1870 - hade torparen Jon Mårtensson och Brita Andersdotter på Brännatorpet köpt ut Per Ols-torpet av bonden Jon Larsson och Karin Jonsdotter på Rångstra no 4 för 440 kr. Brita Andersdotter och Brita Persdotter var kusiner. I köpeavtalet skriver parterna:

“Härigenom göres för allom veterligt att jag Jon Larsson med min hustru Karin Jonsdotters goda råd och samtycke upplåter och försäljer till torparen Jon Mårtensson och hans hustru Brita Andersdotter i Letsbo oss det genom senaste skog- och nybruksdelningen vårt hemman nr 4, 12 öresland i Rångstra tilldelade torplägenhet belägen i Störsbäcken det så kallade Per Ols-torpet och i nybrukskartan avfattade under litt AW enligt beskrivningen till kartan antecknade med ägofigurerna 1824 - 1831 tillsammans i areal 7 tunnland 24 1/2 kappland i skatt utgörande cirka 14 penningland vartill följer skog .......etc⁷

Jon Mårtensson och Brita Andersdotter var därmed ägare till två torp. Tidigare hade de köpt ut Britas föräldrahem Brännatorpet från hemmanet Letsbo no 3. Jon och Brita bosätter sig några år i Störsbäcken men när de väl köpt gårdens Brasens i Letsbo 1876 lämnar de byn och säljer torpet till Per Andersson och Margareta Olsdotter i Gåda. Köpeavtalet tecknas 18 april 1879⁸

Härmed göres för allom veterligt att jag, Jon Mårtensson med min hustrus Brita Andersdotter goda råd och samtycke upplåter och försäljer till arrendator Per Andersson och hans hustru Marget Olofsdotter i Gåda, Ramsjö socken, vårt egande och med fastebrev förvärvade torplägenhet med åbyggnader beläget i Störsbäcken för en av oss emellan öfverenskommen och betingad köpesumma stor, Tvåtusen tre hundrafemtio /2350/ kronor....

Värdet av gården hade således stigit från 440 kronor 1870 till 2 350 kr nio år senare. Det är möjligt att Jon Mårtensson under sin tid gjorde tillbyggnader som motsvarade värdestegringen.

Grindstolpe med Margaretas och Pers initialer

Per var född i Malung 1841och Margareta i Ramsjö 1842. De gifte sig 1869 men fick inga barn. De flyttade in på torpet i Störsbäcken redan i januari 1879, några månader innan köpet bekräftades med avtal. Den 6 december 1901 drabbades Per av slag och avled. Margareta flyttade till Hedsta där hon dog i mars 1910. Ny ägare till gården blev Nils Larsson och hans hustru Karin, född Kämpe . Gården har senare gått vidare i familjen.

1Födelse- och dopbok 1732-1810. Ljusdals kyrkoarkiv. Bildid C0031668_00212

2Pehr f 1782, Johan f 1785, Jonas 1787, Olof f 1790, Kjerstin f 1793, Hans f 1797, Gölin f 1800 och Anders f 1805

3Småprotokoll, SE/HLA/1040051/A II/54 (1891), bildid: A0033999_00164

4Småprotokoll, SE/HLA/1040051/A II/54 (1891), bildid: A0033999_00167

5Ljusdals kyrkoarkiv, Död- och begravningsböcker, SE/HLA/1010113/F/3 (1862-1887), bildid: A0014522_00038

6Ljusdals kyrkoarkiv, Lysnings- och vigselböcker, SE/HLA/1010113/E I/2 (1831-1861), bildid: C0031673_00023

7 Småprotokoll 1870 A0033973_00519

8Småprotokoll, SE/HLA/1040051/A II/37 (1879), bildid: A0033982_00447

Johannes Jonasson

2011-04-23T11:21:00.000+02:00

Ibland tar det aldrig slut. Av nån anledning ger jag inte upp trots att det knappast kan intressera nån längre, kanske inte ens mig själv. Det är det nyfikna som tar över. Eller förhoppning om att nån i det historiska dunklet skall träda fram och berätta hur det egentligen var. Jag kan med andra ord inte släppa mina efterforskningar kring paret Johannes Jonasson och Sophia Lovisa Olsdotter – pappa Axels farfar och farmor. Axel fick aldrig träffa sin farfar och farmor. Hans farmor, Sophia Lovisa, var död sen 12 år när han föddes. Hans farfar, Johannes, dog när han var sex. Omständigheter talar för att de aldrig möttes.

Om Sophia Lovisas liv och öde präglades av barnsängar, ständiga flytt mellan enkla och torftiga stugor där vinterkyla frostade stugans kala och dragiga timmerväggar och där det dagliga brödet inte var givet, fram till sin död i barnsängsfeber våren 1877, frågar man sig hur Johannes liv var? Mina förhoppningar om att han, när han drog norrut med sin barnrika familj för att söka jobb och uppehälle, åtminstone ägde häst och släde, grusas tyvärr vid närmare efterforskningar. Sanningen torde vara att han tillsammans med hustru och barnaskara fick - som så många andra värmlänningar - dra sig fram längs vägarna med hjälp av fötterna. En resa under den här tiden var för många människor ett enda långt nötande av de skor de förhoppningsvis ägde.

Arkiven berättar om en Johannes Jonasson med goda framtidsutsikter. Hans far, Jonas Jansson, var bonde i Östra Tolerud, Grava s:n och ägde den största andelen av byns skattehemman - på god åkerjord dessutom. Det var situationen när Johannes och Sophia Lovisa gifte sig annandag jul 1854. Deras första barn får de 1856, sonen Olof, och det året köper de – han 26 år, hon 19 - en större hemmansandel i kronoskattehemmanet Östra Tolerud (kallat Gumnäset?¹) om 66 öre- 12 penningland. Men allt går tydligen snett för både far och son. Jonas har det knapert sedan tidigare och behöver låna pengar mot inteckning i hans hemmansandel och värre blir det när kostnaderna för laga skiftet skall täckas. Med åren får han lämna gården. Johannes har möjligen överskattat sin förmåga som bonde. Makarna säljer hemmansandelen till Carl Nilsson i Wåhle med tillträde den 14 mars 1859 för 3 850 riksdaler. Carl Nilsson med familj flyttar för övrigt på hösten till Hammarön. Vad som händer sen med hemmansandelen vet jag inte. Den behandlades naturligtvis vid laga skiftet och tillskiftades den som då ägde andelen.

Hösten 1859, flyttar Johannes och Sophia Lovisa till grannbyn Åtorp där Johannes blir arrendator på det som då var ett kronohemman. Där föds farfar Karl Oskar. Arrendatortiden blir inte långvarig utan familjen återkommer till Östra Tolerud och bosätter sig i en stuga. Det är en bild av en misslyckad bonde och jordbrukare som träder fram. En slarver, kanske. Kyrkböcker och andra arkivhandlingar ger inga personomdömen eller uttrycker några känslor. Om det fanns omständigheter som pressat den unga familjen berättar inte arkiven.

Familjen lämnar Östra Tolerud till slutet 60-talet och påbörjar sin långa resa som slutar på fäbovallen Backarvall i Ljusdals socken. I sin nionde barnsäng dör Sophia Lovisa och Johannes blir ensam med barnen. Men han bildar en ny, eller i vart fall försöker, familj. Men det blev inte så helt med det heller. Hans 24-åriga piga, Lovisa MargaretaTränk, soldatdotter från Yg i Färila, blir med barn och föder 1886 sonen Gustaf Fredrik och det något omaka paret – Johannes 56 år – tar ut lysning. Av obekant anledning blir det bara två lysningsdagar, ingen vigsel.

Den 23 oktober 1886 köper Johannes ut sitt arrende på Backarvall för 500 kronor. Säljare av fäbodvallen är Anders Jönsson och Christina Norén i Hedsta. Fädodvallen, som är en avsöndring från hemmanet Rolfhamre no sub sub 1, omfattar i areal: Hemvallen åkar, äng och odling 3 tunnland 5 ½ kappland samt i skogsmark 1 tunnland 12 ¾ kappland. Stormyran åker, äng och odling 9 tunnland 17 ¾ kappland samt skogsmark 9 tunnland 22 ½ kappland. I köpet ingår också hälften av hemmanets andel i vallsamfälligheten 6 tunnland 5 ¾ kappland. Till säljare skulle dessutom Johannes varje år erlägga 25 kr i skatt eller avgäld. Köpesumman kvitterades med en revers².

Sex år senare, d v s i april 1892, säljer Johannes torpet med åbyggnad till arbetaren Per Persson Hedström och hans hustru Ingrid Jonsdotter från Örasjön i Ramsjö s:n. Arealen beskrivs nu i köpeavtalet ”tillsammans skog. åker och äng 10 hektar 36 ar, 77 quadratref 56 q 65 q eller 21 tunnland 1/4 kappland till det gamla, jämte andel i mulbete efter areal”³. Köpesumma 1200 kr, 150 kr erläggs vid tillträdet, återstoden 1050 kr i början januari 1893.

Samtidigt köper Johannes ett torp kallat Wallmansmyran i Tegeltjär av Sven Persson, Oppigården i Letsbo. Köpesumman 900 kr kvitteras mot revers på summan med 5 procent årlig ränta. Torpet hade i areal 12,1865 hektar eller 24 tunnland 22 kappland efter gamla ytmåttet. Gården är en avsöndring från hemmanet Lock no 2. Utöver köpesumman hade Johannes att betala 12 kronor i årlig skatt eller avgäld⁴.

Vid husförhöret1894 noteras familjen som skriven på torpet i Tegeltjär. De är farfars far Johannes och hans fästekvinna Lovisa Margareta Tränk, Per Magnus 22 år gammal, Sofia Arvida 20, Brita Helena 17, Lovisa Margaretas dotter Amanda Elisabet 15 år och fästefolkets gemensamma son Gustaf Fredrik 8 år. Per Magnus flyttar till Storhaga, Sofia Arvida till Hyttebo i Färila s:n, Brita Helena till sin syster Anna Lisa, gift med arrendatorn J. Wikstrand i Kilbo i Färila s:n. Även Lovisa Margareta Tränk lämnar torpet med sina två barn, dottern Amanda Elisabeth (Larsson)och gemensamma sonen Gustaf Fredrik. Johannes blir ensam. Farfar Karl Oskar och farmor Helena träder till och tar ansvar för Johannes sista dagar. De köper torpet för 500 kronor inklusive samtliga åbyggnader och lösöre. En summa som får stå innestående hos säljaren till hans död mot ett födoråd av mat och nödiga slitkläder, 10 kr årligen i tobakspengar och kristliga omvårdnad. Födorådet omfattar också kläder och föda samt kristlig uppfostran för hans son Gustaf Fredrik fram till hans första nattvard. I avtalet skriver man Johannes namn som Jonas Jonsson.

Våren 1895 blir Johannes sjuk och sängliggande. I 42 dagar vårdas han av en kvinna vid namn Lovisa Fridström som farfar och farmor städslat. Johannes dör 10 juli 1895, 65 år gammal. Farfar Karl Oskar tar hand om bouppteckningen men det finns inte mycket av värde i dödsboet. Torpet värderas till 1000 kr men Sven Perssons revers är obetald. Hästen är 18 år, slaktvärde 30 kr. Grisen värderas högre, 50 kr. I övrigt gång- och sängkläder, körredskap och diverse husgeråd. En lång rad småskulder listas och summeras till drygt 600 kr. Bl a har några av syskonen, från och till, bistått sin far med lån, inte minst farfar. Han ser till att Lovisa Fridström för betalt för den tid hon vårdat Johannes. 42 kr d v s en krona om dagen. Inga kontanter finns i boet. Men en tillgång av värde finns det. Per Hedström på Backarvall är fortfarande skyldig Johannes 500 kr från köpet av torpet i Backarvall. Boets netto 218 kr 11 öre.⁵

Alla syskonen var kallade till bouppteckningen men Farfar var den ende närvarande och svarade för uppgifterna i bouppteckningen. Hans syskon, soldaten O J Blad i Hedsta, snickaren Per Magnus Jonsson i Storhaga, Maria Lovisa, gift Hedman i Skogsta, Anna Lisa i Kilbo, Elisabeth, som uppges vistas i Eskilstuna, de två omyndiga döttrarna Sofia Arvida och Brita Helena, ingen av dem visade intresse att närvara. De överlät till Farfar att sköta det praktiska. Till förmyndare för de omyndiga döttrarna föreslog farfar arrendatorn J. Wikstrand, Annas make. Det antecknas att arvtagare också var den 9-årige sonen Gustaf Fredrik. Här slarvar boupptecknaren Johan Härdin i Letsbo, ofta anlitad vid bouppteckningar och köpeavtal, och blandar ihop namnen och skriver samt ett oäkta barn sammanavlat med sin fästekvinna Lovisa Fridström i Tegeltjär son Gusaf Fredrick född 16 juli 1886. Man kan ju undra varför inte farfar reagerade och rättade till skrivfelet. Eller brydde han sig inte?

Var det kanske så att syskonen vänt sin far ryggen? Han, som får barn med sin 32 år yngre piga. Och för att inte tala om debaclet med två lysningar och ingen vigsel. Byskvaller startar med mindre än så, inte minst i en tid då kyrkan i högsta grad var moralens väktare. Det måste ha skapat spända känslor i familjen. Men känslor beskrivs, som sagt, inte i kyrkböcker.

Men vem var Lovisa Fridström? Ja, jag vet inte men mycket talar för att hon var en mjölnardotter från Skarpå i Färila. Det var barnrikt även i mjölnarfamiljen och när föräldrarna dog spred sig barnen i socknen. Den 12-åriga Lovisa blev styvdotter hos färgerifabrikören Fredrik Ärfström och hans hustru Carolina Östman i Storbyn, Färila. Paret flyttade 1882 till Uppsala men fabrikören dör 1883 och Carolina blir ensam med sin styvdotter. Det är mycket troligt att Lovisa återvänder till hemtrakterna vid vuxen ålder. 24 år gammal vårdar hon Johannes under hans sista dagar.

Fästekvinnan Lovisa Margareta Tränk flyttar från Tegeltjär till Horne i Ljusdal. Där bor hon år 1900 med sina barn och livnär sig som sömmerska. Hon har emellertid psykiska problem och vistas en tid på Ulleråkers sjukhus i Uppsala och därefter på ett vårdhem för psykisk sjuka i Bäckänge. Hon dör 1942 på ålderdomshemmet i Nore. Om sonen Gustaf Fredrik fortsatta liv vet jag ingenting.
Hur det gick med torpet i Tegeltjär? Farmor och farfar sålde det på exekutiv auktion den 28 oktober 1896 för 1070 kr. Bonden Gustaf Lundgren i Lock lade det högsta budet. Varför det gick till exekutiv auktion berättar inte tingsprotokollen men reversen på 900 kr hos Sven Persson i Letsbo var obetald vilket talar för att vägen via en exekutiv auktion var lösningen. Torpet i Backarvall övertogs senare av Ferdinand von Wachenfeldt och Kristina Elisabet, en dotter till Per Hedström.

1Här räcker inte mina kunskap om Östra Tolerud till. Texten i dokumenten är nära oläsligt.

2Ljusdals tingslags häradsrätts arkiv, Småprotokoll., SE/HLA/1040051/A II/44 (1886), bildid: A0033989_00289

3Metersystemet infördes i Sverige 1889 och var därefter det enda lagliga måttsystemet. Men i köpehandlingarna användes även de gamla måtten som tunnland och kappland. Under senare hälften av 1800-talet förekom rätt flitigt kvadratref (=881,5 kvadrameter). 1 kvaradref = 100 kvadratstänger = 100 kvadrattum.En stång =2,969 meter.

4Ljusdals tingslags häradsrätts arkiv, Småprotokoll, SE/HLA/1040051/A II/56 (1892), bildid: A0034001_00037

5Ljusdals tingslags häradsrätts arkiv, Bouppteckningar och arvskiften, SE/HLA/1040051/F II/22 (1894-1895), bildid: A0034019_00443

Sophia Lovisa Olsdotter

2011-02-19T11:31:00.000+01:00

En kylig vinterdag i februari år 1837, när den bleka vårsolen ännu står lågt och igenom det lättade morgondiset lyser på trädtopparna nordväst om gården, föds Sophia Lovisa Olsdotter i ett av de två skattehemman som då utgjorde byn Svenserud i Frykeruds socken, Värmland. Det var ett efterlängtat barn. Maria Ersdotter, 41 år, och Olof Jonsson, 44, hade varit gifta i 21 år när de äntligen får uppleva den familjelycka som de så länge trängtat. Sophia Lovisa var deras första barn och, skulle visa sig, deras enda. Om torsdagen den 2 februari och dagarna därefter var glädjens och lyckans dagar varade det inte länge. Åtta veckor senare, när de första vårdagarnas dagsmeja tärt på snödrivorna, lämnar Olof Jonsson, i "svåra bröstplågor", detta jordeliv¹ och Maria Ersdotter, vardagligt kallad Maja, står ensam med sin dotter, döpt till Sophia Lovisa den 3 februari².

För Sophia Lovisa, som i vuxen ålder blir min farfar Karl Oskars mor, är denna vinterdag en början på ett torftigt liv, av dagar i hunger, nöd och brist. Ett livslångt resande längs kärrvägar och stigar i ändlösa skogar från Grava socken i Värmland till den ena socknen efter den andra i Hälsingland. Ett liv med återkommande barnsängar, vardagens slit för en barnrik familj, dragiga, enkla timmerstugor om ett rum och en öppen eldhäll slutar i barnsängsfeber i en stuga i Störsbäcken nära Backarvall i Ljusdals socken, en aprildag 1877. Den 1 april föder hon i denna stuga - var den stugan nu befann sig är en fråga för sig - sitt nioende barn, dottern Brita Helena. Sophia Lovisa blev 40 år.

Det är Sophia Lovisas levnadssaga, som jag berättar här, hämtad från knappa noteringar i kyrkböcker från olika församlingar i Värmland och Hälsingland. Ingen kan idag ge den sanna bilden av denna unga kvinnas liv. Jag får hålla mig till vad kyrkböcker ger och fylla ut med mina egna ord. Det är en berättelse om en ung kvinnas korta liv under 1800-talets senare del, inte unikt, ett levnadsöde från en tid inte alltför avlägsen vår. Det handlar om en kvinna stark nog att bära fram nio barn till livet, varav min farfar Karl Oskar var ett, men med en av barnafödande och ett kringflackande liv utsliten kropp som till sist ändade hennes liv.

Sophia Lovisa föddes på en gård som gått i arv i minst tre generationer. Hennes mor, Maria eller Maja Ersdotter, var född på gården. Hon övertog, tillsammans med sin man Olof Jonsson, ansvaret för den 1822 och blev ägare till gården när hennes mor Stina Olsdotter dog 1828. Stina (f 1774) hade då varit änka sedan februari 1815 efter Majas far Eric Pålsson, född på gården 1765. Då ägdes den av hans föräldrarna Pål Eriksson och Annika Olsdotter. Svenserud var urspungligen ett skattehemman om 1/8 mantal men delades två hälfter om 1/16 mantal vid arvskifte i början av 1700-talet.

Sophia Lovisas goda förutsättningar i livet grusades när hennes far, f d nämndemannen Olof Jonsson dog, fyra veckor efter hennes födsel. Som enda barn och dotter till en nämndeman på en gård som hennes mormor och morfar ägt och brukat och före dem, hennes morfars mor och morfars far, kunde inte framtidsutsikterna i den tidens bondesamhälle varit bättre. Men det blev inte så. När sorgeåret gått ut, gifter Maria (Maja) om sig annandag jul 1839 med Lars Eriksson från Södra Vålsäter i Stora Kil³. Under vintern därpå flyttar de från Svenserud⁴ till Lilla Våxnäs i Karlstad där familjen utökas. Sonen Erik Gustaf föds 9 juli⁵. Maja är då 44 år gammal.

Det blev många flytt och miljöbyten under Sophia Lovisas barnaår. Familjen flyttar från Karlstad till Kroppa s:n i oktober 1840 och bosätter sig i Lillefors (intill Storfors) där Lars blir rättare. 1842⁶ återvänder de till Svenserud där gården fått ny ägare för att 1843 flytta till Perstorp i Högvalla och därifrån till skattehemmanet Tollerud i Grava s:n 1848 där Lars också blir rättare en kort tid. 1849 blev åter dags för flytt, denna gång till Önnerud. Då är Sophia Lovisa 14 år och har fått sitt första pigjobb i Bonäs, Frykeruds s:n. Där blir hon kvar till 1853 då det blir det en ny flytt och en ny pigplats⁷. Hon kommer till byn Skåne i Grava socken där hon träffar hemmanssonen Johannes Jonasson från Östra Tolerud. De tar ut lysning den 12 oktober 1854. Styvfadern, Lars Eriksson, är närvarande och visar upp ett skriftligt medgivande från modern Maria Ersdotter. Den unga bruden får gifta sig. Annandag jul vigs ungdomarna, hon 17 år och han 24. Vigselförättare är prästen C G Bergh⁸.

Sophia Lovisas make, Johannes, farfars far, var född 18 januari 1830. Hans föräldrar var Jonas Jansson Fogel (1795-1869) och Lisa Jonsdotter (1797-1869), då bosatta på hemmanet Klingerud (½ mantal) fram till sommaren 1831 då de flyttar till Östra Tolerud.

Farfars farfar och – farmor, Jonas och Lisa, fick sju barn, Cajsa f 1819, Magnus f 1826, Johannes 1830, Britta Maja f 1832 och Inga f 1835. Två av dem dog redan som barn. Båda döptes till Johannes, den förste f 1822, blev 3 månader gammal; den andre f 1823 blev sex år, dog 1829. Året därefter kom Johannes till världen. Denna sedvänja att låta barn ”ärva” namn förekommer ofta i familjer under 1800-talet. Kanske ville man att minnet av ett älskat barn, hur kort dess liv än varit, skulle leva vidare i nästa barn. En sed som förekom fram till slutet av 1800-talet för att därefter upphöra.

När Johannes föddes ägde Jonas och Lisa en av gårdarna i Klingerud men de ägde också, tillsammans med en Jan Jönsson, en del i det stora skattehemmanet Östra Tolerud, enligt dokument från storskiftet 1824⁹. Vid förrättningen tilldelades de åker, sval och äng om 45 tunnland 31 24/32 kappland och erhöll också gårdstomt ”öster intill Per Petterssons ladugårdshus”. Hit till denna gård, med den största andel av byns jord, på en av de bördigaste markerna i Grava socken, flyttar familjen enligt husförhörsboken 1831. Det var här Johannes växte upp.

De nygifta paret Sophia Lovisa och Johannes bosatte sig på Johannes föräldragård fram till 1856 där barnen Olof Johan (1856) och dottern Märta Lovisa (1858) föddes. Året därpå flyttade de till grannbyn Åtorp där Johannes blev arrendator. Här föddes farfar Carl Oskar i december 1860. Vistelsen i Åtorp blev inte långvarig. De återvände till Östra Tolerud och blev, som det noterades i födelseboken när dottern Anna Lisa föds i oktober 1860, backstugusittare, med andra ord de hyrde en stuga i någon av gårdarna i byn. De fick ytterligare två barn, Elisabeth 1866 och Erik Gustaf 1869, innan det blev stora förändringar i deras liv. 1869 dör Johannes far, f. d. bonden Jonas Jansson Fogel, i slag, 73 år gammal. Han var inte längre byns störste jordägare utan gammal man, sängliggande och utfattig. Johannes bror Magnus och systern Inga hade lämnat hemmet. Kvar bor Cajsa, ensamstående mor till en dotter och son och den förståndshandikappade Brita Maja. En månad därefter dör också hans mor. Även hon i slag.

Vad som hänt familjen Jonas Jansson Fogel under åren på 60-talet fram till hans död berättar inte kyrkböckerna. Men andra källor ger förklaring. I Östra Tolerud genomfördes laga skifte¹⁰ 1862 efter några år av förrättningar och förhandlingar. Gårdarnas splittrade markinnehav samlades i enheter och fördelades efter skattetal. Laga skiftet innebar också att några fick bryta upp från sin gårdstomt och flytta mangårdsbyggnad, fähus och alla andra byggnader till den mark de tilldelats. I Östra Tolerud splittrades byns gårdar men Jonas Jansson fick bo kvar på sin gård i byns västra delen, den tomt han tilldelades vid storskiftet. Kring gården fick han samlat 26 hektar åkermark, 1,5 hektar äng och odling. Han fick dessutom samlat i skiften cirka 30 hektar skogsmark, allt av lantmätaren uppmätt i kvadrattref¹¹ och med rösade rågångar¹². Jonas Jansson blev bonden i Östra Toleruds med det största skattetalet, 173 öre 12 penningar, men också den som med kontanter hade att svara för sin del i skiftet. Till sina grannar, för deras kostnader att flytta hus och byggnader. fick han i repartition¹³ betala 1164 riksdalar och 63 öre och till de gemensamma kostnaderna för lantmäteriförrättningen 309 riksdaler och 14 öre. En överkomlig summa kan man tycka. Han var ju den störste bonden i byn. Men i den tidens bondesamhälle var kontanter en bristvara. Lån i bank existerade knapp ännu. Bankväsendet var i sin linda. Fasta tillgångar kunde inte förvandlas till reda pengar på annat sätt än privata lån och inteckningar. Penningvärdet motsvarade inköp av ett 30-tal häster, för att ta ett exempel. Kanske skapade laga skifte också osämja i byn. Markens bördighet skulle värderas, gödselstackar fördelas i antalet lass, hus, visthusbodar rivas, transporteras till nya gårdstomter och åter byggas upp. De kontanta ersättningarna som gemensamt fastställdes förvandlades till fordringar eller skulder gårdar emellan. Den som hamnade i skuld hade säkert det inte lätt i bygemenskapen.

Hösten 1870 lämnar Johannes och Sophia Lovisa med sina sex barn Östra Tolerud för att bege sig ut på vägarna mot norr. Minsta sonen Erik Gustaf var ett år. Men Johannes, som målsman för familjen, har inte tagit ut någon flyttattest d v s "prästbetyg" vilket kyrkan och staten på den tiden inte accepterade. Det antecknas i husförhörslängden för Johannes Jonasson "borta jämte familjen sedan 1870". Man skall man veta att den sociala kontrollen var stenhård ännu fram till slutet av 1800-talet. ”Småfolket” hölls under tukt och förmaning av staten med hjälp av prästerskapets byråkrati. Det var vars och ens plikt att hos socknens präst anmäla flytt och bära med sig s k ”flyttattest” innan man gav sig ut på vägarna. Prästen kunde t o m förbjuda utflyttning om han bedömde att den sökande var en potentiell ”landstrykare”.

Det var för att försörja sin barnrika familj som Johannes drog ut på vägarna. I folkrika Värmland fanns inget arbete. Men norrlandskustens sågverk i de skogrika länen hade börjat expandera och levde i en begynnande högkonjunktur. Sågverken krävde mer timmar från skogarna. Här fanns jobb för de som var beredda att lämna sina hem och och familj på hösten och återvända när det åter blev vår.

I boken ”Skogsarbetarminnen” berättar en värmlänning från den här tiden: ”På hösten detta år (1876) fanns intet arbete att få på hemtrakten utan det blev att packa näverkonten och ge sig i väg på nytt. Målet för färden blev detta år ett bra stycke längre än när vi gav oss ut på våren. Vi hade bestämt Lillhärdal och som vi inte hade någon större reskassa att lita till måste vi lägga i kost för resan som egentligen inte var en resa utan en resolut marsch till fots 20 mil tvärs över skogarna...”.

Det flesta män som begavs sig norrut på jakt efter skogsarbete vandrade i grupp i avsikt att hålla samman i kojlag på någon av de stora vinteravverkningarna som etablerades efter Ljusnans och Voxna älvdalar. Och de flesta hade som avsikt att på vårsidan återvända hem till hustru och barn med vinterns förtjänst i fickan. Några ogifta stannade där uppe i skogsbyarna, gifte sig med en flicka på orten och fick barn som ofta fick höra hur det var hemme i Värmland. Värmlänningar är kända för att älska sitt landskap.

Värmlänningen var en eftertraktad skogsarbetare. Bolagens skogvaktare, som nu fått andra uppgifter än att bevaka tjuvjakt, hade blivit avverkningsledare. Deras uppgift blev att i stor skala producera sågtimmer i tidigare orörda skogar. På värmlänningar kunde de lita på. De stannade av förklariga skäl hela vintern fram till våren i kojorna och accepterade det enkla kosthållet i kojlagen. För dem gällde det att tjäna tillräckligt med pengar för att överleva på den lilla torvan som omgav torpstugan därhemma tills nästa avverkningssäsong. I det flesta fall var det ungkarlar som gav sig i väg. För de gifta männen tillhörde undantagen att kvinnor följde med. De behövdes hemma för barnen och torpet. Men Johannes bröt mönstret vilket säger en del om deras situation efter föräldrarnas död. Inget arbete på orten, ingen bostad.

Snö och is underlättade för dem som gav sig ut på vägarna. Under sensommar och tidig höst var vägarna ofta i uselt skick. Djupa spår efter alla vagnars och kärrors hjul och regn förvandlade vägbanan till en lervälling. Särskilt herrskapets fjädrade giggar och kalescher med sina smala, järnskodda hjul var ett fördärv; skar djupa spår. Det fanns t o m mini-mått för bredden på hjulskoning. De fick inte vara för smala. De allmänna vägarna mellan byar och socknar underhölls av bönderna. Redan i de medeltida landskapslagarna var det stadgat att bönderna skulle svara för väghållet. Den traditionen höll staten vid liv långt in på 1900-talet. Man skötte en vägdel i förhållande till sitt hemmans skattetal. I stort fungerade vägunderhållet bra mellan byarna men det förekom försumligheter. Det hände att hela byar eller socknar bötfälldes. Ett visst motstånd fanns hos bönderna eftersom nya vägar eller nya vägsträckningar ofta krävde åkermark eller odlingsbar jord.. Vägar mellan byar inom socknen fungerade i regel bra. Väghållningen mellan socknar var det sämre ställt med. Här kände jordägarna det tungt att lägga arbetstid och energi på sin väglott, särskilt mellan socknar, vars folk inte hade mycket med varandra att göra. Så för den som skulle förflytta sig längre sträckor var vinterföret en välsignelse. Is på sjöar och vatttendrag gjorde färden bekväm och ofta också kortare. Därför valde man slädföre. Det gällde också Johannes när han lämnade Östra Tolerud. Dessutom, de stora skogsavverkningarna startade inte förrän tjälen blivit tillräckligt djup på myrmarker och sura vattendrag. Is på sjön eller älven behövdes för timmerupplägg. Så hösten passade bäst för den som sökte arbete.

Det hörde till att värmlänningen drog norrut med sin häst när sökte skogsarbete. Med sig hade de sin getdoning¹⁴ som för många i Hälsingland var en nyhet. Med den kunde värmlänningen lasta mer än någon annan. Det talas om dubbla till tredubbla timmerlass. En timmerkörare med en getdoning kunde hålla i gång fyra huggare. Det gjorde värmlänningen eftertraktad av skogsbolagets herrar som lät honom uppträda som egen företagare och ta ansvar för hela avverkningen på ett tilldelat skifte.

För Sophia Lovisas och barnens skull; må familjen rest med egen häst och getdoning. Eller fick de förhoppningsvis plats på någon annans släde? Resan gick i varje fall norrut, mot Stöllet där de korsade Klarälven och gränsen mot Dalarna förbi Mora och Orsa fram till Los socken i Hälsingland. En inte särskilt bekväm resa. 35 mil om man åker på dagens vägar, i tid med egen häst drygt ett par veckor.

Los blev familjens första uppehåll. Här fanns skogsarbete för Johannes, kanske också en egen timmerkörning om nu Johannes var ägare till häst. Familjen stannade ett par år. Här föds sonen Per Magnus i januari 1872. In födelse- och dopboken anteckningar prästen ”Backst.” Johannes Jonsson från ”Ö Tholerud” i Grava socken. Modern uppges vara hans hustru Sofia,.... Johannes saknar flyttattest från sin hemsocken och prästen känner sig osäker och sätter för säkerhets skull barnet i kolumnen för oäkta. Men barnets födelse anmäls till hemförsamlingen och antecknas i rätt ordning i husförhörslängden.

Sommaren 1872 drar familjen vidare till Gävle där äldste sonen Olof Johan den sommaren konfirmeras. Var i församlingen familjen bosatt sig vet jag inte. I avsaknad av flyttattest från hemförsamlingen kyrkskrev sig aldrig familjen Johannes under sina många flytt. Men de stannar till sommaren 1874 då farfar Karl Oskar konfirmeras. Sönerna konfirmation antecknas i husförhörsboken hemma i Grava. 1874 får Johannes höra talas om stora skogsavverkningar i Ängersjö i Hälsinglands nordvästra hörn och dit drar han sig med sin barnrika familj. Här föds 31 augusti dottern Sofia Arvida. Det är barnmorskan som anmäler barnet till prästämbetet i Ytterhogdal. Barnet döps i Ängersjö kyrka först 18 oktober. Dopattesten sänder prästämbetet i Ytterhogdal några dagar efter dopet till Grava församling men där skickar man tillbaka den med hänvisningen att den skulle sändas till Gävle församling. Därifrån återfår församlingen i Ytterhogdal dopattesten jämte några andra kyrkliga intyg (antagligen uppgifter om sönernas konfirmation) och sänder dopattesten och intygen åter till Grava den 18 december. Då, äntligen blir den nyfödde dottern bokförd.

Några veckor tidigare, kanske innan de lämnade Gävle, hade Johannes fått sorgebud från hemsocknen. Hans äldste bror Magnus – bonde i Önnerud – hade tragiskt förolyckats. En sommardag i juli var han sysselsatt med att köra hem ved till gården då lasset stjälpte. Han kom under, fastklämd, och blev liggande i tolv timmar innan man kom till hans undsättning och lyckades befria honom. Tyvärr försent, tio timmar senare avled han av skadorna. Han efterlämnade hustrun Kajsa Andersdotter och sex barn, den yngste knappt ett år.

Familjen blir kvar i Ängersjö. Här pågår varje vinter timmeravverkningar och tillgång till arbete. Men någon gång i mitten av 70-talet flyttar familjen till Ljusdals s:n och bosätter sig i Störsbäcken nära Backarvall som det står i husförhörslängden¹⁵.Ett något svårtolkat beskrivning för den som har lokalkännedom. Det kan dessvärre betyda någon enkel stuga i skogen mellan byarna. Här är det åter dags för Sophia Lovisa. Den 1 april föder hon sitt nionde barn, dottern Brita Helena¹⁶ Men Sophia Lovisas tid är utmätt. Fyra dagar efter Brita Helenas födelse lämnar hon, 40 år gammal, det liv hon, under fjorton år, överfört till nio barn. Utmattad tar barnsängsfebern över. Som så många andra barnföderskor vid den tiden orkar hon inte stå emot. Hon begravs på kyrkogården i Ljusdal. Några månader därefter tar Johannes ut flyttningsattest från Grava församling för hela sina familj och kyrkskriver sig i Ljusdals församling. De ständiga flyttresorna är slut för familjen Johannes Jonasson. De bosätter sig i en fäbodstuga i Backarvall som på den var fäbodvall för bönder nere på socknen.

Johannes blir ensam med sina barn. De äldre, Olof Johan 22 år , Maria Lovisa 20 och Karl Oskar 17, försörjer sig själva men Anna Lisa 13, Elisabeth 11, Erik Gustaf 8, Per Magnus 5, Sofia Arvida 3 och den nyfödde Brita Helena har han att ta hand om. Anna Lisa blev den storasyster som får bära ansvaret. Johannes äldre syster Cajsa kommer 1879 till Backarvall och stannar en kort tid men emigrerar till Nordamerika, 61 år gammal. I mitten av 80-talet anställer Johannes en ung piga, Lovisa Margareta Tränk från Yg i Färila, ensamstående mor till Amanda Elisabeth som hon får knappt 17 år gammal. Lovisa Margareta blir med barn och föder sonen Gustaf Fredrik i juli 1886. Under hösten tar Johannes, 56 år och Lovisa Margareta, 24 ut lysning men det lyser bara två söndagar i rad och det blir inget äktenskap. Men det trolovade paret flyttar från Backarvall. Johannes köper den 27 juni 1892 ett torp i Tegeltjär, det s k Wallmansmyran, med en areal av 12,1865 hektar eller 24 tunnland 22 kappland efter gamla måttet¹⁷. Han köper torpet av bonden Sven Persson, Oppigården i Letsbo för 900 kronor mot revers på beloppet och en årlig ränta på 5 procent. Men tiden som torpägare blir inte långvarig för Johannes. Den 10 juli 1895 dör han 60 år gammal och familjen skingras. Farfar Karl Oskar tar hand om bouppteckning och andra praktiska ting som följer ett dödsfall¹⁸. I boet finns inget att fördela.

1Frykeruds kyrkoarkiv, Död- och begravningsböcker, SE/VA/13130/F /2 (1814-1861), bildid: C0037143_00080

2Frykeruds kyrkoarkiv, Födelse- och dopböcker, SE/VA/13130/C /6 (1806-1860), bildid: C0037139_00161

3Frykeruds kyrkoarkiv, Lysnings- och vigselböcker, SE/VA/13130/E I/2 (1814-1861), bildid: C0037141_00077

4Frykeruds kyrkoarkiv, In- och utflyttningslängder, SE/VA/13130/B/1 (1833-1860), bildid: C0037133_00027

5Karlstads landsförsamlings kyrkoarkiv, Födelse- och dopböcker, SE/VA/13274/C I/1 (1839-1860), bildid: C0037815_00011

6Frykeruds kyrkoarkiv, In- och utflyttningslängder, SE/VA/13130/B/1 (1833-1860), bildid: C0037133_00035

7Grava kyrkoarkiv, In- och utflyttningslängder, SE/VA/13155/B/2 (1847-1860), bildid: C0037398_00042

8Grava kyrkoarkiv, Lysnings- och vigselböcker, SE/VA/13155/E I/2 (1845-1860), bildid: C0037407_00044

9Lantmäterimyndigheternas arkiv. Akt 17-GRA-181

10Laga skifte var den viktigaste reform som genomförts för jordbruket i vårt land. Varje bondes andel i byn samlades till en enhet. Varje teg värderades. Den som tilldelats sämre jord kompenserades i areal och vice versa. Det samlade värdet skulle vara lika som tidigare innehav. Gårdstomt och byggnader flyttades till den egna marken. Byar splittrades.

11Ref är en gammal måttenhet och förekommer i gamla handlingar från mitten av 1800-talet. En kvadratref motsvarar 881,5 kvm.

12Lantmäterimyndigheternas arkiv. Akt 17-GRA-274. Kvadratref lika med 881,5 kvadratmeter.

13(Proportionell) fördelning av något mellan flera parter.

14Getdoning, en speciell typ av kälkar, som användes vid timmerkörslor, särsk. i n. Sverige, och består av en framkälke (stötting el. bock), huvudsakl. avsedd för styrningen, och en kraftigare bakkälke (get), som uppbär huvudparten av lassets tyngd: bägge kälkarna har kraftiga “uteliggare”

15Ljusdals kyrkoarkiv, Husförhörslängder, SE/HLA/1010113/A I/21 b (1876-1880), bildid: C0031649_00038

16Ljusdals kyrkoarkiv. Födelse- och dopböcker, SE/HLA/1010113/C I/7 (1862-1880), bildid: A0014767_00251

17Ljusdals tingslags häradsrätts arkiv, Småprotokoll. SE/HLA/1040051/A II/56 (1892), bildid: A0034001_00191

18Ljusdals häradsrätt, Bouppteckningar och arvsskiften SE/HLA/1040051/F II/22 (1894-1895), bildid: A0034019_00441.

Morfars bröder

2010-12-16T19:22:00.002+01:00

I berättelsen om Myr-Per och Marit på Fall, d v s Morfars föräldrar, var jag nödgad att utelämna var hans äldre bröder Jöns och Per tagit vägen. Båda flyttade från Nedra Värnäs för att söka arbete på annan ort och hamnade, som så många andra värmlänningar, i Söderala församling i södra Hälsingland, där bröderna får banarbete. Jöns tog ut flyttningsbetyg från Ny församling 1863 och Per året därpå men ingen av dem blev kvar i Söderala församling. 1864 noterades Jöns som saknad sedan 1864 i församlingsboken. Per kyrkobokförde sig kanske aldrig i församlingen, i vart fall har jag inte hittat hans namn i inflyttningsboken.

Exakt när och vart bröderna flyttade vidare har jag inga uppgifter om. 1886 befinner de sig i Vemdalen i Härjedalen. Per, som har tagit efternamnet Willman, gifter sig det året, den 5 september, med Kristina Magnusdotter, född i Eda socken i Värmland 1855. Han var då 40 år och hon 31. Kristina hade redan en dotter, Dorotea Persdotter, född i Hede 1878. Jöns, som har tagit efternamnet Bäckström, gifter sig några månader senare, 7 oktober, 42 år gammal med Agneta Olofsdotter 19 år, född i Vemdalen 1867.

Per och Kristina får två barn, Anna Margareta född 1887 i Vemdalen och Per Emanuel född 1894 i Rätans by i södra Jämtland där familjen vistades några år för att 1897 flytta till Håvilsrud i Eda socken, Värmland. Kristinas hemsocken. Där antecknas Per i husförshörsboken som hemmansägare på gården Bråten. Dottern Anna Margareta utvandrar till Nordamerika i november 1906.

Jöns och Agneta fick också två barn, Per Olof Ernst född 1888 i Vemdalen och Signe Kristina född 1893 i Rätan dit också Jöns och Agneta flyttade. Sonen dog knappt fem år gammal, strax efter flytten till Rätan. Familjen stannade i Rätan till 1897 då de flyttade tillbaka till Vemdalen. Där bor de vid folkräkningen 1900 och Jöns skriver sig som stenhuggare.

Så långt har kyrkböckerna berättat för mig hittills.

Gården Brasens i Letsbo

2010-12-03T16:03:00.004+01:00

Gården Brasens i byn Letsbo¹ är i vår familj - och för släkten på mormor Märtas sida - en gemensam nämnare. Alla har vi i någon form ett förhållande till gården och den väcker många minnen. Jag kommer ihåg mitt första radioreferat med Jerring och Vasaloppet. Hos moster Karin i Brasens fanns radio, hemma i Störsbäcken hade vi inte ens elektricitet. Så för en nyfiken 7-åring var det bara att skida ner till Letsbo en vintersöndag. Jag minns inte vem som vann, Artur Häggblad kanske, men jag minns att jag körde mitt eget ”Vasalopp” på hemvägen och passerade ena ”kontrollen” efter den andra så långt jag kunde minnas dem. Senare, som fjunig yngling, hjälpte jag morbror Bernhard rensa lingon i kornladan. Bernhard var en tid bäruppköpare. Han hade köpt en rensningsmaskin så bären for som en virvelvind i ladan. Men rensade blev de, de som hamnade i lingonlådan

Ursprungliga gården "Brasens"; bostaden sammanbygd
med ladugård, stall och loge. Foto Sven Karlow

I snart 170 år har gården på ett eller annat sätt varit i släktens ägo. 1842 flyttade mormors mors föräldrar Karin Johansdotter och Per Ersson från Störsbäcken till Brasen. I februari 1844 köpte de gården av Olof Grym och Karin Larsdotter. När gården brann ned sommaren 1968, vid den största eldsvåda som någonsin drabbat Letsbo by, ägdes den av min nu avlidne bror Åke. Efter branden byggde min bror Vidar, även han borta idag, ett sommarhus på tomten. Det har nu byggts ut till en permanent bostad och ägs av hans son Per Gunnar och hans fru Marita.

Ställd mot byns övriga hemman är gården Brasens historia inte särskild lång. Gården är en avsöndring av en avsöndring (sub sub) från Utigården, (Letsbo no 1, på min tid Klangs) vilket låter mer komplicerat än vad det är. I Hälsingland förekom subnummer i jordeboken när ett hemman delades. En avsöndring från, t ex hemmanet no 1 i en by, blev sub no 1 med samma namn och en avsöndring från sub no 1 blev sub sub no 1 osv. Utigården var, och är, den äldsta gården i Letsbo, säkert från sen medeltid om man vill vara försiktig. Vid storskiftet som avslutades 1781 omfattade hemmanet 8 Öres 17 penningland². Från tidigt 1800-tal ägdes gården av bonden Eric Ersson, född i Los 1754, och hans hustru Kjerstin Olsdotter, f 1846. Eric Ersson kom till gården som ung dräng kring 1770 och gifte sig i oktober 1781 med Kjerstin ³, änka efter förre ägaren Per Olofsson som efter sex års sjukdom avled 1780. I sitt äktenskap med Per Olofsson hade Kjerstin barnen Karin f 1768, Olof f 1771, Anna f 1774 och Ella f 1777. Med Eric får hon Per f 1782 och Kjerstin f 1786.

Dottern Ella (Persdotter) gifter sig med Per Johansson och de får köpa ut och avsöndra 3 öresland från hemmanet Letsbo no 1, mark belägen väster om stamhemmanet. Gården får beteckningen Letsbo sub no 1. (Under min tid bodde här Joel Wallin med familj). Sonen Pehr gifter sig med Sigrid Larsdotter från Måga och när Eric Ersson dör 1814 övertar Pehr stamhemmanet. Det stundar arvsskifte och det slutar med att i november 1818 köper Pehr tillbaka hälften av Letsbo sub no 1, d v s 1 öres 12 penningland, av sin svåger Per och sin halvsyster Ella. Köpeskillingen, 200 riksdaler banco, betalar köparen till sin syster Kjerstin Ersdotter för den skuld som makarna Per och Ella, genom arvskiftet, häftar till henne. Köpet gällde enbart åker, nybruk, äng och skog inklusive klodrag (rätt till mulbete), del i vattenverk i ån och de lador som fanns på ägorna. Några hus eller andra åbyggnader omnämns inte.

Bagarstugan som enligt morbror Bernhard en gång i
tiden var handelsbod. Foto Sven Karlow

Det är möjligt att Pehr Ersson hade för avsikt att återlägga den inköpta hemmansdelen till stamhemmanet och göra Letsbo sub sub no 1 till en torplägenhet under Letsbo no 1. Men det sker inte även om det uttrycks så i salubrevet som registreras i tingsrätten. I februari 1820 säljer Pehr och hans hustru Sigrid Larsdotter hemmansdelen, 1 öres 12 penningland, till soldaten Olof Grym i Letsbo. Affären är åter en familjeangelägenhet. Olof Grym är gift med Karin Larsdotter, syster till Sigrid. Köpesumman är 210 riksdaler banco. Därmed är hemmanet Letsbo sub sub no 1 bildat och kommer senare att kallas Brasens. På Utigården blir det några sorgens år. Båda makarna Pehr och Sigrid dör 1828. Sigrid i februari i tvinsot⁴ och Pehr på hösten i inflammationsfeber. Deras son Erik, då 10 år, tas om hand av hans mormor och morfar i Måga. En arrendator sköter gården fram till hösten 1839 då Erik återkommer, 21 år, nygift och bonde.

Jordkällaren med bostaden och stora logen i
bakgrunden. Foto Sven Karlow.

”Brasens”, som av salubreven 1818 och 1820 att döma enbart bestod av åkermark med lador, får sannolikt under Olof Gryms tid både hus och laggård. Han driver gården till 1842 då familjen Karin Johansdotter och Per Ersson flyttar dit från grannbyn Störsbäcken. Karin, mormors mormor, var född i Borr 1800 och dotter till soldaten Johan Roos och Märta Jonsdotter. Hon kom vid 8 års ålder till Störsbäcken där hon blev fosterdotter till paret Malin Eriksdotter och Per Persson. Mormors morfar Per Ersson var född i Stockholm 1786 och ett s k barnhusbarn, noterad som nummer 1611. Vid 8 års ålder kom han till Rångstra där han blev fosterson hos bonden Jon Larsson. Karin och Per gifte sig 1821 och har sonen Per född 1821 och dottern Brita f 1824 (mormors mor) när de flyttar in på gården Brasens. Även Karins fosterfar, Per Persson då 68 år, lämnar Störsbäcken och följer med till Brasens. Karins fostermor Malin var redan död. Hon dog i Störsbäcken 1822, 74 år.

Per och Karin köper Brasens den 26 februari 1844 av Olof Grym och Karin Larsdotter och betalar 733 riksdaler och 16 skilling för mark och åbyggnader med vad därtill lyder som man uttrycker det i köpebrevet. Det blåser alltså förändringens vind för paret Per och Karin, från ett torparliv på ofri grund i Störsbäcken till en tryggare vardag som egendomsägande bonde. Per deltar, som nybliven ägare till ett kronoskattehemman, i sammanträden med socknens bönder som föranleds av det laga skifte av nybruk, nyodlingar och hemskog i Västra fjärdingen som inleds hösten 1843 och avslutas 10 år senare.

Laga skiftet blev den reform som öppnade möjligheter för många torpare att få köpa ut sin torparstuga och nyodling och få lagfart på sin äga. För bönderna betydde reformen att de efter sitt skattetal bli tilldelad oskiftad mark av både åker och skog med lagligt fastställda rågångar och som öppnade nya möjligheter vid arvskiften och försäljningar. Helt nödvändigt för en socken som under de sist gångna 100 åren fördubblat sin befolkning. För Per och Karins del innebar laga skiftet att de förlorade sitt nybruk i Störsbäcken. Det som jag kallar Lunds men fick tilldelat det torp som blev mitt föräldrahem. Storskiftet som avslutades 1781 och laga skiftet var viktiga jordreformer för bönderna i socknen. Jag återkommer till dem i något senare kapitel.

Söndagen den 19 oktober 1845 blir det också bröllop i Brasens. Dottern Brita gifter sig med soldatsonen och drängen Jonas Olofsson från Ramsjö. Bruden är 21 år och brudgummen 25⁵. Livet för Per och Karin ter sig ljust för stunden men mörka moln hotar i horisonten. Strax före jul 1847 dör gårdens påtänkte arvtagare sonen Per Persson i inflammationsfeber, 26 år gammal. En sorg för de gamla föräldrarna. Per var 58 år och det stod klart att gården behövde yngre krafter.

Dottern Brita och mågen Jonas Olofsson var bosatta i Ramsjö. De hade fått sitt första barn, dottern Karin född 1846 och var inneboende hos Jonas far, den avskedade soldaten Olof Sund och Jonas mor Maria Catharina Falk. I ett trångbott soldattorp huserade inte bara det gamla paret utan också andra av deras barn med familjer. Med lättnad flyttade Brita och Jonas till Brasens när de kallades hem.

1848 säljer Per och Karin gården till sin dotter Brita och hennes make Jonas Olofsson för 624 riksdaler samt ett födoråd, d v s mat, bostad mm, för återstoden av deras liv. Jonas var 28 år och Brita 24 år när det övertar gården. Den unga bondefamiljens går mot, kan man tycka, en ljus framtid.1849 får de sonen Olof. 1852 föds sonen Pehr som bara blir några dagar gammal men ett år senare, fredagen den 10 i blomstermånaden juni, får de ytterligare en dotter, mormor Märta. Men Jonas blir inte den bonde som svärföräldrarna Per och Karin hade hoppats på. Han blev med tiden en olycka för familjen - en tragisk person, lösdrivare, småtjuv och straffånge. Och livet slutade också för honom på fängelset Långholmen.

Om Jonas Olofsson, eller Jon Ols som han ofta kallas, var en slarver och en karaktärslös person som inte passade in i ett bondesamhället, var hans hustru Brita Persdotter en kvinna som vågade bryta mot tidens sedvänjor och gå egna vägar i en period när hon själv hade att möta sorg. Hon förlorar ytterligare en dotter 1859 bara några dagar gammal och sin mor, Karin Johansdotter 1862. Nu, åter gravid, tar hon ta tag i sin egen situation och i ett brev till häradsrätten strax före jul 1862 begär hon att hennes make skall förklaras omyndig. (Och därmed sig själv omyndig, för så var förhållandet man och hustru på den tiden). Om detta och annat i denna sorgeliga familjehistoria skall jag återkomma.

Kornladan. Foto Sven Karlow

Under åren efter 1862 när maken Jon Ols driver omkring i byarna anlitar Brita Persdotter, som arrendator, grannen Jon Mårtensson, ägare till Brännatorpet. När hennes ende son i livet, Olof, dör i lungsoten (tbc) 1870 och med en lösdrivande småtjuv som make beslutar hon sig för att sälja gården till sin dotter Karin som 1866 gift sig med Sven Persson Backström. Eftersom paret Brita och Jon är omyndiga beskrivs försäljningen som en öppen auktion inför häradsrätten och parets förmyndare, L J Hallgren, intygar att priset 955 riksdaler riksmynt vida överskrider taxeringsvärdet 1100 riksdaler eftersom födoråd för makarna Brita och Jon ingår. Villkoren i födoråden visar att Brita inte kan tänka sig fortsatt samlevnad med maken Jon. De delar i födorådet på såväl rum som kost. För Jons del spelar det ingen roll. Han dör 4 april 1872 på Långholmen.

Men även i Karin Jonsdotters och Sven Persson Backströms äktenskap gnisslar det rätt snart. Det får en son - Per - 1866 men som dör efter tio dagar. Den 12 augusti 1876 varnas de i en notering i husförhörslängden för åren 1876-1880 för oenighet i äktenskap. Och bondetiden blir inte lång. 1876 säljer de gården till Jon Mårtensson som då inte bara äger Brännas utan också torpet Per Annersa i Störsbäcken - fast på den tiden kallas det Per Ols-torpet efter nybrukaren Per Olofsson, morbror till Jon Mårtenssons maka, Brita Andersdotter. Köpesumman för Brasens var denna gång 3500 riksdaler. I och med köpet kom Brännas att ingå i Brasens. Däremot säljer Jon Mårtensson senare Per Annersa i Störsbäcken till - ja just det - Per Andersson.

Jon Mårtensson var driftig, något av den tidens entreprenör. Han drev lanthandel i byn och var också inköpare av avverkningsrätter. Han kom som ung måg till Brännas och gifte sig med Anders Anderssons och Gölin Olofsdotters 28-åriga dotter Brita. De fick två barn⁶ som tyvärr båda avled i unga år och när hans hustru Brita dog 1889 kom mormors syster Karin Jonsdotter att fungera som husföreståndarinna. 1896 avled Jon Mårtensson. I närvaro av hans bror, Olof Mårtensson i Sjövästa och syster, änkan Sara Mårtensdotter i Ångsäter och genom förmyndare ett syskonbarn som vistades i Nordamerika, pågick bouppteckningen i tre dagar. Boupptecknaren Johan Härdin biträddes bl a av Johannes Sundell som senare i livet gifte sig med moster Brita. När förrättningen var avslutad visade ett testamente att mormors syster Karin var ensam arvtagaren till hela dödsboet.

Bouppteckningen⁷ är i sig självt ett tidsdokument värt ett eget avsnitt. Brasens var då ett jordbruk med en besättning på en 6-årig hingst, 4 kor, 2 grisar, 4 får och 2 lamm, 9 getter och 2 killingar; ett för bygden normalt hemman. Hingsten värderades till 400 riksdaler. Bouppteckningen ger en utmärkt glimt om vad saker och ting värderades vid förra sekelskiftet och hur inflationen sen dess urholkat pengars värde⁸. När boupptecknarna, sent på onsdagskvällen den 15 april 1896, summerade var slutsatsen given; Karin Jonsdotter, 50 år, var för den tiden en förmögen kvinna. I testamentet från den 10 september 1887 skriver Jon Mårtensson att Karin ”skall vara ensam ägare utan minsta intrång av sin man Sven Backström eller dennes arvingar”. Denna sista mening kom senare att ha betydelse vid Karins död.

Stora byggnaden uppfördes vid sekelskiftet 1900
med handelsbod och lägenheter. Foto Sven Karlow

Gården Brasens bestod på sin tid av flera stora byggnader, timrade, med bostadsdelen sammanbyggd med ladugård och stall som brukligt var på den tiden. På gården fanns också en jordkällare, en kornlada och ett härbre Jag kommer inte exakt ihåg hur bostaden såg ut; har bara ett svagt minne av köket, men däremot imponerades jag det jättestora utedasset intill stallet med hål för hela byn, nästan, och med ett jättedjupt fall. Kring sekelskiftet byggdes en ny mangårdsbyggnad med bostadslägenhet och lokal för lanthandeln. I boken Svenska gods och gårdar⁹ uppges att byggnaden uppfördes kring 1900. Den uppgiften kommer säkert från moster Karin och kan vara rätt på några år när. Hon kunde ju kolla med sin syster Brita som 1886 kom till makarna Jon Mårtensson och Brita Andersdotter – då barnlösa - som fosterdotter, 12 år gammal.

Ett markköp från 1889¹⁰ bekräftar planerna på nybygge. Jon Mårtensson köper då mark till utfartsväg och byggplats av bonden Sven Persson på Letsbo no 2. Det är en avsöndring från västra hörnet av den s k Grålockstägten fram till vägen till Störsbäcken, areal 0,1581 hektar. Köpesumman är 90 kronor men vid bouppteckningen sju år senare har marken ett taxeringsvärde av 500 kr vilket må betyda att den nya mangårdsbyggnaden med lokaler för handelsboden byggdes någon gång mellan 1890-1896.

Handlingar kring markköp ger nästan alltid fler frågor än svar. 1908 köpte Karin Jonsdotter av Letsbo sub 1, d v s den närmaste granngården, 2933 kvadratmeter och dessutom den s k Björnloken, en inäga efter vägen till Störsbäcken - 3 tunnland och 3 kappland. I köpet ingår å ofvannämnda lägenheter uppförda byggnader. Vad var det för byggnad som fanns på denna tomt på nära 3000 kvadratmeter? Köpesumman vittnar om att det måste ha varit en större byggnad. Enbart värdet av Björnloken med enkla hölador rimmar dåligt mot priset 1650 kronor, mer än vad man betalade för ett torp på den tiden. Och hur kommer det sig att bonden J. Bergman i Bäckebo stod som säljare? Och som vanligt finns det ingen som kan berätta.

Karin blev på bygden Bras-Kare, för oss var hon mammas moster Karin, en driftig kvinna som fortsatte att driva byns lanthandel ännu några år innan firman Englund & Mårtenssons i Tallåsen tog över, hyrde lokalen, och drev butiken som filial.

Bras-Karin avlider den 17 februari 1921 av ålderdomsavtyning (bräcklighet), 75 år gammal. Hennes enda kvarlevande syskon, den sju år yngre Märta - mormor Märta - blir arvtagare. Vid bouppteckningen restes frågan om ett testamente Karin skrivit tidigare där ett av syskonbarnen ensam skulle ärva gården mot att denne svarade för försörjning och omvårdnad av mormor Märta till livet slut. Något namn nämns inte i handlingarna. Men alla närvarande visste. Det var den äldsta av syskonen, moster Brita, som en gång betraktades som fosterdotter till paret Jon Mårtensson och Brita Andersdotter, som testamentet gällde.

Karin hade ändrat sig. Hon ville skapa ett rättvisare förhållande mellan sina syskonbarn genom att låta sin syster ärva då hon ej hyste farhågor för att systern förstörde egendomen och ansåg att hon ”ej heller kom(mer) att göra någon orättvis fördelning mellan sina barn”. C A Englund från Tallåsen, en vän till Karin sedan ungdomsåren intygade att han, i vittnes närvaro åsett Karin, på hans förslag, bränna upp detta testamente vilket han menade i praktiken betydde att arvet gick till Karins syster. Det fanns dock ytterligare en hake; maken Sven Persson Backström var alltjämt i livet och makarna var inte skilda även om de inte levt som äkta makar sedan 1880-talet. Men Jon Mårtenssons villkor i sitt testamente att Karin skulle vara ensam ägare utan minsta intrång ställde maken utanför även om de arvsrättsliga reglerna året innan ändrats och gett kvarlevande make annan ställning vid arvsskifte. C A Englund hävdade att om han känt till lagändringen hade han förslagit Karin skriva ett nytt testamente till hennes systers förmån.

Det dröjde innan rättens kvarnar malt färdigt. Först den 31 oktober 1900 fick Karin Jonsdotter lagfart på sina ärvda fastigheter. Häradsrätten konstaterade då att att någon klandertalan mot ifrågavarande testamente icke blivit i laga tid vid Häradsrätten anhängiggjord¹¹.

Mormor Märta överlevde sin syster ett år. I ålder av 68 år dör hon i magkräfta (cancer) den 22 februari 1922 och efterlämnar gården och övriga kvarlåtenskapen till sina sex barn; Jonas, Brita Märta, mor Anna, Karin och Christina. Sonen Per avled 29 juli 1915, 19 år gammal, i hjärtfel¹². Boets fasta tillgångar – åkermark, skogsmark och åbyggnader – noterades till taxeringsvärdet sammanlagt 19 100 kr.

Det blev moster Karin och Bernhard (Olsson), som bosatte sig på Brasens med moster Märta i en mindre lägenhet på övervåningen. 1927 köpte Karin och Bernhard ut moster Christinas och Nickes (Sundgren) andel och 1941 moster Britas och Johannes (Sundell) tillsammans med mor och far. Fastigheterna blev oskiftade och samägda av syskonen fram till en lantmäteriförrättning 1941 då Karin och Bernhard avstyckade sin andel med åbyggnader. 1963 köpte min bror Åke Brasens av Karin och Bernhard. Sommaren 1968 får gården ett dramatiskt slut. då den, tillsammans med granngårdar, jämnades med marken.

Varför heter då gården Brasens? Eller kanske Bras, för så skriver prästen när han för första gången noterar gårdens namn i en husförhörslängd. Ja, det är nog en fråga som får lämnas obesvarad. Ordet brasa ligger ju nära till hands med tanke på gårdens historia. Eller ännu mer ordet bras, ett fornnordiskt uttryck för (sprakande) braseld. Eller kanske det mer dialektala uttrycket bras(s)a för braka eller skryta. Nej, jag har inget svar.

1Letsbo ligger 20 km norr om Ljusdal efter väg 83 mot Ånge.

2 I Hälsingland var enheten under medeltiden mål vid värdering av jord. Ett mål skulle vara så stort att man kunde så en spann säd efter hälsingespannen (=1/4 tunna). Vid skatteläggning av jord beslutades att 4 4/5 mål skulle motsvara ett öre varför arealen kom att kallas för Ett öresland. Öresland indelades i 24 penningland. Detta skattetal kom att leva kvar i Hälsingland till slutet av 1800-talet.

3Ljusdals kyrkoarkiv, Lysnings- och vigselböcker, SE/HLA/1010113/E I/1 (1732-1830), bildid: C0031672_00044

4Under 1800-talet synonymt med lungsot (tbc)

5Ljusdals kyrkoarkiv, Lysnings- och vigselböcker, SE/HLA/1010113/E I/2 (1831-1861), bildid: C0031673_00033

6Gölin f 1859-03-19, död 1881-11-01 och Anders f 1863-05-14, död 1884-06-18

7Ljusdals tingslags häradsrätts arkiv, Bouppteckningar och arvskiften., SE/HLA/1040051/F II/23 (1896-1897), bildid: A0034020_00106

8Ett kilo saffran kostade enligt bouppteckningen 70 kr kilot, idag drygt 40 000 kr.

9Ett bokverk som utkom åren 1935-1947 i 51 band. Hälsingland med Orsa Finnmark är samlat i band 34.

10Ljusdals tingslags häradsrätts arkiv, Småprotokoll., SE/HLA/1040051/A II/50 (1889), bildid: A0033995_00065

11Ljusdals tingslags häradsrätts arkiv, Småprotokoll., SE/HLA/1040051/A II/72 (1900), bildid: A0034013_00175

12Statistiska Centralbyrån (SCB) - samlingspost, Utdrag ur födelse-, vigsel- och dödböcker 1860-1949, SE/RA/420401/01/H 1 AA/1954 (1915), bildid: A0031196_00620

(Uppdaterad 13 juni 2011)

Myr-Per och Marit på Fall

2010-09-19T16:04:00.002+02:00

Morfars mor, Marit Persdotter, var 24 år när hon gifte sig med den ett år äldre drängen Per Nilsson hösten 1839 och lämnade Valborggården i Ljusnäs by, Norra Ny socken, Värmland. Men flytten hade föregåtts av en känslostorm i hennes unga liv. Vid tjugo års ålder förälskade hon sig i den ett år äldre drängen Per i granngården och deras kärleksstunder resulterade i att Marit blev med barn. Inget större problem kan tyckas, en ”olycka” som så ofta drabbade många andra även på den tiden. Men det här unga paret var kusiner vilket inte sågs med blida ögon av de som var satta att svara för den tidens moral i församlingen. 1734 års giftemålsbalk stadgade att ”syskonbarn måge ej taga hwarannan til ächta; utan Konungen gifwer ther lof til” och prästen kände sig nödig att i husförhörslängden notera vid Marits namn ”1836 lägrad af sitt syskonbarn dreng Per Nilsson hos g. L. P. S. i Ljusnäs, men med ett senare tillägg Lysn. 5/9 1939 page 123”¹.

Det kunde alltså inte bli något raskt undanstökat giftermål. Den 6 december 1837 föder Marit en son, som döps till Per och noteras enligt tidens sed som oäkta. Sorgligt nog blev inte lyckan långvarig. Sonen dör i bröstfeber den 13 november året därpå.

Som det framgår av noteringen i husförhörslängden, får Per och Marit kungens lov att gifta sig och vigs någon gång hösten 1839. Några sidor i församlingens lysning- och vigselbok saknas för det året. Om deras bröllopsdag får vi inget veta. Några år senare, i maj 1845, ändrades äktenskaplagstiftningen och det blev tillåtet att gifta sig utan dispens även för kusiner.

Marit Larsdotter på Valborggården

var liten till växten, vilket denna
överdel till en dräkt visar. Om hennes moster,

Marit på Fall och kusinen Marit också var

korta, vet jag inte. Men jag kan försäkra

att min mor Anna och mina mostrar Brita, Märta,
Karin och Stina lätt kunnat bära detta plagg. Att
morfar tog efternamnet Lillman säger en del.
(Plagget finns på Valborggården).

Efter vigseln flyttar det unga paret till egen bostad och blir s k inhysefolk, d v s hyr något rum eller stuga på nån av gårdarna i Ljusnäs och livnär sig på dagsverken hos bönderna som så många andra i dessa bygder. Den 28 oktober 1940 får de en son, som de också döper till Per, men familjelyckan blir kort ännu en gång. 29 maj året därpå dör pojken.

Morfars far Per var född 3 februari 1815 och son till Nils Persson (1787-1864) och Karin Persdotter (1790-1851) på gården Myra i Övre Stöllet². Hans mor Karin, var dotter till Per Sonesson, (rike Per Sonisa kallad) och Karin Nilsdotter på Backen i Nedra Värnäs. De ägde då 1/3 av skattejorden i N Värnäs. Pers moster, Marit Persdotter, var gift med Per Engelbrektsson på Valborggården och mor till Marit, med tiden hans hustru. Pers far, Nils Persson, var född på Mogården i Stöllet och son till Per Nilsson (1745-1819) och Kerstin Larsdotter (1762-1847).

1 mars 1842 får Per och Marit en dotter som de döper till Marit och den 25 maj 1844 en son, Jöns. Samma år flyttar de från Ljusnäs till Nedra Värnäs där Per blir åbonde på den s k Bolagsbacken. De får ytterligare två söner, Per, född 29 september 1846 och Nils, morfar, den 5 maj 1849. Per är då enligt husförhörslängden inte noterad som åbonde utan åter som inhysehjon vilket tyder att de flyttat in på torpet Fall i Nedre Värnäs året efter morfars födelse.

Torpet Fall byggdes antagligen omkring 1850. Av morfars far? Odlade han också upp tegarna kring torpet? Frågor som ingen kan svara på. Men stugan var enligt uppgift något större än andra torparstugor i trakten med en oinredd övervåning. Per och Marit åldras på torpet och bor kvar till sin död. Per blir den förste som lämnar jordelivet, 19 mars 1907, 92 år gammal. Marit följer efter året därpå, 23 augusti 1908, även hon 92 år. De blir de sista som bor på Fall. Torpet låg öde under i flera decennier under 1900-talet men var i gott skick fram emot 30-talet. Spåntaket blev sämre med tiden men huset stod sig och revs först på 1950-talet. Idag är tomten skogbeväxt.

Per och Marits barn lämnade som vuxna hemmet. Deras dotter Marit, morfars syster, gifter sig med torpare Sone Halvardsson från Mårstorp på Gravolsmon. Torpet övertog de efter Sones far, Halvard Månsson. De fick sex barn³. Sone och Marit vistas en tid i Lillhärdal, Härjedalen där Sone arbetade i timmerskog. Sonen Nils föddes i Lillhärdal. Äldste sonen Per Sonesson flyttar 1872, då sju år, till sin morfar och mormor på Fall; bor hos dem till sekelskiftet då han flyttar till Lillhärdal. Han tar ut flyttningsintyg 1905; gifter sig med Kristina Olofsdotter, f 1876. De får en son, Per Olof, 1996. Nils följer senare efter sin bror till Lillhärdal men återvänder till Mårstorp där han som ogift blir den siste brukaren av torpet. Karin flyttar 1903 till Valbo i Gästrikland. Övriga ger sig ut för tjäna och jag har förlorat dem ur sikte. Marit Halvardsson (hon tar sin makes efternamn senare i livet. något som blev allt vanligare under 1900-talet), dör den 5 april 1927 på Ekshärads sjukhus i lungsot (tbc) 85 år gammal⁴. Torpet finns inte längre kvar⁵.

Sönerna Jöns och Per, morfars bröder, lämnar socknen 1863 respektive 1864. De flyttar till Söderala församling i södra Hälsingland. Jöns skriver sig som banarbetare men lämnar Söderala och noteras i kyrkboken som saknad sedan 1864. Per har tydligen aldrig skrivit in sig där. Men Jöns är hemma och är bröllopsvittne när systern Marit gifter sig med Sone 1865⁶. Var bröderna sen tog vägen är för mig ännu okänt. Per och Marits yngste son Nils, morfar, flyttar till Störsbäcken i Ljusdals socken och bildar familj men om honom får jag berätta en annan gång.

Per kallades för Myr-Per eftersom han var född på gården Myra i Stöllet och Marit kallades allmänt i bygden för Mor på Fall. Marit ansågs vara trollkunnig och, som man uttryckte det i socknen, ”for å kockel”. Hon kunde bota sjuka djur och hade ”pukä”. Hon använde sina strumpeband, ”navände” dem, och ”mjölkade” dem upphängda på ladugårdsväggen och fick mer mjölk från sin ko. Kristin på Gropa har berättat att när hon var liten flicka och en gång ensam hemma blev deras enda ko sjuk, en katastrof för familjen om kon skulle dö. Hon tog mod till sig och gick till Mor på Fall och frågade till råds. Och råd fick hon mot ett löfte att under 60 år aldrig berätta det för nån. Rådet hon fick var att gå hem, kissa i sin sko och sen ge kon att dricka. Så gjorde hon. Kon blev frisk. I 60 år höll Kristin sitt löfte.

Det här och annat i den här berättelsen om Myr-Per och Marit på Fall har Margareta Persson⁷ i Stöllet bidragit. Trolldom och tro på det okända har satts i samband med den finska invandringen till norra Värmland men Torleif Styffe⁸ är inte helt övertygad. Värmlänningarna i landskapets norra bygder har nog under långliga tider haft en egen stark tro på det övernaturliga. Skogsrå och sjörå som lockar folk på villovägar, gårdstomtar som vakar över gårdar, bergsfolk som ställer till det för säterjäntor och deras kor och andra övernaturliga väsen låg nära människorna och tron att några av dem hade en särskild gåva var man övertygad om. Mor på Fall var inte ensam äga kunskaper att bota kor. Den fanns också hos andra. Torleif Styffe ger ett liknande exempel i sin bok:

Om ett djur fick ett krampanfall kunde man kurera det genom att pissa i den vänstra skon och hälla i djuret under tystnad.

En naturens gåva eller bara skrock? Valet är ditt.

"Kuckla" betyder trolla, bruka trolldom eller plåstra om , kvacksalveri och "Navände" vill jag tyda som "vända något avigt" men kan fel. "Puke" däremot är fornsvenska och har med hin håle och annat skrock att göra, en som har kontakt med det okända.

1”Sitt syskonbarn” betyder alltså här kusin. Per var dräng i granngården hos gamle bonden Lars Persson.

Norra Ny kyrkoarkiv, Husförhörslängder, SE/VA/13398/A I/15 (1836-1840), bildid: C0038413_00132

2Norra Ny kyrkoarkiv, Födelse- och dopböcker, SE/VA/13398/C/4 (1773-1825), bildid: C0038431_00104

3Per f 1865, Anna f 1868, Nils f 1871, Maria f 1874, Karin f 1877, Kristina f 1886.

4Norra Ny kyrkoarkiv, Död- och begravningsböcker, SE/VA/13398/F/6 (1917-1927), bildid: 00054831_00052

5Boken Torp och torpare i Norra Ny. Montana förlag.

6Norra Ny kyrkoarkiv, Lysnings- och vigselböcker (1861-1884), bildid: 00054823_00012

7Margareta Persson är en entusiastisk samlare av minnen från Norra Ny och kan berätta om socknens by- och gårdshistoria.

8I sin bok ”Nordvärmländsk historia i fickformat” har Torleif Styffte ett kapital ”Trolldom och övertro”. Montana förlag

"Kämpes" i Störsbäcken

2010-08-30T11:13:00.004+02:00

Mangårdsbyggnaden

”Kämpes” är den gård i Störsbäcken som ligger närmast Storåsen. Längst upp i byn skulle man kunna uttrycka det. Den ägdes under mina ungdomsår av Anders Kämpe och övertogs senare av hans son Holger, som nu också gått bort. Gården är ursprungligen ett av de tre soldattorp som funnits i byn men kan varit ”buland” till Opppigården i Letsbo, det som idag kallas ”Bommars”, innan det blev soldattorp. Den först permanent boende på torpet, och dess förste soldat, var Per Klang. Han var soldatson och född 1772 i ett soldattorp i Letsbo vars ägor senare, vid laga skiftet, kallades ”Idstäkten”¹. Där ligger idag en grupp villor som kallas Idabacken. Hans far var soldaten Per Idh (1742-1824) och hans mor Brita Pehrsdotter (1738-1822). Per var familjens äldste son med fyra syskon², Han växte upp till en välväxt yngling, 5 fot och 9 tum (175 cm) och ett ämne till soldat liksom sin far. 1791, vid 19 års ålder, blir han antagen av Hälsinge regemente, Järvsö kompani.

Året före hade soldaten Jon Larsson Klang i Sillerbo, genom döden utgången i februari 1790, lämnat soldatlivet, som det står i generalmönsterrullan. Det stuvades om i kompaniets rullor. En redan ordinarie soldat får överta den avlidne Klangs rote och Per får ta över Jon Klangs efternamn och kompaninummer men förs över till den rote som Letsbo no 2, Finneby no 2, Vås no 1 och Bäckebo no 4 svarar för.

Soldatänkan Karolinas stuga

Om jag tolkar anteckningarna i kyrkböckerna rätt, ingår Per i soldaten Lars Roths hushåll i Störsbäcken eller möjligen i föräldrahemmet, en tid. Det är inte så lätt att förstå prästens noteringar, särskilt när det gäller Störsbäcken, eftersom man sammanför byarna kring Letsbo under uppslaget Letsbo i husförhörslängden.

På den tiden fanns en uttalad önskan att en soldat borde vara gift för att ha någon som svarade för torpet när möten på Mohed och arbetskommenderingar kallade. Så den 1801 står han och pigan Brita Olofsdotter från Horne inför prästen^³. Brita var född 1780, dotter till bonden Olof Jonsson och hans hustru Ingrid Olsdotter i Horne^⁴. Om inte tidigare, så flyttar nu Per till Störsbäcken och parets första barn, dottern Brita, föds i Störsbäcken 1802^⁵.. De får tillsammans sex barn⁶. Pers liv som soldat blir inte långt. I husförhörslängden för 1801 noteras soldaten Klang sjuk på roten och redan 1808 lämnar han Järvsö kompani och Hälsinge regemente. När ryssarna i 21 februari samma år går över den finska gränsen i det krig som ändade med förlust av Finland och aristokratins operettdramatiska avsättning av Gustav IV Adolf, var Klang alltför ofärdig för att klara en krigares liv och han blir avskedad, 36 år gammal, med 8 riksdaler i pension per år. Men Klang får fortsätta att bruka torpet i Störsbäcken under hemmanet Letsbo no 2.

Tio år senare, den 17 december 1828, lämnar soldaten Per Klang livet för gott, i ”kallbrand”, 56 år^⁷och Brita blir ensam men barnen på torpet, det yngsta dottern Gölin 8 år. Äldsta dottern Brita gifter sig 1830 med drängen Eric Pehrsson, f 1807^⁸och paret tar över ansvaret för torpet i Störsbäcken. De får två döttrar, Cherstin f 1831 och Brita f 1835 men några månader efter dottern Brita födelse, drunknar Eric en oktoberdag genom en illa byggd båt i Noret, som det antecknas i husförhörslängden^⁹.

Torpet står nu åter utan mansfolk och Per Klangs äldste son Pehr återvänder hem till byn för att ta över. Han gifter med Brita Larsdotter 1835. Brita, född 1804, var dotter till Lars Jonsson och hans hustru Karin Jonsdotter i Simanbo^¹⁰. Året därpå föds deras första barn, dottern Karin)^¹¹.

Soldatänkan Brita Olsdotter lämnar Störsbäcken 1845 tillsammans med sin dotter, änkan Brita och hennes dotter Brita, och bosätter sig i Nore där de bildar gemensamt hushåll. Änkan Brita Persdotter, gifter aldrig om sig utan bor kvar i Nore åtminstone fram till 1860. Hennes mor, soldatänkan, Brita Olsdotter, dör i inflammation och feber den 18 november 1852, 72 år gammal^¹².

Inom Västra fjärdingen i Ljusdals socken genomfördes 1843 till 1851 det s k ”laga skiftet”. Odlingslägenheter, nybruk och hemskogar, fördelas och skiftas efter gårdarnas skattetal och det som nu kallas Klangs torp förklaras ”laga skiftat” till hemmanet Oppigården i Letsbo, som vid den här tiden ägs av nämndeman Sven Johansson och Gölin Jonsdotter i Sörkämsta. De brukar hemmanet, men bor inte på gården.

30 januari 1864 köper Per Persson Klang och hans hustru Brita Larsdotter ut ”det Torp och Nybruksjord som vid 1851 års afslutade Nybruks- och Skogsdelning till mitt hemman Letsbo no 2 blifvit tillskiftat och är i motsvarande skattetal Nitton och Trefjärdedels (19 ¾) penningland eller det som befinns inom hägnaden hörande till det så kallade Klangs torp i Störsbäcken med all derå befintligt åbyggnad samt det skogsskifte som till mitt ofvannämnda hemman är tilldelat, hvilket skogsskifte är beläget mellan Torpet och Letsbo by.... Så skriver Sven Johansson i köpebrevet . Köpeskillingen 500 riksdaler.

Per och Brita får inga fler barn än dottern Karin. I november1860 får Karin en ”oäkta” son, Per. I februari 1864 gifter hon sig med Olof Halvarsson Bergman, f 1836, som från Ramsjö flyttar ner till Störsbäcken. De två får en gemensam son, Olof f 1864. I oktober 1865., dör Pers hustru Brita och Per beslutar sig för att sälja torpet till sin dotter och måg. Ett köpebrev skrivs den 8 februari 1866:

”Härigenom göres för allom veterligt att jag Pehr Pehrsson Klang till min måg Olof Bergman och hans hustru. min dotter, Karin Persdotter i Störsbäcken min egande och från hemmanet Letsbo no 2 infastade torplegenhet uti Störsbäcken....för en av oss emellan öfverenskommen och betingad köpesumma stor Ettusentvåhundra /1 200/ hvilken köpesumma varder på följande sätt utbetalt att 400 Riksdaler Riksmynt tillfaller köparen såsom arf efter dess moder och svärmoder samt 153 Riksdaler 91 öre Riksmynt att betala boets iråkade skulder till åtskilliga personer samt resten eller 646 Riksdaler 9 öre Riksmynt skola hos köparen räntefritt innestå i fem /5/ års tid räknat från sista Maj innevarande år, då tillträde sker för köparen....”

Men därefter följer många förbehåll för säljaren. Den gamle torpare vill försäkra sig om sin bärgning i sitt återstående liv och kräver ett s k födoråd:

Marken”....som befinnes på västra sidan om vägen uti den så kallade Slåtten att för min del begagna så länge jag vill och orkar …. skall beströa med gödsel, nämligen nämnda jord 9 lass gödsel årligen, …..tillika med ett peronland (potatisland) väst med Backen kallad. När han inte längre orkar…..jag i stället skall hafva af åbon 1/4 tunna korn af det bästa som växer å Torpet samt contant 5 Riksdaler Riksmynt årligen ….få ordentlig föda, skötsel och christlig omvårdnad för min återstående livstid. Till bostad…...östra stugan norr på gården....”^¹³

Den gamle torparen Per Persson Klang lever till 1873 då slutar sina dagar 63 år gammal. Dödsorsak ”slag”^¹⁴. I mars året därpå säljer Olof Bergman och Karin Persdotter ”Klangs torp” till bonden Lars Henriksson Lund och hans hustru Malena Larsdotter från Hedsta. Köpesumman har nu stigit till 3500 riksdaler riksmynt som betalas genom dels revers och dels köpepeng med tillträde maj 1874.^¹⁵

Lars Henriksson Lund var född 1837 i Kopparbergs län, Magdalena f 1835 i Ljusdal. Vid flytten till Störsbäcken hade de tre barn, Lars f 1861, Lisa f 1864 och Sigrid f 1867, samtliga födda i Ramsjö. I Störsbäcken föds Johan 1875.

Men hösten1878 säljer Lars Henriksson och Malena Larsdotter ”Klangstorpet med derå befintlig åbyggnad” till torparen Jonas Grönvall och hans hustru Christina Forsberg, Granbergsvallen i Ramsjö för 3 500 kr. Men någon flytt blir det inte. Något sker under tiden för familjen Jonas Grönvall men behåller, Klangstorpet fram till 2 maj 1883 då de säljer till soldaten Anders Kämpe och hans hustru Karolina Svedberg för 2000 riksdaler riksmynt^¹⁶.

Anders Kämpe var född den 18 september1860 (död 1938), ”oäkta” son till Per Svenssons änka, Karin Olofsdotter (39 år) i Vattuvalla^¹⁷. Han blev antagen som soldat nr 90 i Järvsö kompani den 24 januari 1879, en ståtlig karl, 6 fot lång (183 cm). Han bosatte sig först i Oppli och gifter sig med Karolina Kristina Svedberg, piga i Letsbo den 16 april 1882^¹⁸ Karolina var född den 30 januari 1861, ”oäkta” även hon och dotter till bondedottern Anna Olsdotter (40 år) i Skogsta^¹⁹. Makarna Kämpe får en son, Anders f 1883 och en dotter Karin f 1888. Anders tar senare över gården och Karin flyttar in i granngården ”Per Annersa”. Familjen Lunds flyttar till det som kom att kallas för ”Lunds” i Störsbäcken. Om de gårdarna och andra får jag återkomma.

1Ljusdals kyrkoarkiv, Födelse- och dopböcker, SE/HLA/1010113/C I/2 (1732-1810), bildid: C0031668_00158

2 Sara Lisa f. 1766, Gölin f 1768, Brita f 1774 och Johannes f 1779.

3Ljusdals kyrkoarkiv, Lysnings- och vigselböcker, SE/HLA/1010113/E I/1 (1732-1830), bildid: C0031672_00064

4Ljusdals kyrkoarkiv, Födelse- och dopböcker, SE/HLA/1010113/C I/2 (1732-1810), bildid: C0031668_00202

5Ljusdals kyrkoarkiv, Födelse- och dopböcker, SE/HLA/1010113/C I/2 (1732-1810), bildid: C0031668_00304

6 Efter Brita kommer Ingrid f.1807, Pehr f. 1810, Olof f. 1814, Sigrid f.1817 och Gölin f. 1820.

7Ljusdals kyrkoarkiv, Död- och begravningsböcker, SE/HLA/1010113/F/2 (1792-1843), bildid: C0031675_00202

8Ljusdals kyrkoarkiv, Lysnings- och vigselböcker, SE/HLA/1010113/E I/1 (1732-1830), bildid: C0031672_00105

9Ljusdals kyrkoarkiv, Husförhörslängder, SE/HLA/1010113/A I/9 (1832-1840), bildid: C0031634_00238

10Ljusdals kyrkoarkiv, Födelse- och dopböcker, SE/HLA/1010113/C I/2 (1732-1810), bildid: C0031668_00315

11Ljusdals kyrkoarkiv, Födelse- och dopböcker, SE/HLA/1010113/C I/3 (1811-1854), bildid: C0031669_00151

12Ljusdals kyrkoarkiv, Lysnings- och vigselböcker, SE/HLA/1010113/E I/2 (1831-1861), bildid: C0031673_00087

Boken innehåller även död- och begravningsbok för samma år.

13 Ljusdals tingslags häradsrätts arkiv, Småprotokoll., SE/HLA/1040051/A II/24 (1866), bildid: A0033969_00140

14 Ljusdals kyrkoarkiv, Död- och begravningsböcker, SE/HLA/1010113/F/3 (1862-1887), bildid: A0014522_00056

15 Ljusdals tingslags häradsrätts arkiv, Småprotokoll., SE/HLA/1040051/A II/32 (1874), bildid: A0033977_00170

16 Ljusdals tingslags häradsrätts arkiv, Småprotokoll., SE/HLA/1040051/A II/42 (1884), bildid: A0033987_00433

17 Ljusdals kyrkoarkiv, Födelse- och dopböcker, SE/HLA/1010113/C I/5 (1841-1862), bildid: A0012128_00361

18 Ljusdals kyrkoarkiv, Lysnings- och vigselböcker, SE/HLA/1010113/E I/4 (1862-1890), bildid: A0014768_00072

19 Ljusdals kyrkoarkiv, Födelse- och dopböcker, SE/HLA/1010113/C I/6 (1855-1861), bildid: A0012129_00093

Född i Letsbo - herde i Hogdal

2010-08-19T13:12:00.019+02:00

I min berättelse om Per Anders Sundvall från Ramsjö som prästvigdes i Uppsala år 1732 berättade jag att han, under sina år som komminister i Hudiksvalls församling, hade en kollega, Olof Nordin, son till bonden Sten Jonsson¹ och Kerstin Mårtensdotter² på Oppigården (Bommars) i Letsbo. Olof tillhörde, liksom Per Anders, de få ungdomar som lämnade sina hembyar för studier. I de flesta fall blev de präster efter prästvigning i Uppsala. Det var den väg som stod öppen för studiebegåvade pojkar, flickor kom inte på tal. De flesta andra vägar än prästämbetet var stängda, statliga tjänster var i huvudsak förbehållna adliga släkter.

Olof Stensson var född 10 april 1709, fem år yngre än Per Anders Jonsson (Sundvall). Efter studier i Hudiksvall blev han gymnasist i Gävle 1730 och antagen vid Uppsala universitet och Hälsinge nation 4 oktober 1734 och latiniserade namnet till Olavus Stenonis Nordin. Prästvigdes 1741 och fick sin första tjänst som adjunkt i Forsa församling. Sockenborna i Ljusdal ville ha honom till sin församling 1950. Han var ju född i socknen och dessutom kunde han bo hos släktingar, motiverade de sin hemställan. Enklare att försörja då, kantänka.

Men så blev det inte. Kommerserådinnan Anna Sophia Kalmeter kallade och 1752 blev Olof Nordin brukspredikant vid Los koboltverk. Bruksherren själv, Henrik Kalmeter motiverade behovet av en egen präst på bruket med det ”svåra väglaget till motherkyrkan i Färila ” vilket gjorde det omöjligt för brukets arbetare att besöka kyrkan. Driften vid gruvan i den vida hälsingeskogen, som startade 1736 och pågick till 1773, samlade så mycket folk att det ibland deltog mellan 200 - 300 personer vid Nordins högmässor.

Sju år stannade Olof Nordin som brukspredikant i Los. 1759, söker han ensam tjänsten som kyrkoherde i Hogdal (då omfattande även Haverö). Hogdal var ett av de fattigaste pastoraten i ärkestiftet vilket också Olof Nordin framhöll i skrivelse till domkapitlet. Församlingen hade under alla år inte förmått avlöna en adjunkt. När han dör 1771 får änkan Anna Nordlia ännu sämre med fyra små omyndiga barn som ej veta sakna sin Faders frånfälle förr än då, när brödet lärer tryta och modern skall ifrån prästgården avflytta utan att veta tak över huvudet för sig och barnen, skriver hon till domkapitlet.

Olof och Anna, som var född 1731 i Bjuråker, gifte sig 1760 i Norrbo, året efter att Olof fått tjänsten som brukspredikant i Los. Anna var dotter till komminister Olof Nordelius och Elisabet Alstadia i Norrbo. De fick fyra barn³. Änkan, som klagar hos domkapitlet efter makens död gifter om sig 1773 med komministern i församlingen, Petrus Molinder. De flyttar senare till Hedesunda.

Bondpojken från Letsbo, som blev kyrkoherde i Hogdal, var som andra kyrkoherdar även bonde. Bouppteckningen uppvisade en tillgång på 2678 daler och 9 öre kmt. I boskap hade han 1 häst, 12 kor, 2 grisar, 3 kalvar, 15 getter, 2 gamla bockar och 2 risbitbockar (årsgamla bockar) samt 15 får⁴.

Olof Nordin var en god stilist vilket talar för att han också var en god predikant. I Erik Modins bok De finska nybyggena i Hogdal finns en s k personalia över den avlidne huskölsbonden Mickel Ericsson som på sin tid var en av socknens framstegsmän visar han prov på sin förmåga att forma ett eftermäle som kan tjäna såsom en bild ur gångna tiders församlingsliv skriver Erik Modin

Så här inleder Olof Nordin texten:

Emedan vi på denna dagen hafva låtit gamla bonden i lifstiden ärlig och välförståndig Mickel Ericsson ifrån Huskjöln andelösa lekamen på de christnas sätt väl och ärliga komma till grafven, så vill man nu, följa den kristeliga plägsed, som i långliga tider varit brukelig i våra församlingar, nämligen något förmäla om hans ingång i verldena, lefnad i verldena och utgång utur verldena...........När han kommen till sina mannaår, begynte han tänka sig om efter en god och huld maka den han ock fann uti bonddottren i Fogelsjö och nu efterlevande Enkan ärliga och gudhustru Margrareta Mickelsdotter.......Uti detta deras äktenskap har Gud förundt dem bo tillsammans både väl och länge, nämligen i sammanfälta 55 år. Deruti har ock Gud välsigna dem med 5 dygdiga barn, en son och fyra döttrar, utaf hvilka de haft glädje och hugnad. En dotter är sinom fader föregången in uti evigheten......behöll han sitt fullla förstånd in uti det yttersta, då den jordiska hyddan, kroppen, blef så bofällig, att själen icke längre sin boning deruti hafva kunde, utan måste flytta derifrån, och blef förd av änglarne till Abrahams skjöt⁵.

1Ljusdals kyrkoarkiv, Födelse- och dopböcker, SE/HLA/1010113/C I/1 (1680-1731), bildid: C0031667_00029
2I födelsboken fann prästen tydligen moderns namn mindre viktigt och utelämnas. När Olofs syster Anna dör 5 mars 1748 får vi också veta namnet på deras mor, Kerstin Mårtensdotter.
3Elisabeth (1761- 1830) gift med kyrkoherden Per Öhman, Gnarp, Christina (1763-1818) gift med komminister Olof Hedenborg, Delsbo, Margareta (1765-1836) gift med befallningsman Johan Martinsson, Gnarp, Anna (1769 - 1779)
4Det mesta i denna berättelse är hämtad från Uppsala stifts herdaminne, Ljusnans kontrakt 1593-1999. Börje Björklund, Lars Otto Berg och Ragnar Norman. (Sid 383 och framåt)
5Folklivsskildraren Erik Modin ”De finskan nybyggena i Hogdal”, Östersund 1908, (sid 38-40).

Wenn jemand eine Reise tut...

2010-08-15T17:31:00.001+02:00

so kann er was erzählen, skrev den tyske skalden Mattias Claudius en gång. Det är väl det enda vi minns av honom idag? Men det är sant. Efter en resa så har man något att berätta. Och det har jag. För några dar sedan besökte Tove och jag Valborggården, hembygdsgården i Ljusnäs, Norra Ny socken i Värmland, vilket betyder att jag får korrigera min berättelse om gården. Det kommer jag att göra om några dar, med bilder denna gång.

De sist boende på gården var ogifta syskonen Marit Larsdotter, född 1850 död 1940 90 år gammal och Sonid Larsson, född 1854 död 1944 också 90 år gammal. Det var min morfars, Nils Persson Lillman, kusiner. Om det syskonparet finns mycket berätta. Och det kommer jag också att göra.

Icke en spik i väggarna...2

2010-07-31T13:25:00.003+02:00

När man för en stund är intresserad av ett ämnesområde, eller låt oss säga ett subjekt, är det nästan alltid återkommande att ny kunskap smyger sig på en s a s bakvägen. Det är som den del av hjärnan som hanterar nyfikenheten har någon form av ekolod som letar fram mer information. Andra har berättat att de har gjort samma iakttagelse. Jag har ju skrivit om gamle bonden Anders Mårtensson i Roskölen, Färila socken, och beundrat hans retorik i sitt brev till häradsrätten i Ljusdals tingslag. (Se äldre inlägg). För någon dag sedan sökte jag i etymologisk ordbok efter något helt annat och fann att uttrycket icke spik i vägg inte alls är något ovanligt sätt att uttrycka sig, åtminstone förr. Redan i slutet av 1600-talet förekom ordspråket Han har icke een Spijk i wäggen i meningen att det är minsta tänkbara ägodel en person kan äga. Den här varianten lär spårats till 1676 Slöserij och bodrägt, ther medh hon alt wårt huussgeråd försatt och bortwändt haffuer, och icke spijk i wägg effterlemnat. Så när bonden Anders använder uttrycket i sitt brev var det nog på den tiden ett allmänt sätt att målande beskriva hur man kunde tömma något på sitt innehåll.

Valborggården i Norra Ny

2010-07-27T10:59:00.038+02:00

Valborggården i Ljusnäs by, Norra Ny socken,Värmland, är en av de få hembygdsgårdar som står på sin ursprungliga plats. Ett lågt envåningshus, en parstuga typisk 1700-tal, utgör mangårdsbyggnad, kompletterad med uthus. Gården anses äldre än så. Kanske från 1500-talet. ”Det ligger så tryggt och säkert, som direkt uppvuxet ur jorden och fast rotat utan prål, överflöd eller skryt. Att det har fått stå så gott som orört i 200 år även värdefullt.¹ Så skriver Bengt Sonesson.

Mangårdsbyggnad

Idag, en idyll, men också en tid fylld av sorg och gråt. Gården har gått i arv i generationer. De yngre har tagit vid när de äldre slutat sina dagar eller deras krafter sinat ut. Men två drunkningsolyckor har under åren drabbat gårdsfolket och splittrat unga barnfamiljer. Änkor har blivit ensamma och fått bära ansvaret för gård och familj. Tyvärr, ingen kan idag levandegöra dessa tragiska händelser. Vi får hålla oss till kyrkböckerna. De ger oss när men inte var och hur.

Jag skall inte försöka skriva gårdens historia. Jag har för lite kunskap om hemmanet Ljusnäs no 1, som Valborggården är en del av, om byn och bygden. Jag har aldrig besökt socknen, passerat den med bil ett antal gånger men aldrig tänkt tanken att här har jag mina rötter. Min morfar, Nils Persson Lillman, död långt före min födsel, lär alltid ha poängterat att han var från Ny socken, vilket han hade rätt i. Han lämnade sin hembygd innan statens och kyrkans byråkrater 1886 fann det mindre lämpligt att ha tre socknar med samma namn i ett och samma landskap och döpte om dem. För mig blev alltså Ny socken, den mellersta i landskapet, morfars hembygd, fram tills jag för ett par år sedan började söka kyrkböckerna.

Dubbelbod för mat och säd

Min morfars rötter i Valborggården sträcker sig till 1790-95. Per Bondesson (1722 - 1792)² och hans hustru Marit Elofsdotter, (1727 - 1801), ägare till grannhemmanet Bondgården köper under de åren Valborggården för in son Engelbregt Persson. Per och Marit är min morfars morfars, farfar och farmor. De hade fem barn, fyra söner och en dotter³. Engelbert, f 1761 flyttade in på gården sedan han i december 1794 gift sig med Karin Håkansdotter⁴. Han rustade och byggde till, enligt Sonesson. Paret fick två barn, sonen Per, f 1789, innan paret var gifta, och dottern Marit, f 1795. Äktenskapet blev inte långt för Engelbregt och Karin. En vårdag, måndagen den 21 april 1800 drunknar Engelbregt, 39 år gammal (i död- och begravningsboken står det 35 år)⁵ och Karin blir änka, ensam på gården med två barnen, sonen Per 11 år och Marit 6 år, samt sin svärmor änkan Marit Elofsdotter, som dör året därpå.

Änkan Karin Håkansdotter gifter om sig med drängen i byn, Anders Mattsson f. 1771, 26 december 1805. De får två barn, Karin f 1805 och sonen Matts, f 1806 som inte överlevde, dog innan året slut. Även det äktenskapet blir kortvarigt. Maken Anders dör i juli 1809 och fram till 1813 står Karin för hemmanet då sonen Per Engelbregtsson, den 28 november, gifter sig med Marit Persdotter ⁶ från Nedre Värnäs och tar över gården. Per går samma öde tillmötes som sin far. Han drunknar juldagen 1818, 27 år gammal och efterlämnar gravid hustru, Marit 25 år, och barnen Karin 4 år och Marit (min morfars mor) 2 år. Sonen Per föds 1 februari 1819, drygt en månad efter faderns död.

Två generationer, två drunkningsolyckor, far och son, frågan är var? Klarälven, som delar socknen i östra och västra delar, och som under tidernas gång varit både en tillgång och ett hot var byns viktigaste kommunikationsled till socknens centrum, kyrkan. Sommartid gällde gårdens båt eller flotte. Men höst och vår med osäkra isförhållanden utgjorde älven en livsfara för den som dristade sig ut. Det berättas att ljusnäsborna högg loss isflak vid stranden och sköt ut det i älvfåran för att snabba på isbildningen och öppna en säker och bekväm vinterväg över älven. Kanske var det vårisen som tog Engelbregts liv? En blid höst Pers? Det finns ingen som kan berätta.

Marit gifte om sig med hemmansägande drängen Jöns Håkansson (1788-1858) 1 januari 1821⁷, en i det närmaste nödvändighet för den tidens unga änkor med minderåriga barn och gård att sköta. (Vad som menas med hemmansägande dräng i vigselboken kan man fråga sig?) De får tillsammans sonen Jöns i december samma år. Valborggården var fortfarande oskiftad vid laga skifte 1831 och 1832 då Jöns representerade Per Engelbrektssons omyndiga barn.⁸ Min morfars moster Karin blir den som tar över gården 1843 tillsammans med sin make Lars Larsson (1812-1894). Karin lever till 1883 och får tillsammans med Lars sju barn.⁹ Av barnen är det ogifta syskonen Marit och Sonid som bor kvar på gården och de blir också de sist bosatta där. Marit dör 1940, 92 år gammal och Sonid, 1944 då 90 år gammal.

Marit, min morfars mor, gifter sig med Per Nilsson, kallad Myr-Per, då dräng i Ljusnäs där de först bosätter sig för att senare flytta till torpet Fall under Egon Håkanssons, på Backen, ägor i Nedre Värnäs. Platsen där torpet låg är idag skogbeväxt¹⁰. Det blir min morfars föräldrarhem. Han är yngst i syskonskara på fyra, en syster och två bröder¹¹, född 4 augusti 1849. På Fall växer han upp. Kring 1875 flyttar han till Ljusdals socken i Hälsingland där han får drängplats hos en bonde i Letsbo. Den 8 juni 1876 anmäler han utflyttning från församlingen, gifter han sig med min mormor, Märta Olsdotter, och köper det torp i Störsbäcken som blir mitt föräldrahem. Men det får bli en annan historia.

1 Norra Nys hembygdsförenings årsbok ”Nyboka 1886” om gården och dess historia.

2Per var son till Bonde Jonsson och Kierstin Ingelsdotter (svårtolkad text) i Ljusnäs

3Barnen Jöns f 1752, Pehr f 1754, Jon f 1756, Engelbregt f 1761 och Kjerstin f 1764

4Norra Ny kyrkoarkiv, Lysnings- och vigselböcker, SE/VA/13398/E/1 (1790-1811), bildid: C0038433_00011 (Morgongåva 20 lod silver)

5 Norra Ny kyrkoarkiv, Död- och begravningsböcker, SE/VA/13398/F/1 (1765-1838), bildid: C0038436_00037

6Norra Ny kyrkoarkiv, Lysnings- och vigselböcker, SE/VA/13398/E/2 (1812-1837), bildid: 00054822_00004 (Morgongåva 32 lod silver)

7Norra Ny kyrkoarkiv, Lysnings- och vigselböcker, SE/VA/13398/E/2 (1812-1837), bildid: 00054822_00011

8Akt hos Lantmäterimyndgiheternas arkiv nummer 17-NON-89

9Morfars kusiner på Valborggården Lars 1842, Per 1844, Jöns 1846, Marit 1848, Olof 1850, Sonid 1854, Karin 1858.

10 "Torp och torpare i Norra Ny" Förlag: Sysselbäck Montana 1992

11 Jöns 1844, Per 1846 och Marit 1842

Hjälten från slaget vid Lesna. Bonde i Finneby (Wåsan)

2010-07-04T12:38:00.006+02:00

Karolinertiden var svår både i slott som koja. Även för folket i min barndoms byar. Krig tränger pengar och soldater. Tunga skattepålagor och kontributioner plågade allmogen. Under några år infördes t o m förmögenhetsskatt. Den första i vårt land. Men så gick det också illa för den som stod för idén, baronen Görtz. som dömdes till döden några år senare och halshöggs. Indelningsverket krävde sitt. Luckor i soldatleden måste fyllas. Det glesnade i skaran av unga män i byarna. Hälsinge regemente tvingades, säjs det, under den här tiden driva tre rekryteringskampanjer för att upprätthålla ett regemente på 1500 soldater. Ljusdals sockens rotar svarade för soldater till Järvsö och Delsbo kompanier. Och som kriget inte var nog. Somrarna 1708 och 1709 gav usla skördar. På det följde pesten från 1710 till 1712 men det finns inga belägg för att den drabbade dessa trakter.

Stora nordiska kriget 1700-1721 inleddes för Hälsinge regemente med ett långt fälttåg i östersjöprovinserna. Slaget vid Narva följdes av segrar över Sachsen och över ryssarna. I juni 1706 rekryterade regementet 435 nya soldater som anslöt sig till regementet i Mitau i dåvarande Kurland. Kort därefter kom ytterligare 300 man och rullan var åter komplett; regementstab, två bataljoner om 10 kompanier med vardera 150 soldater, fördelade 100 musketerare¹ och 50 pikenerare². Bland de nyanlända återfanns Hans Weinert, min mormors mormors mormors far, antagen som soldat i Järvsö kompani i juni 1706, ogift 24 år gammal.

Hälsinge regemente fick nu en period inriktad på försvar i i de svenska försvarsanläggningar i Kurland mot ständiga ryska anfall. Hösten 1708 anslöt sig regementet till general Adam Ludvig Lewenhaupts i Riga planerade fälttåg. Generalen hade på uppdrag av Karl XII att rusta en armékår på 12 000 man och ansluta sig till huvudarmén i nuvarande Vitryssland på dess väg mot tsar Peters armé och Moskva, ett gigantisk uppdrag. Förutom soldater skulle armékåren föra med sig en tross lastad med kanoner, handvapen och ammunition och inte minst proviant för tre månader, enligt kungens order³. Över 1000 fyrspanns-vagnar dragna av hästar och oxar var lastade. Med detta tunga bagage gav sig armékår söderut våren 1708 mot mötesplatsen Mohylew i nuvarande Vitryssland vid gränsen mot Ryssland. Men marschen gick långsamt. Den regniga sommaren gjorde sitt. Redan usla vägar genom stora skogar, blev till lervälling. Kärrorna, de flesta med oskodda hjul, rasade samman. Denna veritabel folkvandring med marscherande infanterister, ryttare och knirrande kärror, drog sig inte fram, stort mer än ett mil per dag.

Generalen hade stränga order från kungen att undvika strid och endast hålla sig till säkra vägar. Men Peter den store förstod vikten av den förstärkning som väntade kung Karls huvudarmé. Vid byn Lesna, i nuvarande Vitryssland, inväntade Peter den store Lewenhaupts armékår.

Slaget vid Lesna, Mikaeldagen, söndagen 28 september 1708, är hos oss ett av de mindre kända slagen under Karl XII alla fältslag i öster. Man kan fråga sig varför. Det var ett av det blodigaste och absolut ett av de viktigaste. Rysslands tsar, Peter den store, kallade slaget för ”Poltavas moder”, eftersom han senare utsåg sig till fältslagets segrare och att Lensa lade grunden till hans seger vid Poltava året därpå. Historiker av facket har skildrat slaget i flera böcker. Den som är intresserad av en kortare version rekommenderas ”Svenska fältslag”⁴.

Lewenhaupts förtrupp möter en rysk armé uppställd till strid och generalen har inget val. I snöblandat regn och blåst, drabbar soldaterna samman på de leriga åkrarna. Två av ryska arméns regementen slår med kraft mot Hälsinge regementes andra bataljon. Bataljonschefen, kapten Fredrik Sinclair stupar och bataljonen blir i det närmaste utplånad. I stridsvimlet kämpar korpral Hans Weinert och hans män mot anstormande ryskt rytteri och fiendens muskötsalvor. Vinden, det snöblandade regnet, dimman och krutröken begränsar sikten. Det är till slut omöjligt att skilja vän från fiende. Och när de svenska artilleriet äntligen kommer fram till slagfältet och skjuter sina kartescher⁵ rakt in i fiendens skyttelinjer vänder krigslyckan för svenskarna. Efter åtta timmars strider ebbar lusten ut på båda sidor. Mörkret sänker sig över åkrarna och på marken ligger drygt 2000 helt livlösa och dödligt skadade, hälften ryska, hälften karoliner. ”Kringströdda som gödsel” skriver Peter Englund i sin bok ”Poltava”. Av de stupade svenskarna var 763 från Hälsinge regemente. Korpralen Weinert återvänder från slagfältet, svårt skadad, men han överlever ”illa blisserad”, som det senare noteras i generalmönsterrullan.

Lewenhaupt beslutar att göra sig av med ”bagaget”. Bronskanonerna grävs ner i sankmarken, vagnar förstörs och hästarna delas ut till soldaterna. Ett antal kärror innehåller arméns spritförråd. Tusentals av de trötta soldaterna super sig fulla och försvinner i spritdimman och mörkret. 1500 av dem kommer senare tillbaka till östersjökusten dit också de sårade förs bl a korpralen Hans Weinert. När Lewenhaupt äntligen kan stråla samman med huvudarmén återstår bara 6 000 uthungrade soldater. Generalen mötte en frusterad och arg Karl XXI, som aldrig väntade in Lewenhaupt vid avtalad mötesplats utan begivit sig söderut och därmed öppnat för Peter den store.

Väl hemma i Hälsingland flyttar Hans Weinert till Nore och gifter sig den 11 december 1712⁶ med Karin Svensdotter från Rolfhamre. De får fem barn. ⁷ Av dem blev Brita bondhustru i Vås och lever till hösten 1782. Olof blir soldat som sin far och tar soldatnamnet Klösberg. Han dör 1783. Den från striderna i Lesna skadade korpralen kan inte längre tjänstgöra i den indelta armén och avskedas med en pension av 8 riksdaler och 20 skilling per år.

Hustrun Karin dör någon gång kring 30-talet och Hans Weinert, som nu blivit bonde på Wåsan (Finneby), gifter om sig den 18 oktober 1735⁸ med Märtha eller Margta, bonden Jon Jonssons dotter i Ramsjö. Hans är då 53 år och Märtha 40. Hon är äldre syster till Anders som med tiden blev komminister i Hudiksvall med efternamnet Sundvall. Om honom finns att läsa på annan plats. Paret får tre barn. Sonen Jon blev den först permanent bosatte i Störsbäcken. Dottern Karin Hansdotter blev min mormors mormors mormor. Men om detta berättar jag en annan gång.

Den som är intresserad av Karl XII:s tid rekommenderar jag Olle Larssons Stormaktens sista krig.

1 Utrustade med ett gevär, s k musköt med bajonett

2 Utrustade med en 4,5 meter lång stör försedd en smidd pik av järn och ett svärd. Pikaneraren svarade för den offensiva delen i striden och skydd mot fiendens kavalleri.

3Historiker har diskuterat det rimliga i kungens order om 3 månaders proviant. Den kan inte ha omfattat mat till huvudarmén även om, som kungen kalkylerat, ryssarna använde brända jordens taktik och tillintetgjorde arméns traditionella möjligheter till försörjning genom att brandskatta lokalbefolkningen. En dagsranson till en karoliner uppskattades i vikt till cirka 4 skålpund, d v s 1,7 kg. Det innebär att trossen behövde föra med sig nära 2 000 ton säd till bröd, ärtor, fläsk och öl m m för fälttågets egen räkning. Med tanke på den tidens små draghästar förefaller redan det övermäktigt.

4 ”Svenska slagfält” av Lars Ericsson m fl. Sidan 287 ff

5 Kartescher, enkla plåtbehållare fyllda med blykulor. Sprängs vid avfyring. Ett gigantisk hagelgevär.

6 Ljusdals kyrkoarkiv, Födelse- och dopböcker, (1680-1731), bildid: C0031667_00087 (Del vigselbok)

7 Sven f 1712, Per f 1714, Brita f 1716, Johan f 1719 och Olof f 1722.

8 Ljusdals kyrkoarkiv, Lysnings- och vigselböcker, (1732-1830), bildid: C0031672_00011

FÖR UTSKRIFT

Bäcken med "störsen"

2010-06-21T12:02:00.008+02:00

I jämförelse med grannbyarna Hedsta och Letsbo är min barndomsby, Störsbäcken, en ung by. Den omnämns inte i det ”storskifte” som genomfördes i Ljusdals sockens västra fjärding 1772, förekommer först i kartmaterial och handlingar från ”laga skiftet” 1843-1851. Men namnet Störsbäcken har förekommit långt tidigare som namn på den bäck som flyter genom byn och ner till Letsjön. Varför bäcken kallas Störsbäcken är inte svårt att förklara. Förleden i namnet säger oss att här fanns ”störs” vid en bäck. Vi, som minns fäbodlivet, är ”störset” en del av vallens byggnader. Det enkla skjul vid en vattentäkt, där fäbodjäntan huserade för att ta hand om mjölken, diska kärlen, reda smöret och koka ostmassan och messmöret i kopparkittel över en enkel eldhäll. Men ordet ”störs” är äldre än så och är mer synonymt med de s k ”eldshus” som beskrivs i Dalarna. En enkel stuga med fyra timrade väggar och en spishäll mitt på golvet och en öppen rökgång i taket avsedd för tillfälligt boende vid ängsslåtter, timmer-avverkningar eller nattligt skydd under jakt.

Ett störs från Svedsänget, väster om Letsbo

Skogarna kring byn dominerades, innan granen trängde in, av tall, vilket gav ett senvuxet furutimmer till husbyggen nere på socknen, änget efter bäcken gav ängsslått och fångstgropar på Storåsen berättar om tidig jakt i dessa trakter.

När bruket av fäbodar uppstod, som enligt många har sina anor från medeltiden, blev det ”störset” som fick utgöra fäbodjäntans bostad.

Så här beskriver Pehr Schissler 1749 det gamla tidens fäbodbebyggelsen i Järvsöbygden:

….. här håller väl inte en egentlig gård, utan dock de nödigaste hus, som störs, vilket är gjort som en lada med en gråstensspishäll mitt uti, utan skorsten med ett hål i taket samt fähus, hölada eller häbre”¹

Kristina Halfvarsson i Överturingen berättar genom Lousie Hagberg i Fataburen 1918:

En medelpadsk bovall består af minst ett störs, en källare och ett fågs (fäxs), men ibland kan det äfven finnas flera af hvardera slaget. Bodde flera bojäntor tillsammans - de kunde vara två till tre stycken - så skulle hvar och en af dem ha sin särskilda källare och fågs. I störset, där bopigan hade sin bostad, fanns ej något golf, utan man »löpte bark» i stora flakor utaf gran, s. k. granlöpe, och lade på marken. I midten af störset fanns en »eldpall» och invid ena väggen en afbalkning för sängplats, bäddad med madrass och kuddar. På den andra ändan af väggen voro hyllor med tråg, byttor och mjölkkärl. Kring den öfriga delen af väggarna löpte väggfasta bänkar.²

Med tiden krävdes bättre villkor för fäbodjäntorna och vallstugorna fick en högre standard och ”störset” fick den funktion som vi ser det idag.

Men byn Störbäcken har aldrig varit någon fäbodvall. Här har störset varit ett tillfälligt boende under ängsslått, timmeravverkningar och jakt. Var störsen låg efter bäcken lär vi aldrig få veta.

När blev Störsbäcken by? Den frågan skall jag återkomma till.

1 P. Schissler ”Hälsinge Hushåldning” 1749, sid 12.

2 Nordiska Museets årstidskrift Fataburen 1918, sidan 107

Icke en spik i väggarna

2010-06-06T17:15:00.007+02:00

Målande och dräpande formuleringar hittar man även i skrivelser från förr trots att skrivkunnandet brast på sina håll. Gamle bonden Anders Mårtensson i Roskölen, Färila socken, synes kunna både skriva och formulera sig, en mästare i facket. Hans brev till ”wälloflige” häradsrätten i Ljusdals tingslag den 6 mars 1878 är ett retoriskt mästerstycke.
Bakgrunden synes vara att Anders skänkt sitt hemman Roskölen no 1 till sin dotter, Kerstin Andersdotter och måg, Olof Svensson, mot ett födoråd som han beskriver ”att förse mig med mat och kläder samt den omvårdnad och skötsel jag på min ålderdom kunde behöva”. Men blev inte vad Anders tänkt sig. Han skriver ”jag visserligen åtnjutit den förstnämnda och födan, men äfven till en början sparkar och knuffningar i förening med hotelser att ihjälskjutas af denna min måg Olov Svensson". Efter att för ”1 ½ år sedan befriat mig från denna högst farliga människa genom att på min höga ålderdom bortflytta från detta sköna hem der jag är född, uppfostrad och framfört ett fredligt lif och nu bor på socknen som ett inhysehjon men likväl nu i i säkerhet för denna vårldsverkare” hemställer Anders att hans måg sätts under förmyndarskap. Mågen har missbrukat sitt målsmannarätt över hustrun och hotat att ruinera huset ”till den grad att icke en spik skulle finnas qvar i väggarna och sedan taga till flykten”. Hotelsen har redan satts i verket, menar den gamle bonden då ”numera allting i huset från det minsta till det största är i högsta förfall”.
Kronofogden Thore Lidén och nämndemän från Färila intygade att bonden Olof Svensson förde ett slösaktigt liv och var begiven på starka drycker varför häradsrätten tillsatte förmyndare för hans två minderåriga söner. Men en anteckning i protokollet tyder på att beslutet överklagades. Så hur denna familjetvist slutade vet jag inte.1

1) Ljusdals tingslags häradsrätts arkiv, Småprotokoll., SE/HLA/1040051/A II/36 (1878), bildid: A0033981_00186